stigstrombergsson

Det är dags för en livs- och arbetsuppdatering. De sakerna hänger samman – livet och arbetet. Redan Adam på sin tid i berättelsen i Första Mosebok placerades ju i skapelsen för att bruka jorden, alltså arbeta. Det skulle vara och är människans lott sex sjundedelar av tiden. Att påtande i jorden och andra aktiviteter inte blev enbart av paradisisk art utan ofta är både mödo- och plågsammma historier beror inte på arbets-Skaparens avsikt utan på människans avsteg från alla Skaparens avsikter – typ. Då en av konfirmanderna igår gestaltade nämnde Adam och fick frågan om hur det är i Paradiset berörde han detta med orden: Och så har vi problem med en orm.

Vad gäller livsuppgifterna för vilka jag månatligen får lön gick sist förlupna vecka ganska mycket i just konfirmand- och ungdomstecken. Genrep i Älvsbyn på tisdag inför Mässa med konfirmation. När jag och madammen i mitt liv om kvällen bytte tankar om hur dagen varit på respektive håll och hon då sporde hur allt gått blev mitt svar: Om det stämmer att ett lyckat genrep ger premiärfiasko och vice versa blir det en kanonsuccé på söndag!

Onsdag eftermiddag fanns motsvarande uppgifter i Vidsel efter det att vi från 08.00 haft så kallat Storkollegium med planering av främst gudstjänstlivet fram till i januari nästa år. Mycket – jag menar Mycket – skulle kunna skrivas om sådana framtidssamtal men åsiktsyttringar i alla där aktuella frågor och spörsmål är enligt min bloggpolicy inte skrivämnen här. Men så mycket kan sägas att det i arbetslaget finns olika perspektiv på gudstjänster och reformbehov, olika människor som (oombedda?) vill göra sig till tolk för andra, olika håg att driva utveckling eller bedriva invand verksamhet osv.

I allt detta är det dock viktigt att säga: Att vara oense är inte att vara osams!

På kvällskulan Veckomässa i Älvsbyn och sedan Svenska kyrkans mest utländsk unga. För så är det. De flesta som möter upp – i onsdags bara dussinet – är nysvenskar eller asylsökande. Svenskfödda sekulära kids ägnar sig – med några undantag – åt ”världsliga ting”. Hemma ½11.

Efter sådana onsdagar blir torsdagar lätt avslagna. Administrativt pyssel är väl den rätta beskrivningen veckan som var. Trycka gudstjänstblad och sånt. Fredag är jag vanligen fri från konkreta arbetsuppgifter men då det skulle vara en nätverksträff kring Integration i Älvsbyn flyttade jag ”ledigheten” till lördag. Viktigt arbete detta med integration. Och många goda aktörer. Kommunen själv, Migrationsverket, en förening som heter Mucho, Röda korset, ABF, Svenska kyrkan, EFS, Korskyrkan (EFK), Folkhögskolan och andra. Mycket görs vad gäller aktivitetsutbud, inte minst för unga. Generellt tunt dock över lag när det gäller ”svenskars” lust att vara med vid caféer och annat.

Lördag bar det iväg till Luleå samtidigt som isen på Piteälven bröts upp. Ett fundamentalt vårtecken! Isen alltså. Luleåresor görs året runt. Vi handlade presenter till lille Adrian som har treårskalas till helgen. Mycket pryttlar finns! Brandbil med ljus för 499 kronor. Köptes inte. Lite större brandbil med ljus och ljud var hundralappen dyrare. Köptes inte heller. Men förunderligt är att det tydligen – enligt marknadskrafternas varuutbud – finns folk som är beredda att betala extra för att leksaker skall låta. Snacka om vriden tillvaro – eller total brist på erfarenhet. Kanske en effekt av den där nedrans ormen.

Och så igår: Två Mässa med konfirmation.

Först i Älvsby kyrka 11.00. Full stuga. 26 konfirmander, marginellt under 300 personer.

Fullt också i Vidsel 16.00. 12 respektive ca 150 inklusive kören därstädes.

Sådant är kul!

Men ångestskapande. Och det på många sätt.

Kanske inte ångest. Det ordet skall nog reserveras för kraftigare känslor. Men lite vånda i alla fall. Kring mycket. Kring hur vi kommunicerar evangeliet som det brukar kallas. Och hur vi skulle kunna göra. Ännu bättre rent kvalitativt. Och här tänker jag inte bara på själva konfirmationshögtiden utan på hela klabbet. Samlingarna vi har under året. Gudstjänsterna de arma barnen skall fira – minst 15 stycken. I det sammanhanget är de ungefär en fjärdedel men ofta en ännu större bit av de närvarande – men vilken är deras plats? Och föräldra- och familjekontakten. Massor med funderingar. Hela tiden. Också nu ”dagen efter”.

I morgon kväll är det återträff – med föräldrarna.

En av ett par inför resan till Efesos och Marias hus i månadsskiftet maj-juni.

Och ikväll är det måndagscafé i Församlingsgården med blandning av ny- och gammelsvenskar. Vi ska prata om tro då. Jag har fått i uppgift att hålla i samtalet – och prata lite själv. Så det blir väl fideskva och fideskvä. Kanske. Alltså detta att man tror, tro som verb, och det man tror på, tro som substantiv. Det är ju inte samma sak – fast det hör ihop. Och kallas fideskva och fideskvä men jag måste alltid slå upp vilket som är vad. Och det ids jag inte nu. Dessutom stavas det annorlunda.

Läser du inga böcker, Stig?

Jo, jag har läst om en. Återkommer!

Bilderna? Klicka på dem blir de större. Talar för sig själva!

När jag den senaste tiden loggat in för att publicera något eller för att kolla besöksstatistiken på bloggen ser det ut som bildskärmsdumpen visar. Jag möts av en rosa ruta med texten

Din epost är inte bekräftad

Innan du har bekräftat din epostadress indexeras inte din blogg korrekt av Google. För att bekräfta din epost, klicka på länken i registreringsmejlet som skickades till din epost.

När jag klockar på Skicka på nytt försvinner det rosa och allt fungerar som vanligt. Men den rosa rutan återkommer nästa gång.

Vad innebär detta? Kan någon förklara?

Beror det på att den epostadress jag använder vid inloggningen inte längre finns i verkligheten?

