stigstrombergsson

I anslutning till en del helger finns annandagar. Annandag Jul och Annandag Påsk är fortfarande allmänna helgdagar rödfärgade i almanackan. Annandag Pingst är kyrklig helgdag men inte allmän*. Att man har annandagar beror på att den aktuelle helgens ”grej” är så viktig att två dagar behövs.

Idag är det inte en annandag.

Idag är det en innandag – Innandag Advent.

För det är ju så att vi inte kan hålla oss, inte vänta. Vi kör med innandagar. Innandag Jul är Julafton. Då bränner vi iväg nästan hela Juldagens firande av Befriarens födelse och Guds ankomst i världen. Det är väl bara Var hälsad sköna morgonstund som får vänta till den 25:e. Påskafton – alltså Innandag Påsk – borde rätteligen vara en dag i sörjande stillhet alldenstund** det ju bara är dagen innan som Frälsarens pina och död står i centrum för uppmärksamheten. Men i stället ”påskäter” vi ägg å skinka å godis i pappägg å allt möjligt annat. Innandag Pingst är dock om än i hänryckningens tid något måttligare.

Om nu rätt skull vara alldeles rätt skulle ju stjärnor och ljusbågar och adventsljusstakar plockas fram ungefär vid 18-tiden i kväll då Advent rings in. Så helgfundamentalistisk är det nästan ingen som är. Inte vi heller. Vi är också lite innandagiga. Igår plockades pryttlarna fram. Som nästan sista kåk i kvarteret. Men vi har i alla fall inte tänt första ljuset än. Det gör vi i morgon.

Jag är arbetsuppgiftsfri idag. Liksom igår. Men i morgon har jag uppdrag. Gudstjänsten i Älvsby kyrka klockan 11 och sedan på serviceboendet Fluxen klockan ½2. Lite om den första av de två gudstjänsterna skall jag skriva senare. Nu har jag samtidigt som jag skrivit sett damernas 5 km fristil i Öppna Skandinaviska Mästerskapet i skidåkning*** skrivit detta inlägg och skall alldeles strax traska upp till Församlingsgården för lite innandagsfirande. Älvsby kyrkliga frivilligkår har sin Adventsmarknad med lotterier och loppis.

* Annandag Pingst är således svart i kalendern men då det är en kyrklig helgdag skall varje församling i alla fall fira minst en gudstjänst. Askonsdagen är också en sådan dag. Första Maj och Nationaldagen är å sin sida Allmänna helgdagar men inte kyrkliga. De bör enligt min mening därför inte på något sätt uppmärksammas i kyrkorna. Infaller en av de dagarna på en söndag kan de i och för sig goda världsliga firningsämnena omnämnas i en och annan bisats men inte mer. Så var det sagt.

** Underbart gammalt ord.

*** Norge-Sverige-Sverige-Norge-Norge-Finland-Norge-Norge-Sverige-Slovenien.

Snart är det fem månader sedan det började. I slutet av juni kom tre kortfattade anonyma och en namnförsedd mer långfattad – fast missuppfattad – anmälan in till Luleå Domkapitel. Alla fyra gällde min barn-, ungdoms- och bloggarkompis tobbe lindahl och hans prästerliga bloggande.

Ungefär en månad fick tobbe på sig att inkomma med yttrande vilket han naturligtvis gjorde. Han ställde sig då till förfogande för samtal om kapitlet önskade förtydliganden och ytterligare kommentarer. Han inbjöds, inte inkallades, till ett sådant samtal som gick av stapeln och som jag här skrev om den 16 september i inlägget hos domkapitlet. Att det tog så lång tid innan samtalet skall i sanningens namn sägas inte enbart beror på att de kapitelbyråkratiska kvarnarna kanske malde långsamt. Tobbe hade själv i egen hög person vurpat med sin MC med en sjukhusvistelse som följd och det uppsköt nog det hela ett par veckor.

Jag tycker det är en poäng att observera att mellan utredningen i mitten av september och nu är det ganska många dagar – faktiskt mer än två månader. Och till den 3 december då beslut skall tas är det ytterligare en och en halv vecka kvar. Det blir sammantaget lång tid värd att fundera kring

Att utredare och beslutsfattare kanske inte mår så väldigt illa över att ärenden hamnar i passiv väntekö håller jag troligt. Det kan gnaga lite men inte mer. Ur deras synvinkel händer ju inget – för så vida de inte genom ytterligare åtgärder eller hugskott försöker få något mer att hända.

