väldigt lagom
Så går en dag än från vår tid och kommer icke merdevolution?
Så börjar då folket samlas för Midsommar. Hela kvartetten ungar väntas. I tre fall medför de var sin viktig andra person och i ett fall dessutom två små som tillhör nästa generation. Alltså skitkul. Nu natten mot Midsommarafton är tre på plats – och då även barnbarnen Tyra och Adrian.efesierbrev 13:08 – kompis
I förra inlägget skrev jag en del av vad vi fick vara med om under själva Efesus-dagen. Mer kommer i saken men inte nu, runt midnatt mot onsdag. Det får anstå. Än mer kommer att hamna i kön då vi i morgon reser till Samos. Då är vi i Grekland fast inom synhåll från vårt hotell.en badminut
Det finns mycket som ligger i aktiviteternas och bloggämnenas pajplajn just nu. En nyutläst bok, en hållen predikan, en reflexion till den, en notis om vårt äktenskap, en trajler för inlägg som skall komma med mera.evolutionära framsteg
Önskvärt vore väl att det skulle gälla kyrkostatistik eller Greklands ekonomi eller min egen kondition eller någon annan banalitet. Allt sådant är dock ganska triviala saker i jämförelse med det bevis på artens evolution som hemsökt oss de senaste dygnen. Hemsökt är kanske inget bra ord då det lätt får en negativ klang men det har ju faktiskt varit så att några de sista dagarna sökt sig till vårt hem – alltså hemsökt oss.
filmfarfar tillbaka
mer uppståndelse
Den sista tiden bloggande har gått i kyrklighetens tecken.kanisdag
Idag har vädret varit mer än toppen.
Väl framme blev det solgrop, brasa och korvsotning. Lille Adrian behövde sova än en gång och i en skidpulka bakom farfar fann han en perfekt miljö för sådan passivaktivitet under en timme och kanske 4 km.upptagen man
Hur känns det på nya jobbet? är en fråga jag då och då får.* Jo – läsaren läste rätt: Kyrkans Ungdom. När jag i januari samtalade med översteprästen om att eventuellt tjäna i församlingen sporde jag honom om åt vad håll han skulle vilja nischa min insats även om den är begränsad bara till detta år. Som kyrkoherde har han ju sitt speciella ansvar och de andra komministrarna har också speciella beting eller sektorer att speciellt fokusera på. Med hänvisning till att jag på folkhögskolan arbetat mycket med undervisning och yngre människor uttryckte han tanken Ungdomar och unga vuxna. Där behöver vi förstärka.
snökalas
Likt förra helgen blev det en Luleåresa också detta veckoslut. Faktiskt i rent skit- och grisväder. Efter den senaste tidens blidväder med upp mot nästan 10 +grader i februari har vintern tagit ett återfall nu i mars. Bra! Vårvärme, snösmältning och blask är inget för en norrbottning. Kyla och snö skall det vara.2 av 3 - kalasskoj
vem i ryssland?
Idag om morgonen erfor jag att febertillståndet de sistlidna dagarna vikt för mer normala kroppstemperaturer och att aktivitetslust, till och med arbetslust, återkommit. Har dock om inte bokstavligen så i alla fall bildligen spikat fast min ena fot i köksgolvet för att hålla mig inne och i stillhet denna dag och eventuellt åtminstone lejonparten av nästa. Det kommande veckoslutet kräver enligt plan full arbetshälsa. Luleå stifts Internationella konferens går av stapeln i Piteå och där både vill och behöver jag tjänstenärvara. Då gäller det att vara kry och går jag än en gång i gång för tidigt riskerar jag ännu ett återfall. Därför är jag i stillhet.
Fast blogga kan jag göra. Ett bloggeri som jag låg efter med var att å ANDRA BLOGGEN lägga in en liten filmsnutt från senaste träffen med barnbarnen Tyra och Adrian, den jag i lördags korteligen omberättade i inlägget endorfinkickar...
