en tredje dag
Nu är det Påsk!
Den tredje dagen.
Och jag kan hojta:
GLAD PÅSK!
En del börjar göra det tidigare. På Facebook och annorstans. Klämmer in bilder på påskris, kycklingar och allt möjligt jox redan på Skärtorsdagen.
Men jag avstår. Vill vänta med det glada till det tunga getts sin plats – typ.
I natt firades Påsknattsmässa i Älvsby kyrka. Började utanför 23.30 med att det stora Påskljuset tändes på en brasa. Och allas små ljus. I vapenhuset gjorde vi om det och gav alla släckta en chans till revansch mot snålblåsten.
Med bön och Bibelläsning vakade vi i en mörklagd kyrka in Den första veckodagen. Tolvslaget startade Påsken med ljus på, klädning av altaret, mer Bibelläsning, Evangelietext på tre språk, kort förkunnelse, stor förbönslitania, Trosbekännelse, förnyelse av doplöften, vattenstänkning och till sist Mässa. En mycket välfylld gudstjänst, nästan med risk för ”överlastning”. Men bara risk. Blev inte så.
Klockan ett var gudstjänsten slut. De 60 deltagarna gick hem – gissar jag.
Jo – så många var vi på vår lilla ort. Två av tre var av utlandsfödd art. Resten mest gammelsvenskar av yngre årgångar – 55-åringar och ned till ett halvdussin konfirmander och några barn. Inte många ”traditionellt” kyrkfolk alltså. De sparade sig nog till söndag förmiddag.
Halv två var jag hemma. Kan numera inte bara slockna efter full fart och koncentration utan behöver tid för inflygning innan jag kan landa på kudden. Var redo för touch-down först halv tre. Och när uret då skruvats fram var hon halv fyra. Klart sovdags.
Klockan 11.00 var det ingen gudstjänst i kyrkan. I stället ekumenisk sådan i lokala EFK-församlingen. Jag uteblev. Var hemma med barnbarnen – som nu när jag skriver är i slalombacken.
Jag var förbi och Påskklädde mamma och pappas grav – som bilden visar*.
På gravstenen, nu under snön, står Påskeffekten:
När Herre du oss väcker, den sista morgonväkt,
och Du din hand utsträcker att döma jordens släkt,
ljuvt skall din stämma klinga
och oss det budskap bringa
att ingen död mer är. "
* På plats redan Instagrammad och Facebookad.
en annan dag
Idag är en annan dag.
Inte en annandag.
Den kommer på måndag.
Bara en annan dag.
En annorlunda dag.
För mina föräldrar var det så – bland mycket annat att minnas på Långfredagar. Långfredag var speciell. Också sista åren i rullstol var det för gubben vitskjorta, svarta byxor och kavaj som gällde – även om han inte orkade till kyrkan.
Långfredagen är en annan dag, inte som vilken annan dag som helst. Har sitt fokus.
Så – på så sätt– älskade Gud världen att han gav den sin ende son,
för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.
Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen
utan för att världen skulle räddas genom honom.
sanders skiss
Till hösten är det presidentval i USA. Just nu vaskas kandidaterna fram. En del av vaskningsprocessen är att de bjudits in av AIPAC för att tala där. AIPAC står för American Israel Public Affairs Committee och beskriver sig som America's Pro-Israel Lobby som arbetar för att främja Israelvänliga åsikter i USA:s senat och regering.
Hillary Clintons tal har jag läst. Det var kraftfullt och totalt ensidigt pro-israeliskt. Jag gissar att hon vill säkra röster från USA:s judiska befolkning och evangelikala krist-sionistiska grupper.
Hennes medtävlare – som tyvärr inte vinner demokraternas nominering – Sanders for inte till AIPAC. Hade han gjort det gissar jag att han bemötts med kyla. Men i följande text kan du läsa hans tal – det tal han hållit om han varit där. Och nog är det ett ljus i mörkret.
Sanders skisserar sin Mellanösternpolitik – 21 Mars 2016
Jag var tillsammans med andra presidentkandidater inbjuden till AIPAC-konferensen i Washington, men kunde uppenbarligen inte göra det eftersom vi är här.
De frågor som sysselsätter AIPAC är mycket viktiga frågor och jag vill här hålla samma tal som jag skulle ha hållit om vi varit på konferensen.
Låt mig börja med att säga att jag tror att jag förmodligen är den enda presidentkandidaten som har personliga band med Israel. Jag tillbringade där som ung man ett antal månader på en kibbutz – så jag vet lite om Israel.
Så en självklarhet: USA och Israel förenas av historiska band. Vi förenas av kultur. Vi förenas av våra värderingar, bland annat ett djupt engagemang för demokratiska principer, medborgerliga rättigheter och rättsstatsprincip.
