stigstrombergsson

Tredubbel lön!

Det försökte jag mig på idag i samtal med församlingens kamrer. Menade att påven tycker jag skall få tredubbel lön. Han – kamreren alltså – lät sig inte övertygas trots den här på bilden visade texten tagen ur Lokala Världsbladet alias Piteå-Tidningen.

I början av 1980-talet visade dåvarande kyrkorådsordföranden samma omedgörlighet. Då var jag en period ensam präst på fyra tjänster och fläskade till med vad aposteln Paulus skriver till sin vän Timotheos: Sådana äldste som sköter sin ledaruppgift bra är värda dubbel lön, särskilt de som ägnar sina krafter åt ordet och undervisningen.* (1Tim 5:17).

Med detta lite skämtsamt skrivet tycker jag ändå att påven berör en viktig sak. Att vara präst är inte ett lönearbete i vanlig mening. Det är ett hel-livs-beting!

Naturligtvis då inte på så sätt att folk skall finnas i olika arbetsuppgifter 24 gånger 7. Det är bara inte möjligt. Men tanken är ändå inte fel. Är man – alltså jag – vigd till att vara präst, inte jobba som en sådan, handlar det ju på något vis om 24x7. På samma sätt som att jag är gift med madammen i mitt liv. Det är jag all tid jag är vaken eller sover, är tillsammans med henne eller befinner mig på annat håll. Jag är alltid hennes man och alltid bunden vid att vara henne till stöd, glädje, tröst, gemenskap, nytta. Äktenskapsvigningen avser ingen 8-timmarshistoria – inte heller prästvigningen.

Den radikale påven har också här en radikal poäng – faktiskt.

*  i Första Timotheosbrevetkapitel 5 vers 17 är ordet äldste det grekiska πρεσβύτεροι. Med latinska bokstäver blir det presbyter och ligger bakom låneordet präst i svenskan.

I kyrklig press och på en och annan blogg har man senaste tiden kunnat få sig till livs att Strängnäs Domkapitel ”friförklarat” ett liturgiskt krumbuktande av speciellt slag. Turerna i saken är märkvärdiga. Någon hade i en radio-gudstjänst bytt ut inledningsformuleringen I Faderns, Sonens och Den Helige Andes namn mot I Skaparens, Befriarens och Livgiverskans namn. Detta hade någon anmält till kapitlet som hade att ta ställning till huruvida det var en Kyrkohandboksöverträdelse eller ej.

Innan jag går vidare kan det vara värt att notera att det ordbehandlingsprogram jag använder för att skriva mina blogginlägg markerar Livgiverskans som ett troligen felstavat ord. Programmet tänker det som en felskrivning av Livsledsagerskans, Kanslisvenskans eller Liveskivans. Jag tolkar detta som att detta modeprästiga nyord saknar folklig förankring.

I försvarsyttrandet över sitt tilltag hade den tilltagsne hävdat att i det förslag till ny Kyrko-handbok som nu finns kan det obligatoriska I Faderns, Sonens och Den Helige Andes namn utelämnas eller bytas ut mot annan formulering. Det argumentet köper kapitlet och lämnar anmälan utan åtgärd.

Först:

För 2½ år sedan tyckte Lunds Domkapitel i ett motsvarande ärende att det var en olämplig formulering med tanke på att det var en radiogudstjänst. Och för några år sedan – jag minns inte exakt när – fastslog Biskopsmötet att man absolut inte skall döpa med den nypåhittade formuleringen – vilket då förekommit.

Och jag undrar: Vad har nu hänt som förändrat verkligheten?

Sedan:

Fattade jag saken rätt är det nuvarande Kyrkohandbok från 1986 som gäller. Där ges inga variationsmöjligheter. Förslaget från 2012 till ny handbok fick användas fritt till Förslag 2016 kom i början av detta år. Då upphörde ”12-an” men ”16” skulle man bruka fram till 15 maj för att kunna skriva remisser och yttranden. I övrigt gäller 1986 och därmed basta. Det sades tydligt.

Är Domkapitlet i Strängnäs okunnigt om dessa formaliteter?

Eller.

Handlar domkapitelhanteringar till syvende och sist om vem eller vilka som anmäls och av vem eller vilka – alltså att man har anseende till person? Skulle så vara skulle det inte förvåna mig alls och jag bygger min känsla på något så vagt som hur jag uppfattar ”stämningsläget i kyrkan” beskrivet i följande fyra punkter:

1. Vissa personer, de avantgardistiska eller ”högt uppsatta”, får inte klandras.
2. Vissa personer, de avantgardistiska eller ”högt uppsatta”, får inte ha fel när de klandrar.
3. Vissa personer, de systemkritiska och ”konservativa”, får inte helt frias när de klandras.
4. Vissa personer, de systemkritiska och ”konservativa”, får inte få rätt när de klandrar.

Rätta mig gärna om jag har fel!

Andra bloggare har berört samma domkapitelfriande samt en annan liknande sak i närtid. Läs därför gärna här och här.

Efter att nu inomhus ha svalkat mig med bloggskrivande skall jag ut i solen igen. Norrbotten har dessa dagar varmast i landet. Här och just nu 21 i skuggan – som igår. Natten som var hade dock Älvsbyn landets lägsta temperatur – minus 1,3.

Idag är det shortsväder!

Jajjamen! Shortsväder!

Första gången i år.

Norrbotten har varmast i landet.

Slagordet ekar mellan villorna: Kortbrallor fram!

De låg längst in i garderoben men kommer nu ut.

Ett mer seriöst bloggande än detta får anstå.

Trädgårdspåtande väntar.

I shortsväder!

Det finns mycket ute i världen man kan intressera sig för och bli upprörd över. Terroristattacker i Syrien, bombdåd i Jemen, stängda gränser i Europa, Turkiets alltmer autokratiska väg, Trump som tänkbar president i USA, Putin i Ryssland, svält på Afrikas horn, global uppvärmning är några saker ur en lista som naturligtvis kan göras mycket längre.

Med det sagt är det viktigt att veta att om jag skriver och tycker i en eller två saker betyder det inte att jag förbiser alla andra. Ibland menar en del att jag gör så när jag med ett speciellt intresse söker följa (vilket i sanning inte är lätt) vad som sker i konflikten Israel-Palestina – något jag gör.

Andra delar mitt intresse vilket innebär att jag genom en ”grupp” på Facebook då och då får nys om en del artiklar eller annat jag känner att jag vill uppmärksamma. Så var det i förrgår med en länk – denna – till en artikel i International New York Times. Jag lät Google rå-över-sätta och putsade svenskan en del.

ISRAELS AEMÉ I KRIG MOT SINA POLITIKER

I de flesta länder vakar den politiska klassen över försvarsmakten och hindrar dess ledare från att kränka mänskliga rättigheter eller bedriva farlig aggressiv politik. I Israel sker det motsatta. Här trampar politiker uppenbart på statens värderingar och lagar och söker krigiska lösningar medan cheferna för den israeliska försvarsmakten och för underrättelsetjänsterna söker lugna och hålla tillbaka dem.

