stigstrombergsson

För en knapp vecka sedan fick jag ett meddelande från en församlingsbo. Det löd: Nån dag framöver, vill jag träffa dej, Stig. Jag har en del saker jag vill lyfta med dej, men vill göra det "öga mot öga!" (…) I det läge vi står i nu, behövs strategi. Gäller både vår kommun, men även Sverige." Vi står i ett andligt slag i landet – och precis som i vanligt krig, MÅSTE man vara strateg."

Sedan kom ett till – ungefär: Dessa ord får du också att fundera på: profetiska indikationer, initiativ, incitament och symbolhandlingar.

Vi har (ännu) inte träffats. Församlingsbon har en betydligt mer välfylld kalender än vad jag har och äger därmed kontrollen över när-var-hur ett snack skall komma att föras. Jag avvaktar.

Men skallen har börjat rusa kring församlingsstrategiska frågor vitt och brett. Sådant intresserar mig fast jag är pensionär. Det har flera aspekter. Jag nämner nu några.

1: Kyrka och folk behöver balanseras rätt.

Det handlar om att i ena vågskålen finns vad Kyrkan i sitt väsen är och står för, den Kyrka vi i trosbekännelsen säger oss tro på, inte bara tror i. I den andra skålen finns vad olika människor och lobbyister tycker, tänker, vill och önskar. Detta behöver i alla sammanhang balanseras rätt både i lokalförsamlingens olika verksamheter och mer övergripande.

2: Orientering är en lärorik sport.

När jag gick mellanstadiet hade vi en klassföreståndare med inbitet och utlevande intresse för orientering. Han lockade främst flera av oss pojkar att prova på saken – och vad det led bli medlemmar i OK Renen. Jag var i detta inte framgångsrik! Främst sprang jag för sakta men inte heller hittandet funkade. Karriären uteblev och blev kort men karta och kompass begriper jag mig på liksom vad som är mest viktigt när det gäller att orientera.

Många tror att vart man ska är det viktigaste i skogen. Fel, fel, fel och helt fel! Det viktigaste och första är att veta var man är. Vet man inte det spelar det ingen roll var målet eller kontrollen är och hur man ska gå eller springa dit. Väl vetande var man är blir nästa sak vart man ska. Utifrån det väljer man sedan vägar med lämpliga mellanstationer.

Att tänka strategier för en församling är som att orientera. Beslutsfattare och personal behöver ibland se tillbaka för att förstå hur man hamnat där man är men tillbakablick är sällan vägen framåt. Vad man ska uppnå, vilka mål som ska gälla är viktigare att slå fast. Är man då enig är det bra men är man oense finns till syvende och sist chefer som både har rätt, skyldighet och gage för att peka med hela handen, informera om saken och få lojalitet.

3: Dataspel ger insikt.

Jag är lite småroad av att spela strategispel på datorn. Gamla spel ofta väldigt lika i den deprimerande hållningen att det gäller att bygga ett samhälle som ger resurser att i strid besegra datorns motspelare. Det spelandet har gett mig insikten att man först måste säkra vad jag kallar sin defensiva hållning innan man angriper. Resurssvaga offensiver utan stabilitet i ryggen funkar inte. Översatt till församlingstänk innebär det att vissa saker – rent strategiskt – behöver göras och säkras innan man gör annat.

Vad blir det konkreta av detta? Hur kan detta jag korteligen nämnt relatera till Kyrkans syfte och uppdrag som har att göra med tro på Jesus mer än kyrklig service eller trivselverksamhet?

Det kan bli fler inlägg.

Nu till något helt annat! – som det brukar sägas i nyhetsprogram på TV:

Sverigedemokraterna har genom sin stödregering av moderater, kristdemokrater och liberaler påbörjat sitt länge aviserade angrepp mot folkhögskolor och studieförbund. I denna omgång är det främst studieförbunden och deras verksamhet som bekämpas med drakoniska besparingar. En släng av sleven ges också till folkhögskolorna men de ”klarar sig” något så när (denna gång).

Som tidigare SKS-Sensus-aktiv och sedan skolpräst och lärare vid folkhögskolan här på orten är jag folkbildningsvän från hjässan till fotabjället. Nu, i dessa yttersta tider, har jag dessutom utsetts till ordförande i styrelsen för Älvsby folkhögskola och söker därför följa invecklingen på lite olika sätt. Jag vill därför ge dig, noble Bloggläsius, ett tips för att öka dina kunskaper och insikter. Du behöver inte ta del av hela den video du hamnar i om du klickar här – i början är det en massa teknikaliteter om statsbidrag, bidrag och annat – men jag rekommenderar en presentation som startar ungefär i minut 39. På ett bra sätt ges inblick i hur staten från 1860-talet och allt framgent sett på, hanterat och stöttat den fria folkbildningen.

Min slutsats blir att den nuvarande regimen genomför en Tidö-ödeläggelse av ett helt nytt och ideologiskt motiverat slag. Se filmen!

I förra inlägget berättade jag om funderingar inför helgen som nyligen gått – Vad ska jag förkunna? Jag berättade om tanken att hålla en annans prediken men också att jag avstod från att göra så. Dock kan du, noble Bloggläsius, läsa den predikan i andra halvan av förra blogginlägget.

Nu torde någon fråga...

Om det är vanligt nuförtiden vet jag inte men gammalt tillbaka kunde man höra förkunnare säga just Nu torde någon fråga... för att sedan själv avfyra en formulering ingen i lokalen hade i tanken. Orden Nu torde någon fråga... var alltså ett stilgrepp som sällan funkade men ibland var (patetiskt) underhållande. Nu använder jag mig av den stilen i vetskap att ingen, i alla fall att döma av tystnaden i kommentarsfältet, ställt just frågan i rubriken – vad blev det?