Och om så är fallet – är det riskfritt att i Inställningar byta till en annan epostadress?

Eller löper jag risken att bloggen försvinner om jag skulle göra så?

Tacksam för vägledning i kommentarsfältet!

Det är lördag kväll jag skriver detta. Sista kvällen i stuga 20 i Björkliden. Kommer att publicera det i morgon då vi är hemma eller på måndag.

Tämligen fullmatad är jag i slutet av denna dag. Efter ett par mil på skidor och middag i hotellets restaurang. Och efter att Katolska kyrkans katekes lästs igenom. Och efter att vi begluttat två avsnitt av serien En liten fransk stad. Tillsammans gjorde detta att lördagen blev fullmatad.

I morgon söndag reser vi hem och avser att komma iväg om inte med tuppen så i alla fall under förmiddagens lopp. Skall tydligen bli blåsigt. Har redan satt igång ganska kraftigt. Hoppas faktiskt på några minusgrader inatt så att ”körvägarna” fram till stugan fryser till. Blir lättare då att ta sig fram gå jämfört med i den 2 dm lös slask-och blötsnö som varit rådande de sista dygnen.

Men nu till Katekesen.

Först: Jag tänker inte konvertera! Näpp!

Det vore helt onödigt. Som lutheran är jag ju redan till 92% katolik.

Visst finns sådant i den Katolska kyrkans katekes som jag inte direkt håller med om men i vad jag menar vara väsentligheter är vi överens. Rörande överens. På många punkter finns dessutom något att lära och ta till sig för Svenska kyrkan. Inte då enbart kyrkan som hon ofta ter sig genom sina tillfälliga massmediala sagespersoner utan kyrkan så som hon officiellt uttrycker sin tro – Bibel, Bekännelse, Gudstjänstordningar och liknande. Mycket är likt men Katolska kyrkans katekes bjuder på mer material, resonemang och alla möjliga käll-hänvisningar. Den är gedigen, genomarbetad och förtjänar både studier och efterföljd. Betoningen på Maria och på den så kallade Apostoliska successionen samt en del etiska slutsatser kan jag tycka vara i överkant liksom att man har sju Sakrament och inte tre. Men det rör sig om krusningar på den dogmatiska och pedagogiska substansen. Tänkvärt och lärorikt är det att ha läst bokens cirka 750 sidor. Man behöver dessutom inte köpa den. Finns på webben – här.

Apropå webben.

På Älvsby församlings hemsida finns här en artikel om Mona, diakonen som med årens rätt lämnar sin tjänst. Hon fanns på plats redan sommaren 1978 när jag som nyprästvigd kom till orten och har varit sitt uppdrag trogen tills nu. Snacka om en trofast vingårdsarbetare som mesta delen gediget  fungerat i det tysta.

Älvsbynews heter en lokal webbtidning och där kan man här läsa om satsningar Älvsby folkhögskola gör på det internationella fältet. Bra saker och fint att man kommer igång. Kul också att församlingen kommer att vara med på en kant när det gäller utbyte framför allt med Tanzania.

Under fler år än jag kan hålla reda på och skilja ut från varandra har vi på vårvintern gjort oss en vecka i fjällen – ibland mer, ibland mindre. En vecka innebär alltid blandad väderlek med inslag av både ditt och datt även om det vissa år avgjort varit mer ditt än datt eller tvärtom.

Som exempel kan nämnas att en Påsk för ungefär 20 år sedan satt hela familjen på 6 personer inblåsta alla dagar utom en som kunde ägnas åt skidåkning. Den favoritsysselsättningen gjorde att vi avstod från själva fisket i pimpeltävlingen Jäkkviksnappet men då startkortet också var en lott befanns vi vid skidåkningens slut i alla fall vara vinnare av en snöskoter. Året innan var hela familjen plus barnens moster på samma plats men hade då strålande sol från arla till särla alla dagar utom en då vi kunde vila skinnet.

Denna vecka har varit hyfsat jämn vädermässigt. Inte kallt. Runt noll hela tiden. Klart och sol en del dagar, mulet andra. En blås- och stormdag. Ungefär vad man kan vänta.

Men vi har bara varit två – som inte riktigt minns när det var så sist. Vi kom att prata om det – alltså när vi senast bara var vi två utan barn av varierande ålder, kanske en släkting någon gång och som förra året ett barnbarn. Betydligt mer än 30 år sedan – äldsta tösen föddes ju i april 1983.

Igår var det mulet och jag tyckte det var skönt att vila benen efter slalomåkningen dagen innan. Madammen tog en skidtur och sedan for vi till Abisko. Det gör vi alltid. Besöker Naturrummet invid STF-anläggningen för att se samma utställning bland annat om stenar och mineraler i fjällen. Lika intressant varje år. Och kartor över utbredningen av de fem stora rovdjur – människan oräknad – som bebor delar av Sveriges yta. Ett av dessa finns också på Gotland och du, noble Bloggläsius, inbjuds att i kommentarfältet ange vilket.

Madammen for just till backarna – klockan är ½11. Jag skall också ut på skidor. Strax. Turskidor. Gillar inte slalom i gråljus utan skuggor och kontraster. Men ska naturligtvis ut. Skam annars! Blir nog det där milspåret igen. Eller ett annat mål. Bara för att få vara ute alltså.

Resa bort en vecka på vårvintern är i alla fall bra rekreation. Ganska behövlig ledighet från mångahanda arbetsuppgifter. Många tycker så och de har ändå haft större eller mindre arbetsfrigång mellan Jul och Trettondag – vilket präster inte har på samma sätt. Och resa iväg hjälper till att logga ut från det mesta.

Imorgon lämnar vi snön – 170 cm – och reser hem. Där möts vi gissningsvis av rena barmarken och därmed ett abrupt slut på vinterkänslan. Skulle någon person knuten till Älvsby folkhögskola ha läst såhär långt så ger jag nu högtidligen mitt tillstånd till att, om så icke skett tidigare och olovandes, ta ner böne-skylten jag lämnade på skolan när jag gick därifrån för två år sedan.

Nu när jag skriver detta är det torsdag kväll.

