stigstrombergsson

Inläggen på denna min blogg brukar jag placera in i olika kategorier. Inte sällan förses de också med en kategori-typisk bild. För kategorin Predikan mm brukar jag använda bilden invid. Om det är förkunnelse jag själv utfört blir det bara gubben på bilden. Det blir numera inte så ofta – faktiskt. Dels förkunnar jag vid ganska få tillfällen, dels skriver jag oftast mina fusklappar för hand – om än i fulltext. Jag ids då inte skriva om det hela i ordbehandlingsapparat för bloggpublicering.

Ibland – och detta är en sådan gång – blir det en bild med gubben försedd med texten gästpredikan. Då handlar det om någon kollegas alster jag fått tillstånd att publicera på min blogg – om jag som gudstjänstfirare funnit det jag hört vara bra och att manus finns i fulltext.

I söndags hälsades Älvsby församlings nya pastorsadjunkt välkommen. Kyrkoherden ledde gudstjänsten och den unga Sofia Markner predikade sedan främst utifrån Lukasevangeliet 10:23-37 (efter det att också Första Moseboken 4:8-12 och Första Johannesbrevet 4:7-10 hade lästs).

Bland mina arbetsuppgifter när jag under drygt 20 år hade uppdrag på Stiftskansliet och på Älvsby folkhögskola fanns inslag av både ut- och fortbildning av präster och andra förkunnare. Med det i bagaget lyssnar jag nog lite extra och läraraktigt på både innehåll och framförande. Det var förta gången Sofia talade i Älvsby kyrka och jag tycker att hon landade bra, mycket bra. Därför frågade jag henne om jag fick publicera hennes manus på min blogg – mycket sparsamt redigerat. Var så god!

Gå du och gör som han!

Den uppmaningen från Jesus gäller oss än idag. Varje söndag sänds vi ut, från gudstjänsten i kyrkan till vardagens tjänst för Gud och vår nästa.

Liknelsen om den barmhärtige samariern, eller samariten som han kallas i en del äldre översättningar, är en av de mest kända bibeltexterna. En samarit har blivit nästan synonymt med någon som gör gott, och begreppet finns i en massa sammanhang som rör sjukvård, fattigvård, första hjälpen, hemtjänst, insamling av pengar och så vidare. De här associationerna har gjort att den här söndagen ibland firas som diakonins dag i kyrkan, då man särskilt uppmärksammar det sociala arbete som kyrkan utför för att möta människors kroppsliga, ekonomiska och själsliga behov.

Gå du och gör som han!

Samariern är en oväntad förebild. Samarierna, som faktiskt finns än idag, är en grupp som ser sig som en del av Israels folk, men samtidigt är tydligt avvikande. En stridsfråga är att de ber till Gud inte i judarnas heliga stad Jerusalem, utan på berget Gerisim, nära dagens stad Nablus på Västbanken. Detta kan låta som en mindre viktig skillnad, men vi vet ju själva hur små markörer kan få enorm symbolisk vikt. Hur som helst var samarierna en grupp som stod tillräckligt nära judarna för att det skulle vara viktigt att hålla på gränserna. En samarier hade helt enkelt låg status och var ingen som en jude spontant skulle kalla sin "nästa", sin medmänniska.

Vem är min nästa? frågar den laglärde.

Vad ligger i den frågan? Enligt den judiska lagen ska man älska sin nästa som sig själv, men tolkningarna om vem som ingår i den gruppen har ändrats över tid. Det som inte har ändrats är dock vår tendens att framför allt se vår nästa i den som är lik oss. Och på ett sätt är det väl naturligt. Att vara människa är att vara begränsad, och jag måste prioritera även om det är smärtsamt. Mycket få skulle gå ut och ge sin mat åt en okänd fattig person medan de egna barnen satt hemma och svalt. Problemet är att den här tendensen kanske sitter i även när vi har så att det räcker och blir över.

Men samariern har välsignats med en blick som låter honom se sin nästa i en främling, i den han kanske inte spontant tycker om. Och han tar hand om den sårade mannen. Samariern väljer av kärlek att bli den sårade mannens nästa. Vi får alla be att Gud ger oss det modet. Men också att vi känner igen kärleken som kommer från oväntat håll, från främlingen som plåstrar om våra sår. Kanske inte på det sätt som vi väntar oss, eller själva skulle ha valt, men visst är det kärlek.