För den som är beroende av hur ”utslaget” blir är det en annan sak. Tidens stillastående innebär ovisshet. Tankarna är fyllda av saken och oron gnager i magen. Rentav kanske en känsla av att vara en person man inte vill se och beakta, en som inte ens är ett så viktigt problem att man måste klandras, inte heller en person värd att fria från anklagelser och tillmälen.

Nu skall sägas: Detta skriver jag inte som ombud! Inte heller efter samtal med tobbe. Bara som egna funderingar utifrån andras och egna erfarenheter. Inget annat. Och ett långt yrkesliv har gett mig en del material. Inte mycket – men en del. Och utan kontakt med just Domkapitlet. Men i andra organisationer med andra bedömare och överordnade. Och jag säger:

Finns det något vidrigare än att över tid behandlas som luft?

Det kan vara att över dagar, veckor, månader, rentav år erfara att tankar man har, förslag man kommer med och önskemål man tydligt uttrycker inte ens kommer upp på dagordningar. Ett besked - om än ett tydligt ”Nej!” – är i sådana lägen faktiskt bättre än att bemötas med tystnad, som om man inte finns.

En faktor till att man blir obemött är snällhetens självbedrägeri, en faktor i tystnadens strategi. Vad detta är och vad jag menar skrev jag här ett avsnitt om men valde att spara till kanske ett annat tillfälle. Med avsnittet skulle denna bloggning bli ännu mer för lång.

För det är vare sig snällhetens självbedrägeri eller tystnadens strategi som är orsaken till att Luleå Domkapitel först den 3 december yttrar sig i ärendet tobbe lindahl. Dröjsmålet beror på att kapitlet självt är inte kapabelt förrän då, vilket sades med beklagande vid utredningsträffen i september.

Det är nämligen så att biskopen som är ordförande inte skulle kunna vara  tillgänglig vid oktobersammanträdet – om jag fattade saken rätt. Hade vist något med Kyrkomötet att göra. I sådant läge kliver i normalfallet domprosten som är vice ordförande in. Domprosten är dock samtidigt kyrkoherde i Domkyrkoförsamlingen och därmed operativ chef för både den anmälde tobbe lindahl och en icke anonym anmälare samt sett ur en annan vinkel högsta tjänsteman i den organisation som leds av en förtroendemannakår vars högsta representant är en annan icke anonym anmälare. Med hänsyn tagen till den komplicerade situationen bör domprosten givetvis inte presidera när kapitlet tackar tobbe-frågan. Vidare passade en kapitelledamot på att i egen tanke och regi på sociala medier i somras agitera i ärendet tobbe lindahl och jävade därmed å det grövsta ut sig själv. I kombination med andra mer legitima frånvarofaktorer betyder allt detta faktiskt att kapitlet inte blir beslutsfähigt i ärendet förrän nästan ett halvt år efter man fick saken på bordet.

Hur anmälarna känt sig under denna tid har jag ingen aning om. Den anmälde skrev för några dagar sedan i sin blogg: I mitt eget huvud rör sig numera allmer tankar kring domkapitlets kommande beslut. Erkänner att det är lite jobbigt gå i väntans tider.

Hade det varit jag hade tystnaden – om än formellt legitim – fyllt mitt sinne och gjort mig helt handlingsförlamad. Eller fått mig att klättra på väggarna.

Mitt förslag till ”administrationsregel” blir därför:

Om någon anmäls till Domkapitlet, eller kapitlet själv väcker tillsynsärende, och ingen ytterligare utredning krävs än anmälan och den anmäldes skriftliga yttrande i saken, och handläggningstiden på grund av förhållanden i Domkapitlet överstiger fyra månader, skall ärendet lämnas utan åtgärd.

Dessutom förslår jag att man på något sätt kompenserar tobbe för den långa handläggningstiden. Värsta chokladasken eller fyra hockeybiljetter kan vara lämpligt.

Ingen har i kommentarsfältet uttryckt någon längtan efter att jag skall skriva något som har med situationen Israel-Palestina att göra. Men det struntar jag i. Nu kommer något i alla fall utifrån vad som senaste tiden timat och skett.