Att jag har ANDRA BLOGGEN för barnbarnsfilmsnuttar beror på att jag är ohjälpligt korkad när det gäller teknikaliteter av skilda slag. Den mall eller det system jag använder för att skriva inlägg här medger vad jag fattat inte infogande av små filmer – eller så vet jag bara inte hur man gör. Tog därför...
Nej!! Håll käft!! Jag vill inte ha en massa tips om hur man kan göra!! Jag är teknologie idiot och den statusen passar mig förträffligt! Tyst i klassen!
... för ändamålet ett annat bloggverktyg som jag dock tittade lite närmare på denna morgon sedan jag publicerat den aktuella filmsnutten. Och rubrikens fråga väcktes: Vem i Ryssland?
Den ANDRA BLOGGENs bloggverktyget är nämligen fiffigt i den meningen – säkert fler meningar än jag fattat – att det förutom den senaste tidens antal intittningar på bloggen också på en världskarta visar varifrån dessa intittningar kommit. Nu skall det först sägas att det inte alls handlar om mycket folk. Totalsummorna visar att ANDRA BLOGGEN max besöks av tio personer typ barnbarnens mormor och morfar, fastrarna och en och annan till.
Men Vem i Ryssland? Och Vem i USA? Eller vilka?
Intittningarna från supermaktshåll är så få att jag gör bedömningen att det rör sig om en person från vardera hållet, eller kanske två från väst. Jag tror knappast det kan vara CIA och KGB – om det nu fortfarande heter KGB. Att det skulle vara svensk elithockeyspelare verksam i NHL eller KHL tror jag inte ett ögonblick på. Det måste vara några andra.
Västisarna är lite enklare att ana vem eller vilka de kan vara.
Jag vet att en dam over there åtminstone har brukat läsa min blogg enär hon då och då kommenterat vad jag skrivit. Hon och jag delar två intressen och när det gäller det ena är vi helt delade i våra uppfattningar – situationen i Mellanöstern som jag ju ibland skriver om. I det andra intresset – hur fantastiskt det är med barnbarn! – är vi till 100% överens även om vi lägger fantasteriet på lite olika ungar. Hennes mormorsfaktor gör att jag anar att USA-intittaren på ANDRA BLOGGEN är rothad i delstaten Indiana.
Ett möjligt andrahandsalternativ är vår äldsta guddotter som är gift och bosatt i Idaho men jag tror inte hon regelbundet läser sin gudfaders blogg – men jag kan ju ha fel.
Amerikanska utbytesvolontärer som tidigare år varit på folkhögskolan tror jag än mindre läser min blogg även om de finns i hopen av 287 så kallade ”vänner” på FaceBook.
FaceBook kan i och för sig spela en roll här. Nästan det enda jag egentligen använder just det sociala mediet till är ju att där meddela att jag här bloggat. Bland de 287 ”vännerna” finns några som kommer från Ryssland men nu bor i Sverige och kanske har någon av dessa hemma i gamla landet via Fäjjan hittat det som faktiskt är min barnbarnsblogg. Det är faktiskt min enda Rysslansledtråd.
Nåväl. Filmsnutten kan beses här och att Farfar funderar så mångordigt vittnar om att gubben denna vintervackra torsdagsmorgon på väg upp ur ohälsans djupa dy. är ganska nöjd över att hans amatörmässiga filmsnuttar trots dålig kamera och än sämre tekniskt kunnande ändå rönt internationell uppmärksamhet.
sjuk längtan
I mitten av den vecka som gick började en krypande längtan drabba mig.
Eller rättare sagt: Det var jag som blev sjuk. Som tomtegubben i sången:
En liten tomtegubbe satt en gång
vid stugan sin uppå en tuva,
han tyckte dagen var så fasligt lång,
han satt och vände på sin luva.
