stigstrombergsson

I morse påmindes jag av Facebook om att jag för en del år sedan en Nyårsafton skrivit ett blogginlägg jag då FB-puffat för. Inlägget hette framtidens kyrka. Jag fann när jag läste igenom det på nytt att det var skrivet med ett ungefärligt 10-årsperspektiv som sträckte sig till ett par år efter min tänkta pensionering. Drygt halva tidsspannet har sedan dess avverkats.

Idag är jag nog missmodigare ändå. Visst tror jag fortfarande att Kyrkan med stort K kommer att fungera och verka intill dess att Herren kommer – skam annars! Men själva organisationen Svenska kyrkan och dess sätt att tackla lokala, regionala, nationella och internationella verkligheter bekymrar mig idag mer än då. Mycket av det hänger ihop med vad jag upplever vara slagordens och parollernas expansion på eftertankarnas och åsiktsbytenas bekostnad – i kyrkan såväl som i samhället i stort.

Jag har under tiden bytt perspektiv en del – förutom att jag blivit äldre. Då – det var Nyårsafton 2010 – var jag skolpräst och lärare vid Älvsby folkhögskola. Två år senare gick jag från skolan för att en kort tid verka i lokalförsamlingen i stället. Arrangemanget var tänkt vara tillfälligt med tjänstledighet för en utannonserad visstidsanställning under 2013 men under hösten önskade och efterfrågade församlingen aktivt att tillsvidare använda mina tjänster. Så fick det då bli och jag valde att vara kvar som församlingspräst i underställd befattning. Det ger en annan synvinkel på en hel del, både det jag nu är i och på där jag tidigare varit. En del av vad jag ser är att:

• ytligheten tilltar! Så skulle ett slagord kunna formuleras om både det ena, det andra och en massa annat. Men att noga redovisa på vad jag anser vara sätt, orsaker och tänkbara följder innebär en massa nedskrivna tankar som ingen egentligen på djupet är intresserad av.
• ekonomismen tilltar! Här menar jag inte bara kring pengar utan i vidare mening tendensen att i stort som smått välja det som är lätt före det som är rätt. What´s in if for me? och Lönar det sig? är vanligare attityder nu än förr. Är det lönt att fira Högmässa på Annandag Jul? Det kommer ju så få! är ett exempel på tankegång där Älvsby församling valt att svara Ja! medans andra avstår. I början av min prästgärning var annat än Ja! otänkbart. Det är ju helgdag! – typ. Kyrkoåret skall hållas! – typ. Fast man sa inte typ dåförtiden. Och frågan ställdes inte.
• Populismen stärks! Med detta menar jag att viktningen av Vad folk – egentligen då vissa lobbygrupper – vill och känner och Vad Gud vill och känner förskjutits till det senare ledets nackdel. Lokalt i vår församling märks det inte mycket men sträcker man på halsen och kikar över den egna ankdammskanten ser jag tendenserna starkt.
• Självcensuren ökar! Det märker jag i det stora. Och hos mig själv. I slagordens tid då tanken krymper duckar man. I tanken Ingen lyssnar ändå så håller men tyst. I rädslan av att bli åsidosatt sätter man sig längst bak – typ. Men – Visst behövs självcensur! Ialla fall viss sådan. I bloggar, på Facebook och annat. Medarbetare i min närhet skall inte frukta min framfart i sociala medier. Diskussioner med dem skall föras där, inte till exempel här på bloggen. Oaktat detta tror jag i alla fall att självcensuren blivit onödigt stor.

Hur spralligt var inte detta? En Nyårsafton!

Jag skyller inte på sällskapet – Primärhustrun, tre barn, två respektive och två barnbarn.

Jag skyller inte på orten – Järvsö hos den yngre av döttrarna.

Jag skyller inte på förkylningen – den startade dagen innan Julafton men har släppt.

Jag skyller på vädret – regn som förvandlat skidföre till snöfritt elände växelvis barmark och blåis. Kanske är det därför också mina funderingar kommit att handla om ting på glid.

GOTT NYTT ÅR!!

De två sakerna rubriken anger är inte alltid helt kompatibla. Nästan aldrig faktiskt.

Detta blir bara så enormt tydligt synligt utifrån beslutet i FN:s säkerhetsråd strax före jul. Snabba kommentarer kommer. Häftiga rubriker fyllda av vrede och indignation – inte minst från den Israeliska regeringen. I sociala medier – i mitt fall Facebook – blir det också en och annan reaktion framför allt från så kallade ”Israel-vänner”. En och annan länkar till filmsnuttar eller annat för att visa hur bestialiskt allt är. Om en sådan filmsnutt kallad The Most Important Video About Israel Ever Made – länk här – skrev jag i natt denna kommentar:

Vilken "allsidig" film. Inte ett ord om Nakba, alltså folkfördrivningen 1948. Inget om Israels angrepp på Egypten 1956. Inget om de illegala bosättningarna på land som inte är Israel. Inget om att flyktingar inte fått återvända. Inget om ensidig annektering av Golan och östra Jerusalem. Klart att salen är enkel att förklara när man blundar med ena ögat och ser dunkelt med det andra.

För att komma vidare från rubrikernas och den affekterade propagandans slagord översatte jag på Annandagen i blogginlägget julklapp i betlehem hela texten till den nu aktuella FN-resolutionen. Om någon eller några som läser det jag skriver iddats läsa texten för att fundera vet jag inte – men chansen finns för den som vill och vågar.

Efter jul höll den amerikanske utrikesministern ett tal som motiverade varför USA denna gång inte som man vanligen gör med sitt vet stoppade FN-resolutionen. Talet väckte den israeliska premiärministerns vrede. Han anklagade Kerry för att vara ”besatt av bosättningarna” – ett enkelt avfärdande slagord. Donald Trump har också levererat sin analys medelst twitter, det forum han använder för att vidga perspektiv och ge fördjupning.

Jag fann texten till John Kerrys tal på nätet – här – och kopierade texten in i ett ordbehandlingsprogram. Tanken var att göra en översättning både som språkövning och till läsarnas glädje och fromma. Den tanken övergav jag snabbt. Talet är långt som hela halva förra vintern! 12 A4-sidor Times Roman 12p med enkelt radavstånd. Nästan ingen kommer att läsa det i sin helhet och den eller de som gitter göra det är så intresserade av att tänka att de lika gärna anfaller den engelska texten. Men då jag inte vet om tidningen Haaretz släpper in alla och envar utan inloggningar publicerade jag texten i förra inlägget. Här skriver jag det jag tänker.

Jag håller inte med Kerry i allt. Tycker till exempel att man skall erkänna Palestina – vilket Sverige gjort. Jag tycker vidare att USA både nu och tidigare som Israels vän skulle pressat och klandrat kraftigare när uppmaningar till bosättningsstopp nonchalerats. Genuina vänner tar förmanande vänner på allvar och riktiga vänner kräver att bli tagna på allvar. I vänskap kan man visa ”tuff kärlek”. Dock: Kerrys tal är informativt och ger material att tänka kring – långt från slagord som Muslimer hatar judar!, Margot Wallström är antisemit!, Yttersta tidens världskonspiration!, Jesus skall krossa motståndarna! och annat.

Kerrys långa tal var förra inlägget. Läs det gärna.

Noble Bloggläsius!

Här kommer vad USA:s Utrikesminister John Kerry faktiskt sa i sitt tal mellandagarna 2016. Mina kommentarer finns i nästa inlägg.

Thank you all. It’s good to be here even in the middle of a holiday week. I wish you all a happy and productive new year.

Today, I want to share candid thoughts about an issue that for decades has animated the foreign policy dialogue here and around the world – the Israeli-Palestinian conflict.

Throughout his administration, President Obama has been deeply committed to Israel and its security, and that commitment has guided his pursuit of peace in the Middle East. This is an issue which I’ve worked on intensely during my time as Secretary of State for one simple reason: because the two state solution is the only way to achieve a just and lasting peace between Israelis and Palestinians. It is the only way to ensure Israel's future as a Jewish and democratic state, living in peace and security with its neighbors. It is the only way to ensure a future of freedom and dignity for the Palestinian people. And it is an important way of advancing U.S. interests in the region.

I would like to explain why that future is now in jeopardy, and provide some context for why we could not, in good conscience, stand in the way of a resolution at the United Nations that makes clear that both sides must act now to preserve the possibility of peace. I am also here to share my conviction that there is still a way forward if the responsible parties are willing to act. And I want to share practical suggestions for how to preserve and advance the prospects for the just and lasting peace that both sides deserve. It is vital that we have an honest, clear-eyed conversation about the uncomfortable truths and difficult choices, because the alternative that is fast becoming the reality on the ground is in nobody’s interest – not the Israelis, not the Palestinians, not the region -- and not the United States.

I want to stress that point: My job, above all, is to defend the United States of America – to stand up for and defend our values and our interests in the world. If we were to stand idly by and know that in doing so we are allowing a dangerous dynamic to take hold which promises greater conflict and instability to a region in which we have vital interests, we would be derelict in our own responsibilities.

Regrettably, some seem to believe that the US friendship means the US must accept any policy, regardless of our own interests, our own positions, our own words, our own principles – even after urging again and again that the policy must change. Friends need to tell each other the hard truths, and friendships require mutual respect.

Israel’s permanent representative to the United Nations, who does not support a two-state solution, said after the vote last week: “It was to be expected that Israel’s greatest ally would act in accordance with the values that we share” and veto this resolution. I am compelled to respond that the United States, did in fact vote "in accordance with our values," just as previous U.S. administrations have done at the Security Council.

They fail to recognize that this friend, the United States, that has done more to support Israel than any other country, this friend that has blocked countless efforts to delegitimize Israel, cannot be true to our own values – or even the stated democratic values of Israel – and we cannot properly defend and protect Israel – if we allow a viable two state solution to be destroyed before our eyes.

And that’s the bottom line: the vote in the UN was about preserving the two state solution. That’s what we were standing up for: Israel’s future as a Jewish and democratic state, living side by side in peace and security with its neighbors. That’s what we are trying to preserve, for our sake and for theirs.

In fact, this administration has been Israel’s greatest friend and supporter, with an absolutely unwavering commitment to advancing Israel’s security and protecting its legitimacy. On this point, I want to be very clear. No American Administration has done more for Israel’s security than Barack Obama’s. The Israeli Prime Minister himself has noted our unprecedented military and intelligence cooperation. Our military exercises are more advanced than ever. Our assistance for Iron Dome has saved countless Israeli lives. We have consistently supported Israel’s right to defend itself, by itself, including during actions in Gaza that sparked great controversy. Time and again we have demonstrated that we have Israel’s back. We have strongly opposed boycotts, divestment campaigns and sanctions targeting Israel in international fora, whenever and wherever its legitimacy was attacked, and we have fought for its inclusion across the UN system. In the midst of our own financial crisis and budget deficits, we repeatedly increased funding to support Israel. In fact, more than half of our entire global Foreign Military Financing goes to Israel. And this fall, we concluded an historic 38 billion dollar Memorandum of Understanding that exceeds any military assistance package the U.S. has provided to any country, at any time, and that will invest in cutting edge missile defense, and sustain Israel’s Qualitative Military Edge for years to come.

This commitment to Israel’s security is very personal for me. On my first trip to Israel as a young senator in 1986, I was captivated by a special country I immediately admired and soon grew to love. Over the years, like so many others who are drawn to this extraordinary place, I have climbed Masada, swum in the Dead Sea, driven from one Biblical city to another. I have also seen the dark side of Hezbollah’s rocket storage facilities just across the border in Lebanon, walked through exhibits on the hell of the Holocaust at Yad Vashem, stood on the Golan Heights, and piloted an Israeli jet over the tiny airspace of Israel, which would make anyone understand the importance of security to Israelis. Out of those experiences came a steadfast commitment to Israel’s security that has never wavered for a single minute in my 28 years in the Senate or my 4 years as Secretary.