I avvaktan på matchen blev det slalom idag. För hela slanten. På förmiddagen var det mulet och det vi kallar flatljus. Man ser liksom ingenting då. Bara jämngrått. Inga kontraster så man ser underlaget en bit bort. I det läget flåstirrar jag 1,74 meter framför skidorna vilket gör nedfärden vingligare än vad den annars skulle ha varit.

Men strax efter 12 klarnade det upp mer och mer och vid 15-tiden då vi åkt färdigt sken solen från klarblå himmel. Det betyder hetta i ansiktet såhär på kvällskulan. Efter en skön dag. Med njutbar åkning. Bara ett aber. Då och då. Det är faktiskt ett riktigt massage impossible när man drabbas av senadrag under ena foten när den befinner sig inuti en slalompjäxa. Försök i det läget knåda den krampande foten. Men mitt i allt är det ett struntproblem som har enkel bot. Lever man efter Ingemar Stenmarks devis Hä ä barra å ååk! släpper krampen. Efter 50 meter.

Via telefonen kollar jag en och annan hemsida, några bloggar och Facebook. Det är mitt webb-liv i stuga 20. Jag kan konstatera att det här och var (än en gång) diskuteras kring samkönad kärlek och hur olika kristna ser på saken ifråga.

Det verkar som om allt börjat i tidningen Dagen med en artikel av dryga 20-talet pingstpastorer som anmäler en konservativ hållning i frågan. Egentligen inget ägnat att förvåna någon. Dessutom var denna konservativa linje för 15-20 år sedan också Svenska kyrkans officiella uppfattning.

Nu läste jag inte de 20s artikel så noga att jag på ett analytiskt och vederhäftigt sätt kan avgöra exakt hur de resonerar, graden av stringens i argumentationen etcetera. Fast att det handlade om en Bibelargumentation märkte jag direkt. Och en tro att Bibeln visar vad Gud ville visa.

Som en respons på Dagen-pastorerna fattar så en av Svenska kyrkans biskopar tangentbordet för att knattra fram ett genmäle. Ganska unikt faktiskt. Debatter i Dagen mellan Pingspastorer brukar inte få den effekten ens om Svenska kyrkan angrips häftigt eller om saken gäller fundementala saker som Dopet eller något liknande. Men i denna fråga skrev biskopen i Linköping.

Biskopen skrev i Svenska Dagbladet, inte i Dagen. Vad var poängen i det? Alltså i valet av ”debattplats”. Primärt kan det inte ha varit att bemöta de 22:s artikel utan bara att markera en avvikande uppfattning. Och varför? Pingströrelsen är ju – här må en del ursäkta att jag säger som det är – en i samhället ordentligt marginaliserad företeelse och en intern ”debatt” där egentligen en sak som man bara kan som man brukar låta passera.

Men så gör inte biskopen när han i sin artikel argumenterar för att frågan om samkönad kärlek och sexualitet skall bedömas efter en slags ”princip” och inte efter enstaka Bibelcitat. Och det kan ju vara OK. Självklart finns det ”Bibelprinciper”. Det handlar bara om vilken det handlar om. Biskopen väljer en slags ”kärlekens princip”. Andra kyrkor – till exempel den Romersk-Katolska och Svenska kyrkan förr – har och har haft ”Skapelsens princip” eller nåt liknande som tankeram.

Detta med en ”kärlekens princip” framhålls numera ofta i olika ”debatter” och ställnings-taganden i Svenska kyrkan. Jag kan ha fel nu och är det så tar jag tacksamt emot korrigeringar – men jag uppfattar alltför ofta att denna ”kärlekens princip” kallar man ”det kristna budskapet” och beskriver det hela med orden ”Vi skall älska varandra” och/eller ”Störst av allt är kärleken”. Och så blir det som om den uppmaningen skulle vara den kristna Kyrkans ärende till världen.

Men så är det ju inte!

Visst finns budet om kärlek i den kristna tankebuketten – inget snack om saken.

Men inte är det huvudärendet!

Det kristna kärleksbudskapet är ju inte främst att vi skall älska Gud och varandra utan att Gud älskat oss och sänt sin son för att reparera relationen till oss och skapa möjligheten att få förlåtelse för det som är olikt Gud, alltså kärlekslösheten.

I sitt första brev beskriver aposteln Johannes saken på det sättet. Han är inte unik i frågan. Både Jesus och Paulus är på samma linje. Liksom profeterna innan. Och här tycker jag att en del officiella talespersoner för kyrkan blir lite lösa i sitt teologiska hull – faktiskt.

Så biskopar de är.

Men nu skall jag strax se Hockeykväll. Få se om jag går upp till hotellobbyn för att redan ikväll publicera detta på min blogg. Eller så blir det i morgon. Eller ännu senare.

Onsdagen blev en solig dag med mindre vind än vad morgontimmarna farhågade. Jag dumpade slalombackarna för att skona mina ben. Madammen for själv. Jag gav mig ut på en turskidstur i stället. En mil ungefär. Tornehams kyrka och tillbaka. Och lite till.

Hemma i stugan ny klädsel och sedan solstolsläsning å verandan. Riktigt innehållsrik bok. Katolska kyrkans katekes på mer än 750 sidor och sedan drygt 100 sidor register. Nu ungefär halvläst. Återkommer om den vad det lider.

Hur intressanta som helst är katekeser inga kroppsstärkepiller. I solgasset somnade jag ifrån den uppbyggliga lärdomen med resultatet att nu i kväll är det rött mellan ögonbrynen och hårfästet. Men skön vila blev det.

När äkta hälften slalomat klart möttes vi i hotellobbyn. Därifrån lade jag ut bilden ovan på Facebook – med texten Afterski. Nu ikväll har nästan 30 personer ”gillat” Lapporten genom maltdrycksglas.

Och i morgon är det torsdag. Då publicerar jag detta. Kanske.

Som synes blev det fredag...

Förra året när vi var här använde jag aldrig de skidorna. Gick på tur i stället. På andra skidor. Det är alltså två år sedan jag utförsåkte sist. Givetvis undrade jag därför hur mycket utför det gått med mina snart 62 år gamla bens förmåga att stå pall för svängar och underlag.

Faktiskt var det inte värst! Kanske inte så snygg åkning men kul. Utom i en backe – jag vägrar prata om nedfarter eller pister – där de glömt köra pistmaskinen utan lämnat snön vindpinat lös. Där brände det i låren vill jag lova! Och nu efteråt när jag skriver är jag benslut – indeed.

