stigstrombergsson

Att skriva på sin blogg ett par tre gånger i veckan har ju de senaste åren blivit lite av en livsstil för mig. Inte allt jag skriver handlar om samma sak. Långt ifrån allt är intressant. Ibland handlar skriverierna faktiskt inte om någonting. På denna min blogg skulle man kunna väl tillämpa reformatorn Martin Luthers ord: Mig synes det, såsom vore denne epistel sammansatt af många stycken och afhandlande ej i ordning ett visst ämne. Detta säger han i sitt Företal till Epistelen till de Ebreer. Vad gäller Hebreerbrevet i Nya testamentet är den gode Martin helt ute och cyklar men skulle det vara med avseende på denna min blogg är orden sanna*.

Snobbig som jag är såg jag till att också den magisteruppsats jag skrev för några år sedan, även den i Nya testamentets exegetik, kom att innehålla ett Luther-citat. Likaså hade jag i litteraturförteckningen även den gången med en bibelvetenskaplig bok på franska. Att jag i magisteruppsatsen citerade min egen trebetygsuppsats och därför kunde placera också den i litteraturförteckningen innebar den lekfulla fåfängans totala triumf.

**  Den kommentaren släppte jag inte igenom när det begav sig. Personen i fråga hade tidigare på grund av totalt malplacerade utfall portats från kommentarfältet. Kanske är det lite ojuste att då nämna det här men det kan väl få stå som ett exempel på vad som ibland tilldrar sig i bloggeriernas värld.

***  Ordet har jag snott från Dag Sandahl blogg - här. En ”psalm” på temat hittar man på en annan av de bloggar som länkas till genom portalen Dagens kyrka – läs här.

Om du, noble Bloggläsius, är en regelbunden intittare på denna min blogg har du vid ett och annat tidigare tillfälle mött min egendomliga rubrik-formuleringskonst. Överskriften på detta inlägg – slut i oslut vecka – är ytterligare ett exempel.

För slut är jag denna fredagskväll. Slut och utpumpad. Tuggad och utspottat. Färdig och förbi. Känner mig ungefär som Columbos trenchcoat om nu någon minns den serien från nångång på 1970-talet. Eller som hans gamla risiga Pärrsjå.

Det var om tisdagskvällen jag senast skrev och sedan dess är det en massa som sig tilldragit havit. Sådant som gör mig slut såhär om fredagskvällen.

Onsdag var det en så kallad kort kurs på folkhögskolan. Jag medverkade i den på olika vis. Knappa 40 tillresta endagskursdeltagare plus de tio eleverna vid Svenska kyrkans grundkurs ägnade dagen åt tematiken Gudstjänst med andra kristna, alltså hur våra församlingar fungerar och skulle kunna fungera i mötet med kristna invandrare från andra länder och då ur olika kristna sammanhang. Dessa – invandrarna alltså – blir ju ett mer och mer markant inslag i ”gudstjänstbilden” på söndagarna. Men vad innebär detta i praktiken? Förblir Svenska kyrkan fullblodssvensk eller modifieras och förändras gudstjänster med dessa nya regelbundna gudstjänstfirare? Och i så fall hur?

Egentligen är detta en väldigt viktig principiell och övergripande sak jag också kan se är aktuellt lokalt. När jag på 1980-talet som församlingspräst traskade till ortens kyrka en vanlig söndag någon gång efter Trefaldighet var min för-föreställning att 80 till 100 personer skulle möta upp. Av dessa var 4-5 stycken födda utomlands och då noga räknat Finland. De damerna – för det var damer det var frågan om – var som unga hitkomna under kriget vid evakueringen av finska Lappland och hade sedan blivit kvar i hjärtliga relationer till lokala gossar*. När jag i dag vandrar uppför samma backe är min mentala bild att det i kyrkan kommer att vara 40-50 personer och att ungefär dussinet av dessa är födda utomlands. Och nu gäller det Östeuropa, Mellanöstern eller Afrika**.

