stigstrombergsson

 

Så brukar man ibland säga när man vill berätta något om sig själv men inte vill avslöja att det är sig själv man berättar om. Så är det inte nu. Det här handlar inte om mig utan om en verklig och alldeles levande kompis av kött och blod som får idéer eller åtminstone fått en idé som är så korkad att den är alldeles genial.

 

Han bor i Vitberget – kompisen. Med en fru, tre barn, några märkliga kor, en skock får, en gammal traktor, höns, ett par tre bisamhällen, potatisland och annat. Skulle nu du, noble Bloggläsius, vara av den lokalgeografiskt okunniga sorten kan jag säga att Vitberget är rejält avsides och ligger ålldälles bokki bolken om man uttrycker det på älvdalens klingande tungomål. Den infällda kartan över sydligaste hörnet av Norrbottens län visar detta med all önskvärd tydlighet om man klickar på den så att den blir större. Det gula strecket vid den gula markeringen är 374-an mellan Piteå/Älvsbyn upp mot Jokkmokk – en väg sällan tagen. Byn Vitberget ligger precis hitom lappmarksgränsen och det är faktiskt så långt bort man kan komma om man ser till Älvsby kommun och församling. Där bor min kompis tillika arbetskamrat med ovan nämnda attiraljer. I egen regi bygger han nu en kyrka och det är lika genialt dumt som välsignat korkat.

 

En beskrivning i text och bild av bygget och miljön finns på ortens välbesökta väbbnyhetssajt så det behöver jag inte ägna mig åt. Läs där! Alltså här. Det är annat kring saken som jag vill dela med mig av.

 

Vid första påseendet verkar ju idén som antytts helt knasig, alltså att bygga en kyrka mitt mellan obygden och ingenstans. Utan behovsanalys och gedigna framtidskalkyler. Utan stöttande finansiärer. Utan sanktioner från det kyrkliga systemet. Utan bygglov – Nä! Det har han i alla fall fixat innan.

 

Bygget har väckt intresse – och inte. Det är intressant att se hur och var intresset väckts.

Kompisen – med mig som vittne – noterar att etablerat kyrk- och frikyrkofolk med sina församlingsledningar är möjligen artigt nyfikna men i praktiken måttligt entusiastiska. Människor som lite eller näst intill inte alls associerar sig med etablerat kyrkeri är däremot fascinerade. De bidrar med uppmuntran och i några fall också med rent praktiskt arbete.

 

Jag tycker att den attitydskillnaden är intressant men tror också att den är både naturlig och självklar – egentligen. På något vis kanske det ända kan ses som rimligt att redan inbyggda inte blir uppbyggda av nybygget. De har ju redan platser och lägen och former för tro och engagemang. De har inte behov av en kyrka till – typ. Men för andra som inte känner sig som komponenter i etablerade kristna byggen blir nybygget i Vitberget något som bygger ihop dem med den tro och den Gud bygget skall tjäna.

 

Och då undrar jag: Är detta något av en andlig lag?

Alltså att nya och oväntade initiativ skapar nya kontakter?

Att nya vinsäckar behövs för att rymma nytt vin?

Att det som verkar vara både dumt och korkat innerst inne är genidrag som leder till välsignelse.

Att ”traditionell kyrklig verksamhet” ensamt innebär i bästa fall marsch på stället.

Att realism och kalkylerat förnuft och i sämsta fall bara innebär kräftgång.

 

Med dessa tankar hoppas jag att kyrkan i Vitberget där det nästan inte bor nåt folk inte blir och värderas som en lokal för olika mer eller mindre statistiskt välbesökta kyrkliga arrangemang och verksamheter. Vettigare är att se den som ett bönens och eftertankens hus för dem som passerar eller aktivt letar sig dit, ett hus för folk på personlig retreat om så bara för en ½timmer eller två. Så brukad – bara allt kommer under tak – tror jag att den kommer att hur världsfrånvänt och orealistiskt det än kan låta kunna bli ett centrum som genererar välsignelse från Gud.