stigstrombergsson

Bara såhär snabbt i barnbarnvaktartagen sticker jag in en liten notis. De två – Tyra 3½ och Adrian 1½ – är hos oss och ändå, faktiskt ändå, skall jag om några timmar lämna härligheten för att resa till Skellefteå med halvdussinet ungdomar i årskurs nio. Tycker faktiskt det är att ställa upp för ungdomsverksamheten och en av anledningarna till det kommer jag att återkomma. 

 

Tyra pratar fullt begripligt jämt och ständigt om allt möjligt. Inga problem. Lille Adrian är inte lika snacksalig – i vart fall inte vad gäller sådant man som farföräldrar begriper. Men man lär sig. Ramsan meo-meo-meo-meo med pekande gester betyder Jag vill ha mer krubb, slappskallar! Att bilder på alla möjliga sorters fyrhjuliga ting samt dylika saker i leklådan benämns med det snarlika mnei-mnei-mnei-mnei verkar ju lite märkligt men har givetvis sin rimliga förklaring. Gossen vet inte att det heter bil eller brum-med-sprutande-saliv utan har sin föreställningsvärld helt styrd av en i hemmet av storasyster ägd batteridriven lekhistorier med sirenljud. Farfar – alltså jag van vid olika språkproblem – löste gåtan!