Usch, han frös och han nös,
atschi, atschi, atschi, prosit!
Usch, han frös och han nös
stackars gubben hade snuva.
Sången går ju sedan vidare. Tomtens madam ingriper kraftfullt och förmanade:
Men tomtegumman sade: "Vad står på?
Du skrämmer både mig och katten,
till doktor Mullvad ska du genast gå,
så att vi kan få ro till natten.
Gör dig fin, gubben min,
atschi, atschi, atschi, prosit!
Gör dig fin, gubben min,
och ta på dig söndagshatten."
Fast i vår egen ägandes partomtesuterrängstubbe är det mer typ Du glömmer väl inte att dricka! Nämen – lägg dig å vila! Sitt inte uppe!
Något doktor-Mullvad-besök har det inte blivit. Blir inte heller i morgon då jag gissar att stafettmullvadarna på Vårdcentralen inte är i besittning av någon alla krämpor snabbt kurerande mirakeldricka.
Varande förkyld och snuvad på min hälsa blev det inte ens aktuellt att föreslå botande av den längtan jag nämnde. Längtan efter Tyra och Adrian. Barnbarnen alltså.
Det är synd om mig! Det är ju faktiskt nästan en månad sedan jag som deras högvälborne farfar hade tillfälle att åhöra tjatter och åse frenetisk aktivitet. De små var här över nyår men sedan har det varit intet. Nada. Nothing, En månad kan någon tycka inte är så farligt lång tid men i Tyras fall är det faktiskt en trettiofemtedel av hennes liv. Utan farmor och farfar. Och för Adrian är det en niondel av livet. Räkna ut vad det motsvarar i min livslängd.
Men: Förnuftet måste råda! Smittsamt sjuk farfar skall inte försöka sig på besök hos (hyfsat) friska barnbarn. Inte bra för dem. Inte för honom själv heller. Fast han är sjuk i och av längtan.
glest och tyst
Först av allt: GOTT NYTT ÅR!
Jodå – det önskar jag dig som läser detta.
Av hela mitt hjärta. Så var det sagt
Sedan: Nu är det glest och tyst.
Barnbarnen skjutsades hem till sina väntande föräldrar denna andra dag på det nya året. Från att ha varit full stuga och massor med händelser är vi nu nere på tre personer i kåken – en studieuppehållande student, madammen och jag.
Riktigt kul är det när alla barnen och barnbarnen är hemma. Känner mig liksom rik och förmögen mitt i allt surrande och skrattande. Att betros med vakt- och tillsynsuppgifter kring de små är också en rikedom även när den lillaste av de små i natt vid tretiden tyckte att det var OK att vara vaken fast han var så trött att han ville sova. Barndrabbade och tidigare barndrabbade läsare känner till mellanläget då en liten typ – han på bilden – verkligen inte orkar vara vaken utan bara kravlar och bökar men sprätter till så fort sömnen verkar vilja ta kommandot. För lille Gladrian innebar det läget en nattlig brottningsmatch med farfar till ungefär fyra i morse. Ändå ler gubben – alltså jag. Ett trött, belåtet och lätt enfaldigt leende.
På ANDRA BLOGGEN finns här ett urval av det som de senaste dagarna filmades med vår urgamla videokamera. Bilden är ur filmen. Väl bekomme!
svacka i julen
Julaftonen avfirades ungefär som skissat blev i förra inlägget. Innan resan till stifts-, residens- och barnbarnsstaden Luleå traskade jag och madammen och den hemmavarande gossen vid 11-tiden till Julbön i Älvsby kyrka. Vår vackra julkortsliknande kyrkväg kan beskådas på intilliggande bild.
Vi var inte ensamma i kyrkan. Ungefär 170 andra hade mött upp vilket gör Julaftonens samling kring krubban till helgens mest besökta gudstjänst. Levande krubba var det. Med vuxna figurer. Josef, Maria, herdar å allt. Bästa ängeln jag sett i hela mitt liv.