Vandrar jag sedan vidare i den lokala kyrkliga faunan och floran kan jag se att bilden också i övrigt är radikalt förändrad på ca 30 år. Runt 1980 fanns i samhället fem gudstjänstfirande gemenskaper med ordentlig styrfart, tre stora och två små. Svenska Kyrkan var stor och är kvar på banan. EFS likaså men den stora föreningen hade krympt betydligt mycket mer om man inte på ett föredömligt sätt etablerat kontakt med och blivit gudstjänstförsamling för många nya svenskar. Till den lilla EFK-församlingen Korskyrkan har flera afrikaner med pingstbakgrund slutit sig vilket inneburit ett rejält tillskott. Älvsbyns stora Filadelfia har så vitt jag utifrån kan bedöma de facto imploderat och den lilla Missionsförsamlingen har upphört. De två sistnämnda har det gemensamt att de inte fått invandrar-tillskott.

Vill man kan man ju av sådant dra slutsatsen: Om man vill bevara Sverige kristet skall man öka invandringen och då främst från Afrika och Mellanöstern. Fulla Sverigedemokrater med järnrör i händerna som säger sig värna landets kristna kultur har av allt att döma inte fattat detta enkla samband.

Direkt efter kursdagen om gudstjänst var det konfirmander i Församlingsgården. Kul. Vi pratade om Jesus död och vad den innebär och kan betyda för människor i olika lägen.

Onsdagskvällen fick jag ett mäjl som gjorde mig både brydd och inte så lite småilsk men efter att ha skickat ett kort bekräftande svar knoppade jag ändå in vid ett-tiden för att väckas av klockans signal tjugo i sex. En snabb frukost och en lindrig mäjkupp senare rattade jag bilen till Kukkulaforsens konferenscenter. Arbetslaget i Haparanda församling hade lokaliserat dit av skolan beställt två utbildningsdagar kring den Nicenska trosbekännelsen och en del annat. En till så kallat kort kurs alltså.

Efter kursslut och 21mil i bil i mörker, dimma och duggregn ankom jag bostaden runt 17. Känner mig helt slut. Kaputt.

Och i morgon skall ja döpa två barn och på söndag klockan 11 är det kommenterad Högmässa i Älvsby kyrka, obligatorisk gudstjänst för alla konfirmander. Församlingsprästkollegan*** skall vara celebrant och jag skall stå för kommentarer som försöker förklara och fördjupa gudstjänstens liturgitankegång och symbolik.

Så nog är veckan oslut…

*  Svenska för invandrare (SFI) fanns inte dåförtiden utan töserna lärde sig det lokala språket i sina närkontakter. Den pite-bondska med finsk brytning som talades i Flevikens kyrkliga arbetskrets var minsann ingen lek att förstå för en ung präst uppvuxen i stan.

**  Till dessa finns (åtminstone) en finländare men han kommer från svenskbygderna i Österbotten och räknas liksom inte riktigt som utifrånkommande – förutom under hockey-VM förstås. Jag gissar att han kommer att kommentera detta.

***  Den kollega jag stundom benämner brunetten.

Både arbete och liv vill som till att gå i full fart just nu. Förförra veckan var fullmatad arbetsvecka som rann över i arbetsrelaterad studieresa till huvudkommunen på helgen och in i förra veckan till och med hemkomsten onsdag kväll. Torsdag jobb på skolan liksom fredag fram till strax efter lunch då jag beslöt mig för att ta kompledigt på eftermiddagen. Från jobbet alltså.

Under fredags lopp anlände Tyra och Adrian – barnbarnen – med sina i jämförelse mindre intressanta föräldrar som bärare och chaufförer. Sådant gör det pin livat och kul i farfars och farmors boning. För barnen och farfar och farmor alltså. När det då leks och fixas ges de studerande föräldrarna utrymme att å annat eller samma vånningsplan fokusera på studier, husritande och paper-skrivande. Liksom sovmornar. Var precis på samma sätt som för en generation sedan när våra egna barn på ett förunderligt sätt tappade intresset för far och mor så fort vi kom till Luleå eller Tierp.

Bra det här med barnbarn och på många sätt. Show och underhållning hela tiden och därför mycket effektiva tänker-på-jobbet-fast-jag-är-ledig-bortkopplare. Mycket effektiva rekreations-faktorer alltså.

