stigstrombergsson

I förra inlägget berättade jag om funderingar inför helgen som nyligen gått – Vad ska jag förkunna? Jag berättade om tanken att hålla en annans prediken men också att jag avstod från att göra så. Dock kan du, noble Bloggläsius, läsa den predikan i andra halvan av förra blogginlägget.

Nu torde någon fråga...

Om det är vanligt nuförtiden vet jag inte men gammalt tillbaka kunde man höra förkunnare säga just Nu torde någon fråga... för att sedan själv avfyra en formulering ingen i lokalen hade i tanken. Orden Nu torde någon fråga... var alltså ett stilgrepp som sällan funkade men ibland var (patetiskt) underhållande. Nu använder jag mig av den stilen i vetskap att ingen, i alla fall att döma av tystnaden i kommentarsfältet, ställt just frågan i rubriken – vad blev det?

I början av veckan innan Söndagen före Domsöndagen läste jag noga igenom de Bibeltexter som hörde till gudstjänsten, särskilt då Lukasevangeliet kapitel 17 verserna 20-30. Leta gärna upp det avsnittet om när och var Guds rike finns och kommer. Och så kom tanken: Kan man rita detta? Kan man rita en Bibeltext? Eller en predikan?

Vid gudstjänster då barn är med har jag genom åren oftast ritat – först på blädderblock och sedan på en white-board vi tog till kyrkan. Det är inte så knepigt om man inte ställer för höga estetiska krav. I gudstjänster med vuxna har jag varit betydligt mer återhållsam men det – eller något annat mer eller mindre fiffigt – har förekommit då också. Åtminstone för mig har det varit en poäng att försöka visualisera ett budskap, inte bara att orera det.*

På församlingens Facebook och i en del meddelanden skrev jag därför:

Kan man rita en predikan? Eller en Bibeltext? Kanske. I alla fall kan man försöka. På söndag i Högmässan klockan 11 i Älvsby kyrka gör jag i alla fall ett försök – om var Guds rike är.

/Stig Strömbergsson, pensionerad präst/

Jag återger inte i detalj vad det blev. Bilden – som blir större när man klickar på den – är den fusklapp jag använde. Texten i ”manus” är då bara noteringar om i vilken ordning bild och berättelse skulle följas åt och nyckelord att komma fram till. På white-boarden skrev jag inget utan berättade bara med stöd av mina naivistiska krumelurer.

Vi var lite fler än vanligt i gudstjänsten. Mitt mellan 40 och 50 om jag minns rätt. Orsaken var att arbetet med årets konfirmander nu (äntligen) startat. Till konferiet hör att de skall fira gudstjänst. 14 stycken (av 22) hade valt i söndags som sin första gudjänst. Då de skall fira gudstjänst och därmed i rådande läge löper risken att jag leder sammankomsten presenterade jag mig själv och småpratade lite med dem innan sammanringningen. Jag gjorde så då jag tycker, hävdar och påstår att konfirmander är viktiga figurer! De är ovana och det betyder att vi alla som är vana ska möta dem så att de ges en ärlig chans att vänja sig. Är det något jag verkligen saknar från tiden innan pensionen är det kontakten med dem och den övriga ungdomsverksamheten.

Jag tror att mina bilder i sin banalitet underlättade för dem (och andra) att följa med i resonemanget. Jag tror till och med att tanken Kan man rita en predikan? inte bara kom från mig själv utan från ”högre ort”.

* För en massa år sedan läste jag en bok om vuxenpedagogik skriven av en finlands-svensk forskare. I den berättade hon att hon inför ett seminarium eller föreläsning kört fast i förberedelsen och vid kvällsfikat yttrat detta för sin man. Maken, som var ingenjör, frågade då Kan du rita din tankegång? Nää! blev svaret. Kan du inte rita det du tänkt har du inte tänkt färdigt blev hans lugna svar. Det är naturligtvis en självklarhet för en ingenjör med hjärna formaterad att gå från ritning till verklighet och från verklighet till skiss. Det är ingen dum grej för präster heller.