stigstrombergsson

Det händer ibland men inte varje år att den borgerliga allmänna helgdagen Första maj infaller på en kyrklig helgdag, alltså en söndag. Så är det i år. Det får mig som är kyrkligt egnagerad och politiskt intresserad att bli som en hötapp mellan två åsnor – eller hur det nu sägs. Valet blir om jag då jag är kristen ska som brukligt gå i kyrkan klockan 11 eller om jag som samhällsmänniska med vänsterdrag ska glutta på social-demokraternas första-maj-firande i Lomtjärnsparken samma klockslag. Bra är i alla fall att problemet inte kommer varje år.

En del löser problemet genom att aldrig gå i kyrkan och aldrig intressera sig för något politiskt. Att sådana får njuta en första-maj-ledighet och en massa arbetsfria vanliga veckoslut är enkelt och simpelt att snylta. Borgerliga sympatisörer borde som konsekvens av sin brackighet kräva att få jobba första maj! De som inte tror på Jesus borde i konsekvensens namn undvika att åka snålskjuts på Honom på söndagarna – för att inte tala om de stora helgerna! Det är mitt enkla budskap. På sin tid red Jesus på en åsna men nuförtiden är det en massa åsnor som de facto och på flera sätt rider på Honom.

Nu gissar jag att de två tidskolliderande evenemangen i morgon till syvende och sist kommer att likna varandra en hel del. De närvarande kommer att vara sådana som redan om inte är frälsta så i alla fall med på noterna. Vad gäller noter kommer det att sjungas en del återkommande traditionella rituella låtar. En officiell funktionär eller två kommer att tala till de redan vunna om det budskap dessa sedan förr vunnits för. Egentligen en kusligt snarlik koreografi och ofta utan studs och puls.

Både ett första-maj-firande och en Högmässa är alltså till sina karaktärer vad som med ett gammalt ord kallas uppbyggelse, inte sammanhang för omvändelse – ett annat gammalt ord. Det är helt OK att det är så. Det behövs uppbyggelse på flera olika sätt och i många olika sammanhang. Odiskutabelt. Det är dessutom ganska lätt att ordna då man bara behöver göra det man tidigare gjort.

Med omvändelse blir det annorlunda. Sådant som kan likna massmöten med mer eller mindre stora massor vinner som regel inte nytt folk vare sig för SAP eller Jesus. För det behövs andra metoder. Givetvis måste det hela tiden finnas en övertygelse om sanningen i och värdet av det man funnit och vill att folk skall omvändas till. Det är en grundbult! Men metoden behöver vara samtal mer än agitation. Min enkla mening är att vad gäller sådant behöver både kyrka och sosseri utveckla sina arbetsformer, fundera över sin – som det heter – kommunikation, vilka man i praktiken litar på som företrädare och så vidare.

Med detta sagt – hur gör då hötappen i morgon?

Vid Lomtjärn – i Älvsbyn sägar man i Lomtjärn och menar då parken invid – blir det tal, lite sång, en del folk, korv, småkallt och snålblåst. I kyrkan blir det tal, lite sång, en del folk, varmt och vindskyddat samt The body of Christ, the real thing. Nästan allt sådant händer varje söndag men Första maj är bara en gång om året. Tidskollisionen hade kunnat undvikas om de sossar som också är kyrkopolitiker hade, när arbetarkommunen planerade sin årshögtid, påtalat saken och yrkat på till exempel kl 13 i stället för att reellt välja bort kyrkan. Då hade jag och andra kunnat vara med på bägge evenemangen. Nu måste jag välja.

I två blogginlägg den senaste tiden – riktigt tråkig bok och en bättre bok – har jag jämrat mig över hur i vissa sammanhang ofta vettiga och förståndiga människor går till väga när de skall undersöka och värdera olika saker. De arbetsmetoder som används är i och för sig helt vettiga på sin plats inom universitet och akademi och forskningen där så jag sågar dem alltså inte i sig men påstår att för privatläsning i hemmet utan kurs-, seminarie- och tentamenspisk blir det ofta trist. Så också nu.

Det var när jag glodde igenom en av de yngre prästkollegornas bokhylla som ögonen föll på Helgelsens filosofi – om andlig träning i Luthersk tradition skriven av Karin Johannesson. Verkade intressant. Kanske inte filosofi men väl andlig träning som ju ligger i närheten av detta med bildning, förkovran, studier och bildning som i dessa tider sysselsätter mitt tankeliv en del. Då jag tror det var Johannesson som vid en samling för präster innan Corona-begränsningarna höll det bästa föredrag jag hört (men inte minns i detalj) om något kring Luther ökade intresset. Jag lånade alltså boken med denna baksidestext:

I dagens efterkristna samhälle har kristna trosuppfattningar minskat i betydelse. Samtidigt märks ett tilltagande intresse för andlighet i olika former. Svenska kyrkan stimulerar detta intresse genom att erbjuda olika sammanhang för andlig fördjupning, t.ex. stilla dagar, retreater, meditationsgrupper och pilgrimsvandringar.

