stigstrombergsson

I morse påmindes jag av Facebook om att jag för en del år sedan en Nyårsafton skrivit ett blogginlägg jag då FB-puffat för. Inlägget hette framtidens kyrka. Jag fann när jag läste igenom det på nytt att det var skrivet med ett ungefärligt 10-årsperspektiv som sträckte sig till ett par år efter min tänkta pensionering. Drygt halva tidsspannet har sedan dess avverkats.

Idag är jag nog missmodigare ändå. Visst tror jag fortfarande att Kyrkan med stort K kommer att fungera och verka intill dess att Herren kommer – skam annars! Men själva organisationen Svenska kyrkan och dess sätt att tackla lokala, regionala, nationella och internationella verkligheter bekymrar mig idag mer än då. Mycket av det hänger ihop med vad jag upplever vara slagordens och parollernas expansion på eftertankarnas och åsiktsbytenas bekostnad – i kyrkan såväl som i samhället i stort.

Jag har under tiden bytt perspektiv en del – förutom att jag blivit äldre. Då – det var Nyårsafton 2010 – var jag skolpräst och lärare vid Älvsby folkhögskola. Två år senare gick jag från skolan för att en kort tid verka i lokalförsamlingen i stället. Arrangemanget var tänkt vara tillfälligt med tjänstledighet för en utannonserad visstidsanställning under 2013 men under hösten önskade och efterfrågade församlingen aktivt att tillsvidare använda mina tjänster. Så fick det då bli och jag valde att vara kvar som församlingspräst i underställd befattning. Det ger en annan synvinkel på en hel del, både det jag nu är i och på där jag tidigare varit. En del av vad jag ser är att:

• ytligheten tilltar! Så skulle ett slagord kunna formuleras om både det ena, det andra och en massa annat. Men att noga redovisa på vad jag anser vara sätt, orsaker och tänkbara följder innebär en massa nedskrivna tankar som ingen egentligen på djupet är intresserad av.
• ekonomismen tilltar! Här menar jag inte bara kring pengar utan i vidare mening tendensen att i stort som smått välja det som är lätt före det som är rätt. What´s in if for me? och Lönar det sig? är vanligare attityder nu än förr. Är det lönt att fira Högmässa på Annandag Jul? Det kommer ju så få! är ett exempel på tankegång där Älvsby församling valt att svara Ja! medans andra avstår. I början av min prästgärning var annat än Ja! otänkbart. Det är ju helgdag! – typ. Kyrkoåret skall hållas! – typ. Fast man sa inte typ dåförtiden. Och frågan ställdes inte.
• Populismen stärks! Med detta menar jag att viktningen av Vad folk – egentligen då vissa lobbygrupper – vill och känner och Vad Gud vill och känner förskjutits till det senare ledets nackdel. Lokalt i vår församling märks det inte mycket men sträcker man på halsen och kikar över den egna ankdammskanten ser jag tendenserna starkt.
• Självcensuren ökar! Det märker jag i det stora. Och hos mig själv. I slagordens tid då tanken krymper duckar man. I tanken Ingen lyssnar ändå så håller men tyst. I rädslan av att bli åsidosatt sätter man sig längst bak – typ. Men – Visst behövs självcensur! Ialla fall viss sådan. I bloggar, på Facebook och annat. Medarbetare i min närhet skall inte frukta min framfart i sociala medier. Diskussioner med dem skall föras där, inte till exempel här på bloggen. Oaktat detta tror jag i alla fall att självcensuren blivit onödigt stor.

Hur spralligt var inte detta? En Nyårsafton!

Jag skyller inte på sällskapet – Primärhustrun, tre barn, två respektive och två barnbarn.

Jag skyller inte på orten – Järvsö hos den yngre av döttrarna.

Jag skyller inte på förkylningen – den startade dagen innan Julafton men har släppt.

Jag skyller på vädret – regn som förvandlat skidföre till snöfritt elände växelvis barmark och blåis. Kanske är det därför också mina funderingar kommit att handla om ting på glid.

GOTT NYTT ÅR!!