stigstrombergsson

Vad ska jag förkunna?

Den frågan är inte ny. Från och till har jag ställt mig den i nästan ett halvsekel. Gissar att andra i samma bransch också ställt den. Till och med profeten Jesaja på 700-talet för Kristus brottades med saken – och fick svar i kapitel 40 vers 6 och framåt.

 

Inför förrgårdagens Högmässa i Älvsby kyrka kom tankarna på nytt. Vad ska jag förkunna? Söndagen före Domsöndagen med sitt tema Vaksamhet och väntan har sina Bibeltexter – i år tredje årgången om var och när Guds rike kommer. Det skulle gå att om inte fullt reda ut så i alla fall rådda i. Göra så är helt OK, alltså att hålla en så kallat ”helt vanlig predikan” utifrån en given text. Inget klander om det blir så.

 

En annan tanke kom dock för ett par veckor sedan när jag på en amerikansk hemsida kunde jag ta del av i skriven form en predikan som hölls av den palestinske evangelisk-lutherske prästen Munther Isaac den 22 oktober i the Evangelical Lutheran Church i Betlehem och i the Evangelical Lutheran Christmas Church i Jerusalem. Hans predikan följde på israeliska styrkors attack mot Gazas äldsta aktiva kyrka, den historiska St. Porphyrius grekisk-ortodoxa kyrka. Den bombningen dödade 18 människor, skadade andra och fördrev omkring 400 civila som sökt skydd i kyrkans närhet. Det israeliska angreppet skedde efter att Hamas med sitt angrepp den 7 oktober trappat upp den kroniska konflikten och under den tid Israel ”bara” bombade från luften och sköt med artilleri, alltså innan markinvasionen som nu pågår.

 

Jag har träffat Munther Isaac. I Betlehem. I ”hans” kyrka. Hans predikan då begrep jag inte ett vitten av – min arabiska är så när som en och annan glosa helt obefintlig. Vid kaffet efteråt gav han dock vår nordsvenska grupp ett ”Summary in English”. Det var den bästa utläggning jag hört utifrån Jesus-orden om att älska sina fiender/motståndare. Klangen blev speciell i skuggan av den separationsmur runt Betlehem som palestiniernas motståndare byggt. Den som är intresserad kan via Google kolla upp vad ”separation” blir på det sydafrikanska språket afrikaans.

 

För snart ett par år sedan fick jag i julklapp av Primärhustrun i mitt liv en bok jag tipsat henne om – The Other Side of the Wall: A Palestinian Christian Narrative of Lament and Hope skriven just av Munter Isaac. Jag läste den omgående och bloggade om den här. Jag grävde fram den ur hyllan och har nu läst den ett andra varv. Boken skrevs när konflikten ockuperade-ockupanter var i mer av ett normalt förtyckarläge och då Donald Trump var president – alltså en annan situation än det öppna krig vi nu ser. Den är därför inte helt up-to-date men det spelar mindre roll. Jag står för vad jag skrev i blogginlägget strax efter jul 2021. Särskilt hans teologiska avrättning av västerländsk amerikansk evangelikal krist-sionistiska ”teologi” är värd att ta del av – faktiskt rena lustmordet på den förvirrade Bibelförståelse som finns hos många som på andra sidan atlanten men också här i Sverige låter sig vara fångade av borgerlig bosättarromantik som jag nämnde i förra inlägget.

 

Tillbaka till mina funderingar för sistlidna söndag: Vad ska jag förkunna?

En tanke jag fick var att låta Google stå för en grovöversättning jag putsar till en något bättre svenska – jag brukar ibland göra så med engelsk text – och hålla Betlehems-kollegans predikan i Älvsby kyrka Söndagen före Domsöndagen.

Det blev inte så. Vad ska jag förkunna? Fick ett annat svar. Kanske berättar jag om det i nästa inlägg. Det jag nu bjuder på, noble Bloggläsius, är min översättning av Isaacs förkunnelse som på engelska kan läsas här.