I ”Helgelsens filosofi” undersöker Karin Johannesson hur andlig träning och fördjupning av detta slagkan uppmuntras inom en kyrklig tradition som önskar föra vidare bärande inslag i Martin Luthers teologiska tänkande. Utifrån Lutherforskarna Tuomo Mannermaa, Arvid Runestam och Rudolf Hermann behandlas luthersk spiritualitet och frågan om hur helgelsen kan förstås inom luthersk teologi.

Karin Johannesson är docent i religionsfilosofi vid Uppsala universitet och präst i Svenska kyrkan.

Det tog 190 sidors diskussion och vridande och vändande enligt den vetenskapsmetod jag jämrar mig över – men som har sin plats – innan boken landar i någon sorts praktisk slutsats som är vettig. Jag kritiserar inte målet, inte helle slutsatserna men vägen dit var förödande jobbig och tung. Om finsk lutherforskning är präglad av den senare Immanuel Kant och annan filosofi kan i och för sig vara intressant för en och annan men blir för mig faktiskt en opraktiskt stenig väg att gå.

Johannesson drar i alla fall på slutet några slutsatser kring detta med andlig träning och fördjupning i Svenska kyrkans församlingar. Kortfattat är dessa – om jag fattat henne rätt:

• Det är viktigt är att vara motvikt mot tidens ohämmade individualism. Man behöver hävda kristen gemenskap och göra genomtänkta saker tillsammans.
• Vardagslivet är det andliga livets främsta arena och kan möjligen varvas med retreater och liknande. Det man tycker kan vara ”kristen koncentration” skall inte ersätta eller övertrumfa livets spring och skubb.
• Att tillägna sig och utveckla sig i det religiösa språket, i klartext bönens och gudstjänstens språk, är viktigt. Det är ju genom Ordet och Bordet som Anden tränar och fördjupar tro och kärlek hos en kristen.

Det är egentligen ganska enkla och självklara slutsatser. Man kan komma fram till samma saker utan filosofibrottning med de senaste 150 årens finska, svenska och tyska Lutherforskning. Vill man gå sådana tankekamper står det en fritt så läs den gärna. Du blir inte dummare men bered dig på en riktig tanketegelsten som gör att du kanske känner dig lite korkad.

* Den ingår i en serie Luthersk teologi och etik i ett efterkristet samhälle som i sin tur finns i serien Forskning för kyrkan som ges ut under överinseende av Svenska kyrkans enhet för forskning och analys vid Kyrkokansliet i Uppsala. När du, noble Bloggläsius, klickar på senaste länken bjuds du på info om vad allt detta är.

Rubriken skulle också kunnat vara nål resa dröm uppgift annat med det hade blivit för lång och inte rymts på en rad i länkförteckningen invid – om man läser min blogg i en dator.

Jag fick i fredags fjärde sprutan mot allvarlig Corona. Därför ordet nål i andrahandsrubriken. Egentligen fantastiskt att få bo i ett samhälle somså snabbt och genomgående kunnat hantera situationen och att alla kunnat ta vaccin kunnat göra det 2-3-4 gånger – och kanske fler vad det lider. Det finns de som inte kan och de har jag förståelse för. De som inte vill begriper jag mig inte på.

Lördag blev det resa av. Till Hortlax lite utanför Piteå. Basen för Svenska Bibelsällskapet var där och skulle hålla föredrag om pågående nyöversättning av Nya testamentet med mål att det skall vara klart 2026. Inte föredraget men översättningen. Jämfört med bloggposten är tiden inne? som jag skrev i februari 2015 har jag ändrat mig i viss mån. Vårdad svenska har förändrats på drygt 40 år men i sanning inte mycket och på samma sätt är det med forskningsläget om de bibliska texterna i sig. Vad gäller de kulturella sammanhangen texterna skrevs och landade i och som naturligtvis påverkar hur de skall förstås är insikterna dock något större idag men ett stort behov av nyöversättning ser jag fortfarande inte. Ändå är jag positiv till ambitionen. Att hålla igång översättningsverksamhet och kompetenskring sådant är viktigt. 500-årsminnet av den första svenska översättningen blir en bra punkt att göra något vettigt om ej absolut nödvändigt.

Natten mot söndag var jag på ohåga med ett exempel på den typ av dröm då allt går på tok. Gissar att de flesta upplevt sådana typ att inte hitta en vänstersko, springa som en idiot och inte hinna med bussen, strul med något så att inget blir som tänkt. Den här gången var det ett rörigt sammanhang med bland annat en person sammansatt av två tidigare prästkollegor ur olika generationer, en massa röriga ungdomar, konstiga lokaler i en mix av Älvsby kyrka och något jag tror ett församlingshem i Skellefteå och att inget funkade som det var tänkt. Det var alltså en så kallad stress-dröm inför vad som komma skulle.