En stormdag som igår är trivsam på sitt sätt. Visserligen blev det stugsitteri för nästan hela slanten. Men tre korta promenader blev det: Till hotellet för kaffe och WiFi. Sedan till Lanthandeln. Och på kvällen till middag på Gammelgården. Mer än 8000 steg på steg-räknaren. Och mycket tid till att prata om allt möjligt med madammen. I dagarna är det ca 40 år sedan vi började följas.

Och nu till butiken igen. För äpplen och bananer. Om de har.

Och sedan till lobbyn. För WiFi. Kanske.

Och ikväll hockey på stugTV.

Heja Skellefteå!*

*  Jag håller alltid på Luleå när Luleå spelar. Också i matcher mot Schtaan. Men när SAIK spelar mot andra blir jag gul-svart.

När jag igår under stormen som tvingade oss till friluftspassivitet satt i hotellobbyn passade jag på att WiFi-surfa lite – detta sedan jag publicerat de två senaste bloggposterna. Jag gluttade in på den israeliska oppositionstidningen Haaretz i akt och mening att hitta något om regeringsbildandet där efter valet – inget. Men jag hittade en annan ganska lång artikel jag som Bibelteolog och historienyfiken blev intresserad av. Google fick göra en råöversättning som jag sedan sökt putsa till bättre svenska. Vill du läsa den på engelska klickar du här.

1177 f. Kr. – ÅRET EN "PERFEKT STORM" FÖRSTÖRDE CIVILISATIONEN

Mysteriet med den sena bronsålderscivilisationens kollaps förbryllar arkeologerna. En , Eric Cline, är dock säker på sin sak: Orsaken till förödelsen var inte en enda katastrof utan i en rad samverkande händelser – och det kan hända igen.

Någon gång efter 1200 f.Kr. kollapsade civilisationen och en mörk tid inträdde.

Den yngre bronsålderns samhällskollaps i hela Levanten, Främre Orienten och Medelhavsområdet för 3200 år sedan har varit ett mysterium. Kraftfulla och avancerade civilisationer försvann till synes över en natt. Nu menar sig en arkeolog ha listat ut vad som låg bakom.

Den utlösande faktorn verkar ha varit invasionen av det forntida Egypten 1177 f. Kr. På väggreliefen Medinet Habu i Ramses III:s grav berättas om plundrande grupper kända som "Sjöfolken". Reliefen visar ett sjöslag (med även vagnar fulla av förnödenheter, kvinnor och barn, något som alltid förbryllat forskarna. Varför skulle kvinnor och barn har varit med i ett sjöslag, och varför var där vagnar? Fördes de med på skeppen?) De utlänningar som avbildas bär distinkta huvudbonader.

Berättelsen säger att Ramses III:s armé och flotta lyckades besegra dem men Egypten blev efteråt aldrig detsamma utan gled in i en nedgång – som sina grannar.

Denna kollaps var tydligen väldigt plötslig. En rad avancerade och kraftfulla kulturer kollapsade som en rad dominobrickor, säger Eric Cline, professor i klassisk kultur och antropologi och direktör för Capitol Archaeological Institute vid George Washington-universitetet.

Egyptier och Babylonier hamnade i kaos. De Minoiska och Mykenska civilisationerna vid Egeiska havet gick in i en mörk tid. Folk som hade ett avancerat skriftsystem verkar ha glömt det. Faktum är ett vissa forskare menar att de händelser som beskrivs i Iliaden, såsom förstörelsen av Troja, och Odysséen har koppling till denna period.

Hattusa, huvudstad i hettitiska riket i slutet av bronsåldern (söder om Svarta havet, i det nutida Turkiet) och omgivande städer brändes till grunden och övergavs. Monumental arkitektur, skriftsystem, keramiktyper och välbekanta bosättningsmönster försvann.

En desperat brev: Fienden är här

Arkeologer hitta alla sortes förödande händelser i den tiden. Nästan varje plats i Anatolien från den perioden visar tecken på våld och på att ha övergetts.

Ugarits – hamnstad i det antika Syrien som handlade med hettiter och med Egypten – förstörelse är välkänd. I ett brev vädjar Hammurabi, den sista kungen av Ugarit, till kungen av Alashia (på Cypern) om hjälp. Han skriver: "Min far, se, fiendens skepp kom; mina städer (?) brändes, och de gjorde onda ting i mitt land. Vet inte min fader att alla mina trupper och vagnar (?) är i Hattis land och alla mina skepp i Lukkas? ... Så är landet lämnat åt sig självt. Må min far veta detta: Fiendens sju skepp som kom hit tillfogade oss stor skada".

Nästan alla de viktigaste kustnära orterna i Kanaan, inklusive Gaza, Ashkelon och Ashdod, Akko och Jaffa, jämnades med marken. I inlandet brändes platser som palatset vid Megiddo ned till grunden. De imponerande antika städerna Hasor och Lakis förstördes helt och övergavs.

Eric Cline: Sannolikt ligger ingen enskild katastrof bakom slutet på civilisationen 1177 f.Kr. Snarare en "perfekt storm" av händelser.

"Den blomstrande ekonomin och kulturerna som sträckt sig från Grekland till Egypten och Mesopotamien i det sena andra årtusendet f.Kr. slutade plötsligt existera. Sedan lång tid använda handelsvägar övergavs tillsammans med skriftsystem, avancerad teknik och monumental arkitektur", skriver Cline i sin bästsäljande bok, "1177 BC, The Year Civilization Collapsed."

"Stormen" slog till: Klimatförändring

En viktig faktor i att civilisationerna i det andra årtusendet före vår tideräkning föll samman var att de alla var sammankopplade.

"De hade kontakt med varandra, hade handel och diplomatiska kontakter, ordnade kungliga äktenskap, internationella ambassader, ekonomiska embargon och så vidare", säger Cline. "En av banden mellan dem var behovet av både koppar och tenn för att göra brons som var den primära metallen. Den mesta kopparn kom från Cypern, det mesta tennet från Afghanistan, liksom lapis lazuli. Guld kom från Egypten. Både råvaror och färdiga produkter såldes och byttes på kunglig nivå."

