slagord och tanke
De två sakerna rubriken anger är inte alltid helt kompatibla. Nästan aldrig faktiskt.
Detta blir bara så enormt tydligt synligt utifrån beslutet i FN:s säkerhetsråd strax före jul. Snabba kommentarer kommer. Häftiga rubriker fyllda av vrede och indignation – inte minst från den Israeliska regeringen. I sociala medier – i mitt fall Facebook – blir det också en och annan reaktion framför allt från så kallade ”Israel-vänner”. En och annan länkar till filmsnuttar eller annat för att visa hur bestialiskt allt är. Om en sådan filmsnutt kallad The Most Important Video About Israel Ever Made – länk här – skrev jag i natt denna kommentar:
Vilken "allsidig" film. Inte ett ord om Nakba, alltså folkfördrivningen 1948. Inget om Israels angrepp på Egypten 1956. Inget om de illegala bosättningarna på land som inte är Israel. Inget om att flyktingar inte fått återvända. Inget om ensidig annektering av Golan och östra Jerusalem. Klart att salen är enkel att förklara när man blundar med ena ögat och ser dunkelt med det andra.
För att komma vidare från rubrikernas och den affekterade propagandans slagord översatte jag på Annandagen i blogginlägget julklapp i betlehem hela texten till den nu aktuella FN-resolutionen. Om någon eller några som läser det jag skriver iddats läsa texten för att fundera vet jag inte – men chansen finns för den som vill och vågar.
Efter jul höll den amerikanske utrikesministern ett tal som motiverade varför USA denna gång inte som man vanligen gör med sitt vet stoppade FN-resolutionen. Talet väckte den israeliska premiärministerns vrede. Han anklagade Kerry för att vara ”besatt av bosättningarna” – ett enkelt avfärdande slagord. Donald Trump har också levererat sin analys medelst twitter, det forum han använder för att vidga perspektiv och ge fördjupning.
Jag fann texten till John Kerrys tal på nätet – här – och kopierade texten in i ett ordbehandlingsprogram. Tanken var att göra en översättning både som språkövning och till läsarnas glädje och fromma. Den tanken övergav jag snabbt. Talet är långt som hela halva förra vintern! 12 A4-sidor Times Roman 12p med enkelt radavstånd. Nästan ingen kommer att läsa det i sin helhet och den eller de som gitter göra det är så intresserade av att tänka att de lika gärna anfaller den engelska texten. Men då jag inte vet om tidningen Haaretz släpper in alla och envar utan inloggningar publicerade jag texten i förra inlägget. Här skriver jag det jag tänker.
Jag håller inte med Kerry i allt. Tycker till exempel att man skall erkänna Palestina – vilket Sverige gjort. Jag tycker vidare att USA både nu och tidigare som Israels vän skulle pressat och klandrat kraftigare när uppmaningar till bosättningsstopp nonchalerats. Genuina vänner tar förmanande vänner på allvar och riktiga vänner kräver att bli tagna på allvar. I vänskap kan man visa ”tuff kärlek”. Dock: Kerrys tal är informativt och ger material att tänka kring – långt från slagord som Muslimer hatar judar!, Margot Wallström är antisemit!, Yttersta tidens världskonspiration!, Jesus skall krossa motståndarna! och annat.
Kerrys långa tal var förra inlägget. Läs det gärna.
Jag tror att du har bestämt dig för att det finns en och endast en ansvarig för att det inte har blivit fred. Varför skulle du annars som Kerry ignorera de katastrofer som drabbade judarna i arabländerna och under Jordaniens etniska rensning. Nog måste du känna till lite judisk historia i regionen. Kerry talade i 45 minuter om husbyggen men bara 45 sekunder om palestinsk terror. Tydligen är judehatet som sprids, uppviglingen till terror, hyllandet av massmördare, belönande av massmördare inte av så stor vikt? Inte heller de 8-9 hundra tusen judar som fördrevs från arabländer. Du förnekar dig inte.
Är man partipolitiskt troende - så är man!
Gott Nytt År! Och må sann emapti, godhet och välvilja mot alla råda!
Två inte helt oväntade kommentarer kom.
Sven Andersson levererar precis det jag tycker är diskussionens problem - någon form av oinformerat slagord utan tanke.
Anna-Karin Roth söker dock tänka men tänker mer på vad Kerry INTE sa än vad han faktiskt uttryckte. Det är ett tydligt exempel på hur man undviker ett stort problem genom att tala om något annat.
Att sedan som hon se orättvisa i antalet räknade minuter som något berörs är intressant och skulle till exempel bli intressant om man tillämpade det i antalet spaltcentimetrar i svenska tidningar kopplat till antalet dödsoffer i konflikten eller i relation till antalet skjutna skott eller avfyrade explosiva ting. En knivskuren israel - klandervärt dåd! - blir rubrik, tre spalter om 12 cm plus en bild medans två i en vägspärr dödsskjutna palestinier får tre cm i en spalt. Är det rättvist? Hur skulle det se ut om varje död skulle ges samma utrymme?
Nu reflekterade jag kring vad FN-resolution 2334 och Kerrys tal faktiskt uttryckte och krävde. Gör jag min egen sammanfattning blir det.
1: En två-stats-lösning är fortfarande målet.
2: Det som förhindrar den måste upphöra. Sådant är:
a: Demonisering av motståndaren.
b: Accepterande av, rentav uppmuntran till, våld och terror.
c: Hopblandning av vad som är Israel i sig och vad som är ockuperade/omdiskuterade territorier.
d: Fortsatt inflyttning av israeler på Västbanken och uppförande av nya bostäder i etablerade bosättningar och utposter.
e. Bristen på respekt för internationella konventioner och beslut.
Kanske missade jag nu något men tror ändå jag fick med det mesta i den resolution som Nethanyahu ansåg vara en krigsförklaring från Nya Zealands sida. Jag tror dock att den står för rimliga första åtgärder för att någon form av process skall kunna komma igång (igen).
Förresten: Läste idag om resolution 2334 på engelskspråkiga Wikipedia. Gav mycket information om hur staterna i Säkerhetsrådet motiverar sina röster, hur andra länder uttalat sig, vad som skrivits i internationell och israelisk press, vad Amnesty och andra organisationer säger. Intressant.
Kanske var Ukrainas motivering extra tänkvärd. Den jämförde ockupationen och bosättningarna med den ryska annekteringen av Krim.