Om söndagen, alltså igår, fanns nog orsakerna till drömmen i den uppgift som var närmast för handen. Den ordinarie gudstjänsten i Älvsby kyrka (som jag till en början hade fått förtroendet att leda) utgick till förmån för en gemensam gudstjänst med och på EFS med annat folk i selen. I stället anförtroddes jag en extra-uppgift med Mässa och lektion med konfirmander från Luleå. Deras ledare hade uttryckt önskan om att jag skulle ta upp stor-ord som försoning och förlåtelse,koppla ihop det med kyrkorummet som det är format i Älvsbyn samt söndagens tema och texter. Om ledarna tänkte hela den sammansättningen skall vara osagt men jag tänkte ihop sakerna och kom att ”jobba” med gänget i drygt 1½ timme. Tyckte det fungerade bra. Alerta ungdomar.

Gudstjänsten klockan 16 i Vidsel var en uppgift av mer vanligt slag. Manus till det jag sa är ett handskrivet sådant och publiceras inte här på min blogg.

Också annat värt att nämna är att Luleå väntar på finaler i hockeyn och att dambasketen för Luleåvurmare även är spännande.

Att också ebba busch likt en tidigare borgerlig partiledare gjort en pannkaka erkänner hon inte – till skillnad från den tidigare liberal-ledaren. Ebbas undran om varför stenkastare inte blir skjutna av polisen var i och för sig bokstavligt sett i form av retoriska frågor som inte uttryckte krav på skottlossning mot allmänheten. Brett uppfattades det dock som att KD-Ebba ropade på mer blod på gatan. I detta och andra sammanhang är det viktigt är att veta att det alltid är skillnad på ett budskap som sänds och vad som uppfattas. Likt alla andra som har ord och språk som arbetsverktyg vet en politiker som Ebba detta och att man har ansvar både för vad man säger och hur det kan uppfattas. Sådant kräver att man för att inte bli missuppfattad utan vill bli förstådd på ett visst sätt faktiskt silar snacket. Hon gjorde sitt val att att inte göra så och med kallt blod – ett av hennes favorituttryck – öppnar hon för att bli Bloody Ebba med svenska folket.

Det händer att jag funderar över hur smalt mitt bloggande i praktiken blir. Det blir lite kyrka, lite väder, lite barnbarn, en och annan bok – typ. Kriget i Ukraina har jag till exempel så här långt hoppat över. Det kommande valet likaså. Likt Hamlet suckarjag mitt ”NATO eller inte NATO, det är frågan. Påsk-kravallerna med uppeldning av polisbilar och Koraner har jag lämnat okommenterat. Naturligtvis har jag uppfattningar om sånt och många andra stora och små ting men bloggeri i sakerna blir inte av. Om det är bra eller dåligt vet jag inte men det är så det är – därför rubriken 18.39? till detta inlägg.

18.39 är helt klart en lustig tid för en gudstjänst. Noga sagt rör det Veckomässan i Älvsby kyrka onsdag nästa vecka, den 27:e. Igår angav annonsen i publikationen Älvsby Gratistidning den tiden som är en tidpunkt nästan 10 minuter efter när Mässan brukar börja.

Jag är den präst som enligt planering har förtroendet leda sammanhanget och funderar nu på hur jag skall förhålla mig till texten. Nian och nollan ligger nära på ett tangentbord . Uppenbarligen rör det sig om ett tjyckfel som jag kan strunta i och agera som man brukar med start 18.30. Å andra sidan kan jag samtidigt välja att hålla mig till vad som skrivet är och invänta slaget 39-minuter över sex. Låter jag tankarna skena så kan jag undra om det bara är en tangenttrycksmiss eller om det är så att en ängel styrt fingersättningen för man inte ska ha så jämmerligt bråttom utan som både firare och betjäning få en lucka till egen bön. Att tyda tidens tecken är i sanning inte lätt vare sig det gäller små eller stora saker.

Efter Mässan blir det i vart fall möjligt för var och en som vill att – också i kyrkan – delta vid ett öppet samtal om det de som är där vill dryfta. Innan corona-stängningarna var dessa så kallade Ovangelie-träffar mer regelbundna,nu bara då och då. Den 27:e startar den i alla fall runt 19.15 och avslutas med aftonbön så man – om man bor i centralorten – kan vara hemma till Aktuellt på 2an kl 21.

Om du är en Bloggläsius som bor lite på sidan om och har många mil Älvsbyn kan denna bloggpost likt flera andra kännas lite ”på sidan om”. Minns då att det är DU som bor ocentralt och missar en Mässa – och därmed en massa.

Det andra då?

