stigstrombergsson

Ännu en krystad knasstavning i rubriken – snärlig.

Vad menas, åsyftas och avses?

Och i vilket eller vilka sammanhang?

Just nu handlar mina funderingar om att vara snärlig på denna min anspråkslösa blogg. Det gäller då hur snäll och hur ärlig jag skall vara i det jag skriver. Om jag skriver. Under alltsammans finns funderingar om jag över huvud taget ska skriva vidare eller låta bloggande ringa ut tillsammans med det gamla året.

Framtiden får ge besked om hur det blir. Kanske kommer under 2023 blogginlägg i olika ämnen där jag får brottas med frågan om att vara snärlig. Tills vidare nöjer jag med att denna Nyårsafton innan vi far till Ava och August önska alla ett

Gott slut och ett Gott Nytt år.

Några dagar innan jul kom den efterlängtade boken. Andra år brukade den dimpa ner i brevlådan i oktober. I år dröjde det till mitten av december innan de ca 400 sidorna anlände. Själva julfirandet skapade tajmutläge i läsandet men nu i mellandagarna går det så sakta framåt kring en hel del som är klart oenkelt att fatta.

Detta med att fatta saker kan man ha olika uppfattningar om. Jag anser mig inte överdrivet korkad men inte heller smartast i världen och fattar gärna tag i saker jag inte fattar. Jag kan förarga mig ganska mycket över folk som inte alls vill befatta sig med sånt de inte omedelbart känner att de redan har innefattat bland sina kunskaper och åsikter – något jag tycker är trångskalligt. Det betyder inte nödvändigtvis att man är dum i meningen obegåvad. Det handlar mer om en inställning och den personlighet man väljer att utöva. Både den som är lite len i pallet och den med hög så kallat IQ kan således vara trångskallig.

Boken som kom är dock inget för trångskallar vare sig före, under eller efter jul. Jag har nu hunnit till sidan 202 och återkommer i saken när jag bökat mig igenom de drygt 200 sidor som är kvar.

Finns annat obloggat? Tja....?

Det beror på hur man räknar. Tanke- och tyckarkörtlarna är ju inte helt avstängda bara för att dagarnas aktiviteter går slag i slag. E del av det blir kortare (eller längre) skriverier i tellefånen för att eventuellt framföras i framtiden. Från julveckan finns till exempel en text med rubriken tjurskallekristen. Visst föddes den av skeenden och icke-skeenden dagarna före jul men då den är mer generell och inte tydligt julbunden kan den få vila till sig. Kanske kommer den.

På nätet brukar jag titta i den israeliska tidningen Haaretz i dess engelskspråkliga variant. Helt klart är att den politiska röra vi kan uppleva här i konungariket är enmild västanfläkt mot hur det är i Israel. Inte ens det svenska rekordet i rörighet för fyra år sedan kommer i närheten av läget där nere därman haft – om jag minns rätt – fem val på fyra år.

Men det finns likheter. Vissa likheter. I Sverige har man nu den högraste regeringen på över 100 år. Traditionella och i någon mån anständiga borgerliga partier har tytt sig till ett populistiskt nationalistiskt sammanhang för att kunna regera. Sverige-demokraterna sitter inte i vår högerregering men styr den ur baksätet till förmån för segregation,minskat bistånd och ökad rättsosäkerhet. Israel får nu också sin högraste regering någonsin – och det vill inte säga lite. Där är det inte bara den gamla högern Likud som ingår i regeringen utan också ännu högrare grupper av sorten som inte direkt varit med förr. Fler och större illegala bosättningar är att vänta på Västbanken, möjligen beslut om rena annekteringar. I röret ligger förstärkta apartheid-fasoner i lagar och praxis både på ockuperad mark och i Israel i sig självt. Summan av kardemumman blir att vår statsminister Uffe och deras premiärminister Nethanyahu brottas med samma problem: För att säkra högerstödet måste jag gå det till mötes.