Att premiärminister Benjamin Netanyahu förra veckan erbjöd posten som försvarsminister till Avigdor Lieberman, en stridslysten ultranationalistisk politiker, är den senaste akten i kriget mellan Netanyahu och ledarna för militären och underrättelsetjänsterna. Det är en konflikt man inte ser slutet på och som ännu mer kan urholka rättssäkerheten och de mänskliga rättigheterna eller leda till en farlig onödig militär kampanj.

Premiärministern ser försvarsetablissemanget som en konkurrent till sin auktoritet och en motståndare till sina mål. Att sätta Lieberman, en impulsiv och hänsynslös extremist, som ansvarig för militären är en tydlig signal att generalernas och underrättelsechefernas oppositionen inte längre kommer att tolereras. Lieberman är känd för att hänsynslöst röja undan personer som har motsatta åsikter.

Den senaste ronden i denna konflikt inleddes den 24 mars: Elor Asarja, en sergeant i IDF – Israels väpnade styrkor – sköt och dödade en palestinsk angripare som låg sårad på marken efter att ha stuckit en av sergeant Asarja kamrater. IDF-höjdare fördömde dödandet. En talesman för stabschefen generallöjtnant Gadi Eisenkot sade: "Detta är inte IDF. Detta är inte IDF:s värderingar."

Men högerpolitiker backade upp sergeant Asarja. "IDF-soldater, våra barn, möter dödliga angrepp från terrorister som kommer för att döda dem" sa premiärministern. "De måste ta beslut i realtid." Lieberman, då fortfarande ledare för ett liten högeroppositionsparti, dök upp i militärdomstolen till stöd för soldaten. Netanyahu ringde upp soldatens far och erbjöd stöd.

En IDF-general berättade att de högsta cheferna såg telefonsamtalet som ett grovt nedvärderande av den militära myndigheten. Den ställföreträdande stabschefen, generalmajor Yair Golan, valde ett av de mest känsliga datum i den israeliska kalendern, Förintelsens Minnesafton, för sin reaktion. Han sa att Israel i dag på vissa sätt liknar 1930-talets Tyskland.

Netanyahu kontrade med att general Golans ord var orättvisa mot Israel och "förringade Förintelsen". Hans försvarsminister Moshe Yaalon, tidigare stabschef och medlem av Netanyahus parti, stödde armén. Han uppmanade en samling av höga officerare att tala fritt även om det var emot politiska ledare.

Premiärministern kallade Yaalon till en "brådskande förtydligande diskussion". Strax efteråt inbjöd han Lieberman att med sin lilla parlamentariska fraktion ansluta sig till regeringskoalitionen. Han erbjöd honom försvarsministerportföljen.

Under Israels korta historia har armébefälhavare och chefer för underrättelsetjänsterna ofta förespråkat användning av våld och i många fall visat förakt för lagar och mänskliga rättigheter. Politiska ledare har ofta varit mer måttfulla.

1954 initierade militära underrättelsetjänsten, bakom ryggen på premiärminister Moshe Sharett, en serie terroristattacker i Egypten i syfte att orsaka en klyfta mellan detta land och USA och Storbritannien. 1967 uppmanade militären premiärminister Levi Eshkol att tillåta ett offensivt angrepp på Egypten och Syrien. När han bad dem att vänta konspirerade de om att låsa in honom i en källare tills han gav med sig.

Vad har gjort att armén och underrättelsetjänsterna relativt sett blivit duvor medans politikerna blivit hökar? De senaste tre decennierna har armén och underrättelsetjänsterna blivit mer försiktiga med att bryta mot lagen. Hot om åtal i Internationella Brottmålsdomstolen har hjälpt. Till detta: försvarsorganen motiveras enbart av nationellt intresse snarare än av ideologi, religion eller överväganden inför politiska val. Höga armé- och underrättelseofficerare är också väl förtrogna med arten av Israels ockupation av palestinska områden – och dess pris.

Men mer än allt kan konflikten mellan de politiska och försvarmässiga etablissemangen sammanfattas i två ord: Benjamin Netanyahu. Många militärer och underrättelsetjänstemän som tjänstgjort under honom avskyr honom helt enkelt. "Jag sa Netanyahu att en klyfta av misstro öppnat sig mellan honom och dem" berättade Uzi Arad, en tidigare nationell säkerhetsrådgivare. "Han är den värsta chefen att jag vet" säger Meir Dagan, tidigare chef för Mossad. "Jag lämnade jobbet eftersom jag helt enkelt var trött på honom."

2010 hamnade Netanyahu i en allvarlig kamp om Iran med Dagan och hans två kollegor, Yuval Diskin, tidigare chef för Shin Bet, Israel interna säkerhetstjänst, och generallöjtnant Gabi Ashkenazi, tidigare stabschef i IDF. Militär- och underrättelseledarna menade att premiärministerns plan att attackera Irans kärntekniska anläggningar var politiskt motiverade av kommande val – och skulle dra in Israel i en onödigt krig. Dessutom menade de att det skulle vara illegalt, på sidan om regeringen.

"Jag har känt många premiärministrar," berättade Dagan. "Inte en enda av dem var ren eller helig. Men nästan alla hade en gemensam kvalitet – när de nått den punkt där deras egna personliga intressen mötte nationella intressen, kom det nationella intresset att få råda". Dagan sade att Netanyahu i detta var ett sällsynt undantag..

Netanyahu och säkerhetsetablissemanget har kolliderat i ett antal frågor, från förslag att förbättra villkoren för palestinierna på Västbanken (premiärministern motsatte sig det) till anklagelser om att den palestinska myndighetens president Mahmoud Abbas uppviglar terrorism (Shin Bet säger att han i stället hjälper till att bekämpa den), Netanyahus förslag att anhöriga till terrorister skall kunna utvisas (Shin Bet förkastar det och justitiekanslern har sagt att det skulle vara olagligt). Både Shin Bet och Mossad motsatte sig aktionen mot Hamas i Gaza 2014 och hur premiärministern hanterade av den.

I en del samtal jag nyligen haft med högt uppsatta tjänstemän om Liebermans utnämning till försvarsminister, har en möjlig militärkupp har nämnts – men med ett leende. En sådan förblir osannolik. Den största utmaningen för förhållandet mellan högerpolitikerna och arméhöjdarna blir om Lieberman försöker få armén att göra den typ av saker han tidigare entusiastiskt föreslagit

Vad skulle armén och underrättelsechefer göra om den nya ministern utfärdade instruktioner att inte åtala personer som begått brott som Elor Asarja i Hebron? Eller om Liebermans krav, som han tidigare framfört, att Israel ska mörda Hamasledare om de inte återlämnar kvarlevorna av döda israeliska soldater, eller "erövra Gaza" eller "bomba Assuandammen" som han har sagt Israel skulle göra om det någonsin blir krig med Egypten? Kommer de att utföra hans order eller vägra därför att de förstår dimensionerna av den katastrof sådana åtgärder skulle medföra, och med det drabbas av personliga konsekvenser?