• Rysslands angreppskrig mot Ukraina är jag emot!
• I valet ser jag ingen anledning att rösta borgerligt!
• Kanske är den officiellt alliansfria linjen nu över.
• Bränna polisbilar är kriminellt!
• Elda Koraner är rejält ohyfsat!

En sak till – en kyrklig sådan:

På söndag den 24:e var det först tänkt att jag skulle ha uppdraget att leda gudstänsterna både i Älvsby kyrka kl 11 och sedan i Vidsels kyrka kl 16. Nu blev det så att EFS i centalorten senare kontaktade församlingen med inbjudan till sammanlysning dit kl 11. Personal från Sjukhuskyrkan i Piteå hade fått ansvaret att leda den gudstjänsten och man undrade om församlingen ville haka på. Så blev det. Vidsel kvarstår för mig, annars EFS.

Men så finns Luleå Domkyrkoförsamling. Under helgen låter de ett gäng konfirmander med ledare ha läger i Älvsbyn och hade tänkt ansluta i Högmässan. Sjukhuskyrkeriet – som i sig är vettigt och viktigt – kändes lite speciellt och man undrade om jag kunde leda ”en egen Mässa” med dem kl 10 i kyrkan – med något efteråt (eller innan eller i). Och så blir det. Riktigt ”en egen Mässa” kan man i och för sig inte ha. Alla Mässor är och skall vara offentliga men något av ”en extra Mässa” blir det på grund av dessa ”gäster” och att jag blivit disponibel geno att församlingens ”riktiga gudstjänst” flyttats till EFS.

Nu ärdet inte bara en annan dag utan till och med dagen efter Annandagen. Som jag i förrförrförra inlägget varnade spänner jag därför på mig tankeskidorna och för att på nytt ge mig ut i spåret kyrkbildning som jag beträdde före helgerna. Naturligtvis åker jag inte skidor just när jag skriver – om nu någon trodde det – men vårvintern till ära använder jag metaforen. Riktig fysisk skidåkning kanske blir aktuellt senare under dagen.

I det tidigare inlägget kyrkbildning filosoferade jag en del kring tankar om process och event i kyrkan. Tyngdpunkten blev då Gudstjänst, en av de fyra så kallade grundläggande uppgifterna i en församling. Uppgiften Gudstjänst är faktiskt mer än grundläggande. Den är helt avgörande. Ingen annan av de fyra uppgifterna – Undervisning, Diakoni och Mission – är i samma grad beskrivna och reglerade i Kyrkoordningen som är regelverket för Svenska kyrkan. Det är till och med så att om en församling skulle sakna Diakoni eller Undervisning vore det beklagligt – naturligtvis! – men bara det. Om en församling över tid inte fira Gudstjänst på sön- och helgdagar läggs den ned och tvångssammanslås med annan församling. Så burdust är det inte med de andra sakerna.

Om Undervisning kan jag surra så saliven sprutar och då på både in och utandning. Det är en ofantligt viktig aspekt av livet i en församling. I inlägget en bättre bok den 7:e april skrev jag att folkbildningen och folkrörelsestuket sjunkit tillbaka i kyrkan. En testsökning på det kyrkliga studieförbundet SENSUS hemsida hade gett syn för sägen. Kanske gjorde jag fel men det resultat som sökorden Bibel respektive Tro gav vad gäller studiecirklar i Norr- och Västerbotten gav i bägge fallen 0 i resultat. Noll cirklar/grupper! Nu gäller det verksamhet i samverkan med studieförbundet. Troligen och förhoppningsvis finns det grupper som utan SENSUS-övervakning, troligen till och med utan prästkontroll, läser och samtalar om Bibel eller Tro – det vill jag inte räkna bort. Dock hävdar jag att de kursiverade orden i detta stycke gäller, att folkbildningen och folkrörelsestuket sjunkit tillbaka i kyrkan.

Härblev det lunchpaus och sedan inte skidtur men väl en rejäl promenad med kaffetermos och andra tillbehör. Strålande sol, vit snö överallt plus 17 grader. Efter det fortsatte jag skriva.

Med Undervisning är det på samma sätt som med Gudstjänst. Innerst inne och ytterst ute handlar det till sin tanke om process mer än event. En studiecirkel och liknande – registrerade eller inte – har sina event-delar men också ett överenskommet mål en process är tänkt skall leda fram till. Målet kan ha flera delar – att mötas, ha social kontakt, byta tankar kring något man komit överens om att dryfta eller annat. Det överenskomna kan vara en bok, en serie teman, en artistisk färdighet, ökad kunskap eller lite vad-som-helst. En cirkel behöver inte per definition ledas av en fackman/kvinna utan kan mycket väl vara ett gäng okunniga som bestämt sig för att tillsammans söka lära sig något ingen ännu kan. I alla fall var det så cirklar ofta formerade sig i slutet av 1800-talet i folkrörelsernas barndom vare sig det var nykterhet, kommunalkunskap, ekonomi, fackliga frågor, Bibel eller annat som var drivfjädern. Med det sagt behövs naturligtvis ganska ofta en fackperson som kan lite mer, till exempel någon som kan italienska för att leda en ABF-cirkel där andra vill lära sig just den rotvälskan, men i princip behöver inte en Bibel-cirkel ledas av en präst. Grundtanken okunniga som tillsammans söker bota sin okunnighet är värd att försöka hålla kvar och är man några som känner sig så är det bara att kontakta till exempel SENSUS för att få tips. Har man tillgång till prälle eller liknande är det naturligtvis bra men jag tycker inte det är nödvändigt att väntar på initiativ från sådana figurer. Är man 3-4-5-6 stycken som vill är det bara att börja och kalla på en ”expert” om och när man behöver det.