I början av veckan innan Söndagen före Domsöndagen läste jag noga igenom de Bibeltexter som hörde till gudstjänsten, särskilt då Lukasevangeliet kapitel 17 verserna 20-30. Leta gärna upp det avsnittet om när och var Guds rike finns och kommer. Och så kom tanken: Kan man rita detta? Kan man rita en Bibeltext? Eller en predikan?

Vid gudstjänster då barn är med har jag genom åren oftast ritat – först på blädderblock och sedan på en white-board vi tog till kyrkan. Det är inte så knepigt om man inte ställer för höga estetiska krav. I gudstjänster med vuxna har jag varit betydligt mer återhållsam men det – eller något annat mer eller mindre fiffigt – har förekommit då också. Åtminstone för mig har det varit en poäng att försöka visualisera ett budskap, inte bara att orera det.*

På församlingens Facebook och i en del meddelanden skrev jag därför:

Kan man rita en predikan? Eller en Bibeltext? Kanske. I alla fall kan man försöka. På söndag i Högmässan klockan 11 i Älvsby kyrka gör jag i alla fall ett försök – om var Guds rike är.

/Stig Strömbergsson, pensionerad präst/

Jag återger inte i detalj vad det blev. Bilden – som blir större när man klickar på den – är den fusklapp jag använde. Texten i ”manus” är då bara noteringar om i vilken ordning bild och berättelse skulle följas åt och nyckelord att komma fram till. På white-boarden skrev jag inget utan berättade bara med stöd av mina naivistiska krumelurer.

Vi var lite fler än vanligt i gudstjänsten. Mitt mellan 40 och 50 om jag minns rätt. Orsaken var att arbetet med årets konfirmander nu (äntligen) startat. Till konferiet hör att de skall fira gudstjänst. 14 stycken (av 22) hade valt i söndags som sin första gudjänst. Då de skall fira gudstjänst och därmed i rådande läge löper risken att jag leder sammankomsten presenterade jag mig själv och småpratade lite med dem innan sammanringningen. Jag gjorde så då jag tycker, hävdar och påstår att konfirmander är viktiga figurer! De är ovana och det betyder att vi alla som är vana ska möta dem så att de ges en ärlig chans att vänja sig. Är det något jag verkligen saknar från tiden innan pensionen är det kontakten med dem och den övriga ungdomsverksamheten.

Jag tror att mina bilder i sin banalitet underlättade för dem (och andra) att följa med i resonemanget. Jag tror till och med att tanken Kan man rita en predikan? inte bara kom från mig själv utan från ”högre ort”.

* För en massa år sedan läste jag en bok om vuxenpedagogik skriven av en finlands-svensk forskare. I den berättade hon att hon inför ett seminarium eller föreläsning kört fast i förberedelsen och vid kvällsfikat yttrat detta för sin man. Maken, som var ingenjör, frågade då Kan du rita din tankegång? Nää! blev svaret. Kan du inte rita det du tänkt har du inte tänkt färdigt blev hans lugna svar. Det är naturligtvis en självklarhet för en ingenjör med hjärna formaterad att gå från ritning till verklighet och från verklighet till skiss. Det är ingen dum grej för präster heller.

Vad ska jag förkunna?

Den frågan är inte ny. Från och till har jag ställt mig den i nästan ett halvsekel. Gissar att andra i samma bransch också ställt den. Till och med profeten Jesaja på 700-talet för Kristus brottades med saken – och fick svar i kapitel 40 vers 6 och framåt.

Inför förrgårdagens Högmässa i Älvsby kyrka kom tankarna på nytt. Vad ska jag förkunna? Söndagen före Domsöndagen med sitt tema Vaksamhet och väntan har sina Bibeltexter – i år tredje årgången om var och när Guds rike kommer. Det skulle gå att om inte fullt reda ut så i alla fall rådda i. Göra så är helt OK, alltså att hålla en så kallat ”helt vanlig predikan” utifrån en given text. Inget klander om det blir så.

En annan tanke kom dock för ett par veckor sedan när jag på en amerikansk hemsida kunde jag ta del av i skriven form en predikan som hölls av den palestinske evangelisk-lutherske prästen Munther Isaac den 22 oktober i the Evangelical Lutheran Church i Betlehem och i the Evangelical Lutheran Christmas Church i Jerusalem. Hans predikan följde på israeliska styrkors attack mot Gazas äldsta aktiva kyrka, den historiska St. Porphyrius grekisk-ortodoxa kyrka. Den bombningen dödade 18 människor, skadade andra och fördrev omkring 400 civila som sökt skydd i kyrkans närhet. Det israeliska angreppet skedde efter att Hamas med sitt angrepp den 7 oktober trappat upp den kroniska konflikten och under den tid Israel ”bara” bombade från luften och sköt med artilleri, alltså innan markinvasionen som nu pågår.

Jag har träffat Munther Isaac. I Betlehem. I ”hans” kyrka. Hans predikan då begrep jag inte ett vitten av – min arabiska är så när som en och annan glosa helt obefintlig. Vid kaffet efteråt gav han dock vår nordsvenska grupp ett ”Summary in English”. Det var den bästa utläggning jag hört utifrån Jesus-orden om att älska sina fiender/motståndare. Klangen blev speciell i skuggan av den separationsmur runt Betlehem som palestiniernas motståndare byggt. Den som är intresserad kan via Google kolla upp vad ”separation” blir på det sydafrikanska språket afrikaans.

För snart ett par år sedan fick jag i julklapp av Primärhustrun i mitt liv en bok jag tipsat henne om – The Other Side of the Wall: A Palestinian Christian Narrative of Lament and Hope skriven just av Munter Isaac. Jag läste den omgående och bloggade om den här. Jag grävde fram den ur hyllan och har nu läst den ett andra varv. Boken skrevs när konflikten ockuperade-ockupanter var i mer av ett normalt förtyckarläge och då Donald Trump var president – alltså en annan situation än det öppna krig vi nu ser. Den är därför inte helt up-to-date men det spelar mindre roll. Jag står för vad jag skrev i blogginlägget strax efter jul 2021. Särskilt hans teologiska avrättning av västerländsk amerikansk evangelikal krist-sionistiska ”teologi” är värd att ta del av – faktiskt rena lustmordet på den förvirrade Bibelförståelse som finns hos många som på andra sidan atlanten men också här i Sverige låter sig vara fångade av borgerlig bosättarromantik som jag nämnde i förra inlägget.

