stigstrombergsson

Visserligen är jag alldeles nybloggad – förra inlägget är bara runt en timme gammalt – men jag fortsätter mitt skrivande. Primärhustrun, den yngre sonen, den yngre av döttrarna och hennes man har dragit söderut för att idag, just nu, åka Öppet spår i Vasaloppet. Lilla Lisa följde med och är hos sin farfar och farmor i Järvsö. Jag är alltså gräsänkling och d åkan jag ju pränta en del tankar. Vem vet – det kanske kommer ännu mer idag och imorgon.

för någon dag sedan tog jag fram en post-it-lapp, skrev en text och satte den som bokmärke i en pocket jag av och till brottats med efter nyår. På lappen står: Här, på sidan 378, ger jag den 24:e februari 2023 upp läsningen. Obegripligheten är total... /Stig/

Just det! De 120 sista sidorna får vara. Nästan 380 finstilta resonemang får mig inte att känna mig totalkorkad men jag måste ge det tråkiga beskedet att jag inte hänger med. Alltså i betydelsen Jag fattar inte. Ibland säger man att man inte hänger med och menar då att man inte håller med. Det är en helt annan sak. Jag håller nog (kanske) med om det som står i boken som ju egentligen är förödande intressant men det blir som kortslutning i skallen när allt – hela tillvaron, hjärnans funktioner, kvarkar, atomer, mörk materia, lika mörk energi och den onde och hans moster – är en matematik. Och jag menarär en matte, inte bara att saker kan beskrivas matematiskt.

Max Tegmark har kallats världens smartaste svensk. Om han är absolut smartast vet jag inte men klipsk verkar han i alla fall vara. Är man professor i fysik vid MIT – googla! – är det nog för att tanken är skärpt och att man inte bara har huvudet som ett stativ för mössan. Dessutom är han bra på att berätta och förklara. Pedagogisk. Men han blir extra till totalt svår att följa när han kommer in på tankar om Multiuniversumnivå IV och liknande. Ändå rekommenderar jag hans bok Vårt matematiska universum – mitt sökande efter den yttersta verkligheten och den resa han tar en med på ut i universum och bakåt i tiden såväl som in i kvantfysik med bosoner och allt. Det är spännade att få reda på sånt man inte ännu vet men det var när allt skulle matematiseras som det gick en säkring för mig. Egentligen inte en säkring, snarare hela proppskåpet. Och lappen med det tråkiga beskedet blev skriven.

Jag rekommenderar boken.

Vissa sorters nyheter om inte haglar så förekommer i alla fall ganska ofta i Kyrkans Tidning och i en del andra ”kristliga” blaskor och blad. På nätet. I deras pappersvarianter kan det nätsynliga få en ganska anspråkslös plats men det är via hemsidor och främst Facebook jag får mina intryck och tycker det sluttar betänkligt mot smalt enfrågetjafs och, särskilt i KT, en påtaglig kyrksnobbism.

Ta till exempel denna svit: 

• Biskop Mogren i Västerås tar någon sorts tajm-ut. Han ska dra till Tyskland för omladdning av sina teologiska batterier men lovar att berätta därifrån.
• Biskop Rappman i Göteborg kan få bostadsproblem. Några krögare i staden ogillar att man bygger någon våning till på en kyrkligt ägd fastighet där kanske en lägenhet skall bli biskoplig. Nu är det väl inte just henne man är tveksam till utan mer det faktum att det blir fler boende som kanske börjar gnälla över ljud i kvarteret.
• Biskop Bonnier i Skara skall pensioneras i år.
• Biskopen Nordung Byström i Härnösand skall åxå börja fiska upp pensionsavier ut brevlådan.
• Biskop KG Hammar som redan är emeritus har fyllt 80 bast.

Snacka om fokus på ”finfolk” och kyrklig socitet. Det blev varken rabalder eller nyheter när jag graderade upp min teologie kandidat till magisterexamen i det gamla studiesystemet. Inte heller uppmärksammas att jag ganska idogt läser och reflekterar och till och med omsatt delar av mitt funderande till INGEN BOKBOK – som få velat förvärva och ingen av dem som i alla fall köpt den verkar ha läst. Att tiden gick och jag emeritusades sommaren 2018 passerades utan nämnvärd uppmärksamhet.

Är du bitter, Stig? kanske någon undrar – eller troligen inte.

