stigstrombergsson

Hur känns det på nya jobbet? är en fråga jag då och då får.

Bra! Men ganska annorlunda! brukar mitt svar bli.

Bra!-delen av svaret behöver inte kommenteras.

Annorlundaheten kan vara värd en och annan rad.

 

På folkhögskolan är det i huvudsak så att arbetsveckan sträcker sig från strax före 8 på måndag morgon fram till någon gång på fredag eftermiddag utan att kvällarna tas i anspråk. Detta gäller den tids- och schemalagda veckan alltså. Visst arbetas en del hemma med inläsning, förberedelser och liknande och det drar ju i någon mån in på kvällar och helgtid men vad gäller bokade tider rör det sig oftast om fem dagars för- och eftermiddagar.

 

I församling är det annorlunda. Visst är det också där så att fem dagar i veckan är dagar då man skall förrätta sina sysslor men vilka de dagarna är varierar från vecka till vecka liksom arbetsuppgifterna som kommer ifråga. Till detta ingår kvällarna i dagarna vilket sammantaget gör att det rent mentalt börjar handla om sju möjliga dagar förmiddag-eftermiddag-kväll. Det är annorlunda än de ganska kontoriserade villkor jag arbetat under som stiftsadjunkt och skolpräst de senaste dryga 20 åren. Det är inte mer att göra och inte fler tider att passa men det är så att säga utvalsat på större yta. Tempot känns därför lägre. Det är jag inte van.

 

Ta torsdagen denna vecka till exempel. Jag hade jour vilket innebär att jag var listad att under dagen ansvara för en begravningsgudstjänst, kanske två, innan det på kvällskulan 18.30 var dags för veckomässa med efterföljande Kyrkans Ungdom – fast KU var flyttat till och avklarat på onsdagskvällen*. Mitt dilemma blev dock att inga hade dött. Dagtiden saknade konkret uppdrag. Vad göra? Hitta på något? Vänta till kvällen?

 

Vädret var fint så jag tog mig en prästskjorteklädd promenad. Tittade in i ett par affärer och småpratade med folk innan jag vad det led landade på gymnasieskolan och högstadiet i småspråk med elever och lärare. Ett par tre timmar tog detta innan jag gick hem och efter ett tags läsning förberedde mässan. Och jag frågar mig:

 

Till fredagens begravnings-jour-tid hade inte heller någon dött och jag hade ingen bokad tid att passa. Men jag måste erkänna att då slirade jag. Jag skall återställa tiden – fattas bara annat! Någon form av arbetsmoral har jag! Men det var läge att slira. Barnbarnen Tyra och Adrian hade på torsdagskvällen följt med madammen från Luleå för att få sig ett föräldrafritt veckoslut hos farmor och farfar. Då blir farfar en som bilden visar en upptagen man. Så också idag lördag då vi varit ute i solen och i morgon skall de små avlevereras hemmavid. Fast de två dagarna handlar det inte om slirtid enär jag har ett uppdragsfritt veckoslut.

 

---

*  Jo – läsaren läste rätt: Kyrkans Ungdom. När jag i januari samtalade med översteprästen om att eventuellt tjäna i församlingen sporde jag honom om åt vad håll han skulle vilja nischa min insats även om den är begränsad bara till detta år. Som kyrkoherde har han ju sitt speciella ansvar och de andra komministrarna har också speciella beting eller sektorer att speciellt fokusera på. Med hänvisning till att jag på folkhögskolan arbetat mycket med undervisning och yngre människor uttryckte han tanken Ungdomar och unga vuxna. Där behöver vi förstärka.

Jag började skratta och sade: När jag det år jag fyllde 25 kom till Älvsby församling kastades jag som den yngste prästen in i KU-gruppen – naturligtvis. När jag nu det år jag fyller 60 på nytt skall verka i församlingen blir det samma sak. Har här inget hänt?

Jag tycker själv det är helt OK, Vad konfirmander och unga känner vis à vis mitt gubbstruttiga jag och mina grå lockar vet jag inte men för mig är den ”målgruppen” viktig och inspirerande.