stigstrombergsson

Snart är det fem månader sedan det började. I slutet av juni kom tre kortfattade anonyma och en namnförsedd mer långfattad – fast missuppfattad – anmälan in till Luleå Domkapitel. Alla fyra gällde min barn-, ungdoms- och bloggarkompis tobbe lindahl och hans prästerliga bloggande.

Ungefär en månad fick tobbe på sig att inkomma med yttrande vilket han naturligtvis gjorde. Han ställde sig då till förfogande för samtal om kapitlet önskade förtydliganden och ytterligare kommentarer. Han inbjöds, inte inkallades, till ett sådant samtal som gick av stapeln och som jag här skrev om den 16 september i inlägget hos domkapitlet. Att det tog så lång tid innan samtalet skall i sanningens namn sägas inte enbart beror på att de kapitelbyråkratiska kvarnarna kanske malde långsamt. Tobbe hade själv i egen hög person vurpat med sin MC med en sjukhusvistelse som följd och det uppsköt nog det hela ett par veckor.

Jag tycker det är en poäng att observera att mellan utredningen i mitten av september och nu är det ganska många dagar – faktiskt mer än två månader. Och till den 3 december då beslut skall tas är det ytterligare en och en halv vecka kvar. Det blir sammantaget lång tid värd att fundera kring

Att utredare och beslutsfattare kanske inte mår så väldigt illa över att ärenden hamnar i passiv väntekö håller jag troligt. Det kan gnaga lite men inte mer. Ur deras synvinkel händer ju inget – för så vida de inte genom ytterligare åtgärder eller hugskott försöker få något mer att hända.

För den som är beroende av hur ”utslaget” blir är det en annan sak. Tidens stillastående innebär ovisshet. Tankarna är fyllda av saken och oron gnager i magen. Rentav kanske en känsla av att vara en person man inte vill se och beakta, en som inte ens är ett så viktigt problem att man måste klandras, inte heller en person värd att fria från anklagelser och tillmälen.

Nu skall sägas: Detta skriver jag inte som ombud! Inte heller efter samtal med tobbe. Bara som egna funderingar utifrån andras och egna erfarenheter. Inget annat. Och ett långt yrkesliv har gett mig en del material. Inte mycket – men en del. Och utan kontakt med just Domkapitlet. Men i andra organisationer med andra bedömare och överordnade. Och jag säger:

Finns det något vidrigare än att över tid behandlas som luft?

Det kan vara att över dagar, veckor, månader, rentav år erfara att tankar man har, förslag man kommer med och önskemål man tydligt uttrycker inte ens kommer upp på dagordningar. Ett besked - om än ett tydligt ”Nej!” – är i sådana lägen faktiskt bättre än att bemötas med tystnad, som om man inte finns.

En faktor till att man blir obemött är snällhetens självbedrägeri, en faktor i tystnadens strategi. Vad detta är och vad jag menar skrev jag här ett avsnitt om men valde att spara till kanske ett annat tillfälle. Med avsnittet skulle denna bloggning bli ännu mer för lång.

För det är vare sig snällhetens självbedrägeri eller tystnadens strategi som är orsaken till att Luleå Domkapitel först den 3 december yttrar sig i ärendet tobbe lindahl. Dröjsmålet beror på att kapitlet självt är inte kapabelt förrän då, vilket sades med beklagande vid utredningsträffen i september.

Det är nämligen så att biskopen som är ordförande inte skulle kunna vara  tillgänglig vid oktobersammanträdet – om jag fattade saken rätt. Hade vist något med Kyrkomötet att göra. I sådant läge kliver i normalfallet domprosten som är vice ordförande in. Domprosten är dock samtidigt kyrkoherde i Domkyrkoförsamlingen och därmed operativ chef för både den anmälde tobbe lindahl och en icke anonym anmälare samt sett ur en annan vinkel högsta tjänsteman i den organisation som leds av en förtroendemannakår vars högsta representant är en annan icke anonym anmälare. Med hänsyn tagen till den komplicerade situationen bör domprosten givetvis inte presidera när kapitlet tackar tobbe-frågan. Vidare passade en kapitelledamot på att i egen tanke och regi på sociala medier i somras agitera i ärendet tobbe lindahl och jävade därmed å det grövsta ut sig själv. I kombination med andra mer legitima frånvarofaktorer betyder allt detta faktiskt att kapitlet inte blir beslutsfähigt i ärendet förrän nästan ett halvt år efter man fick saken på bordet.

Hur anmälarna känt sig under denna tid har jag ingen aning om. Den anmälde skrev för några dagar sedan i sin blogg: I mitt eget huvud rör sig numera allmer tankar kring domkapitlets kommande beslut. Erkänner att det är lite jobbigt gå i väntans tider.

Hade det varit jag hade tystnaden – om än formellt legitim – fyllt mitt sinne och gjort mig helt handlingsförlamad. Eller fått mig att klättra på väggarna.

Mitt förslag till ”administrationsregel” blir därför:

Om någon anmäls till Domkapitlet, eller kapitlet själv väcker tillsynsärende, och ingen ytterligare utredning krävs än anmälan och den anmäldes skriftliga yttrande i saken, och handläggningstiden på grund av förhållanden i Domkapitlet överstiger fyra månader, skall ärendet lämnas utan åtgärd.

Dessutom förslår jag att man på något sätt kompenserar tobbe för den långa handläggningstiden. Värsta chokladasken eller fyra hockeybiljetter kan vara lämpligt.