Israel är en av USA: s närmaste allierade, och vi – som nation – är engagerade inte bara i att garantera Israels överlevnad, men också att se till att dess folk har rätt att leva i fred och säkerhet.
Enligt min mening, som vänner – sedan länge vänner med Israel – är vi skyldiga att tala sanning så som vi ser den. Det är vad verklig vänskap kräver, särskilt i svåra tider.
Våra meningsskiljaktigheter kommer och går och vi måste vädra dem konstruktivt.
Men det är viktigt bland vänner att vara ärlig och sanningsenlig om det vi kan ha som skiljer.
Amerika och Israel har tillsammans mött stora utmaningar. Vi har stöttat varandra och vi kommer att fortsätta att göra just det när vi står inför en mycket svår utmaning – konflikten mellan Israel och Palestina.
Jag är här för att berätta för det amerikanska folket att om jag väljs till president kommer jag att outtröttligt arbeta för att främja fred som partner och vän till Israel.
Men för att bli framgångsrika behöver vi inte bara vara en vän med Israel utan också med palestinska folket, där i Gaza arbetslösheten idag ligger på 44 procent och vi ser en fattigdom som är nästan lika hög.
Så när vi talar om Israel och de palestinska områdena är det viktigt att förstå att det idag finns en hel del lidande bland palestinierna som inte kan ignoreras. Man kan inte ha bra politik som leder till fred om man ignorerar ena sida.
Vägen till fred kommer att bli svår. Underbara människor, välmenande människor, har årtionde efter årtionde gjort försök att uppnå detta. Och det kommer inte att bli lätt. Jag kan inte säga exakt hur det kommer att se – det tror jag ingen kan – men jag är övertygad om att den enda möjligheten för fred är framgångsrika förhandlingar om en tvåstatslösning.
Det första steget på den vägen framåt är att rigga scenen för att återuppta fredsprocessen genom direkta förhandlingar.
Inga framsteg kan göras om inte människor är beredda att sitta ner och prata med varandra. Det är ingen liten sak. Det innebär att bygga upp ett förtroende på båda sidor, erbjuda några tecken på välvilja, och sedan vidare till samtal när förhållandena tillåter dem att vara konstruktiva. Återigen: detta är inte lätt – men det är den riktning vi måste ta.
Detta kommer att kräva kompromisser från båda sidor men jag tror att det kan ske. Jag tror att Israel, palestinierna och det internationella samfundet kan, måste och kommer att anta utmaningen och göra vad som behöver göras för att uppnå en varaktig fred i en del av världen som har sett så mycket krig, så mycket konflikt och så mycket lidande.
Freden förutsätter ett ovillkorligt erkännande från alla folk av Israels rätt att existera. Den kommer att kräva ett slut på alla slags attacker mot Israel.
Freden kommer att kräva att organisationer som Hamas och Hizbollah avstår från sina försök att undergräva Israels säkerhet. Den kommer att kräva att hela världen erkänner Israel.
Freden måste betyda säkerhet för varje israel från våld och terrorism.
Men freden innebär också trygghet för varje palestinier. Den betyder att uppnå självbestämmande, medborgerliga rättigheter och ekonomiskt välstånd för det palestinska folket.
Freden innebär slut på ockupationen av palestinskt territorium, ett ömsesidigt fastställande av överenskomna gränser, tillbakadragande av bosättningar på Västbanken, precis som Israel gjorde i Gaza – en gång betraktat som ett otänkbart drag för Israels del.
Det är därför jag förenar mig med det internationella samfundet, inklusive amerikanska utrikesdepartementet och Europeiska unionen, och uttrycker min oro över att Israel senaste expropriering av ytterligare 579 tunnland mark på Västbanken undergräver fredsprocessen, och i slutändan också Israels säkerhet.
Det är absurt att delar av Netanyahus regering föreslår att bygga fler bosättningar på Västbanken är ett lämpligt svar på den senaste tidens våld. Det är inte heller acceptabelt att Netanyahus regering har beslutat att hålla inne hundratals miljoner shekel i skatteintäkter från palestinierna, som Israel är tänkt att samla å deras vägnar.
Men av samma skäl är det också oacceptabelt av president Abbas att begära upphävande av Osloavtalet när målet bör vara ett slut på våldet.
Freden måste också innebära ett slut på den ekonomiska blockaden av Gaza. Den kommer att innebära en hållbar och rättvis fördelning av värdefulla vattenresurser så att Israel och Palestina båda kan fungera som grannar.
Just nu kontrollerar Israel 80 procent av vattenreserverna på Västbanken. Otillräcklig vattenförsörjning har bidragit till nedbrytning och ökenspridning av palestinsk mark. En varaktig fred måste erkänna palestiniernas rätt att kontrollera sina egna liv och det finns inget mänskligt liv behöver mer än vatten.