Det är inte frågan om annat än att "Sjöfolkens" razzior av var ett avbräck men en kollaps av sådan omfattning kan inte ha åstadkommits av dem enbart, eller av någon annan enskild faktor” hävdar Cline: ”det kunde bara ha berott på en "perfekt storm" av händelser.”

Nya detaljerade pollenanalyser av en borrkärna från Galileiska sjön, utförda av Dafna Langgut och Israel Finkelstein vid universitetet i Tel Aviv och Thomas Litt vid universitetet i Bonn, visar tydligt att åren mellan 1250-1100 f.Kr. var den torraste under hela brons- och järnåldern. Detta stämmer med informationen från lertavlor från i Afek i Israel, Hattusa i Turkiet, Emar i Mesopotamien och Ugarit i Syrien som berättar om en fruktansvärd torka och svårigheterna kopplade till den.

"Det finns bevis i det arkeologiska kartläggningen på klimatförändringar, torka (vilket resulterar i svält), jordbävningar, invasioner och interna uppror vid denna tid. Om en kultur ställts bara inför en av dessa tragedier kan den normalt överleva, men tänk om de hände på en gång, eller i snabb följd?" frågar Cline. "Det verkar som om detta är vad som hände mellan ca 1225 f.Kr. och 1175 f.Kr. Jag tror att den sena bronsålderns civilisationer helt enkelt inte kunde rida ut denna "perfekta storm" utan kollapsade."

Om det hände en gång

Medelhavsområdet och den antika Främre Orienten under sen bronsålder var naturligtvis inte ens nära storleken av vår tids sammanlänkade värld. "Men de var sammankopplade på sitt sätt liksom vi är idag och de var lika beroende av koppar och tenn för att göra brons som vi är beroende av olja för våra bilar", säger Cline.

Han om någon ser i dessa händelser som ägde rum för tusentals år sedan en tydlig varning. Nu som då verkar världen att balansera på en knivsegg.

"Jag vill påstå att de civilisationerna runt Medelhavet och i den antika Främre Orienten var så sammankopplade ... att när en kollapsade påverkades de andra så att en efter en föll som en rad dominobrickor", säger han." Att sammanflätade civilisationer kollapsade strax efter 1200 f.Kr. bör vara en varning för oss. Om det hände en gång kan det hända igen. Trots alla våra tekniska framsteg är vi inte immuna" säger Cline.

”Men skyll i alla fall inte på "Sjöfolken". De var också offer. De flydde uppenbarligen från någonting och sökte ett bättre hem där de kunde överleva. De är mer ett symptom på än orsaken till kollapsen” säger Cline.

Om något kanske borde vi identifiera oss med dem. "Vi står för närvarande inför precis samma typ av situation som de mötte 1177 f.Kr. – klimatförändring , hungersnöd, torka, uppror, jordbävningar. Det enda som saknas från dagens scenario är just ”Sjöfolken” – de mystiska inkräktarna från andra sidan havet" säger han.

”Är du inte övertygad? Titta på regionen nu. Den grekiska ekonomin är i spillror och har varit det ett tag” påpekar Cline. ”Interna uppror har skakat Libyen, Syrien och Egypten – underblåsta av utomstående och utländska krigare. Turkiet och Israel är livrädda för att bli inblandade. Jordanien är fullt med flyktingar. Iran är krigiskt och hotfullt och Irak i kaos ... Samma beskrivningar passar in på situationen 1177 f.Kr." påpekar Cline. ”Och nära finns den misslyckade staten Somalia därifrån en del går till sjöss som pirater.”

Kanske, antyder Cline, är ISIS är ett slags sentida ”Sjöfolk” som exploderar i ett tomrum som skapats när världen kollapsar runtomkring och som orsakar massmigration av stora grupper som i sin tur destabiliserar situationen i de länder de flyr till.

Kort sagt, du moderna människa: Var inte stolt. "Varje samhälle i världshistorien har slutligen kollapsat", påpekar Cline. "Vi ska vara tacksamma för att vi är avancerade nog att förstå vad som händer och kan vidta åtgärder för att lösa olika situationer snarare än att bara passivt acceptera saker som de kommer."

Bilden – snodd från Haaretz – visar Lejonporten i hettiternas huvudstad Hattusa som förstördes för 3200 år sedan.

Måndag förmiddag i vecka 16 när jag börjar skriva detta är jag insnöad!

Vaddå? Bara måndag förmiddag? Och denna vecka?

Så torde någon om inte säga så i vart fall tänka.

Jag menar mer konkret insnöad. Men till halvers. Typ.

Det fina vädret från igår är nämligen inte lika fint. Bilden ovan gör inte rättvisa åt dagens väderlek där det är alldeles vitt så vitt man kan se. Fast speciellt vitt kan man inte se. Alltså vitt i betydelsen långt. De stora perspektiven vittomfattande överblickar blir idag en sak kopplad till läsning och stuginblåst tankeverksamhet. Och en promenad till affären för att betala det jag igår plockade ut på krita – vi är både kända och betrodda här.

Om bloggar och bloggerier tänker jag ibland. Alla tankar blir inte till blogginlägg vilket nog man skall vara tacksam över. Att en del av mina blogginlägg bara är lindrig kopplade till någon tankeverksamhet alls är ju uppenbart för var och en som följer min blogg en längre tid. Att det är på så sätt spelar nu ingen roll. Jag skriver ju faktiskt inte för dig som läser – vem du nu än är – utan snarare för mig själv. Med eller utan tankar. Och nu tänker vi gå till handelsboden.

--- paus ---

Jag följer inte en massa andra bloggare i deras skriverier men vet att det finns bloggar av skilda slag. Ibland funderar jag på att ta intryck och låta mina skriverier bli likartade. Ibland vill jag absolut inte bli en av de enfråge- och/eller gnäll&skäll-bloggar som finns där ute i cybern. Huvva.

Enfrågebloggar kring skor eller andra klädespersedlar faller mig inte alls på läppen. Fast kanske skulle jag testa och se om det kunde bli en nisch. Enfrågeri kring kyrkliga ämnen vill jag likaledes undvika. Inte för att sådant likt skor och annat vore oviktiga saker. Tvärtom. Känner det bara som om att skulle jag enfaldigt (här ett räkneord) kyrkblogga skulle mina tyckerier bli av ganska enfaldigt (här ungefär töntigt) slag.

