tystnadens tid

Strax efter 05.00 är klockan när jag sätter mig att skriva här på denna min blogg, livstecknet i cyberrymden. Strax efter 05.00 på Kristi Himmelsfärds dag i nådens år 2016. Med en stor mugg starkt svart te vid skrivapparaten.

 

Ett klassiskt symptom på annalkande utbrändhet brukar sägas vara att man vaknar på sennatten eller toktidigt om morgonen i tankar på arbetet eller annat som kan upplevas pressande och då inte fixar att somna om. Så är inte fallet för mig. Det är inte orsaken till att jag är uppe denna skandalösa tidpunkt. Det beror i stället på att jag kört yngste sonen till tåget som avgick 04.56 till Björkliden. Då är det liksom ingen idé att lägga sig igen. Eller kanske vore det det. I yngre år hade det varit så. Ytterligare tre timmar skönhetssömn hade fungerat. Numera biter inte den sortens ansiktskur. Tågskjuts är anledningen till jag befinner mig bloggande före ½6 om morgonen. Samt att det var ett tag sedan jag skrev något.

 

Men vad skall jag skriva om? Just nu?

Jag tar väl det där med jobbet då!

 

Men jag gillar inte ordet jobbet som beteckning på uppdraget att vara präst. Man jobbar inte som präst, man ÄR präst. Man jobbar inte som bonde heller. Man ÄR bonde. Som ett livsval – typ. Men då vissa uppgifter hör till får väl arbetet eller jobbet vara ord att använda.

 

Och där lackar det mot konfirmationer. Nästa helg. Vilket betyder att detta förlängda veckoslut är det främst andra som är i selen för gudstjänster och annat. Vi i konfa-laget laddar – typ.

 

27 stycken i Älvsbyn och 10 i Vidsel (bilden) kommer att konfirmeras om en dryg vecka. De flesta födda 2001*. Det är strax under ½ av årsklassen totalt, mer än ½ av de kyrkotillhöriga. Den i relativa tal kvantitativa ökningen som varit några år förefaller detta år ha avstannat. Kvalitativt har vi i bästa fall hållit ställningarna men inte utvecklats som vi ville och borde. Tid till både eftertanke och ny-dito, kontinuerlig värdering osv har saknats på grund av vakanser. Det faktum att ett 10-tal av dem som konfirmerades i Älvsbyn förra våren och lika många av dem i Vidsel velat fortsätta i var sin grupp nu när de gått i 9-an samt att vi verkat för att en mer klassisk KU-gemenskap skall bildas i Älvsbyn har också styrt ”ungdomsarbetstid” till aktivitet i den grad att eftertanke och värdering nog kommit i kläm – som jag ser det. Mycket jobb hindrar jobb alltså.

 

De många uppgifterna och trängda personalläget med stafettinhoppande präster och musiker har gjort att vi i församlingen inte heller hunnit stöta och blöta det förslag till ny Kyrkohandbok som nu ligger. Tyvärr. Men å andra sidan spelar det inte så stor roll. Till syvende och sist bestämmer man ju lokalt hur den uppsjö av olika inslag som en Handbok innehåller skall användas. Det dåliga kan man ju bara strunta i. Och den kommer ju inte – även om den skulle antas i befintligt skick – att börja användas på ett tag.

 

Ytterligare ett tecken på arbetsvolym är faktiskt att jag inte på ett helt kvartal publicerat någon av de många predikningar jag plågat församlingen med. Med vanligt tempo i knoget skriver jag ju sådana med hjälp av ordbehandlingsmaskin och då blir det ju ganska enkelt att bibringa läsekretsen alltsammans i lätt bearbetad form. Med mer snävt om tid hamnar snilligheterna i handskrivna obloggbara manus. 

 

Läser du nåt Stig? Naturligtvis är det ingen som frågar så men jag brukar ju berätta i alla fall.

 

Jo – jag har läst lite men inte faktaböcker i vanlig ordning. Jag har läst en roman! Världsligt och förflackat kanske någon tycker. Eller skulle tyckt om vi levt i början av förra århundradet.

Inspirerad av en TV-serie har jag läst om mina gamla Krig och Fred av Leo Tolstoj. En klassiker alltså. Och mycket bättre än TV-serien. Av namn och adress i böckerna drar jag slutsatsen att det måste vara ungefär 40 år sedan jag läste de tre volymerna förra gången. Om det var en läsupplevelse då minns jag inte men i vart fall blev det en sådan nu. Språkligt först och främst. Och en del skojiga tolstojiga klurigheter i  tankegångarnas vindlingar.

 

Vad händer då denna arbetsuppgiftsfria dag – en dag andra skulle kalla ledig?

 

Jag kommer att bänk-fira gudstjänst i kyrkan klockan 11. Det tycker jag är viktigt. Att bänk-fira alltså. Att kor-fira blir så vanligt för en präst att man lätt tappar församlingskänslan – eller vad man nu skall kalla det. I alla fall är bänken viktigare än koret. Där började jag min kyrklighet och där kommer jag väl också efter den om några år infallna pensioneringen att avrunda den.

Sedan blir det ett samtal med en konfirmand som på grund av vissa slirningar i närvaro och gudstjänstdeltagande är på gnällen att måsta missa den planerade resan i juni. Ett tjänsteärende alltså – på ledig dag.

 

Men sedan till Luleå!

Lille Adrian fyller fyra! Kalas klockan två!

Farfar far. Men inte farmor. Hon är söderöver för att denna ”långhelg” besöka mor och syskon. Och Adrians fastrar och farbror med flera är på annan vift. Men farfar far! med två påsar paket!!**

 


*  Någon är född 00, någon 02. Den sortens överlappningar är lika år från år och spelar ingen roll – egentligen.

**  Det andra snarlika gratulationskortet är tänkt för äldste svågern fram i början av juni.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0