Freden kommer att av båda sidor kräva att man strikt håller sig till grunderna för internationell humanitär rätt. Detta innefattar slut på israeliska oproportionerliga svar på attacker – trots att alla angrepp på Israel är oacceptabla.
Vi såg nyligen ett dramatiskt exempel på hur viktigt detta är. 2014 eskalerade den decenniegamla konflikten än en gång när Israel inledde en stor militär aktion mot Hamas i Gazaremsan. Den israeliska offensiven kom efter veckor av urskillningslös raketbeskjutning in på dess territorium och kidnappning av israeliska medborgare.
Naturligtvis motsätter jag mig starkt Hamas sedan länge uttryckta tanke att Israel inte har rätt att existera – det är oacceptabelt. Naturligtvis fördömer jag starkt urskillningslösa raketbeskjutning från Hamas mot israeliskt territorium, och Hamas användning av civila bostadsområden som bas för dessa attacker. Jag fördömer det faktum att Hamas förskingrat medel och material för välbehövliga byggprojekt för att förbättra livskvaliteten för det palestinska folket, och i stället använt dessa medel för att bygga ett nätverk av tunnlar för militära ändamål.
Men låt mig också vara mycket tydlig: Jag – tillsammans med många anhängare av Israel – talade starkt mot de israeliska motattacker som dödade nästan 1500 civila och sårade tusentals andra. Jag fördömde bombningen av sjukhus, skolor och flyktingläger.
Idag ligger Gaza fortfarande till stor del i ruiner. Det internationella samfundet måste komma samman för att hjälpa Gaza att återhämta sig. Det betyder inte att bygga fabriker som producerar bomber och missiler – men det betyder att återuppbygga skolor, bostäder och sjukhus som är avgörande för framtiden för det palestinska folket.
Det är svåra frågor. De är svåra att prata om både för många amerikaner och israeler. Jag inser det. Men det är uppenbart för mig att vägen mot fred kommer att kräva att att vi använder vår gemensamma medmänsklighet för att fatta hårda men rättfärdiga beslut.
Ingen kan tala om för dig när fred uppnås mellan Israel och palestinierna. Ingen vet exakt ordningen för de kompromisser som måste göras för att nå en livskraftig tvåstatslösning. Men när vi tar oss före detta arbeta tillsammans kommer USA att fortsätta sitt orubbliga engagemang för israeliska medborgares och landet Israels säkerhet.
(...)
Så långt Sanders om Israel-Palestina – ett problemkomplex jag då och då bloggar om. Google gjorde en rå-översättning som jag putsade till.
Men hans tal var inte slut. Resten kan läsas på engelska här. Och det är ett långt avsnitt om ISIS och de näraliggande ländernas ansvar – som de ännu inte tagit vare sig ekonomiskt eller militärt. Och en stor sektion om inbördeskriget i Syrien följt av ett rejält parti om Iran. Till sist en snutt om Donald Trump.
sjukt överjag
Måndag kväll skrev jag – i förra blogginlägget:
Det verkar som om jag blivit snuvad på min hälsa. Toksnorig. Ovisst om jag kommer att behöva vara hemma i morgon. Får se om feber tillstöter.
Men jag vill ju ”gå på jobbet”! Det är ju konfirmander i morgon!
Och så blev det. Jag var inte fit for fight om tisdagen. Hes, hosta, rinnande näsa och irriterande marginell förhöjd kroppstemperatur. Idag onsdag morgon är det på ungefär samma sätt men kanske – peppar, peppar – inte feber idag.
Och överjaget slår till på några av fler möjliga punkter.
Jag borde och skulle trots min rinnande näsa kunna inför-helgerna-städa fastigheten nu när jag ändå är hemma. Madammen är ju på sitt jobb. Kärlek, lojalitet och ansvarstagande manar till saken men jag står (ännu) emot mitt överjag på den punkten.*
Hos mig, när det nu är som det är, blir överjagsplågan mest arbetsrelaterad. När jag är sjuk måste ju andra göra mina uppgifter. Det känns inte bra. Eller så blir uppgifterna ogjorda. Det skulle kännas ännu sämre. Tredje man – alltså de människor vi är till för – går då miste om vad de planerat vara med på vad gäller gudstjänster, konfirmander etc.
På den så kallade konfirmand- och ungdomssidan i församlingen är det dock inte så farligt. Där är vi väl bemannade så konfirmandsamlingen igår fixades utan problem av kamraterna. Likadant blir det idag i Vidsel. Där är jag helt trygg och mår bara lite illa över att de andra får hoppa in lite mer intensivt än planerat.