Den yngre är fortfarande en glad liten propp som ler och skrockar åt allt, främst åt storasyster. Tar sig fram gör han, lille Adrian. Jodå! Med fokus och inriktning mot mål och med klart utstönade avsikter. Inte lika slumpmässigt som för några veckor sedan då han sprattelgled lite hur som helst på golvet. Nu tar han sig upp på alla fyra men för att sedan ge så häftig gas med bakhjulen att golvgreppet går förlorat. Metodiken har dock utvecklats från slumpmässig krängning till hastig hasning. Effektivt men ändå så långsamt att det är lätt att fotografera och filma.

Med storasyster Tyra är det liksom eljest. Spring i benen så varken farfar eller kamerans autofokus hinner med. Svår att få på bild. Viljestark. Och glad.

På ANDRA BLOGGEN finns mer text i dessa delikata ämnen samt en film. Beglutta den!

Måndag morgon stack den unga familjen och farbrodern tillbaka till stifts- och residensstaden Luleå ungefär samtidigt som vi di gamle drog sig till respektive arbeten. Personalplanering 8.00 och en del andra förberedelser innan två lektioner följda av resa till Piteå för planering av ett läger till sommaren. Stort ungdomsläger arrangerat av EFS:s ungdomsrörelse SALT tillsammans med folkhögskolan. TEJP heter lägret*. Hemma strax efter 21.

Och så idag – tisdag – till skolan för en förmiddag tillsammans med det engelska språket. Den Evangelisk-Lutherska kyrkan i Liberia har sänt en prästperson att under några veckor gästa lärdomens högborg på Nordkalotten**. Avsikten med besöket är att knyta kontakter och utveckla samarbete mellan folkhögskolan och skol- och utbildningsinstanser i den Liberianska kyrkans regi.

Prästpersonen kom i går kväll och denna dag innebar att umgås och börja lära känna honom. Kul och intressant. Jag gillar verkligen detta med att få tillfälle att genom att titta internationellt blicka över kanten på den inomsvenskkyrkliga ankdammen.

Efter lunch gick jag hem och vilade något. Samt redigerade ovan nämnda film. Och skriva detta inlägg å min blogg. Och tvätta. Samt ta det lugnt. Strax skall det förberedelsejobbas med både ditt och datt.

Såhär lång skrivet kom ett tjänstetelefonsamtal som varade inemot en timme före det klockslag man nedan kan se rådde när inlägget publicerades. Kategorin Farfar funderar blev ett självklart val med tanke på både detta och filmen på ANDRA BLOGGEN.

*  Varken SALT eller TEJP betyder något, alltså som förkortningar. Det rör sig bara om skojiga namn. EFS är dock inte vidare skojigt. Skall uttydas Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen.

**  Med orden lärdomens högborg på Nordkalotten avser jag Älvsby folkhögskola, inget annat.

Böcker är ett trevligt sällskap. Eller i alla fall sällskap. De är som sällskap i övrigt. Ibland valt och efterlängtat, ibland bara nödvändigt, stundom rent ovälkommet*. För några dagar sedan avslutade jag sällskapandet med en bok som jag ägt nästan ända sedan den var färsk men inte läst förrän nu. I alla fall inte ordentligt. Pluggläst med penna och linjal.

Till veckan kommer jag att resa till gränsen. Gränsen mot republiken Finland. Haparanda församling bedriver ett så kallat Gränsenprojekt bestående av en massa goda tankar. I röret – men långt fram – finns planer att precis på gränsen starta ett centrum för kontakter mellan länder, folk, språk, religioner osv. Jobba med dialoger alltså. I de kurser och konferenser man siktar på önskar men samverkan med folkhögskolan, alltså Älvsby folkhögskola som är min arbetsplats. På sikt. Troligen på ganska lång sikt. Men ändå.

En första kurs eller konferens eller möte eller vad man nu kallar det går av stapeln i slutet av veckan som kommer. Med tanken att när man går i dialog med andra bör man vara väl rotad i sitt eget kommer de två kursdagarna att beröra det som är centrum och gemensamt för alla kristna. De som skall vara på kursen är arbetslaget i Haparanda församling – om jag fattat det rätt. Cirka 20 stycken.