Min första kyrkoherde flyttade 1983 och då fick jag förmånen att ”ta över” Bibelstudierna. I mer än15 år på raken var jag inblandad i denna Undervisning i studiecirkelform i Älvsby församling. Jag har också funnits med de senaste 5-6 åren fram till och in i Corona-pandemins tid. I ett gammalt inlägg – gnagande dilemma 2 från den 10:e december 2016 – har jag mer i detalj listat det som hände ”mina år” och däremellan tillsammans med tankar besläktade med dagens bloggpost.

Jag är inte den som skall bedöma min framfart i det hela och om och i vilken grad det blivit kyrkbildning av denna form av Undervisning. Jag tror nog att det betytt en del för en del som upplevt samhörighet och förkovrat sig tillsammans med andra och på det sättet fastare bildat kyrka – om man vänder ordet. Om jag varit en bildad person vette kissemissen men att det under resans gång varit fort-bildande för mig är visst och sant. Därför avrundar jag med två uppmaningar, den första till präster och den andra till alla andra:

Det är Långfredag, värd att fokusera på och påminna om både med bild som blir större om man klickar på den, lite poesi och tanke i fotnotsform. Gudstjänsten i Älvsby kyrka avslutades med nr 138 i Psalmboken.

Jesus, du mitt liv, min hälsa, Jesus, du för mig är död.

För att mig från mörkret frälsa gick du ut i natt och nöd.

Intet kan mig nu fördärva. Liv och glädje får jag ärva.

Pris och ära tillhör dig, Jesus, du som dog för mig!

Du min Jesus, måste höra, smädelser och hot och hån.

Band och bojor fick du bära, du som är Guds egen Son,

för att mig från banden lossa, mina tunga kedjor krossa.*

Pris och ära tillhör dig, Jesus, du som dog för mig!

Du fick lida kval och pina, törnet gav dig djupa sår.**

För att läka såren mina fick du böjd och blodig stå.

Du fick bära korsets plåga. Jag fick liv och hopp som gåva.

Pris och ära tillhör dig, Jesus, du som dog för mig!

Nu dig tackar allt mitt hjärta, Jesus, för din bittra nöd,

för din ångest, för din smärta, för ditt kors och för din död.

Tack för allt det bittra, svåra som du led för synder våra.

Pris och ära tillhör dig, Jesus, du som dog för mig!

* Texten är lite annorlunda i finska kyrkans svenskspråkiga Psalmbok. Där står i vers 2 onskans tunga, inte mina tunga kedjor. Man kan fundera kring om det blir någon betydelseskillnad och i så fall hur.

** Första raden i tredje versen är också lite annorlunda. Den finska har varianten Du fick lida kval och pina, och med törnekrona gå men det ändrar nog inte betydelsen alls.

Detta med bildning som jag skrev om i förra inlägget har liksom fortsatt figurera i huvudet. Det rör sig då naturligtvis inte om ett tänk kring hur bildad jag själv är och då i relation till hur obildade andra är eller nåt liknande. Det skulle – hur sant det än kan tänkas vara – vara osmakligt självupptaget, rentav äckligt. Ändå är det kring mig själv jag tänkt men då mer kring erfarenheter av vad som förr kallades bildningsverksamhet, alltså studiecirklar, kurser, temadagar etc. Om jag genom åren varit lyckad bildare eller inte må andra avgöra men saken eller sakerna har spelat stor roll för mig. Kanske är det till och med så att jag ser det mer nu än när jag var mitt i det.