Artikeln är skriven av Ronen Bergman som enligt Wikipedia är en skribent i The New York Times Magazine och korrespondent i militär- och underrättelsefrågor på Yedioth Ahronoth, en stor israelisk dagstidning.

Redan när jag skrev förra blogginlägget hade jag i tanken det jag nu ämnar skriva. Men så kom något emellan: Björnen i skogsbrynet.

Det var på Facebook jag noterade att det i Lokala Världsbladet på nätet fanns besked om att 200 meter från där och när vi gick igår befunnit sig en lufsande nalle. Men vi såg den inte. Glodde ju efter vråk. Bilden snodd från Piteå-Tidningen. 

Detta var ett mellanlägg – typ ett PS till förra bloggposten.

Nu till bortom skogsbrynet 2 och avser sådant i den kyrkliga världen men inte alldeles nära. Tre saker i stigande grad av inportans.

På nationell nivå har ärkebiskopen i dagspressen angripit Svenska Akademien. Ett mycket märkligt tilltag utan Snille och Smak!

Varför? Vad har akademien gjort?

Svar: De har svarat. De har tyckt. De har uttryckt uppfattning.

Akademien har gjort detta som en del av en beslutad tågordning för hur Svenska kyrkans gudstjänster skall formas i framtiden och den beslutade proceduren är denna:

• 2012 kom ett förslag till ny Kyrkohandbok för Svenska kyrkan.
• Kritik kom och växte till när nog totalsågning.
• Med detta i minne kom denna vår förslag 2016.
• Debatt och åsiktsbrytningar har märkts i kyrklig press men inte mycket annorstans.
• Till Förslag 2016 knöts en öppen remissomgång fram till och med 15 maj.
• De yttranden som då inkommit skall behandlas av en utsedd arbetsgrupp.
• Resultatet skall sedan presenteras för Centralstyrelsen där ärkebiskopen är ordförande.
• Styrelsen tar därefter frågan till Kyrkomötet som slutgiltigt avgör.

Det är i remissomgången innan 15 maj som Svenska Akademin medverkat.

Hela detta förfarande kan verka omständligt men det är så det fungerar. Påminner om hur lagförslag och sådant utarbetas och antas i det vanliga samhället och vanligt i kyrkan. Helt OK. Saker skall göras noga och omsorgsfullt och ha fastställd gång. Därom är alla överens.

Därför är det mer än märkligt att ärkebiskopen, som är ordförande i det organ som fram på höstkanten skall ta emot den remissbehandlande gruppen resultat, direkt efter remisstidens utgång går lös på en av de remissinlämnande instanserna. I den vanliga sekulära världen skulle sådant kallas ministerstyre och ses som mycket olämpligt, rentav skandalöst.

Vad är avsikten? Till synes att rätta något upplevt sakfel i Akademiens text samt anklaga dem som utser nobelpristagare i litteratur för inkompetens vad gäller kultur och kyrkligt språk.

Vad blir effekten? Kritiker skall hålla käft! Förslaget 2016 måste få gå igenom. Ordföranden i den mottagande politbyrån har i förväg visat hur kritiska röster skall vägas och bedömas.

På regional nivå – i Växjö stift – har det blåst till kring de årligen återkommande och uppmärksammade Pridefestivaler i vilka också kyrkliga företrädare deltar. En ledande C-märkt stiftskyrkopolitiker har uttryckt en ogillande tanke om just Pridefestivalerna. Han har beskrivit dem som en trend men ”citeras” och ”refereras” och nagelfars som om han sagt att homo-sexualitet är en trend. Det är väl en viss skillnad – eller?

Också kyrkliga representanter och inrättningar gör sig skyldiga till den sanningsvridningen.

På lokal nivå – Älvsby församling – kontaktades vi för en tid sedan av den regionala nivån  Västerås stift. Där ämnar man till hösten samla kyrkoherdar, kyrkorådsordföranden, dem som arbetar med konfirmander och andra till pep-talk vad gäller konfirmandarbetet i församlingarna. För ändamålet letar man inspirerande positiva exempel att kunna visa på och därför kontaktat Lunds stift i söder, Göteborg i väster och Stiftskansliet i Luleå i norr – Mälardalen i öst är de ju själva. Och vårt stiftskanslifolk tipsade sina Västeråskollegor bland annat om aspekter av det Ungdomsprojekt som finns i vår församling. I sanning en uppmuntran!!

För en dryg vecka sedan kom Västeråsaren för att möta några av oss i arbetslaget. Först ett snack där den stackars handläggaren mötte tre entusiastiska pratglada personer. Sedan övergick det hela till filmning i avsikt att landa i 3-4 minuter klippt film om det vi kallar K2, fortsättningsgrupper i årskurs 9. Resultatet fick vi del av igår och kommer att göra tillgängligt vad det lider, men inte än.

I slutet av förra inlägget gav jag mig själv ett par avstressningstips – om man med stress menar malande tankar. Jag skrev: Gå ut för att räkna hur många sorters fåglar som finns – typ. Eller läsa en god bok som handlar om något helt på sidan om det vardagarna bjuder.

Jag var en klok man som följde dessa goda råd. Ganska lätt då det var mina egna.

Vi, madammen och jag, kom väl inte att riktigt hamna bortom skogsbrynet vi ser från vårt köksfönster en halvmil bort. Men nästan. Vi räknade inte heller fåglar till antal men såg hälften av det vråkpar som häckar på sydsidan av Rackberget. Och vi njöt av det törstsläckande iskallkällevattnet på vägen upp till toppstugan och kaffeflaskans innehåll sedan vi väl kommit dit. Milspromenaden blev ett verksamt medel mot mentalt malande.

En bok blev ett annat – trots viss kyrklig anknytning. Dessutom stulen.

I vänthallen på Älvsby centralstation – den beteckningen är helt och fullt en stor överdrift – finns en hylla där folk som skall resa eller har rest kan ta eller lämna färdlitteratur. När jag för 2½ vecka sedan avlämnade madammen där snodde jag med mig hem boken jag började förströ mig med igår. Agatha Christies Mordet i prästgården har viss kyrklig anknytning men går an. Men jag har inte löst det än. Blev avbruten av att SVT på ettan sände säsongens sista avsnitt av Mord i paradiset. Tankeskingrare med som bilden visar snygg assisterande snut.

Det skall faktiskt bli skönt. Jag behöver nämligen numera mer än en dags off-läge för att någotsånär få ner spinnet i huvudet – tankarnas eko och efterklang vad gäller saker och tillstånd på vad många kallar ”jobbet”.

Månne år det så att det är kalkbildning i hjärnan som gör att jag nu inemot 63 år ung har uppenbara svårigheter att slå av funderingar av olika slag. Det ekar under valven – typ. Eller är det själva tomrummet i huvudet som gör att situationer och problem slår fram och tillbaka i stående vågor? Och om det är så – har jag blivit mer tom i huvudet i meningen korkad? Eller är det bara så att förr i världen, säg för 30 år sedan, fanns så mycket annat som bröt sig in i mentaliteterna? Typ barn å grejer? Och att jag då nu i brist på annan tankevärld hamnat i någon sorts ankevärld där färre mer inskränkta saker bara ekar?