Vad är då det centrum och det gemensamma inför till exempel mellankristna samtal och dialoger? Vad har lutheraner, andra protestanter, ortodoxer och katoliker för gemensam plattform? Vad kan uttrycka en kristen hållning i interreligiösa kontakter med muslimer och buddister? Vad finns som jag själv som kristen kan låta min egen tanke och erfarenhet förhålla sig till när jag som det numera heter söker tolka livet? I svaret på de frågorna finns kursdagarnas innehåll.

Inför kursen har jag läst en gammal bok. Fast inte så gammal. Ungefär 20 år. Med den vidlyftiga titeln: Bekänna en och samma tro – en ekumenisk utläggning av den apostoliska tron sådan den bekänns i den niceo-konstantionopolitanska trosbekännelsen.

Boken är ett studiedokument från Faith and Order som är en del av Kyrkornas Världsråd. Mycket lärorik och informativ om den trosbekännelse alla kristna kyrkor delar även om den i praktiken inte använda lika mycket överallt. Drygt 150 sidor ganska tungsmält text – men mycket bra. Klara verba om Gud, att Jesus inte hade en vanlig mänsklig biologisk pappa, undren, uppståndelsen, sakramenten osv. Old time religion så det visslar om det. Och samkristet. Eller ekumeniskt som det heter på finspråk. Och bara 20 år gammal. Läsvärd!!

Boken är dock utgången på förlaget. ISBN 91-526-1950-8 ger ingen träff vare sig på Bokus eller AdLibris. Visst utbud av begagnade ex finns – det är bara att Googla. Klickar man på länken böcker om allt långt nere till höger kan man skriva in ISBN-numret där och fjärrlåna den via sitt lokala bibliotek. Gör det!

Kursen om Nicenska trosbekännelsen blir alltså torsdag-fredag. På onsdag skall jag leda en annan speciell kurs på skolan. Den handlar om att fira gudstjänst med andra (invandrade) kristna. Mer än 40 deltagare är anmälda – länk här. Tisdag gissar jag fylls till en del av kontakter med en luthersk präst från Liberia som skall gästa skolan i cirka en månad och på måndag kommer efter ett par lektioner 5-6 timmar att ägnas åt ett planeringsmöte i Piteå om ett stort ungdomsläger till sommaren. TEJP heter det och är en samverkan med SALT som är EFS:s undomsorganisation. Googla! Så nog har jag ett omväxlande jobb.

Vilken kategori till höger är lämplig för detta inlägg?

Skulle kunna vara Folkhögskola eftersom jag läst boken inför uppgiften att leda en två dagars folkhögskolekurs och nämnt ett och annat annat kopplat till skolan. Det skulle också kunna vara Församling då det finns en koppling till kyrklig verksamhet. Studier vore lämpligt utifrån hur jag läst boken på bilden. Farfar funderar är väl också adekvat eftersom jag är farfar men samtidigt är det ju inte riktigt farfars-funderingar det är frågan om. Det får bli Predikaren 12:12 – det handlar ju i alla fall om en bok!

*  De ovälkomna sällskapen i min tillvaro är till exempel uppringande telefonsällskap som vill sälja saker till mig – kriminalromaner, försäkringsavtal, kalsonger. De efterlängtade är de som sover nu – barnbarnen Tyra och Adrian på besök hos farmor och farfar. Alla andra är strödda mellan dessa poler.

STÖD PALESTINAS MEDLEMSKAP I FN

Uttalande från 100 kristna ledare i det heliga landet till europeiska länder:

Palestina, det heliga landet, är vårt hemland. Våra rötter här sträcker århundraden tillbaka. Vi, de palestinska kristna, är ättlingar till de första kristna. Vi utgör också en organisk och integrerad del av det palestinska folket och precis som våra palestinska muslimska bröder och systrar hr vi nekats nationella och mänskliga rättigheter i nästan ett sekel.