Tillbaka till Sverige. Förtroendet för vår regering rasar. Anledningen sägs vara att man svikit sina vallöften om prissänkningar på drivmedel, elkostnadsskydd och annat. Att jag tycker den kritiken är orättvis beror inte på att jag skulle ha förtroende för regeringen. Tvärtom! Jag har vare sig innan eller efter valet känt förtroende för Uffe-Ebba-Johan-trojkan med Jimmie som kusk men vill egentligen inte kritisera att de inte klarat av det de sagt på 100 dagar. Det svenska systemets och förvaltningarnas kvarnas mal i en viss takt. Man kan inte bara ta beslut om dittan och dattan efter att ha pimplat whisky tillsammans på ett slott. Felet – som jag ser det – är inte vad de gjort eller inte gjort utan snarare att de var så stora i käften innan valet. Många gick på amsagorna i någon sorts tanke att Uffe med flera nog skulle kunna styra allt med dekret – ungefär som Trump, Bolonsario, Erdogan, Orban och Putin.

Men nu återvänder jag till boken med innehållet som är oenkelt att fatta.

Hur detaljerat ska man beskriva sin nyss genomfirade julhelg? Total aktivites- och paketredovisning i alla stycken och detaljer inklusive mat och dryck? Eller bara diverse kyrkliga anknytningar? Eller på annat vis?

Detta inlägg är inte en detaljerad juljournal men i alla hyfsat fullständig

Först skall sägas att ingen kris bröt det tänkta. Putin höll sitt borta så det blev inte Wagner i någon form. Coviden, influensan och allt möjligt annat höll sig också undan. Inte ens ett litet elavbrott störde det planerade flödet mellan tre hus i Älvsbyn. Fastigheterna är vår villa, Vita huset inom synhåll där barnbarnet Lisa bor och Älvsby kyrka. COOP, ICA och andra handelsbodar lämnar jag därhän.

Torsdag kväll ägnade vi oss åt paketinslagning så länge snören, tejp, papper och presenter räckte. Till detta en hel del köksstök som innebar ett stökkök att röja upp.

Fredag ut för sistainköp av kompletterande slag. Under eftermiddagen anlände yngre gossen strax efter att hans brorsbarn Tyra och Adrian med föräldrar kommit. Då kanske inte varje läsare av min anspråkslösa blogg är helt informerad om vem som är vem tar jag det säkra före det osäkra och berättar att Tyra och Adrian är klanens storkusiner. De är tolv och ett halvt respektive tio och ett halvt år gamla och inte längre aktivt tomtetroende. Deras pappa är den äldre av våra pojkar. Naturligtvis har de en mamma också. Kvartetten bor i Luleå.

Till maten – traditionell danföredanpizza – kom sedan Lisa fem och ett halvt med sin mor (som är den yngre av våra döttrar) och sin pappa. Mellan oss och Vita huset de bor i är det bara kort gångavstånd. Lisas farmor och farfar som rest från Järvsö var naturligtvis också med. Lite addition visar dukning för tolv personer och sju sedan sovandes i fastigheten.

Tomten kom inte denna kväll men det fixade sig i alla fall. De klappar som var i farten var till största delen kopplade till och från Luleåfamiljen. Tillsammans fick jag och Primärhustrun en paltgryta enär de två vi redan har inte funkar på den nya induktionsspisen. Barn och barnbarn menar tydligen att palt skall produceras – om än inte till jul.. Jag fick för egen del två saker. Den skjorta jag i en affär i Luleå haft som förstahandsval ansåg madammen i mitt liv inte skulle ges men andrahandsvalet fick jag. Den skjortan liksom giverskan själv tog jag dock i bruk redan från dagens tidiga timmar. Från de vuxna barnen en flisväst med motiveringen att de två jag redan har var gamla och fula. Snålt räknat var det nya snygga plagget alltså lätt onödigt men det blev ett paket i alla fall. Här kan man säga att ett dilemma blev tydligt – igen. Vuxna tråkiga typer köper ju själva det de vill ha om och när de vill ha det vilket leder till att de inte riktigt behöver det de får – förutom av barnbarnen egenproducerade alster. Om julklappar kan också sägas att vi beslutat att vår nyinköpta sparkstötting och vårt renoverade kök skulle vara julklappar åt och från varandra detta år.