I have also often visited West Bank communities, where I met Palestinians struggling for basic freedom and dignity amidst the occupation, passed by the military checkpoints that can make even the most routine daily trips to work or school an ordeal, and heard from business leaders who could not get the permits needed to get their products to the market and families who have struggled to secure permission to travel for needed medical care. And I have witnessed first-hand the ravages of a conflict that has gone on for far too long. I’ve seen Israeli children in Sderot whose playgrounds had been hit by Katyusha rockets, and visited shelters next to schools in Kiryat Shmona that kids had 15 seconds to get to after a warning siren went off. I’ve also seen the devastation of war in the Gaza Strip, where Palestinian girls in Izbet Abed Rabo played in the rubble of a bombed-out building. No children – Israeli or Palestinian – should have to live like that.

So, despite the obvious difficulties, I knew when I became Secretary of State I would do everything in my power to help end the conflict. And I was grateful to be working for President Obama, who was prepared to take risks for peace and was deeply committed to that effort. Like previous U.S. administrations, we have committed our influence and resources to trying to resolve the Arab-Israeli conflict because it would serve American interests to stabilize a volatile region and fulfil America’s commitment to the survival, security and well-being of Israel at peace with its Arab neighbors.

Despite our best efforts over the years, the two state solution is now in serious jeopardy. The truth is that trends on the ground – violence, terrorism, incitement, settlement expansion and the seemingly endless occupation – are destroying hopes for peace on both sides and increasingly cementing an irreversible one-state reality that most people do not actually want.

Today, there are a similar number of Jews and Palestinians living between the Jordan River and the Mediterranean Sea. They have a choice. They can choose to live together in one state, or they can separate into two states. But here is a fundamental reality: if the choice is one state, Israel can either be Jewish or democratic – it cannot be both –and it won’t ever really be at peace. Moreover, the Palestinians will never fully realize their vast potential in a homeland of their own with a one state solution.

Most on both sides understand this basic choice, and that’s why it’s important that polls of Israelis and Palestinians show there is still strong support for the two state solution – in theory. They just don’t believe that it can happen. After decades of conflict, many no longer see the other side as people, only as threats and enemies. Both sides continue to push a narrative that plays to people’s fears and reinforces the worst stereotypes – rather than working to change perceptions and build up belief in the possibility of peace.

And the truth is, the extraordinary polarization in this conflict extends beyond Israelis and Palestinians. Allies of both sides are content to reinforce this “with us or against us mentality” where too often anyone who questions Palestinian actions is an apologist for the occupation and anyone who disagrees with Israeli policy is cast as anti-Israel or even anti-Semitic. That’s one of the most striking realties about the current situation: This critical decision about the future – one state or two states – is effectively being made on the ground every day, despite the expressed opinion of the majority of the people. The status quo is leading towards one state and perpetual occupation, but most of the public either ignores it or has given up hope that anything can be done to change it.

With this passive resignation, the problem only gets worse, the risks get greater and the choices are narrowed. This sense of hopelessness among Israelis is exacerbated by the continuing violence, terrorist attacks against civilians and incitement – which are destroying belief in the possibility of peace.

Let me say it again: There is absolutely no justification for terrorism, and there never will be. The most recent wave of Palestinian violence has included hundreds of terrorist attacks in the past year, including stabbings, shootings, vehicular attacks and bombings, many by individuals who have been radicalized by social media. Yet the murderers of innocents are still glorified on Fatah web sites, including showing attackers next to Palestinian leaders following attacks. And despite statements by President Abbas and his party’s leaders making clear their opposition to violence, too often they send a different message by failing to condemn specific terrorist attacks and naming public squares, streets and schools after terrorists.

President Obama and I have made clear to the Palestinian leadership countless times, publicly and privately, that all incitement to violence must stop. We have consistently condemned violence and terrorism – and even condemned the Palestinian leadership for not condemning it.

Far too often, the Palestinians have pursued efforts to delegitimize Israel in international fora. We have strongly opposed these initiatives, including the recent wholly unbalanced and inflammatory UNESCO resolution regarding Jerusalem. And we have made clear our strong opposition to Palestinian efforts against Israel at the ICC, which only set back the prospects for peace. And we all understand that the Palestinian Authority also has more to do to strengthen institutions and improve governance. Most troubling of all, Hamas continues to pursue an extremist agenda: they refuse to accept Israel’s very right to exist. They have a one state vision of their own: all of the land is Palestine. Hamas and other radical factions are responsible for most explicit forms of incitement to violence, and many of the images they use are truly appalling. And they are willing to kill innocents in Israel and put the people of Gaza at risk in order to advance that agenda.

Compounding this, the humanitarian situation in Gaza, exacerbated by the closures of the crossings, is dire. Gaza is home to one of the world’s densest concentrations of people enduring extreme hardships with few opportunities.1.3 million people out of Gaza’s population of 1.8 million are in need of daily assistance, including food and shelter, most have electricity less than half the time, and only 5 percent of the water is safe to drink. And yet despite the urgency of these needs, Hamas and other militant groups continue to re-arm and divert reconstruction materials to build tunnels, threatening more attacks on Israeli civilians that no government can tolerate.

At the same time, we must be clear about what is happening in the West Bank. The Israeli Prime Minister publicly supports a two state solution, but his current coalition is the most right wing in Israeli history, with an agenda driven by its most extreme elements. The result is that policies of this government – which the Prime Minister himself just described as “more committed to settlements than any in Israel’s history” – are leading in the opposite direction, towards one state. In fact, Israel has increasingly consolidated control over much of the West Bank for its own purposes – effectively reversing the transition to greater Palestinian civil authority called for by the Oslo accords.

I don’t think most people in Israel – and certainly in the world – have any idea how broad and systematic this process has become. The facts speak for themselves. The number of settlers in the roughly 130 Israeli settlements east of the 1967 lines has steadily grown. The settler population in the West Bank alone – not including East Jerusalem – has increased by nearly 270,000 since Oslo, including 100,000 just since 2009 when President Obama’s term began.

And there is no point pretending they’re just in large settlement blocs: nearly 90,000 settlers are living east of the separation barrier that was created by Israel itself, in the middle of what by any reasonable definition would be the future Palestinian state. And the population of these distant settlements has grown by 20,000 just since 2009. In fact, just recently the government approved a significant new settlement well east of the barrier – closer to Jordan than Israel. What does that say to Palestinians in particular – but also to the U.S and the world –about Israel’s intentions?

Let me emphasize: this is not to say that the settlements are the whole or even primary cause of the conflict – of course they are not. Nor can you say that if they were removed you would have peace without a broader agreement – you would not. And we understand that in a final status agreement, certain settlements would become part of Israel to account for the changes that have taken place over the last 49 years, including the new demographic realities on the ground. But if more and more settlers are moving into the middle of the Palestinian areas, it’s going to be that much harder to separate, that much harder to imagine transferring sovereignty – and that is exactly the outcome that some are accelerating.

Let’s be clear: settlement expansion has nothing to do with Israel’s security; many settlements actually increase the security burden on the IDF. And leaders of the settler movement are motivated by ideological imperatives that entirely ignore legitimate Palestinian aspirations.

Among the most troubling illustrations of this point has been the proliferation of settler outposts that are illegal under Israel’s own laws. They are often located on private Palestinian land and strategically placed to make two states impossible. There are over 100 of these outposts, and since 2011, nearly one third have been – or are being – legalized, despite pledges by past Israeli governments to dismantle many of them. Now, leaders of the settler movement have advanced unprecedented new legislation that would legalize most of the outposts. For the first time, it would apply Israeli domestic law to the West Bank – rather than military law – a major step towards annexation. When the law passed first reading in the Knesset, one of its chief proponents said proudly: “Today the Israeli Knesset moved from heading towards establishing a Palestinian state towards [Israeli] sovereignty in Judea and Samaria.” Even the Israeli Attorney General has said the draft law is unconstitutional and a violation of international law.

Now you may hear that the settlements are not an obstacle to peace because the settlers who don’t want to leave can just stay in Palestine, like the Arab Israelis who live in Israel. But that misses a critical point: the Arab Israelis are citizens of Israel, subject to Israel’s laws. Does anyone really believe the settlers will agree to submit to Palestinian law in Palestine?

Likewise, some supporters of the settlements argue that the settlers could just stay in their settlements, and remain as Israeli citizens in their separate enclaves in the middle of Palestine, protected by the IDF. There are over 80 settlements east of the separation barrier, many located in places that would make a contiguous Palestinian state impossible. Does anyone seriously think that if they just stay where they are you could still have a viable Palestinian state?

Some have asked, "Why can't we build in the blocs which everyone knows will eventually be part of Israel?" The reason building there or anywhere else in the West Bank now results in such pushback is that the decision of what constitutes a bloc is being made unilaterally by the Israeli government, without consultation, without the consent of the Palestinians – and without granting the Palestinians a reciprocal right to build in what will by most accounts be part of Palestine. Bottom line – without agreement or mutuality, the unilateral choices become a major point of contention.

You may hear that these remote settlements aren’t a problem because they only take up a small percentage of the land. Again and again we have made clear that it's not just a question of the overall amount of land available in the West Bank – it's whether the land can be connected or is broken up into small parcels that could never constitute a real state. The more outposts that are built, the more settlements expand, the less possible it is to create a contiguous state.

So in the end, a settlement is not just the land it's on, it's also what the location does to the movement of people, what it does to the ability of a road to connect, what it does to the sense of statehood that is chipped away with each new construction. No one thinking seriously about peace can ignore the reality of the threat settlements pose to peace. But the problem goes well beyond just settlements: trends indicate a comprehensive effort to take West Bank land for Israel and prevent any Palestinian development there.

Today, the 60% of the West Bank known as Area C – much of which was supposed to be transferred to Palestinian control long ago under the Oslo accords – is effectively off limits to Palestinian development. Most has essentially been taken for exclusive Israeli use by unilaterally designating it as “state land” or including it within the jurisdiction of regional settlement councils. Israeli farms flourish in the Jordan River Valley and Israeli resorts line the shores of the Dead Sea – where Palestinian development is not allowed. In fact, almost no private Palestinian building is approved in Area C at all – only one permit was issued by Israel in all of 2014 and 2015, while approvals for hundreds of settlement units were advanced during that same period.

Moreover, Palestinian structures in Area C that do not have a permit from the Israeli military are potentially subject to demolition. And they are currently being demolished at historically high rates: over 1,300 Palestinians, including over 600 children, have been displaced in 2016 alone – more than any previous year.

So the settler agenda is defining the future in Israel. And their stated purpose is clear: They believe in one state: greater Israel. In fact, one prominent minister who heads a pro-settler party declared just after the U.S. election that “the era of the two state solution is over,” and many other coalition ministers publicly reject a Palestinian state. And they are increasingly getting their way, with plans for hundreds of new units in East Jerusalem recently announced and talk of a major new settlement building effort in the West Bank to follow.

So why are we so concerned? Well ask yourself these questions: What happens if they succeed? Where does that lead? There are currently about 2.75 million Palestinians living under military occupation in the West Bank, most of them in Areas A and B where they have limited autonomy. They are restricted in their daily movements by a web of checkpoints, and unable to travel into or out of the West Bank without a permit from the Israelis. So if there is only one state, you would have millions of Palestinians permanently living in segregated enclaves in the middle of the West Bank, with no real political rights, separate legal, education and transportation systems, vast income disparities, under a permanent military occupation that deprives of them of the most basic freedoms – separate but unequal. Nobody can explain how that works. Would an Israeli accept living that way? Would an American? Will the world accept it? If the occupation becomes permanent, over time the Palestinian Authority could dissolve and turn over all administrative and security responsibilities to the Israelis. What would happen then? Who would administer the schools and hospitals? Does Israel want to pay for the billions of dollars of lost international assistance that the PA now receives? Would the Israel Defense Force police the streets in every Palestinian city and town?

