stigstrombergsson

En alltigenom privat och personlig blogg för åsikter, tyckerier och exponerad kreativitet. Om min syn på mitt bloggande och regler för kommentarer kan läsas i kategorin Bloggpolicy.

hopp i helvetet 2

Jag behåller min slagkraftiga rubrik från förra inlägget för att ditt fokus, noble Bloggläsius, skall vara kvar där. I förra inlägget alltså. Det är ett inlägg som handlar om både mer generella och speciella saker av mer allmänt kyrkligt och annat innehåll. Detta inlägg är bara personligt och lär knappast reta kommentarnerven hos någon.

 

Vi har tänt ljus på våra dödas gravar.

Madammen i mitt liv har gjort det. Hon är i Uppland för att besöka sin mor och sina syskon och har ikväll med sin syster tänt på min svärfars grav. Det var tio år sedan han dog. Det skedde oväntat. Han blev över 80 men det var ändå hastigt och oväntat han som den förste av våra föräldrar och våra barns far- och morföräldrar gav oss sorgen.

Jag och yngste sonen var till farmor och farfars grav här i Älvsbyn i samma ljuständarärende. Lyktan närmast kameran är på mina föräldrars grav. Där ligger mamma som dog för nio år sedan och pappa två år senare. De två fick dö i rätt tid har jag tänkt många gånger vid deras grav.

Mamma blev knappt 80 men hade utvecklat en demens som gjorde att hon inte hade koll på dagar och saker men än så länge på oss som stod henne nära och annat folk. På det sätter var hon var kvar till hon gick. Hon slapp nästa steg i avveckling – liggsår och/eller att hon inte kände igen sina nära och kära. Hon hann undan och fick dö i rätt tid.

Pappa var klar i huvudet men rejält trasig i kroppen – 80+ som han blev. Ett snäpp sämre i rörlighet och han hade inte längre förmått att även med maxad hemtjänst bo i sitt eget boende vägg i vägg med mig och min familj. Sista morgonen han vaknade var faktiskt i den egna sängen. Döden kom hastigt men barmhärtigt vältajmat. Han fick också dö i sin tid, medan han var kvar och kunde vara där han ville vara. Han hann undan.

 

Visst var det tungt när de gick, dessa tre. Inget snack om saken. Men det var ändå i sin tid de fick gå. Min och min familjs egna dödar står därför inte för något slags helvete på jorden, enbart för avmätt sog, minnen och vemod. För andra är det annorlunda. Ute i världen men också i bekantskaps- och vänkretsen finns dem som har förlorat sina kära i full krafts dagar, unga människor, barn och barnbarn, i sjukdom och kamp. De har mer än jag/vi fått erfara sitt helvete på jorden. Må ljusen på allas våra gravar påminna om honom som sade Jag är världens ljus och så vittna om att det finn hopp också i det helvetet.

 

Gå gärna tillbaka, från detta privata, till förra inlägget som handlar om mer allmänna och speciella men inte så privata saker, det som kanske retar kommentarnerven hos någon.

Även min familj tände ljus igår, på Norrfjärdens kyrkogård där mina svärföräldrar vilar. Jag hoppas att någon av mina syskon tände ljus på mina föräldrars grav i Kalix för dit åkte vi inte i år. För mej är det en fin sed alla ljus som brinner visar att några saknar sina döda, de är kvar i våra minnen och inte är bortglömda.

Samtidigt körde vi vår dotter till flyget på Kallax, hon skall praktisera i Stockholm i 3 månader, ( barnen börjar att lämna boet)