Lisa med föräldrar och farföräldrar gick så småningom hem.

På julaftonens morgon drog en del av dem som haft sin nattvila i de två husen iväg till Julbön i kyrkan klockan 11 – promenadtid 7 minuter. 130 andra var också där. Arbetslaget hade satt samman en bra berättande gudstjänst som tog upp det som den där gången hände där i Betlehem – och innebörden av det hela. Konkret och bra.

Efter gudstjänsten gick både julbönade och icke julbönade allesammans till Vita huset. Där var det fika för hela högen. Familjen från Unbyn anslöt. Det är Ava fyra och ett halvt med föräldrar och lillebror August som bara är två och en halv vecka gammal. För den lille stackaren var det förstamöte med hela klasen utom oss morföräldrar. Kusiner, mostrar och slika ting var väldigt imponerade av honom som inte verkar vara större än en rejäl potatis. En gruppbild med fem barnbarn är hur som helst inte skit.

Luleåfamiljen for för att fortsätta dagen på sonhustruns sida. Vi andra polemasade i vågor hem till oss för uppskärning av kallskuret och allt annat som med doppigrytangrytan som nav hör hemma på julbordet.

Runt halv 18 såg vi Honom!  Han kom på gården med lykta och säck. Den helige Nikolaus är basen som blivit infärgad av nordisk folktro och röddressats via Disney. Småtjejerna var eld och lågor. Vi vuxna var också roade. Naturligtvis.

Efter tomten åt vi och sedan angreps julklappshögen. Lisa och Ava fick mest. Jag och frun – det hade skett redan i Vita huset när alla var på plats – fick en exklusiv kökskniv med tillbehör och instruktion från mågen att jag inte skulle få befatta mig med verktyget. Det gör inte så mycket. Jag fick ju två andra paket – med samma bok. Vi fick också en tavla (till) med ett av barnbarnen som motiv.

Vad det led var alla paketen öppnade och de två små flickornas energi på upphällningen. De från Vita huset sparkade iväg och det blev julnatt också hos oss sju som var kvar.

I god tid innan juldagsmorgon glimmade – vi bor strax söder om Polcirkeln! – väcktes jag av hon i kyrkokörens altstämma just innan hon skulle gå upp för att öva. Då beskedet var Minus 22 valde jag att inte gå i Julotta utan somnade om. Strax efter 8 vaknade Ava och en kvart senare kom alten jag kallar mitt allt hem. Sedan förflöt Juldagen ganska stilla och när Unby-familjen for på kvällen blev det ännu lugnochroare för oss tre vuxna som är kvar i fastigheten.

Annandagen hade kylan frusit ihjäl. Bara ett par grader kallt. Då jag tycker Annandagens strid- och martyrtema på ett bra sätt balanserar skumtomtig julefrid och liknade gick jag i kyrkan – den enda under helgen med Mässa – fast jul på engelska heter Christ-mass. Som en biprodukt av gudstjänsten fick jag den tjänstgörande kollegan att köpa den ena av dublett böckerna jag fåtti och med den affärsnoteringen slutar jag min juljournal.

Slutligen. Och lite äntligen. VM i fotboll är klart. Vinnare är korad och media kan glo på något annat – typ Junior-VM i hockey under mellandagarna. Jag skall nu inte hänge mig åt resonemang kring om rätt låt vann – Va! Gäller det inte Melodifestivalen? – eller nåt liknande. Är bara lite nöjd med att allt snack om Messi nu klingar av och att man inför jul kan lägga till ett as så det blir – vaddå?*

Vinterkylan håller sitt grepp och tillvaron är vacker. Några dagar var det mellan 20 och 25 minus men nu är det bara 13. Fortfarande ganska svalt kan man tycka. I alla fall för skidåkning och liknande sysselsättningar. En och annan promenad blir det men inte mer friluftsliv än så. Det får vänta till minusgraderna är ensiffriga.

Fjärde söndagen i Advent blev det till hälften kyrkskolk. Faktum är att vi sov så länge att det blivit stressigt att hinna till klockan 11. Lördagen hade blivit sen men inte överdriven på något tvek- eller pinsamt vis. Till Luleå hade det burit iväg. Kultur hade utövats. Teater. En enmansmonolog i en timme och 40 minuter om öden och äventyr i en tågkupé. Olof Wretlings ”Kaffet” på Kulturens hus.