Som så många gånger förr vävs den ena tanken ihop med andra funderingar och när jag börjar skriva om något till exempel här på bloggen vill det ta andra riktningar och aldrig ta slut – eller ens bli färdigt. Som ofta därför nu först en sidosak:

Jag läste om en text i förrgår, alltså läste en text igen. Det var en text om annan text som förändrat ytterligare en text. Mer exakt var det den uppsats jag la fram den 27 november 2006 och som gjorde att jag sedan dess kan titulera mig teologie magister, det akademiska snäppet ovanför det dåförtiden mer prästnormala teologie kandidat. Att jag blev mer utbildad av att så fortbilda mig är visst och sant men om jag blev mer bildad vette kissemissen då bildning står för mer än kunskap och tenterade poäng.*

Till detta en annan tankekörning i avvikande men anknytande riktning:

I kyrkliga hank och stör konkurrerar (minst) två aspekter med varandra. Jag ger dem pretto-orden event och process. Med event menar jag enstaka händelser som just är och av de inblandade upplevs som enstaka. Med process avser jag följder av saker som tillsammans så att säga bär mot ett mål. Dop, vigslar, begravningar är exempel på event. Visserligen finns i kyrkan både goda men även helt förvirrade tankar kring dessa ting som led och länkar till något men i praktiken blir det inte så för de som är inblandade. Konfirmandverksamhet är då mer ett exempel på process. I att starta tidigt på hösten, mötas ofta och ha en plan för att de berörda sent under våren ska ha nått någonstans är ett ideal. Att tänka process har känts naturligt i det sammanhanget.

Det kyrkliga året är egentligen en annan tydlig process-grej – så som det är upplagt med gudstjänster under olika perioder, med olika årgångar osv. Här finns ett tänkt mål att under ett år, än mer under tre år, återspegla det Gud gjort och gör för den värld Gud älskar. Varje helg är en pusselbit i en sammanhållen helhet, en bit i en process, inte ett isolerat event.

Om då folk firar gudstjänst sällan – eventifieras inte saken då? Kan det till och med bli så att om man i bästa välmening skapar speciella nischade gudstjänster till exempel för familjer och/eller konfirmander och knyter dem till vissa ledare så eventar man till en del ned processen? Och för att fortsätta: Löper ”kyrkproffs”som präster, musiker och andra, utifall att de har glest mellan de gudstjänster de agerar i och sällan eller nästan aldrig i bänken firar andra gudstjänster där de nära kollegorna agerar, risken att se och hantera ”de egna gudstjänsterna” som isolerade event, inte som länkar i en process?

Så långt om en del i gränsområden till det jag tänkte skriva om – kyrkbildning. När jag började knappra på tangentbordet var det något annat än vad det blev så här långt som egentligen var mitt mål. Jag inser att det får anstå till kyrkbildning 2 en annan dag. Det kan rentav bli på Annandagen men kanske tidigare. I skrivande stund är det nämligen Skärtorsdag vilket betyder annat program än att blogga några dagar framöver. I Älvsby kyrka är det nämligen process på gång. Det firas Skärtorsdagsmässa och att altaret kläs av ikväll klockan 18.30 och Långfredagsgudstjänst i morgon klockan 11. Påsknattsmässa med dramats vändning blir det lördag 23.30 och över midnatt. Det eventet – Jesus uppståndelse är i sanning ett event! – återkommer i Påskdagsmässan söndag klockan 11 då Primärhustrun medverkar i körens altstämma. Vid Annandagens gudstjänst (utan Nattvard) klockan 11 planerar man borra vidare i händelserna men vara utanför kyrkan om vädret tillåter, annars inne. Det ser ut att bli fint väder.

Mellan allt detta kyrkbänksnötande – det är kollegor som ”jobbar” – blir det nog tillfälle till att vara ute, äta och dricka gott och måttligt, träffa och kanske barnvakta lilla Lisa samt läsa om och vidare i en bok kopplad till ämnet kyrkbildning.

* Att läsa uppsatsen på nytt kändes hur som helst vettigt att göra, inte minst detta år när evangelisten Lukas berättelse om Jesus sista dygn är i fokus vid gudstjänster och sammankomster under Stilla veckan och den stundande Påsken. Hela mitt magisterarbete med den vidlyftiga titeln Övergiven av, trygg i Gudvärt – Ett jämförande studium av Passionsberättelserna i de synoptiska evangelierna, särskilt Markus och Lukas är värt 60 poäng i det system som universitetet och högskolor använder idag. Min omläsning aktualiserade på nytt det jag skrev men också – inte oviktigt – en massa jag inte skrevmen fick inblick i under magisterarbetet.

Vad menas med det – en bättre bok? Självklart kan man komparera bra till bättre och bäst men egentligen säger det inte så mycket. På något vis måste man ju definiera vad som är bra och någon fast och för alla gemensam låsning av vad en bra bok är finns inte. OK. Fullt med sakfel, ingen ordning på berättelsen eller fakta, dålig stavning och vissen satsfogning gör en bok dålig i de flestas ögon men det stannar där. Ungefär.

Vad gör då Till bildningens försvar – Den svåra konsten att veta tillsammans av Sverker Sörlin till en, enligt min mening, bättre bok än den förra jag berättade om? Hur fas 1, 2 eller 3 hanteras – se förra inlägget? Att ämnet ligger närmare de verkligheter jag engagerat mig i och brottats med under åren? Något annat?