En del enfrågebloggar tippar till gnäll&skäll-forum. Man kan till en del se det i inläggen i sig men tydligt blir det framför allt i kommentarsfälten. Här gäller Dubbelhuvva! Men frestelsen finns. Lusten att gorma kring åsikter och attityder jag ser infinner sig. Kanske skulle jag mer kasta lite skit och sprätta lite dynga men jag vill ivrigt akta mig så jag inte blir en gnäll&skällare bara för att jag får lust att vara ärlig. Men sker det blir det inte lokalt. Där skall det begränsade gnäll&skällandet ske i andra former än i inlägg på nätet.

Så jag väljer att vara det jag nu ät: fjäll&snäll med halvtöntigt småskrivande med utsikt över Torne träsk – Lapporten syns inte. Men om det dåliga vädret håller i sig kommer kanske inlägg både om skor och byxor och kyrklig dekadens.

Kategorin för detta och en del kommande inlägg blir Speciella resor. Så var det sagt. Och även om det jag kommer att skriva kan komma att handla om något helt annat än en resa. Spelar ingen roll. Vi är på en Speciell resa jag och madammen i mitt liv.

Förra året gjorde jag på samma sätt veckan vi var i Björkliden. Då blev det en serie inlägg i den nämnda kategorin och jag systematiserade dem med vv och ett nummer där vv stod för vårvinter. I år blir det nästan likadant men vv15 för att pricka året och en bokstav för att ange vilket inlägg i ordningen det är frågan om. Samt kanske något mer. Som orden rijällt slaeg som ingår i rubriken.

Man kan tycka att Speciella resor borde gälla något mer märkvärdigt än att vara i Björkis år ut och år in. Prag, Palestina, Barcelona, Efesos, Samos och sådana platser. När jag varit där och på annat håll har jag använt kategorin men gör det alltså också när vi är till fjälls. Fjällturer är ju speciella. Ger tid till uteliv (om vädret tillåter), eftertanke, vila, läsning och kanske att skriva. Ock: en skillnad i år är att vi har en ny dator med vilken jag inte i stugan kan koppla upp mig mot nätet och omedelbart publicera mina framknapprade alster. Jag måste vänta med offentliggörandet tills dess jag är i hotellets receptionsområde – eller kommer hem. Fast skriva kan jag ju göra i stuga 20, samma som för ett år sedan.

Vi for i morse vid 8-tiden och runt 15 var vi installerade. Fin och bar väg hela tiden. Och bra körväder. Och en fin gudstjänst på radio (P1). Leta upp den och lyssna. Inget dösnack men mycket bön. Ingen underhållningsmusik men massor av hängivenhet riktad till Honom som uppstått från de döda. Annorlunda och mycket bra med vad på-annonseraren sa: inslag från den tidiga kristna tiden. I klartext Mässa enligt Svenska kyrkans ordning men med tillägg både från Romersk-katolskt och Ortodoxt håll.

Jag kom att tänka på min pappa under gudstjänsten – han har nu varit död ett antal år. De sista åren han levde fanns han i sin del av det parhus vi bebor och var mycket ordentlig när det gäller att ta del av gudstjänster både på TV och i radio – hälsan tillät honom inte alltid att ta sig till kyrkan. Vid ett tillfälle startade jag vår TV sisådär inemot ½11 en söndagsmorgon och hamnade i någon slags Kyrie-Litania i en Ortodox gudstjänst på svenska från Helsingfors. En Kyrie-Litania är en slags växelsjungen bön. Jag kutade in till pappa för att se om han var på plats och höra efter hur han reagerade på en så annorlunda gudstjänst. Gubben satt i sin rullstol framför sin TV – som väntat – och sa på Skelleftedialekt: Han ha hålle på på henna vise i tjugge minuter. Hä ä rijällt slaeg henna!

Väl framme i Björkliden var det en timme kvar innan liftsystemen skulle stänga så någon utförsåkning blev det inte frågan om. Men en skidtur i ett milspår hann vi. I tö-före. Det betydde i mitt fall turskidor som inte går alltför snabbt och lätt. Ganska tungt rentav. Men skönt. Efteråt.

En annan skillnad är det här i Björkliden jämfört med de senaste årens Speciella resor hit: Snorvan bor inte kvar. Alltså den yngre av döttrarna som levt och arbetat här ett antal år och då funnit en livskamrat. I höstades flyttade de två till Hälsingland. Men fjällen är ju kvar. De är i sig värda en Speciell resa när man som vi önskar få vintern förlängt en smula.

Nu strax midnatt. Får se om jag hittar mig något nät i morgon.

Bilden? Årets Lapport!

Denna min blogg är en-om-lite-av-varje-men-kanske-mer-o-en del-blogg och inte en plattform med en speciell snäv nisch -trots att den har tendensen att bli lite kyrklig. Därför är det med glädje jag upplåter ett inlägg till en nyhet jag tog del av när jag idag surfande via länken älvsbynyheter längst ned till höger kunde läsa om en av de lärarkollegor jag hade när jag hade mitt uppdrag vid Älvsby folkhögskola.

Artikeln börjar med:

Sture Norén, idrottslärare vid folkhögskolan i Älvsbyn, får Riksidrottsförbundets högsta utmärkelse. Priset delas ut under högtidliga former vid Riksidrottsmötet i Helsingborg sista helgen i maj. Men själv kan inte Sture närvara.

- Nej, tyvärr kolliderar galan med min dotters examen. Så utmärkelsen får jag väl motta vid något annat tillfälle, säger han.

Sedan kan man här läsa vilka meriter som krävs för att få bröstkorgen beprydd med tingesten ifråga. I sanning inte ank-skit! Verkligen gediget. Artikeln ger också en bra inblick i hur han prioriterar – och hans humor.

Och nog är det sant! Här handlar det inte om egen bekvämlighet och minsta motståndets lag. Tvärtom. Tidiga mornar för att köra upp skidspår eller placera ut orienteringsskärmar. Kvällar för träningspass. Träningsläger. Helger med tävlingar. Resor.

Få människor jag känt och känner lever och verkar så hängivet och engagerat i sitt kall som kompisen Sture! I sanning ett föredöme – inte minst för mig och andra som har ett kyrkligt kall.