Att jag har uppenbara svårigheter att logga ut är ibland bra.

Jag vill mycket, är ambitiös och brinner för hur Gudstjänst, Undervisning, Diakoni och Mission skall ta sig uttryck här och nu. Då är det bra att tankar finns kvar lite när man klipper gräs – vilket ännu inte är aktuellt – eller gör något annat. En och annan snilleblixt kan ju slå ner då oaktat att det mesta av den sortens åskväder sker på vad många kallar ”jobbet”.

Men ibland är det inte bra alls!

När underbemanningens kalla vindar blåser hinner jag många uppgifter på vad många kallar ”jobbet”. Det gäller både uppgifter jag själv skulle haft även vid full bemanning och uppgifter som detta verksamhetsårs avbemanningen placerar i de kvarvarandes knän. Jag hinner. Men jag hinner inte tänka färdigt. Och vi – vi är ju arbetslag – hinner inte tänka färdigt. Vi lubbar bara. Men tankarna blir kvar. De ekar i huvudet.

Denna vecka har varit intensiv inom fältet administration med liten släng av byråkrati. Det ena är nödvändigt, det andra inte alls.

Administration är ju en nödvändig sak. Jag är inge fena på latin men ad ministre eller något liknande betyder väl närmast till tjänst – alltså till tjänst för det som händer och människorna det skall hända för.

Måndagen efter den förra helgen – som var intensiv med konfirmationer och allt – var administrativ med noteringar utifrån det som skett. Dop, konfirmationer och sådant skall ju in i kyrkobokföringssystem och annat. Den diakonala verksamhetens schemaläggning och samordning vad gäller mötesplatser, andakter på äldreboenden, träffpunkter och annat är också en administrativ grej som behöver göras inför hösten. Det grupparbetet behöver ju ske nu, inte i september.*

På tisdag var det tänkt att jag skulle vara arbetsuppgiftsfri men kom till hälften att ställas inför en byråkratisk uppgift (som inte genomfördes) samt en del samtalande av småknepig art – dock till tjänst för personer och för verksamheten.

Igår och i förrgår har vi som arbetar med konfirmander och ungdomsverksamhet i övrigt helt sysslat med utvärdering av det gångna ”läsåret”, förberedelse av resan i början av juni samt samprat och planering av hösten. Det är administrativt arbete till tjänst för människorna vi är till för. Det är fullt OK men inte självklart problemfritt. Olika synsätt möts och uppfattningar bryts innan resultatet blir gott. Men med tankar kvar i huvudet, ekon i min förkalkade skalle.

När jag var yngre tvingade barnen och annat hjärnan att släppa taget. Nu måste ekot klinga av på annat vis. Att blogga i saken dämpar återklangen något men ett beslut att syssla med något av annan art är mer effektivt. Gå ut för att räkna hur många sorters fåglar som finns – typ. Eller läsa en god bok som handlar om något helt på sidan om det vardagarna bjuder. Att ta sig tid till sådant. Och få tid. Tre dagar kan det bli nu.

PS: Bilden är inte helt sann. Men inte helt osann heller. Vald med värme och glimt i ögat! DS.

*  Jag har själv inte så många uppgifter i det fältet. Jag är dock ombedd att vara vad som kallas verksamhetsansvarig för saken och gissar att det är utifrån vad jag den 25 april i år kallade punkt tre i blogginlägget tre kompetenser?

Jag har två kusiner i USA. De är födda där och därför amerikaner. Deras pappa – min farbror – var invandrad från Sverige, deras morföräldrar likaså. Därför är de också svenskar.

På liknande sätt tänker jag mig att det är med amerikaner av annat migrationsursprung. James J. Zogby är en sådan och om honom kan man på Wikipedia läsa här.

Jag såg en länk – klicka här – till en artikel han skrivit den 16 maj, införd i den Jordanska engelskspråkiga dagstidningen The Jordan Times. Fann den intressant. Google gjorde grovgörat, jag putsade texten.

VÄSTS DUBBELMORAL I FÖRSVAR AV DE KRISTNA

Kristna i Levanten, särskilt i Syrien, Irak och Palestina, står inför allvarliga utmaningar som västvärlden antingen missförstått eller ignorerat.

Att skydda dem eller ens erkänna deras existens,  har de senaste åren bara varit en angelägenhet för beslutsfattarna eller intresseorganisationer när det passar deras accepterade berättelser eller politiska dagordning för regionen.

De kristna i Palestina, till exempel, ignoreras för det mesta. De är en obekväm belastning för höger-evangelikaler som endast tillåter sig själva att se Israel med ideologiska skygglappar.

De ser inflyttningen av judar till Israel som en nödvändig förutsättning för slaget vid Harmagedon i den yttersta tiden, att judarna omvändes till kristendomen, Messias återkomst av och allt det medför.

Dessa evangelikaler komma till det heliga landet som pilgrimer till de platser där Jesus vandrade. De besöker de heliga platserna samtidigt som de ignorerar existensen av en kristen gemenskap i Palestina sedan 2000 år.

Eftersom höger-evangelikaler har blivit brinnande försvarare av Israels politik vägrar de inte bara att erkänna de allvarliga orättvisor som drabbat deras trosfränder – de gör dem osynliga.

Tyvärr: Samma blindhet påverkar också politiker från höger och vänster.

Då kritik av israeliskt agerande anses vara tabu odlar de flesta politiker med vilja en okunnighet om Palestinska offer, vare sig kristna eller muslimska.

Som resultat förblev de tigande då palestinsk religiös egendom konfiskerats eller vandaliserats och när Israel infört ett politiskt system som gynnar en grupp – judar – medan kristna och muslimer utsätts för en variation av hård diskriminering.

De kristna i Irak och Syrien har uthärdat ett annat men inte mindre problematiskt öde i händerna på väst.

Inför USAs invasion av Irak beaktade ingen i Washington vilka effekter kriget kunde få för landets betydande men sårbara kristna gemenskap.

Under åren som följde då Irak att slets sönder av sekteristiska konflikter ignorerade amerikanska politiska och religiösa ledare till stor del de irakiska minoriteternas öde.

Så teg Bush-administrationen, till exempel, när kristna företag plundrades, hus konfiskerades och familjer tvingades i exil – vilket resulterat i att Iraks kristna minskat från 1,4 miljoner till 400.000.

Att bevara denna gamla kristna gemenskaP passade inte den politiska dagordningen USA och därför hördes inte deras rop på erkännande och skydd.

Endast inför det barbariska beteende hos Daesh/IS har västvärlden börjat uppmärksamma vad som återstår av de kristna i Irak.

Först nu, vad det verkar, passar deras öde en politisk agenda – en partisan attack mot presidenten och ett sätt för höger-anti-muslimska grupper att sent fälla några tårar.

På liknande sätt ignorerades rösterna från de kristna i Syrien i början av den blodiga konflikten i deras land.

Många kristna, utan att vara anhängare av regimen i Damaskus, uttryckte ett djup obehag över, och även rädsla för, "oppositionen".

