smek & klös

Jag ger här en översättning av en artikel i gårdagens nummer av den israeliska oppositionstidningen Haaretz. Artikeln innehåller bara fakta, inga värderingar. Värdera får läsaren göra själv – liksom jag. Jag ser i artikeln ett pinsamt tydligt vittnesbörd om hur återhållsamt och ickeförnedrande Israel agerar för att på sikt nå fred med sin i alla avseenden och aspekter betydligt svagare motpart. Orginalet på engelska kan läsas här. Googles "översättning" skulle i och för sig vara kul att publicera men det är min bearbetning av det råmaterialet som nu följer.

 

 

SOM "KOMPENSATION" FÖR FRIGIVNING AV FÅNGAR FÖR ISRAEL PLANER PRAMÅT FÖR CIRKA 5000 NYA BOSTÄDER PÅ VÄSTBANKEN OCH I ÖSTRA JERUSALEM

 

Byggprojekt påbörjas på Västbanken inklusive i isolerade bosättningar. Den Palestinska myndigheten, FN och USA fördömer saken.

 

Premiärminister Benjamin Netanyahus regering kommer att börja förverkliga en rad byggplaner på upp till cirka 5000 nya bostäder i östra Jerusalem och på Västbanken i ett försök att "kompensera" frisläppandet av palestinska fångar tidigare i veckan 

Förutom att slutligen genomföra en tidigare plan att bygga 1500 lägenheter i stadsdelen Ramat Shlomo i östra Jerusalem kommer regeringen att även avsätta mark för omedelbart byggande av över 800 nya bostäder i de större bosättarblocken. 

Man kommer också att gå vidare med planer på att bygga 2500 nya bostäder på Västbanken, både i större bosättarkvarter och i mer isolerade delar – men vad gäller dessa enheter kommer man än så länge att behöva gå igenom flera ytterligare steg i planeringsprocessen innan byggandet kan börja. 

Denna våg av byggnationer kommer att innehålla tre olika typer av projekt:

 

  1. Tomter kommer att marknadsföras till entreprenörer för omedelbart byggande av 860 bostäder i bosättningar som är en del av de stora enheterna inklusive Ariel, Ma'aleh Adumim, Givat Ze'ev, Betar ILIT, Karnei Samarien och Elkana. 
  2. Nya planer för byggande av 1400 nya enheter kommer att lämnas till den Civila Administrations planeringskommitté. Detta är det allra första steget i planerings- och byggprocessen, så flera år kommer sannolikt att gå innan något faktiskt blir byggt. Några av dessa enheter kommer också att vara i bosättarblocken, men andra kommer att bli i isolerade bosättningar såsom Shiloh, Talmons, Alei Zahav och Almog. 
  3. Befintliga planer att bygga ytterligare 1100 enheter – redan inlämnat till Civila Administrationens planeringskommitté – tar ytterligare ett steg i processen. Några av dessa enheter kommer också att bli i isolerade samhällen som Shiloh och Nokdim, men också i detta fall kommer det att ta minst över ett år innan byggandet tidigast kan börja.

 

Godkännandet för byggandet i bosättningarna på Västbanken avslöjades av i Knesset på onsdag av ledamoten Ofir Akunis (Likud). "Byggandet i Judéen och Samarien kommer att fortsätta och intensifieras" sade Akunis.

Den Palestinska Myndigheten fördömde de nya byggnationerna som "destruktivt för fredsarbetet" och tillfogade att det "bara leda till ökad spänning". 

"Det är ett bsked till det internationella samfundet att Israel är en stat som inte följer internationell rätt och fortsätter att lägga hinder i vägen för fred" sade Nabil Abu Rdeneh, en talesman för den palestinske presidenten Mahmoud Abbas. 

FN: s generalsekreterare Ban Ki-moon kritiserade också draget och kallade det ett hinder för fred. 

Taleskvinnan för US State Department Jan Psaki fördömde också Israels tillkännagivande och slår fast: "Vi tror inte byggandet i bosättningarna eller östra Jerusalem är till hjälp för processen eller skapar en positiv atmosfär för fortsatta förhandlingar".

 

Nyheten om byggnadsplanerna för Västbanken kom samtidigt som en andra grupp palestinska fångar välkomnades i Ramallah på tisdagskvällen och bara timmar efter att premiärminister Benjamin Netanyahu och inrikesminister Gideon Sa'ar meddelat att Israel "omedelbart går vidare" vad gäller en rad kontroversiella byggplanerna i Jerusalemområdet på andra sidan Gröna linjen. 

Planerna, av vilka en del är återupptagna versioner av tidigare planer som varit på gång under några år, kommer att stärka den judiska närvaron i Jerusalem och samtidigt hindra utbyggnaden av palestinska områden. 

Tillkännagivandet offentliggjordes mitt i natten i ett försök att mildra de högerprotesterna mot frigivandet av fångarna. 

Tjänstemän i inrikesministeriet sade att Netanyahu och Sa'ar hade kommit överens om att gå parallellt gå vidare med fyra kontroversiella byggprojekt i Jerusalem på andra sidan Gröna linjen.

 

  1. Att etablera Mount Scopus Slopes National Park. Som en del av denna plan kommer en nationalpark inrättas på områden öster om Hebrew University Mount Scopus campus. Den planerade parken ska byggas mellan de palestinska kvarteren Isawiyah och A -Tur på bekostnad av mark som var avsedd för dessa stadsdelars expansion.
    Tjänstemän i inrikesministeriet säger att planen omfattar områden för vila och rekreation, promenadstråk, cykelvägar, jordbruk och miljöskydd – men anställda i Israel Nature and Parks Authority medgav under de senaste veckorna att det verkliga syftet med parken var att blockera byggandet i de palestinska områdena.
    För bara tre veckor sedan meddelade miljöskyddsminister Amir Peretz som leder Israel Nature and Parks Authority att planerna var frysta tills vidare "för att undersöka dess internationella konsekvenser".
     