Grattis!!

Bilden? Klicka på den blir den större. Den är från ett maskeradrollbyte vi gjorde vid en julfest på folkhögskolan. Han betydligt mer trovärdig jag – både vad gäller hur utstyrseln bärs men också i läge om någon av oss hade vikarierat för den andre.

Jag har läst ut ytterligare en rejäl bok jag fick i julklapp. Den riktiga titeln är: Den nya staden – utvandringen till Amerika 2. Skall man ha siffrorna helt rätt så heter den ju inte Den nya staden 2 utan Den nya staden – utvandringen till Amerika 2. Rubriken är alltså fel men då jag gjorde fel redan i blogginlägget den nya världen 1 som handlade om Den nya världen – utvandringen till Amerika 1 gör jag det nu också. För kontinuitetens skull. Dessutom är det inte något allvarligt fel.

Det är alltså andra bandet i en trilogi – trean har inte kommit än – som jag tagit mig genom. Liksom i första delen bygger Lennart Pehrsons text inte så mycket på egen grundforskning utan mer på vad andra skrivit mer detaljerat om. De stora djuplodningarna är därför frånvarande till förmån för en översikt med fokus på staden Chicago – roten till namnet var den lokala indianglosan chegagou som var namnet på en slags vildlök som växte i sumpområdet runt flodmynningen i fråga*

På 1830-talet kom den förste svensken dit berättar Lennart Pehrson. Då var det ingen stad värd namnet. Ett nybyggarsamhälle med ett par tusen innevånare bara. När staden brann i oktober 1871 blev en tredjedel av 300000 innevånar3 hemlösa. Enligt Wikipedia bodde vid sekelskiftet ungefär 1,7 miljoner på platsen och när min pappas äldsta bror kom dit 1930 var innevånarantalet nästan 3,4 miljoner. Det är främst tidsspannet från branden till 1930 boken behandlar när den berättar att nästan hela den tillväxten nästan hela tiden var européer av olika snitt som migrerade och urbaniserades till vad som en tid troddes skulle gå om New York i tillväxt, industrialisering osv.

Att läsa om svenskarna där – både de många anonyma och de speciella som blev förmögna self made men och en och annan kvinna är intressant. Dessutom tangerar det ju in egen historia. Som barn brevväxlade jag med farbror Sven och har två numera åldriga kusiner med ättlingar over there.

Här kan man läsa mer om boken.

*  Jag älskar sådant värdelöst vetande.

Det är Annandagens kväll. Med en smäll har stillheten fallit över fastigheten. Alla helghemma barn har farit. Vi är nu återigen bara två i kåken.

Det var på Skärtorsdagen intensiteten ökade. Yngste sonen kom på seneftermiddagen. Fredlig typ. På kvällen kom hans storebror med fästmö och två barn. Stimmigare.

Under Långfredagens lopp kom döttrarna med respektive. Ett riktigt långväga par från djupa hälsingeskogarna. Det andra bara från Luleå. Sammantaget innebar det i alla fall 11 runt bordet och trångt om sovplatser

Påskaftonen firades 32-årsdagen av äldsta dotterns födelse innan hon, hennes fästman och den yngste av småbröderna återvände till stifts- och residensstaden.

I morse for E4-resenärerna och för ett tag sedan Tyra och Adrian med föräldrar. Så nu är vi ensamma.

Parallellt med detta festliga gästande är helger uppgiftsfyllda – jag är ju präst ju.

Påsknattsmässan har jag redan berättat om liksom Skärtorsdagens gudstjänster – Mässan den kvällen i kyrkan sker alltid tillsammans med EFS.

Långfredag skall jag skam att sägandes erkänna att jag ”skolkade”. Sedan några år har alla kristna gudstjänstgemenskaper – det finns tre stycken – i Älvsby tätort bestämt sig för att fira gemensam gudstjänst i Älvsby kyrka den dagen och sedan efteråt gå en Korsvandring genom samhället.

Påskdagen klockan 11 är det också gemensam gudstjänst men då alternerande mellan de olika lokalerna och på så sätt att den gudstjänstförsamling man gästar präglat sammankomsten. I år var EFS:s tur. Vi var 125 personer som firade Gudstjänst med Nattvard. Jag hade blivit ombedd att vara celebrant.*

Och idag på Annandagen som verkligen är en annan dag var det min uppgift att leda Högmässogudstjänst i Älvsby kyrka och sedan 13.30 en Mässa på ett äldreboende. 19 respektive 11 deltagare.

Med barn och barnbarn i kåken och fullt jobb blev det intensiva dagar. Full aktivitet på dagtid med lek, snack, stoj och allt annat. Sedan sena kvällar med umgänge och, att efter det att andra lagt sig, med uppgifter att förbereda kommande uppdrag. Till detta tidiga mornar eftersom de små helst vill vara med farmor och farfar. Och dessa små laddar om med påvvernappar på dagtid – så som bilden visar.

Helgen är över men veckan fortsätter. I morgon blir det två andakter på äldreboenden, sedan expedition och administration följt av en studie- och samtalskväll – om några kommer. Lindrigare än andra tisdagar eftersom konfirmanderna har Påsklov.

*  Skall jag vara helt ärlig är jag inte till 100% tänd på Påskdagscirkulationen. Upplever nog att Påsken bättre skulle kvalitetssäkras till sitt innehåll med en Högmässa i kyrkan. Den formen skulle betyda mer gemensam sång. Och gedignare sånger. Och mer läst Bibeltext. Och Trosbekännelse! – kanske rentav den ekumeniska från Nicea-Konstantinopel. För att inte tala om Bön och Förbön. Och en Nattvardsbön med ”mastigare” innehåll. Och allt inom samma tidsram.

Att gå så långt som att på allvar föreslå att vi skall sluta cirkulera har jag inte gjort. Jag är lojal – bara inte till 100% tänd.

Såhär skrev jag på Påsknatten förra året – då Påsken var betydligt senare än i år:

Hemma i huset efter Påsknattsmässa i Älvsby kyrka.

Var inte "i tjänst", firade bara gudstjänsten i församlingen. Tändning av Påskljus. Böner. Rökelse (som drog igång det avstängda brandlarmet), Texter om Påsken i både Gamla och Nya testamentet, Påskevangeliet på tre språk, predikan, ortodoxa böner, dopförnyelse och Mässa.