How would Israel respond to a growing civil rights movement from Palestinians demanding a right to vote, or widespread protests and unrest across the West Bank? How does Israel reconcile a permanent occupation with its democratic ideals? How does the U.S. continue to defend that and still live up to our own democratic ideals? Nobody has ever provided good answers to those questions because there aren’t any. And there would be an increasing risk of more intense violence between Palestinians and settlers, and complete despair among Palestinians would create fertile ground for extremists. With all the external threats Israel faces, does it really want an intensifying conflict in the West Bank? How does that help Israel’s security?

The answer: It doesn’t. Which is precisely why so many senior Israeli military and intelligence leaders – past and present – believe the two-state solution is the only real answer for Israel’s long term security. One thing we do know: if Israel goes down the one state path, it will never have true peace with the rest of the Arab world, and I can say that with certainty. The Arab countries have made clear that they will not make peace with Israel without resolving the Israeli-Palestinian conflict – that’s not where their loyalties or their politics are.

But there is something new here. Common interests in countering Iran’s destabilizing activities and fighting extremists as well as diversifying their economies have created real possibilities. I have spent a great deal of time with key Arab leaders exploring this, and there is no doubt that they are prepared to have a fundamentally different relationship with Israel. That was stated in the Arab Peace Initiative, and all my recent conversations have confirmed their readiness, in the context of Israeli-Palestinian peace, not just to normalize relations – but to work openly on securing that peace with significant regional security cooperation. Many have shown a willingness to support serious Israeli-Palestinian negotiations and to take steps on the path to normalization of relations – including public meetings – providing there is meaningful progress towards a two state solution.

That is a real opportunity that should not be missed. That raises one final question: is ours the generation that gives up on the dream of a Jewish, democratic state of Israel living in peace and security with its neighbors? Because that is literally what is at stake. That is what informed our vote at the Security Council last week: the need to preserve the two state solution. And both sides must take responsibility for that.

We have repeatedly and emphatically stressed to the Palestinians that all incitement to violence must stop. We have consistently condemned all violence and terrorism. And we have strongly opposed unilateral efforts to delegitimize Israel in international fora. We have made countless public and private exhortations to the Israelis to stop the march of settlements. In literally hundreds of conversations with Prime Minister Netanyahu, I have made clear that continued settlement activity would only increase pressure for an international response. We have all known for some time that the Palestinians were intent on moving forward with a settlements resolution, and I advised the Prime Minister repeatedly that further settlement activity only invited UN action. Yet the settlement activity only increased – including advancing the unprecedented legislation to legalize settler outposts that the Prime Minister himself reportedly warned could expose Israel to action at the Security Council and even international prosecution, before deciding to support it.

In the end, we could not in good conscience protect the most extreme elements of the settler movement as it tries to destroy the two state solution. We could not in good conscience turn a blind eye to Palestinian actions that fan hatred and violence. It is not in U.S. interests to help anyone on either side create a unitary state. We may not be able to stop them, but we cannot be expected to defend them. And it is certainly not the role of any country to vote against its own policies.

That is why we decided not to block the UN resolution that makes clear both sides have to take steps to save the two state solution while there is still time. We did not take this decision lightly. The Obama administration has always defended Israel against any efforts at the UN and any international fora, or biased and one-sided resolutions that seek to undermine its legitimacy or security. And that has not changed.

But it’s important to remember that every U.S. administration – Republican and Democratic – has opposed settlements as contrary to the prospects for peace. And action at the UN Security Council is far from unprecedented: In fact, previous U.S. Administrations of both political parties have allowed resolutions that were critical of Israel to pass, including on settlements, on dozens of occasions.

Under George W. Bush alone, the Council passed six resolutions that Israel opposed – including one that endorsed a plan calling for a complete freeze on settlements, including natural growth.

Let me read you the lead paragraph from a New York Times story dated December 23nd: “With the United States abstaining, the Security Council adopted a resolution today strongly deploring Israel’s handling of the disturbances in the occupied territories” – which the resolution defined as including Jerusalem. All of the 14 other Security Council members voted in favor. That story was not written last week; it was written December 23, 1987 – 26 years to the day we voted last week, when Ronald Reagan was president.

Yet despite growing pressure, the Obama administration held a strong line against any UN action – we were the only administration since 1967 that had not allowed any resolution to pass that Israel opposed.

In fact, the only time in 8 years the Obama administration exercised its veto at the United Nations was against a one-sided settlements resolution in 2011 that did not mention incitement or violence. Let’s look at what’s happened since then: There have been over 30,000 settlement units advanced through some stage of the planning process. That’s right: over thirty thousand settlement units.

And if we had vetoed this resolution, the United States would have been giving license to further unfettered settlement construction that we fundamentally oppose. We reject the criticism that this vote abandons Israel. On the contrary, it is not this Resolution that is isolating Israel. It is a policy of permanent settlement construction that risks making peace impossible.

Virtually every country in the world other than Israel opposes settlements. That includes many friends of Israel – including the United Kingdom, France and Russia – all of whom voted in favor of the settlements resolution in 2011 and again this year, along with every other member of the Council. In fact, this resolution simply reaffirms statements made by the Security Council on the legality of settlements over several decades; it does not break new ground.

In 1978, the State Department legal advisor advised the Congress of his conclusion that the Israeli government’s program of establishing civilian settlements in the occupied territory is inconsistent with international law. We see no change since then to affect that fundamental conclusion.

You may have heard some criticize this resolution for calling East Jerusalem occupied territory. But to be clear, there was absolutely nothing new in last week’s resolution on that issue. It was one of a long line of Security Council resolutions that included East Jerusalem as part of the territories occupied by Israel in 1967, and that includes resolutions passed by the Security Council under President Reagan and President George H.W. Bush. And remember that every U.S. administration since 1967 – along with the entire international community – has recognized East Jerusalem as among the territories that Israel occupied in the Six Day War.

And I want to stress this point: we fully respect Israel’s profound historic and religious ties to the city and its holy sites. This resolution in no manner prejudges the outcome of permanent status negotiations on East Jerusalem, which must of course reflect those ties and realities on the ground.

We also strongly reject the notion that somehow the United States was the driving force behind this resolution. The Egyptians and Palestinians had long made clear their intention to bring a resolution to a vote before the end of the year. The United States did not draft or originate this resolution, nor did we put it forward. It was drafted and ultimately introduced by Egypt, which is one of Israel’s closest friends in the region, in coordination with the Palestinians and others. During the course of this process, we made clear to others, including those on the Security Council, that we would oppose any resolution that did not include language on terrorism and incitement. Making such positions clear is standard practice with resolutions at the Security Council. The Egyptians, Palestinians and many others understood that if the text were more balanced, it was possible we would not block it. But we also made crystal clear that the President would not make a final decision about our own position until we saw the final text.

In the end, we did not agree with every word in this resolution. There are important issues that are not sufficiently addressed – or addressed at all. But we could not in good conscience veto a resolution that condemns violence and incitement, reiterates what has long been the overwhelming consensus international view on settlements, and calls for the parties to start taking constructive steps to advance the two state solution on the ground.

Ultimately, it will be up to the Israeli people to decide whether the unusually heated attacks that Israeli officials have directed toward this administration best serve Israel's national interests and its relationship with an ally that has been steadfast in its support. Those attacks, alongside allegations of a U.S.-led conspiracy and other manufactured claims, distract and divert attention from what the substance of this vote really was about. We all understand that Israel faces very serious threats in a very tough neighborhood. Israelis are rightfully concerned about making sure that there is not a new terrorist haven next door. And Israelis are fully justified in decrying attempts to delegitimize their state and question the right of a Jewish state to exist. But this vote was not about that. It was about actions that Israelis and Palestinians are taking that are increasingly rendering a two-state solution impossible. It was not about making peace with the Palestinians now – it was about making sure peace with the Palestinians will be possible in the future.

So how do we get there? Since the parties have not yet been able to resume talks, the U.S. and the Middle East Quartet have repeatedly called on both sides to independently demonstrate a genuine commitment to the two state solution – not just with words, but with real actions and policies – to create the conditions for meaningful negotiations. We have called for both sides need to take significant steps on the ground to reverse current trends and send a clear message that they are prepared to fundamentally change the equation – without waiting for the other side to act. We have pushed them to comply with their basic commitments under their own prior agreements in order to advance a two state reality on the ground.

We have called for the Palestinians to do everything in their power to stop violence and incitement, including publicly and consistently condemning acts of terrorism and stopping the glorification of violence. We have called on them to continue efforts to strengthen institutions and improve governance. And we have stressed that the Hamas arms build-up and militant activities in Gaza must stop.

Along with our Quartet partners, we have called on Israel to end the policy of settlement construction and expansion, taking of land for exclusive Israeli use, and denying Palestinian development. To reverse this process, the US and our partners have encouraged Israel to resume the transfer of civil authority to the Palestinians in Area C, consistent with the transition called for by Oslo. We have made clear that significant progress across a range of sectors – including housing, agriculture, and natural resources – can be made without negatively impacting Israel’s legitimate security needs. And we’ve called for significantly easing the movement and access restrictions to and from Gaza, with due consideration for Israel’s need to protect its citizens from terrorist attacks.

Let me stress here again: none of these steps would negatively impact Israel’s security. Let me also emphasize – this is not about offering limited economic measures that perpetuate the status quo. We are talking about significant steps that would signal real progress towards creating two states. That’s the bottom line: If we are serious about the two state solution, it is time to start implementing it now. Advancing the process of separation now, in serious way, could make a significant difference in saving the two state solution. And much progress can be made in advance of negotiations, as contemplated by the Oslo process – in fact, these steps will help create the conditions for successful talks.

In the end, we all understand that a final status agreement can only be achieved through direct negotiations between the parties, because peace cannot be imposed. There are other countries in the UN who believe it is our job to dictate the terms of a solution in the Security Council. Others want us to simply recognize a Palestinian state absent an agreement. These are not the choices we will make. We choose instead, drawing on the experiences of the past eight years, to provide a way forward when the parties are ready for serious negotiations.

In a place where the narratives from the past powerfully inform the present, it’s important to understand the history. We mark this year and next a series of milestones that I believe both illustrate the two sides of the conflict and form the basis for its resolution. It’s worth touching on them briefly.

120 years ago, the First Zionist Congress was convened in Basel by a group of Jewish visionaries who decided that the only effective response to the waves of anti-Semitic horrors sweeping across Europe was to create a state in the historic home of the Jewish people, where their ties to the land went back centuries – a state that could defend its borders, protect its people, and live in peace with its neighbors. That was the modern beginning and it remains the dream of Israel today.

Nearly seventy years ago, United Nations General Assembly Resolution 181 finally paved the way to making the State of Israel a reality. The concept was simple: create two states for two peoples, one Jewish and one Arab, to realize the national aspirations of both Jews and Palestinians. Both Israel and the PLO referenced Resolution 181 in their respective Declarations of Independence.

The United States recognized Israel seven minutes after its creation – but the Palestinians and the Arab world did not, and from its birth Israel had to fight for its life. Palestinians also suffered terribly in that 1948 war, including many who had lived for generations in a land that had long been their home too. When Israel celebrates its 70th anniversary in 2018, the Palestinians will mark a very different anniversary: 70 years since what they call the “Nakba,” or catastrophe.