Hem för fika och så iväg strax efter det. Skönt nog hade värsta kylan släppt. Bara minus 26 när vi startade. I Luleå bara 21.
Kul Jul blev det. Småbarn sätter färg på arrangemanget – onekligen. En till knappt tre minuter nedredigerad filmsnutt kan betittas här. Givetvis gjorde vi mycket mer och många fler paket delades ut. Sedan vi ätit. Massor. Tillbaka i ett 27-gradigt Älvsbyn var vi lagom till att betitta den påveledda Mässan från det lilla diskreta kapellet i Rom.
Klockan ställdes på 6. Vaknar man då hinner man sedan man kännt efter och kollat utetempen förbereda sig för eventuell Otta klockan sju. Bidde inte. TV-reprisen klockan 10 dock med bra musik och mycket god förkunnelse från domprosten i Skara.
Juldagen var sedan i övrigt rena blidvädret – bara runt 20 grader kallt och lätt lätt lätt snöfall. Lite betänksamt faktiskt. När temperaturen är så låg när det är mulet och snöar kan man bara föreställa sig hur det varit om det varit klar väderlek. Så måste det ha varit i Kvikkjokk igår- Minus 38.
Annandagens gudstjänst i lokala helgedomen var – som brukligt – inte välbesökt. 12-13personer inklusive dem som brukar kallas ”kyrkobetjäningen”. Och ingen Mässa. Det är modigt. Eller övermodigt. Visserligen har Annandagen inte riktigt Guds människoblivande – på finspråk: Inkarnationen – som tema men den tar liksom ändå färg av de andra dagarna och blir en dag i Julhelgen. Att inte ens då under det helgsystem som firar hur Gud tog kropp ställa fram just denna kropp i bröd och vin är ett djärvt sätt att (inte) förvalta sakramenten – tycker jag. Fast – nog om detta och över till väsentligheterna!
Tyra och Adrian vällde just in! Föräldrarna likaså. Svackan är över. Strax och ganska omedelbart skall jag förvandlas från bloggande privatperson till fanatisk farfar. Därav inläggets kategorisering.
om drygt 12 timmar...
... bär det iväg! Till Luleå alltså.
När jag skriver detta är det strax efter midnatt natten mot Julafton. Allt är i princip klart för helgens eskapader som vi ser fram emot med stor förväntan. Julgröt i morgon bitti för madammen och jag tillsammans med lille gubben, alltså 21-åringen som när han var liten gick under smeknamnet Heffaklumpen. Sedan som brukligt är Julbön i Älvsby kyrka, lite kaffe och efter gravljuständning resa till stiftsstaden Luleå för julfirande tillsammans med TVÅ barnbarn. Lilla Tyra har varit med både jularna 2010 och 2011 men nu är också lillebror Adrian med. Porträttet ovan visar vad som väntar – det var dett julkort vi fick av den unga familjen detta år.
Deras föräldrar är givetvis också med liksom småbarnens morbror och gammelmorfar och gammelmormor. Fastrarna med respektive jular med de respektives familjer och mormor och morfar är någonstans i Asien. Vi blir alltså ”bara” åtta vuxna med två små som knytkalasar denna jul. Helt OK. Farfar kommer att få njuta!!
Om det i kylan blir översovning i Luleå eller inte får vi se. Gissningsvis återvänder vi till hemmet på Julaftonskvällen. Hur som haver blir det något av en liten bloggpaus nu men jag gissar att kategorin Farfar funderar kommer att användas längre fram i helgen samt under mellandagarna.