  2. Återuppliva planer att skapa Kedem Center, ett turistiskt och arkeologiskt centrum i den palestinska byn Silwan. För ett och ett halvt år sedan godkände Jerusalem’s District Planning and Building Committee byggandet av besökscentret som ska uppföras över parkeringsplatsen Givati mittemot ingången till Davids stad. Planen hade lagts fram av Elad, den ickevinstdrivande organisation som arbetar för utbyggnaden av judiska bosättningar i östra Jerusalem, bland annat i de palestinska områdena.
     
  3. "Förstärka" planen att bygga 1500 bostäder i Ramat Shlomo. Detta innebär att inom några månader kommer det att vara möjligt att börja utfärda bygglov och marknadsföra mark till entreprenörer. Detta är en ny version av samma kontroversiella byggnadsplan som har rört sig långsamt genom systemen under några år. Tillkännagivande av denna plan under USA:s vicepresident Joe Bidens besök i Israel i mars 2010 orsakade en allvarlig kris mellan Israel och USA och det resulterade i att planen lades åt sidan. Efter att FN i november 2012 gett palestinierna status som observatörsstat har planen återaktiveras och långsamt gått framåt.
     
  4. Att återuppliva ytterligare tre byggplaner i Ramat Shlomo som skulle möjliggöra byggandet av ett extra rum på upp till 50 kvadratmeter i befintliga bostäder.. Planerna tillåter inte att kvarterat expanderar till sin yta utan innebär snarare en ökning av antalet invånare.

mittpunkt

Jag är på Mittpunkt – Svenska kyrkans ungas stiftsläger i Skellefteå.
Detta skall givetvis inte uppfattas som att Skellefteå skulle vara någon sorts mittpunkt. Långt därifrån. Det är det bara Skellefteåbor som kan tro. Mittpunkt är bara namnet på lägret. Ca 140 ungdomar har samlats och minst ung av dessa är jag och en till som också är född 1953. Med mig i en minibuss som Älvsby folkhögskola ställt till förfogande reste 6 årskursnior som nu bor i klassrum på Brännaskolan. Jag har logi på Stiftsgården.
 
Förutom att det är vettigt att åka på läger med unga människor och det kändes hedrande att få leda mässan ikväll finns ett annat skäl som också gör att det känns väldigt bra att vara här. Det kan låta lite udda, rentav bisarrt, men det har faktiskt att göra med en som nyligen avlidit och som begravdes igår – min första kyrkoherde. Hans dödsnotis i Piteå-Tidningen kan ses här.
 
Gert Lyngemark var kyrkoherde i Älvsbyn när jag sommaren 1978 prästvigdes och sändes till församlingen. Det var alltså under honom som jag kom att i praktiken lära mig hantverket. Han var en utomordentlig handledare! Han brydde sig om när jag behövde råd eller ett bollplank. Han brydde sig inte i alla detaljer utan gav stort förtroende och eget svängrum. En del berodde säkert på att vi var underbemannade och att han helt enkelt inte hann med att punktmarkera men framför allt kunde jag känna förtroende både för och från honom. Och för mig var det bästa möjliga intro.
 
Vi träffades i sommar då han och hans hustru besökte församlingen i samband med att Älvsby kyrka fyllde 200 år. Vi pratades vid och var alla glada över att hälsan stått oss bi genom åren. Strax efter Älvsbybesöket kände han sig dålig och en levercancer kunde konstateras. Innan oktober månad kommit var livet slut – tänkvärt på många sätt. Igår – fredag – var begravningen utanför Gävle i den församling han sist arbetade i innan sin pensionering. Jag hade fått inbjudan att vara med men avstod för att i stället fara på Mittpunkt. Jag är helt förvissad om att det valet är enligt hans anda.
 
När han var kyrkoherde i Älvsbyn agerade han inte själv i ungdomsarbetet, i alla fall inte sedan jag blivit den präst som fördelades till uppgiften och vi dessutom fått en församlingsassistent. Han stod bara bakom i kulisserna, positiv och uppmuntrande. Vi antog dåförtiden den praxisen när det gällde stiftsungdomsläger eller liknande att för vart påbörjat tiotal ungdomar från församlingen som for följde en vuxen ledare med. Ofta var vi två som stack – assistenten och jag. Någon gång tre – ytterligare en präst. Men inte herden. Han förblev hemma. Höll fortet när vi var borta. Innan kunde dialogen låta ungefär: Jaha, ska ni åka då? Hmm. Jaha. Då får jag byta ledig helg. Få väl ta ut den senare då. Om det går. Med den attityden bidrog han substantiellt i verksamheten med konfirmander och Kyrkans Ungdom fast han sällan hann med att vara där.
 
Jag är Gert Lyngemark stort tack skyldig när det gäller hur jag kom in i uppdraget att vara präst. Det skall alltså först sägas. Jag är också helt förvissad om att jag hedrar hans minne genom att i hans anda vara på det här ungdomslägret i Skellefteå med 6 ungdomar från Älvsbyn i stället för att vara strax utanför Gävle.
 