Next year will also mark 50 years since the end of the Six-Day War, when Israel again fought for its survival. And Palestinians will again mark just the opposite: 50 years of military occupation. Both sides have accepted UN Security Council Resolution 242, which called for the withdrawal of Israel from territory it occupied in 1967 in return for peace and secure borders, as the basis for ending the conflict.

It has been more than twenty years since Israel and the PLO signed their first agreement – the Oslo Accords – and the PLO formally recognized Israel. Both sides committed to a plan to transition much of the West Bank and Gaza to Palestinian control during permanent status negotiations that would put an end to their conflict. Unfortunately, neither the transition nor the final agreement came about – and both sides bear responsibility for that.

Finally, some 15 years ago King Abdullah of Saudi Arabia came out with the historic Arab Peace Initiative, which offered fully normalized relations with Israel when it made peace – an enormous opportunity then and now, which has never fully been embraced. That history was critical to our approach to trying to resolve the conflict. And based on my experience with both sides over the last four years, including the nine months of formal negotiations, the core issues can be resolved if there is leadership on both sides committed to finding a solution.

In the end, I believe the negotiations did not fail because the gaps were too wide – but because the level of trust was too low. Both sides were concerned that any concessions would not be reciprocated – and would come at too great a political cost. And the deep pubic skepticism only made it more difficult to take risks. In the countless hours we spent working on a detailed framework, we worked through numerous formulations and developed specific bridging proposals. And we came away with a clear understanding of the fundamental needs of both sides.

In the past two and a half years, I have tested ideas with key regional and international stakeholders, including our Quartet partners. I believe what has emerged is a broad consensus on balanced principles that would satisfy the core needs of both sides.

President Clinton deserves great credit for laying out extensive parameters designed to bridge gaps in advanced final status negotiations sixteen years ago. Today, with mistrust too high to even start talks, we are at the opposite end of the spectrum. Neither side is willing to even risk acknowledging the other’s bottom line, and more negotiations that do not produce progress will only reinforce the worst fears. Everyone understands that negotiations would be complex and difficult, and nobody can be expected to agree on the final result in advance. But if the parties could at least demonstrate that they understand the other side’s most basic needs – and are potentially willing to meet them if theirs are also met at the end of comprehensive negotiations – enough trust could be established to enable a meaningful process to begin.

It is in that spirit that we offer the following principles: not to prejudge or impose an outcome, but to provide a possible basis for serious negotiations when the parties are ready. Individual countries may have more detailed policies on these issues – as we do – but I believe there is broad consensus that a final status agreement that could meet the needs of both sides would:

1. Provide for secure and recognized international borders between Israel and a viable and contiguous Palestine, negotiated based on the 1967 lines with mutually agreed equivalent swaps. Resolution 242, which has been enshrined in international law for 50 years, provides for the withdrawal of Israel from territory it occupied in 1967 in return for peace with its neighbors and secure and recognized borders. It has long been accepted by both sides, and it remains the basis for an agreement today. As Secretary, one of the first issues I worked out with the Arab League was their agreement that the reference in the Arab Peace Initiative to the 1967 lines included the concept of land swaps, which the Palestinians have acknowledged. This is necessary to reflect practical realities on the ground, and mutually agreed equivalent swaps will ensure the agreement is fair to both sides. There is also broad recognition of Israel’s need to ensure that the borders are secure and defensible, and that the territory of Palestine is viable and contiguous. Virtually everyone I have spoken to has been clear on this principle as well: No changes by Israel to the 1967 lines will be recognized by the international community unless agreed to by both sides.

2. Fulfill the vision of UN General Assembly Resolution 181 of two states for two peoples, one Jewish and one Arab, with mutual recognition and full equal rights for all their respective citizens. This has been the foundational principle of the two state solution from the beginning: Creating a state for the Jewish people and a state for the Palestinian people, where each can achieve their national aspirations. And resolution 181 is incorporated into the foundational documents of both the Israelis and Palestinians. Recognition of Israel as a Jewish state has been the U.S. position for years, and based on my conversations, I am convinced many others are now are prepared to accept it as well – provided the need for a Palestinian state is also addressed.

We also know there are some 1.7 million Arab citizens who call Israel their home and must now and always be able to live as equal citizens, which makes this a difficult issue for Palestinians and others in the Arab world. That is why it is so important that in recognizing each other’s homeland – Israel for the Jewish people and Palestine for the Palestinian people – both sides reaffirm their commitment to upholding full equal rights for all of their respective citizens.

3. Provide for a just, agreed, fair and realistic solution to the Palestinian refugee issue, with international assistance, that includes compensation, options and assistance in finding permanent homes, acknowledgment of suffering and other measures necessary for a comprehensive resolution consistent with two states for two peoples. The plight of many Palestinian refugees is heartbreaking, and all agree their needs must be addressed. As part of a comprehensive resolution, they must be provided with compensation, their suffering must be acknowledged, and there will need to be options and assistance in finding permanent homes. The international community can provide significant support and assistance, including in raising money to help ensure the compensation and other needs of the refugees are met, and many have expressed a willingness to contribute. But there is general recognition that the solution must be consistent with two states for two peoples, and cannot affect the fundamental character of Israel.

4, Provide an agreed resolution for Jerusalem as the internationally recognized capital of the two states, and protect and assure freedom of access to the holy sites consistent with the established status quo. Jerusalem is the most sensitive issue for both sides, and the solution must meet the needs not only of the parties, but of all three monotheistic faiths. That is why the holy sites that are sacred to billions of people around the world must be protected and remain accessible, and the established status quo maintained. Most acknowledge that Jerusalem should not be divided again like it was in 1967. At the same time, there is broad recognition that there will be no peace agreement without reconciling the basic aspirations of both sides to have capitals there.

5. Satisfy Israel’s security needs and bring a full end to the occupation, while ensuring that Israel can defend itself effectively and that Palestine can provide security for its people in a sovereign and non-militarized state. Security is the fundamental issue for Israel. Everyone understands that no Israeli government can ever accept an agreement that does not satisfy its security needs or risks creating an enduring security threat like Gaza in the West Bank. And Israel must be able to defend itself effectively, including against terrorism and other regional threats. In fact, there is a real willingness by Egypt, Jordan and others to work together with Israel on meeting key security challenges. I believe these collective efforts, including close coordination on border security, intelligence sharing, and joint operations, can play a critical role in securing the peace. At the same time, fully ending the occupation is the fundamental issue for the Palestinians: They need to know that the military occupation will really end after an agreed transitional process, and that they can live in freedom and dignity in a sovereign state while providing security for their population even without a military of their own. This is widely accepted as well.

Balancing those requirements was among the most important challenge we faced in the negotiations, but one where the United States could provide the most assistance. That’s why a team led by General John Allen, one of our nation’s foremost military minds, and dozens of experts from the Department of Defense and other agencies, engaged extensively with the IDF on trying to find solutions that could help Israel address its legitimate security needs. They developed innovative approaches to creating unprecedented, multi-layered border security, enhancing Palestinian capacity, and enabling Israel to retain the ability to address threats by itself even when the occupation had ended. General Allen and his team were not suggesting any particular outcome or timeline– they were simply working on ways to support whatever the negotiators agreed to. And they did some very impressive work that gives me confidence that Israel’s security requirements can be met.

6. End the conflict and all outstanding claims, enabling normalized relations and enhanced regional security for all as envisaged by the Arab Peace Initiative. It is essential for both sides that the final status agreement resolves all the outstanding issues and finally brings closure to the conflict, so they can move ahead to a new era of peaceful coexistence and cooperation. For Israel, this must also bring broader peace with its Arab neighbors. That is the fundamental promise of the Arab Peace Initiative, which key Arab leaders have affirmed. The API also envisions enhanced security for all in the region. This is the area where Israel and the Arab world are looking at the greatest moment of potential transformation in the Middle East since Israel’s creation in 1948. The Arab world faces its own set of security challenges. With Israeli-Palestinian peace, Israel, the United States, Jordan and Egypt – together with the GCC countries – would be ready and willing to define a new security partnership for the region that would be groundbreaking.

Ladies and Gentlemen: it’s vital that we all work to keep open the possibility of peace, and that we not lose hope in the two state solution, no matter how difficult it may seem – because there really is no viable alternative. We all know that a speech alone won’t produce peace. But based on over 30 years of experience and the lessons from the past 4 years, I have suggested a practical path that the parties could take.

Realistic steps on the ground now, consistent with the parties own prior commitments, that will begin the process of separating into two states, a political horizon to work towards to create the conditions for successful final status talks, and a basis for negotiations that the parties could accept to demonstrate that they are serious about making peace. We can only encourage them to take this path, we cannot walk down it for them.

But if they ever take those steps, peace would bring extraordinary benefits in enhancing the security, stability and prosperity of Israelis, Palestinians and the entire region. The Palestinian economy has amazing potential in the context of independence, with major private sector investment possibilities and a talented young workforce. And Israel’s economy could enjoy unprecedented growth as it becomes a regional economic powerhouse, taking advantage of its unparalleled culture of innovation and trading opportunities with new Arab partners. Meanwhile, security challenges could be addressed by an entirely new security arrangement, in which Israel cooperates openly with key Arab states. That is the future that everyone should be working for.

President Obama and I know that the incoming Administration has signaled that they will take a different path, and even suggested breaking from long-standing U.S. policies on settlements, Jerusalem – and possibly the two state solution. That is for them to decide. But we cannot – in good conscience – do nothing, and say nothing, when we see the hope of peace slipping away.

This is a time to stand up for what is right. We have long known what two-states, living side by side, in peace and security looks like. We should not be afraid to say so. I really began to reflect on what we have learned – and the way ahead – when I recently joined President Obama in Jerusalem for the state funeral for Shimon Peres. Shimon was one of the founding fathers of Israel who became one of the world’s great elder-statesmen. I was proud to call him my friend, and I know President Obama was as well. I remembered the first time I saw Shimon in person – standing on the White House lawn for the signing the historic Oslo Accords. And I thought about the last time, at an intimate Shabbat dinner just a few months before he died when we toasted to the future of Israel and to the peace he still so passionately believed in for his people. He summed it up simply and eloquently, as only Shimon could: “The original mandate gave the Palestinians 48%, now it’s down to 22%. I think 78% is enough for us.” As we laid Shimon to rest that day, many of us couldn’t help but wonder if peace between Israelis and Palestinians was also being buried along with one of its most eloquent champions. We cannot let that happen, that there was simply too much at stake – for future generations of Israelis and Palestinians – to give in to pessimism, especially when peace is in fact still possible. We must not lose hope in the possibility of peace. We must not give in to those who say what is now must always be, that there is no chance for a better future.

Ultimately, it is up to Israelis and Palestinians to make the difficult choices for peace – and if they are, we can all help. And for the sake of future generations of Israelis and Palestinians, for all the people of the region, and for the United States, let’s hope they are prepared to make those choices now.

Thank you.

Här och var i bloggarnas värld skrivs om vad som händer och inte händer med Julhelgens gudstjänster, synnerligen Annandagens. Behålls det från födelsen i Betlehem något avvikande ämnet Martyrerna? Firas Mässa?

I Piteå kontrakt som sträcker sig från Bottenviken till norska gränsen och till ytan sammanfaller med lokaltidningens spridningsområde planerades denna helgdagsfattiga helg på följande sätt.

Piteå församling, Piteå kommun:

I Öjeby kyrka Julafton 11.00 Julbön; Juldagen 08.00 Julotta; Annandagen 11.00 Annandags-mässa.

I Piteå kyrka Julafton 11.00 Julbön; 23.30 Julnattsmässa; Juldagen 07.00 Julotta; Annan-dagen 11.00 sammanlyst till Gudstjänst på EFS.

I Infjärden Julafton 12.00 Julbön; 23.30 Julnattsgudstjänst; Juldagen 07.00.

