stigstrombergsson

 

Ibland – och detta är en sådan gång – blir det en bild med gubben försedd med texten gästpredikan. Då handlar det om någon kollegas alster jag fått tillstånd att publicera på min blogg – om jag som gudstjänstfirare funnit det jag hört vara bra och att manus finns i fulltext.

I söndags hälsades Älvsby församlings nya pastorsadjunkt välkommen. Kyrkoherden ledde gudstjänsten och den unga Sofia Markner predikade sedan främst utifrån Lukasevangeliet 10:23-37 (efter det att också Första Moseboken 4:8-12 och Första Johannesbrevet 4:7-10 hade lästs).

Bland mina arbetsuppgifter när jag under drygt 20 år hade uppdrag på Stiftskansliet och på Älvsby folkhögskola fanns inslag av både ut- och fortbildning av präster och andra förkunnare. Med det i bagaget lyssnar jag nog lite extra och läraraktigt på både innehåll och framförande. Det var förta gången Sofia talade i Älvsby kyrka och jag tycker att hon landade bra, mycket bra. Därför frågade jag henne om jag fick publicera hennes manus på min blogg – mycket sparsamt redigerat. Var så god!

 

 

Gå du och gör som han!

Den uppmaningen från Jesus gäller oss än idag. Varje söndag sänds vi ut, från gudstjänsten i kyrkan till vardagens tjänst för Gud och vår nästa.

Liknelsen om den barmhärtige samariern, eller samariten som han kallas i en del äldre översättningar, är en av de mest kända bibeltexterna. En samarit har blivit nästan synonymt med någon som gör gott, och begreppet finns i en massa sammanhang som rör sjukvård, fattigvård, första hjälpen, hemtjänst, insamling av pengar och så vidare. De här associationerna har gjort att den här söndagen ibland firas som diakonins dag i kyrkan, då man särskilt uppmärksammar det sociala arbete som kyrkan utför för att möta människors kroppsliga, ekonomiska och själsliga behov.

 

Gå du och gör som han!

Samariern är en oväntad förebild. Samarierna, som faktiskt finns än idag, är en grupp som ser sig som en del av Israels folk, men samtidigt är tydligt avvikande. En stridsfråga är att de ber till Gud inte i judarnas heliga stad Jerusalem, utan på berget Gerisim, nära dagens stad Nablus på Västbanken. Detta kan låta som en mindre viktig skillnad, men vi vet ju själva hur små markörer kan få enorm symbolisk vikt. Hur som helst var samarierna en grupp som stod tillräckligt nära judarna för att det skulle vara viktigt att hålla på gränserna. En samarier hade helt enkelt låg status och var ingen som en jude spontant skulle kalla sin "nästa", sin medmänniska.

 

Vem är min nästa? frågar den laglärde.

Vad ligger i den frågan? Enligt den judiska lagen ska man älska sin nästa som sig själv, men tolkningarna om vem som ingår i den gruppen har ändrats över tid. Det som inte har ändrats är dock vår tendens att framför allt se vår nästa i den som är lik oss. Och på ett sätt är det väl naturligt. Att vara människa är att vara begränsad, och jag måste prioritera även om det är smärtsamt. Mycket få skulle gå ut och ge sin mat åt en okänd fattig person medan de egna barnen satt hemma och svalt. Problemet är att den här tendensen kanske sitter i även när vi har så att det räcker och blir över.

 

Men samariern har välsignats med en blick som låter honom se sin nästa i en främling, i den han kanske inte spontant tycker om. Och han tar hand om den sårade mannen. Samariern väljer av kärlek att bli den sårade mannens nästa. Vi får alla be att Gud ger oss det modet. Men också att vi känner igen kärleken som kommer från oväntat håll, från främlingen som plåstrar om våra sår. Kanske inte på det sätt som vi väntar oss, eller själva skulle ha valt, men visst är det kärlek.