Motsatsen till samarierns kärlek och barmhärtighet finner vi i den gammaltestamentliga berättelsen om Kain och Abel, som också är en av de verkligt kända bibelberättelserna. Kain och Abel är barn till Adam och Eva, de första människorna, och därmed de första som föds utanför paradiset. De är också förövare respektive offer för mänsklighetens första mord. Det är en mycket mörk bild av människans belägenhet som målas upp, och den handlar om oss alla. Alla är vi födda utanför paradiset, och alla bär vi på något av det mörker som får Kain att mörda sin bror. Här handlar det om svartsjuka, efter att Gud har accepterat Abels offer men inte Kains, men det kommer aldrig att saknas anledningar som kan få oss att tappa humöret och göra saker vi ångrar. Mot samarierns gränslösa kärlek mot sin nästa står Kains fråga: Skall jag ta hand om min bror?

Vid sidan om samariern har vi också prästen och leviten, de två som går förbi den överfallne mannen. Hur ska vi förstå dem?

Jag skulle gissa att många av oss gärna vill identifiera oss med samariern, vilket förstås är något gott eftersom han är en förebild för oss alla. Men när jag rannsakar mig själv har jag nog en hel del gemensamt med prästen och leviten. Och då tänker jag inte på att de arbetar i templet.

Vad är det som gör att prästen och leviten går förbi den skadade mannen i stället för att stanna och hjälpa honom?

Jo, faktum är att vägen mellan Jerusalem och Jeriko var livsfarlig att färdas, och ännu farligare var det att stanna upp. Mannen som misshandlades av rövare fick verkligen uppleva det. Prästen och leviten går alltså högst troligt inte förbi bara av bekvämlighetsskäl, för att det är störigt för dem att bli avbrutna, eller för att de kollar på klockan, känner sig maktlösa, är rädda för att smutsa ner sig eller har svårt att bevittna utsatthet. Vi kan nog tänka oss att det är genuin rädsla för det egna livet som får dem att passera. Och inför döden har vi ingen nytta av våra yrkestitlar. Även den som vigt sitt liv åt Gud kan gripas av panik när livet är hotat.

Annorlunda uttryckt: det anmärkningsvärda i berättelsen är kanske egentligen inte prästens och levitens feghet, utan samarierns oerhörda mod.

Så om du liksom jag känner dig mer besläktad med fegisarna än med den barmhärtige samariern, låt oss se på en helt annan tolkning av den här liknelsen, som faktiskt verkar ha varit den vanligaste tolkningen, från den tidiga kyrkans tid och genom hela medeltiden.

Enligt den här tidigare tolkningen är det meningen att vi ska känna oss odugliga när vi speglar oss i samariern. Han är visserligen en förebild för oss, men först och främst en gåva. Samariern symboliserar nämligen Jesus Kristus själv, medan den blödande mannen är en symbol för mänskligheten, Adam om man så vill, för dig och mig. Vägen mellan Jerusalem och Jeriko går från Guds heliga berg till den lägsta punkten i regionen, långt under havsytan. Mannen är alltså på väg neråt, från paradiset ner i fördärvet, och är rejält illa tilltygad av världen när han hittas av samariern, Jesus Kristus.

Han är frälsaren som kommer till oss med överflödande kärlek och barmhärtighet, när vi ligger blödande och utslagna i diket. Inte främst för att visa oss hur en perfekt människa ska agera, men för att rädda oss, för att älska oss och plåstra om de sår som världen har gett oss. Som vi läste i första Johannesbrevet: Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder.

Och värdshuset dit Jesus tar sin skadade människa, det är kyrkan. Guds hus. Hit kommer vi inte för att vi är perfekta, utan för att vi är sårade, i behov av hjälp, fattiga tiggare. Här får vi äta av Jesu egen kropp och dricka av hans blod, som är ett botemedel mot världens synd och dödens makt. Mot vår dödlighet och utsatthet, men också den rädsla och feghet som får oss att gå förbi vår nästa.

Och sen. När vi ligger nerbäddade i värdshussängen, med såren inlindade i bandage, mätta av det himmelska brödet. Då kan vi lyfta blicken och se på honom, Jesus, vår gåva och vår förebild. Och vem kan då säga: Jesus, jag vill vara nära dig, men jag vill absolut inte att det ska påverka mig på något sätt. Jag är perfekt som jag är.

Nej, då är det dags att lyssna på hans milda röst, som säger: Gå du och gör som han!

Vi ber: Jesus, du som kommit hit till oss som en främling för att läka våra sår och älska oss tillbaka till Gud, hjälp oss att gå ut till vår nästa och göra som du.

Varning! Ett ganska långt blogginlägg.

Tidigare har jag berättat om dagen då våra fyra vuxna barn som present till sin 70-åriga mor tömde vinden på allsköns bråte – deras och annat. Det kvarvarande resultatet av aktiviteten är ett antal lådor med allt framför allt böcker och annat som Primärhustrun och jag för sådär ett drygt kvartsekel sedan gallrade ut från våra bokhyllor. Volymerna packades då i banankartonger som baxades uppför stegen till kallförvaring men som nu tack vare ätteläggens insats är på markplan i garaget.