Då Assad-regimen hade en sekulär inställning som gav visst skydd för kristna, kom de ibland att kallas kollaboratörer och stängdes ute från politiska diskussioner om framtiden för sitt land – särskilt i västvärlden.

Först nu, med uppkomsten av Daesh/IS, har västerländska kyrkliga ledare och politiker börjat uppmärksamma de syriska kristna – men som i fallet i Irak är det för lite och för sent.

Kärnpunkten är att dessa arabiska kristna borde spela roll och deras röster måste höras – inte bara när vad de säger passar vår agenda.

De är mer än bara flyktingar eller offer för religiös extremism som görs till ett användbart verktyg för islamofober i att varna för farorna med islam.

Arabiska kristna är långtida gemenskaper som varit integrerade delar av utvecklingen av kultur och social struktur i Levanten.

Deras överlevnad är avgörande för regionen. Att erkänna deras rättigheter, lyssna på deras oro och möta deras behov kan ge beslutsfattarna lärdomar.

De mycket sårbara Arabiska kristna i Levanten har gjort dem till ett lackmustest för vår politik.

Till exempel: västs tystnad inför Israels fortsatta strypning av de palestinska kristna avslöjar vår politik för mänskliga rättigheter som egennyttig, bristfällig och smittad av dödlig dubbelmoral.

De irakiska kristnas öde för borde ha fungerat som en tidig varning för amerikaner att det sekteristiskt baserade styrelseform system som ålades Irak var förenat med fara.

På samma sätt bör det faktum att den syriska oppositionen inte innehöll kristna ledare (även om det fanns några "symboliska" kristna i olika oppositionsgrupper) ha informerat beslutsfattarna att oppositionen var icke-representativ och att mer måste göras för att skapa en inkluderande icke-sekteristisk oppositionsrörelsen.

Om målet var att skapa ett verkligt demokratiskt representativt system för styrning i både Irak och Syrien, borde röster från de kristna och andra minoritetsgrupper ha beaktats.

Besöksstatistiken den senaste månaden har inte varit något att skryta över. Då och då har jag nämnt att det lönar sig för mig att förteckna de datum bloggen besökts av 50 unika IP-adresser eller fler. Den 26 april var det 56 och den 7 maj 50 – annars stadigt runt 35-strecket*. Och ändå ”marknadsför” jag mig alltid på Facebook.

Men idag på Norges nationaldag klockan ungefär ½4 på eftermiddagen räknar jag 110**. Jag tror inte det har ett dugg med Norge att göra. Jag gissar att förra inläggets rubrik gudstjänsttjänstefel kittlat nyfikenheten.

Egentligen är det lite bekymmersamt. Fjällvistelser och fredligt glada små rapporter från vardagen i liv och arbete väcker ringa eller inget intresse. Men tanken på ett eventuellt tjänstefel skapar entusiasm. Kanske särskilt ett eventuellt tjänstefel i just gudstjänsten.

Vilka slutsatser kan dras av detta? Eller kanske snarare: Vilka hypoteser kan ställas upp?

1. Läsekretsen är tämligen intresserad av kyrkliga frågor.
2. Läsekretsen är tämligen intresserad av ”defekter” i kyrkliga frågor.

Om punkt 1 stämmer är det ju bara att uppmuntra. Mer och fler. Men jag kommer inte att skriva mer ensidigt kyrkligt bara för att få upp nuffrorna. Jag vill att min blogg skall innehålla lite av varje.

Om punkt 2 stämmer blir jag faktiskt brydd. Felfinneri och gissel av mycket i kyrkan är definitivt på sin plats – tro inte att jag anser att allt står väl till. Men ensidigt kyrkgnäll och kyrkkvirr tycker jag inte om och kommer inte att ansluta mig till. Det är viktigt att se att det kyrkliga glaset som halvfullt, inte halvtomt.

Men tjänstefelsrubriken tog – inget snack om saken!

*  Det var efter inläggen tre kompetenser? och sex på morgonen. Inte ens det sista – funderade att låta rubriken vara morgonsex – väckte läslystnad hos fler än 50.

**  Ett PS skrivet 18 maj på kvällen: Den 17 maj blev det innan dagen tog slut 144 unika IP-adresser. DS.

Så blev det igår.

Tjänstefel i gudstjänsten.

Åtminstone i Älvsby kyrka.

Jag var ansvarig. Jag hade ju fått förtroendet att leda gudstjänsten och då är det såsom det alltid är: Tjänstgörande präst bär ansvar för gudstjänsten i sin helhet och i alla avseenden.

Vi firade Mässa med Dop och Konfirmation. Tjugosju konfirmander. Tjugotre var döpta som barn i Svenska kyrkans ordning, en döpt som liten i Romersk-katolska kyrkan och en ortodoxt döpt i sitt ”gamla land”. Två av de tjugosju var inte döpta sedan tidigare. Därför Mässa med Dop och Konfirmation.

Till att börja med följde vi konfirmationsordningen med Inledning och läsning av slutverserna i Matteusevangeliet. Sedan en Tillbakablick på något av vad vi gjort under hösten och våren.

Jag hällde vatten i dopfunten samtidigt som denna bön bads:

Gud, vi tackar dig för att du i dopets källa

låter det vatten strömma fram som ger världen liv.

Sänd ditt ord och din Ande

så att de som nu ska döpas i detta vatten blir renade från syndens skuld.

Föd dem till nytt liv i Kristus och förena dem med ditt folk.

För vår Herres Jesu Kristi skull. Amen.

Så sa alla i kyrkan Trosbekännelsen och jag frågade den ena: Vill du bli döpt till denna tro och leva med församlingen i Kristi gemenskap? Tösen gav sitt svar, jag döpte och bad om Anden.

Frågan gick till den andra och det blev på samma sätt.

Och sedan ställde jag konfirmationsfrågan till alla dem som var döpta sedan förr – och fick deras Ja.

Fanns i detta ett gudstjänsttjänstefel?

Att inte ha med Namnfrågan och Befrielsebönen?

Skulle så vara säger jag att det inte tynger mig nämnvärt.

Men inte heller tynger det mig märkbart att det i kyrkan fanns åtta personer fler än vad den avbildade skylten tillåter – även om just detta ju de facto är ett från den ansvariges sida ett gudstjänsttjänstefel.

PS: Senare på dagen firades i Vidsel Mässa med Konfirmation av tio ungdomar. Sju av dessa  var barndöpta och en blev döpt av mig för ett par veckor sedan. Två lever i pingstvänsfamiljer och blev därför döpta i Vidsels Filadelfia för ungefär en månad sedan. DS.

Skridskosäsongen ute är över – alltså för dem som åker skridskor, något jag aldrig lärde mig. Isarna har gått upp. På sjöar finns sista sörjan kvar men älven är fri, strid och hög. Jag gick över densamma för en stund sedan. Promenerade hem efter att ha lämnat familjens limousin hos företaget Däck och Olja på Nörsia. Firman ligger alltså där – på Nörsia. Eller Norrabyn som just den glesbebyggda delen av samhället kallas. Skall man nu vara fundamentalistisk korrekt borde heta Östsia eftersom älven där rinner i nordsydlig riktning. Men östsidan är nordsidan! Så har det varit av begynnelsen, nu är och skall vara.

