veckobrev...

 

...fick vi alltsomoftast hem med barnen när de gick i skolan. Det fungerade inte hela skoltiden.  På låg- och mellanstadiet var lärarna angelägna. I de åldrarna är också barn pålitliga som pappersförmedlare. I högstadiet blev det värre. Det föreföll som om luften gått ur bägge systemen. Ickeförty var det ett bra system som höll föräldrar informerade om vad som skett och timat samt vad som komma skulle, att skridskor skulle med på tisdag – typ.

 

Skridskosäsongen ute är över – alltså för dem som åker skridskor, något jag aldrig lärde mig. Isarna har gått upp. På sjöar finns sista sörjan kvar men älven är fri, strid och hög. Jag gick över densamma för en stund sedan. Promenerade hem efter att ha lämnat familjens limousin hos företaget Däck och Olja Nörsia. Firman ligger alltså där – på Nörsia. Eller Norrabyn som just den glesbebyggda delen av samhället kallas. Skall man nu vara fundamentalistisk korrekt borde heta Östsia eftersom älven där rinner i nordsydlig riktning. Men östsidan är nordsidan! Så har det varit av begynnelsen, nu är och skall vara.

 

Två av sommarhjulen saknade tillräckligt djup. De måste bytas. Bakdäcken. Som tidigare suttit fram. Där slits däcken fortare. De fram flyttades bak för några år sedan och ersattes av nya fram. Som nu skall flyttas bak och ersättas med nya där framme. Som sen om några år ska flyttas bak med nya fram. Det är vad som kallas kretsloppstänkande. Eller rundgång som nog är ett bättre ord att använda. Det handlar ju om hjul.

 

När jag gick över bron från Nörsia så erfor jag den recyclings-känsla som lätt infinner sig när man är 60+ och bott nästan 40 år på samma ort: Den här våren är precis som förra våren. Och helt annorlunda. Vårfloden – Piteälven är ju oreglerad – är lika mäktig som i fjol. Men med annat vatten. Och fotgängaren jag körde förbi på vägen till verkstaden – det är samma pipskäggige man jag ser så regelbundet att jag näst intill kan ställa klockan efter honom. Intet är nytt under solen som Predikaren säger. Eller i alla fall sa i 1917 års Bibel.

 

I övermorgon konfirmeras ett gäng. 27 i Älvsbyn, 10 i Vidsel. Liksom förra året. Men det är ju nya ungdomar. Det är bara prällen som är gammal. Som – det är alltså om mig själv jag skriver – på 1980-talet konfirmerade flera av deras föräldrar. Snacka om återbruk!

 

Men idag är just den gamle mannen arbetsuppgiftsfri – stöket får vänta till imorgon och på söndag. Solen skiner, björkarna har börjat slå ut och jag skall strax promenera tillbaka för att hämta bilen. Det tar knappt 20 minuter att gå dit liksom det för ett litet tag sedan tog att gå hem. Och mellan dessa promenader hann jag ju skriva något som skulle kunna betecknas som ett veckobrev.

 

Bilden? Utsikten uppströms från bron. Den röda cirkeln bor jag i.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0