Det betydde att vi skratt- och koncetrationsutmattade var hemma ca 22. I unga år kunde jag efter någon intensiv upplevelse och en timmes mörkerkörning tvärslockna på kudden men ju äldre jag blir desto längre inflygning krävs innan jag landar. Det blev alltså sent. Dessutom fanns en viss halvmotivation. Visst! Jag vet och anser att en Mässa alltid är en Mässa och att den som missar en Mässa missar en massa och fast många på olika sätt kyrkoanstrukna och ännu fler agerar annorlunda söker jag/vi leva efter den principen. Men det finns gränser. Ibland. Klockan 18 igår skulle det vankas Julkonsert med Älvsby kyrkokör där Primärhustrun sjunger i alten. Övning från halv fyra gör att det blev en och annan timme för henne så därför kändes 11-tiden inte jättelikt högaktuell. Jag för min del platsar inte i någon kör utan såg första halvlek av finalen i fotstolleriet innan jag tillsammans med dottern och lilla Lisa svansade till kyrkan för att höra mormor och de andra sjunga.

Den är bra, våran kyrkokör! 28 korister är rejält OK för en liten ort som Älvsbyn. Dessutom väl avvägt ”program” med 14 låtar i välbesatt kyrka – gissar på närmare 200 under taket. Kyrkoherden ”andaktade”.

Den nördbok jag berättade om i förrförra inlägget har trängt undan annat jag höll på att läsa – inklusive böcker jag fick i paket förra julen. Hur som helst skrämmande läsning.

* Den typen av dålig pappa-humor är jag själv inte pappa till även om jag nog är kvalificerad. Snappade upp den på Facebook igår från en annan kyrkligt anknuten tomte som också är pappa och morfar.

Det blir en bloggning till denna kalla vinterdag.

Sociala medier ger olika inputtar, inte minst genom olika grupper man kan vara med i. På Facebook, alltså. En sådan grupp är Nostalgi från Kåge. Den/de som driver den lägger ofta ut gamla bilder, tidningsartiklar och notiser med anknytning till Kåge strax norr om Skellefteå. Min pappa växte upp i den byn och dit for vi när jag var barn för att hälsa på farmor.

Igår visade en i gruppen inlagd notis att den 15 december 1972 fyllde min farmor 90 år. Det betyder att hon idag om hon levat skulle ha blivit 140. Det hade varit orimligt anmärkningsvärt men jag anser att hon i sig kan vara värd en bloggning.

Min farmor födde 11 barn – 1908, 1910, 1912, 1914, 1917, 1918, 1920, 1921, 1924, 1925 och 1927. Min pappa var trean från slutet. Det betydde att det kom in mycket liv i huset i flera meningar.

Men det kom också död. Hon blev änka 1930 och tre av barnen dog som små. Av de åtta som blev vuxna drunknade hon som var född 1917 i 20-årsåldern men resten skapade en klan av farbröder, fastrar och kusiner där jag är näst näst yngst.

Hon var kul, min farmor. På somrarna på 1950-60-talet bodde hon i kåken i Kåge och fick bära slask och ved och vatten men ungefär en vintermånad per år var hon hos oss för att sedan fara vidare till resten av de söner och hemmafru-sonhustrur hon var utrustad med. Jag gissar att hon var lite längre tid hos en av mina farbröder där det inte fanns larmande barnbarn. Nu varra ni som ryssar! kunde hon säga när vi stökade. Min barnlöse farbron och faster jobbade bägge två så där fick gumman rå sig själv med katten.

Vad det led ersattes detta vinternomadiserande med fast boende på vad som då kallades ålderdomshem. På vintern. Där odlade hon sina blommor och läste sin Bibel. Säkert gjorde hon annat också – typ följde med i vad som hände. Jag minns att hon vid ett besök 1970 var upprörd och ville att pappa skulle fixa biljetter till Spanien för Nö vill I ner å skjute n’Franco. Om hon var helt allvarlig låter jag vara osagt men det var då den så kallade Burgosprosessen pågick. Googla!