På gudstjänst- och prästsidan känns det marigare om sjukdom av lindrig art – som ju en förkylning är – vräker fler uppgifter på kollegan. Eller att det rentav skulle föranleda ”mässfall”. Hade vi varit bättre bemannade hade jag inte brytt mig men: Vi är drygt två på fyra tjänster.**
Detta vakansläge, noble Bloggläsius, är värt att notera. Vi har varit två präster på fyra tjänster i princip hela detta verksamhetsår. Efter jul en musiker på två tjänster (plus tillfälliga vikarier). Men trots detta har verksamheten förblivit intakt rent kvantitativt. Vad gäller kvalitet och utveckling för framtiden blir det en helt annan sak.
Tack vare att vi sprungit som arga grisar – så gör personal när det är ont om folk – inställer sig inte någon form av panik, inte ens krismedvetande, hos de tjära förtroendevalda som samlas i utskott och kommittéer. De verkar inte bekymrade alls. Nu är jag en luttrad man som sett just detta i kyrka och samhälle under ett tämligen långt arbetsliv – men kan inte försonas med det! Faktiskt!
Så jag gnor på! Sliter med mitt överjag och min pliktkänsla. Dricker varmt. Snyter mig. Skonar rösten. Så att jag kan predika ikväll. Det är Passionsgudstjänst i Vidsels EFS 18.30. Och fira Mässa i Vidsels kyrka på Skärtorsdagens kväll samma tid. Till Påsknattsmässan lördag 23.30 bör jag väl vara hyfsat kurant om förkylningen utvecklas normalt. Och på Annandagen 11.00 i Älvsbyn är jag rimligen underbart helbrägdagjord.***
Jag går en fortbildning också. Skall på nätet respondera på paper kamrater publicerat. Fräter också en del på överjaget men hanteras som städningen: Det hinns – vad det lider!
* Egentligen är inför-helgerna-städning en knäpp tanke. Barnbarnen kommer ju att komma. Städa innan är i sanning en överloppsgärning då välstädigheten så snabbt blir omintetgjord.
Åren har dock lärt oss lite. Första gången vi – det är nästan 30 år sedan – skulle ha barnkalas i kåken torkade vi golven innan saft- och kladdmonstren kom. Så gjorde vi aldrig mer.
** Drygt två på fyra tjänster beror på en del stafettprästsinhopp av ett par kamrater som inte har församlingstjänst. En har egen firma och tar olika uppdrag, bland annat vikariat i församlingar. En annan – den förre kyrkoherden – är väl närmast att anse som ”mellan tjänster”. Han hoppar också in lite nu under våren.
*** Själva Påskdagen 11.00 är det ingen gudstjänst i Älvsby kyrka. Sedan några år tillbaka görs i centralorten Påsken ekumenisk med Långfredag i kyrkan och Påskdagen antingen på EFS eller i en av frikyrkorna – numera finns bara en. Personligen är jag tveksam till det arrangemanget. Ekumenik och samverkan är viktigt – inget snack om den saken. Men kyrkoförsamlingen är av flera skäl ”svårflyttad” och Påsken är så viktig att jag anser vi bör behålla gudstjänsten i Älvsby kyrka. Samverka kan vi göra en annan helg, till exempel 14:e efter Trefaldighet då temat är Enheten i Kristus.
gympalärarattityd
Det verkar som om jag blivit snuvad på min hälsa. Toksnorig. Ovisst om jag kommer att behöva vara hemma i morgon. Får se om feber tillstöter.
Men jag vill ju ”gå på jobbet”! Det är ju konfirmander i morgon!
Men jag måste kanske inte iväg redan i arla morgonväkten. För-beredelser mm inför veckans gudstjänster kan ju göras i bostaden – typ. Kanske är jag osnorig klockan 2.
I alla fall har jag ynkligt snorig i kväll, efter att ha noterat att Luleå vann igen, sett två TV-program jag missat. Jag menar avsnitt 1 och 2 av Gympaläraren. Jättebra! Bör ses av alla som har med folk i allmänhet och ungdomar i synnerhet att göra – även om det man håller på med är miltals från gymnastik och idrott.
Det är den pedagogiska hållningen jag gillar. Försöker bära och vill smittas av. Attityden att inte skylla tonåringars (och andras) omotivation på dem själva utan i stället ta det som ett eget ansvar och en egen pedagogisk utmaning. I sanning inspirerande att se kampen för att bygga relationer, motivera och engagera för något som uppfattas tråkigt, segt och jobbigt.
Vägen mellan två pacificerande synsätt som så lätt infinner sig.
1. Det går dåligt! De vill inte! Det är fel på dem! Eller på systemet!
2. Det går inte så bra men ljus finns. Några vill. Så systemet håller.
I bägge dessa diken blir man passiv. Och människoflyende.
I så kallat ”kristen press” märkte jag denna måndag samma sak. Negativ resignerad med nästan skadeglad hållning i ett fall och positiv överslätning i ett annat.