I Gråträsk Juldagen 09.00 Julotta.

Hortlax församling, Piteå kommun:

I kyrkan Julafton 11.00 Julbön; Juldagen 07.00 Julotta;  Annandagen 18.00 Julkonsert.

I några byars EFS-sammanhang var det Julbön på Julafton.

Norrfjärdens församling, Piteå kommun:

I kyrkan Juldagen 08.00 Julotta.

I Rosvik Julafton 12.00 Julbön.

I Nybyn Annandagen 11.00 Julgudstjänst.

Älvsby församling, Älvsby kommun:

I kyrkan Julafton 11.00 Julbön – Samling vid krubban; Juldagen 07.00 Julotta – Gud i Betle-hem; Annandagen 11.00 Temamässa – Tro är en risk.

I Vidsel Julafton 11.00 Julbön; Juldagen 07.00 Julotta – bägge gudstjänsterna med samma tema som i Älvsbyn.

Arvidsjaurs församling, :

I centralortens kyrka på Julafton 12.00 Julbön; 23.30 Julnattsmässa; Juldagen 07.00 Julotta; Annandagen 18:00 Musikgudstjänst.

I Moskosel Julafton 09.30 Julbön.

I Glommersträsk Julafton 12.00 Julbön; Annandagen 11.00 Musikgudstjänst.

Arjeplogs församling, Arjeplogs kommun:

I kyrkan Julafton 11.00 Julbön; Juldagen 07.00 Julotta;

I Slagnäs Juldagen 09.00 Julotta.

I Jäkkvik Juldagen 10.00 Julotta.

I Adolfström Annandagen 12.00 Julgudstjänst.

Fyra Mässor i hela detta stora om än glesbefolkade område.

Två av dessa har annonserad Annandagsanknytning.

Är det ett optimalt sätta att ”rigga” församlingsliv, Sakrament och Kyrkoår?

Står det för ut- eller avveckling?

I mitt senaste inlägg,noble Bloggläsius, uttryckte jag glädje över den julklapp FN:s Säkerhetsråd gett till bland annat Betlehem. Jag syftade då på den resolution som antogs i julveckan.

Ett förslag till text hade lagts fram av Egypten. Liknande förslag har alltid blockerats av (minst) USA:s veto men denna gång inställde sig den stora nervositeten. Hur kommer Obama-administrationen göra. Det är ju ingen hemlighet att både presidenten och utrikesminister Kerry är milt sagt besvikna på hur Israel inte bara drar benen efter sig utan i praktiken både ordar och agerar så att den gemensamt tänkta Tvåstatslösningen blir allt mer omöjlig att få till.

Stor diplomatisk aktivitet utbröt. Egypten började darra på handen efter påtryckningar från Israel och från den kommande amerikanska presidenten. Man tog inte tillbaka sin sak men önskade att beslutet i alla fall skulle skjutas upp.

Nya Zeeland är en civiliserad nation med kurage. Tillsammans med några andra länder såg man till att ärendet kom till omröstning där USA inte la in sitt veto. Denna gång avstod man vilket betyder att resolutionen godtogs av ett enigt Säkerhetsråd och är förpliktigande för alla FN-medlemmar.

Israel vars existens bygger på FN-beslut tänker trotsa resolutionen. Deras representant sa att den saboterar freden och är en resolution för krig och terror.

Döm själv, Bloggläsius! På en byråkratisk och formell engelska kan du här läsa den fullständiga texten till resolution 2334 (2016).* Google fick gör ett översättande grovjobb som jag sedan försökt få till lite bättre svenska – formellt byråkratispråk är i sanning ingen lätt sak.

Berätta sedan för mig hur detta skulle kunna vara en resolution för krig och mot fred som Israel anser. Min hjärna är för klen för att inse det.

Säkerhetsrådet

• Bekräftar sina relevanta resolutioner inklusive resolutionerna 242 (1967), 338 (1973), 446 (1979), 452 (1979), 465 (1980), 476 (1980), 478 (1980), 1397 (2002), 1515 ( 2003) och 1850 (2008),
• Leds av avsikterna och principerna i FN-stadgan och bekräftar bl.a. det otillåtna i att förvärva territorium med våld,
• Bekräftar kravet på Israel, ockupationsmakten, att noggrant följa sina rättsliga skyldigheter och sitt ansvar enligt den fjärde Genèvekonventionen av den 12 augusti 1949 angående skydd för civilpersoner under krigstid,, och erinrar om Internationella domstolens rådgivande yttrandet av den 9 juli 2004-
• Fördömer alla åtgärder som syftar till att ändra den demografiska sammansättning, karaktären och tillståndet i det Palestinska området ockuperat sedan 1967 inklusive östra Jerusalem, inklusive bland annat byggande och expansion av bosättningar, överföring av israeliska bosättare, konfiskering av mark, rivning av bostäder och förflyttning av civila palestinier, i strid mot internationell humanitär rätt och relevanta resolutioner,
• Uttrycker allvarlig oro över att fortsatt israelisk bosättningsverksamhet allvarligt äventyrar livskraften för en tvåstatslösning baserad på 1967 års gränser,
• Erinrar om skyldigheten enligt kvartettens färdplan, godkänd av resolution 1515 (2003), att  Israel fryser all bosättningsverksamhet, däribland "naturlig tillväxt", och en avveckling av alla bosättningar som byggts sedan mars 2001.
• Erinrar också om den skyldighet den Palestinska Myndighetens Säkerhetsstyrkor enligt kvartettens färdplan har att upprätthålla en effektiv verksamhet som syftar till att konfrontera alla dem som är engagerade i terror och demontera terroristers resurser inklusive att konfiskera illegala vapen.
• Fördömer alla former av våld mot civila, inklusive terrordåd, liksom alla provokationer, uppvigling och förstörelse.
• Upprepar sin vision om en region där två demokratiska stater, Israel och Palestina, lever sida vid sida i fred inom säkra och erkända gränser.
• Betonar att status quo är inte hållbart och att det finns ett stort behov av att betydande steg, förenliga med riktningen angivna av tidigare avtal, tas för (1) att stabilisera situationen och vända en utveckling på marken som stadigt underminerar tvåstatslösningen och befäster en enstatsverklighet, och (2) att skapa förutsättningar för framgångsrika slutförhandlingar och främja tvåstatslösningen genom sådana förhandlingar samt på marken.
• 1. Bekräftar att Israels inrättande av bosättningar på palestinskt territorium ockuperat sedan 1967, inklusive östra Jerusalem, saknar rättslig giltighet och utgör en uppenbar kränkning av internationell rätt och utgör ett stort hinder för att uppnå tvåstatslösningen och en rättvis, varaktig och omfattande fred;
• 2. Upprepar sitt krav att Israel omedelbart och fullständigt upphör med all bosättningsverksamhet i det ockuperade palestinska territoriet, inklusive östra Jerusalem, och till fullo respekterar alla sina rättsliga skyldigheter i detta hänseende;
• 3. Understryker att det inte kommer att erkänna några ändringar i 1967 år gränser, inklusive vad gäller Jerusalem, än dem som parterna kommer överens genom förhandlingar.
• 4. Betonar att upphörandet av alla israeliska bosättningsverksamheter är avgörande för att rädda tvåstatslösningen, och uppmanar till att positiva åtgärder omedelbart vidtas för att vända den negativa utveckling på marken som äventyrar tvåstatslösningen.
• 5. Uppmanar alla stater, med tanke på punkt 1 i denna resolution, att särskilja i sina kontakter mellan staten Israels teritorium och de områden som är ockuperade sedan 1967;
• 6. Efterlyser omedelbara åtgärder för att förhindra alla former av våld mot civila, inklusive terrordåd, liksom alla provokationer och förstörelse, kräver ansvarsskyldighet i detta avseende, och efterlyser överensstämmelse med folkrättsliga förpliktelser för att stärka pågående insatser för att bekämpa terrorism, bland annat genom befintlig samordningen av säkerhet och att tydligt fördöma alla terroristhandlingar;
• 7. Uppmanar båda parter att agera på grundval av internationell rätt, inklusive internationell humanitär rätt, och tidigare överenskommelser och skyldigheter att iaktta lugn och återhållsamhet, och avstå från provokativa handlingar, uppvigling och provocerande retorik, för att bland annat trappa ned situationen på marken, återuppbygga förtroende, genom politik och åtgärder visa ett genuint engagemang för tvåstatslösningen, och skapa de förutsättningar som krävs för att främja fred.
• 8 Uppmanar alla parter att fortsätta, i syfte att främja fred och säkerhet, att utöva kollektiva ansträngningar att lansera trovärdiga förhandlingar om alla slutstatusfrågor i fredsprocessen i Mellanöstern inom den tidsram som anges av kvartetten i meddelandet den 21 september 2010.
• 9. Uppmanar i detta sammanhang till att intensifiera och skynda på internationella och regionala diplomatiska insatser och stöd för att utan dröjsmål uppnå en omfattande, rättvis och varaktig fred i Mellanöstern på grundval av relevanta FN-resolutioner, Madridmandatet, inklusive principen om land mot fred, det arabiska fredsinitiativet och kvartettens färdplan och nå ett slut på den israeliska ockupationen som inleddes 1967; och understryker i detta sammanhang vikten av de pågående ansträngningarna att ta till vara det arabiska fredsinitiativet, Frankrikes initiativ att sammankalla en internationell fredskonferens, Kvartettens ansträngningar den senaste tiden liksom dem från Egypten och Ryssland.
• 10. Bekräftar sin beslutsamhet att stödja parterna under förhandlingarna och i genomförandet av ett avtal.
• 11. Bekräftar sin beslutsamhet att undersöka praktiska sätt och medel att säkra ett fullständigt genomförande av sina relevanta resolutioner;
• 12. Uppmanar generalsekreteraren att var tredje månad rapportera till Säkerhetsrådet om genomförandet av bestämmelserna i denna resolution;
• 13. Beslutar att fortsatt uppmärksamma ärendet.

*  Länken går till en resolutionskritisk hemsida som anser saken aktivt anti-israelisk men ändå valt att publicera texten.

Rubriken anger tidsskillnader och samband mellan ”predikningar” jag fått förtroendet att hålla denna Julhelg. Två gånger tre kvart och en en och en halv timme.

Stopp! Stopp! Stopp! Ingen panik!

Det är inte hur lång tid de tar att säga jag avser*.

Det är förberedelsetiden. Eller rättare sagt: Skrivtiden.

Jag tänker en del på kommande gudstjänster, teman, Bibeltexter, infallsvinklar och annat. Vi ett bord författar jag sedan vad jag faktiskt avser att säga. Det blir som regel då fullständiga manus. Skriver allt. Hela meningar. Inte enbart stödord. Det är Skrivtiden som är en del av förberedelsetiden.

Tre kvart tar det att skriva för hand.

En och en halv timme med ordbehandlare som tillåter mer noggrann redigering.

Runt 20 minuter att säga.

Nyss beordrade jag apparaturen att skriva ut alstret för i morgon – Annandagen.

Men både Julaftonen och Juldagsmorgonen i Vidsel gick på handskriven fusklapp med en gemensam bärande tanke: Åt alla dem som tog emot Honom gav han rätten att bli Guds barn.

Den tanken finns också – men i varierad form – med i morgon i Älvsby kyrka kl 11.00.

Insprängd i julklappsinslagning och städning den 23:e skrev jag mitt manus för Julgudstjänsten i Vidsel. Spännande sak. Ibland är där många barn med, ibland inte en unge. Det färgar förtankarna en del men inte mycket.**

När jag i går – det var alltså Julafton – for till och kom tillbaka från gudstjänsten i Vidsel föll snön tätt. Primärhustrun och yngste sonen var i Älvsby kyrka – som vår sed är. Efter ett fika bar det av till Luleå.