 

Motsatsen till samarierns kärlek och barmhärtighet finner vi i den gammaltestamentliga berättelsen om Kain och Abel, som också är en av de verkligt kända bibelberättelserna. Kain och Abel är barn till Adam och Eva, de första människorna, och därmed de första som föds utanför paradiset. De är också förövare respektive offer för mänsklighetens första mord. Det är en mycket mörk bild av människans belägenhet som målas upp, och den handlar om oss alla. Alla är vi födda utanför paradiset, och alla bär vi på något av det mörker som får Kain att mörda sin bror. Här handlar det om svartsjuka, efter att Gud har accepterat Abels offer men inte Kains, men det kommer aldrig att saknas anledningar som kan få oss att tappa humöret och göra saker vi ångrar. Mot samarierns gränslösa kärlek mot sin nästa står Kains fråga: Skall jag ta hand om min bror?

 

Vid sidan om samariern har vi också prästen och leviten, de två som går förbi den överfallne mannen. Hur ska vi förstå dem?

Jag skulle gissa att många av oss gärna vill identifiera oss med samariern, vilket förstås är något gott eftersom han är en förebild för oss alla. Men när jag rannsakar mig själv har jag nog en hel del gemensamt med prästen och leviten. Och då tänker jag inte på att de arbetar i templet.

Vad är det som gör att prästen och leviten går förbi den skadade mannen i stället för att stanna och hjälpa honom?

Jo, faktum är att vägen mellan Jerusalem och Jeriko var livsfarlig att färdas, och ännu farligare var det att stanna upp. Mannen som misshandlades av rövare fick verkligen uppleva det. Prästen och leviten går alltså högst troligt inte förbi bara av bekvämlighetsskäl, för att det är störigt för dem att bli avbrutna, eller för att de kollar på klockan, känner sig maktlösa, är rädda för att smutsa ner sig eller har svårt att bevittna utsatthet. Vi kan nog tänka oss att det är genuin rädsla för det egna livet som får dem att passera. Och inför döden har vi ingen nytta av våra yrkestitlar. Även den som vigt sitt liv åt Gud kan gripas av panik när livet är hotat.

Annorlunda uttryckt: det anmärkningsvärda i berättelsen är kanske egentligen inte prästens och levitens feghet, utan samarierns oerhörda mod.

 

Så om du liksom jag känner dig mer besläktad med fegisarna än med den barmhärtige samariern, låt oss se på en helt annan tolkning av den här liknelsen, som faktiskt verkar ha varit den vanligaste tolkningen, från den tidiga kyrkans tid och genom hela medeltiden.

Enligt den här tidigare tolkningen är det meningen att vi ska känna oss odugliga när vi speglar oss i samariern. Han är visserligen en förebild för oss, men först och främst en gåva. Samariern symboliserar nämligen Jesus Kristus själv, medan den blödande mannen är en symbol för mänskligheten, Adam om man så vill, för dig och mig. Vägen mellan Jerusalem och Jeriko går från Guds heliga berg till den lägsta punkten i regionen, långt under havsytan. Mannen är alltså på väg neråt, från paradiset ner i fördärvet, och är rejält illa tilltygad av världen när han hittas av samariern, Jesus Kristus.

Han är frälsaren som kommer till oss med överflödande kärlek och barmhärtighet, när vi ligger blödande och utslagna i diket. Inte främst för att visa oss hur en perfekt människa ska agera, men för att rädda oss, för att älska oss och plåstra om de sår som världen har gett oss. Som vi läste i första Johannesbrevet: Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder.

 

Och värdshuset dit Jesus tar sin skadade människa, det är kyrkan. Guds hus. Hit kommer vi inte för att vi är perfekta, utan för att vi är sårade, i behov av hjälp, fattiga tiggare. Här får vi äta av Jesu egen kropp och dricka av hans blod, som är ett botemedel mot världens synd och dödens makt. Mot vår dödlighet och utsatthet, men också den rädsla och feghet som får oss att gå förbi vår nästa.

Och sen. När vi ligger nerbäddade i värdshussängen, med såren inlindade i bandage, mätta av det himmelska brödet. Då kan vi lyfta blicken och se på honom, Jesus, vår gåva och vår förebild. Och vem kan då säga: Jesus, jag vill vara nära dig, men jag vill absolut inte att det ska påverka mig på något sätt. Jag är perfekt som jag är.

Nej, då är det dags att lyssna på hans milda röst, som säger: Gå du och gör som han!

 

Vi ber: Jesus, du som kommit hit till oss som en främling för att läka våra sår och älska oss tillbaka till Gud, hjälp oss att gå ut till vår nästa och göra som du.