Hon fick lite starr och behövd en Bibbel med nalta grövvre ool. Pappa och hans bröder köpte henne en. Den tog jag över sedan hon dött och fann att gumman läst rubbet, stora delar flera gånger. Inga sidor klibbade längre fast som det ofta blir i olästa böcker med tunna blad. I Nya testamentet, Psaltaren och Jesaja var bladen nästan nötta. Varje uppslag boken igenom var lite knöligt längst ned till höger efter det att tanten slickat på fingret innan hon vände sida. Att ta över den plus Rosenius samlade skrifter i fyra band är den apostoliska succession jag värdesätter mer än eventuell vigningskontinuitet tillbaka till någon av de 12 Jesus utsåg till apostlar – som jag också respekterar.

Mer finns naturligtvis att berätta men jag stannar här. Hon hade blivit 140 idag men fick nöja sig med att sega sig över sin 90-årsdag. R.I.P.

  Nu har den kommit! Min nördbok. Senare än vanligt men i alla fall. Att säga att julen därmed är räddad vore att gå till överdrift men lite frid har ändå insmugit sig. Jag slipper nu oroligt leta i brevlådan var annan dag som numera Postnord har inskränkt sig till.

Det var Primärhustrun som kom in med den i morse. Hon kastade den på mig där jag fortfarande låg kvar i sängen. Tydligen hade paketet följt med morgontidningen. Vara hur det vara vill med den distributonstekniska saken så blev effekten att min nördbok för ögonblicket var obläddringsbar. En limmad bok som är 22 grader kall öppnar man inte. Sådetså! Den måste få rumstemperatur först så att limmet inte spricker och allt blir ett lösbladssystem. Det är alltså på samma sätt som när man bakar då smör ibland skall vara i rumstemperatur eller smältas till något som kallas fingervarmt. Därför ligger nu den hett efterlängtade Svensk Exegetisk Årsbok 87/2022 i köket för av-kylning i betydelsen bli av med kylan, inte kylas av.

TV-kanalen Axess TV följer jag inte hela dagarna. Visst gillar jag dess fokus på vetenskap, bildning och tradition men för mycket sådant gör en slapp och övermätt. En och annan småfånig serie på Netflix – typ Wednesday om dottern i familjen Addams – ger tillräckligt med slapphet.

Men ibland blir det en excess i Axess – fy så fyndig jag är! Igår kväll handlade ett kort pratprogram under titeln Förklara din forskning om ett doktorsarbete i Bibelvetenskap. Jag såg det. Smalt och nördigt men fullt tillräckligt för att jag senare idag efter att ha fått vaccin mot lunginflammation kikade in på bibblan för att genom dem fjärrlåna The hypertemple in mind plus en längre undertext av Natalie Lantz.

Jag återkommer om böckerna när jag läst dem. Det ligger nog ganska långt fram i tiden. Vänta inget i den vägen före jul.

Det hände i förrgår, på söndagen. Från måndag före lunch till söndag efter hade då lilla Ava varit hos mormor och morfar. Vi hämtade henne då värkarbetet småstartat för mamman som sedan strax innan lunch på tisdagen förra veckan förlöstes med kejsarsnitt – icke helt planerat sådant.

Efter en knapp veckas nöje och gamman var dock förväntan stor hos henne jag brukar kalla lilla Ava. Hon visste att hennes lillebror skulle vara liten men SÅ liten var hon inte helt förberedd på. Ändå vägde han över tre kilo och var inte ens en halvmeter lång – eller kort om man så vill.

Hon var inte ensamt häpen. Också i föräldrarnas och våra ögon var hon inte längre så liten utan faktiskt blivit rena biffen i jämförelse. Jag var också förvånad fast jag som vuxen vet hur små nyfödda är. Fyra barn och fyra tidigare barnbarn har gjort att jag vet med själva huvudet men i famnen känns det varje gång lite oväntat med litenheten.

Ava och vi har haft kul under veckan men nu får hon ha kul på hemmaplan. Vi kan koka knäck, fara till stan för att köpa julklappar och ägna oss åt annat tidsödande – som till exempel att läsa och att blogga.