I Luleå finns barnbarnen och med dem firas det Jul i Legobyggsatsernas tecken. Kul. Innan tomten kom fick jag dock avvika med uppdrag att i en annan ung familj – som sonen och sonhustrun men inte jag känner – vikariera för den riktige tomten. Sådana inhopp är vanliga. Och roliga. Och medför att ingen missas och Tomten själv får lite avlastning.

Strax före midnatt var vi tillbaka i Älvsbyn vilket medförde tre nya kvartar vid pennan följt av en orolig natt i rädsla av att somna in för hårt. 05.15 uppstigning och intagning av frukost plus en Alvedon (brus) för att sänka den måttligt förhöjda kroppstemperaturen. Avresa runt 6. Den tiden på Juldagsmorgonen glimmar densamma inte alls! Inte i Norrbotten inte. Här råder då totalt nattmörker. Och minus 12. Men inget snöfall.

På hemresan efter Julottan ljusnade det i sydsydost men alla tankar på eventuell skidåkning senare under dagen övergavs. Hals och röst är inte i toppskick. Och temperaturen hade fallit till minus 20. Ute alltså, inte i kroppen.

Väl hemma blev det en andra frukost, lite TV och ett par timmars påvvernapp. Sedan en lugn eftermiddag med bland annat en och en halv timme vid tangentbordet. Det betyder att vad som avses sägas i morgon är skrivet. Med ordbehandlare. Om risken med att vara kristen.

I övrigt gläds jag åt den julklapp Betlehem detta år fått av FN:s Säkerhetsråd: En resolutionen som kräver stopp för fortsatt expansion av de israeliska bosättningarna på icke-israelisk mark har gått igenom. Det är bra!

Åsså har vi ätit å jag har bloggat – som synes.

*  Mitt personliga ”predikolängdsrekord” är på drygt 40 minuter och jag satte det som sommarpraktiserande teologie studerande – allt för att vinna ett vad. Du är f-n inte klok! sa min kompis som följt med till den aktuella byagudstjänsten för att spela. Han sitter numera i Luleå Domkapitel.

**  Det är inte så farligt – egentligen. Det som fungerar med barn funkar också för vuxna.

Det är skämmigt långt mellan skriverierna här på bloggen!

Att säga Jag har inte hunnit! vore att ljuga.

Jag har inte kommit mig för! är närmare sanningen.

Men nu kommer det.

Det är en mager Jul i år.

Både julhelgen och nyårsditon är så enkla som det bara går.

Ingen Söndag efter Jul.

Ingen Söndag efter Nyår. Två helger borta – typ.

Begravningar söker anhöriga att undvika under mellandagarnas.

Svarta dagar i kalendern är ju sådana att slikt då som regel genomförs.

Med en arbetsuppgiftsfri torsdag och fredag lackar det mot jul med klappar och mat och allt. Men återhållsamt detta år. Jag har ansvar för Samling kring krubban i Vidsels kyrka Julafton 11.00 och sedan firar vi aom brukligt är hos barnbarnen i Luleå. Som tidigare år blir det bara en tripp över dan innan en kort sussning i egen säng innan resan när Juldagsmorgon glimmar till Vidsel för Julotta 07.00. Sedan på Annandagen 11.00 Temamässa i Älvsby kyrka om Risken med att vara kristen.

En tämligen luftig Jul alltså och med ganska lite folk i kåken jämfört med förra året då bägge döttrarna med respektive hade vårt enkla tjäll som bas och barnbarnen vällde in på Juldagens kväll. Döttrarna jular med sina respektives föräldrar detta år.

Så nu, noble Bloggläsius, kommer jag till detta blogginläggs huvudärende:

Jag önskar Dig en God och Välsignad jul!

Det gick lätt att skriva detta!

Onormalt lätt i jämförelse med annars.

Jag har ju torsdagen i julveckan fått mina nya glasögon.

Datorskärmen är inte ansträngande suddig.

Jag är klarsynt!

Det blir så ibland.

En natt kan vara både kort och lång.

Som den mot idag.

Arbetsplatsens internetbaserade bokningssystem för igår:

Personal-party. Tiden var även angiven: 15-22.

Därför bar det klockan tre iväg för att bjudas på julmat – en årlig tradition någon gång i mitten av december. Och sedan detta år en icke ät-,drick- eller bärbar julklapp.

Matstället Rävasten ligger i Vändträsk, drygt halvvägs till Boden.

Mätta och belåtna sedan mot julklappen som då avslöjats vara teater i Luleå.

Underkylt regn föll! Ett märkligt fenomen. Minus 8 och regn. Resultat? Snorhalt! Men bara till Luleå var det så. Efter föreställningen regnade det. Resan hem var problemfri sett till väglaget. I övrigt åxå.

Då Primärhustrun hade behov vårt eget ägandes fordon körde jag en annans bil.* Tillbaka i bostaden var jag runt 23 och förr i världen hade det inte betytt något alls. Då kunde jag efter en komedi och en timmes rattande lägga huvudet på kudden och knoppa in direkt. Sånt går inte nu. Jag vet inte om det är åren eller vad men huvudskalleknoppen behöver ställtid för att gå ner i koncentration. Någon gång väl efter nollett inföll mitt nattinatti – som avbröts strax före sju. Kort natt alltså.

När jag gick hemifrån strax före åtta var det fortfarande mörkt. Natten är lång såhär års. Kolsvart i öster. Bara lite rodnad i sydost. Och i söder, ”innan solen”, en starkt lysande himlakropp!

Hur observant man än är på sådant i juletider misstänker jag inte för ett ögonblick att det är Betlehemsstjärnan som går i repris. Numera är det ju Guds Ord som vägleder stjärnskådare och andra till Världsbefriaren. Det måste alltså vara Venus! tänkte jag. Som morgonstjärna. Fast lite långt från solen i vinkel räknat...

Två timmar senare när jag gick från Församlingsgården till kyrkan för Begravningsgudstjänst var det ljusare – fast solen ännu inte gått upp. Nätterna är långa!

Jag kollade om jag fortfarande kunde se Venus – vilket jag inte kunde. Men inte på grund av ljuset. Utan på grund av den korta dagen vilket leder till denna slutsats: I december är dagarna i Norrbotten så korta att Morgonstjärnan hinner ner under horisonten innan solen kommer upp ovanför.

Sedan har jag kollat upp lite astronomifakta. Jag vet nu att det inte var Venus utan Jupiter som också kan också lysa rejält.  Men natten blev ju inte kortare för det. Eller dagen längre.

*  Orsaken till att jag körde var inte att bilägaren var på lyset eller så. Nej! En anledning var att han är inte överförtjust i lång mörkerkörning. En annan var att jag länge suktat efter att provköra hans fina fyrhjulsdrivna fordon. 

Sammanträden, policyplaner, strategier och åsikter är kul

Men inte i samma grad som folk.

Ett par kuliga folkmötesepisoder är innehållet i denna bloggpost.

Jag besökte ett dagis igår, måndag. Skulle berätta julberättelsen för småpluttarna. Pluttar var det. Den äldsta var fyra år, många var tre och ett par två.

Med mig hade jag resväskan med församlingens mjukiskrubba.

Jag tog fram ett får, frågade vad det var. Inget svar. Ett till. Och ett till. Och ännu ett.

Det är Bään! förkunnade en av de minsta.

Vad kallas de som sköter om fåren? Jag frågade så.

Kåbojs! blev det självklara svaret. Tre år.

Ja, just det. Men fårkåbojsar kallas något annat?

????

Herdar! berättade jag.

Och så en åsna, en ko, ett kobarn, Maria, Josef, ängel, tre stjärntydare, en vingelbent kamel, krubban med halm och Jesus som centrum.

30 minuter tar ett sånt dagisbesök. Ungefär.

Med ett par vuxenkommentarer till personalen.

I förrgår – söndag – firade vi Familjemässa i Älvsby kyrka. Söndagsskolan Skatten var flyttad upp ur källaren. Alla fick vara söndagsskolisar. Alla 110. I alla åldrar.

Jag hade inte ansvaret i gudstjänsten. Det var en av konfirmandernas man-ur-huse-söndagar och jag hade haft en konfirmandlektion innan från 10.00 men i gudstjänsten var jag firare.

Litet Lucia-tåg, Skatten-förkunnelse, barnkör och Mässa. 39 kommunikanter.

Sedan gröt i Församlingsgården. Det var där jag avancerade.

De flesta söndagar serveras ett enkelt fika i kyrkan efter gudstjänsten. Förr var det alltid i Församlingsgården men nu är det bara ibland. När det liksom är ”lite större”.

Det finns en lite flicka i mjölktandtapparåldern som alltid är i kyrkan och är på alla möjliga och omöjliga sätt jättegullig. Förr, när hon var utan gluggar, brukade hon när hon och andra barn var färdigfikade komma till mig och säga:

Höddu pjästen! Kan vi få vaja i lekjummet?

Efter att ha kommit överens om efteråtpinalhopplockningen brukade jag låsa upp.

Den här söndagen kom hon inte fram. Det var hennes lillebror som var talesperson för barnen.

Jag satt i prat med en konfirmandpappa med sambo. Gossen smög sig fram, la sin hand på min underarm och ställde storasysterns fråga.

Men med annan inledning: Höddu Jesus...

Snacka om avancemang!

Upplåsningstvång!

På lördag såg förstasidan av Lokala Världsbladet alias Piteå-Tidningen ut som bilden visar – klicka på den blir den större.

Inuti blaskan var det sedan ett helt uppslag där tre kyrkoherdar i älvdalen kommenterade den topp i aktiva utträden ur kyrkan som man kan registrera sommaren och hösten 2016. Det är en bra och informativ artikel och ingen hemlighet görs av vad många analytiker tror är den huvudsakliga anledningen till fler aktiva extra utträden: de nyheter som Sveriges Radio och Aftonbladet kom med och visade (i något fall orättvist) på församlingar – Köping är ett exempel – som haft osedvanligt höga kostnader vad gäller kurser, konferenser och resor för personal och förtroendevalda. Kyrkokansliet i Uppsala – Rikskyrkan – kom också i fokus då ett par tjänstemän – som sedan avgått – vad det verkar töjt i lite för stor aning ett kanske något luddigt reglerverk.

Vara med de exakta förhållandena hur det vill. Parat med vad många tycker vara kyrklig undfallenhet, skenbar tvekan om Korset och annat blir en skandalen är ett faktum! Att sedan liknande ting kan återfinnas i kommuner, stat, försvar, fackföreningar, politiska partier, företag osv gör det ju inte rätt. Dessutom kräver folk bättre moral av kyrkans folk än av andra – enligt min mening ett korrekt krav.

Det är möjligt att fränare tag mot dem som agerat fel, att några politiker visat rakrygg och omedelbart avgått och fler huvuden rullat – naturligtvis då bildligt talat – hade varit bra och kanske dämpat reaktionerna. Det kan ingen veta. Dömer man utifrån vad många som kommer med sin utträdesblankett säger blir slutsatsen att utträdestoppen över hela landet i höst beror på skandalen.

Då tänker jag: På dom bara! Ge dom vad dom tål!

De ansvariga alltså. Inte i församlingarna i vår älvdal. Vi finns inte på rumlarlistan! Men får med ökade utträden minskade intäkter så att verksamhet kan komma att riskeras.

Jag tänker vidare: Fakturera Kyrkokansliet!

Man borde hyfsat kunna uppskatta de lokala förlusterna som de centrala förlustelserna orsakat. Det är ju bara att notera ungefär hur många extra utträden som skett, se vad ortens medelinkomst hade betytt i kyrkoavgift, multiplicera, ge 20% rabatt av ren hygglighet och för säkerhets skull och så skicka räkning på beloppet.