Vi har sedan 1948 då två tredjedelar av Palestinas kristna med våld fördrevs från sina hem i det heliga landet uthärdat fördrivning och påtvingad exil. Vår närvaro i vårt heliga land har varit hotad sedan dess, kvävd av en ringlande mur som har slukar vårt land och berövar våra församlingar hopp och fred i det land som välsignades av Fridsfurstens födelse. Vi har genom 64 års exil och 45 år av ockupation, uthålligt stått fast vid hans budskap om fred. Vi palestinska kristna säger: Det är nog! Vårt budskap är enkelt: För att uppnå fred måste världen också säga Det är nog! om ockupationen och nedbrytningen av mänsklig värdighet.

Som kristna samfundsledare i Palestina har vi rätt att söka en rättvis fred som leder till försoning och förverkligandet av våra folks naturliga rättigheter. Aktuellt status quo är ohållbart. På den ena sidan finns det ett folk som lever under ockupation och på den andra sidan en krigförande ockupationsmakt som arbetar outtröttligt på att distansera oss från den fred vi söker och ber om. Vi kristna är skyldiga att konfrontera förtryck. I vårt Kairos-dokument deklarerar vi palestinska kristna att den israeliska ockupationen av palestinsk mark är en synd mot Gud och mot mänskligheten eftersom det berövar palestinierna deras grundläggande mänskliga rättigheter, givna av Gud.

Att avsluta den israeliska ockupationen är det enda sättet för palestinierna, kristna och muslimer, att få njuta av ett liv i välstånd och utveckling. Det är också det säkraste sättet att säkra en fortsatt kristen närvaro i detta, vårt helig land. Det är ett sätt att bevara vår historia och hjälpa att riva ockupationsmuren som skiljer Jerusalem och Betlehem för första gången sedan kristendomens födelse.

Vi palestinska kristna ledare, delar av ursprungsbefolkningen i det heliga landet och ättlingar till de första kristna, har sett förändringarna i detta land under århundraden. Vi har drabbats av förlust och burit korset alla dessa år. Ockupation, förtryck, exil och apartheid har gjort varje dag till en Långfredag. Vi hoppas att era handlingar och böner, tillsammans med våra, ska hjälpa oss att komma närmare dagen för vår egen uppståndelse som en fri nation.

Vi tror att PLO: s initiativ för att förbättra Palestinas ställning i FN till Observatörs-status är ett positivt, kollektivt och moraliskt steg som för oss närmare friheten. Detta är ett steg i rätt riktning för en rättvis fred i regionen. Vi stöder till fullo denna begäran precis som vi stödde Palestinas ansökan om fullt medlemskap i FN för ett år sedan. Det är därför vi uppmanar europeiska regeringar att till fullo stödja denna rättfärdiga palestinska strävan för frihet och oberoende.

Det internationella samfundet, och i synnerhet Europa, har ett historiskt ansvar vad gäller Palestinas rättigheter. Europa har länge kämpat för fred och mänskliga rättigheter. Nu kan Europa förverkliga denna sin principiella ståndpunkt genom att hjälpa Palestina. Vi uppmanar er att stödja vårt arbete för att få till stånd en verklig fred; att samordna era ståndpunkter och åtgärder med internationell rätt och FN: s resolutioner till stöd för Palestinas FN-initiativ. Från det heliga landet, uppmanar vi er att ta detta fredliga, rättfärdiga, och kollektiva steg för befrielse så att vårt HALLELUJA kan bli en hyllning till en fred vi lever i och inte en längtan efter en verklighet som vi orättmätigt undanhålls.

Det engelska originalet kan läsas här.

Det var länge sedan jag skrev på bloggen. Tio dagar. Nästan personligt rekord och dessutom utan synbar konkret anledning – faktiskt.