Två av sommarhjulen saknade tillräckligt djup. De måste bytas. Bakdäcken. Som tidigare suttit fram. Där slits däcken fortare. De fram flyttades bak för några år sedan och ersattes av nya fram. Som nu skall flyttas bak och ersättas med nya där framme. Som sen om några år ska flyttas bak med nya fram. Det är vad som kallas kretsloppstänkande. Eller rundgång som nog är ett bättre ord att använda. Det handlar ju om hjul.

När jag gick över bron från Nörsia så erfor jag den recyclings-känsla som lätt infinner sig när man är 60+ och bott nästan 40 år på samma ort: Den här våren är precis som förra våren. Och helt annorlunda. Vårfloden – Piteälven är ju oreglerad – är lika mäktig som i fjol. Men med annat vatten. Och fotgängaren jag körde förbi på vägen till verkstaden – det är samma pipskäggige man jag ser så regelbundet att jag näst intill kan ställa klockan efter honom. Intet är nytt under solen som Predikaren säger. Eller i alla fall sa i 1917 års Bibel.

I övermorgon konfirmeras ett gäng. 27 i Älvsbyn, 10 i Vidsel. Liksom förra året. Men det är ju nya ungdomar. Det är bara prällen som är gammal. Som – det är alltså om mig själv jag skriver – på 1980-talet konfirmerade flera av deras föräldrar. Snacka om återbruk!

Men idag är just den gamle mannen arbetsuppgiftsfri – stöket får vänta till imorgon och på söndag. Solen skiner, björkarna har börjat slå ut och jag skall strax promenera tillbaka för att hämta bilen. Det tar knappt 20 minuter att gå dit liksom det för ett litet tag sedan tog att gå hem. Och mellan dessa promenader hann jag ju skriva något som skulle kunna betecknas som ett veckobrev.

Bilden? Utsikten uppströms från bron. Den röda cirkeln bor jag i.

I den romerska mytologin fanns guden Janus med ansikten åt två håll. Med ett såg han tillbaka på det förflutna och med ett såg han mot vad som komma skulle. Månaden januari är uppkallad efter honom men egentligen är det nog maj som innehåller mest janussynvinklar – i alla fall i mitt uppdrag som församlingspräst.

Tidigare under våren har vi tittat tillbaka på 2015, funderat över hur arbetet då blev, om det blev som det var tänkt eller inte, ekonomin osv. Det är bra att göra så – titta tillbaka alltså. Vill man vara lärande såväl som organisation och som människa måste man se bakåt. Vi i personalen gjorde det och skrev. Det skrivna sammanställdes av Brunettherden till ett dokument som styrelsen, alltså Kyrkorådet, antagit för att nu i maj lämna till högsta beslutande instans Kyrkofullmäktige. Ännu i maj 2016 ser man alltså tillbaka på 2015.

Denna tillbakablick på ett kalenderår sker samtidigt som vi utvärderar ett läsår, ofta uppfattat i två terminer höst och vår,. Mycket av en församlings vardagsverksamhet organiseras ju på det sättet – konfirmander, studiecirklar, barn- och familjeverksamhet för att nämna några exempel. Till och med – detta egendomligt nog – tänks ibland också gudstjänstlivet i de banorna. Frågan jag fick för ett par dagar sedan – Kommer ni att fortsätta med Veckomässorna under sommaren? – tyder ju på att ett tvåterminstänkande faller sig ganska naturligt.

Jag tycker den tvåterminssynen är fel! Gud tar ju inte semester! Därför behöver församlingsliv planeras och organiseras i tre terminer, inte två. Naturligtvis menar jag då inte tre likadana terminer. Det vore korkat. Men tre.

Om vi då i maj tittar tillbaka tittar vi samtidigt framåt. Hösten hamnar i preliminärt fokus vad gäller gudstjänstplanering, diakoni, ungdomsverksamhet osv. Och till och med nästa år skall vägas in i synranden. Budgettänkande måste börja så smått redan nu. Så maj månad, inte januari, är verkligen årets Janus-månad.

Ju högre upp i de administrativa, styrande, ledande höjderna man befinner sig desto mer blir det av sådan administration, ibland ren byråkrati. Jag är ju inte på de nivåerna men tycker att det blir fullt tillräckligt i alla fall. Inte så att det är onödigt – tvärt om! – men jag kan uppleva att byråkratin sväller mer och mer och då på bekostnad av tid till att direkt möta människor med Evangelium.

Vi börjar alltså nu rita planeringskartor över hösten samtidigt som vi utvärderar och lär oss av våren. Och ett par verser ur en av texterna för ett par veckor sedan ansätter mig – Första Johannes brev kapitel 5 verserna 14 och 15:

• Och vår frimodiga tro på Gud är denna: om vi ber honom om något efter hans vilja, så hör han oss. Och om vi vet att han hör oss vad vi än ber om, så vet vi också att vi får vad vi ber honom om.

Bön är alltså viktigt. Och vi ber lite. Vi pratar mycket och tänker mycket. Men ber lite.

Och det där mariga – ber honom om något efter hans vilja. Hur skall vi fatta det? Är det allmänna formuleringar av typen Gå ut i hela världen eller Gud vill att alla människor skall bli frälsta eller Gråt med dem som gråter? Eller är det mer detaljerat än så? Har Gud tankar och vilja på när, var och hur saker skall göras? Att konfirmander skall vara på tisdagar och inte onsdagar? Typ? Och hur göra för att utforska Guds vilja och inte bara bryta våra egna?

Sådant ansätter mig.

I alla fall inte än. Väntar tills dess frukostsällskapet anlänt. Och då blir det nog kaffe, en dryck jag inte intagit sedan onsdag eftermiddag då det blev en halv kopp i Vidsel när vi hade konfirmanderna.

Det blir ofta så när jag är vad många kallar "ledig", alltså är präst utan tänkta arbetsuppgifter viss dag. Då hoppar jag kaffet. Varför vet jag inte men så är det. Vi har väl alla våra egenheter.

10.29 passeras just när jag tumskriver på min telefon. Sitter i bilen och väntar på madammen i mitt liv. Hennes tåg skulle komma den tiden. Men nu har de sagt att det inte blir förrän 10.47. Peppar, peppar.

Alla andra bilar med väntande folk i är dyrare, nyare och finare än min. Det ser jag när jag blickar mig omkring. Och jag gissar att det beror på att landet är i kris, upplösningstillstånd och sammanbrott. Det brukar ju låta så när en del politiker och andra uttalar sig till förmån för stängda gränser och allmän snålhet. Fast jag begriper det inte – men är väl dum i huvudet.

Men EN SAK begriper jag: De som vill styra och leda vädjar mer till vår infantila snålhet och rädsla än till ett vuxet ansvarstagande. Och att därmed kärleken kallnar hos de flesta.