Såhär stod det i tidningen Dagen – på nätet:
Svenska kyrkan fortsätter tappa medlemmar
Kräftgången fortsätter för Svenska kyrkan. Under 2015 minskade antalet medlemmar med 67 173 personer, motsvarande 1,1 procent.
Klickade man sedan på artikeln hamnade man vid Pärleporten, det avgiftsbelagda inloggningsverktyget som stänger ute nyfikna läsare. Och inte betalar jag för att gå genom den.
Kyrkans Tidning skrev – åxå på nätet:
Inträdena fler än på 20 år
Medlemstappet fortsätter för Svenska kyrkan. Under förra året minskade antalet medlemmar med drygt 67 000. 63,2 procent av svenskarna är med i Sveriges klart största frivilligorganisation. Den färska statistiken visar även att dop av konfirmander ökar.
Men ta del av artikeln som sådan är bara möjligt om man är prenumerant och loggar in. Lika stängd som Dagens Pärleport.
Jag ser olika vinklingar på samma nyhet. Bägge lika förlamande.
Att en frikyrkoblaska som Dagen på det sätt den gör gärna målar svenskkyrkliga problem har jag sett förr. Lusten att accentuera negativa saker är tydlig. Och pinsam. Samma ”kritiska journalistik” används inte när man skriver om frikyrkligheten. Så det är pinsamt.
Men den hurtfriska optimismen i Svenska kyrkans officiella språkrör är ännu pinsammare. Nu är mindre än två tredjedelar kyrkotillhöriga vilket är mer än en procentenhet mindre än för bara ett år sedan. Och ingen haverikommission tillsätts.
eget afterski
Det är After Ski nu!
Ropet skallade i korridoren utanför dörren till vårt rum. Det var inte riktat till vare sig mig eller madammen i mitt liv. Trots att jag just nu är i tillvaro efter skidåkning.
Det blev fortsatt turåkande idag. Madammen drog till backen men jag gick terräng och på tur. Just detta på tur är viktigt. I preparerade spår av allehanda längder och varianter kan man använda löparskidor som ger en för individen ifråga lämpligt anpassad full fart. I mitt fall bara om så kallad klassisk stil används. Jag har tekniska brister – inget snack om saken! – men tar mig i alla fall framåt på det sättet. Försök med så kallad skäjt ger ingen fart alls. Bara trassel.
Med turskidor – alltså bräder av grövre snitt och större tyngd än löpardito – kan man också begagna de preparerade spåren om man så vill. Det gjorde jag. I ett par timmar. Går inte lika fort men är träning i alla fall. Tyngre skidor går ju tyngre – typ.
Jag tog mig inledningsvis nedför ett isigt matarspår till det spårsystem som används i Världs-Cup-tävlingar och liknande.
Huvva! Varför?
Hela elitspårsystemet är växelvis mördande uppför och livsfarligt utför. Ingen flacka alls. Att Hellner och Kalla och Johaug och Weng och alla andra som brukar vara med på TV gillar sådant är uppenbart men helt obegripligt! Självskadebeteende är vad det är! Av allvarlig art!
Jag hittade mig en pistad genväg genom hela upp-och-ner-härvan. Rakt fram på samma höjd över havet. Till samma mål som alla backarna ledde till. Men på ett bekvämare sätt.
Och sedan två varv på en 4km-slinga som på ett sympatisk sätt höll sig med mindre backighet. Mer platt liksom. Sjökant och myr. Och med turskidor går det inte så fort. Ger i stället tid ute.
Och lika välförtjänt eget After Ski – som synes.
cynisk tilltro?
En sånn da!
En rikti uteda!
De två raderna låter som godnattkonversationen mellan bröderna i den för några år sedan så populära TV-serien Pistvakt. Men vi var inte i pisterna, madammen och jag. Vi var på sidan om.
Vi är alltså på Dundret utanför Gällivare för ett ett lite längre vårveckoslut i sol och skidterräng. Och i dag var det sol. Men kallt. Eller i alla fall svalt. Minus 10 typ. Och 18 sekundmeter nordvind på toppen av fjället*. Den blåsten skapar köldeffekt ner mor minus 20. Läggs dessutom utförsåkningsfartvinden till blir det för frostigt om näsan. Det blev alltså turåkning!
Det finns ett spår med namnet Dundret runt. Det åkte vi inte hela. Slingan har två varianter om tre eller fem mil och vi gav oss av längs den kortare. På turskidor lullade vi på i runt 12-13 km innan choklad- och kaffepaus. Då vi kände det vi åkt men var obekanta med hur långt det oåkta var och hur terrängen skulle vara beskaffad lappkastade vi och åkte samma väg tillbaka.