Tillbaka till mina funderingar för sistlidna söndag: Vad ska jag förkunna?

En tanke jag fick var att låta Google stå för en grovöversättning jag putsar till en något bättre svenska – jag brukar ibland göra så med engelsk text – och hålla Betlehems-kollegans predikan i Älvsby kyrka Söndagen före Domsöndagen.

Det blev inte så. Vad ska jag förkunna? Fick ett annat svar. Kanske berättar jag om det i nästa inlägg. Det jag nu bjuder på, noble Bloggläsius, är min översättning av Isaacs förkunnelse som på engelska kan läsas här.

gud under bråten i gaza

De belägrade vår palestinska familj i Gaza, beskrev dem som monster och skyllde på dem. Israeliska styrkor bombade deras hem, jämnade deras stadsdelar med marken, fördrev dem och skyllde på dem. Våra familjer – bröder och systrar, mostrar och farbröder och syskonbarn – tog sin tillflykt till skolor där de bombades, på sjukhus där de bombades, på gudstjänstplatser där de bombades, och fick skulden.

Vi är brutna. Folket i Gaza lider. De har förlorat allt utom sin värdighet. Många nådde härligheten – de nådde martyrdöden – även om de inte bad om det. Nu, återigen i vår historia, står de inför samma val: död eller fördrivning. Vår Nakba fortsätter!

Vart ska de gå? Det finns ingen plats för dem i denna värld!

Världens nationer – inklusive USA – är emot dem. De använder pengar, vapen, diplomati och teologi mot folket i Palestina, mot folket i Gaza. De pratar sinsemellan om var vi kommer att hamna efter en etnisk rensning – som om vi vore extra lådor som inte har någon plats i huset!

Det finns ingen nåd. Mänsklighet är borta. Det finns ingen som sörjer vår död. Det finns ingen som kan stoppa denna krigsmaskin eftersom vi inte kommer från ett visst folk, religion eller ras. Vi är inte bland de "utvalda". Världens politiska makter ser oss som ett hinder, inte som en allierad. Vi var brutna och är brutna igen varje dag av bilder på döda, speciellt när det kommer nära oss – våra familjer, våra systrar, våra släktingar och nära och kära som vi pratat med dagligen. Vi är alla brutna. Vi hör skrämmande historier om helvetet på jorden. Helvetet är en realitet i Gaza idag. Våra palestinska syskon är i det nu.

Det som händer i Gaza är inte ett krig eller en konflikt utan en förintelse – ett kontinuerligt folkmord och etnisk rensning genom död och tvångsförflyttning. Världens politiska makter offrar det palestinska folket för att säkra sina intressen i Mellanöstern; de säger att vår förintelse behövs för att hålla Israels folk säkert. De erbjuder oss som ett försoningsoffer på ett altare där vi med våra liv betalar priset för deras synder.

Var är rättvisan? De pratar om internationell rätt. De föreläser för oss om mänskliga rättigheter och ser ner på oss som om de är överlägsna alla andra vad gäller värderingar och moral. Jag säger till dem, "Försvinn med era lagar och ert tal om mänskliga rättigheter". Ni européer och amerikaner har blivit avklädda inför hela världen idag. Er rasism och hyckleri har avslöjats. Är det verkligen ingen skam? Jag personligen vill inte höra talas om fred och försoning.

Dagens folk i Gaza vill ha liv. De vill ha en natt utan bombningar. De vill ha medicin och kirurgiska operationer med smärtlindring. De vill ha livets enklaste nödvändigheter: mat, rent vatten och elektricitet. De vill ha frihet och ett värdigt liv. De som är under bombardemang, misshandel och förföljelse vill inte höra talas om försoning och fred. De vill ha slutet på aggressionen!

De bad oss att be.

Folket i Gaza ber oss fortfarande att be, och de ber fortfarande. Var får du den tron?

Vi bad. Vi bad om skydd för dem... och Gud svarade oss inte, inte ens i "Guds hus" kunde kyrkobyggnader skydda dem. Våra barn dör inför världens tystnad och inför Guds tystnad. Hur svårt är denna Guds tystnad! Idag ropar vi tillsammans med psalmisterna:

Min Gud, min Gud, varför lämnade du Gaza? Hur länge kommer du glömma henne helt? Varför döljer du ditt ansikte för henne? Om dagen ropar jag på dig, men du svarar inte; om natten finner vi ingen vila.

Gå inte bort från folket i Gaza, för nöden är nära, för det finns ingen som hjälper. O Herre, vår frälsnings Gud, dag och natt har vi ropat inför dig ... låt vår bön komma inför dig ... böj ditt öra till våra rop ... ty du har säkert blivit mätt på lidanden. Våra själar och våra liv närmar sig avgrunden ... våra ögon smälter av förnedring. Vi åkallar dig, Herre, varje dag. Vi sträcker ut våra händer till dig. Varför, Herre, förkastar du våra själar? Varför döljer du ditt ansikte för oss? (varierat ur Psaltarpsalmerna 13, 22 och 88)

Vi söker efter Gud i detta land. Teologiskt, filosofiskt frågar vi: Var är Gud när vi lider? Hur förklarar vi hans tystnad?

Men bort från filosofi och existentiella frågor. I detta land är till och med Gud ett offer för förtryck, död, krigsmaskin och kolonialism. Vi ser Guds Son i detta land ropa samma fråga på korset: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Varför låter du mig torteras? Korsfäst?