Vila i frid!

språkproblem

Bara såhär snabbt i barnbarnvaktartagen sticker jag in en liten notis. De två – Tyra 3½ och Adrian 1½ – är hos oss och ändå, faktiskt ändå, skall jag om några timmar lämna härligheten för att resa till Skellefteå med halvdussinet ungdomar i årskurs nio. Tycker faktiskt det är att ställa upp för ungdomsverksamheten och en av anledningarna till det kommer jag att återkomma. 
 
Tyra pratar fullt begripligt jämt och ständigt om allt möjligt. Inga problem. Lille Adrian är inte lika snacksalig – i vart fall inte vad gäller sådant man som farföräldrar begriper. Men man lär sig. Ramsan meo-meo-meo-meo med pekande gester betyder Jag vill ha mer krubb, slappskallar! Att bilder på alla möjliga sorters fyrhjuliga ting samt dylika saker i leklådan benämns med det snarlika mnei-mnei-mnei-mnei verkar ju lite märkligt men har givetvis sin rimliga förklaring. Gossen vet inte att det heter bil eller brum-med-sprutande-saliv utan har sin föreställningsvärld helt styrd av en i hemmet av storasyster ägd batteridriven lekhistorier med sirenljud. Farfar – alltså jag van vid olika språkproblem – löste gåtan!

inga stilla veckor

Det är nästan en vecka sedan jag senast undfägnade den kroniska läsekretsen med skriverier här på bloggen. Det var då frågan om en översatt artikel med anknytning till israelisk expansions- och inrikespolitik. Tidigare samma vecka levererade jag ett annat översättningsprojekt långt som halva förra vintern – artikeln om en del arkeologisk fynd i Israel. Inget direkt tyckande men inledningsvis lite text som om man tänker lite klurigt går att associera till Svenska kyrkans förhandenvarande internteologiska läge. Uppdateringar av det personliga läget har dock lyst med sin frånvaro i sisådär två veckor.
 
Jo, tackar som frågar! Jag mår bra.
 
Jag har bara haft så in i bänken mycket att stå i. Arbetet tar sin tribut och ombyggnationer av fastigheten sin. Vad gäller arbetet ser jag inget slut nära i tiden men av huspysslet återstår nu bara lite klistrigt vådarbete samt listig listning. Sedan är det klart. Alltsammans har dock betytt att jag de paustider som bjudits faktiskt inte kunnat producera mer högintelligenta aktiviteter än att spela ett strategispel på datorn på allra easiaste nivån, titta på Big Bang Theory på kanal fem samt följa Mord i Paradiset, Bron och Homeland på ettan.
 
Fast tänka hinner man ju göra mellan varven. Ibland. På ärkevalet. Och all lokal strävan för Guds rike. Och annat. Samt elitserien i ishockey. För så heter det. Elitserien. Inte Ässhåäll. Tabelläget är nästan så bra som det skulle kunna vara. Nästbästalösning – typ. Helst skulle Luleå toppa före Skellefteå med allt det andra moraset efter sig i tabellen. Jag kan inte få allt utan får nöja mig med att Luleå stift hur som helst toppar dubbelt.
 
Ett 60-årskalas har jag förresten också hunnit för inte så länge sedan. Barn-, ungdoms-, vuxen-, präst- och bloggkompisen tobbe lindahl firades den tolfte dagen efter den skarpa födelsedagen. Liksom sin tvillingbror (som också var med och firades) är han född på äggets dag. Trevligt.
 
En mer exakt lista över vad som sig tilldragit hafver den senaste tiden ser ut som följer
  • Lördag 19 oktober: Ledig dag. Tapetserade!
  • Söndag 20 oktober: Ledig dag. Gudstjänsten i Älvsby kyrka var flyttad till att vara ekumenisk historia i annan lokal. Valde att skolka. Tog flertimmarsskogspromenad med madammen till Klockstaplarna, en mycket speciell geologisk formation några km från byn. Jägare i skogen. Den yngre av döttrarna – Snorvan kallad som liten – fyllde år och grattades via telefon. Mer hantverksarbete i huset.
  • Måndag 21 oktober:Också ledig dag. Vikarierade för mig själv genom att ha tre undervisningstimmar på folkhögskolan – Svenska kyrkans grundkurs på halv fart och modifierad distans har innevecka. Köpte virke av olika sorter och dimensioner. Hantverk.
  • Tisdag 22 oktober: Ca 0800 i Församlingsgården. Förberedelser. Andakt på Pärlugglan – särskilt boende. Efter lunch ytterligare tre folkhögskolelektioner. Kompletterande besök på brädgården. Sorgehusbesök på kvällen. Lite hantverk efter 2100.
  • Onsdag 23 oktober: Prostvisitation i församlingen. Startade med kollegaledd mässa 0800. Samtal lett av visitator till ca 1430. Två timmar konfirmander 1500-1700. Efterarbete. Veckomässa 1830. Höll i program på Kyrkans Unga. Hemma strax före 2100. Monterade trösklar och städade av byggarbetsplatsen – arbetet dock inte färdigt.
  • Torsdag 24 oktober när detta skrivs: Mässa på folkhögskolan 0800. Sedan lektioner hela förmiddagen. Arbetslunch. Resa till Vidsel 1400 för konfirmander till 1700. Hemma ca 1800. Barnbarnen på plats hittransporterade av fadern som med modern önskar vara barnfria detta veckoslut. De har idén att en ett-och-ett-halvt-åring och en tre-och-ett-halvt-åring bara i liten grad är till hjälp när man skall flytta allt pick och pack från lägenhet till villa. Såg Hockeykväll.