Den kommer aldrig att betalas! säger någon.

Naturligtvis tror inte heller jag det. Svenska kyrkan på central nivå har knappast någon post i budgeten med medel att ersätta de skadeverkningar de orsakar och inte heller den moraliska anständigheten att vilja göra så. Så: Inga pengar kommer att komma.

Men: Fakturan skall registreras, vara inkommen handling, hanteras, avvisas, diarieföras. Och naturligtvis förnyas. Och diskuteras. I en levande kreativ förtrolig dialog med församlingarna som ju är kyrkans grundläggande nivå. Inte då bara med oss i Älvsbyn! Eller i Pite älvdal. Jag tänker mig ett uppror. Att alla församlingar utom de som avslöjades skall skicka en räkning. För att dj-vlas – om inte annat. Som en markering mot centrumstyret och i tanken att regler, propåer, ukaser och besked inte bara i dirigerande ton ska kablas nedåt i systemet. Översåtarna måste också spela rent och ta ansvar, inte bara slå ner på undersåtars brister.

Euskefeurat heter ett lokalt band som lagt av och börjat om ett par gånger. De gjorde för en massa år sedan låten Ge dom vad dom tål! Jag har formulerat om texten till något jag tycker kan vara en beskrivning av hur jag och mitt lokala sammanhang fungerar, vi som nu måste stå för fiolerna.

Melodin är som Dag Sandahls blogg – glad, käck och munter – och kan belyssnas lätt kapad här. Texten finns här.

Nog har det hänt att det felats

och inte verkställdes genast

de styrelseavsikter som menats

så saker har hamnat i stå.

Och visst kan vi felaktigt tolkat

beslut vi tyckt i grunden va korkat

rentav nån timme har skolkat

och förhalat vad vi ansett va dumt.

Sånt händer men det är sällan

så därför är det nu lätt för oss

att säga att vi gjort rätt för oss

och inte tänker stå med skammen

eller sitta emellan.

Det är dom stora grabbarna

som gjort dom stora tabbarna

så ge dom vad dom tål!

För är det så

att nån ska få

av sleven då ska slängarna

ges höjdarna och flängarna

och krämarna och krängarna

som kostat på sig svängarna

ty det är överdängarna

som rumlat runt för pengarna

och inte är det vi!

Kanske har det kunnat te sej

som att man försökt att förse sej

när nån gång man har råkat få i sej

ett gratis mål mat via jobb.

Å nog har det hänt mitt i farten

att vi kanske nån gång missat starten

på morgonmötet med basen

fast det aldrig gått till överdrift

Det händer men det är sällan

för här så är man samvetsgrann,

gör varje dag så gott man kan

och därför blir det inte rätt

att vi ska sitta i emellan

och tvingas tåla ned-anslag

när dom får vida vederlag

Nej ge dom vad dom tål!

Och så refrängen igen.

I församlingsgården i mitt arbetsrum finns en massa böcker, papper och annat jox. Där finns också några pärmar med ”lektionsutkast” för de Bibelstudier jag fick förtroendet att vara med i och ansvara för under 1980-talet.*

Från de pärmarna kan jag nu – vilket knappast intresserar någon – mer noggrant lista vad som gjordes de arbetsår jag fick uppdraget att vara med.

• 1983-84: Apostlagärningarna i en grupp – som jag berättade i förra inlägget.
• 1984-85: Samma sak! Det är en omfattande Bibelbok!
• 1985-86: Bibeltexter i urval utifrån boken Jesus en av oss. Den innehöll utifrån mottot evangeliserande Bibelstudier utkast för 50 Bibelsamtal främst inriktade på studenter. I mer vuxenbearbetade former skissades två separata serier för två grupper udda respektive jämna veckor med en och annan gemensam storsamling. Upplägget gjorde det också möjligt för den som ville ingå i bägge grupperna och delta varje vecka – vilket några gjorde.
• 1986-87: I två grupper mer av troslära utifrån boken Bekänna sin tro. Två andra grupper jobbade med Glädjens ord – liten Bibelskola som var ett speciellt koncept med utgångspunkt i en liten bok med företrädesvis utvalda avsnitt ur Lukasevangeliet och en vuxenstudiehandledning – som åtminstone jag hade tillgång till. Konfirmandmaterialet den säsongen hette Glädjens ord och utgick från samma avsnittssamling men med tillhörande konfirmandbok. Ungdomar och vuxna knåpade alltså med samma texter. Några konfirmandföräldrar nappade på saken.
• 1987-88: Tre grupper med olika material: Upptäck bönen, Jesus då och nu och Fem brev av Paulus (Giertz).
• 1988-89: En stor grupp på knappt 20 deltagare rodde genom Markusevangeliet med hjälp av Bo Giertz´s kommentar. En annan lika stor ägnade sig i En tro för livet åt troslära och dogmatik. Dessutom fortsatte några som våren innan konfirmerats i årskursniocirkeln Leva livet utifrån en bok med samma namn.
• 1989-90: En grupp Bibeljobbade med Romarbrevet vägledda av mig och Bo Giertz som genom åren blivit ett riktigt radarpar. I två grupper inleddes samtidigt ett stort projekt: Dialog. Det var ett gediget material i tre böcker och en handledningspärm som SKS – studieförbundet som nu heter Sensus – hade hittat i lutherska kyrkan i USA samt översatt och anpassat till svenska förhållanden.** Grundtanken i det var två Jesus-repliker: Lär av mig och Ni skall vara mina vittnen. Lär av mig var två böcker from och vetenskapligt anständig Bibelkunskap som grupperna nog ibland fann lite svår men i alla fall fixade. Ni skall vara mina vittnen innebar att rustas och öva för att bland vänner, bekanta och kanske dörr-till-dörr aktivt sprida budskapet om Jesus och samtala tro. I USA jobbar ju inte bara Mormoner och Jehovas vittnen så utan metoden används också av andra – till exempel lutheraner. Det var svårare. Många tyckte det var osvenskt – typ.
• 1990-91: Dialog fortsatte i två grupper. Under hösten var jag föräldraledig och vid nyåret slutade jag i församlingen och blev stiftsadjunkt.
• 1991-2013: Jag tror att en kvarvarande kollega tog över 91 – men vet inte säkert. När han ett par år senare flyttade kan det vara så att det togs en kort time out – men jag vet inte. När den nye komministern (sedermera kyrkoherden) Tomas Lång etablerat sig togs i alla fall det hela upp igen och under tjugo år har hela Nya testamentet behandlats, en del böcker både två och tre gånger. När och i vilken ordning har jag – inte heller han – i dagsläget koll på.
• 2013-14: Efesierbrevet – kyrkoherden.
• 2014-15: Uppenbarelseboken – tredje varvet med samma kyrkoherde.
• 2015-16: Uppenbarelsebokens slut innan jag fick uppdraget Första Mosebok.
• 2016 under hösten: Första Mosebok.
• 2017 under våren: Andra Mosebok fram till och med Påsklammet och flykten genom Röda havet. Sedan paus med acceleration! Under Fastan innan Påsk fördjupar vi oss varje vecka i Passionshistorien som den berättas hos evangelisten Markus och parallellt med det den kristna Kyrkans sju Botpsalmer ur Psaltaren. Efter Påsk Moseboken igen fram till händelserna vid Sinai och buden precis innan Pingst. Andra halvan av boken med lagar instruktioner för hur man skall bygga tält-templet får deltagarna läsa under sommaren – om de vill.
• 2017 under hösten: Öppet. Men jag lovade på tisdagskvällen när gruppen valde Andra att om de sedan väljer Tredje Mosebok pensionerar jag mig – ett år i förväg.

Efter den viktiga rödmarkerade texten i förra inlägget förnekade jag ledarnas betydelse. Jag lovade att tala om vad det ganska omfattade Bibelarbetet i stället beror på. Jag tycker listan ovan ger beskedet: Det gavs plats!!

Förra rektorn på folkhögskolan – han som var största delen av min tid – sa ibland i sammanhang där vi dryftade spänningen mellan snack och verkstad: Det är det man gör som blir gjort!***

Jag vill komplettera det något med Det är vad man planerar som kan bli av!

DÄR är nyckeln. Att det i alla år planerats, reserverats lokaler, vikts tid och inbjudits till Bibelstudium. Att man har haft viljan, beslutsamhet och envishet. Då blir det av.

Gud vill ju det hela!

Gud vill – rimligen – att människor skall mötas för att lära och byta tankar kring Guds Ord. Att be att det skall ske är att be enligt Guds vilja. Och då det står i Första Johannes brev kapitel 5 verserna 14 och 15 att om vi ber honom om något efter hans vilja, så hör han oss. Och om vi vet att han hör oss vad vi än ber om, så vet vi också att vi får vad vi ber honom om så är det ju bara att resursplanera in bönesvaret och sedan arbeta ihärdigt. I vart fall är det så mitt fattiga förstånd fattat saken.

Mitt dilemma då? Var skall jag exe-get-a?

Löst! Andra Mosebok. Men knappast med den hebreiska grundtexten.

*Jodå! Jag jobbade ordentligt! Inga skott från höften! Gjorde ”lektionsutkast” som angav mål och avsikt med samtalet, dess planerade gång samt ett utrymme att efteråt notera vad som de facto hände.

**Nämnas bör att allt arbeta alltid skett som studiecirkel i SKS-regi i de folkbildningsideal som studieförbund och folkhögskolor har som ledstjärna. Viktigt!

***På alla arbetsplatser finns då och då anledning att fundera över sådant, om verkställighet och liknande. Folkhögskolan var i det stycket varken sämre eller bättre än andra.

Vad skall jag välja?

Vilken bok? Eller vilka?

Funderingarna gnager.

Månne kommer du, noble Bloggläsius, att tycka att mitt gnagande dilemma är ett litet sådant. Eller ett onödigt. Kanske bara nördigt – och i överkant. Men då en blogg är någon slags självbekännelsekanal vill jag ändå, åtminstone för min egen skull, här dryfta mina funderingar. Rubriksättningen blir då inte helt oviktig. Anger rubriken omedelbart och tydligt vad det handlar om kanske någon blir nyfiken. Och någon annan ointresserad. Att i rubriken gömma och attrahera måste vara metoden – som inte alltid är enkel att hitta.*

Ska jag...

Nu kommer dilemmat!

Ska jag läsa vetenskaplig Bibellitteratur om Paulus brev till de kristna i Efesos?

Eller ska jag läsa vetenskaplig Bibellitteratur om Andra Mosebok?

Men skräck i rösten kvider jag: Jag vet ingen levandes råd!

Om Efesierbrevet har jag tre kommentarer mer eller mindre på gång. Fyra om man räknar den grekiska grundtexten.** Det har hållit på länge! Ända sedan jag fick börja med att resa med nykonfirmerade ungdomar just till Efesos.

• Efter första resan köpte jag en kommentar, inte så tjock, inte så teknisk. Dessutom katolsk. På engelska. Den läste jag ganska snabbt men slarvigt. Jag sökte inte själv dechiffrera grekiskan.
• Sedan snubblade jag – inte bokstavligen utan metaforiskt – över en annan både tjockare och mycket mer grammatik-teknisk. Dessutom reformert – och på engelska. Den började jag på men det ebbade ut. Kräver att man glor på den grekiska texten.
• I serien – nu blir det svenska! – Kommentar till Nya testamentet (KNT) kom så för en tid sedan en gedigen volym som jag bara läst snuttar i.

Detta är alltså det ena inspirerande projektet jag kan ta tag i. Att med grundtext som bas läsa en amerikansk katolik som skrivit för kyrkligt bruk kopplat både till gudstjänstens liturgi och katolsk troslära samtidigt som jag läser en reformert – det är ungefär ”frikyrklig” här i Sverige – som onekligen också får det han läser ut ur texten färgat av att han läser in saker från sitt sammanhang. Svensken har jag inte på det sättet placerat – än.