Nu kommer tåget. Jag publicerar detta senare idag – efter frukost, efter prat, efter dop av en konfirmand. Eller så.

Sociala medier av olika slag är ett sätt att meddela skaran av bekanta (och kanske andra) både viktiga och oviktiga ting. Min blogg har liten och ganska intern spridning. Facebook har betydligt större. Där skriver jag inte mycket.

Strax efter att jag publicerade förra inlägget tog jag telefonen för att i den läsa vad jag själv skrivit samt med den som verktyg till Facebook dela mitt blogginlägg. Då såg jag vad min svägerska, alltså lillasystern till madammen i mitt liv, skrivit idag på morgonen – något som jag naturligtvis visste om sedan igår vid lunchtid. Skärmdumpen berättar...

I min nuvarande tillfälliga gräsänklingstillvaro har det blivit lite av en rutin att jag morgonbloggar läppjande på en stor mugg svart te. Sådant kommer inte att fortsätta! Ingalunda kommer du, noble Bloggläsius, att som på Dag Sandals blogg* varje morgon kunna läsa långa välformulerade resonemang. Så blir det inte – i alla fall inte än på några år. Därtill är tiden för kort.

Att det blivit tid till detta just dessa dagar beror på att det nuvarande gräsänkleriet kommit att infalla just när min så kallad ”arbetstid” planerats att vara liten eller ingen. Med den är det så att vi numera upprättar tidsplaneringar för fyra veckor i taget på så sätt att jag i en tabell anger vad jag skall och avser göra tillsammans med en tidsbedömning för varje uppgift. Alltså inte rakt av 8 timmar om dagen de dagar jag ”jobbar” utan betydligt mer specifikt. Rubbet skall landa på 160 timmar. När perioden sedan är slut skall jag på ett begripligt sätt kunna beskriva vad det blev och orsaker till uppkomna avvikelser.  Jag tycker det är bra och rätt att vi gör så.**

Innevarande vecka var då tänkt sålunda:

• Måndag 2 maj: 8 timmar till förberedelser, expedition/administration, fortbildning.
• Tisdag 3 maj: 10 timmar till resa och kursdag.
• Onsdag 4 maj: 4 timmar till kollegium.
• Torsdag 5 maj: Ledig dag.
• Fredag 6 maj: Ledig dag.
• Lördag 7 maj: 3 timmar för resa och dop.
• Söndag 8 maj: Ledig dag.

Dessa planerade 25 timmar blev/blir 29 på detta vis:

• Måndag 2 maj: 4 timmar till förberedelser, expedition.
• Tisdag 3 maj: 8 timmar till förberedelser och konfirmander.
• Onsdag 4 maj: 9 timmar till förberedelser, Mässa, kollegium, resa, konfirmander.
• Torsdag 5 maj: 1 timme viktigt samtal.
• Fredag 6 maj: Ledig dag.
• Lördag 7 maj: 4 timmar för förberedelser, resa och dop.
• Söndag 8 maj: 3 timmar för resa och dop – konfirmand.

29 timmar i veckan är väl inget! Det är väl inte full tid!! Trekvarts – typ!!

Men veckan innan, vecka 17, planerades 48. Den landade på 60.

Och för vecka 19 är det 47 i plan – vilket jag nu tror är snävt.

Det svänger alltså! Dessa morgonbloggande dagar är magra på arbetstid. Vilket bekymrar mig. Gör jag rätt för mig? Är jag lat? Någon sorts arbetsid fick mig därför att räkna på arbetstid en gång till och jag kan faktiskt se att jag mycket väl denna dag kan nöja mig med resan fram och tillbaka till Storforsens kapell och Dopgudstjänsten där. Och fram och tillbaka till Vidsel imorgon.

Luften i arbetssystemet hade naturligtvis varit roligare om madammen i mitt liv varit hemma. Så var också planerat – dock utan exakta tidsangivelser.

Men: Mänskan spår men Gud rår!

Det blev nödvändigt för henne att resa för att möta sin 86-åriga mamma och sina syskon. Och jag blev gräsänkling som bloggar vid morgonteet.

Till sist ett citat ur en kommentar till ett inlägg på Dag Sandahls blogg:

• Jag tycker mig dock märka att allt mindre av budskapen från SvK utgår från en undran om vad Gud vill ha sagt med ett visst bibelord och alltmer istället använder bibelord för att bekräfta en redan fastställd slutsats. Lite av det ser man hos både traditionalister och förnyare, men de senare gör det mer undantagslöst.

Jag gissar jag kommer att återkomma i saken.

*  Länk till den finns långt nere till höger – sandahl trampar vidare.

**  När detta skulle börja tillämpas mer strikt och av alla såg jag att om inte säsongsvisa arbetsuppgiftsanhopningar fick spräcka systemet med 160 timmar på fyra veckor skulle en del viktiga ting inte kunna genomföras. Men med en grov skattning om 800 timmar på 20 veckor skulle perioderna ”gå ihop” – ungefär. Därav bilden.

Det firade vi på Himmelsfärdsdagen. Att lille Adrian fyllde fyra år. Men det var inte riktigt rätt dag. Spelade dock ingen roll. Mormor,morfar,gammelmormor, gammelmorfar, morbror och farfar försåg honom med glädjerika gåvor. Lego, Playmobilpirater och en massa annat. Kul.

Märkligt är det och jag förundras ständigt över hur han och hans storasyster Tyra så kapitalt förvrider mitt sinne. De är ju de häftigaste personerna på jordklotet – faktiskt. Varje dag hamnar de i tankarna, de som är klanens yngsta.

Strax efter 07.53 är klockan när jag sätter mig att skriva här på denna min blogg, livstecknet i cyberrymden. Strax efter 07.53 dagen efter Kristi Himmelsfärds dag i nådens år 2016. Med en stor mugg starkt svart te urdrucken för en stund sedan.

Visst märkte du, noble Bloggläsius, den finurliga anspelningen jag i denna bloggposts första stycke gör till inledningen av förra inlägget? Nästan liksom samma sak liksom. Men ändå annars.

Så är det också med senaste StarWars-filmen. Jag såg sista timmen av den samtidigt som jag drack morgonteet. Väldigt lik de tidigare. Några få godingar lyckas i sista sekunden panga sönder ondingarnas läbbiga förstörelsemaskin. Innan dess några kul karaktärer av mekanisk art. Då den blåvita soptunnan R2-D2 var i koma denna film enär hans husse Luke makat sig undan i en eremittillvaro någonstans i himlarymderna blev datapiparen en ny rullgubbe BB-8. Kul. Till detta en ny hjälte som slåss och fajtas. Eller två. En manlig icke vit i hyn. Och en kvinnlig – en goding bland godingarna.

Jag somnade från filmen igår. Trött som en död gris efter en intensiv dag.