En synbar konkret anledning skulle till exempel kunnat vara att jag befunnit mig på en resa i de stormiga farvattnen runt Antarktis – men det har jag inte. En annan skulle kunna vara att jag varit sjuk och halvt om halvt borta från denna världen – men så är inte fallet heller. En tredje anledning skulle kunna vara att det inte funnits något att blogga om – och det är ju inte heller sant. Sedan jag skrev sist har Obama blivit omvald vilket är positivt. De beslut som Kyrkomötet skall ta angående Strukturutredningen har klarnat (negativt) och utrikesminister Liebermann i Israel har hotat den Palestinska myndigheten (också negativt). Arbetet på skolan gått in i nya faser vilket mest ger en stärkt förhoppningsfull men ändå är lätt förvirrande. Fredag i förra veckan var det i Luleå ett teologiskt seminarium som var överraskande men av begripliga skäl positivt och som jag kanske kommer att återkomma till framöver. Mycket intressanta arbetsuppgifter ligger framför mig i nästa vecka och det är även det positivt men det är samtidigt gräsligt mycket att gör. Och just nu är jag tillsammans med två kollegor och eleverna vid Svenska kyrkans grundkurs i Stockholm för att bedriva undersökande studier med frågeställningen: Vad är det att vara kyrka i storstan??

Det har funnits mycket bebloggningsvärt men ändå har tangentbordet fått vila och det har skett av olika skäl. Främst tid och humörläge – typ.  Men nu kom i vart fall ett livstecken…

Detta blogginläggs innehåller

Återblick. Det börjar med det.

Något att ha åsikt om – kanske. Kommer sedan.

Annat att ha åsikt om – kanske. Följer efter en tum längre ned.

Fortbildningsdagar. Ett antal rader efteråt.

Konfirmander. Mest mångordiga och eftertänkiga delen.

Slutkläm. Lite allvar – och inte så lite faktiskt.

Jag har en otålig läsekrets. Är jag borta från bloggandets tangentbord i några dagar är det någon – fast bara någon, inte många – som önskar nya skriverier. I vart fall ser det så ut att döma av kommentarer till barnbarnsinlägget torn & zebraff. På detta önskar önskaren att jag skall skriva något som retar kommentarnerven. Inte lätt att veta vad det skulle kunna vara. Men samtidigt nog ändå ganska enkelt att hitta sådana topics. Ämnen alltså. Om man vill.

Ta till exempel rapporten Trading Away Peace: How Europe helps sustain illegal Israeli settlements. Den har alldeles nyligen publicerats med bland annat Svenska kyrkan som en av organisationerna bakom. På nätet hittar man den här. Den skulle jag kunna skriva om och det skulle nog kanske reta kommentarnerven hos någon. Tyvärr har jag inte hunnit läsa rapporten än och jag vill inte skriva om det jag inte läst. Vill man ha ett sammandrag för sin kommentarnerv rekommenderar detta inlägg på en annan blogg.

Ärkebiskopen och biskop Nordin i Strängnäs skrev i dagarna en artikel i Aftonbladet – här – om att det var dags att kräva att varor importerade från Israel skall märkas med uppgift om ursprungsområdet så att det framgår om de är producerade på ockuperat territorium eller i Israel som sådant. At göra så är internationell praxis. Att göra så gör också att konsumenter kan välja att inte stödja bosättarnas landröveri. Eller kan stödja plundringen om det är vad man vill. På nåt sätt kunde man via Aftonbladets webb kommentera artikeln på Facebook vilket jag gjorde med orden Inte en dag för tidigt!!! Borde sagts för länge sedan. Bra biskoparna!! Det retade kommentarnerven hos några där.

Annars har den gångna veckan varit intressant. Folkhögskolans elever har höstlov vilket ger chans till återhämtning också för den anställda personalen. Eller tillfälle att arbeta med annat som inte är direkt knutet till skolans ordinarie veckoverksamhet. Och så blev det. Slappt på måndag men tisdag-onsdag-torsdag full fart med framtidstankemässig halvlunk och annat på fredag.

Tisdag-onsdag var jag i Skellefteå dit biskopen för fortbildning sammandragit alla präster och diakoner i Piteå och Skellefteå kontrakt, ungefär 90 personer.  Programmet löpte från lunch till lunch och fokuserade på identitet och uppdrag – typ. Det var bra innehåll. Mycket bra. Rentav uppbyggligt som man brukar säga. Biskopens anförande, samtal i organiserade grupper och spontana konstellationer, bidrag från några i förväg vidtalade och resonemang i stort forum. Allt bara bulla!