Gud lider med folket i detta land och delar samma öde med oss. Som Mitri Al-Raheb skrev i sin artikel "Theology in the Palestinian Context", som dök upp i en arabisk bok jag redigerade:

”När det gäller detta lands Gud, han är inte som alla gudar... Hans land är plöjt med järn... Hans tempel är förstörda av eld ... Hans folk trampas under fötterna, och Han rör inte en muskel . Detta lands Gud är dold. Du söker efter hans spår men ser dem inte. Du längtar efter att han ska klyva himlarna och komma ner för att se. Att lyssna, att vara medkännande, att rädda. Detta lands Gud stöter inte bort brutala arméer utan delar snarare ödet med sitt folk. Hans hus är rivet. Hans son är korsfäst. Men hans mysterium går inte under. Snarare reser han sig ur askan, och med flyktingarna ser du honom. Han går, och i nattens mörker väcker han källor av hopp. Utan denna Gud förblir Palestina ett bränt land ... det förblir ett förstört fält. Men om Gud trampar på dess grund kommer han göra det till ett heligt land, ett land i vars kullar de goda nyheterna om fred ljuder.”

Älskade vänner. Låt oss i dessa svåra tider trösta oss med Guds närvaro mitt i smärta, till och med mitt i döden, för Jesus är inte främmande för smärta, arrestering, tortyr och död. Han går med oss i vår smärta.

Gud är under bråten i Gaza. Han är med de rädda och flyktingarna. Han är i operationssalen. Det är vår tröst. Han vandrar med oss genom dödsskuggans dal. Om vi ​vill be, är min bön att de som lider ska känna denna helande och tröstande närvaro.

Vi äger en annan tröst – uppståndelsen.

Låt oss i vår trasighet, smärta och död upprepa evangeliet om uppståndelsen: "Kristus har uppstått." Han blev förstlingen av dem som somnat in. När jag såg bilderna av dessa helgons kroppar i de vita påsarna framför kyrkan, under deras begravning, kom Kristi kallelse till mig: ”Kom, du som är min Faders välsignade, ärv det rike som är berett för dig från världens grundvalar” (Matt 25:34).

Framför bilder av död och bilder av barns död hör vi idag Kristi odödliga kallelse: "Låt barnen komma till mig och hindra dem inte, ty Guds rike tillhör sådana som de" (Mark. 10:14). Om det inte finns plats för Palestinas barn och Gazas barn i denna grymma och förtryckande värld, då har de en plats i Guds armar. Kungariket är deras. I bombningarna, fördrivningen och döden kallar Jesus dem: ”Kom till mig, du som är välsignad av min Fader. Låt barnen komma till mig, för deras är riket." Detta är vår tro. Detta är vår tröst i vår smärta. Amen.

Nu börjar det ha gått in mot en vecka sedan det var dubbelhelg. Söndag-måndag var jag en liten smula inspirerad att skriva något helgknutet och började knappa i tellefånen. På något vis sjönk det dock tillbaka på grund av situationen Israel-Palestina. Själva krigsbullret men främst hur jag såg att det ”resonerades” i en del ”kristliga” sammanhang fick mig att skrivklådigt försöka problematisera och vidga perspektiv i främst tidningarna Dagens och Världen Idags Facebook-sidor och kommentarer där. En ganska otacksam strävan – tyvärr. Nu på torsdag-fredag märker jag att i takt med att Israel dödar fler och fler så har – med undantag för Världen Idag – det mesta energiska proisraeliska flaggviftande minskat betydligt. Att israeliska bomber, granater och skottlossning nu tillsammans med belägringen då man strypt vatten, mat och el massakrerat fler än 10000 personer tycks kyla av fleras ganska enkla ställningstaganden.

Ska jag då återvända till tankarna om dubbelhelgen?

Rykande aktuellt känns det inte – men i alla fall.

Jag har ingen exakt bild av hur det blev med gudstjänster och sånt. Hur det var lokalt vet jag men någon övergripande bild av regionen har jag inte. Att det varit gott om samlingar och jox med anledning av ljuständning och sånt står dock klart. SVT uppmärksammade saken finstämt och givetvis tände vi om fredagen ljus på mammas och pappas grav. Nån ordning ska det ju vara!

Hur de två helgdagarna – Alla helgons dag och Alla själars dag – formades i regionen har jag alltså inte aktivt undersökt. Förr i världen när församlingar bedrev offensiv annonsering kunde jag i Lokala Världsbladet alias Piteå-Tidningens i de så kallade Predikoturerna få snabba överblickar. Då församlingarna (av kostnadsskäl) slutat med den formen av marknadsföring – om den var bra eller inte är en annan diskussion – har kommunikationsvägen i viss mån ändrats. I ett lokalt annonsblad meddelas jag var annan onsdag vad man i Älvsby församling avser hitta på – det är gott och väl – men det är allt vad jag som församlingsbo pådyvlas. Naturligtvis finns på hemsidor och liknande mer än vad som syns i annonserna men det får jag del av om jag själv aktivt söker upp det, inte annars. Just det är vad jag menar med ändrad kommunikationsväg – att man inte längre kablar ut utan menar att folk ska länka in. Kyrkan är inte ensam om att göra så. Det finns mer och mer i samhället i stort. Att information är tillgänglig är bra men jag kan efterlysa fler offensiva åtgärder.

I Älvsby kyrka var vi sju personer i Högmässan på Alla helgons dag. Tre var personal, fyra där utan betalning. Jag vet att den helgdagen som trots att den är så viktig att den är en egen dag får denna ringa uppmärksamhet. På många håll har man inte ens någon Huvudgudstjänst utan nöjer sig med Minnesgudstjänst på eftermiddagen. Det tycker jag är fel men jag begriper att korister och andra laddar för eftermiddagen men till detta kommer att medvetandet om detta med ”extrahelgdagar” blir svagare intill obefintligt både hos allmänheten men också bland kyrklig personal och förtroendevalda – de som när man sätter ihop verksamhetsplaneringar och annat kallar sig ”vi i församlingen”. Denna försvagning drabbar inte bara Alla helgons dag utan också till exempel Annandag jul, Trettondagen, Kristi Himmelsfärds dag – med flera.