 

gud under bråten i gaza

 

De belägrade vår palestinska familj i Gaza, beskrev dem som monster och skyllde på dem. Israeliska styrkor bombade deras hem, jämnade deras stadsdelar med marken, fördrev dem och skyllde på dem. Våra familjer – bröder och systrar, mostrar och farbröder och syskonbarn – tog sin tillflykt till skolor där de bombades, på sjukhus där de bombades, på gudstjänstplatser där de bombades, och fick skulden.

Vi är brutna. Folket i Gaza lider. De har förlorat allt utom sin värdighet. Många nådde härligheten – de nådde martyrdöden – även om de inte bad om det. Nu, återigen i vår historia, står de inför samma val: död eller fördrivning. Vår Nakba fortsätter!

 

Vart ska de gå? Det finns ingen plats för dem i denna värld!

Världens nationer – inklusive USA – är emot dem. De använder pengar, vapen, diplomati och teologi mot folket i Palestina, mot folket i Gaza. De pratar sinsemellan om var vi kommer att hamna efter en etnisk rensning – som om vi vore extra lådor som inte har någon plats i huset!

 

Det finns ingen nåd. Mänsklighet är borta. Det finns ingen som sörjer vår död. Det finns ingen som kan stoppa denna krigsmaskin eftersom vi inte kommer från ett visst folk, religion eller ras. Vi är inte bland de "utvalda". Världens politiska makter ser oss som ett hinder, inte som en allierad. Vi var brutna och är brutna igen varje dag av bilder på döda, speciellt när det kommer nära oss – våra familjer, våra systrar, våra släktingar och nära och kära som vi pratat med dagligen. Vi är alla brutna. Vi hör skrämmande historier om helvetet på jorden. Helvetet är en realitet i Gaza idag. Våra palestinska syskon är i det nu.

 

Det som händer i Gaza är inte ett krig eller en konflikt utan en förintelse – ett kontinuerligt folkmord och etnisk rensning genom död och tvångsförflyttning. Världens politiska makter offrar det palestinska folket för att säkra sina intressen i Mellanöstern; de säger att vår förintelse behövs för att hålla Israels folk säkert. De erbjuder oss som ett försoningsoffer på ett altare där vi med våra liv betalar priset för deras synder.

Var är rättvisan? De pratar om internationell rätt. De föreläser för oss om mänskliga rättigheter och ser ner på oss som om de är överlägsna alla andra vad gäller värderingar och moral. Jag säger till dem, "Försvinn med era lagar och ert tal om mänskliga rättigheter". Ni européer och amerikaner har blivit avklädda inför hela världen idag. Er rasism och hyckleri har avslöjats. Är det verkligen ingen skam? Jag personligen vill inte höra talas om fred och försoning.

 

Dagens folk i Gaza vill ha liv. De vill ha en natt utan bombningar. De vill ha medicin och kirurgiska operationer med smärtlindring. De vill ha livets enklaste nödvändigheter: mat, rent vatten och elektricitet. De vill ha frihet och ett värdigt liv. De som är under bombardemang, misshandel och förföljelse vill inte höra talas om försoning och fred. De vill ha slutet på aggressionen!

 

De bad oss att be.

Folket i Gaza ber oss fortfarande att be, och de ber fortfarande. Var får du den tron?

Vi bad. Vi bad om skydd för dem... och Gud svarade oss inte, inte ens i "Guds hus" kunde kyrkobyggnader skydda dem. Våra barn dör inför världens tystnad och inför Guds tystnad. Hur svårt är denna Guds tystnad! Idag ropar vi tillsammans med psalmisterna:

 

Min Gud, min Gud, varför lämnade du Gaza? Hur länge kommer du glömma henne helt? Varför döljer du ditt ansikte för henne? Om dagen ropar jag på dig, men du svarar inte; om natten finner vi ingen vila.