Nä. Inte bitter för egen del. Absolut inte. Inte ett dugg. Men jag kan bli lite butter över det mediala intresset för den kyrkliga noblessens tilltag och väntade naturliga avgångar. Jag tycker att vad det ska bli av kyrkan är viktigare än ”kändisreportage”.

Men ljus kan lysa i mörkret. Läs här även om man måste registera sig. Man kan söka vidare till den församlingens hemsida, läsa om deras verksamhet, gå igenom deras församlingsinstruktion osv. Tydligen kan det i en liten håla hända mycket om man riktar in sig på vad man kan göra och inte nöjer sig med vad man måste göra – typ.

läsa om sin gamla bok

gör en lite mera klok

De två radernas poesi diktade jag nyss. De två raderna vittnar klent om snille och smak och kommer näppeligen att ge mig en plats i Svenska Akademin. Men de är i alla fall sanna.

Den vänstra halvan av bilden som pryder denna bloggpost är försättsbladet i en bok jag ett par gånger läst tidigare. Mitt ex är en gammal variant i en tredje upplaga och tryckt 1873. Om jag ärvt den efter någon avliden släkting på mammas sida eller om jag innan hennes död fick den av en moster som i sin tur ärvt den skall jag hålla osagt. I bägge fallen är det flera år sedan. Jag har tiigare läst den på dess gamla svenska och med det typsnitt som på lokal dialekt kallas krussebokstävern men det måste ha skett innan jag började blogga om böcker jag tar mig igenom (helt eller delvis). Kategorin om böcker – Predikaren 12:12 – fick sin första postning den 30 september 2007 efter att jag bloggat om annat ditt och datt i drygt två år. Efter det datumet finns sedan drygt 200 postningar i den nämnda kategorin men ingenstans har jag skrivit någonting om något kopplat till författaren John Bunyan (1628-1688). Googla gärna honom! Hans mest berömda bok är Kristens resa men han har också skrivit annat – däribland Det Heliga Kriget.*

I min gamla bok finns en notering: T Östlund född den 10/10 54 är ägare af denna bok. Klutmark den 2/1 84. Om måndagen denna vecka ringde jag upp en kusin för att undra om T kunde betyda Tobias och gälla vår farfar/morfar eller om det kunde vara ett P och syfta på någon en generation tidigare. Vi löste inte saken helt men då hans pappas och min mammas pappa Tobias dog i aktiv ålder på 1930-talet gissar jag på den äldre lösningen.

Gammal svenska och gotiskt typsnitt är tungläst. Ett ögonblick började jag umgås med tanken att själv försöka mening för mening skriva om den till mer lättläst svenska men insåg kvickt att det skulle vara ett självskadebeteende av sällan skådat slag. Jag kollade i stället via nätet om någon eller några andra gett ut den efter 1873. Jag blev bönhörd över hövan. Den högra delen av bilden – som blir större om man klickar på den – visar ISBN 9789189023000 som är en nyöversättning gjord av Mikael Mosesson och kom av trycket 2019 med denna baksidestext:

Staden Människosjäl, danad efter sin skapare Shaddai, angrips av den bedräglige och ondskefulle jätten Diabolus. Efter att ha fått tillträde genom falska förespeglingar, bryter han ned stadens motstånd inifrån. Han lovar att göra den större, utöka dess självständighet och skänka invånarna dittills okänd kunskap. De utser honom därför till sin furste. När Shaddais generaler tillskyndar och belägrar staden utbryter emellertid hårda strider, samtidigt som ett inbördeskrig rasar inom dess murar. Diabolus och hans demoner besegras till slut av Shaddais son, Emanuel. Men i avgrundshålan, dit han har förvisats, planerar Diabolus ett sista anfall för att återta Människosjäl...

Det heliga kriget är ett av alla tiders främsta verk i den allegoriska genren. John Bunyan har här använt hela sin kännedom om människan och skapat en mästerlig berättelse, som kanske till och med överträffar Kristens resa.

Googla ordet allegori! Enkelt sagt är det att genom en påhittad berättelse försöka säga något djupare eller mer bakomliggande. John Bunyan vill allegoriskt med Det heliga kriget skildra brottningar och strider mellan gott och ont, kampen mellan Gud och djävul, inuti en männska. Kanske – fast det är i så fall en bisak – kan den berätta också om motsvarande kamp i en grupp troende, i en församling och i en kyrka.

Boken var billig! Samma pris på adlibris och bokus – 177 slantar i pappersformat, 99 som e-bok.

Jag uppmanar dig som läser min blogg att köpa boken och läsa den. Förutom klokheterna den ger kommer du också att kunna lägga märke till att C.S.Lewis och R.R.Tolkien nog haft bunyan som mentor.

* Ditt-och-datt-bloggandet har givetvis fortsatt. Just det du, noble Bloggläsius, för närvarande ror dig igenom blir mitt tretusentrehundrasextioåttonde inlägg. Om Predikaren 12:12 kan nämnas att litterturen som där avhandlas inte är av den sort som finns i Exe-geten bräker – även om en del kan vara besläktat.

Just om Kristens resa har det sagts mig att den är en av tre böcker man under röriga debatter och burop i brittiska parlamentet kan citerera utan att behöva ange sin källa. De folkvalda där förutsätts vara så allmänbildade att de direkt fattar varifrån citatet kommer. De andra två böckerna är Bibeln – givetvis! – och Alice i underlandet.

Den andra januari berättade jag att jag läst klart den så kallade nördboken, alltså denna vinters omgång av Svensk Exegetisk Årsbok. I slutet av den bloggposten skrev jag: De 23 recensionerna visar samma spretighet och helt klart finns det många böcker jag inte tänker köpa – men kanske fjärrlåna via lokala biblioteket.

Så har då skett! En helt perfekt service! Från Göteborg skickades en efterfrågad volym till Älvsbyn. Efter några veckors vistelse hemma hos oss och i rivalitet med andra böcker och sysselsättningar är den nu läst och skall sedan detta blogginlägg publicerats återbäras till bibblan för retursändning till södern. Förutom slitage på skosulor har hela det kalaset kostat mig 50 spänn vilket inte ens täcker portot fram och tillbaka genom landet. Som sagt: En helt perfekt service!

Den bok det nu handlar om är The First Biography of Jesus – Genre and Meaning in Mark´s Gospel skriven av Helen K. Bond som är verksam vid universitet i Edinburgh i Skottland. Det är en hyfsat färsk bok – från 2020 – som bidrar till förståelsen av en gammal bok, Markusevangeliet i Nya testamentet skriven någonstans åren 65-75.*

Vad slår mig då när jag läser The First Biography of Jesus?

Först en sak: Detta har jag läst förr!

Det är ju egentligen ganska självklart. Jag tror att jag i mina hyllor har 5-6 Bibelvetenskapliga kommentarer till hela eller delar av Markusevangeliet och att dessa nämner samma saker är ju ingen överaskning. Det blir repetition men också orsaken till att läsningen av ytterligare en går ganska raskt.

Men så: Detta var en intressant vinkling!

Det finns ju sånt jag inte tidigare tänkt på eller visste. The First Biography of Jesus ger en hel del av den sorten när författaren läser Markus i den genre av levnadsteckningar som var vanlig i grekisk-romerska och judiska sammanhang under antiken. När man då berättade om människor, deras historia och karaktärer, arbetade man inte som moderna historiker gör, alltså så lidelsefritt och torrt faktamässigt som möjligt. Vad man ville få fram påverkade hur man skrev – vilket egentligen är självklart då som nu men nog var mer accepterat då. Det Helen K. Bond då ger på sina 260 sidor är en massa exempel på andra antika författare och vad de skrev och det hela blir stundom faktiskt ganska tråkigt. Det kluriga blir att hon sätter genren i relation till hur Markus skrev och hur hans skrift då kan ha uppfattats av dem som hörde den läsas. Det, noble Bloggläsius, är en intressant vinkling.**

Just vetenskapsvinkling blir då en tredje sak som slår tanken.

Vad jag nu menar och vill försöka uttrycka gäller all vetenskap – fysik, historia, litteratur, farmakologi, skidvalleri, teologi eller vad som helst. All vetenskaplig forskning är ju alltid speciell och alltid smal i den meningen att man borrar i en detalj kring något. Vilken detalj man borrar i och vilka metoder man använder – för att inte tala om vilka avsikter man har – påverkar resultaten. Inte då nödvändigtvis så allt motsätter sig allt utan snarare så att en synvinkel belyser och kompletterar annat. Därför är det bra att läsa flera böcker även om de till synes vid en ytlig anblick kan verka handla om och innehålla samma saker.

Nu skall The First Biography of Jesus till bibblan som öppnat klockan 11.

* Är man lite nördig kan man via länken böcker om allt längst ner till höger – om man läser detta på en dator, i telefåner vet jag inte om det syns – komma till en förteckning över allt om vad som helst som finns på svenska bibliotek. Glor man där kan man se att enbart till Markusevangeliet finns 560 titlar från mitten av 1500-talet och framåt. 190, i runda svängar en tredjedel, är från år 2000 och senare. 60 har 10 år på nacken och 17 är från 2020 eller senare. Till detta kan nämnas att sökmotorn ger för de andra evangelierna 724 träffar till Matteus, 618 till Lukas och 964 till Johannes och vad gäller gammalt, nytt och nyast fördelar joxet på samma vis. Tydligen pågår väldigt mycket forskning.

** Lite pittoreskt blir då beskrivningen av sokrates lugna död. Han var ju en sådan där filosof som alltid med kluriga och lugna samtal levde sitt liv och frågade sina frågor. Giftbägaren han fick tömma innehöll odört som i normalfallet skapar smärta, kramper, ryckningar och alla möjliga sorters obehagligheter. Det visste man i Antiken men när levnadsbeskrivaren berättar om Sokrates blir det viktigare att ställa hans död i likhet med hans liv och låta giftet fungera på annat sätt – typiskt för genren.

Det var inte därför bilen skulle till OKQ8 idag på morgonen. Den led inte av tom tank eller så. Det var bara lampan som indikerar service hade tänts. När så sker brukar vi lämna in den vilket också blir som lagom innan den skall besiktigas. Inget trauma alls.

Promenaden hem gick genom ett öde samhälle. Vid 08.20-tiden om morgonen är det tomt. Alla skolbarn och största delen av den yrkeslavande befolkningen har redan rört på sig och friherrar och friherrarinnor som jag och Primärhustrun har inte riktigt hunnit ut än. Temperaturen var runt 8 minus. Solen var på väg upp i morgondiset. En vacker morgon.

Hemma vid frukostbordet lyste solsystemets centrum genom ett tunnt dis in i kök och vardagsrum. Det är inget ovanligt. De tunna skyarna skärmade av den så att det gick att glo på stjärnan som liknade månen i full glans. Sådant har jag sett många gånger förr. Och då kom något som nog i alla falla är en himla tom tanke av ungefär följande snitt.

Vår måne är mindre än solen. Det är ingen sensationell nyhet. Avståndet till solen är större – vilket också är bekant. Det gör att de två himlakropparna trots detta ter sig lika stora. Då de befinner sig i samma synvinkel eller plan kan det hända – detta är också välkänt – att månen då och då kommer i vägen för solen och vi får till och med totala solförmörkelser.

Men hur är det på Jupiter? Den planeten ligger förfärligt långt bort från solen jämfört med oss. Solen måste alltså se mindre ut därifrån fast den är lika stor. Jupiter har dessutom en massa månar, både stora och små. En nyhetsnotis för några dagar sedan nämnde att det observerade antalet nu börjar närma sig 100 stycken. En himla tom tanke blir då om dessa månar ligger i samma plan som solen och om någon av dem har just den storleken att eventuella jupiterjeppar också kan observera totala solförmörkelser.

Vid kaffekoppen konstaterade jag att detta var en himla tom tanke och vände mig därför till en bok jag sysselsätter mig med och som handlar om något helt annat. Ändå gnager tanken mig och jag undrar om någon läsare intresserad av astronomi vet eller ids ta reda på hur det är med denna sak.

Kanske skall rubriken uttryckas med lite mer självdistans: I alla fall hade JAG kul. Om andra tyckte det var skoj kan jag inte bedöma.

Vad var det då som var så roligt?

Svar: De uppdrag jag fått och genomförde igår.

Den ursprungliga tankegången – vill jag minnas – var att jag fått förtroendet att leda gudstjänsterna i Älvsby och Vidsels kyrkor klockan 11 respektive 16. Det har jag gjort förr. Inget anmärkningsvärt alls. I någon sorts ursprungstanke fanns också att det skulle vara gudstjänster med Mässa, alltså Nattvard. Helt OK! Det är faktiskt det enda rätta och rimliga att man i en kristen församling varje söndag, kanske oftare, dukar nattvardsbordet. Med församling menar jag här de personer som samlas. Det synsättet får till följd att Älvsbyn och Vidsel 3,5 mil från varandra på något vis är två församlingar – i en kyrkoorganisatorisk församling. Men nog om den saken – i alla fall för nu.

Den ursprungliga tankegången blev ändrad av praktiska skäl jag inte helt och fullt känner till. Med det menar jag inte att anledningarna inte skulle vara vettiga. Jag menar bara att jag inte känner till detaljerna. Resultat blev i alla fall att det man slarvigt kan kalla ”min söndag” ändrades till sitt innehåll och blev en så kallad Äventyrssöndag – som jag nämnde i förra inlägget.

Äventyrssöndag är egentligen vad man förr kallade Familjegudstjänst och ett avsteg från tankegången Mässa varje söndag. Jag köper det avsteget en gång i månaden. Att söka knyta samman den vardagsverksamhet som finns för barn i olika åldrar (och deras familjer) med en speciell gudstjänst är vettigt och jag tycker också det är lämpligt att då inte fira nattvard annat än vid något tillfälle under året – än så länge.

Resultatet av kardemumman blev i alla fall uppgiften att söndagen Sexagesima med ett gäng barn tackla en Bibeltext. Visst är man ganska fri att välja Bibelavsnitt men jag har en förkärlek för att hålla mig till det kyrkliga årets texter – om det inte blir alldeles omöjligt. Med det synsättet blev det tredje årgångens Evangelium, noga räknatkapitel 6 verserna 60-69 ur Johannes berättelse om Jesus.*

Jag läste en gång en bok om vuxenpedagogik. Professorn som hade skrivit den berättade att hon vid ett tillfälle i något sammanhang kört fast när det gällde att få till och förmedla vad hon tänkte och jämrat sig över detta för sin make. Kan du på något sätt rita upp hur du tänker? frågade han. Nej! blev svaret. Maken som var/är ingenjör sa då lugnt: Kan du inte rita det du tänker har du inte tänkt färdigt.

Det är en av anledningarna till att jag faktiskt ofta försöker rita upp eller på annat sätt illustrera det jag vill förmedla – om så i något så enkelt som en sak eller ett flödes-schema jag till syvende och sist inte jämt delar med mig av. Dock är det så att jag försöker hitta en bild vare sig målgruppen är vuxna eller barn. Jag menar dessutom att med barn blir det extra viktigt, klurigt – och roligt.

Bilden högst upp togs av en person som var i kyrkan och visar en del av min framfart. Den andra bilden är det A5 jag hade som grund förmina fusklappar och som de vuxna i Vidsel fick när samma text dryftades där.

Om inte annat kan jag säga att åtminstone jag hade kul i bägge gudstjänsterna. Barnbarnet Lisa 5½ tyckte efteråt att morfar var bra på att rita men anmärkte också att figurerna inte hade några halsar. Henner hulda moder och också hennes moster som varit med förr konstaterade att De gubbarna har saknat hals i 30 år!

* Där står: Många av Jesus lärjungar som hörde honom tala sade: ”Det är outhärdligt, det han säger. Vem står ut med att höra på honom?” Jesus, som genast förstod att lärjungarna förargade sig över hans ord, sade till dem: ”Får det här er att vackla? Hur blir det då om ni får se Människosonen stiga upp dit där han var förut? Det är anden som ger liv, köttet är till ingen hjälp. De ord jag har talat till er är ande och liv. Men det är några av er som inte tror.” Jesus visste ju från början vilka som inte trodde och vem som skulle förråda honom. Och han fortsatte: ”Det var därför jag sade er att ingen kan komma till mig om han inte får det som gåva av Fadern.” Då drog sig många av hans lärjungar tillbaka och ville inte längre följa med honom. Jesus sade till de tolv: ”Inte vill väl ni också gå er väg?” Simon Petrus svarade: ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och vi förstår att du är Guds helige.”

Nu har jag ritat – en del syns på bilden – vad jag tänker rita och berätta i morgon den 12:e februari. Då är det Äventyrssöndag, alltså Familjegudstjänst, i Älvsby kyrka 11.00.

I en annan kanske mer "vuxen" tappning kommer samma saker upp i gudstjänsten i Vidsel 16.00.