Förresten! Att säga att det var ett spår är en sanning med modifikation. Tror man att det är lika fantastiskt preparerade spår som dem runt Hellner-stadion bedrar man sig. Dundret runt är dessa dagar snarast en led körd av pistmaskinen för kanske en vecka sedan och sedan använd av en och annan skoter och några turskidåkare. Skyltar typ den på bilden är nog avsedda för det motoriserade användandet av sträckningen men känslan hos en andfådd skidrännare blev kluven**. Var det en renodlad pik eller ett uttryck för cynisk tilltro till ens förmåga?
Tillbaka i boendet runt 15 och nu några timmar senare innan middag kan man bara instämma i Olles ord: En sånn da! En rikti uteda!
* Jodå! Dundret är faktiskt ett fjäll. Ett så kallat lågfjäll med topp ovanför trädgränsen. Det lulesamiska namnet är Váhtjerduottar. Vad jag fattat är det si och så med hur bokstäverna b-p-t-d växlar i finsk-ugriska språk. Samiskans duottar/tuoddar med specifik betydelse lågfjäll blev hos den finsktalande befolkningen i området tunturi som betyder fjäll i allmänhet. Finskan försvenskades sedan till Dundret. Wikipedia ger vetande!
** Det var alltså jag som var andfådd. Madammen är betydligt mer vältränad.
man kan ju hoppas
Inte på en tripp som genererar en serie inlägg i kategorin Speciella resor – men nästan. Ett lite förlängt veckoslut på Dundret utanför Gällivare. Bara för att vara ute, softa och ta det lugnt.
Förhoppningsvis blir vädret som bilden visar. Skulle så inte vara fallet blir det mer tid för läsning av god litteratur. Kanske också ett blogginlägg om något – men jag vet inte vad.*
* Förra helgen började jag på ett - solidaritet med Sodom – men fick inte riktigt till tankarna då. Kanske snart. Eller senare.
vänsterkyrka?
Den är ett generalangrepp på vad man menar vara någon sorts socialdemokratisk ledd konspirativ politisk vänstervridning i och av Svenska kyrkan på nationell nivå. Saker som engagemang för miljön, att påtala att det sociala välfärdssystemet krackelerar, att vädja om internationell solidaritet, att vilja häva ockupationen av Palestina och en hel del annat är några inslag i kritiken. Till det kommer påståenden om att Svenska kyrkans medlemmar önskar sig mer riks-kyrko-signaler i ”fromma ting” än vad biskoparna och Kyrkostyret levererar i sina pressmeddelanden och andra uttalanden. Om ”rapportens” författare, den borgerliga debattören och frilansande prästen Annika Borg och den tidigare israeliske fallskärmssoldaten Eli Göndör, kan man läsa här och här och dra egna slutsatser om deras respektive opolitiskhet.
Den är på 36 sidor den där ”rapporten”. Och den är riktigt dålig. Jag laddade ner den i pdf-format men kommer inte att slösa papper och skrivarbläck på den. Inte ens på jobbet. Den är bitvis faktiskt helt i klass med konspirationsteorier liknande Sions Vises Protokoll – googla på det får du reda på vilket stolleprov det var. Eller Mein Kampf. Tanken att personer som var unga på 1960- och 70-talen ägnat sig åt att kapa kyrkan för att där få en plattform för sina politiska vänsterradikala idéer är lika grundlös som att Tysklands nederlag i Första världskriget berodde på en dolkstöt i ryggen, utdelad av den internationella judendomen.
Med detta sagt vill jag skjuta in beskedet att allt som kommer från Kyrkokansliet minsann inte är guld. Flera uttalanden och propåer därifrån är värda både kritik och mothugg. Inget snack om den saken. Liksom tanken att kyrkan skall ledas av samma politiska partier som nationen som sådan. Teologin kan ibland vara riktigt dålig. Men den ogrundade och källkritiskt tveksamma ”analys” som Timbroisterna gör är dialektalt uttryckt räjnt göudad.*
Ett flitigt repeterat mantra är att Socialdemokraterna i Kyrkomötet är orsaken till allt det onda ”debattörerna” vill påtala. Sådant hörs då och då också från annat håll. Jag röstade inte S men vill ändå påstå att det resonemanget är nys. De rödtonade sektorerna i cirkeln ovan representerar de mandat i Kyrkomötet som innehas av de de riksdagspartier som idag i Riksdagen anses utgöra regeringsunderlag – även om V inte finns i regeringen. De blåtonade sektorerna är Alliansen plus SD. De gula är politiskt obundna grupper av olika sorter. Ser man sossemajoritet i detta behöver man gå till Specsavers.
Att ”debattörerna” i sin ”rapport” sprättar anklagelser om politiskt S-beroende blir ju ett helt patetiskt stenkastande i glashus – om man ser till lite fakta om Timbro beställt varan:.
-
Tankekedjan Timbro bildades 1978 och är en del av Stiftelsen Fritt Näringsliv. Uppdraget är att utveckla idéer och långsiktigt bilda opinion för marknadsekonomi, fri företagsamhet, individuell frihet och ett öppet samhälle.