Utrikesminister Margot Wallström har tydligen i en lång mångsidig intervju om Mellanöstern påtalat att det finns ett samband mellan förtvivlan och terrorism och att den israeliska ockupationen av palestinskt land är en av flera komponenter i regionens komplicerade härva.

Mer behövs inte! Ministern kallas till Israels ambassad!

Svenska ambassadören i Tel Aviv kallas till UD där!

Samfundet Sverige-Israel agerar i TV-debatt.

Riksdagsledamot från KD hyperventilerar vid samma tillfälle.

Tidningen Dagen – pålitligt ensidigt pro-israel – hakar på!

Folkparti-Björklund hittar en väg ut ur den mediala skugga där han dväljs!

Fast Margot har ju bara sagt sanningen!

Dessutom faktiskt samma sak som chefen för Israels underrättelse-tjänst – enligt bilden som blir större om man klickar på den.

Han måste väl av Margots kritiker i logikens namn också då vara en riktigt anti-israel, kanske rentav en vidrig antisemit.

Samtidigt – men givetvis oberoende av detta – har en friförsamling på orten haft en så kallad Israel-helg med förklaring av profetior och allt. Och en förkunnarpersonlighet i älvdalen lanserar på Facebook – inte oberoende av Wallströmkritiken – hållningar som verkar vara klara sympatier för Israel gentemot Palestina varvat med ganska demagogisk Islam-kritik.

Mitt i allt detta tog jag mig idag – då jag inte har några förelagda tjänsteuppgifter utan är vad man kallar ledig – en titt på den israeliska tidningen Haaretz´s hemsida. Jag fann där nedan återgivna artikel. Gideon Levy skrev den den 18:e. Google ”översatte” och putsade texten. På engelska kan den läsas här.

SKÄMS SVERIGE! FÖR ATT SÄGA ISRAEL SANNINGEN

Israel, en ockupationsmakt som brutalt utvisar flyktingar och asylsökande, predikar moral för det som idag ligger närmast till att vara en idealstat.

Här är en nytt rekord i israelisk självgodhet*: Israel skinnflår Sverige och föreläser om moral. En ockupationsmakt som trotsar internationell rätt och beslut från världssamfundet, som brutalt driver ut flyktingar och asylsökande, predikar moral för Sverige, det närmaste som finns i dag att vara en idealstat. Den svenska ambassadören i Israel blev återigen "kallad" för en "klargörande", eller var det kanske en reprimand. Än en gång skulle Israel klandra Sverige för att tala slarvigt och lära det läxa det inte snart skulle glömma.

Den svenska sändebudet Carl Magnus Nesser är redan van vid dessa dumma sessioner dikterade av diplomatiska protokoll. I oktober förra året fick han också "en reprimand" av UD, eftersom hans land vågat erkänna en palestinsk stat – skäms på dig, Sverige! Nu fick han en annan hotfull pekfingersignal från Israel, världens lärare, utifrån Jerusalems vridna tolkning att den svenska utrikesministern som sagt några sanningar om sambandet mellan terror och förtvivlan. Margot Wallström förklarade genast att hon inte hade tänkt att koppla händelserna i Paris förra veckan till konflikten mellan Israel och Palestina men Israel, naturligtvis, kommer aldrig att missa ett tillfälle att gissla världen – särskilt när vi pratar om detta rättfärdiga nordiska land som gör Israel galet med sin moral.

Ingenting Wallström sade var värt Israels brutala cyniska attack. Det är synd att denna principfasta minister, vars regering avbröt en vapenaffär med Saudiarabien på grund av kränkningarna av de mänskliga rättigheterna där, föll i Israels fälla och försökte rättfärdiga sig – förgäves, naturligtvis. Hon talade sanning: Det finns ett samband mellan förtvivlan och terror. Men Avigdor Lieberman, Israels rättfärdiga profet, som föredrar regimerna i Vitryssland och Serbien framför Sverige, sade att anmärkningarna påminde honom om "Sveriges politik under andra världskriget", en annan upptrappning av israeliskt nonsens*. Och som alltid sade vice utrikesminister Tzipi Hotovely att Wallströms uttalanden "gränsar till antisemitism".

De israeliska skandaltidningarna missa inte chansen att hetsa upp nationella känslor och ger sina läsare exakt vad de vill ha genom att kalla händelsen "Stockholmsyndrom", kompletterat med det vanliga förtalet från sina propagandistiska kommentatorer.

