stigstrombergsson

I mitten av den vecka som gick började en krypande längtan drabba mig.

Eller rättare sagt: Det var jag som blev sjuk. Som tomtegubben i sången:

En liten tomtegubbe satt en gång

vid stugan sin uppå en tuva,

han tyckte dagen var så fasligt lång,

han satt och vände på sin luva.

Usch, han frös och han nös,

atschi, atschi, atschi, prosit!

Usch, han frös och han nös

stackars gubben hade snuva.

Sången går ju sedan vidare.  Tomtens madam ingriper kraftfullt och förmanade:

Men tomtegumman sade: "Vad står på?

Du skrämmer både mig och katten,

till doktor Mullvad ska du genast gå,

så att vi kan få ro till natten.

Gör dig fin, gubben min,

atschi, atschi, atschi, prosit!

Gör dig fin, gubben min,

och ta på dig söndagshatten."

Fast i vår egen ägandes partomtesuterrängstubbe är det mer typ Du glömmer väl inte att dricka! Nämen – lägg dig å vila! Sitt inte uppe!

Något doktor-Mullvad-besök har det inte blivit. Blir inte heller i morgon då jag gissar att stafettmullvadarna på Vårdcentralen inte är i besittning av någon alla krämpor snabbt kurerande mirakeldricka.

Varande förkyld och snuvad på min hälsa blev det inte ens aktuellt att föreslå botande av den längtan jag nämnde. Längtan efter Tyra och Adrian. Barnbarnen alltså.

Det är synd om mig! Det är ju faktiskt nästan en månad sedan jag som deras högvälborne farfar hade tillfälle att åhöra tjatter och åse frenetisk aktivitet. De små var här över nyår men sedan har det varit intet. Nada. Nothing, En månad kan någon tycka inte är så farligt lång tid men i Tyras fall är det faktiskt en trettiofemtedel av hennes liv. Utan farmor och farfar. Och för Adrian är det en niondel av livet. Räkna ut vad det motsvarar i min livslängd.

Men: Förnuftet måste råda! Smittsamt sjuk farfar skall inte försöka sig på besök hos (hyfsat) friska barnbarn. Inte bra för dem. Inte för honom själv heller. Fast han är sjuk i och av längtan.