Och till detta framtiden:

  • Fredag 25 oktober: I morgon bitti till Församlingsgården/Pastorsexpeditionen. Begravningsgudstjänst 1000. Barnbarnen hos farmor och farfar.
  • Lördag 26 oktober: Ledig dag. Barnbarnen hos farmor och farfar. Trots ledighet 1600 avresa tillsammans med 6 ungdomar till stiftsungdomsläger i Skellefteå. Förtroende att leda lägrets första mässa 2100. Tema Tro och identitet.
  • Söndag 27 oktober: Gubben på tonårsläger. Fick rum med säng så tonåringarna behöver inte ha en 60-åring på luftmadrass i ett klassrum som logementkompis.
  • Måndag 28 oktober: Gubben fortfarande på tonårsläger.
  • Tisdag 29 oktober: Gubben ännu på tonårsläger. Beräknad hemkomst ca 1600. Sorgehuskontakt på kvällen.
  • Onsdag 30 oktober: 0800 Planeringsmöten under förmiddagen. Löneinplaceringssamtal efter lunch. Ekumeniskt samråd. Veckomässa 1830.
  • Torsdag 31 oktober: Gissningsvis förberedelsedag. Stilla stund i kyrkan 1830. Vuxennärvaro 2000-2400 (ca) vid 24-timmars – ett ungdomsdygn med musik, LAN, folk och aktiviteter i Folkets hus.
  • Fredag 1 november: 1000 Begravningsgudstjänst. Därefter urnnedsättning med annat sorgehus.
  • Lördag 2 november: Lite märkligt är att det inte skall vara någon Huvudgudstjänst i Älvsby kyrka 1100 denna Alla Helgons dag. Traskar kanske dit i alla fall för att möta dem som inte nåtts av informationen om att gudstjänsten strukits – invandrare till exempel. Skall 1700 leda Minnesgudstjänsten.
  • Söndag 3 november: 1700 Minnesgudstjänst i Vidsels kyrka.
  • Måndag 4 november: LEDIG DAG!!

Vi får se om jag hinner blogga något. Eller läsa någon bok.


mosa’trampar

Det lokaldialektiska ordet mosa’trampar betecknar en person som förefaller röra sig och göra saker men inte kommer någon vart och inte får något gjort. En som trampar i mossa, alltså. Musikgruppen Euskefeurat har gjort en låt med den titeln och texten finns här. Ordet mosa’trampar kom för mig när jag den 16:e denna månad läste ledaren i den israeliska oppositionstidningen Haaretz. Redan då lät jag Google göra råöversättningen men inte förrän nu på fredag kväll har jag hunnit bearbeta texten. Hur som helst kan den engelska texten återfinnas här.
 
 
AMONAKOMPLEXET
 
Den illegala bosättarutposten på Västbanken har blivit en symbol för statens väg mot en messiansk anti -sionistisk dröm.
 
Den första rivningordern av utposten Amona på Västbanken utfärdades 1997. År 2003 kom en annan rivningsorder. År 2006 behagade staten riva enddast nio byggnader . År 2008 erkände staten att byggande på platsen var olagligt och meddelade att hela utposten skulle raseras. 2011 meddelade staten att utposten skulle evakueras före utgången av 2012. I slutet av 2012 hade ingenting hänt.
 
Nu i mitten av oktober 2013, 16 år efter att den första rivningsordern utfärdades, ber staten domstolen om uppskov – än en gång. Det här är förklaringen denna gång: "Enligt regeringens uppfattning riskerar en evakuering i en sådan skala vid en tid som denna att skada Israels diplomatiska intressen... När det finns vägande skäl å den ena sidan och ingen konkret framställan å den andra ... ges de diplomatiska övervägandena företräde."
 
Det skulle vara intressant att veta vad dessa "diplomatiska överväganden" som staten grundar sin ståndpunkt på egentligen är. Är det faktum att Israel har lågintensiva samtal med palestinierna tänkt att vara orsak för domstolen att diskutera avhysningen av lagbrytare som slagit sig ner på mark som inte tillhör dem? Finns det ett nödvändigt samband mellan genomförandet av Högsta domstolens upprepade domar och en diplomatisk process som mer än något annat verkar vara en taktik som enbart syftar till att minska internationella påtryckningar?
 
Och generellt: När "staten" be om ytterligare senareläggning – är det verkligen staten som står bakom denna begäran eller är det en grupp av politiker från koalitionens högra flank som sätter press på premiärminister Benjamin Netanyahu i syfte att gynna sina väljare från samma illegala utposter? Ska inte "staten" vara en nationell enhet som har Högsta domstolen som ledstjärna snarare än enbart det gemensamma ansiktet för bostadsminister Uri Ariel biträdande utrikesminister Zeev Elkin och ekonomiminister Naftali Bennett?
 
Amona är inte bara en utpost bedrägligt byggd på privatägd palestinsk mark utan blir en symbol för en stat som intecknar framtiden för medborgarna till messiansk antisionistisk dröm dikterad av ett aggressivt våldsamt gäng som tagit över politiska och institutionella maktcentra.
 
Det faktum att även åklagarmyndigheten samarbetar med dessa lagbrytare och att justitiekansler Yehuda Weinstein stöder detta illegala övertagande av privat mark borde oroa alla israeler som önskar leva i ett klokt land.

Guds fru?

Ord kan vara vilseledande. Därför låter jag mig ha både en och två rävar bakom örat när jag väljer rubriker för mina blogginlägg. Försöker medvetet provocera alternativt lura folk att titta in. Så elak är jag i all min simpla enkelhet.
 