GOD JUL på dig, käre Bloggläsius!!
ny höjd - magi
Detta veckoslut har inneburit att jag i några avseenden nått nya höjder. Inte så att sådant helt saknats tidigare i livet eller ens under hösten. Så hann jag till exempel för någon vecka sedan ut en kort tur i skidspåret innan madammen i mitt liv som är mycket mer skidig än jag fick tillfälle att pröva sina laggar. Skall jag vara ärlig var det just därför jag stack ut, just för att den 29/11 klockan fjortonnollnoll kunna ässämmässa till henne som då var på tjänsteresa i Skellefteå: Jag hann före dig. Har åkt skidor.*
Lönesamtal med chefen innebar även det nya höjder men det är i och för sig inte så märkvärdigt. De allra flesta får ju upp det något i den årliga lönerevisionen.
Barnbarnen på besök är ju givetvis en höjdare. Självklart. Den stora kutar och pratar och pysslar och sjunger medans den lille mest bara sitter och ömsom flinar och ömsom ser förbryllad ut. Jag skriver inte mer om de små liven här och nu utan hänvisar till en liten filmsnutt på ANDRA BLOGGEN – alltså här – samt konstaterar att bara detta lilla omnämnande av de två grynen samt bilden ovan kvalificerar detta inlägg till att hamna under kategorin Farfar funderar.
Jag har stått på scen!
Jodå! Just det! Rätt fattat!
Fast det har väl också hänt förr. Redan i årskurs 9 på Norra Örnässkolan i Luleå stod jag på scen. I aulan.. var betrodd med två roller i musikalen West Side Story som då och därstädes sattes upp. Två roller? Japp! I en scen var jag en i en grupp ligahuliganer som strosade runt på podiet och i en annan var jag skyltdocka i ett skrädderi. Dramaten hörde inte av sig. Inte Operan heller fast det berodde nog mest på att jag inte sjöng.
Och i fredags blev jag uppdragen på ett podium. Lätt motvilligt. Men inte ensam.
Det var såhär: Madammen i mitt liv och hennes personligt-ombud-kollega har de senaste två åren tagit för sed att i december månad bjuda mig och kollegans hustru på nåt trevligt rajtantajtan. Inte så värst farligt dock. God mat någonstans samt ett uppträdande eller nåt. Kanske är det förresten något oegentligt att använda ordet bjuda då vi ju som sambeskattade är med att finansiera saken. Men initiativet är deras.
Alltså till Luleå där vi käkade krubb för att sedan betitta revyn Aldrig får man vara glad. Det var där det hände – alltså att jag nådde nya höjder. I passivt skådespeleri.
En typ som skulle trolla eller vad det nu var kom plötsligt och målmedvetet gående mot vår sektion i salongen. Rekryterade tre frivilliga assisterande personer tilli nåt magiskt trick han planerade. Madammen, jag och hustrun till madammens kollega blev de valda och det var liksom bara att stolpa fram och hoppas på det bästa. Hans frågor Tror ni på sanndrömmar? och Tror ni på intuition? besvarades med tveksam gest betydande Kanske sisådär eller nåt. Min intuition sa i alla fall mig att varje tydligt svar troligen bara skulle innebära fler frågor så det var bäst att vara vag.
Vi fick välja var sin liten pryl ur en ask, ställa oss framför var sin grunka och sedan hålla prylen i en för honom okänd hand. I sitt artisteri skulle han då gissa i vilken hand var och en av oss höll vilken grej. Han gjorde det två gånger. Och rätt. För att sedan avsluta akten med att berätta om en intuitiv förtanke han fått om morgonen och då skrivit upp på en lapp som placerats i en låda hängande från taket. Lappen togs fram och där det stod att en person skulle välja en kotte samt ställa sig framför en ölkagge, en annan med en porslinsbit hamna framför en blomma och den tredje skulle ställa sig framför en staty samt valt en barkbit ur asken.
Naturligtvis stämde det. Fiffigt. Och till dånande applåder lämnade vi den scen som åtminstone i mitt fall innebar höjdpunkten i min magiska karriär.