Jag började titta så smått i lådorna och har nu läst ett par böcker jag läst tidigare. Först skall då sägas att rubrikens lätt nedsättande ord klantarsel inte på villkors vis syftar på författarna. Absolut inte! Tvärtom var både Rune Klingert och Per-Olof Sjögren seriösa kyrkliga tänkare både i sin tid såväl som för deras framtid – som är nu.

Malmbergsprosten Klingerts lilla bok En levande församling på knappt 80 sidor är ett intressant tidsdokument från början av 1980-talet. Egentligen går den tillbaka på och är en bearbetning av en tidigare upplaga från mitten av 1950-talet. För mig är det intressanta att jag minns diskussionerna och debatterna som också boken blev en del av.

Klingert hade en vision – som titeln anger. Han räknades som så kallat högkyrklig och sökte förverkliga den visionen på platser där han fick vara något av en pionjär i församlingsbyggande – Surahammar, Vuollerim och Malmberget. Det gemensamma för sammanhangen var att orterna var relativt nya och befolkningen därmed nyinflyttad, relativt ung, ganska politiskt vänsterinriktad och tämligen sekulariserad. Att då Klingert för ett resonemang om att Sverige inte längre är ett ”kristet land” – om det någonsin varit det – är naturligt. Utifrån det synsättet blev frågan om församlingsbyggande, evangelisation och doppraxis levande.

Jag minns diskussionerna i början av 80-talet. Att man i Malmberget införde dopsamtal och la dopen i det ordinarie gudstjänsterna eller samlade ett par tre dop till gemensam dopgudstjänst gav många traditionalistiska folkkyrkopräster akut skrämselhicka. Det är väl just minnet av debatterna på konvent och prästmöten som gör boken till ett intressant tidsdokument. Att dessutom idéerna bakom – men inte en del utanverk kring – vad man skulle kunna kalla det högkyrkliga programmet i stort slopats är tragiskt och har försenat nögvändigt kyrkligt reformarbete med flera årtionden.

Per-Olof Sjögren var domprost i Göteborg och har skrivit en massa böcker – och annat. Han räknades också till de högkyrkliga men allt hans skrivande präglas inte nämnvärt av den saken. Boken Bekänna sin tro är en studiebok på 130 sidor som rör sig på det svenskkyrkliga allmänteologiska fältet i sin genomgång de två Trosbekännelser som används – och i än högre grad skulle kunna varieras – i gudstjänsterna.

På titelsidan står med min handstil: Använd som material i två studiecirklar arbetsåret 86-87. Sammankomstutkast mm finns sparade. Boken är användbar men inte lysande! Med den texten ringande i ögonen botaniserade jag i de tre pärmar jag har fyllda med sånt som hör till Bibelstudier och liknande från främst tiden 1983-1993. Där hittar jag just sammankomstutkast för de två grupper om ca 15 deltagare i varje som då arbetade med Bekänna sin tro. Jag blir imponerad av mig själv – faktiskt. Skryt luktar illa men nu får du faktiskt, noble Bloggläsius, stå ut med lite odör.

När min förste kyrkoherde 1983 lämnade församlingen fick jag (ensam på fyra prästtjänster) ta över att leda den studiecirkel för vuxna han nitiskt prioriterat och värnat om. År ut och år in hade jag sett honom gå till Bibelstudierna till och med när han var ledig. Aldrig hade jag ens fått vikariera i sammanhanget. Det berodde inte på att han misstrodde mig utan bara för att han villa vara i det själv utifrån mantrat: Det ger så mycket att förbereda och leda studiecirklar!

Vi – detta har jag nämnt en och annan gång under mitt nästan 20-åriga bloggande – var ca 15 personer som var annan vecka på kvällstid studerade Bibelboken Apostlagärningarna, vägledda av biskop Bo Giertz´ kommentar. Det tog oss två år innan vi via skeppsbrottet på Malta i kapitel 27 med Paulus kom oss till Rom i kapitel 28. När man under så lång tid läser och resonerar om den Bibelboken driver Lukas-texten en grupp till att fundera kring och längta efter saker som församlingstillväxt och evangelisation – det är oundvikligt.