Den gångna natten var det så när jag publicerade förra inlägget. Jag anade att rubriken uppsägning kunde tricka en och annan som till exempel såg den på bloggportalen Dagens kyrka att titta in i tanken att det var något drastiskt på gång – typ ledamoten i Svenska kyrkans läronämnd som nyligen lämnade sina uppdrag, prästämbetet och kyrkan. Hennes uppsägning kom sedan hon uppfattat det som att ärkebiskopskandidaten Antje Jackelén velar kring det här med Jesus och Muhammed liksom kring huruvida Maria blev gravid utan man eller inte. Jag gissar att de många som tittat in på min blogg idag – besöksstatistiken steg som en raket och satte faktiskt rekord sedan bloggstarten sommaren 2005 – gått på mitt trick och kanske känt sig lite lurade. Det var ju inget stort kyrkskvaller alls! Inte ens ett litet. Inte heller en kommentar till något sådant. Bara en skolpräst som byter arbetsgivare – och detta i det fjärran norra Norrlands inland som det heter i väderleksrapporten.
 
Undrar om rubriken Guds fru? ovanför detta inlägg fungerar på samma sätt. Kanske tänker man att det på ett underfundigt sätt skulle kunna syfta på att Antje Jackelén idag blev vald till ärkebiskop redan i första valomgången och att jag nu kommer att ge mina synpunkter på den saken. Om du, noble Bloggläsius eller nobla Bloggläsiös, tänkt på det viset blir du besviken – igen. Detta inlägg handlar inte alls om det utan om något helt annat som jag börjar berätta nu.
 
Ibland och då och då tittar jag in på den israeliska tidningen Haaretz’s hemsida. Oftast går mitt besök till ledarsidan men ibland hamnar blicken annorstans. Så blev det för en tid sedan när jag under rubriken Arkeologi fanns en intressant sak – om man nu är intresserad av sådant vilket jag är. I vart fall kan man koppla ihop artikelns innehåll den kulturkamp vem som helst kan se om man utan alltför starka poetiska och symboliska tolkningsglasögon läser i Gamla testamentets texter. Jag menar kampen mellan profeterna å ena sidan och folkviljan med de styrande å den andra. Profeterna kämpade för en uppenbarad tro som innebar tillit till, offer till, bön till och lydnad för HERREN – JHWH – ensam och gjorde detta som obstinat minoritet gentemot en samtidsanpassad inkluderande religionsblandad mångandlighet som ville vara i full samklang med både folkliga och omkringliggande kulturer.
 
Artikeln är jättelång likt allt som på min blogg som hamnar under kategorin Exe-geten bräker. För översättningen gjorde Google grovgörat, jag slipade svenskan. Originalet kan läsas här.
 

 

ARKEOLOGISK UPPTÄCKT: GUDS FRU?

 

Israel utropas som monoteismens födelseplats men allt fler tecken tyder på att israeliterna och senare Judarna likt sina grannar dyrkade en gudssamling, ett panteon.

 

Du skall inte resa någon asherapåle eller något annat föremål av trä invid Herren, din Guds, altare som du skall bygga, och du skall inte ställa upp någon stenstod.

(5 Mosebok 16:21-22)

 

Gamla testamentet är fyllt av varningar till felande kungar och drottningar mot att dyrka "falska gudar " och mycket av klandret hamnar på Konungariket Israel och kung Ahab med sin ökända drottning Isebel .

 

Under senare år har det gjorts ett stort antal upptäckter av kultplatser och dolda helgedomar över allt i Israel. De har hittats begravda i favissae (jordkällare) eller nedgrävda i gömställen som vid Hazevah och Yavneh eller i olika andra sammanhang som vid Tel Rehov’s honungsfabrik och vid Tel Halif textilindustriområde. De senaste fynden gjordes vid Motza, strax norr om Jerusalem, där en samling till synes kultiska föremål hittades i ett gammalt tempel.

 

Israel utropas ofta som monoteismens födelseplats. Men artefakterna från Motza, så lika dem från det avlägsna Haẕeva och Qitmit och tillsammans med tidigare upptäckta platser, helgedomar och altaren i Megiddo, Taanak och Beit Sh'ean, visar en betydligt rikare bild av det religiösa livet i detta gamla land . Lägg till detta fynd strödda runt om i Israel av olika kvinnofigurer i olika poser och grader av på- och avklädning liksom hundar, hästar och tjurar. Enligt en del forskare visar den bildvärlden på ett pantheon av gudar eller på två större gudomligheter, något av en dualitet.

 

Denna praxis att dyrka en gudasamling eller två-gudomlighet tycks ha funnits under hela järnåldern (1000-600-talet före vår tideräkning) och fick sitt slut i och med den babyloniska erövringen av Juda och deporteringen av dess invånare. De gamla sederna försvann för gott och återvände inte med de landsflyktiga från Persien och Babylon flera generationer efter exilen, de som efter sin återkomst hånade samariterna för att ha en hednisk tro.

 

Saker som talar om andra gudar än YHWH eller "den Ende" finns i allt från från stående pelare ("massebor" ), dekorerade relikskrin, behornade altaren, kultplatser, miniatyrbilder, Judiahite Pillar Figurines – med en arkeologisk term JPF – i varierande poser som att de håller en trumma eller en skiva i ena handen, lyfter fram sina bröst, nakna, gravida, klädda och så vidare. Till detta kommer djurfigurer av keramik eller metall liksom manliga figurer, några med horn.

 

Intressant nog finner man oerhört mycket fler kvinnliga än manliga figurer och attribut på helgedomarna.