• Först den skjutsaktivitet till tåget jag nämnde i förra skriveriet.
• Sedan förra blogginlägget i sig. Det kunde väl ha delats i tre korta under de olika kategorierna Församling, Predikaren 12:12 och Farfar funderar men fick bli ett i kategorin Allmänt.
• Sedan sov jag mellan ½8 och strax efter 9 – faktiskt.
• Gudstjänst i kyrkbänken följt av det samtal jag nämnde. För sådant är man fokuserad och det gick väl. Mycket väl. Det är inte alltid lätt att vara ung och kan man som konfirmandledare vara ett åtminstone litet stöd för den som har det jobbigt är det stort.
• Kort eftersnack med Brunettherden – det blir mitt nya bloggnamn på henne – kring ett par dilemman i församlingen.
• Resa till sonsonen Adrians kalastid 14.00.
• Vid fyratiden skjutsning – Jodå! Pappas taxiservice tas i anspråk! – av äldsta dottern med man till Kallax flygplats.
• Sedan inte tillbaka till kalaset. Den tidiga morgonen tog ut sin rätt så kosan styrdes til hemadressen med mellanlandning i Cooperativabutiken på orten för inhandling av lite livsmedel och senaste StarWars-filmen.
• Under middagsätningen beledsagad av en palestinsk pilsner besågs rullen.
• Vilt tittandet soffsomnade tittaren – som alltså var jag.
• Vaknade till runt ½9 och flyttade mig till ordinarie nattsovplats.
• I den vaknade jag 9 timmar senare helt utsövd – sex på morgonen som rubriken angav.

Nu publicerar jag detta. Senare idag kommer mer. Men jag skall kratta åxå!

Strax efter 05.00 är klockan när jag sätter mig att skriva här på denna min blogg, livstecknet i cyberrymden. Strax efter 05.00 på Kristi Himmelsfärds dag i nådens år 2016. Med en stor mugg starkt svart te vid skrivapparaten.

Ett klassiskt symptom på annalkande utbrändhet brukar sägas vara att man vaknar på sennatten eller toktidigt om morgonen i tankar på arbetet eller annat som kan upplevas pressande och då inte fixar att somna om. Så är inte fallet för mig. Det är inte orsaken till att jag är uppe denna skandalösa tidpunkt. Det beror i stället på att jag kört yngste sonen till tåget som avgick 04.56 till Björkliden. Då är det liksom ingen idé att lägga sig igen. Eller kanske vore det det. I yngre år hade det varit så. Ytterligare tre timmar skönhetssömn hade fungerat. Numera biter inte den sortens ansiktskur. Tågskjuts är anledningen till jag befinner mig bloggande före ½6 om morgonen. Samt att det var ett tag sedan jag skrev något.

Men vad skall jag skriva om? Just nu?

Jag tar väl det där med jobbet då!

Men jag gillar inte ordet jobbet som beteckning på uppdraget att vara präst. Man jobbar inte som präst, man ÄR präst. Man jobbar inte som bonde heller. Man ÄR bonde. Som ett livsval – typ. Men då vissa uppgifter hör till får väl arbetet eller jobbet vara ord att använda.

Och där lackar det mot konfirmationer. Nästa helg. Vilket betyder att detta förlängda veckoslut är det främst andra som är i selen för gudstjänster och annat. Vi i konfa-laget laddar – typ.

27 stycken i Älvsbyn och 10 i Vidsel (bilden) kommer att konfirmeras om en dryg vecka. De flesta födda 2001*. Det är strax under ½ av årsklassen totalt, mer än ½ av de kyrkotillhöriga. Den i relativa tal kvantitativa ökningen som varit några år förefaller detta år ha avstannat. Kvalitativt har vi i bästa fall hållit ställningarna men inte utvecklats som vi ville och borde. Tid till både eftertanke och ny-dito, kontinuerlig värdering osv har saknats på grund av vakanser. Det faktum att ett 10-tal av dem som konfirmerades i Älvsbyn förra våren och lika många av dem i Vidsel velat fortsätta i var sin grupp nu när de gått i 9-an samt att vi verkat för att en mer klassisk KU-gemenskap skall bildas i Älvsbyn har också styrt ”ungdomsarbetstid” till aktivitet i den grad att eftertanke och värdering nog kommit i kläm – som jag ser det. Mycket jobb hindrar jobb alltså.

De många uppgifterna och trängda personalläget med stafettinhoppande präster och musiker har gjort att vi i församlingen inte heller hunnit stöta och blöta det förslag till ny Kyrkohandbok som nu ligger. Tyvärr. Men å andra sidan spelar det inte så stor roll. Till syvende och sist bestämmer man ju lokalt hur den uppsjö av olika inslag som en Handbok innehåller skall användas. Det dåliga kan man ju bara strunta i. Och den kommer ju inte – även om den skulle antas i befintligt skick – att börja användas på ett tag.

Ytterligare ett tecken på arbetsvolym är faktiskt att jag inte på ett helt kvartal publicerat någon av de många predikningar jag plågat församlingen med. Med vanligt tempo i knoget skriver jag ju sådana med hjälp av ordbehandlingsmaskin och då blir det ju ganska enkelt att bibringa läsekretsen alltsammans i lätt bearbetad form. Med mer snävt om tid hamnar snilligheterna i handskrivna obloggbara manus. 

Läser du nåt Stig? Naturligtvis är det ingen som frågar så men jag brukar ju berätta i alla fall.

Jo – jag har läst lite men inte faktaböcker i vanlig ordning. Jag har läst en roman! Världsligt och förflackat kanske någon tycker. Eller skulle tyckt om vi levt i början av förra århundradet.

Inspirerad av en TV-serie har jag läst om mina gamla Krig och Fred av Leo Tolstoj. En klassiker alltså. Och mycket bättre än TV-serien. Av namn och adress i böckerna drar jag slutsatsen att det måste vara ungefär 40 år sedan jag läste de tre volymerna förra gången. Om det var en läsupplevelse då minns jag inte men i vart fall blev det en sådan nu. Språkligt först och främst. Och en del skojiga tolstojiga klurigheter i  tankegångarnas vindlingar.

Vad händer då denna arbetsuppgiftsfria dag – en dag andra skulle kalla ledig?

Jag kommer att bänk-fira gudstjänst i kyrkan klockan 11. Det tycker jag är viktigt. Att bänk-fira alltså. Att kor-fira blir så vanligt för en präst att man lätt tappar församlingskänslan – eller vad man nu skall kalla det. I alla fall är bänken viktigare än koret. Där började jag min kyrklighet och där kommer jag väl också efter den om några år infallna pensioneringen att avrunda den.

Sedan blir det ett samtal med en konfirmand som på grund av vissa slirningar i närvaro och gudstjänstdeltagande är på gnällen att måsta missa den planerade resan i juni. Ett tjänsteärende alltså – på ledig dag.

Men sedan till Luleå!

Lille Adrian fyller fyra! Kalas klockan två!

Farfar far. Men inte farmor. Hon är söderöver för att denna ”långhelg” besöka mor och syskon. Och Adrians fastrar och farbror med flera är på annan vift. Men farfar far! med två påsar paket!!**

*  Någon är född 00, någon 02. Den sortens överlappningar är lika år från år och spelar ingen roll – egentligen.

**  Det andra snarlika gratulationskortet är tänkt för äldste svågern fram i början av juni.