Arbetsåret efter och utifrån en kanske lätt naivistisk läsning av Första Johannesbrevets kapitel 5 verserna 14-15 valde jag ett material med 50 fristående Bibelstudier – Jesus en av oss – och la upp två olika serier av ca 40 av dem. Jag reserverade också lokal och kvällstid för två gupper. Tanken var att grupperna skulle ha samma material men inte göra exakt samma sak utom vid ett par gemensamma samlingar. I brev med inbjudan till den höstens studiecirkel gav jag uppmaningen Ta med en kompis! Vi blev sammantaget ca 30 personer. När vi på våren 1986 avrundade cirklarna sa en av deltagarna: Till hösten gör vi väl som i höstas och tar med en kompis.

Då blev det runt 60 personer i fyra grupper som var för sig (med en och annan gemensam storträff) möttes var annan vecka. För mig blev det i praktiken att leda Bibelstudium varje måndag och onsdag mellan 19 och 21.

De påföljande åren mattades det hela något. Deltagarnas bekantskapskrets var kanske lätt genomtjatad och en och annan valde att inte fortsätta efter ett eller två första år. I vart fall bibehölls nivån på tre grupper om ca 15 i varje.

Jag nämnde ovan att när jag bläddrade i mina pärmar blev jag imponerad av mig själv. Det skall man inte förstå som att jag skulle anse att det jag planerade och genomförde var speciellt genialiskt eller lysande. Inte alls! Det jag dock ser är att jag var målmedveten i ordets bägge betydelser. Jag var mål-medveten om syftet – för att låna ord från den nutida Kyrkoordningen – att människor skall komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas. Jag var nog dessutom målmedveten i betydelsen envis som en röd gris. Jag tror att just denna dubbla målmedvetenhet kan vara en avgörande poäng. Jag är inte skickligare än andra prällar vare sig teologiskt eller pedagogisk – även om jag förvärvat en viss erfarenhet. Det som skedde då är därför något som alla klantarsel kan.

Men nu då? I höst?

På grund av vakanser och annat fick har jag för en tid fått tillbaka stafettpinnen för studieverksamhet med vuxna. Därför blir det som brukligt en Bibelgrupp i Älvsby församlingsgård tisdagar med udda veckonummer kl 18.30. Den skall under hösten gripa tag i den äldsta skrivna berättelsen om Jesus – Markusevangeliet. Passar bra för både nybörjare och veteraner. Skulle vi bli många kan gruppen delas i två. På onsdagarna oftast jämna veckor efter de Veckomässor klockan 18.30 som jag betros leda (och kanske oftare) är det tillfälle för öppna samtal kring vad de som är där (eller ansluter ca 19.15) har lust att resonera om just då. Arbetsnamnet på detta är Ovangelie-träffar – med och för dem som känner sig ovana. Kanske kan just temat Att bekänna sin tro, dock utan den boken, på ett eller annat sätt bli aktuellt till våren. 2025 fyller nämligen den längre av våra trosbekännelser 1300 år.

Jag känner mig fortfarande målmedveten på bägge sätten.

Missförstå mig rätt. Det har varit en galavecka, inte en galen. I vart fall innebar den några dagars bloggstopp och detta inlägg (kanske) är början på en återhämtning.

Måndag till middag ankom Primärhustruns lillasyster med man och vovve. De stackarna bor vanligtvis i Svealand strax söder om vad flera i Norrbotten kallar Fjollträsk, alltså kungliga huvudkommunen. De hade varit på resa till Härjedalen och kommit så långt i södra Norrland styrde de kosan vidare norrut.

Det var ett tag sedan de besökte oss. För två år sedan då hela klanen samlades i Björkliden flög hon direkt till Kiruna och han var hemma med vovvarna – de hade två då. Långt mellan gångerna betyder mycket att resonera kring – sorg och motgångar i släkten såväl som utveckling för barn och barnbarn, samhälle, natur och allt möjligt.

Vad gäller det näst sista beklagade sig de stackars svealänningarna över den bristande tillgången på blåbär och lingon där nere i Swärje. Sånt är ju lätt fixat i Norrbottens skogar. En liten sväng gav 25 liter lingon att stuva in i bilen samt färska blåbär till frukost hela veckan och ett och annat bakverk. Kul att från vår rika del av landet kunna bistå fattiga släktingar i södra Sverige.*

Onsdagen gjorde vi en tripp till Stor- och Brudforsen. Kvällens Veckomässa var sedan betrodd att ledas av mig och efteråt gick det evenemang av stapeln som jag skrev om i inlägget vill inte hjälpa till – här. Mer om det kanske kommer senare.

Den 22:a – torsdag – var Primärhustruns födelsedag. Systern var som nämnts på plats och lilla Lisa med föräldrar kom på kvällsfika. De bor ju så nära att det är kompatibelt med arbets- och skoltider. De andra barnen med tillägg skulle komma först till helgen.