60 personer. Ungefär ½ invandrare, ett halvdussin konfirmander, flera som inte vanligen finns i gudstjänsten, kanske 10 så kallat "etablerat kyrkfolk". Oväntat spontant munspelspel som förstärkning av orgeln.

En fantastisk gudstjänst!

Så nu säger jag: GLAD PÅSK!!

I år blir texten denna:

Hemma i huset efter Påsknattsmässa i Älvsby kyrka.

Var "i tjänst" med förtroende att förkunna och celebrera. Fullmatad gudstjänst. Tändning av Påskljus. Böner. Rökelse, Texter ur både Gamla och Nya testamentet, Påskevangeliet på tre språk, predikan, ortodoxa böner, dopförnyelse och Mässa.

Knappt 60 personer. Klar majoritet invandrare, en och annan konfirmand, en del som inte vanligen finns i gudstjänsten, kanske 10 så kallat "etablerat kyrkfolk".

En fantastisk gudstjänst!

Så nu säger jag: GLAD PÅSK!!

Igår kväll kläddes altaret av och ljuset släcktes i Älvsby kyrka. Efter Mässan på kvällen. Så blev kyrkan naken och riggad – om man får säga så – för Långfredagens stilla meditativa gudstjänst med Jesus död för allas skull i centrum.

Stilla veckan som den heter hos oss kallas Stora veckan hos de flesta kristna. Och Långfredag på engelska är Good Friday – den goda fredagen. Jag tycker det ger en annan bättre klang – typ. Jesus dödsdag är ju inte främst något lååångt och segt utan något gott. Det var ju för världen han dog.

Stilla veckan har inte varit och kommer fortsättningsvis inte att vara så värst stilla. Måndag fick jag förutom mittpådagensysslorna predika i Passionsgudstjänst på kvällen. Tisdag konfirmander. Onsdag kollegium med viktiga saker på tapeten – återkommer nog om detta framöver – innan fler konfirmander men nu i Vidsel, sedan på kvällen Passionsgudstjänst där. Och Kyrkans Unga i Älvsbyn på kvällen. Skärtorsdag förmiddag Mässa på ett äldreboende och sedan i kyrkan på kvällen. Stilla veckan var uppgiftsmässigt alltså inte speciellt stilla.

Hemmafronten är dock vanligtvis ganska stilla med bara jag och madammen ifastigheten. Igår började folk strömma in. Först kom yngste sonen. Sedan på kvällen hans storebror med sin käresta och våra två barnbarn. Och idag kommer deras systrar med sina respektive. Från att vara 2 blir vi 11 i maten. Alltså definitivt inte stilla. Men stort.

Och i morgon kväll får jag leda Påsknattsmässan i Älvsbyn 23.30. Påskdagen 11.00 medagerar jag i gudstjänst med Mässa (på EFS) och på Annandagen 11.00 leder jag gudstjänsten i kyrkan.

Citatet i bildrutan stämmer ju bra på Stora veckans huvudperson – som det såg ut från början. Framgångsfaktorn i att bli korsfäst ansågs ju då ch anses fortfarande begränsad. Men värdet av Jesus korsfästelse är ju kosmisk!

En och en halv vecka har gått sedan jag sist skrev på min blogg. Alldeles för lång tid – typ. Men det beror på att jag inte riktigt känt att jag haft något att skriva om. Speciellt alltså. Sådär entydigt. Fast det egentligen funnits en hel del att dryfta.

Att Luleå hockey åkte ut i kvarten hade varit en sak. Dock utan nyhetsvärde. Bara trist. Nu står hoppet till Skellefteå som ångar på bra i semifinalserien. Sådan är jag. Håller på Luleå i alla matcher. Och Skellefteå i alla matcher utom mot Luleå. Det finns folk som anser den hållningen högförrädisk – men den är min.

Det israeliska valet hade varit något annat att kommentera. Och att vad det verkar högerregeringen efter en del rent nationalpopulistiska och hart när rasistiska uttalanden i valkampens 11:e timme skapade en möjlighet att sitta kvar med stöd av en del ännu mer högriga partier. Efter valet har en del halvpudlar gjorts men då regeringsbildningen ännu inte är klar gitter jag inte skriva om den. Kommer vad det lider.*

Å arbetet händer, tänks och debatteras många intressanta både principiella och praktiska framtidsfrågor kring inriktning, gudstjänst och mycket annat. Men det är ju där och – än så länge – inte något för skriverier här. Dock tryter tålamodet....

Och så har jag läst ut ytterligare en bok ur julklappshögen – knappt 600 sidor om Trettioåriga kriget. Baksidestexten lyder:

För de flesta svenskar är trettioåriga kriget förknippat med Gustav II Adolfs död vid Lützen 1632 och de ”fornstora dar” då landet blev en stormakt.

I andra europeiska länder framställs kriget på ett helt annat sätt. Tyskar, danskar, holländare, österrikare, schweizare, tjecker, italienare, portugiser, kroater och ungrare har sin bild av detta krig som utvecklades till en global konflikt och i praktiken var ett första världskrig.

Dick Harrisons Ett stort lidande har kommit över oss är den första boken på svenska som tar ett helhetsgrepp på denna 1600-taletsväldiga historiska tragedi. Än befinner vi oss på marknivå tillsammans med knektar, nunnor och hantverkare, än får vi i ett fågelperspektiv iaktta de olik krigsskeendena, slagen och truppförflyttningarna.

Dick Harrison målar upp ett väldigt panorama, på samma gång skrämmande och fascinerande. Han visar hur olika regionala konflikter länkas in i varandra, hur kriget drivs vidare av sin egen logik, hur det, när krigskassorna sinar, får föda sig självt genom kontributioner och brutal plundring av civilbefolkningen.

Ett stort lidande har kommit över oss är en lysande berättelse som alla historieintresserade personer kommer att ryckas med av.

En intressant bok!

*  Men en viss nervositet infann sig i arbetsplatsens fikarum då tanken från en del att jag började bli i långhårigaste laget bemöttes med påståendet: Jag kommer inte att klippa mig förrän Israel seriöst går in för att arbeta för den två-stats-lösning det självt tillsammans med sina motparter och hela världen bekänt sig till.