Så blir det nu. Första gången denna vinter. Mer än en dm kom igår och det snöar fortfarande. Inga alarmerande mängder och inget trafikkaos typ nere i elområde 3 och 4 där ”stackare” som i fjol brände en massa ström ska få tillbaka en del av vad det kostade då – oberoende av vad det kostar nu.

De kan inte vara lätt att vara regering – för någon. Jag har ofantligt små – konstig sammansättning av volym-ord – sympatier för det nuvarande trippelkommandot med SD i baksätet men fattar att de inte kan ha det lätt. Verkligheten de innan valet inte föreföll att bry sig om gör sig påmind. Beslut man ställde i utsikt går i nuläget inte att ta. Det tar tid att ha med beredning, hantering och allt. Att ministrar och borgerliga partier därför verkar ligga lågt och är tysta kan jag ha viss förståelse för men det jag inte förstår är det höga överbudstonläge man hade innan valet. De kan väl inte ha varit SÅ naiva att de trodde att man bara av ren viljekraft skulle få eldito i ledningarna och minus 10 spänn litern vid pump i bilbidrag – fast det lät så. Var de SÅ naiva eller bluffade man bara i tanken att man nog inte skulle vinna valet och tvingas regera? Onekligen undrar jag lite generellt över retoriken. Före valet sa man att drivmedel inte hade det sossarna kallade ”Putin-priser” utan i stället kostade soppan det den kostade på grund ett nymyntat begrepp ”Magdalena-Andersson-priser”. Nu har det blivit ”Putin-priser” igen, inte ”Uffe-kostnader” som mer skulle stämma med logiken från innan valet. Spänningen mellan retorikens valfläsk och verklighetens stekos är med det påtaglig och enligt min enkla mening problematisk vad gäller moralisk halt.

Jag varken kritiserar eller häcklar att den nya regeringen inte fått till allt inom en utlovad 100-dagars-period. Verkligheten är för komplicerad för det. Inte bara beslut tar tid att ta. Den strålande lösningen kärnkraft tar ännu längre tid att bygga. Allt vad de lovade i valrörelsen dröjer dock inte. Pinsamt nog är sänkt bistånd något som genomförs av allt vad som lovats. Det var ju fel redan på löftesnivån och att det genomförs är enligt min mening knas. Kanske återkommer jag i ärendet efter helgen och då i någon form av anknytning till den Bibeltext som är huvudtext Tredje söndagen i Adventstiden – kapitel 3 i Lukasevangeliet verserna 1 till och med 15. Jag brottas med det textavsnittet och kom då att undra hur Johannes Döparen och andra profeter kan tänkas ha röstat i valet vi hade i september. Nu tänker jag inte ta upp det i förkunnelsen i Älvsby kyrka utan där och då blir det annat ur text och tema jag tänker försöker belysa – men på bloggen kanske det blir nåt åt veckan.*

Rapporter från dem i klanen som vistas på Länssjukhuset i Sunderbyn tyder på att allt är OK. Den lille gossen äter och börjar komma igång. Den med kejsarsnitt förlösta modern kommer sig också. Hur nyförlösta pappor mår brukar man inte beröra nämnvärt – så inte heller nu i vårt fall – hur viktigt det än kan tänkas vara. Hemgång planeras till i morgon och på söndag ska mormor och morfar återbörda storasyster Ava till familjens lugna och ordningsamma tillvaro.

* I mina funderingar kring texten och verkligheten slogs jag också av en del andra skillnader mellan profeten Johannes och vår tid men då inte bara vad gäller anspelningar på politik. Också kyrkolivet verkar vara eljest. På webben, i Facebookgrupper samt i annonseringar och verksamheter ser jag en nutida käck inriktning på sånt som Stilla stund i kyrkan, Sinnesroandakt, Mysigt julbord och liknande. Hur jag än tokbläddrar i Nya testamentet hittar jag inte att Johannes inbjöd till Sinnesro i öknen, Stilla stund vid Jordanflodens strand eller Mysig buffé med honungsdoppade gräshoppor. Om den sistnämnda annonseringen varit för handen bör den rimligen också haft med texten Då terrängen är torr – tag med egen dryck.