Fredag strax före lunchtid for sörlänningarna men innan eftermiddagen var långt liden kom äldsta dottern med barnbarnen Ava och August. Givetvis anslöt då kusinen Lisa för lek och hennes föräldrar för middag. Yngste sonen kom också.

På lördagen anslöt så den äldre av sönerna med familj. Då var alla minus svärsonen som haft nattjour på sjukhuset på plats för middag och 70-årsfika. Det betyder 13 vid bordet. På kvällskulan for/gick alla utom yngste sonen och barnbarnet Adrian hem till sitt. Adrian blev kvar hos farfar och farmor då hans fotbollslag hade bortamatch söndag 13.00 mot Älvsbyns jämnåriga – i spöregn visade det sig. Hemmalaget förlorade. Hans systers eftermiddagsmatch i Luleå, också mot ett Älvsbylag, blev dock inställd så någon Luleåresa blev inte av**

Söndagskvällens brittiska deckare avnjöt vi i tomt hus – förutom oss själva. Med galaveckan över blev det till och med lite tid att blogga detta att publicera på måndagen.**

* Vi har ofta sagt så – bistå fattiga släktingar i södra Sverige – vad gäller olika sorters bär ofta förädlade till sylt eller lingondricka.

** Jag nämnde inte något om ett par böcker jag hittat och helt eller delvist läst om, inte hellar något om söndagens onormalt prästtäta gudstjänst i Älvsby kyrka. Återkommer.

Det yngsta av våra barnbarn, lille August 1 år och 8 månader, har fått fart på sitt löpsteg. Det är inte ännu lika kraftfullt och tekniskt fulländat som friidrottarnas under olympiaden men ack så frenetiskt. Bråttom-bråttom-bråttom runt slingan köket-hallen-vardagsrummet-köket-hallen-vardagsrummet-köket- osv och då hur många varv som helst med full entusiasm. De aber han dock stöter på är på ett ställe en i och för sig låg tröskellist och på en annan del avvarvet en mattkant. Bägge ger snubbel och pladask som följd. Spring påverkas alltså av höjd på trösklar.

När jag hade uppdraget som skolpräst och lärare vid Älvsby folkhögskola resonerades då och då kring skolans kyrkliga profil och då inte bara kring de specifikt kyrkliga kurserna utan generellt för skolan som helhet. Vi grälade inte men saken blev ibland lite knepig i alla fall. Bland arbetskamrater fanns tanken/farhågan att too much religion is bad for business och en tydligare kyrklig/kristen profil skulle skapa alltför stor höjd på trösklar för att studera på skolan – liksom för att arbeta där. Naturligtvis ligger det något i sådana resonemang. Jag saknade dock de gemensamma konturerna kring too much. Jag själv tål ju väldigt mycket religion innan jag tycker det blir äckligt och är därför lätt oförmögen att ensam avgöra vad som kan vara lämplig höjd på trösklar. Saken är i alla fall viktig sak för en skola med kyrkan som huvudman.

I kyrka och församling förekommer liknande avvägningar. I verksamheten finns saker man menar har låg tröskel och annat med hög tröskel. På visit i lokala församlingsgården för att leta en speciell bok såg jag en whiteboard vars innehåll jag gissar att personal och möjligen en och annan förtroendevald gemensamt brainstormat fram – se bilden.. Vad som är skrivet i tavlans tratt är inte på något vis fel eller falskt men ändå kanske värt att fundera över på flera olika sätt.*

Till höger om tratten noteras höjd på trösklar, låg och hög. Jag invänder inte mot den diagnoseni sig. Dock funderar jag om det finns värderingar i orden låg och hög. Är det bara en sakligt beskrivning eller känns låg tröskel bättre än hög? Jag har på känn att det ganska ofta i praktiken blir så med den möjliga kombinationen att man ser låg tröskel som en väg in och sedan ”nedåt” i tratten till gudstjänster, Bibelstudier och annat mer högtröskligt. Den tankegången – om den finns – är inte i sig tokig.

Efter det att jag tog bilden skrev jag med annan färg en annan kompletterande beskrivning. Under orden låg tröskel plitade jag dit vag profil och under hög tröskel satte jag tydlig profil – eller nåt liknande. Kanske bär de orden med sig något av en balanserande, rentav komplicerande, värdering. I kyrkliga sammanhang brukar ju tydligt anses som snäppet bättre än vagt.

Här stoppar jag detta blogginlägg med en serie öppna frågor kring höjd på trösklar:

• Står tröskelhöjd och profil i konflikt med varandra? Måste det vara så?
• Kan det lågtröskliga få starkare profil utan att öppenheten riskeras? I så fall hur?
• Och omvänt: Kan höga trösklar sänkas med bibehållen profil? Och då hur?
• Och under allt: Vad skapar höjd på trösklar? Arbetsformer? Lokaler? Aktörer? Annat folk?

