stigstrombergsson

Jag är på Mittpunkt – Svenska kyrkans ungas stiftsläger i Skellefteå.

Detta skall givetvis inte uppfattas som att Skellefteå skulle vara någon sorts mittpunkt. Långt därifrån. Det är det bara Skellefteåbor som kan tro. Mittpunkt är bara namnet på lägret. Ca 140 ungdomar har samlats och minst ung av dessa är jag och en till som också är född 1953. Med mig i en minibuss som Älvsby folkhögskola ställt till förfogande reste 6 årskursnior som nu bor i klassrum på Brännaskolan. Jag har logi på Stiftsgården.

 

Förutom att det är vettigt att åka på läger med unga människor och det kändes hedrande att få leda mässan ikväll finns ett annat skäl som också gör att det känns väldigt bra att vara här. Det kan låta lite udda, rentav bisarrt, men det har faktiskt att göra med en som nyligen avlidit och som begravdes igår – min första kyrkoherde. Hans dödsnotis i Piteå-Tidningen kan ses här.

 

Gert Lyngemark var kyrkoherde i Älvsbyn när jag sommaren 1978 prästvigdes och sändes till församlingen. Det var alltså under honom som jag kom att i praktiken lära mig hantverket. Han var en utomordentlig handledare! Han brydde sig om när jag behövde råd eller ett bollplank. Han brydde sig inte i alla detaljer utan gav stort förtroende och eget svängrum. En del berodde säkert på att vi var underbemannade och att han helt enkelt inte hann med att punktmarkera men framför allt kunde jag känna förtroende både för och från honom. Och för mig var det bästa möjliga intro.

 

Vi träffades i sommar då han och hans hustru besökte församlingen i samband med att Älvsby kyrka fyllde 200 år. Vi pratades vid och var alla glada över att hälsan stått oss bi genom åren. Strax efter Älvsbybesöket kände han sig dålig och en levercancer kunde konstateras. Innan oktober månad kommit var livet slut – tänkvärt på många sätt. Igår – fredag – var begravningen utanför Gävle i den församling han sist arbetade i innan sin pensionering. Jag hade fått inbjudan att vara med men avstod för att i stället fara på Mittpunkt. Jag är helt förvissad om att det valet är enligt hans anda.

 

När han var kyrkoherde i Älvsbyn agerade han inte själv i ungdomsarbetet, i alla fall inte sedan jag blivit den präst som fördelades till uppgiften och vi dessutom fått en församlingsassistent. Han stod bara bakom i kulisserna, positiv och uppmuntrande. Vi antog dåförtiden den praxisen när det gällde stiftsungdomsläger eller liknande att för vart påbörjat tiotal ungdomar från församlingen som for följde en vuxen ledare med. Ofta var vi två som stack – assistenten och jag. Någon gång tre – ytterligare en präst. Men inte herden. Han förblev hemma. Höll fortet när vi var borta. Innan kunde dialogen låta ungefär: Jaha, ska ni åka då? Hmm. Jaha. Då får jag byta ledig helg. Få väl ta ut den senare då. Om det går. Med den attityden bidrog han substantiellt i verksamheten med konfirmander och Kyrkans Ungdom fast han sällan hann med att vara där.

 

Jag är Gert Lyngemark stort tack skyldig när det gäller hur jag kom in i uppdraget att vara präst. Det skall alltså först sägas. Jag är också helt förvissad om att jag hedrar hans minne genom att i hans anda vara på det här ungdomslägret i Skellefteå med 6 ungdomar från Älvsbyn i stället för att vara strax utanför Gävle.

 

Vila i frid!