* Själva ässämmässet var dessutom något av en höjdare om man ser till antalet ord och bokstäver. Jag brukar vara betydligt mer fåordig när det kommer till fingrande på min knapparat, min Sony Ericsson K510i.
top speed
Både arbete och liv vill som till att gå i full fart just nu. Förförra veckan var fullmatad arbetsvecka som rann över i arbetsrelaterad studieresa till huvudkommunen på helgen och in i förra veckan till och med hemkomsten onsdag kväll. Torsdag jobb på skolan liksom fredag fram till strax efter lunch då jag beslöt mig för att ta kompledigt på eftermiddagen. Från jobbet alltså.
Under fredags lopp anlände Tyra och Adrian – barnbarnen – med sina i jämförelse mindre intressanta föräldrar som bärare och chaufförer. Sådant gör det pin livat och kul i farfars och farmors boning. För barnen och farfar och farmor alltså. När det då leks och fixas ges de studerande föräldrarna utrymme att å annat eller samma vånningsplan fokusera på studier, husritande och paper-skrivande. Liksom sovmornar. Var precis på samma sätt som för en generation sedan när våra egna barn på ett förunderligt sätt tappade intresset för far och mor så fort vi kom till Luleå eller Tierp.
Bra det här med barnbarn och på många sätt. Show och underhållning hela tiden och därför mycket effektiva tänker-på-jobbet-fast-jag-är-ledig-bortkopplare. Mycket effektiva rekreations-faktorer alltså.
Den yngre är fortfarande en glad liten propp som ler och skrockar åt allt, främst åt storasyster. Tar sig fram gör han, lille Adrian. Jodå! Med fokus och inriktning mot mål och med klart utstönade avsikter. Inte lika slumpmässigt som för några veckor sedan då han sprattelgled lite hur som helst på golvet. Nu tar han sig upp på alla fyra men för att sedan ge så häftig gas med bakhjulen att golvgreppet går förlorat. Metodiken har dock utvecklats från slumpmässig krängning till hastig hasning. Effektivt men ändå så långsamt att det är lätt att fotografera och filma.
Med storasyster Tyra är det liksom eljest. Spring i benen så varken farfar eller kamerans autofokus hinner med. Svår att få på bild. Viljestark. Och glad.
På ANDRA BLOGGEN finns mer text i dessa delikata ämnen samt en film. Beglutta den!
Måndag morgon stack den unga familjen och farbrodern tillbaka till stifts- och residensstaden Luleå ungefär samtidigt som vi di gamle drog sig till respektive arbeten. Personalplanering 8.00 och en del andra förberedelser innan två lektioner följda av resa till Piteå för planering av ett läger till sommaren. Stort ungdomsläger arrangerat av EFS:s ungdomsrörelse SALT tillsammans med folkhögskolan. TEJP heter lägret*. Hemma strax efter 21.
Och så idag – tisdag – till skolan för en förmiddag tillsammans med det engelska språket. Den Evangelisk-Lutherska kyrkan i Liberia har sänt en prästperson att under några veckor gästa lärdomens högborg på Nordkalotten**. Avsikten med besöket är att knyta kontakter och utveckla samarbete mellan folkhögskolan och skol- och utbildningsinstanser i den Liberianska kyrkans regi.
Prästpersonen kom i går kväll och denna dag innebar att umgås och börja lära känna honom. Kul och intressant. Jag gillar verkligen detta med att få tillfälle att genom att titta internationellt blicka över kanten på den inomsvenskkyrkliga ankdammen.
Efter lunch gick jag hem och vilade något. Samt redigerade ovan nämnda film. Och skriva detta inlägg å min blogg. Och tvätta. Samt ta det lugnt. Strax skall det förberedelsejobbas med både ditt och datt.
Såhär lång skrivet kom ett tjänstetelefonsamtal som varade inemot en timme före det klockslag man nedan kan se rådde när inlägget publicerades. Kategorin Farfar funderar blev ett självklart val med tanke på både detta och filmen på ANDRA BLOGGEN.