Och till detta kommer nu banbrytande fynd vid Khirbet el Qom och Kuntillet Ajrud.

 

Vem är denna flicka?

 

Enligt det Bibeln säger oss genomfördes två stora reformer mot dessa uppenbart hedniska vanor, en av Elia och den andra av Josia. Och fastän vanorna fördömdes fortlevde sederna vilket vi kan se både i de ändlösa klagomålen hos bibliska författare och i arkeologiska bevis.

 

Bevisen pekar på dyrkan av minst två gudar.

 

Det finns en poäng i att fundera över dessa gudars namn – vilket vi i själva verket vet från flera inskriptioner. Den första är en inskription som hittades i grav från det 8:e århundradet grav i Khirbet el Qom i hjärtat av Juda . Inskriften är en bön och innehåller namnen på YHWH och på Ashera, det senare anropat tre gånger. På ena sidan av inskriptionen verkar det också ha ristats också i färskt trä*

 

En annan berömd inskription hittades i Kuntillet Ajrud på gränsen till Juda. Det kommer också från ungefär samma tidsperiod som fynden i Khirbet el Qom.

Platsen är beströdd med inskriptioner till "YHWH och hans Ashera". En är speciell: "Till YHWH i Shomron och hans Ashera" (Meshel 2012: 86-101).

 

Shomron eller Samaria var Israels huvudstad mycket långt från den perifera gränsen mot Juda. Tillsammans med inskriptionen finns ritade bilder med inskriptioner som matchar ikonografin på helgedomarna – till exempel Livets träd med spiralornament och lotusblommor som grenar till mat för antiloper samt ett lejon stående under detta Livets träd.

 

Var då inte järnålderns israeliter monoteister trots allt? Eller: vad innebär dessa kultiska fynd runt omkring det gamla Israel och Juda?

 

Det är ett vanligt skämt i arkeologiska kretsar att om du inte vet vad något är så måste det vara "kultiskt".

 

"Många kategorier av fynd som till exempel figuriner är – i motsats till vad många av oss tror – inte alls i sig "kultiska" säger Michael Press, expert på filistéernas kultur och religion. "De kan ha använts i en mängd olika sammanhang haften mängd olika funktioner. Några av dem kan ha varit religiösa i vid bemärkelse för att till exempel skydda mot det onda." De kanske inte var religiösa alls, tillägger han. Vissa kan ha haft en pedagogisk funktion.

 

Hur kan man då se skillnaden? "Vi måste noga se på vilka sorters byggnader vi finner sakerna i och vilka andra objekt som kan kopplas samman med dem," förklarar Press.

 

Han påpekar också att de kultiska fynden inte är begränsade till Israel och Juda. "Helgedomen i Yavneh från det 9:e århundradet – det mest spektakulära fyndet de senaste 15 åren eller så – är från en plats i Filistéen och verkar representera en kustnära filistéisk tradition snarare än en Judaitisk i inlandet."

Liknande bilder finns på helgedomar i hela Israel och Juda såväl som och i de omgivande länderna österut.

 

Den stora och mycket viktiga innebörden av fynden är att olika politiska och etniska grupper använt i stort sett liknande grupper av objekt även om det fanns regionala variationer, säger Press. Nya fynd vid Motza av vad som förefaller vara ett tempel med figurer som skiljer sig från de typiska Juda-itiska pelarfigurerna med hästar och ryttare är det första tydliga exemplet på en gemensam kultplats i Juda, säger Press. De är också anmärkningsvärt lika till vad man menar vara ”Edomitiska” exempel från Negevöknen (från Horvat Qitmit och Em Hatzeva i Juda).

 

"Samtidigt måste vi vara tveksamma till att försöka dra för mycket information om något som "religion" från materiell kultur", säger Press. "Arkeologer har ett mycket tufft arbete med rekonstruera en värld av idéer, hur människor tänkte, från materiella lämningar. Det är ett gigantiskt tolkningssprång från konkreta lämningar till abstrakt teori. I bästa fall får vi bara glimtar av idéernas och föreställningarnas värld”.

 

Men var polyteistisk tillbedjan av kvinnliga figurer en "officiell statsreligion"? Det är svårt att bevisa, säger Erin Darby, professor i religionsvetenskap vid University of Tennessee i Knoxville och expert på Judaitiska pelarfigurer. Hon tillägger att det beror på vad man menar med "statsreligion”. Som hon ser det refererar "statsreligion" till en religiös verksamhet som utförs av många människor som bodde inom en nationell gräns och är något som sponsras eller uppmuntrats av de högre samhällsklasserna.

 

"De Judaitiska pelarfigurinerna säger oss med säkerhet att många av de människor som bodde i Juda – Israel är en något annorlunda historia – använde små kvinnliga terrakottafigurer i ritualer som jag starkt tror har att göra med skydd och helande, oftast i bostäder och bostadsområden. Detta gäller särskilt i Jerusalem, vilket är det fält jag känner bäst”, säger Darby. Hon tror dock inte dock att det finns text- eller arkeologibevis som förbinder dessa speciella terrakottor till Ashera, den kvinnliga gudomen.

 

Faktum är att Judaitiska pelarfigurer återfinnas i två områden i Jerusalem utrymmen – Shilohs Område G och Ramat Rahel. Det, säger Darby, "tyder på att människor som antagligen var knutna till antingen palatset eller templet använde figuriner”.

 

Användning av figuriner fortsatte i Jerusalem under yngre järnålder. "Vid samma tid, visar vår petrografiska studie, fann David Ben Shlomo och jag inga bevis för en av staten stödd centraliserad tillverkning” säger Darby. "Fynden verkar tyda på möjligheten av flera lokala tillverkare i Jerusalem. Figurerna producerades antagligen av samma människor som gjorde krukor”.