Det var alltså annonserat Gudstjänst med Nattvard på Alla helgons dag, i praktiken Högmässa. Bra! Då vi var få förändrades det till ordningen för Veckomässa men med predikan. Det var en fullt vettig anpassning. Bilden överst visar vilka psalmer som med en del moment i liturgin utgick. Den yngre kollegan höll utifrån Lukasevangeliet kapitel 6 verserna 20-26 en vettig prediken som du, noble Bloggläsius, kan läsa här om du vill.

”Saliga ni som är fattiga – ve er som är rika”. Jesus vänder på begreppen, och orden är lika förvirrande då som nu. På Jesu tid sågs det som välsignat och saligt att vara rik, och motsatsen att vara fattig. Idag har de flesta säkert en mer sekulär syn på rikedom, men likafullt skulle nog många säga: Lycklig den som är rik.

Men Jesus vänder på steken. ”Ve” är motsatsen till ”salig”. Ve den som är rik, den har redan fått ut sin glädje. De fattiga däremot äger Guds rike, menar Jesus. Ett glädjebud åt de fattiga, som Jesus utlovar tidigare i Lukasevangeliet.

Samtidigt så kan man ställa en kritisk fråga, så här på Alla helgons dag.

Hur menar du nu, Jesus? Är alla fattiga, hungrande, gråtande och förföljda helgon?

Kanske inte. Fattigdom kan föda girighet. Hunger kan föda själviskhet. Tårar kan föda bitterhet. Förföljelse kan föda hat.

Det finns inget automatiskt saliggörande i att uppleva dessa inre och yttre tillstånd. Samtidigt kan även rikedom göda girighet, mättnad föda själviskhet.

Skratt kan vändas i hån och cynism. Beröm kan föda förakt för medmänniskan genom den anda av högmod som svävar över berömmet som en gam, det som Laestadius kallar äre-djävulen.

Av det kan vi dra slutsatsen att det är som Jesus säger: det är inte det som går in i människan som gör henne oren, utan vad som går ut ur henne.

En del saker i våra liv kan vi råda över, men mycket sker utan vårt godkännande. Det är i de stunderna saligheten sätts på prov. Utmärkande för de människor som kallas helgon är den gudagivna gåvan att bevara hjärtat i både medgång och motgång. Detta eftersom de haft sitt mål och sin källa i den evigt stadiga klippan: Jesus Kristus. Då behöver varken fattigdom eller rikedom fördärva själen, utan allt tas emot som vore det från Gud. I fattigdomen kan ibland den största givmildheten och gästfriheten utövas. Även om det materiellet sett vore lättare för den rike att utöva givmildhet och gästfrihet. Det är för övrigt så Luther ser på materiell rikedom: dess enda förtjänst är ifall vi använder vår eventuella rikedom till att hjälpa andra. Rikedomen tillhör ju ytterst Gud själv. Att utöva givmildhet är alltså ett erkännande av rikedomens rätta ägarskap. Och då behöver inte eventuell rikedom vara lika ”ve-bringande” som i dagens evangelium.

Alla helgons dag. Ordet ”helgon” låter stort. Men det är bara för stort om vi tror att vi i oss själva ska uppnå den helighet som ordet antyder. All helighet tillhör Gud, och det är genom vår gemenskap med honom som vi söker de egenskaper som Jesus visade genom sitt liv, och som de kända helgonen exemplifierar genom sina liv. Men de flesta helgon är för allmänheten helt okända – och det är i sin ordning. Du har kanske människor i ditt liv som du ibland tycker dig ana Kristi ljus genom. Människor som lämnar en god eftersmak.

Jag tänker på något som numera avlidne biskopen Martin Lönnebo sade i en predikan. Han uppmande oss till två saker. Det ena: att vara som kakelugnar. Kakelugnen utstrålar värme även efter att elden slocknat. Så kan det vara med människor också. Långt efter att elden slocknat, människan har gått bort, så kan minnet utstråla värme hos de efterlevande. Hos barn, barnbarn, grannar, kamrater… kakelugnen fortsätter stråla värme. Och om det är vårt eftermäle, då har vi nått något mycket större än all rikedom och framgång denna värld kan erbjuda. Om vi blev som kakelugnar. En nåd.

Det andra är att vi uppmanades att vara som kallkällor. Kallkällan är i heta sommaren sval, men i kalla vintern är den inte varm, men så pass varm att den är öppen. Drickbar.

Att vara som kallkällan är alltså att sträva efter den kylande, dämpande, lugnande effekten när det hettar till i olika situationer och sammanhang. När tonläget höjs, orden hårdnar, både bokstavliga och bildliga nävar knyts till strid. Vilken nåd om man då får vara kallkällan i sommarhettan – pålitligt sval – och konfliktdämpande. Och att vara den isfria, öppna källan när omgivningen är kall och ogästvänlig. När medmänsklighet, tolerans och öppenhet tycks sina. När alla dörrar känns stängda. Återigen, en nåd om man då, med Guds hjälp, får vara kallkällan i vinterkylan – pålitligt öppen – och livgivande.

I denna värld, som i mörka stunder känns allt mindre behaglig, utan allt oftare för varm eller för kall – tänk om fler vore kallkällor och kakelugnar. Vi – Jesu helgon av kallkällan och kakelugnen. Vi är inga kända helgon. Om hundra år är de flesta av oss bortglömda till namnet. Men ändå kan vårt minne vara till värme för kommande generationer. Och idag bjuds vi till en av Guds källor: nattvarden, där vi tillsammans med alla kända och okända helgon samlas kring den främste i helighet och barmhärtighet: bevararen av hjärtan, Jesus Kristus.