* Varken SALT eller TEJP betyder något, alltså som förkortningar. Det rör sig bara om skojiga namn. EFS är dock inte vidare skojigt. Skall uttydas Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen.
** Med orden lärdomens högborg på Nordkalotten avser jag Älvsby folkhögskola, inget annat.
torn & zebraff
Ibland behöver jag påminna mig själv om att min blogg egentligen är en alltigenom privat och personlig blogg så som jag har beskrivit den i blogghuvudet ovan. Från och till kommer jag på mig själv med att hysa mer seriösa ambitioner med funderingar typ: Ska jag debattera inomkyrkliga frågor eller meddela något lärorikt eller reta åtminstone vissa kretsar med något kontroversiellt eller skriva en smart kommentar om någon nördig bok eller nåt?
Kanske bidrar sällskapet till dessa tankar. Till exempel beskriver bloggportalen Dagens kyrka – länk långt ner till höger – sig själv som en ingång till svenskkyrkliga skribenter vid sidan av ledarsidor och opinionsbildare. Jag finns med i detta till-max-ambitiösa sällskap där resten av dessa di aderton – förlåt: di tolv – är väldigt seriöst folk som skriver klurigt och tänkvärt om nästan bara kyrkligheter av olika slag. Att söka leva upp till det i den läsekrets som där kanske finns är inte lätt.
Bloggkompisen minstabröder – också länk där nere till höger – har hängivet dedicerat sitt bloggande till att handla om de palestinska kristnas situation och gör för ändamålet en massa research för att ge information. Jag är också intresserad av den regionen och kan ibland känna mina egna krav på mig själv komma krypande.
Mitt bloggsällskap är delvis alltså både smittande och lite knäckande. Varande så är det bra att påminna mig själv om vad jag skrivit i självaste blogghuvudet – en alltigenom privat och personlig blogg. Dessutom står det ju just på Dagens kyrka om mig att jag skriver personligt om livet som skolpräst i Älvsbyn men också om allt möjligt annat. Just detta personligt och allt möjligt annat kan sägas få en manifestation när jag nu efter detta inledande tugg övergår till att beskriva ämnet för dagen: torn och zebraff.
Barnbarnen har varit här i helgen! Det är redan omberättat men kan berättas om om och om igen. Tyra är två och ett halvt år och pratar sju stugor full. Mycket vilja och mycket aktivitet. Adrian som snart är sex månader är den gladaste lilla propp som tänkas kan och blir på vrålhumör endast om man drar flaskan ur munnen på honom innan buteljen är tom. Den medresande föräldern fick sovmornar, hemmamodern kunde tentamensläsa och farmor och farfar fick positivt fullt upp. Kommen till bloggeriet är de två grynens närvaro en rejäl knäck på alla ambitioner att i lugn och ro vika tid till seriöst klurigt bloggande eller läsande av intellektuella alster på svenskt eller utomländskt tungomål. Alldeles för skojigt stimmigt – typ.
Egentligen är det märkligt att man kan bli så till sig i trasorna kring två så små ganska improduktiva gestalter och hur gott man skrattar åt tjattrade småprat och tandlösa garv. Tyvärr kom inte filmkameran med när tösen åkte bob och härjade i snön men hennes tornbyggande inomhusaktiviteter kom i alla fall med samt lillebroderns hamrande med en svartvitrandig mjukisleksak. Knappa tre minuter kan betittas här på ANDRA BLOGGEN.
full fart
På jobbet – alltså folkhögskolan – har detta varit full fart i en lång vecka. I vart fall känns det så. Ledigheten förr helgen var bara lördagig för att sedan gå över i arbetsfagar med samling klockan 09.00 inför den Högmässa jag skrev om i inlägget reducerat rättplacerad för en vecka sedan. Gudstjänsten i Älvsby kyrka blev som den planerats och dessutom en fin sådan – om man får säga så.