Hos Johannes var det annat ljud i skällan.

Vid lunchtid den 6 december fick vi beskedet att gossen är ute, han som i väntans tider av storasyster Ava kallats för Ugglis. Tösen är också ganska bestämd i att han skall heta så men vuxenvärlden är lite skeptisk. För säkerhets skull ställde jag frågan Hur många heter på Google och hamnade på Statistiska CentralByrån som visste berätta att inte ens två i Sverige har det namnet vare sig man stavar med ett eller två g. Det blir nog något annat.

Ikväll har hans hulda moder alias vår äldsta dotter på Facebook nämnt August men jag antar att Ugglis kommer att leva kvar som smeknamn på vårt femte barnbarn.

Måndag kväll – det är nu runt midnatt mellan tisdag och onsdag – skrev jag detta inlägg. Nu när jag är till att publicera aktstycket har en förändring skett. Det är en viktig sådan runt 12 timmar gammal men vad det exakt är kommer i nästa inlägg som publiceras omedelbums efter detta. Med det sagt tillbaka till måndagskvällens drapa.

Det är glest mellan blogginläggen. Det tar lång tid mellan sånt som får mig att gå igång och engagera mig så att jag skriver något. Det är som om hela tillvaron är i seg-tempo.

• Vintern får vara ett exempel. Långsamt kryper den grådaskigt framåt utan seriös kyla eller påtagligt snöfall. Vitt är det på marken men det är också allt.
• Den 22 november berättade jag än en gång i inlägget inte går det fort om ett långsamt projekt i att gå igenom ett av Nya testamentets brev. Det kryper i och för sig framåt men med hastigheten är lägre än den hos en polioskadad snigel.
• Antalet personer som väljer att vara intresserad av när min egenförfattade INGEN BOKBOK – använd bloggens sökfunktion för att hitta tidigare skriverier – ligger fortfarande på näst intill nollnivå. De böcker som finns i kartongen (och på bokbordet i kyrkan) minskar i en takt av kanske ett ex i kvartalet vilket får dem att räcka en god bit in i 2030-talet. Inte heller har någon av de få som skaffat boken på något sätt kommenterat den vare sig i tal eller skrift. Gissar därför att det sålda dussinet inte blivit bebläddrat i någon omfattning alls.
• Sortera och på något sätt systematisera den röra av förkunnelse-manus som jag berättade om i inlägget vägda på våg den 30 september 2021 går också långsamt, mycket långsamt. Orsaken är tvåhövdad – minst. Den främsta är att det är skittråkigt. Ett annat är att jag inte kommit till skott om hur jag skall sortera joxet. Ska jag dela på genrer som Predikan, Beredelseord, Föredrag och Bibelstudieanteckningar eller skall alla de typerna sorteras i Bibelboksordning? Långsamt går det i alla fall.
• Väntans tid är också en långsamhet. I förmiddags for jag och Primärhustrun till Unbyn och hämtade barnbarnet Ava hem till oss. I den här veckan är beräknad förlossningsdatum för hennes lillebror och då är det inte helt dumt att storasyster är hos mormor och morfar. Att vänta på besked är tveklöst en långsamhet av digert slag.
• Höstterminen har i någon mån haltat – jag tänker nu på det jag engagerats i och engagerat mig i vad gäller gudstjänster och pratkvällar i församlingen. En söndag och ett par onsdagskvällar i månaden har varit mitt beting men efter-Mässan-praten, det som också kallats Ovangelie-träffar, har inte samlat intresserat folk så de blivit av. Vad gäller andra kyrkliga ting går det i sanning inte heller undan eller märks något nämnvärt. Visst vet jag att kyrkan fungerar med evigheten för ögonen men att gå långsamt fram eller inte alls söka hantera olika ting stör min rastlösa själ. Om det är själen som är i olag eller om det är kyrkoseghet är en öppen fråga. Blixtrar gör det inte.

 Detta skrev jag alltså måndag kväll. Nu har den femte punkten ändrats!