-
Tankekedjan Timbro samlar personer med olika uppfattningar som förenas av ett antal grundläggande övertygelser: allas rätt att utforma sitt eget liv, mångfald och valfrihet är viktigare än ekonomisk jämlikhet, politikens makt över människor och företag behöver minska.
-
Tankekedjan Timbro har cirka 20 anställda och omsätter ungefär 35 miljoner kronor per år. Sedan 2003 finansieras verksamheten av Stiftelsen Fritt Näringsliv.
-
Tankekedjan Timbro grundades som en motaktion mot ett allt för vänsterdominerat samhällsklimat. Sedan dess har samhällsklimatet förändrats, men uppdraget ligger fast.**
Kan man ana en politisk agenda bakom?
Och förresten – vad är det för fel med värnade om miljö, flyktingar, socialt utförsäkrade, mänskliga rättigheter och liknande? Varför väcker ordet solidaritet ”rapport”-författarnas ilska – de som föredrar ordet barmhärtighet och ordet frid i stället för fred?
* Uttrycket och dess stavning är från lexikonet Pitemålet – ållt mila àagg å ööx. Samma sak på idiomatisk rikssvenska blir helt vansinnig.
** Texten är saxad från Timbros egen hemsida.
lite läskig att läsa
En dystopi (även kallad anti-utopi eller kackotopi) är en negativ samhällsvision. Det är motsatsen till utopi, och kan bäst förklaras som vad andra felaktigt tror är bra för en. Ordet kommer från grekiskans δυσ- och τόπος, som sammansatt betyder ”dålig plats”. (…)
Att måla upp en dystopi är ett oerhört kraftfullt sätt att kritisera det rådande samhället. Genom att överdriva negativa fenomen och framkalla skräckvisioner av vad vårt levnadssätt kan ha för konsekvenser får man folk att reagera på saker som de kanske tog för givna eller inte tycker är så farliga vid första anblicken. (…)
Dystopisk litteratur är ibland svår att skilja från postapokalyptisk science fiction, eftersom båda (oftast) utspelar sig i en skräckvision av framtiden. Vad som skiljer dem åt är att i dystopiska berättelser är man på ett eller annat sätt förtryckt av systemet – det finns fortfarande ett samhälle där som kan förtrycka sina medborgare.(...)
Den texten – och mer – hittar man i Wikipedia om man googlar man på ordet dystopi. Där sägs också att George Orwells bok 1984 var ett sent 1940-tals-exempel på saken samt att filmer som V för Vendetta och The Hunger Games drar åt samma håll.
Jag har just läst en dystopi – boken En annan gryning av debutförfattarinnan Camilla Sten, Ordfront förlag 2016. Baksidestexten på denna ISBN 978-91-7037-859-1 lyder:
Vintern sänker sig över Sverige. I Stockholm drabbar demonstrerande ungdomar samman med polisen. Några av den kommer inte att överleva natten. Men Isa tillhör inte dem. Hon kan spelreglerna. Är man klass B så håller man käften.
På dagarna håller Isa huvudet nere men om nätterna gör hon och hennes vänner uppror i det tysta. Genom att hacka partibloggar, sätta upp affischer och sprida flygblad försöker de göra sina röster hörda. Men polisen är dem hack i häl, och när en anonym bloggare säger sig ha information som skulle kunna störta regeringen måste de bestämma en gång för alla hur mycket de egentligen är villiga att offra.
Hur mycket det är värt att inte behöva hålla käften.
”En annan gryning” är en skakande aktuell roman som utspelar sig i ett framtida men inte särskilt avlägset Sverige där ett främlingsfientligt parti fått regeringsmakten. Det är en bok om rädsla och rasism – och om dem som riskerar allt för att stå emot.
Den var faktiskt lite läskig att läsa boken om år 2046, tolv år efter det att ett nationalistiskt främlingsfientligt parti kommit till makten i landet.
Den var lite läskig att läsa samtidigt som SD växer, lite läskig att läsa när de flesta av de sedan gammalt etablerade politiska partierna just nu genomför restriktioner mot asylsökande, lite läskig att läsa parallellt med nyheter om ekonomiska sanktioner mot den som fått besked att de inte får stanna, lite läskig att läsa när man hör partiledare och ministrar med vibrato i rösten söker frammana att välfärdsstaten hotas.
Den var också lite lite läskig att läsa samtidigt som makedonsk polis skjuter tårgas mot barn på andra sidan taggtråden och när skanderande massor sympativrålar för skrikhalsen Trump – vilkens framfart inte helt saknar likhet en annan dåförtiden av etablissemangen nonchalerad skrikhals strax söder om Östersjön.
En dystopi är lite läskig att läsa – men nyttig.
Gör det!
spridda notiser...