I sanning – Israel borde se upp på Sveriges med avund, beundran och vördnad. Om Israel verkligen var en ljus för folken, skulle det agera som Sverige. Raoul Wallenberg var svensk och han räddade tusentals judar under Förintelsen, fler än nästan alla länder räddade. Nu räddar Sverige hundratusentals andra flyktingar. Omkring 1000 asylsökande strömmar in i Sverige varje dag, ungefär 200.000 år 2015. Sverige har tagit emot irakier, afghaner, jugoslaver, iranier, eritreaner och somalier och nu syrier. 100.000 syrier. Fyrtiofyra procent av svenskarna sade i en nyligen genomförd opinionsundersökning att de är beredda att ta emot fler flyktingar.

Påminner inte detta om Israel? Ungefär 4.500.000 US-dollar samlades in vid en svenskt välgörenhetskonsert och landets elit undertecknat ett upprop till förmån för flyktingarna. Precis som här. Visserligen ökar Sveriges radikala höger i styrka och judar rapporterar antisemitiska utbrott, särskilt i invandrar staden Malmö- men vad är Israel jämfört med Sverige?

I själva verket är Sverige en modell av en välfärdsstat med sociala tjänster som Israel bara kan drömma om, även om vissa av dess förmåner nu minskas. Sverige har inte kämpat ett krig sedan 1814 medans Israels premiärminister har lovat sina medborgare att de för evigt kommer att leva av svärdet. Ett land med en befolkning bara något större än Israel tar in 200.000 flyktingar i år och gör det möjligt för de flesta av dem att leva fritt och värdigt liv.

Det finns inget behov av att klä upp saker – Sverige är inte utan problem. Men att tro att Israel vågar predika för ett sådant land? Sverige, min älskling, om du bara var Israel.

*  I den engelska texten står ordet chutzpah. Ordet är jiddish och svåröversatt. Jag googlade och fann att det drar åt självgodhet, självupptagenhet, kaxighet och högmodig dumhet. Roligaste definitionen jag fann var: Det är när en tonåring som mördat sina föräldrar sedan i domstolen vädjar om mildare straff eftersom han nu blivit föräldralös.

Minst en annan nörd måste det finnas!

Det tog nämligen 6-8 veckor från det jag å lokala bibban hemönskat ett fjärrlån innan boken faktiskt kom. Det började med att jag mailade min låneönskan med ISBN-nummer och allt och då jag runt 10 dagar senare hade vägarna förbi bokstugan sporde jag huruvida den kommit.

Det finns alltså en nörd till!! blev mitt utrop.

Bibblatösen – som jag på 80-talet hade som konfirmand och vars ättelägg jag konfirmerade för något år sedan – hade just gett mig beskedet: Vi har beställt den. Men den är utlånad. De har krävt in den.

Ett sådant besked angående en så pass nördig bok – jag kommer strax till vilken den är – skapar inte mycket hopp. Jag har ju artkännedom. Jag vet att den obreda allmänhet som på den nu aktuella nivån är intresserad av Bibelvetenskaplig litteratur mycket sällan bryr sig om triviala ting som bibliotekens lånetider. Det är inte ens alltid säkert att de över huvud taget lämnar tillbaka lånade böcker. Så jag beredde mig på lång väntan.

Men så kom den! Boken som jag i en annan mycket nördig bok hade läst en recension av och vars titel fått mig att likt Pavlovs vovve vid klockringning ymnigt dregla: Old Testament Quotations in Hebrews. Gammeltestamentliga citat i Hebreerbrevet alltså. Vilket ämne! Bara SÅ intressant.

Boken är en monografi. Det betyder enligt Wikipedia en skrift som på uttömmande sätt avhandlar ett särskilt föremål eller ämne inom någon vetenskap. I förordet anger författaren – som för övrigt heter Georg A. Walser – att den är en lätt reviderad version av hans doktors-avhandling från 2012. Sådan färskvara är mumma!

Jag läste ungefär 20 sidor. Sedan slutade jag med beslutet: Denna bok vill jag äga!

I mitt fall betyder det inte att jag ger kissemissen i lånetiden. Jag köper den på nätet. Kollade därför både AdLibris och Bokus. 1212 kronor på ena stället! Mer än 1300 på det andra! Hutlöst! Det blir inte tal om köp!

Googla vidare! blev uppmaningen till mig själv.

Voijlla! Hävvräka! Jag fann det!!