Vem vet om detta inte leder till fler blogginlägg. Kommentarsfältet är öppet.

* Att fundera högt kring saker av den här sorten kan vara lite av ett riskbeteende. Så också med vilka funderingar som helst om vad som helst – matl gning, städning, trädgårdsarbete liksom verksamhetsutveckling. Jag tycker mig själv vara en som mycket väl kan tänka att det andra tänkt och gör är 90% bra men om man justerar lite kanske det blir i alla fall 95%. Påtalar jag sånt finns en och annan 90%-are som drar slutsatsen Stig sågar då allt! Jag har själv tidigare i livet mött attityden Om du inte köper mitt helt och fullt dissar du allt! Det gör att kommunikationen stängs av – att jag själv kan känna samma impuls om någon lägger sig i hur jag kryddar en köttfärssås eller hur jag kör bil är en annan sak.

I förra inlägget beskrev jag mig själv med orden lite och inte lite av en ordmärkare och överkänslig petimeter. Jag står för den beskrivningen men behöver också vara medveten om att det inte alltid är en konstruktiv väg att gå för att främja en sak, föra ett samtal och vara öppen för dialog. Visst kan man märka ord men det bör inte ske på bekostnad av helheter och avsikter – så vida det inte rör sig om rena faktafel.

Draggar jag i min huvudskalleknopps dunkla djup flyter ett minne upp av en sak jag läste på 1970-talet. Jag hade då efter min farmor fått ärva Samlade skrifter af Carl Olof Rosenius i fyra band och läste noga genom den första volymen.* Där fanns en artikel som jag vill minnas handlade om att skilja mellan falska och sanna läror, predikanter, förkunnare och skrifter. När gäller sådant påstår Rosenius att det är viktigare att lyssna till rösten än att i detalj granska orden. Är det Herdens röst – alltså Jesus röst – man hör eller är det mest fina lämpliga korrekta ord? Naturligtvis vet han – som alla andra – att röst och ord hör ihop och att ord ska vara sanna och exakta. Det han ändå trycker på att man behöver ha ett visst överseende om någon uttrycker sig fel eller avigt men ändå har en intention och är sann i den sak han eller hon vill framföra.

Varför flyter detta upp i min skalle just nu?

Och klart på sidan av vad Rosenius då egentligen behandlade?

Till mitt blogginlägg om boken The end of Israel – dispatches from a path to catastrophe av den 30:e juli – här – gav bloggkompisen tobbe lindahl en kommentar om ordet blaska, ett ord som kan låta nedsättande. Det startade en dialog och han gav mig en utmaning som jag först sa pass till. Igår när det regnade gav jag mig ändå i kast med att utreda saken närmare. Jag fick fram ett resultat som jag försökte få in som en kommentar men det funkade inte. Jag sökte på ett annat sätt men det gick inte heller att publicera. Därför kommer nu här ett inlägge med det jag inte fick igenom som kommentar igår – en lista över bloggningar med ordet blaska och vilka tidningar det då gällt:

Jag kunde inte hålla mig! Jag beslöt att kolla.

Alla mina blogginlägg har jag i ordbehandlingsformat sparat i en mapp i min dator. Det gör att det är relativt enkelt att genom en sökfunktion få fram dator och innehåll i bloggposter då jag använt ordet ”blaska”. Här kommer listan med datum och vilken tidning jag betecknat med det irriterande ordet. Jag lägger till blasklappen att jag kan ha missat något gång.

2009-01-07 Dagen. 2009-01-26 Piteå-Tidningen. 2009-04-30 Kyrkans Tidning. 2009-06-13 Piteå-Tidningen. 2009-08-13 Kyrkans Tidning. 2010-03-14 Kyrkans Tidning. 2011-01-31 Tidningen Land. 2011-03-24 okänd dags- eller samfundspress. 2011-04-29 Daily Observer i Liberia. 2011-10-20 Piteå-Tidningen. 2011-10-21 Tidningen Östran som då var värld för Dag Sandahls blogg. 2011-11-04 Piteå-Tidningen. 2011-11-08 Dagen. 2013-05-23 Dagen. 2014-05-01 flera tidningar – Piteå-tidningen, Dagen och Haaretz. 2015-10-05 Dagen. 2016-01-23 fackförening KyrkA:s medlemstidning. 2016-12-12 Piteå-Tidningen. 2017-07-29 Kyrkans Tidning. 2020-04-22 Piteå-Tidningen. 2023-03-21 Kyrkans Tidning, Dagen och Världen Idag. 2023-05-31 Kyrkans Tidning. 2024-07-30 Jerusalem Post

Som synes blir det drygt 20 gånger på 15 år bland säg 2000 blogginlägg. Det lustiga är att sakerna jag de facto behandlar i de olika inläggen mycket sällan blir något man kommenterar – märk-ligt nog.