Så långt om Efesierbrevet.

Församlingens Bibelstudiegrupp har just avslutat något som startade för drygt ett år sedan och fyllt samlingarna tisdagskvällar i udda veckor sedan dess: Första Mosebok.

Bibelgruppen är ett ihärdigt gäng. Några har varit med i decennier, många i flera år.

Min första kyrkoherde – jag kom till församlingen 1978 – ledde då arbetet. Han bevakade saken med en entusiastisk revirhållning, gick och ledde Bibelstudiet även om han var ledig. Det var lögn i lådan att få vikariera! Men det var inte för att hålla andra borta som han gjorde så – Nej! Det var för att han själv var så glad i det.

Han flyttade 1983 på hösten sedan han under sommaren döpt vår äldsta dotter. Då kom bollen till mig. Som blev likadan – nästan. Vi var ett femtontal som läste Apostlagärningarna med hjälp av Bo Giertz´s kommentar. Efter två år led vi skeppsbrott på Malta och hamnade till sist med Paulus i Rom.

Man kan inte läsa Apostlagärningarna utan att fundera över församlingstillväxt och evangelisation. Kanske beror nutidens svaga funderingarna på de sakerna just på att tongivare och beslutsfattare inte läser Apostlagärningarna – kanske inte annat heller. I alla fall var det så att när det hela skulle starta upp hösten 85 gjordes det rum i bokningskalendern för två gruppen och var och en tog med en kompis. Då blev vi summa 33 i samtal om Bibeltexter utifrån en bok som heter Jesus, en av oss. En kväll både jämna och udda veckor.

Ett år senare upprepades proceduren. Utrymme bokades i tid och rum. Det blev fyra grupper om ungefär 15 i varje – måndag och onsdag kväll varje vecka med lite olika material i olika grupper. Jag minns inte riktigt vilka.

Vän- och bekantskapskretsar kan bli söndertjatade så det blev ingen fortsatt expansion med fördubblingar som när man spelar Mah Jong. Något år senare hade det stabiliserat sig i tre, sedan två stora grupper som jag fick vara med i som ledare fram till och med ett par år in på 90-talet – de sista åren fast jag då var stiftsanställd.

Tro inte, noble Bloggläsius, att jag för ett ögonblick inbillar mig att det berodde på mig.

Att det sedan alltid i Älvsbyn har funnits ett i jämförelse med många församlingar stor Bibel-studieverksamhet berodde inte på kyrkoherde Lyngemarks skicklighet runt 1980, inte på min förmåga på 80-talet och inte heller på förra kyrkoherden Tomas Långs gedigna kunskaper, han som höll samman den stora gruppen på knappt 30 som ofta deltog under de mer än 20 år han var ledare. Det beror inte på oss utan på något helt annat. Någon helt annan.

Och det skall jag berätta i nästa blogginlägg.

*  De nyliga blogginlägget kyrkoherde i klaveret blev i det stycket ganska lyckat. Nästan fyra gånger så många läsare som annars. Det var mycket lokalt hållet som kan ha väckt en och annan nyfiken men jag anar ett det nog även fanns en del allmänt kyrkskandalintresserade som trodde att de var något annat än en glad första-Advent-rapportering prydd av en bild på en kort herde bakom, skenbart i, pianot.

**  Kommentarer är den genre i den vetenskapliga Bibellitteraturen som går igenom och ger fakta kring en bok avsnitt för avsnitt. En monografi är mer tematisk.

Sistlupna lördag gjorde jag visit.

Tillsammans med tre andra.

Sammantaget fyra 60+are.

Besökte vår ungdomsledare.

Fast det var ju länge sedan vi var ungdomar. 45 år sedan lite drygt. Då var vi med i vad som kallades Ungdomskretsen, alltså Kyrkans Ungdom. Vår förening var på Örnäset i Luleå. Man säger på, inte i. Jag växte upp på Örnäset, i stadsdelen med det namnet.

Ungdomsgruppen där och då var vad jag numera brukar kalla för KU klassisk stil.

• Det betyder föreningsstruktur med ordförande, sekreterare och kassör, årsmöten å sånt.
• Det betyder träff varje torsdagskväll vid sjutiden fram till nästan tio. Inte gärna längre då det ju var skoldag på fredagarna.
• Det betyder regelbundna resor på stiftsläger.
• Det betyder att vi hade en kaplan, en präst som vi ägde.

Ove Morén heter han som någonstans i 30-årsåldern ramlade in som komminister i församlingen. Som yngste präst torskade på att ha pastoralt ansvar för tonårsgruppen. Han kom från Liverpool – fast från Skellefteå alldeles ursprungligen. I Beatles hemstad hade han varit sjömanspräst. Det hette så då när nationen hade handelsflotta att tala om. Sedan, efter utflaggningar och med växande turism, blev Sjömansmissionen till Svenska Kyrkan i Utlandet – SKUT.

Ove var seriös i sitt uppdrag!

Torsdagskväll efter torsdagskväll ugglade han med oss fast han nog den gång han somnade i fåtöljen hellre borde farit hem till fru och barn. När kvällen var slut och vi sprang till korvkiosken – gatuköken hette så då – bjöd han om någon var kontantlös. För att sedan skjutsa hem dem som hade långt.

Speciellt begåvade Bibelstudier hade han inte. Det tyckte vi inte att någon hade dåförtiden. Men man hade! Inte sällan så att det lästes och slogs i Skriften för att få fram svaren att skriva på blåstencilernas prickade rader. Så blev Bibel något naturligt och självklart. Där finns det vi tror. Där hittar vi etik – också i Mellanölets tid.

Han predikade bra! Det tyckte vi. Saklig. Lätt att förstå. Och om Jesus. Tydligt om Jesus! Inte gudsbilder eller att vi behöver bekräftelse eller att finna sig själv eller nåt sånt. Ove var rakt på! Om Jesus, vem han är, vad han gör, vad han ger, vad vi får tro. Och sådan förkunnelse bekräftade ju oss och gav den sanna ”bilden” av Gud som älskar människorna på så sätt att Han gav sitt liv för att vi skall vara fria att leva med Gud.

Fyra av oss i gruppen blev präster. Det var och är han glad över. Liksom över att någon blev pedagog i kyrkan och en annan diakon. Och flera ur vårt gäng är med hederliga yrken till vardags lekmannaaktiva på olika sätt i kyrkan.

Kanske hade vi alla blivit det vi blev honom förutan. Det vet ingen. Men nu var det ju just hans exempel i hög grad liksom hans ord fast i något mindre grad som coachade oss så det blev som det blev. Inte Ove ensam – men som en viktig länk.

Det var vi fyra som blev präster som sammanstrålade hos vår ungdomsledare i lördags, han som nu är över 80. Vi bor lite utspridda i Umeå-Luleå-Älvsbyn-Luleå om man tar bilden från vänster till höger. Klicka på den blir den större. När den markant tunnhårige Umeåbon var uppe Norrbotten av andra skäl var det läge att ta en fika hos Ove och hans hustru utanför Piteå och med blomma och allt önska dem en God och Välsignad Adventstid.

Namn? Ove och hans hustru sitter. Vi ungdomar är på flyglarna tvillingbröderna Torkel och Torbjörn Lindahl, Lars-Gunnar Ottestig som har slips och jag.

När jag för någon tid sedan började på inlägget ryssen kommer – 1 hade jag många saker i tankevindlingarna. Insåg därför att ett inlägg kunde det inte bli. Minst två, kanske tre.

Den tredje tanken om hur det målas fan på väggen är lite passé nu. Kyrkomötet – Svenska kyrkans (märkligt nog) högsta beslutande instans har ju gått över för denna gång. Det jag funderade över känns därför inte lika aktuellt. Dock – jag fullbordar trefoten i alla fall.

Kom då först ihåg min tes: Risk och rädsla är inte samma sak!

Det kom in en motion till Kyrkomötet om att reglerna för hur biskoparna skall välja ut folk för prästvigning skulle ändras. En försäkran att viga samkönade relationer skulle avkrävas blivande präster. Orsak? Som det sades: Ingen skall behöva riskera diskriminering.

Låt mig för resonemanget skull anta att motionärernas avsikt är just den, bara den och inte alls också något annat – man kan ju ha flera avsikter. Då kommer ju frågor som ett brev av den sort som förr i världen brukade komma med posten: Står den rädslan i rimlig proportion till den risk som finns? Eller är oron större än faran? Går samkönade par så ofta på pumpen när det gäller att gifta sig att man för en hel yrkeskår strängt och totalt behöver ändra reglerna? Behöver man gå utöver Riksdagens lagtext om vigselförrättare i allmänhet. Eller Kyrkomötets beslut om präster och hur praxis skall vara?*

If it ain´t broken, don´t fix it! brukar vara en rekommendabel hållning i många sammanhang. Och jag undrar verkligen om situationen är så broken att den måste fixas. Faktiskt.

Läronämnden sammanträdde. De underkände motionen som om den skulle gå igenom, menade man, principiellt skulle förändra synen på både biskopars och prästers roll i kyrkan. Att köra över Läronämnden kan Kyrkomötet – det har (ännu) aldrig hänt – bara göra om man tar beslut vi två på varandra följande Kyrkomöten med val emellan, dessutom med trekvarts majoritet andra gången.

Så motionen försvann....?

Men debatt blev det i alla fall. Om ett annat yrkande som kom under hanteringens gång. Om att riskerna behöver utredas. Alltså ska fakta tas fram. Vad det blir för fakta vet jag inte. Handlar det om att tillskriva alla samkönade bröllopspar de sista fem åren för att höra hur de blev bemötta? Eller skall varje prästs åsikt och (eventuella) agerande i frågan kartläggas? Eller något annat?

Ingen vet än.

Personligen – och nu ägnar jag mig åt lite ryss-rop – tror jag inte att motionärerna enbart hade vigselpar av samma kön i åtanke. Jag tror det fanns fler motiv. S och C fungerar nämligen så.

Nästa år är det kyrkoval. Frågan skulle bara vara SÅ taktiskt enkel och bra att gå till val på! I den stora komplexa helhet som kyrkan befinner sig är det en sak som är lätt att kommunicera och formulera slagord kring. Här kanske man skulle kunna få igång väljare som inte tänder på saker som pastoratsregleringar, strukturomvandlingar eller vikande dopsed.

Man – S och C och några fler – skulle också kunna bunta ihop de politiskt fristående med de två partiernas riksdagskompisar i SD – trots att de och till exempel Frimodig Kyrka inte har någon värdegemenskap i övrigt. Att göra så är det stora ofta använda tricket i kyrkopolitiken: Att som styrande grupper/partier låtsas vara i opposition mot några man inbillar andra i realiteten har makten.

Motionärerna gick på pumpen. Åtminstone för en tid.

Deras förslag gick inte igenom. Dessutom skulle det ju vara två Kyrkomöten med val emellan för att ta beslut och nu hanns det inte med. Tidigast valet 2021 kan bli ett val mellan beslut. Att nästa år gå till val i saken kanske därför inte är så fiffigt. Och så den där utredningen som skall ta fram fakta – den som kommer att visa att oron är obefogad, rädslan ogrundad och rysskräcken överdriven.

Men man kan aldrig vara säker. Frestelsen till förledande slagordsstrategi finns. Nu som förr. Och jag vet! Jag har tidigare varit förtroendevald och sett det när ”valmanifest” skall produceras.

*  Praxis är att samhället/kyrkan viger men enskild vigselförrättare/präst har rätt att avstå. Myndighetens skyldighet – och kyrkan är myndighet i detta avseende – är att få fram vigselförrättare.