 

Med andra ord så var dagliga rutiner i det forntida Israel mer komplexa än termen "monoteism" antyder, summerar Darby. "Jag tror att du har massor av bevis till stöd för detta, särskilt i Jerusalem och omgivande områden som Motza. Inte ens Bibeln hävdar att de tidiga innevånarna i Juda var strikta monoteister", säger hon, fast det är alltid diskutabelt huruvida relikskrin eller figuriner specifikt kan kopplas till Ashera.

 

Åtminstone tyder dessa objekt på att det forntida religiösa livet var lika komplicerat som vad som helst i den moderna världen, säger Darby.

Forntida pantheon, inte bara de berömda grekiska eller romerska, hade flera medlemmar inklusive halvgudomliga gudar på lägre nivå. "Den typiska versionen av monoteism kopplad till det forntida Juda är resultatet av att moderna människor väljer några texter i Bibeln för att sedan rekonstruera sin idealbild av vad forntida innevånarna i Judar gjorde”, summerar hon. Men det är tydligt att det inte var så folk levde sina liv.

 


*  Jag gissar att crude tree som översatts färskt trä också kan vara namnet på ett visst träslag.


uppsägning

Som du helt osäkert minns, kanske aldrig fick reda på eller åtminstone måste ha glömt, noble Bloggläsius, berättade jag den 22 december förra året i inlägget intressant mc-faktor om lokalförsamlingen prästbemannings-funderingar. De annonserade då efter en visstids-anställd komminister. Ungefär en månad senare nämnde jag i inlägget intressant mc-faktor II att jag både sökt och fått just det uppdraget. Jag lämnade således i början av året det direkta arbetet på folkhögskolan för att tjänstledig därifrån ta ett återfall i församlingsprästeri under nådens år 2013. Så var läget och så var besluten i början av året.
 
I församlingens budgetarbete har man nu under hösten kommit fram till att man önskar fortsätta vara fyraprästbemannad och med tillägget att man önskar att den fjärde är jag. Jag inbjuds alltså att fortsätta. Dessutom ungdomsinriktat i en femårig riktad satsning gentemot konfirmander, tonåringar och unga vuxna. Det man tänker sig är en en offensiv satsning av flera i den befintliga personalen samt en del nyrekrytering och med allt det ett faktiskt tärande på kapitalet under några år. Inte många församlingar har den gajsten – att med löner och verksamhet och allt under ett halvt decennium vika knappa två mille om året för en sådan sak.
 
Innan den 8:e som var Budgetberedningens slutsammanträdesdatum önskade man besked från mig om jag skulle vara villig att hålla i rodret för satsningen. Måndag kväll förra veckan – den 7:e – ringde jag upp översteprästen, alltså kyrkoherden, och meddelade att om han fortfarande ville ha mig som påve var det nu vit rök i skorstenen. Av olika skäl har jag inte meddelat skolan innan idag måndag men nu är det gjort och jag har sagt upp mig.
 
Egentligen är känslan lite märklig. Alltså att efter en massa år i undervisning av främst unga vuxna som 60 år fyllda ges sammanhållningsansvar för och på ungefär halva arbetstiden vara helt riktad mot tonåringar. Men så blir det tills vidare.
 
Och förhoppningsvis kommer det att gå lättare för skolan att rekrytera ny skolpräst permanent än att få en vikarie för en tjänstledig.

inget depparjepperi

Man ska ju skriva på bloggen för att behålla sina läsare. Därför fattar jag tangentbordet. Vad jag skall skriva om är dock än så länge och inne på andra fullständiga meningen tämligen oklart. Den rubrik som bepryder detta skriveri är inte heller satt men torde komma vad det lider – när jag ser vad jag skrivit.
 
Ärkebiskopsvalet intresserar mig inte ett vitten!
Så var det sagt. Couldn´t care less som man säger i utlandet.
 
Förstå mig mig rätt!
 
Visst vill jag ha en ärkebiskop som inte darrar på manschetten när det gäller självklara dogmatiska frågor som att Jesus kroppsligen uppstått från de döda, är född av en jungfru utan mans medverkan, gav sitt liv till försoningsoffer för människans skull osv. Tro inget annat. Men trots att det både här och där i startfältet verkar vara löst i det teologiska hullet vad gäller dessa frågor gitter jag faktiskt inte ens tycka huvvaligen. Jag väljer i stället att högaktningsfullt strunta i struntet. Det är ju församlingen som är Svenska kyrkans grundläggande nivå och där – eller rättare sagt: här – formas verkligheten. Sett så spelar det för det lokala arbetet ingen som helst vettig praktisk levandes roll vem som sitter i det kyrkliga Vita huset i Uppsala.
 
För några år sedan konfirmerades här i lokalförsamlingen 14 ungdomar av aktuell årskurs. Genom träget arbete och kreativitet under ett par års tid – alltså innan jag just detta år som visstidsanställd kommit in i arbetslaget – konfirmerades i våras 36 stycken. Nu har 45 valt att komma med.
Igår var det ”kyrksöndag” för de ca 35 som hör hemma i Älvsbyområdet*. Ungefär 30 av dem var i kyrkan – av sammantaget 68 Högmässofirare. Sådär halva gänget alltså. Ovana men uppmärksamma – i de flesta fall. Ingen, absolut ingen, var störande. Tvärtom! Nyfikna. Flera försökte faktiskt till och med sjunga med!
För att baka kyrkkakan klart nämner jag att av de övriga närvarande var drygt 15 utlandsfödda, 7-8 av dem barn. Den räknekunnige noterar nu att det återstår ungefär 20 personer att redogöra för. De var vad man skulle kunna kalla etablerat svenskt kyrkfolk. Bland dessa återfanns de fyra kyrkvärdarna och de tre avlönade.
 