* Volymerna 2-3-4 har jag inte läst igenom. Så inte heller de två volymerna av hans kommentar till Romarbrevet som jag nyligen förvärvat.

Troligen är jag lite och inte lite av en ordmärkare* och överkänslig petimeter. Därför reagerar jag inte helt positivt på följande text hämtad från församlingens Facebook-sida:

Många av kyrkans uppgifter sköts av människor som hjälper till på sin fritid. De kan kallas för volontärer, frivilliga eller ideella.

Det finns många sätt att engagera sig. Man kan till exempel delta i en besöksgrupp, vara kyrkvärd, baka eller servera kyrkkaffe, bli ung konfirmandledare, sjunga i kören eller delta i det internationella arbetet. Som frivillig kan du också hjälpa till med mer praktiska saker som till exempel att kratta på våra kyrkogårdar, sopa broar, putsa fönster eller snickra med våra barngrupper eller något annat som du brinner för.

Du bestämmer själv i vilken omfattning du vill hjälpa till; vid enstaka tillfällen en timma eller två eller under en längre period. Alla volontärer gör ett oerhört viktigt arbete och vi önskar att bli fler!

Vill du veta mer? Välkommen till Kyrkmalmen onsdagen den 21 augusti 19.00. Där får du träffa medarbetare och förutsättningslöst ta del av information om Älvsby församlings verksamhet.

Idén och grejen är bra! Tro inte jag anser annat. Att folk utan att vara anställda av och i församlingen mobiliserar och mobiliseras på bredden för församlingens grundläggande uppgift – Gudstjänst, Undervisning, Diakoni och Mission – är förutom nödvändigt också helt rätt.

Dock reagerar jag på orden hjälper till. På något vis har jag inte lust till det. Jag är villig, till och med mycket villig, att bidra med något som behövs för församlingens liv och utveckling – inte tu tal om annat. Det är perspektivet – om än dunkelt tänkt och oavsiktligt – som gömmer sig under formuleringen hjälper till som ger mig dålig eftersmak. Låt mig ge en liknelse.

Skulle jag säga att jag hjälper till när middag inhandlas, förbereds och stökas undan säger jag indirekt att det är Primärhustrun som bär hela ansvaret för hela klabbet – som månne underlättas av att jag hjälper till. Skulle hon för vänner och bekanta skryta upp sin hulde make med ord som Stig hjälper till och är SÅ duktig kröner hon sig till enväldig kejsarinna av hushållet – förutom att reducera mig till ett köksredskap och tillfällig chaufför av dammsugare. I ärlighetens namn säger jag dock att det både i teori och praktik är så att hon har och tar större roll i just dessa nämnda stycken men det är inte det resonemanget nu gäller. Det jag med exemplet vill visa är bibetydelser ord har med sig.

Med det tillbaka till Facebook-texten som har flera hjälpa till som får mig att undra över vilken ecklesiologi, ett fint ord för församlingssyn, som otänkt råder.* Vem ska hjälpa vem med vad?

Då skall sägas att texten andas inbjudande generositet. Den ger de inbjudna initiativ när det gäller vad de vill hjälpa till med. Vilka handtag som verkligen behövs berörs dock inte nämnvärt. Det den/de som står bakom texten uttrycker en längtan efter fler händer på årorna men faktiskt utan att ange farkostens kurs och mål. Månne det kompenseras vid det tillfälle man bjuder in till. Tyvärr är det dock min fördom att det inte blir så.

Vad behövs för att utveckla församlingen?

Vad menar man egentligen i verkligheten med församlingen?

Tillåt mig att ge några funderingar också kring den saken – än en gång.