Sverker Sörlin diskuterar på 200 sidor begrepp som allmänbildning, utbildning, folkbildning och liknande och är minst lika kritisk mot mät-, väg- och statistiktrenden inom NPM-tänket som Jonna Bornemark är. Utan att helt låta bli ägnar han sig dock i mycket mindre utsträckning åt fas 3. Det gör hans bok lättare att tackla. Och inte minst det faktum att han begränsar sig till att skriver om sånt jag hållit på med och engagerat/engagerar mig för gör att boken känns som en bättre bok.

Baksidestexten lyder: Bildning har varit ett centralt begrepp för det moderna framstegets tidevarv – en väg för den enskilda människan att lära och växa alltsedan 1700- talets upplysning. Den gör att vi kan överskrida de begränsningar som ryms i nation, kön, religion, etniskt ursprung eller andra identiteter. Bildning har blivit än mer viktig, i en tid när mörka skuggor drar över världen. När sanningen privatiseras och allt fler stängs inne i åsiktsburar. Vi har mer kunskap än någonsin - men vi vet allt mindre tillsammans.

Boken har därför ett nästan provocerande angeläget ärende: Det behövs en uppdaterad förståelse – en bildning om det som angår oss alla och som gör oss friare och samhällen säkrare.

Inspirerad av boken telefonerade jag till en så kallad ”vän” på Facebook, en person av min egen generation som också härjat i och med församling, studieförbund, folkhögskola och liknande. Jag ville testa min känsla att folkbildningen och folkrörelsestuket sjunkit tillbaka i kyrkan och ersatts av (viss) akademisering och fokus på de anställdas arbetstider och uppgifter, att ”folkkyrkan” blivit allt mer ofolklig och visserligen räknar folk – men inte med folk.

Det var som att ta tappen ur tunnan på oss bägge som snart tillsammans blir 140 år. Kanske skulle man kunna avfärda oss som en gormig gubbe och gnällig kärring som pratade med varandra men det vore att stoppa huvudet i garderoben. Folkkyrkan i betydelsen en folklig kyrka med och byggd på och av kyrkligt folk har farit och far oerhört illa. Nu råder på många håll en NPM-attityd av producent-konsument. Producenterna är de anställda arbetslagen styrda av partinominerade politiker – bägge kategorierna avstår ofta från att leva kyrkans liv kring Ordet och Bordet. Konsumenterna är alla vi andra som inbjuds att infinna sig till aktiviteter och programpunkter – inte för den skull dåliga – som producenterna hittat på och vill genomföra – mest på dagtid.

Är jag gormig gubbe? Troligen.

Ligger det nåt i det jag skriver? Troligen.

Vill producenter och styre se detta? Knappast.

För den som vill få sina cirklar lite rubbade och impuls att tänka utanför lådan rekommenderar jag boken. Den kostar 69 kronor och kan beställas här.

Missförstå mig rätt! Det omätbaras renässans – En uppgörelse med pedanternas världsherravälde skriven av Jonna Bornemark var en bra bok som jag hade på gång och läste i innan vi for till Hemavan. Med en snutt på sisådär 25 olästa sidor kvar fick den bli kvar hemma. Ingen idé att ta mé! är min slogan i sådana lägen. Nu, sedan vi kom hem har den blivit färdigläst och får omdömet riktigt tråkig bok.

Det var i julas den hamnade i läshögen. Svärsonen tyckte att jag skulle få en intressant beskrivning och resonemang om tidsanda, värderingskultur, organisation, verksamhet, administration, byråkrati med mera. Bra tanke. Sådant är viktigt. Att peka på att det matematik-fundamentalistiska management-tänkandet som infekterar allt möjligt faktiskt lämnar hål och tomhet vad gäller vissa saker är helt befogat.

Återigen: Missförstå mig rätt! Naturligtvis skall de verktyg av mått och matte som används i fysik, medicin, teknik och annat användas – där de hör hemma. Problemet är att sådana analys- och arbetsverktyg blir trubbiga och missvisande i andra sammanhang som psykologi, pedagogik, historia eller annat man brukar kalla humaniora. Det som ofta kallas New Public Management (NPM) får också administrationer som skall vara till tjänst för verksamheter av olika slag att växa till byråkratier som kämpar för att pedantiskt mäta och hålla reda på de delar av verksamheter som kansle går att mattemäta och jämföra samtidigt som man då missar annat.