Inte boken i sig men avhandlingen den är en bearbetning av.

Som nu i pdf-format är sparad på hårddisken.

För kommande högtidliga läsningsstunder.

I fåtöljen. Som nu är klar.

Alltså: Den eviga stolen. Fåtöljen för läsning och tupplurar.

Mamma och pappa köpte den när de gifte sig 1950.

Ur min synvinkel har den därför alltid funnits. I mitt pojkrum stod den sedan det bytts soffgrupp i finrummet – som av någon anledning kallades vardagsrum. Under många år var det i den – alltså fåtöljen – som jag tog mina påvvernapps och läste mina böcker. Farsan klädde om den ett par tre gånger och spände fjädrarna vid ett tillfälle – då  var han irriterad. Vad det led kom den eviga stolen hit och har cirkulerat mellan rummen för fortsatt slitage.

Nu har Möbellinjen vid Älvsby folkhögskola i grunden renoverat den både på utsidan och interiört. Klickar du på bilden ser du tydligare.

Det blev ingen billig läsfåtölj! Men gedigen.

Men när man tar fram litteratur kostnadsfritt jämnar det ut sig.

I mitt senaste inlägg citerades ur Bibelboken Predikaren. Ett annat ställe i den boken har gett namn till en hel kategori inlägg här på min blogg – till exempel detta. Men först en annan sak.

Terrordåden i Paris fyller mig med samma sorg och vemod som alla andra. Ingen skall inbilla sig att det inte är så. Terrorn har kommit närmare och drabbar människor vi känner oss mer befryndade med än andra och därför berörs vi känslomässigt mer. Terror i Paris är värre än terror i Beirut. Bomber i London är värre än explosioner i Bagdad. Kanske är det naturligt att vi reagerar så personligt och i media. I alla fall är det vanligt.

Här vill jag då – utan att förringa Paris – mana till en del eftertanke. Människor har inte olika värde. Därför behöver vi vara uppmärksamma så vi inte agerar som om de hade det. Att känslan är starkare kan vara en sak men skallen måste räkna rätt.

Det är inte bara nu detta händer. Det är och har varit vanligt att nyhetsförmedling, historieskrivning och annat faktiskt behandlar folk väldigt olika med företräde för européer och amerikaner med vitt skinn. Boken De bortglömda – Andra världskriget i Afrika, Asien, Oceanien och Latinamerika skriven av journalisten Folke Schimanski (ISBN 9789173435925) klär på 300 sidor grundligt av denna rangordning och drar fram en samling mycket pinsamma sanningar. Jag har just läst den och rekommenderar den till var och en som vill ha en dos motgift mot sin egen smygrasism och vår kulturs nykoloniala hållning.

Baksidestexten lyder:

Det finns otaliga böcker och filmer om invasionen i Normandie, slaget vid Stalingrad och koncentrationslägren – det som hände i vår del av världen. Men andra världskriget rasade också i norra och östra Afrika, Mellanöstern, Kina, Indien, Sydostasien och många ögrupper i Stilla havet – med miljontals offer och stor förstörelse som följd. Bombningarna av den filippinska huvudstaden Manila skördade fler civila dödsoffer än de av Warszawa, och i Kina dog betydligt fler människor än i Japan, Italien och Tyskland tillsammans. I kolonialmakternas arméer kämpade somaliska soldater på Italiens sida, nigerianska på Storbritanniens sida, indiska på både brittisk och tysk sida och burmeser på Japans sida.

I De bortglömda får vi möta krigets osynliggjorda offer. De förtryckta och koloniserade var storkonfliktens verkliga förlorare, räknat i stupade soldater, civila krigsoffer och följdverkningar som massvält och ökad fattigdom. Bokens skrämmande, upplysande och tankeväckande skildring kommer att förändra vårt sätt att se på andra världskrigets historia.

Läs den!

Idag, söndagen före Domsöndagen, firades Högmässa i Älvsby kyrka. En så kallad Kommenterad sådan. Alltså upplagd på så vis att vid några tillfällen avbröt jag liturgin, flyttade mig några steg åt sidan och gav vad jag avsåg vara förklarande och introducerande kommentarer till vad som händer.