Om bara telefoner inte funnits! Men det var mitt eget fel. Hade jag låtit mobilen vara avslagen hela tiden hade fortbildningsnjutningen förblivit ogrumlad.

Torsdag morgon till folkhögskolan för framtidsöverläggningar fram till 14 ungefär. Sedan konfirmander. Just det. Konfirmander! 40 stycken! Humörhöjare! Inte humörhöjare till ilska. Tvärtom. Jag blir uppåt – i humöret alltså. Riktigt humörhöjd.

Det är nämligen så att Älvsby församling samverkar med skolan vad gäller konfirmandarbetet. Skolans del i det hela är att konfan räknas som en kurs hos oss och jag därför kan ställas till sakens förfogande på arbetstid. Detta är ett vinna-vinna-förhållande på flera vis. Skolan har en stor kurs. Församlingen får en personresurs till gratis. Och jag får vara med konfirmander – en vinst åtminstone för mig.

Höstlovstorsdagen användes till en heldag om Gud, lite musik, om Nattvarden och om Bönen – fast i annan ordning. Kollegorna och ungdomarna hade startat klockan ett och jag anslöt som sagts strax före två. Ibland var vi i tre grupper och ibland i storgrupp. Det var arbete i storgrupp  som gav tavlan, redovisad i bilden ovan. Klicka på den blir den större.

Det är resultatet av ungdomarnas associationer till ordet Gud som kan läsas i bilden. OBServera att farbror-på-moln-tankar och liknande jox lyser med sin frånvaro. Längst uppe till höger finns en liten sådan men den sades sist och lite skämtsamt. Notera också, käre Bloggläsius, att det är bara två, kanske tre ord som är ”kyrk-glosor”, resten inte. På något vis tycker jag tavlans utseende är intressant – som exempel på Guds-associationer hos sekulariserade tonåringar*.

Vi åt tillsammans och lektionerade lite till och avslutade dagen med ordinarie Veckomässa i Kyrkan. I beredelseordet gav jag en kompletterande Guds-beskrivning kopplad till tolfte versen i första kapitlet i Johannes berättelse om Jesus**.

Till Nattvardsbönens förbönsdel hade konfirmanderna skrivit ”bönepunkterna”. Många deltog. Några valde att avvakta. Summa summarum en – detta är ett konstigt uttryck – stark gudstjänst med stillhet och fokus. Bara två mobilsignaler och två bubbelgumssmällar på mer än 40 årskursåttor – det är bra!

Igår på fredag – om jag nu skall slutföra min veckorapport – gick jag på begravning. En mycket sorglig sådan. En ung mans liv var slut. Rejält ung. Mittåttitalist. Och bara ett par år efter hans brors liv var över. Han var också åttitalist. Nu är två syskon kvar. Yngre. Men vuxna. Och föräldrarna. Och andra.

Jag upplevde det meningsfullt att vara där – var inte officiant. Kontakten med familjen har genom åren bara varit sporadisk och från och till men varm och förtrolig. Ett par av dem och jag är vänner på Facebook. Men det handlar om mer än Facebook – upplever jag. Att vara i kyrkan och be för och med dem som drabbats av det helvete på jorden som det är att följa ett barn till graven känner jag därför var rätt.

Och kollegan Lind – med eller utan h? – förmedlade i ord, tonfall, psalmval, i helheten känslan att det trots allt kan finnas hopp i helvetet. Han använde inte de orden. De är mina. Det var vad jag uppfattade i kyrkan. Därav rubriken.

*  Att beskriva 15-åringar som sekulariserade är lite avigt. Att något sekulariseras eller någon blir sekulariserad betyder ju att det eller den lösgör sig från tro, religion, kyrka. Alltså genomgår en utveckling. Eller avveckling. Och det är ju inte aktuellt för de allra flesta tonåringar som ju aldrig ens varit invecklade. Men jag hittar inget annat ord än sekulariserad.

**  Traditionellt och mer kortfattat uttryckt: Joh 1:12. Där står: Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss.