stigstrombergsson

Nu börjar det ha gått in mot en vecka sedan det var dubbelhelg. Söndag-måndag var jag en liten smula inspirerad att skriva något helgknutet och började knappa i tellefånen. På något vis sjönk det dock tillbaka på grund av situationen Israel-Palestina. Själva krigsbullret men främst hur jag såg att det ”resonerades” i en del ”kristliga” sammanhang fick mig att skrivklådigt försöka problematisera och vidga perspektiv i främst tidningarna Dagens och Världen Idags Facebook-sidor och kommentarer där. En ganska otacksam strävan – tyvärr. Nu på torsdag-fredag märker jag att i takt med att Israel dödar fler och fler så har – med undantag för Världen Idag – det mesta energiska proisraeliska flaggviftande minskat betydligt. Att israeliska bomber, granater och skottlossning nu tillsammans med belägringen då man strypt vatten, mat och el massakrerat fler än 10000 personer tycks kyla av fleras ganska enkla ställningstaganden.

Ska jag då återvända till tankarna om dubbelhelgen?

Rykande aktuellt känns det inte – men i alla fall.

Jag har ingen exakt bild av hur det blev med gudstjänster och sånt. Hur det var lokalt vet jag men någon övergripande bild av regionen har jag inte. Att det varit gott om samlingar och jox med anledning av ljuständning och sånt står dock klart. SVT uppmärksammade saken finstämt och givetvis tände vi om fredagen ljus på mammas och pappas grav. Nån ordning ska det ju vara!

Hur de två helgdagarna – Alla helgons dag och Alla själars dag – formades i regionen har jag alltså inte aktivt undersökt. Förr i världen när församlingar bedrev offensiv annonsering kunde jag i Lokala Världsbladet alias Piteå-Tidningens i de så kallade Predikoturerna få snabba överblickar. Då församlingarna (av kostnadsskäl) slutat med den formen av marknadsföring – om den var bra eller inte är en annan diskussion – har kommunikationsvägen i viss mån ändrats. I ett lokalt annonsblad meddelas jag var annan onsdag vad man i Älvsby församling avser hitta på – det är gott och väl – men det är allt vad jag som församlingsbo pådyvlas. Naturligtvis finns på hemsidor och liknande mer än vad som syns i annonserna men det får jag del av om jag själv aktivt söker upp det, inte annars. Just det är vad jag menar med ändrad kommunikationsväg – att man inte längre kablar ut utan menar att folk ska länka in. Kyrkan är inte ensam om att göra så. Det finns mer och mer i samhället i stort. Att information är tillgänglig är bra men jag kan efterlysa fler offensiva åtgärder.

I Älvsby kyrka var vi sju personer i Högmässan på Alla helgons dag. Tre var personal, fyra där utan betalning. Jag vet att den helgdagen som trots att den är så viktig att den är en egen dag får denna ringa uppmärksamhet. På många håll har man inte ens någon Huvudgudstjänst utan nöjer sig med Minnesgudstjänst på eftermiddagen. Det tycker jag är fel men jag begriper att korister och andra laddar för eftermiddagen men till detta kommer att medvetandet om detta med ”extrahelgdagar” blir svagare intill obefintligt både hos allmänheten men också bland kyrklig personal och förtroendevalda – de som när man sätter ihop verksamhetsplaneringar och annat kallar sig ”vi i församlingen”. Denna försvagning drabbar inte bara Alla helgons dag utan också till exempel Annandag jul, Trettondagen, Kristi Himmelsfärds dag – med flera.

Det var alltså annonserat Gudstjänst med Nattvard på Alla helgons dag, i praktiken Högmässa. Bra! Då vi var få förändrades det till ordningen för Veckomässa men med predikan. Det var en fullt vettig anpassning. Bilden överst visar vilka psalmer som med en del moment i liturgin utgick. Den yngre kollegan höll utifrån Lukasevangeliet kapitel 6 verserna 20-26 en vettig prediken som du, noble Bloggläsius, kan läsa här om du vill.

”Saliga ni som är fattiga – ve er som är rika”. Jesus vänder på begreppen, och orden är lika förvirrande då som nu. På Jesu tid sågs det som välsignat och saligt att vara rik, och motsatsen att vara fattig. Idag har de flesta säkert en mer sekulär syn på rikedom, men likafullt skulle nog många säga: Lycklig den som är rik.

Men Jesus vänder på steken. ”Ve” är motsatsen till ”salig”. Ve den som är rik, den har redan fått ut sin glädje. De fattiga däremot äger Guds rike, menar Jesus. Ett glädjebud åt de fattiga, som Jesus utlovar tidigare i Lukasevangeliet.