Igår snubblade jag över en artikel på nätet. På engelska. Jag länkade till den på min Facebook väl medveten om att både det utomländska språkte och längden inte omedelbart skulle locka alla mat- och selfiefotograferare till att plöja den. Dessutom handlade artikeln om viktiga men ganska svåra ting.

Nu har jag översatt den. Google Tranlate gav ett råmaterial som jag putsat lite. Bibelcitat har jag återgett så som de står i Bibel 2000. Vill man läsa artikeln på engelska finns den här. Info om organisationen Sojourners bakom artikeln finns här och på svenska i fotnoten efter artikeln.**

KÄRA KRISTNA: ELD UPPHÖR ÄR INTE ATT KAPITULERA

På måndagen uttalade sig Israels premiärminister Benjamin Netanyahu om Israels krig mot Hamas. Han förklarade i ett tal att "det här är en tid för krig" och avvisade växande uppmaningar från hela världen om vapenvila. Netanyahu hävdade att "uppmaningar till vapenvila är uppmaningar till Israel att kapitulera för Hamas, att kapitulera för terrorism, att kapitulera för barbari." Som efterföljare till Jesus måste vi invända. Fred betyder inte eftergift, inte heller betyder vapenvila stöd till Hamas. Tvärtemot våldets logik finns det ingen militär lösning på denna kris. Det här är en tid för fredsskapande – som börjar med en vapenvila.

Att hålla fast vid Jesus uppmaning att skapa fred betyder inte att vi påstår att vi har alla svar; det gör jag absolut inte. Som många människor har jag ofta känt mig maktlös över komplexiteten och omfattningen av denna kris under veckorna efter Hamas terroristattack den 7 oktober. Jag har kämpat med hur jag bäst kan visa uppriktig solidaritet med mina judiska syskon som upplever stigande antisemitism och har berättat för mig att de kände att Israel var deras "sista säkra plats". Jag har också brottats med hur man kan visa djup solidaritet med palestinier som har upplevt mer än 70 år av hinder för ansträngningar att säkra rättigheterna att kontrollera sitt eget öde, såväl som de dagliga förnedringarna, förtrycket och våldet från den militära ockupationen.

Men här är vad jag vet: Krig, till sin natur, påverkar ofta människor att välja sida och avhumanisera den andra sidan för att rättfärdiga våld. Vi har sett farorna med detta binära synsäyy här i USA då vissa studentgrupper till stöd för palestinsk befrielse felaktigt har hyllat eller misslyckats med att fördöma Hamas attacker, medan vissa pro-israeliska grupper (inklusive många amerikanska kristna) har misslyckats med att erkänna orättvisan i den pågående ockupationen av Palestina och de allvarliga dödssiffror som Israels svar har tillfogat civila i Gaza. Men samtidigt som världens makter vill att vi ska välja sida och förklara oss helt (och uteslutande) pro-israeliska eller pro-palestinska, måste kristen medkänsla befrias från favorisering. Som fredsstiftare måste vi hedra Guds bild i varje israel och i varje palestinier.

Avvisa falska poler och likheter

Vi måste placera oss tillsammans med de hundratals israeliska och internationella som Hamas håller fångna som gisslan i Gaza, de 1400 israeler som dödats i Hamas attacker och de mer än 8000 palestinier som har dödats i hem, skolor, kyrkor och flyktingläger av Israels vedergällningsbombningar i Gaza. Vi ska fördöma Hamas attack som ett oförsvarligt terrordåd samtidigt som vi kritiserar staten Israel för dess nuvarande markinvasion, dess 16-åriga blockad av Gaza och långvariga militära ockupation av Västbanken. Vi måste skilja på Hamas, vars uttalade mål är att förstöra staten Israel, och palestiniernas kamp för självbestämmande och värdighet. Vi kan vara tydliga med att fördöma Hamas handlingar inte upphäver krav på rättvisa i Palestina, inte heller bör fördömande av staten Israels handlingar blandas ihop med antisemitism.

Även om vi förkastar falsk polaritet, måste vi också förkasta falska likheter kring långvariga asymmetrier vad gäller makt. USA är den mäktigaste nationen i världen, och i decennier har vi varje år gett miljarder dollar till den israeliska militären, samtidigt som vi gett i stort sett okritiskt diplomatiskt stöd för den israeliska regeringens agerande. Detta stöd har varit nästan orubbligt trots Israels ockupation av Västbanken och Gaza som började 1967. Efter att Hamas tagit kontroll över Gazaremsan 2007, har en strikt blockad gemensamt verkställt av Israel och Egypten fått vissa människorättsförespråkare att likna Gaza med ett "friluftsfängelse". Dödssiffran återspeglar denna extrema maktskillnad: Enligt FN:s siffror dödades 5610 palestinier och 244 israeler mellan 2008 och 2020, en skillnad på nästan 23 till 1 i dödsfall. Offren från de senaste veckorna har vida överträffat denna 12-årsperiod, något som borde få oss alla att våndas.

Palestinska kristna ledare formulerade nyligen i ett öppet brev riktat till västerländska kristna vad det innebär att förkasta falska poler och likvärdigheter. Samtidigt som de gjorde det klart att de "inte tolererar våld – inte ens av de maktlösa och ockuperade", utmanade de västerländska kristna att upphöra med sitt "orubbliga stöd till Israels krig mot det palestinska folket" och beklagade "det fruktansvärda sammanhanget av förtryck som många västerländska kristna teologer och ledare ihärdigt ignorerat.” Även om jag önskar att deras brev varit mer kraftfullt när det gäller att fördöma Hamas fruktansvärda attack, borde dessa ord från några av de människor som har blivit djupt påverkade av det senaste och pågående våldet döma och utmana oss alla som efterföljare till Kristus.

