stigstrombergsson

Det skall faktiskt bli skönt. Jag behöver nämligen numera mer än en dags off-läge för att någotsånär få ner spinnet i huvudet – tankarnas eko och efterklang vad gäller saker och tillstånd på vad många kallar ”jobbet”.

Månne år det så att det är kalkbildning i hjärnan som gör att jag nu inemot 63 år ung har uppenbara svårigheter att slå av funderingar av olika slag. Det ekar under valven – typ. Eller är det själva tomrummet i huvudet som gör att situationer och problem slår fram och tillbaka i stående vågor? Och om det är så – har jag blivit mer tom i huvudet i meningen korkad? Eller är det bara så att förr i världen, säg för 30 år sedan, fanns så mycket annat som bröt sig in i mentaliteterna? Typ barn å grejer? Och att jag då nu i brist på annan tankevärld hamnat i någon sorts ankevärld där färre mer inskränkta saker bara ekar?

Att jag har uppenbara svårigheter att logga ut är ibland bra.

Jag vill mycket, är ambitiös och brinner för hur Gudstjänst, Undervisning, Diakoni och Mission skall ta sig uttryck här och nu. Då är det bra att tankar finns kvar lite när man klipper gräs – vilket ännu inte är aktuellt – eller gör något annat. En och annan snilleblixt kan ju slå ner då oaktat att det mesta av den sortens åskväder sker på vad många kallar ”jobbet”.

Men ibland är det inte bra alls!

När underbemanningens kalla vindar blåser hinner jag många uppgifter på vad många kallar ”jobbet”. Det gäller både uppgifter jag själv skulle haft även vid full bemanning och uppgifter som detta verksamhetsårs avbemanningen placerar i de kvarvarandes knän. Jag hinner. Men jag hinner inte tänka färdigt. Och vi – vi är ju arbetslag – hinner inte tänka färdigt. Vi lubbar bara. Men tankarna blir kvar. De ekar i huvudet.

Denna vecka har varit intensiv inom fältet administration med liten släng av byråkrati. Det ena är nödvändigt, det andra inte alls.

Administration är ju en nödvändig sak. Jag är inge fena på latin men ad ministre eller något liknande betyder väl närmast till tjänst – alltså till tjänst för det som händer och människorna det skall hända för.

Måndagen efter den förra helgen – som var intensiv med konfirmationer och allt – var administrativ med noteringar utifrån det som skett. Dop, konfirmationer och sådant skall ju in i kyrkobokföringssystem och annat. Den diakonala verksamhetens schemaläggning och samordning vad gäller mötesplatser, andakter på äldreboenden, träffpunkter och annat är också en administrativ grej som behöver göras inför hösten. Det grupparbetet behöver ju ske nu, inte i september.*

På tisdag var det tänkt att jag skulle vara arbetsuppgiftsfri men kom till hälften att ställas inför en byråkratisk uppgift (som inte genomfördes) samt en del samtalande av småknepig art – dock till tjänst för personer och för verksamheten.

Igår och i förrgår har vi som arbetar med konfirmander och ungdomsverksamhet i övrigt helt sysslat med utvärdering av det gångna ”läsåret”, förberedelse av resan i början av juni samt samprat och planering av hösten. Det är administrativt arbete till tjänst för människorna vi är till för. Det är fullt OK men inte självklart problemfritt. Olika synsätt möts och uppfattningar bryts innan resultatet blir gott. Men med tankar kvar i huvudet, ekon i min förkalkade skalle.

När jag var yngre tvingade barnen och annat hjärnan att släppa taget. Nu måste ekot klinga av på annat vis. Att blogga i saken dämpar återklangen något men ett beslut att syssla med något av annan art är mer effektivt. Gå ut för att räkna hur många sorters fåglar som finns – typ. Eller läsa en god bok som handlar om något helt på sidan om det vardagarna bjuder. Att ta sig tid till sådant. Och få tid. Tre dagar kan det bli nu.

PS: Bilden är inte helt sann. Men inte helt osann heller. Vald med värme och glimt i ögat! DS.

*  Jag har själv inte så många uppgifter i det fältet. Jag är dock ombedd att vara vad som kallas verksamhetsansvarig för saken och gissar att det är utifrån vad jag den 25 april i år kallade punkt tre i blogginlägget tre kompetenser?