stigstrombergsson

Detta blogginläggs innehåller

Återblick. Det börjar med det.

Något att ha åsikt om – kanske. Kommer sedan.

Annat att ha åsikt om – kanske. Följer efter en tum längre ned.

Fortbildningsdagar. Ett antal rader efteråt.

Konfirmander. Mest mångordiga och eftertänkiga delen.

Slutkläm. Lite allvar – och inte så lite faktiskt.

Jag har en otålig läsekrets. Är jag borta från bloggandets tangentbord i några dagar är det någon – fast bara någon, inte många – som önskar nya skriverier. I vart fall ser det så ut att döma av kommentarer till barnbarnsinlägget torn & zebraff. På detta önskar önskaren att jag skall skriva något som retar kommentarnerven. Inte lätt att veta vad det skulle kunna vara. Men samtidigt nog ändå ganska enkelt att hitta sådana topics. Ämnen alltså. Om man vill.

Ta till exempel rapporten Trading Away Peace: How Europe helps sustain illegal Israeli settlements. Den har alldeles nyligen publicerats med bland annat Svenska kyrkan som en av organisationerna bakom. På nätet hittar man den här. Den skulle jag kunna skriva om och det skulle nog kanske reta kommentarnerven hos någon. Tyvärr har jag inte hunnit läsa rapporten än och jag vill inte skriva om det jag inte läst. Vill man ha ett sammandrag för sin kommentarnerv rekommenderar detta inlägg på en annan blogg.

Ärkebiskopen och biskop Nordin i Strängnäs skrev i dagarna en artikel i Aftonbladet – här – om att det var dags att kräva att varor importerade från Israel skall märkas med uppgift om ursprungsområdet så att det framgår om de är producerade på ockuperat territorium eller i Israel som sådant. At göra så är internationell praxis. Att göra så gör också att konsumenter kan välja att inte stödja bosättarnas landröveri. Eller kan stödja plundringen om det är vad man vill. På nåt sätt kunde man via Aftonbladets webb kommentera artikeln på Facebook vilket jag gjorde med orden Inte en dag för tidigt!!! Borde sagts för länge sedan. Bra biskoparna!! Det retade kommentarnerven hos några där.

Annars har den gångna veckan varit intressant. Folkhögskolans elever har höstlov vilket ger chans till återhämtning också för den anställda personalen. Eller tillfälle att arbeta med annat som inte är direkt knutet till skolans ordinarie veckoverksamhet. Och så blev det. Slappt på måndag men tisdag-onsdag-torsdag full fart med framtidstankemässig halvlunk och annat på fredag.

Tisdag-onsdag var jag i Skellefteå dit biskopen för fortbildning sammandragit alla präster och diakoner i Piteå och Skellefteå kontrakt, ungefär 90 personer.  Programmet löpte från lunch till lunch och fokuserade på identitet och uppdrag – typ. Det var bra innehåll. Mycket bra. Rentav uppbyggligt som man brukar säga. Biskopens anförande, samtal i organiserade grupper och spontana konstellationer, bidrag från några i förväg vidtalade och resonemang i stort forum. Allt bara bulla!

Om bara telefoner inte funnits! Men det var mitt eget fel. Hade jag låtit mobilen vara avslagen hela tiden hade fortbildningsnjutningen förblivit ogrumlad.

Torsdag morgon till folkhögskolan för framtidsöverläggningar fram till 14 ungefär. Sedan konfirmander. Just det. Konfirmander! 40 stycken! Humörhöjare! Inte humörhöjare till ilska. Tvärtom. Jag blir uppåt – i humöret alltså. Riktigt humörhöjd.

Det är nämligen så att Älvsby församling samverkar med skolan vad gäller konfirmandarbetet. Skolans del i det hela är att konfan räknas som en kurs hos oss och jag därför kan ställas till sakens förfogande på arbetstid. Detta är ett vinna-vinna-förhållande på flera vis. Skolan har en stor kurs. Församlingen får en personresurs till gratis. Och jag får vara med konfirmander – en vinst åtminstone för mig.

Höstlovstorsdagen användes till en heldag om Gud, lite musik, om Nattvarden och om Bönen – fast i annan ordning. Kollegorna och ungdomarna hade startat klockan ett och jag anslöt som sagts strax före två. Ibland var vi i tre grupper och ibland i storgrupp. Det var arbete i storgrupp  som gav tavlan, redovisad i bilden ovan. Klicka på den blir den större.

Det är resultatet av ungdomarnas associationer till ordet Gud som kan läsas i bilden. OBServera att farbror-på-moln-tankar och liknande jox lyser med sin frånvaro. Längst uppe till höger finns en liten sådan men den sades sist och lite skämtsamt. Notera också, käre Bloggläsius, att det är bara två, kanske tre ord som är ”kyrk-glosor”, resten inte. På något vis tycker jag tavlans utseende är intressant – som exempel på Guds-associationer hos sekulariserade tonåringar*.

Vi åt tillsammans och lektionerade lite till och avslutade dagen med ordinarie Veckomässa i Kyrkan. I beredelseordet gav jag en kompletterande Guds-beskrivning kopplad till tolfte versen i första kapitlet i Johannes berättelse om Jesus**.

Till Nattvardsbönens förbönsdel hade konfirmanderna skrivit ”bönepunkterna”. Många deltog. Några valde att avvakta. Summa summarum en – detta är ett konstigt uttryck – stark gudstjänst med stillhet och fokus. Bara två mobilsignaler och två bubbelgumssmällar på mer än 40 årskursåttor – det är bra!

Igår på fredag – om jag nu skall slutföra min veckorapport – gick jag på begravning. En mycket sorglig sådan. En ung mans liv var slut. Rejält ung. Mittåttitalist. Och bara ett par år efter hans brors liv var över. Han var också åttitalist. Nu är två syskon kvar. Yngre. Men vuxna. Och föräldrarna. Och andra.

Jag upplevde det meningsfullt att vara där – var inte officiant. Kontakten med familjen har genom åren bara varit sporadisk och från och till men varm och förtrolig. Ett par av dem och jag är vänner på Facebook. Men det handlar om mer än Facebook – upplever jag. Att vara i kyrkan och be för och med dem som drabbats av det helvete på jorden som det är att följa ett barn till graven känner jag därför var rätt.

Och kollegan Lind – med eller utan h? – förmedlade i ord, tonfall, psalmval, i helheten känslan att det trots allt kan finnas hopp i helvetet. Han använde inte de orden. De är mina. Det var vad jag uppfattade i kyrkan. Därav rubriken.

*  Att beskriva 15-åringar som sekulariserade är lite avigt. Att något sekulariseras eller någon blir sekulariserad betyder ju att det eller den lösgör sig från tro, religion, kyrka. Alltså genomgår en utveckling. Eller avveckling. Och det är ju inte aktuellt för de allra flesta tonåringar som ju aldrig ens varit invecklade. Men jag hittar inget annat ord än sekulariserad.

**  Traditionellt och mer kortfattat uttryckt: Joh 1:12. Där står: Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss.