stigstrombergsson

Ganska sällan, i alla fall glesare än förr, smäller det till och blir skrivet något på denna min blogg som enligt presentation skall vara en alltigenom privat och personlig blogg för åsikter, tyckerier och exponerad kreativitet. Att skrivande glesnat betyder dock inte nödvändigtvis att tankar som skulle kunna skrivas om helt ramlat bort. Det är själva skrivklådan som inte vill infinna sig. Vad det beror på kan man fundera kring även om sådan tankeverksamhet inte leder så långt. Rejäl input utifrån kan vara en anledning. Att inte längre vara aktivt yrkesverksam innebär ju också avsaknad av sammanhang att tycka, tänka och till och med självcensurera kring. Och något som ens till ett minimum skulle kunna beskrivas som ett ”författarprojekt” har jag inte på gång.

Men så händer det!

Den ganska motvilliga datorn tas fram och det blir något.

För en stund sedan kom blogginlägget roande historia? – med frågetecken. Nu kommer mer roande historia om helt andra saker. Det rör sig om en bok kring många ting.

Norrbotten 2018-2019 köpte jag för något år sedan. Den har ISBN-nummer 978-91-86333-17-1 men jag hittar den inte på nätet varken i handeln eller i bibliotek. Spännande var den i alla fall, utgiven gemensamt av så upphetsande sammanhang som Norrbottens hembygdsförbynd, Norrbottens museum och Region Norrbotten. En gemensam årsbok kring arkeologi i länet. Drygt 300 sidor med 16 artiklar i olika ämnen. Den första tredjedelen rodde jag igenom ganska strax efter köpet men sedan blev den liggande då medeltiden i all sin ära och glans inte triggat mig alls i samma utsträckning som stenåldern med sina jägar-och samlarsamhällen. Då halvlästa böcker är en styggelse har jag nu i alla fall tuggat mig igenom resten och naturligtvis funnit det mesta övermåttan intressant.

Så...Vad innehåller boken?

• Aarevaara och pionjärtiden – med utblick över Nordkalotten.
• De mesolitiska människorna och deras bytesdjur i området för nuvarande Norrbottens län.
• Stenteknologi och råmaterialval under stenåldern i norra Norrland.
• Fynd i Norrbottens museums samlingar.
• På återbesök bland boplatsvallarna o Norrbottens kustland.
• Öberget – boplatsgropar i klapper.
• Bronsålder i Norrbottens kustland.

• Järn i Norr – tidig järnhantering i jakt- och fångstmiljö under den äldre järnåldern.
• Arktisk järnframställning – ett nutida försök.
• Gravarna vid Brotjärn och Vajkijaure – två unika gravfynd från yngre järnålder ochmedeltid.
• Ekonomiska och sociala förändringar i samenas samhälle under yngre järnålder ochmedeltid.
• Birkarlar – handelsmän med förtroendeuppdrag.
• Nya resultat från Eskil Olssons Rounalagrävning 1915.
• Silbojokk. Förödande intressant!
• Härdar och barktäkter kring Aitik.
• Norrbotten och det maritima kulturlandskapet.

Det finns andra tankar som kan bli till skrift om icke av historiskt värde.

• En är att och hur lokalförsamlingen vill att jag fast jag är pensionär detta verksamhetsår skall figurera i en och annan gudstjänst på söndagar och i inemot var annan Veckomässa – med efterföljande såkallade ”Pratkvällar” veckor med jämna nummer. Sådant får mig att fundera kring studieverksamhet och evangelisation – typ. Liksom vilken eller vilka roller frivilliginsatser ska och kan ha.
• En annan är den likhet och de skillnader som finns mellan den förkunnelse i söndags som kompisen tobbe lindahl redovisar här och vad jag själv sa när jag hanterade samma tema och samma texter. I sak väldigt lika men i upplägg helt annars.
• En tredje är en minnesteckning men den återkommer jag till efter begravningen.

OBServera frågetecknet i rubriken!

Givetvis är ett sådant inte alltid på sin plats. Skulle det vara så skulle jag inte så gärna som jag gör läsa böcker och se dokumentärer om olika som hänt, små och stora. Historia är oftast för mig roande historia – typ.

Då jag är på mitt 70:e år – inte framme än! – ger en del historiska ting resonans i den egna minnesvärlden och tankebanken. Igår, tisdagen den 27:e september, kunde jag till exempel i Lokala Världsbladet alias Piteå-Tidningen under rubriken För 25 år sedan läsa om ett rabalder kopplat till den folkhögskola jag då nyligen anställts vid. Den tillbakablickande notisen var av kortfattad natur men minnena sprutade fram som champange vid en formel-1-prisutdelning. Jag var ju där! I korridorerna. Jag hörde de inblandade berätta och förstod de underliggande motiven – som var gräsligt uppenbara. Frågor inställer sig då: Skall jag bry mig om att berätta om fiffel och båg för ett kvartssekel sedan? Skall jag beröra det snarlika fifflet och båget av rent trakasserande art som några månader innan ägt rum när jag sökte men ändå efter en del turer i alla fall fick tjänsten som skolpräst och lärare vid skolan? Skall denna absolut inte roande historia berättas?

När tankevindlingarna rört sig åt det lokala folkhögskolehållet pyser dessutom mycket annat fram. Elever som passerade. Kurser som hölls – och i en del fall inte blev av. Episoder, händelser och mycket mer. Jag fanns ju i uppdraget i mer än 1½ årtionde. Jättemycket positivt! Och till detta minnena ca 10 år tillbaka av vad som hände och framför allt inte hände som ledde till att jag tog min mats ur skolan och lämnade sammanhanget. All historia är inte roande historia!

Men – tillbaka till 25-års-notisen och lite mer kött på det benet.

Det lackade då mot kyrkoval. Jag vill minnas att i mitten av veckan innan kom en insändare eller kort artikel i Världsbladet om påstådda trakasserier på skolan av tjejer som avsåg att bli präster. Naturligtvis dök då en journalist upp för att gräva vidare i saken. Jag uppmanades av dåvarande rektor att hålla mig undan – med hänsyn taget till en del turer under anställningsprocessen tre månader innan. Journalisten intervjuade rektor och kursföreståndare. Han mötte eleverna i den aktuella undervisningsgruppen. Lite förbryllad blev han inför det faktum att eleven Robert alldeles ensam skulle klara av att trakassera dussinet tjej-kurs-kompisar.

Sagda murvel började misstänka att både ugglor och hundar låg begravna i mossen. Man kunde ana en plan av ungefär följande upplägg: Önskat stort reportage i torsdagens eller fredagens tidning om påstådda missförhållanden. En kraftfull andra-artikel fredag eller lördag där ledande kyrkopolitiker skulle lova att rensa i röran. Kyrkoval på söndag.

Att av politiker användas som så kallad nyttig idiot är inget tidningsfolk gillar. Han lämnade rektorn med att med räv bakom örat och glimten i ögat säga: Jag måste gräva vidare. Återkommer efter helgen.

Veckan efter kom resultatet. Tidigare rektor, skolans ordförande tillika domprosten samt tidigare beställd och genomförd utredning från stiftskansliet – före min tid – visade klart att diskriminering inte förekom även om frågan som då fortfarande var aktuell i kyrkan naturligtvis diskuterades. Hela politikerns anade upplägg föll därmed samman och blev ett slag i luften.

För fullständighetens skull skall till detta sägas att kyrkopolitikern ifråga hade den ryggraden att han kom till ett personalmöte på skolan och bad om ursäkt för att ha spritt falska och ogrundade uppgifter baserat på lösa rykten. Det hedrar honom.

Är sådant jag nu berättat en roande historia eller inte?

Den kan kanske i alla fall vara lite lärorik kring hur kyrkopolitik kunde fungera. För 40-30-25 år sedan var det vanligt att man framför allt från S- och C-håll regelbundet vart fjärde år gick till val på gräsligheten i att inte alla präster ansåg att kvinnliga präster var en gudomligt ingiven idé. Propagandamaskinerier och moralpoliser malde på i frågan men mellan valen gjorde de inget för att åstadkomma frågans slutgiltiga lösning – kolla vad det blir på tyska. Skulle man gjort så hade man ju inte haft något att gå till val på fyra år senare.

Så var det för ett kvartssekel sedan. Kan man lära av den historien? Eller se mönster?

Jag påstår att man nu i olika utspel och åtgärder kring hur man ser på sådana som helt enligt regelboken avstår från att viga samkönade par de facto kör sin gamla arbetsmetod i repris. Man – S, C och andra – framställer något som i praktiken inte är ett problem som något gräsligt fruktansvärt som behöver bekämpas med hårda tag – fast man inte gör det när det kommer till kritan.

Det, noble Bloggläsius, är ingen roande historia.

Sådant händer ibland. Faktiskt oftare än man tror. Det sker om man utsätter sig för eller ramlar in i nåt. Det sker när man råkar eller låter sig hamna utanför sin invanda ankdamms fyrkantiga låda. I förrgår råkade jag ut för det. Igen. Något icke planerat och människor från andra sammanhang gav impulser. Kanske inte helt nya men på nytt.

Det började med att jag gick i kyrkan. Jag brukar göra så, är ju för tusan kristen. Dessutom var jag just uppfluten ur Coviden och tänkte att jag kunde gå men hålla lite extra halvdistans. Det brukar ju (tyvärr) inte vara så mycket folk. Många har ju en dissande attityd till gemensam gudstjänst med andra – särskilt ”sketna söndagar”.

Det var mer folk än väntat. Inte bara ett 30-tal. En busslast från Luleå Domkyrkoförsamling var på plats vilket innebar drygt 40 ”extra”. Tre diakoner ledde gruppen. Blandad kompott. Flera barn, några äldre. Många jag uppfattar som personer i diakonis verkningsfält – typ.

Jag skickade meddelande till dig i morse! sa en av diakonerna.

Måste ha gått till den telefon jag hade när jag jobbade, alltså till yngre kollega svarade jag.

Vi vill att du ska berätta om kyrkan för vårt gäng. Går det?

Det är så när man efter många år känner många – tidigare elever på folkhögskolan, arbetskompisar och annat. Resultatet blev hur som helst att jag senare under eftermiddagen när gruppen med buss varit vid Storforsen mötte dem i kyrkan för att hålla min presentation om hur kyrkan med utseende, bilder och allt berättar om centrum i kristen tro – att Gud i Jesus gav sig själv för att genom död och uppståndelse öppna väg till sig.

Det blev samtal om många saker.

Ett par i gruppen var mer samtalslystna än andra och undrade varför Svenska kyrkan var så dålig på att sträcka sig utanför det invanda och bekväma för att nå nya människor. De gav tips också, färgade av erfarenhet från kyrkor de kommer från och funnits i innan de hamnade i Sverige. Bra tips! Att man tar med någon till kyrkan – typ. Men då måste man ju först ta med sig själv – typ igen. Men varför de flesta svenskar inte gör så ens om de vill kalla sig kyrkliga kunde varken jag eller andra på plats ge svar på.

Men det blev impuls ”från sidan” – Egypten – med Mission och Evangelisation som bärande tema. Med lite förebrående ton över att det inte verkar intressera sådana svenskfolkkyrkliga i någon nämnvärd grad när de gör sig självupptagna med annat. Faktiskt enligt min enkla mening en betydligt viktigare impuls än vad kyrkopolitiker med motioner och tankar brukar lyfta fram. Motioner till höstens kyrkomöte visar detta. Tystnad kring vad det lokala styret styr och ställer likaså.

När de egna organisationerna sitter fast i ankdammslådor är det bra en vanlig sketen söndag med överraskande impulser ”från sidan”.

Läser man regelbundet och nitiskt min blogg vet man att jag är farfar och morfar, farfar till två och morfar till två, innan jul tre. Enligt dagens Lokala Världsblad alias Palt-Posten alias Piteå-Tidningen delar jag denna situation med 319000 andra gubbar i landet. Artikeln är låst men fakta bakom hittar man här.

Lilla Lisa är nu fem år. Bilden är inte av henne utan föreställer ett annat barn, stulet från internet – alltså inte barnet men bilden, 

Hur som helst och i alla fall programmerades Lisa i Coronapandemins inledande skede med uppgifter om att detta rörde sig om farliga saker. Farmor och farfar – familjen bodde i Järvsö då – kunde till exempel inte hämta på dagis. Klart var väl också att hon snappade upp vuxenvärldens bekymrade miner och tonfall. Att utvecklingen sedan gått framåt och vacciner gjort det hela till något mer besvärande än farligt är nog något man inte succesivt informerade 3-4-åringar om. Hon var således baserad på gammal information när hon hörde att mormor testat positivt. Den lilla sötnosen panikskrek rakt ut och lugnande samtal fick föras. Mammans diagnos gav nytt skrik men nog lite svagare. Om hon tjutit för att jag fått feber vet jag inte. Jag vet egentligen inte heller om det är coviden jag fått utan sparade testkittet i tanken att har jag det runtom är det jag har. Hur som helst värmer barnbarnets reaktion morfars och mormors hjärtan.

Till detta ett par tre kompletteringar till förra inlägget.

• Också vädret blev sämre efter valet. Ihållande regn. Tyder det på att Himlen gråter eller bara vill visa att det är lika blött för så kallat svenskfödda och för dem som kommit utlandsifrån?
• Yngste sonen nu sedan igår kväll också covidisk.
• Febern som aldrig var hög för Primärhustrun och mig drar sig sakta ned mot normalläge.

Det var en vecka sedan jag skrev.

Och vilken vecka det var.

Valrörelsens slutspurt, lingon i skogen, själva valet där jag röstade i förtid, vaccin mot Coviden, besök från Luleå, IBAPABD som gick back för mig och mycket annat. Nu är valet gjort och resultatet dröjer men lite funderar jag. Jag pys-punktar.

• Det verkar bli regeringsskifte. Idag blir det klart. Eller imorgon.
• Precis när det blev så blev Primärhustrun förkyld. Hon testade positivt för Corona. Finns här ett samband? Den ”gamla” regeringen hanterade pandemin så i landet att vi kom undan med blotta förskräckelse. Men nu...?
• Jag följde henne i temperaturen men är ett eller två dygn efter. Har inte testat men gissar. Dottern i villaområdet bredvid är också lindrig covidist.
• Löven börjar gulna. Är det också en effekt av valresultatet – typ visset?
• IBAPABD funkade inte. Tyvärr. Jag gav bort fyra till lika många kollegor och fick två av en kollega (i Luleå). I den goda boken står att det är saligare att giva än att taga – 1917 års översättning – så lite säll är jag kanske i alla fall men också lite besviken över att denna form av kyrklig förnyelse inte ens får med sig prästerskapet, än mindre folket. Orden hos profeten Hosea kapitel 4 vers 4 kan ha sin tillämpning även om de där de står handlar om betydligt allvarligare ting än IBAPABD.
• Apropå profeter. Jag siar om extraval inom 18 månader.

Med rubriken syftar jag inte på sommarrepriser på TV av Vetenskapens värld, Morden i Sandhamn eller ens filmen Notting Hill med Jullan i huvudrollen – som återupprepas på allsköns kanaler både titt och ofta. Det handlar om tankar som kommer och tänks i ett miljöbyte vi gör mest varje år, också detta år.

Primärhustrun och jag är just hemkomna efter några dagar i Jäggelouktta, Jäkkvik på svenska. Jag kan inte räkna dem alla de gånger jag i tjänst eller privat rest dit och inkvarterat mig på Kyrkans fjällgård. Snabbkoll av bilder i telefonen – i hustruns finns ännu fler – ger vid handen att det näst intill varje september blir några dagar, också detta år. Nu bodde vi i utrymmet Tjidtjak som rymmer fler men är perfekt avpassat för två personer. Någon gång när barnen var små packade vi in oss alla sex i det rummet med köksvrå och egentoa och dusch. Med full vinterfjällsutrustning blev det då ganska trångt men funkade i alla fall och nu när vi bara var två blev det faktiskt ganska späjsat.*

Vi hade bra väder. Sol hela tiden. Inga moln. Ingen vind heller - så lungt i hela Norrland att vindsnurrorna stått still och kilowattpriset stigit till och med i Område 1. Kanonväder!

När vikom dit torsdag förra veckan stod en buss på gården. Överluleå församling, Boden på folkspråk, hade familjeläger i anläggningen. Kyrkans fjällgård finns och drivs just för läger av olika slag i kyrklig regi men tar också i mån av plats emot andra turister, inte minst vandrare längs Kungsleden.

Att vara på fjällgården och träffa folk man haft att göra med tidigare i kyrkliga sammanhang gör det hela till något av reprisernas tid. Jag kan med ögonen se hur trädgränsen flyttar sig uppåt på fjällsidan så att den raststuga som på 1980-talet stod precis där björkskogen slutade nu är en god bit mitt i densamma. Vi kan se de platser i terrängen där vi var och fotograferade när de egna barnen var små. Fjällhedens färger var nu inte lika rött som bilden visar men det beror på att vi för två år sedan var där ett par veckor senare i september än i år. Bilden kan i alla fall repriseras.

Lägervistelser av olika slag kan sägas gå i Undervisningens tecken. Bodens familjeläger är ett exempel. En massa konfirmandläger likaså. Det räcker för att det i min skalle skall bli reprisernas tid kring funderingar runt just den delen av Kyrkans grundläggande uppgift.** Konfirmandverksamhet, lägervistelser, familjeläger, körhelger och en massa annat modifieras och förändras utifrån förutsättningar, möjligheter och vägval. En tendens man kan se och som var märkbar redan innan pandemin var att läger var och är på retur, alltså blir mindre av. Orsakerna är nog sammansatta men jag vet att jag och jämnåriga som i tonåren var på många kyrkliga läger – runt 4-6 varje år – i många fall blev motiverade att som präster,pedagoger och diakoner göra liknande saker. Varför – så tycker jag det är – yngre folk numera på många håll inte har den motivationen kan jag bara fundera kring, inte säkert veta.

Jag läste ett litet häfte när jag var i Jäggelouktta, Jäkkvik på svenska. Titeln är ”och lär dem...” – ett biskopsbrev om lärande och undervisning och är bara på 50 små sidor. Inte dåligt men ganska mesigt. Man hade kunnat göra mer, vara tydligare och skarpare. Inledningen var bra men längre fram blir det teoretiskt och kansliaktigt så att glöden falnar – typ. Jag hade på Pastorsexpeditionen lånat exemplaret jag läste men man kan också gratis läsa det hela här. Jag kan också konstatera att de Bibelberättelser som listas i slutet som någon sorts bas för Undervisning av både barn och vuxna (för att bemöta den okunskap som nu finns) faktiskt ganska exakt återfinns i Boken om HOPP – för barn som jag den 17:e augusti berättade om i blogginlägget sprida god bok 2. Månne just det materialet som ju nyligen delats ut till många och säkert går att få fram fler ex av kunna vara ett – OBS: ett! – verktyg för en och annan medveten satsning?

Sammantaget kom miljön, anläggningen, möten med veteraner, läseimpulser och annat likt tidigare år göra fjällvistelsen till en ny god erfarenhet men också en reprisernas tid.

Vilken så kallad Kategori – Allmänt, Bloggpolicy, Exe-geten bräker, Farfar funderar, Farfar/morfar funderar, Folkhögskola, Församling, Lokalsamhället, Nebogrubbel, Nygammalt, Politik, Predikan mm, Predikaren 12:12, Speciella resor eller Studier – detta blogginlägg skall sorteras in i är en öppen historia. Vissa typ Politik och Farfar/morfar funderar faller bort liksom några andra. Det blir nog, fast blandat med Församling, Nebogrubbel och Predikaren 12:12 till sist Speciella resor. Jäggelouktta, Jäkkvik på svenska, är ju något speciellt.

* Jag gjorde ett tankeöverslag och kom fram till att jag genom åren av lägervistelser och privatresor sovit i alla anöäggningens rum utom två. Det logi som kallas Stallet har jag inte sussat i, inte heller pigkammaren innanför köket. I alla de andra 16 rummen och/eller husen har jag haft nattvila.

** De andra delarna är Gudstjänst, Diakoni och Mission. Givetvis är detta inte separata saker utan sammanvävt.

Rubrikens två saker hör ihop. I vilken ordning orden ska stå – eller står – kan vara en öppen fråga.

Många tänker en hel del men tycker inte så mycket, i alla fall så det märks. Mer tyckande från tänkande tycker jag är en god tanke.

Dömer jag efter Facebook-kommentarer till artiklar i Aftonbladet, Expressen, Dagen, Världen idag och till och med Kyrkans Tidning – följer dessa publikationer på Fäjjan – ser jag en massa tyckande utan att det verkar som man tänkt nämnvärt. Själva formatet styr nog detta en hel del så slagord, gärna i affekt, lätt ersätter analys, problematisering och eftertanke. Tyck utan tanke – typ.

Hur jag själv fungerar vette kissemissen. Jag tror och framför allt hoppas att jag låter tanke gå före tycka, att fakta och hjärna går före käftvädring och tangentbordsiver. Kanske är det orsaken eller en orsak till att denna ringa min blogg för allmänheten är så ointressant. Uppenbarligen är det ju så. Bara ett fåtal besöker den för att ta del av vad jag ofta mångordigt utt(r)ycker. Är det månne mångordigheten som tänder av intresset? Eller är det innehållet som avskräcker – men givetvis inte bemöts i kommentarsfältet? Nu syftar jag nu inte på bloggposter där jag berättar om barnbarn och liknande därmitt tyckande inte bygger på några tankar utan bara på känsla och därmed rimligen höjt över all debatt och allt ifrågasättande. Det är tankar kring värderingar, politik, kyrka och församling som duggar ju in då jag avser. Sådant förefaller ointressant för fler än en dryg handfull ochmin slutsats blir klar: Mitt bloggande intresserar inte!

Tycker jag själv det är intressant att blogga?

Det vette samma kissemiss som den jag nämnde i början av inlägget.

Om inte ens jag tycker det är intressant är det mycket begärt att andra skall tycka tankarna vara värda att ta del av.

Kanske är det en del avmin personlighet eller något annat som gör att jag vant mig vid att att tänka skall visa sig i att tycka och att tyckanden skall grunda sig på tankar. Att vara präst och under några år lärare är att leva i och vänja sig vid den verklighetenoch kanske skapar det ett behov att uttrycka tankarna – i tal, skrift eller på annat sätt. Hur som helst har nog det varit en drivfjäder till att syssla med något så 90-taligt som att blogga eller till och med sammanställa den INGEN BOKBOK jag berättat om förr. Det jag nu undrar över är om den drivfjädern försvagats. Förhoppningsvis är det inte tankeförmågan som är på dekis.

Vad tänker jag kring – om nu förmågan är kvar?

• Valrörelsen givetvis! Den har så här långt inte medfört att jag tyckt till här.
• När skall en profetia förstås? När den levererades, sammanställdes, användes eller idag? De tankarna kommer från en bokserie jag nu då och då läser – Bibelvetenskapliga kommentarer till profeten Jesaja i Gamla testamentet. I den snäva nördiga saken har tankarna ännu inte landat i tyck.
• Är Bibelböcker som Job, Höga Visan och Klagovisorna i Gamla testamentet på lite olika sätt västsemitisk själavårdslitteratur? En person imin omgivning förde Bibelböckerna på tal och det satte igång både tankar och bokläsning.
• Skall sådana som jag anses vara sådana problem i och skamfläckar för kyrkan att avkragning skall anses vara en välmotiverad åtgärd? En motion till årets kyrkomöte kan tyda på det. Nnaturligtvis får det mig att tänka både en och två tankar.

Slutar här, i all fall för den här gången. Jag och Primärhustrun är i Jäkkvik för några dagars miljöombyte till fjällnatur. Inte så dumt kan jag både tycka och tänka.