Samtidigt så kan man ställa en kritisk fråga, så här på Alla helgons dag.

Hur menar du nu, Jesus? Är alla fattiga, hungrande, gråtande och förföljda helgon?

Kanske inte. Fattigdom kan föda girighet. Hunger kan föda själviskhet. Tårar kan föda bitterhet. Förföljelse kan föda hat.

Det finns inget automatiskt saliggörande i att uppleva dessa inre och yttre tillstånd. Samtidigt kan även rikedom göda girighet, mättnad föda själviskhet.

Skratt kan vändas i hån och cynism. Beröm kan föda förakt för medmänniskan genom den anda av högmod som svävar över berömmet som en gam, det som Laestadius kallar äre-djävulen.

Av det kan vi dra slutsatsen att det är som Jesus säger: det är inte det som går in i människan som gör henne oren, utan vad som går ut ur henne.

En del saker i våra liv kan vi råda över, men mycket sker utan vårt godkännande. Det är i de stunderna saligheten sätts på prov. Utmärkande för de människor som kallas helgon är den gudagivna gåvan att bevara hjärtat i både medgång och motgång. Detta eftersom de haft sitt mål och sin källa i den evigt stadiga klippan: Jesus Kristus. Då behöver varken fattigdom eller rikedom fördärva själen, utan allt tas emot som vore det från Gud. I fattigdomen kan ibland den största givmildheten och gästfriheten utövas. Även om det materiellet sett vore lättare för den rike att utöva givmildhet och gästfrihet. Det är för övrigt så Luther ser på materiell rikedom: dess enda förtjänst är ifall vi använder vår eventuella rikedom till att hjälpa andra. Rikedomen tillhör ju ytterst Gud själv. Att utöva givmildhet är alltså ett erkännande av rikedomens rätta ägarskap. Och då behöver inte eventuell rikedom vara lika ”ve-bringande” som i dagens evangelium.

Alla helgons dag. Ordet ”helgon” låter stort. Men det är bara för stort om vi tror att vi i oss själva ska uppnå den helighet som ordet antyder. All helighet tillhör Gud, och det är genom vår gemenskap med honom som vi söker de egenskaper som Jesus visade genom sitt liv, och som de kända helgonen exemplifierar genom sina liv. Men de flesta helgon är för allmänheten helt okända – och det är i sin ordning. Du har kanske människor i ditt liv som du ibland tycker dig ana Kristi ljus genom. Människor som lämnar en god eftersmak.

Jag tänker på något som numera avlidne biskopen Martin Lönnebo sade i en predikan. Han uppmande oss till två saker. Det ena: att vara som kakelugnar. Kakelugnen utstrålar värme även efter att elden slocknat. Så kan det vara med människor också. Långt efter att elden slocknat, människan har gått bort, så kan minnet utstråla värme hos de efterlevande. Hos barn, barnbarn, grannar, kamrater… kakelugnen fortsätter stråla värme. Och om det är vårt eftermäle, då har vi nått något mycket större än all rikedom och framgång denna värld kan erbjuda. Om vi blev som kakelugnar. En nåd.

Det andra är att vi uppmanades att vara som kallkällor. Kallkällan är i heta sommaren sval, men i kalla vintern är den inte varm, men så pass varm att den är öppen. Drickbar.

Att vara som kallkällan är alltså att sträva efter den kylande, dämpande, lugnande effekten när det hettar till i olika situationer och sammanhang. När tonläget höjs, orden hårdnar, både bokstavliga och bildliga nävar knyts till strid. Vilken nåd om man då får vara kallkällan i sommarhettan – pålitligt sval – och konfliktdämpande. Och att vara den isfria, öppna källan när omgivningen är kall och ogästvänlig. När medmänsklighet, tolerans och öppenhet tycks sina. När alla dörrar känns stängda. Återigen, en nåd om man då, med Guds hjälp, får vara kallkällan i vinterkylan – pålitligt öppen – och livgivande.

I denna värld, som i mörka stunder känns allt mindre behaglig, utan allt oftare för varm eller för kall – tänk om fler vore kallkällor och kakelugnar. Vi – Jesu helgon av kallkällan och kakelugnen. Vi är inga kända helgon. Om hundra år är de flesta av oss bortglömda till namnet. Men ändå kan vårt minne vara till värme för kommande generationer. Och idag bjuds vi till en av Guds källor: nattvarden, där vi tillsammans med alla kända och okända helgon samlas kring den främste i helighet och barmhärtighet: bevararen av hjärtan, Jesus Kristus.