Sök sanningen

I krigets dimma florerar desinformation. Fredsskapande innebär att utreda utbredda antaganden, ställa svåra frågor och söka sanningen. Till exempel, efter att staten Israel förklarat krig mot Hamas, stängde de omedelbart av vatten och elektricitet, släppte tusentals bomber och började förbereda sig för en markinvasion – ett svar som verkade anse att det enda sättet att säkra Israel var att utrota Hamas från Gazaremsan, även på bekostnad av tusentals civila liv. Detta svar bortser från att vissa Hamas-ledare inte bor i Gaza; att experter säger att krossande av terrorism med militär kraft sällan fungerar och att utdraget våld mot minoritetsgrupper – inklusive ockupation och tvångsförflyttning – kan motivera framtida terrordåd. Vi måste ställa svåra frågor, inklusive om Israels uttalade mål att besegra Hamas ens är genomförbart (och till vilken kostnad) och, om Israel skulle lyckas, vem som ska styra Gaza. Hittills har staten Israel inte erbjudit några planer för hur Gaza skulle styras om de lyckas slå ut Hamas.

Staten Israel har rätt och skyldighet att försvara sina medborgare från terrorism och försöka förhindra framtida attacker – men vägen till långsiktig säkerhet börjar inte med missiler. Fredsstiftare måste göra andra alternativ för att säkerställa säkerheten för Israels medborgare mer synliga, särskilt alternativ som inte begår krigsförbrytelser och sår frön till framtida våld.

Några av dessa alternativ inkluderar ickevåldsstrategier, som att arbeta med regionala länder för att arrestera Hamas-ledare och ställa dem inför rätta och prioritera strävan efter en politisk lösning för Palestina vid sidan av att verkställa säkerhetsarrangemang för Israel. Andra alternativ inkluderar mer begränsade militära tillvägagångssätt: den utrikespolitiske experten Richard Haass har hävdat att Israel skulle kunna "utföra riktade attacker mot Hamas ledare och krigare" som ett mer begränsat och effektivt svar, tillsammans med att stärka säkerheten längs Israels gräns mot Gaza. En vapenvila skulle kunna möjliggöra en bredare och sundare politisk diskussion kring både kort- och långsiktiga tillvägagångssätt som tar Israels säkerhet på allvar samtidigt som de på allvar tar itu med grundorsakerna till terrorism.

Vägra att vara passiv

Att ställa dessa frågor och formulera sanningen är viktiga. Genom hela Bibeln befaller Gud både sanning och handling – och förbjuder deras motsatser. "Du ska inte gå med förtal bland dina bröder, och du ska inte stå din nästa efter livet. Jag är Herren” (3 Mosebok 19:16). Just nu är vägran att vara passiv ett sätt att påverka vår egen regering till att använda sin makt rätt.

Även om jag är bestört över president Joe Bidens upprepning av USA:s "orubbliga" stöd för Israel, är jag tacksam att hans administration använde sitt betydande diplomatiska inflytande för att fördröja markinvasionen och har ändrat sin position för att kräva en humanitär paus. Vi måste nu uppmana Biden att gå ett steg längre i att utöva maximalt diplomatiskt tryck för att förhandla fram en vapenvila som ett sätt att förhindra att det pågående kriget leder till en bredare regional konflikt och återuppta flödet av medicinsk hjälp, vatten, mat och bränsle i Gaza.

I mitten av oktober meddelade Biden att USA skickade 100 miljoner dollar i humanitärt bistånd till Gaza och Västbanken. Två dagar senare begärde han mer än 105 miljarder dollar, främst i militärt bistånd till Ukraina och Israel. Endast en tiondel av beloppet (drygt 9 miljarder dollar) skulle gå till humanitärt bistånd för palestinska, israeliska och ukrainska civila. Även om det är oklart om kongressen kommer att godkänna Bidens plan så återspeglar inte att fördela så mycket till krig behovet av att investera i fredsskapande. Den amerikanska regeringen skulle kunna utnyttja sitt inflytande genom att göra ytterligare bistånd till Israel villkorat av en förhandlad vapenvila med Hamas och tillhandahållande av humanitärt bistånd till Gaza.

Ordspråksboken säger att "utan profeter förvildas folket" (29:18), vilket vissa översättningar lyder det "där det inte finns någon syn, avvisar folk återhållsamhet." Återhållsamhet. Ett ord som är både laddat och imperativt i detta ögonblick.

Min största rädsla är att staten Israel, uppbackad av det otvetydiga stödet från den amerikanska regeringen, kommer att fortsätta sitt krig mot Hamas på sätt som skapar ytterligare krigsförbrytelser och orsakar en ännu större humanitär katastrof, vilket i sin tur kommer att uppvigla en ondsint cykel av eskalerande regional konflikt. Nu är det dags att begränsa markinvasionen och bombningarna. Fortsatt krig kommer att förblinda Israel för att se och sträva efter alternativ som har mycket bättre chanser att säkerställa långsiktig säkerhet. Fredsskapande kräver både återhållsamhet och modiga och konkreta handlingar som trappar ned den nuvarande konflikten och öppnar nya möjligheter för mer varaktig fred, säkerhet och rättvisa.

*  Matteusevangeliet kapitel 5 vers 9.

**  Sojourners är en ekumenisk kristen medie- och opinionsbildningsorganisation som arbetar för social och rasmässig rättvisa. Sojourners publicerar en prisbelönt tidskrift, producerar dagliga nyheter och kommentarer på sojo.net och mobiliserar troende människor för social rättvisa genom SojoAction.

Vi försöker inspirera hopp och bygga en rörelse för att förvandla individer, samhällen, kyrkan och världen genom att formulera den bibliska uppmaningen till rasmässig och social rättvisa, liv och fred och miljövård.

Sojourners är kristna som följer Jesus, men som också strävar tillsammans med andra i olika trostraditioner och alla dem som är på en andlig resa. Vi når in i traditionella kyrkor men också till dem som inte passar in i dem. Tillsammans försöker vi upptäcka beröringspunkter mellan tro, politik och kultur. Vi arbetar aktivt för att främja väljar- och demokratiskydd, invandringsrättigheter, korrekt polisarbete, ekonomisk rättvisa, jämställdhet, fredsbyggande och mer.

