stigstrombergsson

Det är After Ski nu!

Ropet skallade i korridoren utanför dörren till vårt rum. Det var inte riktat till vare sig mig eller madammen i mitt liv. Trots att jag just nu är i tillvaro efter skidåkning.

Det blev fortsatt turåkande idag. Madammen drog till backen men jag gick terräng och på tur. Just detta på tur är viktigt. I preparerade spår av allehanda längder och varianter kan man använda löparskidor som ger en för individen ifråga lämpligt anpassad full fart. I mitt fall bara om så kallad klassisk stil används. Jag har tekniska brister – inget snack om saken! – men tar mig i alla fall framåt på det sättet. Försök med så kallad skäjt ger ingen fart alls. Bara trassel.

Med turskidor – alltså bräder av grövre snitt och större tyngd än löpardito – kan man också begagna de preparerade spåren om man så vill. Det gjorde jag. I ett par timmar. Går inte lika fort men är träning i alla fall. Tyngre skidor går ju tyngre – typ.

Jag tog mig inledningsvis nedför ett isigt matarspår till det spårsystem som används i Världs-Cup-tävlingar och liknande.

Huvva! Varför?

Hela elitspårsystemet är växelvis mördande uppför och livsfarligt utför. Ingen flacka alls. Att Hellner och Kalla och Johaug och Weng och alla andra som brukar vara med på TV gillar sådant är uppenbart men helt obegripligt! Självskadebeteende är vad det är! Av allvarlig art!

Jag hittade mig en pistad genväg genom hela upp-och-ner-härvan. Rakt fram på samma höjd över havet. Till samma mål som alla backarna ledde till. Men på ett bekvämare sätt.

Och sedan två varv på en 4km-slinga som på ett sympatisk sätt höll sig med mindre backighet. Mer platt liksom. Sjökant och myr. Och med turskidor går det inte så fort. Ger i stället tid ute.

Och lika välförtjänt eget After Ski – som synes.