Torsdag idag. Tredje mars. Pappa skulle fyllt 92. Ljus på graven. Grävde fram lyktan. Stenen helt översnöad.
Prins är född. Grattis föräldrarna! Beklagar Sverige! Odemokrati består.
Inga arbetsuppgifter idag. Konfirmanderna har sportlov. Ingen avliden till min begravningstid. Tog kompledigt.
Gjorde ganska avancerad nätundersökning i ett knippe amerikanska politiska frågor. Stämmer bäst överens med Sanders. Sedan Clinton. Inget att vara Trumpen över. Klicka här.
Rubrik i Dagen: Knivattack mot israelisk bosättare.
Artikeln – klicka här – meddelar att han angreps av två 18-åringarna som bar kniv, tog skydd inomhus och fördes lindrigt skadad till sjukhus. Ungdomarna sköts ihjäl av armén. Ska man se det som ett tecken på att soldaterna är rejält inkompetenta då de med skyddsutrustning och allt inte kunde neutralisera två tonåringar utan döda dem på plats? Eller är det ett tecken på soldat- och samhällsmoral i upplösning?
Artikeln redovisar sedan helt utan någon form av indignation eller värdering:
Sedan i oktober har 180 palestinier och 28 israeler dödats våldsvågen i Israel och på de palestinska territorierna.
Jag tycker de siffrorna säger något om vem som utövar terror mot vem.
trettio och sex
Det är sportlov nu!
För skolor och skolors elever. Därför åxå i någon pauser för vad som sker ”på jobbet”, i församlingen. Inga konfirmander till exempel. I alla fall inte på sedvanliga tider.
Det betyder ”hål” i arbetsuppgiftsupplägget och utrymme att vad många kallar ”kompa” – alltså att inte vara i arbetsuppgifter för att så jämna av efter en period med fler timmar i uppdrag än de snittnormalstadgade 40 i veckan.*
Palme blev skjuten.
Media av alla sorter har fyllts av att det i dagarna är 30 år sedan det hände. Temat för programmet Veckans brott förra veckan, extra dokumentärer osv. Alltsammans fortfarande ouppklarat.
Jag gissar att alla nu levande svenskar som var hyfsat vuxna för 30 år sedan minns morgonen när nyheten kom. Jag och madammen var hemma själva. Våra flickor – Snuppan då nästan 3 år och Snorvan knappt 1½ – var hos farmor och farfar i Luleå. Madammen steg upp för att börja med frukosten, slog på vår TV och ropade. Det som hänt kvällen innan präglade dagen. Och tiden efteråt. Hela tiden.
Vad det egentligen kom att betyda förstod vi nog inte den morgonen. Hur det skulle påverka landet, politiken framöver. Inte heller vilka roller just den statsministern spelat både hemma och internationellt. Jag minns bara att jag just då tänkte på hans äldsta grabb Joakim. Vi bodde ett år i samma studentkorridor i Uppsala. Han gjorde lumpen vid försvarets tolkskola och pluggade ryska på heltid och bodde därför i studentmiljö. Samhället var öppet då. Statsministerns promenerade hem från bion och hans son fanns bland allsköns folk. Gissningsvis måste det nog ändå varit så att det åtminstone då funnits en dossier om mig hos Säkerhetspolisen som om de inte kollat av statsministerns familjemedlemmars närmaste omgivning rimligen inte hade gjort sitt jobb.
Det myckna pratet om händelsen i radio och TV fick den äldre av döttrarna att några dagar senare konstatera: Den där Palme – jag känner inte honom. I en frågande anda om vad det hela var frågan om. Och jag ställdes inför det pedagogiska projektet att förklara för en knappt tre år gammal tös att någon blivit mördad. Dömt att misslyckas!
Men jag försökte – och detta är en del av den fastetsade minnesbilden av alltsammans. Jag sa ungefär – och hörde samtidigt som jag sa det hur knasigt det lät:
Det är någon som gjort illa honom så mycket att han inte finns mer.
Vad förstår en treåring av ett sådant svar?
Att inte finnas mer är obegripligt. Och så okända personer. Det enda som på något sätt kopplar ihop med de erfarenheter som finns i barnhuvudet är att någon gjort illa någon. Och då blir ju svaret det givna, det hon hört flera gånger när hon ramlat eller klämt sig. Hon sa lättad:
Jaha! Men då går det ju snart över!
Men det gjorde inte Palme-mordet. Tyvärr.**
En sak till:
Idag för 6 år sedan blev jag farfar!
En tillvaroförändrande händelse.
Som inte heller gått över.
*Jag skrev mer ordrikt den 26 februari om denna sak i inlägget livstomhet?
**Den 28 februari 2011 skrev jag inlägget på mäster Olofs tid. I det funderar jag på utredningen, vem som gjorde det och en del annat. Bifogade också en sångtext som bra beskriver följderna.