När vi bygger eb god framtid bygger vi på mer än 50 år av att inspirera, utrusta och mobilisera människor som du – människor med tro och samvete – för att omsätta tro i handling för social rättvisa och fred. Vi inbjuder dig att gå med, att ansluta och att agera. Vi välkomnar dig.

Rubrikens vad var det jag sa brukar jag undvika att säga när man ser tillbaka på skeenden och utveckligar jag med varnande tonfall motsatt mig när man valde vägar som det visade sig ledde fel eller inte fram till det man åsyftade. Ord som vad var det jag sa blir dryga och låter föraktfulla. Jag formulerar mig annorlunda: Nog är det märkligt att jag som så ofta får rätt så sällan får ha rätt. Om det är mindre drygt kan man diskutera.

Nu, i detta blogginlägg, handlar inte vad var det jag sa om något diskussions- eller debattämne vare sig i kyrka eller samhälle. Med rubriken syftar jag bara på det jag nämnde i förra inlägget om min framfart förra veckan iTorsdagsgruppen på folkhögskolan. Orden vad var det jag sa gäller alltså ungefär det jag sa då och är ungefär innehållet i det handskrivna manus jag förhöll mig fritt och samtidigt ganska troget till. Det blev såhär.

Vi börjar bakvägen!

Inte med att jag presenterar mig och det jag/vi ska syssla med. Vi tar det omvänt.

Vad vet ni eller tror er veta om mig? Ni ropar och jag noterar på tavlan.

Detta var EN aspekt av folkbildning, att man vill utgå från deltagarnas tidigar sammanlagda kunskaper och föreställningar. Er bild av mig blev presentationen, inte att jag ur er synvinkel utifrån eller uppifrån bestämt mig för vad jag skulle presentera mig med.

Just begreppen utifrån och uppifrån kan vara ett sätt att försöka förstå principer bakom utbildning och folkbildning. Det är inte samma saker – men inte helt olika heller. Ungefär som fil och yoghurt som liknar varandra. Kan användas i brist på det man ville ha – jag och Primärhustrun har var sitt paket. De liknar till förväxling varandra i tallriken – men är inte samma sak!

Man kan man filosofera mycket kring det allmänna utbildningsväsendets när-var-hur från 400-300-200-talet före Kristus fram till nu. Grekiska filosofer till trots – de tillhörde alla en liten smal elit i samhället – verkar något av ett utbildningssystem tidsmässigt ha börjat hos judarna i höjd med att de skrifter vi kallar Gamla testamentet formades och samlades.

Runt templet i Jerusalem var det det officiella prästerskapet som bestämde offer, sånger och annat. På något vis utifrån och uppifrån. På avstånd från Jerusalem började man mötas för att på sabbaten läsa ur skrifterna som av kostnadsskäl naturligvis inte var var mans egendom men fanns i varierande omfattning i den synagoga det krävdes 10 judiska familjer för att bilda. Där skulle texterna ”utifrån” och ”uppifrån” läsas – på hebreiska fast man succesivt mer och mer till vardags talade arameiska. Egentligen är det en intressant situation. I synagogan, liksom i templet, användes ett språk men på backen utanför pratade man ett annat språk när man skulle avgöra vilka som skulle bjuda vilka på synagogekaffe.

De heliga texterna ”utifrån” och ”uppifrån” ändrade man inte. De var heliga och fastlagda. Problemet var vem som skulle läsa. Synagogeriet var en lekmannarörelse nedifrån, inte ett utflöde från expertis i och kring templet. Man behövde alltså läskunnigt folk! Och inte bara läskunniga sisådär. De skulle kunna läsa offentligt på ett språk man inte talade till vardags. Det för nog med sig det första exemplet vi har på en något så när allmän utbildning – av pojkar. Idealet blev att en vuxen man skulle kunna vara läsare i gudstjänsten – alltså behärska läs- och bokstavskonsten till nivån att kunnae se den handskrivna texten, identifiera vilket avsnitt det var och så dra den ur minnet eller läsa innantill. För det måste pojkarna tragla bokstäver och öva. Det skedde i synagogan men också hemma i oljelampans sken övervakade av pappa, farfar och morfar – med tjuvlyssnande läraktiga systrar. Alla blev naturligtvis inte goda läsare i gudstjänsten. En del avstod nog för det var jobbigt. Andra blev bra.

Ett par hundra år före vår tideräkning börjar översattes de skrifter vi kallar Gamla testamentet till grekiska som var ett fungerande språk främst i städerna runt hela Medelhavet och ända bort till Indien. Många judar levde i denna förskingring. Efter hand släppte de också i sina synagogor sina kunskaper i arameiska och hebreiska för stadsspråket grekiska – annars samma ideal om vem och vilka som skulle läsa. Till den miljön b...

Så här långt skrev jag för några dagar sedan. Jag konstaterade att detta bara var en första tredjedel på en renskriven form av mitt handskrivna klotter om utbildning och folkbildning. Ett blogginlägg med rubbet skulle bli lika långt som halva förra vintern och näppeligen inte intressera någon. Sittande vid datorna tar jag därför, långt innan jag är framme vid avsnittet om Tidö-partiernas förvirrade och skadliga hantering av folkbildningen, beslutet att avbryta denna aspekt av vad var det jag sa.

Men en tanke, dock inte för bloggen primärt, har börjat gnaga i mitt sinne. Är vad var det jag sa en titel på en bok med funderingar kring hur jag genom åren i förkunelse, Bibelstudier och på annat vis behandlat olika Bibeltexter? Jag har ju kvar praktiskt taget alla manus och skulle kunna göra den tillbakablicken med aktualiserade kommentarer kring vad var det jag sa.

Eller skall någon stackars doktorand ägna sig åt sådant självskadebeteendet?