Ungefär en gång om år har vi en sådan och det med motiveringen att den skall vara introducerande för konfirmanderna. Om den egentligen är det skall jag hålla osagt. De har ännu inte firat gudstjänst så mycket att de egentligen knappast kan anses riktigt kunna följa det som förklaras. Dock fungerar konfirmanderna alldeles utmärkt som gisslan och motiveringen för saken – som flera mer gudstjänstvana tycker är bra och intressant. Och som jag nämnde i förra blogginlägget har konfirmanderna dagen som en man-ur-huse-till-kyrkan-söndag.

59 personer firade gudstjänst. 17 konfirmander var på plats – av ungefär 40 möjliga*. En del tänker nog att de ”fyllt sin kvot”. Två gånger i månaden är tänkt att de skall fira gudstjänst och vi räknar andra halvan av oktober plus november som en månad. Några har nu varit med fyra gånger sedan start.

Jag tyckte den kommenterade  Högmässan ”gick bra”. Blev inte olidligt lång och hade flyt. Ungdomarnas böner kom med både som introduktion till Syndabekännelsen och i förböns-delen av Nattvardsbönen. Mitt ego med tillhörande självförtroende var, i alla fall sett till ungdomarna, ganska på topp när jag och madammen spatserade hemåt.

Sedan läste jag konfirmandernas lappar, alltså de ”kvitton” på gudstjänst de fyller i när de är där – klicka på bilden blir det läsbart. Helt OK. Sakligt och flitigt. Inklusive noteringen på raderna Något som sades i predikan. Men så kom jag till en där det stod:

Tomhet, idel tomhet, säger Predikaren.

Tomhet, idel tomhet. Allt är tomhet**.

Jag hade inte sagt det i förkunnelsen!

Inte heller fanns orden i någon av texterna!

Så hur skall jag ta det? Som ett trevligt skämt? Eller en kapning vid fotknölarna?

Tyder i alla fall på en konfirmand med viss Bibelkännedom. 

*  Det är lite svårt att ange exakta antalet då just konfirmandverksamheten startade för en månad sedan. Deltagare och grupper har ännu inte till 100% stabiliserats. Något till- eller avhopp kan ju fortfarande ske.

**  Predikaren kapitel 1 vers 2.

För över en månad sedan skrev jag ett inlägg med rubriken apostolisk suggestion – här. Det var ett litet lättsamt icke helt och fullt allvarligt inslag om att biskop Hans av Nordkalotten agerat skylthängare å folkhögskolan. Kul grej.

Men för att fortsätta i samma anda:

Hur blev det? Egentligen? Oktober alltså.

Vad gäller snötillgången?

Den varmaste oktober jag kan minnas!

Inga minusgrader alls – nästan.

Och fint soligt högtrycksväder!

Inte blida på grund av regn och lågtryck.

Bara varmt.

Jag klandrar inte biskopen för detta. Naturligtvis inte. Varken han eller jag och knappast någon annan tror väl att en biskop smäller högre hos Vår Herre än andra. Eller som biskopen själv uttryckte det en gång på den tiden jag var skolpräst vid folkhögskolan. Av dåvarande rektor blev han presenterad för min lunchbordskompis med de skämtsamma orden:

Stig känner känner du. Han mitt emot är skidtränaren NN som är lite missnöjd med skolprästen som han tycker borde ordnat mer snö.

På det svarade biskopen skämtallvarligt:

Men Stig har väl ändå inte tillgång till kanaler stängda för andra...

Jag tillmäter mig alltså inte någon anmärkningsvärd kraft att kontrollera väder och klimat. Men samtidigt vet jag att första gången jag hängde upp skylten med texten Pray for snow var en måndag första hela veckan i oktober. På onsdagen kom snön och sedan stod i hela landet tågen stilla hela vintern. Hösten därpå väntade jag klentrogen – hade ju sett en långtids-prognos – till måndagen andra hela veckan i samma månad. Snö på onsdag! Kommunikationssammanbrott en säsong till.

Blev det på rutin sedan? Ett år senare väntade jag nämligen ytterligare en vecka innan anslaget åkte upp liksom av slentrian och tågen rullande med bara normala förseningar fram till nästa barmarksperiod. Och sedan slutade jag min tjänst där och lämnade skolan – med skylten kvar. Sista åren ingen ordentlig ordning på vintrarna. Liksom denna höst. Trots biskopens insats.

Men...