Vad gör boken tråkig? Svar: Metoden. Hon är vetenskapsmänniska den där Bornemark, säkert smart som få. Ingen kritik där! Hon använder sig av en (troligen) oftast vettig tre-bens-metod vanlig inom olika vetenskapliga fält: 1. Ställ frågor och formulera en hypotes. 2. Undersök material och samla fakta. 3. Diskutera resultatet i relation till någon teori eller annans tidigare resultat. Det är det tredjeledet som ofta ökar trist- och seghetsgraden. Att med hjälp av tre sedan århundraden tillbaka avlidna mer eller mindre okända filosofer analysera dagens statistik-och tidsstudiemätning inom till exempel äldrevården trubbar av en uppgörelse med pedanternas världsherravälde. Visserligen blir det (säkert?) tankeskarpt men klangen uppgörelse drunknar i ratio och intelectus grubbel kring vadheter – som jag tror är ett annat ord för fakta.

Jag blev inte dummare av att läsa bokens knappa 300 sidor – tror jag. Men kände mig ibland dum. Nu ska man inte såga något man inte begriper bara för att man inte begriper det. Alltså ratar jag inte filosofen Bornemark och hennes tankar. Tvärtom. Läs gärna boken, noble Bloggläsus, men bered dig på tuggmotstånd i huvudet.

Kanske är rubriken inte rätt. Jag är ju hemma i Älvsbyn igen. I förrgår for vi hem. Det akuta fjällprästeriet är över för den här gången. Samtidigt är titeln helt OK. En massa tankar och funderingar från dagarna i Hemavan finns kvar men i obebloggat skick. Allt kommer nu och senare inte att redovisas – men en del.

Skidåkning främjar tankar.

Varför det är så vet jag inte. Att det är så vet jag. Med att gå är det på samma sätt, i alla fall om man går ensam eller åtminstone under tystnad. Att gå på tu man hand och samtala och tänka tillsammans smörjer naturligtvis skallen på sitt sätt men ensamhet oljar också systemet. Benens, och när man åker skidor armarnas, växelrörelse både trimmar och bromsar. Skärpan trimmas och slutsatser formas. Tempot sänks så att skallen hinner med.* Att jag sedan efter att ha duschat också oftast spolat bort resultatet blir som en annan sak.

Inblåsning främjar tankar.

Att man inte blir mer blåst av att det blåser kan låta paradoxalt men är sant. En dryg vecka i fjällmiljö betyder växlande väder. Så var det ett par dygn och lite framoch tillbaka. När det är hård vind och snöyra oberoende av vilket fönster jag tittar ut genom gör att jag tänker på en,flera och olika. Bakom mitt pannben blir det ofta en del man kan kalla ”kyrkliga ting” och utvecklingen – kanske ska man säga avvecklingen – av saker och företeelser inom det fältet.

Läsning främjar tankar.

Jag har alltid med mig något att läsa när jag reser bort och är på vad jag här på bloggen kallar Speciella resor. Jag har alltid med mig för mycket att läsa om man ser till antalet böcker. Oftast blir det dessutom så att ytterligare någon bok blir köpt. Under hemavanveckan kom jag att brottas med en bok om bildning som jag nog återvänder till i ett senare inlägg. Vad bildning och besläktade begrepp som utbildning, allmänbildning, fortbildning och folkbildning är och hur det utvecklas – eller avvecklas – är intressant för en gammal folkbildare som jag.**

TV-brist främjar tankar.

I förra inlägget nämnde jag att i stugan vi bodde i fanns bara fem kanaler att beglutta. Det gör att man ser ett helt program eller inget. Snuttande och zappande fram och tillbaka och sträckkoll på (meningslösa) serier ersätts av tanketid.

Leder det till nåt? Tänkeriet alltså?

Det vette kissemissen!

Redigt nedskrivna tankar blir i alla fall inte resultatet – som synes.

Men då tankar ofta tar formen av att jag (förhoppningsvis tyst) pratar för sig själv har jag stoff till många föredrag och muntliga anföranden. Du borde starta en podd! sa en person till mig för några år sedan. En podd är en muntlig inspelad historian och är något jag inte riktigt vågat mig på. Coronavarianten av Bibelstudierna förra våren via Facebookgruppen Bibelstudium läsår 21/22 som senare ledde till den osäljbara boken INGEN BOKBOK kanske var en lite poddigt sak – men jag vet inte.

Men som synes innebär fjällprästeri 22 tänkeri också efteråt.

* Generellt är det så. För ca 10 år sedan hamnade jag yrkesmässigt i en allt knepigare situation där tankar och känslor studsade i huvudet. Skidåkning blev då en metod att till en del få ner frenesin. Sakerna löstes inte men lindrades och jag kan rekommendera skidåkning/vandring – särskilt i tider av stress.

** Just folkbildningen med studieförbund och folkhögskolor är viktigt. I många år på 1980- och 90-talen Bibelstudiecirklade jag en hel del inom ramen för SKS – Sveriges Kyrkliga Studieförbund som nu heter SENSUS. Sedan fick jag uppdraget att vara präst och lärare vid Pitedalensfolkhögskola som när den fyllde 50 ändrade namnet till Älvsby dito. Med de erfarenheterna och läget idag gav boken många tankar – inte helt skojiga.