• Församling kan vara ett kyrkoadministrativt begrepp och då betyda alla som bor eller vistas inom församlingens geografiska gränser (som sammanfaller med Älvsby kommuns) eller åtminstone de i området som tillhör Svenska kyrkan och snällt betalar sin kyrkoavgift. Detta administrativa begrepp anställer folk för olika uppgifter.
• Församling kan också vara dem som nåtts av budskapet om Jesus och på något sätt vidrörts av det. Sett så är församling alla döpta oberoende av om de själva minns sitt dop eller vad de som bar till dopet tyckte och tänkte. Dopet är grunden för kyrkotillhörigheten och är enligt Svenska kyrkans bekännelse ålderdomligt uttryckt nödvändigt för saligheten.
• Församling – och detta blir basbetydelsen för Gudstjänst, Undervisning, Diakoni och Mission och allt som handlar om sådant – är dem som i praktiken församlas. Det finns en uppsjö av aktiviteter och former för detta men alla är inte likvärdiga även om de sker i församlingens regi. Som centrum, utgångspunkt och mål för allt står vad som sedan den allra första Kyrkans tid vad som som sker på Herrens dag, söndagen. Då församlas man för att be till Gud, tacka och lova Gud, lyssna till Guds Ord och ta emot Kristus i Mässan/Nattvarden. Församlingen är dem som på söndagen församlas till gudstjänst.

I vilken betydelse vill Facekooktexten ha folk som hjälper till? Hjälper vilka? Med vad?

Förhoppningsvis ges ledtrådar den 21 augusti efter Veckomässan (som inte nämns i texten).

Givetvis kommer jag att möta upp då öppen för hur jag med mina kunskaper och erfarenheter kan bidra till utvecklingen av den församling jag tillhör.

Till sist: Det finns ett det bibliskt resonemang om herdar och får. Med det som bakgrund påstår jag att herdens/herdarnas/personalens uppgift är att sköta fåren. Det är fåren, dem som församlas,som står för fortplantningen. Allt annat är avigt. Därför – menar jag – att de församlingsanställda mer skall ha överblick över och redovisa de behov församlingen har än att operativt hålla i verksamheter andra inbjuds till att hjälpa till med.

* Kring att märka ord har i denna yttersta tid utbrutit en kommentardialog kopplad till mitt blogginlägg the end of Israel av den 30 juli i år. Återkommer kanske i saken...

** Ordet otänkt är ett bra ord. Det betyder inte att något är definitivt fel-tänkt utan bara att det förefaller råkar råda brist på tanke.

Inför Primärhustruns kommande 70-årsdag hade hon tillfrågades av våra barn om det var något speciellt hon önskade sig. Förr i världen svarade ibland hon och alltid jag på motsvarande fråga både inför födelsedagar och julfirande: Snälla barn! Nu blev hennes önskemål annorlunda men mer specifikt: Inga grejer men att ni alla kommer hem och gemensamt tömmer vindan på lådor, kartonger och jox som är ert, tar till vara sånt som ni vill behålla och slänger resten.

Det städevenemanget gick av stapeln i söndags. Söner, döttrar och en måg klängde på stegen och hela garaget fylldes med lådor och kartonger. Det blev också ett släp med främst brännbar materia tänkt för Återvinningen på måndag – samt en hög till att lasta på släpet den dagen.

Jag var listad att leda gudstjänsten i kyrkan och sedan döpa en gosse. Dessa åtaganden samt ett samtal gjorde att jag missade värsta rännandet på stegen men det roliga sorterandet med lagom nostalgi och mycken humor kunde jag ta del av. Vad det led for sedan alla hem till sig utom yngste sonen som semestrar här. Äldsta barnbarnet blev också kvar i Älvsbyn men på folkhögskolan – se här varifrån bilden är ”lånad”.

På måndagen kom äldsta dottern tillbaka med tvenne ungar för några sista sommarlediga dagar hos barnens mormor och morfar. Barnens pappas semester var (redan) slut. Med Avas och Augusts närvaro följde naturligtvis också kontaker med kusinen i villaslingan invid.

Barnbarn och OS fyller inte varje ögonblick. Inte heller badplatsbesök i sommarvärmen. Dock är det så att sammanhängande tid vill som lysa med sin frånvaro för att läsa litteratur eller för att i lugn och ro kunna skriva litterära alster för en blogg. Tänka kan jag göra när jag som morfar drar en sovande dotterson i vagn och en del tankar blir halvskrivna texter i tellefånen – men inte mer. Igår for dock alla utom yngste grabben som har sin bil på verkstad här i byn.

Jag nämnde att jag tänk tankar – förutom att jag tänkt tanka bilen. Några av de tankarna varken kan eller vill jag berätta om på denna min anspråkslösa blogg. Den säkerhetsventilen fungerar inte för att pysa ut förtroenden från andra människor för vilka jag själv i olika saker ibland blir just en säkerhetsventil. Därför måste jag lämna dig, noble Bloggläsius, ovetande. Visst känns det bra att det finns personer som har förtroende för en pensionerad präst men effekten för dem blir bara något av en säkerhetsventil – om de inte tar de olika sakerna som trycker vidare till dem som är inblandade eller har mandat att agera.

Nu är i alla fall en bloggpost om bråda fyllda dagar färdigskriven. Mer kommer.