Gå inte bort från folket i Gaza, för nöden är nära, för det finns ingen som hjälper. O Herre, vår frälsnings Gud, dag och natt har vi ropat inför dig ... låt vår bön komma inför dig ... böj ditt öra till våra rop ... ty du har säkert blivit mätt på lidanden. Våra själar och våra liv närmar sig avgrunden ... våra ögon smälter av förnedring. Vi åkallar dig, Herre, varje dag. Vi sträcker ut våra händer till dig. Varför, Herre, förkastar du våra själar? Varför döljer du ditt ansikte för oss? (varierat ur Psaltarpsalmerna 13, 22 och 88)

 

Vi söker efter Gud i detta land. Teologiskt, filosofiskt frågar vi: Var är Gud när vi lider? Hur förklarar vi hans tystnad?

Men bort från filosofi och existentiella frågor. I detta land är till och med Gud ett offer för förtryck, död, krigsmaskin och kolonialism. Vi ser Guds Son i detta land ropa samma fråga på korset: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Varför låter du mig torteras? Korsfäst?

Gud lider med folket i detta land och delar samma öde med oss. Som Mitri Al-Raheb skrev i sin artikel "Theology in the Palestinian Context", som dök upp i en arabisk bok jag redigerade:

 

”När det gäller detta lands Gud, han är inte som alla gudar... Hans land är plöjt med järn... Hans tempel är förstörda av eld ... Hans folk trampas under fötterna, och Han rör inte en muskel . Detta lands Gud är dold. Du söker efter hans spår men ser dem inte. Du längtar efter att han ska klyva himlarna och komma ner för att se. Att lyssna, att vara medkännande, att rädda. Detta lands Gud stöter inte bort brutala arméer utan delar snarare ödet med sitt folk. Hans hus är rivet. Hans son är korsfäst. Men hans mysterium går inte under. Snarare reser han sig ur askan, och med flyktingarna ser du honom. Han går, och i nattens mörker väcker han källor av hopp. Utan denna Gud förblir Palestina ett bränt land ... det förblir ett förstört fält. Men om Gud trampar på dess grund kommer han göra det till ett heligt land, ett land i vars kullar de goda nyheterna om fred ljuder.”

 

Älskade vänner. Låt oss i dessa svåra tider trösta oss med Guds närvaro mitt i smärta, till och med mitt i döden, för Jesus är inte främmande för smärta, arrestering, tortyr och död. Han går med oss i vår smärta.

Gud är under bråten i Gaza. Han är med de rädda och flyktingarna. Han är i operationssalen. Det är vår tröst. Han vandrar med oss genom dödsskuggans dal. Om vi ​vill be, är min bön att de som lider ska känna denna helande och tröstande närvaro.

 

Vi äger en annan tröst – uppståndelsen.

Låt oss i vår trasighet, smärta och död upprepa evangeliet om uppståndelsen: "Kristus har uppstått." Han blev förstlingen av dem som somnat in. När jag såg bilderna av dessa helgons kroppar i de vita påsarna framför kyrkan, under deras begravning, kom Kristi kallelse till mig: ”Kom, du som är min Faders välsignade, ärv det rike som är berett för dig från världens grundvalar” (Matt 25:34).

Framför bilder av död och bilder av barns död hör vi idag Kristi odödliga kallelse: "Låt barnen komma till mig och hindra dem inte, ty Guds rike tillhör sådana som de" (Mark. 10:14). Om det inte finns plats för Palestinas barn och Gazas barn i denna grymma och förtryckande värld, då har de en plats i Guds armar. Kungariket är deras. I bombningarna, fördrivningen och döden kallar Jesus dem: ”Kom till mig, du som är välsignad av min Fader. Låt barnen komma till mig, för deras är riket." Detta är vår tro. Detta är vår tröst i vår smärta. Amen.