Tisdag denna vecka samlades ungefär två dussin* konfirmander i Älvsby församlingsgård och kyrka. Samlingen arbetade med tankar kring Heliga rum. Konfirmandernas egna sådana dvs där de i sinnet och annorstans i avskildhet förvarar sina hemligheter, tankar och drömmar. Och så kyrkorummet som heligt avskilt rum för Guds hemligheter, det som Gud anförtror oss människor pö om pö.

För att låta deras hemligheter och Guds möta varandra fick var och en på ett blad skriva sin tankelängtan till Gud och placera papiret på altaret med texten nedåt. Det var deras egna hemliga böner till Gud – som ju kan läsa underifrån.

Satte konfirmanderna ett kryss på den sida som vette uppåt förband jag mig att absolut inte läsa vad som stod på nedåtsidan. Jag lovade att i de fallen direkt tugga sönder pappret i flismaskinen inne på kontoret så att det skulle förbli gossens eller tösens egna ord till Gud.

Var det inte ett kryss skulle jag läsa och i sammanfattning och/eller tillämpliga delar ta med det eller delar av det i bönerna i gudstjänsten nu på söndag då konfirmanderna har man-ur-huse-till-kyrkan-söndag och vi firar Kommenterad Högmässa.

Jag förstörde de kryssmärkta. Och läste igenom de andra igår.

Jag fann att på tisdag eftermiddag hade en konfirmand skrivit:

Jag önskar att vintern kommer snart.

Och att det blir den bästa nånsin.

Bilden är från onsdag morgon – höstens första vita.

Släng dig i väggen, biskopen!

*  Till detta: på onsdag 10 i Vidsel, igår 7 i Älvsbyn.

Min direkta historia!

Förra inlägget i denna ”serie” började med orden Min indirekta historia! Det skrev jag i mars – här. Då gällde det sjunde volymen Norstedts Sveriges historia som omfattade åren 1920-1965. Jag hade fått den i julklapp ett parmånader innan. Jag fick samtidigt också ytterligare ca 500 sidor som så sakteliga äntligen tuggats igenom. Även volym 8 kan nu ställas i hyllan.

Jag var tolv år 1965, det årtal som startar sista bandet. Det betyder att jag minns händelser som berättas om i volym 8. Det ger i sig en märklig känsla typ:

Om jag själv aktivt minns forntida skeenden forskare och förlag kallar historia – hur gammal och urtida är då jag?

Samtidigt är det intressant att läsa berättelser som ur någon sorts fågelperspektiv betraktar vad jag själv var med om på marken, ta del av berättelser som summerar stora drag och drar upp svepande linjer kring de stolprubriker som anges på bokens framsida:

Rekordåren. Ett socialdemokratiskt århundrade. Vänstervind och högervåg. Miljö och kärnkraft. Kriserna. Det mångkulturella Sverige. Världens mest jämställda land. Den nya individualismen. Neutralitetspolitikens fall. Maktskifte och systemskifte. Från Kanal 1 till Internet.

Och baksidestexten:

Framgångssaga eller land i kris? Ett vittrande folkhem eller en ny, ljusnande framtid? Berättelserna om Sverige går isär. D en avslutande delen av Sveriges historia behandlar perioden från 1965 fram till i våra dagar. Under denna tid förändrades det svenska samhället i grunden, i nära samspel med förändringar i omvärlden.

Vid ingången till 1970-talet var den ”starka staten” inte bara ett begrepp. Statliga regleringar och monopol gällde allt från taxibilar och telefoner till finansmarknaden och välfärdsapparaten. Politikernas reformiver var fortsatt hög: på kort tid infördes bland annat föräldraförsäkring, enhetstaxa för läkarbesök och dagisplats för alla. Svensken tittade på någon av de två tv-kanalerna, gick i en enhetlig kommunal grundskola och åt falukorv med potatismos.

Den stora ekonomiska krisen i början av 1990-talet utgjorde en vattendelare i nutidshistorien. Med individualiseringen, globaliseringen och mångkulturalismen ändrades människors sätt att leva, arbeta och dö i Sverige. Det har också förändrat bilden av Sverige – välfärdslandet. Från att ha varit ett av världens mest jämlika länder ökar ojämlikheten idag i det svenska samhället.

Den sista delen av ”Sveriges historia” sätter ingen slutpunkt, utan menar att nutidshistorien präglas av de olika berättelser om Sverige som styrt utvecklingen de sista femtio åren.

Kanske någon undrar: Varför tog volym 8 så lång tid?.

Jag har ju läst annat också! Mellan varven!