Fatta vilka möjligheter här finns!
Fatta vilken potential det finns i alla ungdomar!
Fatta vilket bidrag från stora vida världen de nya svenskarna bär med sig!
Fatta att det är roligare att vara glad över sådant än att depparjeppa kring ett ärkeval.
 
Detta, noble Bloggläsius, var en ytterst lokalt färgad inblick i hur det ter sig en en av kyrkans grundläggande ankdammar. Naturligtvis har det sin tillämpning också i den stora svenskkyrkliga våtmarken. Vill man se det på det sätt jag väljer att se det syns med all säkerhet liknande saker också i andra pölar där Gudsankor kajkar omkring, där tro ruvas och bekännare kan kläckas.
 
Efter att i inlägget ha tankevandrat från det trevande via det nationella till det lokala och därifrån till det generella återvänder jag till det rent privata och meddelar att nu snickras det och byggs en del och att det snart skall tapetseras. Dessutom är jag just denna kväll helt pumpschasad kring en annan sak jag nog kommer att berätta vad det lider.
 

*  10 av ungdomarna finns i och kring satellitorten Vidsel 3,5 mil bort.

genialt dumt

Jag har en kompis som…
 
Så brukar man ibland säga när man vill berätta något om sig själv men inte vill avslöja att det är sig själv man berättar om. Så är det inte nu. Det här handlar inte om mig utan om en verklig och alldeles levande kompis av kött och blod som får idéer eller åtminstone fått en idé som är så korkad att den är alldeles genial.
 
Han bor i Vitberget – kompisen. Med en fru, tre barn, några märkliga kor, en skock får, en gammal traktor, höns, ett par tre bisamhällen, potatisland och annat. Skulle nu du, noble Bloggläsius, vara av den lokalgeografiskt okunniga sorten kan jag säga att Vitberget är rejält avsides och ligger ålldälles bokki bolken om man uttrycker det på älvdalens klingande tungomål. Den infällda kartan över sydligaste hörnet av Norrbottens län visar detta med all önskvärd tydlighet om man klickar på den så att den blir större. Det gula strecket vid den gula markeringen är 374-an mellan Piteå/Älvsbyn upp mot Jokkmokk – en väg sällan tagen. Byn Vitberget ligger precis hitom lappmarksgränsen och det är faktiskt så långt bort man kan komma om man ser till Älvsby kommun och församling. Där bor min kompis tillika arbetskamrat med ovan nämnda attiraljer. I egen regi bygger han nu en kyrka och det är lika genialt dumt som välsignat korkat.
 
En beskrivning i text och bild av bygget och miljön finns på ortens välbesökta väbbnyhetssajt så det behöver jag inte ägna mig åt. Läs där! Alltså här. Det är annat kring saken som jag vill dela med mig av.
 
Vid första påseendet verkar ju idén som antytts helt knasig, alltså att bygga en kyrka mitt mellan obygden och ingenstans. Utan behovsanalys och gedigna framtidskalkyler. Utan stöttande finansiärer. Utan sanktioner från det kyrkliga systemet. Utan bygglov – Nä! Det har han i alla fall fixat innan.
 
Bygget har väckt intresse – och inte. Det är intressant att se hur och var intresset väckts.
Kompisen – med mig som vittne – noterar att etablerat kyrk- och frikyrkofolk med sina församlingsledningar är möjligen artigt nyfikna men i praktiken måttligt entusiastiska. Människor som lite eller näst intill inte alls associerar sig med etablerat kyrkeri är däremot fascinerade. De bidrar med uppmuntran och i några fall också med rent praktiskt arbete.
 
Jag tycker att den attitydskillnaden är intressant men tror också att den är både naturlig och självklar – egentligen. På något vis kanske det ända kan ses som rimligt att redan inbyggda inte blir uppbyggda av nybygget. De har ju redan platser och lägen och former för tro och engagemang. De har inte behov av en kyrka till – typ. Men för andra som inte känner sig som komponenter i etablerade kristna byggen blir nybygget i Vitberget något som bygger ihop dem med den tro och den Gud bygget skall tjäna.
 
Och då undrar jag: Är detta något av en andlig lag?
Alltså att nya och oväntade initiativ skapar nya kontakter?
Att nya vinsäckar behövs för att rymma nytt vin?
Att det som verkar vara både dumt och korkat innerst inne är genidrag som leder till välsignelse.
Att ”traditionell kyrklig verksamhet” ensamt innebär i bästa fall marsch på stället.
Att realism och kalkylerat förnuft och i sämsta fall bara innebär kräftgång.
 
Med dessa tankar hoppas jag att kyrkan i Vitberget där det nästan inte bor nåt folk inte blir och värderas som en lokal för olika mer eller mindre statistiskt välbesökta kyrkliga arrangemang och verksamheter. Vettigare är att se den som ett bönens och eftertankens hus för dem som passerar eller aktivt letar sig dit, ett hus för folk på personlig retreat om så bara för en ½timmer eller två. Så brukad – bara allt kommer under tak – tror jag att den kommer att hur världsfrånvänt och orealistiskt det än kan låta kunna bli ett centrum som genererar välsignelse från Gud.

RSS 2.0