För 32 år sedan ”firade” jag min första Fars dag. Allt eftersom den äldsta* fick syskon blev det mer och mer frågan om rena farsdagar. I vart fall är nu hela kvartetten är vuxen och jag och madammen i mitt liv har återtagit makt och herravälde i fastigheten vi köpte sommaren 1982 med 5000 i handpenning men tappade kontrollen över redan i april året efter. Nu styr vi igen! Men ibland gör de utflugna en raid och återockuperar bostaden en och annan dag. Ett av ätteläggen jobbar dessutom ibland genom bulvaner – barnbarnen Tyra och Adrian.

I senaste numret av Illustrerad Vetenskap – ankom i fars-dags-veckan – fanns en artikel just om barn. Och hur barn ställer till det. Rubriken på förstasidan lyder: Sömnterror och hjärntvätt. Bebisen är genetiskt programmerad för att förstöra ditt liv. I artikeln beskrivs sedan kärleksfrukterna som terrorister med tillgång till både biologiska och kemiska stridsmedel. Vill man fördjupa sig i saken klickar man här.

Klickar man här ges ett annat kompletterande bidrag om hur dem man älskar mest i världen härjar, domderar och kontrollerar ens liv. Det riktigt märkliga är att de flesta utsätter sig för alternativt längtar efter detta stora vanvett – och sedan med road saknad minns kaoset.

*  Den "nedre" av töserna. Bilden har 8-9 år på nacken.

Noll-åtta-noll-noll sitter jag vid arbetspulpeten. Denna tisdagsmorgon i bostaden. Nyduschad och med magen frukostfylld enligt vår devis från när barnen var små: Morgongröten gör en till en söt en.

Noll-åtta-noll-noll brukar jag vardagsvanligen befinna mig i Församlings-gården för där ägna mig åt förberedelser, rådslag och annat. Men idag har jag valt att börja hemma och innan jag griper mig verket an ta en liten stund till bloggeri – innan jag börjar arbeta alltså, inte på arbetstid.

Som jag tidigare antytt är vi just nu i arbetslaget färre medarbetare för mer verksamhet än för bara ett år sedan för att inte tala om två. Mitt beting är främst Undervisning i olika former. Alla åren som skolpräst och lärare vid Älvsby folkhögskolan gav erfarenheter jag nu har glädje av både vad gäller lång och kort planering. Detta inte minst i hävdandet av förberedelsetid.

60 minuter i undervisningsgrupp har rätt till (minst) 60 minuter i förberedelser. Sådetså!

Om man är van alltså. Van att undervisa och bekant med eventuellt material/lärobok. Annars behövs mer tid för kvalitetens skull.

Har man flera klasser i samma sak – nu använder jag mig av skolterminologi – blir (kanske) inte förberedelsen lika stor för varje enskild grupp – men här är det viktigt att göra och räkna rätt. Man kan inte bara ”dubblera”. Varje undervisningsgrupp – till exempel konfirmander – behöver sin egen plats i ledarens tanke och upplägg utifrån vilka deltagarna är och hur snacket gick förra veckan – typ.

Idag skall jag möta en just konfirmandgrupp. Samtidigt som mina två arbetskamrater möter var sin. I morgon träffar jag ett gäng till och på torsdag ännu ett. Alla de fem grupperna möts sedan i gemensam ”hel-lördag” till helgen.

Till detta: I kväll möts Bibelstudiegruppen för att dryfta kapitel 2 och 3 i Första Mosebok. Och på torsdag förmiddag är jag inbjuden till en samling med kontraktets kyrkomusiker för att där prata om och samtala kring ämnet Liturgi.

Ganska mycket Undervisning alltså.

2+2+2+4+2+2 klocktimmar.

Och (minst) samma volym förberedelsetid. Kul!

Och sedan är det ju också andra arbetsuppgifter på tapeten...

Utifrån detta förstår du, noble Bloggläsius, att mycket fokus för begåvade analyser av mycket annat inte inställer sig speciellt ofta och länge. Tankar tänks men skrivandet av det tänkta blir betänkligt eftersatt. Igår kväll listade jag framtida tänkbara och mer eller mindre nödvändiga bloggämnen. Klicka på bilden blir den större. Men i vilken ordning jag skall bita i de sura äpplena vet jag ej.

Kanske ger kommentarsfältet vägledning. Det är ju din plats på jorden.