stigstrombergsson

 

 

Vill som i början slå fast denna grundbult, det avgörande och sensationella beskedet till världen. Nu vet alla det så jag kan gå vidare till det andra.

 

 

Sedan sommaren 1990 har jag som gudstjänstdeltagare firat betydligt fler gudstjänster än jag själv fått ha ansvar fatt leda. Detta ger en speciell erfarenhet då jag själv är präst. Då och då – fast inte ofta – har jag tagit mig själv på bar gärning med att roat och halvt småskadeglatt lägga märke till misstag ansvariga kollegor gjort sig skyldiga till. Något fatalt har det aldrig varit frågan om utan det har handlat om småtabbar som att kollegan råkat bläddra fel i någon bok, glömma ett moment i gudstjänsten eller någon liknande teknikalitet. Med stilla leende i mjugg registrerar jag sju sekunders ivrigt bläddrande för att komma rätt eller ett tjuvrus ut i sakristian för att hämta något glömt. Så kul har jag.

 

Men sådant är roligt bara i lagom dos. På andra platser här i jämmerdalen – alltså inte Älvsby församling – finns kollegor som inte gör någon liten miss en gång i halvåret utan betydligt oftare. De år jag inte haft församlingstjänst har jag i stället med viss regelbundenhet haft kurser för kyrkvärdar och annat gudstjänstknutet folk från en stor hoper församlingar och då får man höra saker. Jag vet att det finns församlingar där man näst intill söndagligen frågar sig Vad skall det bli för mackel denhär gången då? Det är inte kul. Någon groda då och då är mänskligt men serieklantighet tyder på oordning i huvudet eller simpelt slarv och är bara pinsamt.

 

Men – två gånger på raken, både idag och i förrgår klantade jag mig. Tydligen är jag liturgisk ringrostig. I Långfredagsgudstjänsten förbisåg jag Dagens bön och fick lubba efter en Psalmbok när den skulle bedjas. I Påskdagens Högmässa insåg jag under klockringningen och körens första sång att jag glömt att förbereda ett Beredelseord innan Syndabekännelsen samt försummat att komma överens med kantorn vilket Kyrie och vilken Lovsång vi skulle ha. Tabbe!! Två gånger på raken. Betänkligt.

Fast jag fångade upp situationen. Lät Beredelseordet handla om sådant som tappas bort och nämnde i den vevan vilket Kyrie och vilken Lovsång som skulle bli innan jag med slutmeningarna i dagens evangelietext som utgångspunkt reflekterade något kring vådan av att tappa tron på vad Jesus säger och gör. Jag kom därmed som ner på fötterna men lovar att skärpa mig.

 

 

Vad jag predikade i Högmässan i Vidsel framgår av följande manus som jag i allt väsentligt höll mig till. Texten jag utgick från var Markusevangeliet kapitel 16 verserna 1-14. Läs den först!

 

 

På Långfredagen nämnde jag om officern som stod vid Jesus kors. Han var en oväntad person till att fatta vad som egentligen hände. Alltså att Jesus är Guds son. Och att hans liv, lidande och död har en oväntad innebörd. Gud vänder i de händelserna allt upp-och-ner. Finns hos dem som är och upplever sig längst borta från Gud. Det som blev så tydligt i Jesus sista ord: ”Eloi, Eloi, lema sabachtani?” (det betyder: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?). (15:34)

 

 

Kvinnor går till graven för att göra om begravningen. Hast- och hafsverket skulle ställas rätt. Ett bekymmer fyller deras tankar: ”Vem skall rulla undan stenen från graven åt oss?” Den muskelstyrka som krävs har det inte. Men ändå går de – trots att de liksom inte menar det vara någon idé.

På så sätt är det med den sökande tron. Egentligen tron över huvud taget. Den är inte speciellt smart. Är inriktad på något samtidigt som man tänker att detta något är omöjligt. Typiskt. Och ändå rätt! Fast det verkar så fel.

 

Kvinnorna möter det oväntade. Reagerar oväntat.

Stenen är borta – liksom den döde själv. Bara en ängel – det är mannen i vit klädnad – som säger: ”Var inte förskräckta. Ni söker efter Jesus från Nasaret, han som blev korsfäst. Han har uppstått, han är inte här. Se, här är platsen där han blev lagd.”

Kvinnornas reaktion är begriplig! Då lämnade de graven och sprang därifrån, darrande och utom sig. De hade ju mött något helt oväntat.

 

Det är just vad Påsken innebär. Det oväntade. I en värld där alla människor dör – förr eller senare. Där många lider och många drabbas av dödens förtrupper sjukdom, oro, ångest, livsleda eller annat.

Att han har uppstått blir innerst inne och ytterst ute historiens vändpunkt. Han som gav sitt liv för andra fick tillbaka det och dödens grepp är sedan dess inte det enda som väntar. Bakom den kylan finns en hand ur Livet med stort L, en hand med liv, en hand som sträcks till oss människor, en hand fylld med förlåtelse, evigt liv, Gudsgemenskap, himmel, salighet. Jesus hand. Eftersom han har uppstått!! Oväntat!!

 

Detta oväntade måste få sjunka in. Kvinnorna berättade det inte först – trots att ängeln sagt åt dem. De sa inget till någon, för de var rädda eftersom... Så slutar Markustexten. Mitt i en mening. Sista bladet i Markus orginaltext försvann tidigt men saken ”reparerades” vad det led av någon som skrev till slutet av texten jag läste. Så kvinnorna berättade ju – vad det led. Men inte från början. Det oväntade var samtidigt så helt överväldigande att de teg. För tillfället. Saken måste som få sjunka in.

 

Så är det nog också för oss. Det faktum att lidande och död inte har sista ordet måste få sjunka in. Måste få hinna fästa sig i tro. För så är det ju. Det måste fästa sig i tro utan bevis.

Alla vi känner dör och vi själva skall också dö. Alla som vi som är lite äldre följt till deras gravar ligger där de ligger utan att ha uppstått. Det är ett faktum. Att Jesus inte ligger kvar i sin grav är något som behöver få sjunka in. I tro. Och i erfarenhet. I möte och samvaro med honom som var död men lever för att vi skall leva. I kontakt med honom som sa – fast det är i ett annat av evangelierna: Jag är uppståndelsen och livet. Det som tror på mig skall leva om han än dör.

 

 

Svaret på en sådan fråga finns i texten jag läste. Finns i ängelns ord: Men gå och säg till Petrus och de andra lärjungarna: ’Han går före er till Galileen. Där skall ni få se honom, som han har sagt er.’” 

 

Detta tror jag är viktigt. Att Jesus går före till Galileen. Det var ju därifrån de kom. Inte Jerusalem där allt detta hände. De hänvisades hem till vardagen. Där skulle de få möta Jesus.

Och så blev det. I Johannesevangeliet berättas om att Jesus möter lärjungarna där hemma, sedan de gått hem. Till och med i deras vardagliga sysslor. Jag vill gå och fiska säger Petrus och det är efter det fiskeriet som de möter Jesus på stranden. Hemma i sin vardag. Och det är därifrån de tolv – ett fyllnadsval har skett – sänds ut på sina speciella uppdrag.

 

Den poängen är riktad också till oss. Alltså orden går före er till Galileen.

Det är där vi hör hemma som den uppståndne Jesus finns. Dit har han gått före. Alltså hit. Till Vidsel. Här är det vi skall leva tillsammans med den uppståndne – inte i Jerusalem eller i någon annan religiös karantän. Här i vårt vanliga liv är han med oss alla dagar till tidens slut.

 

Jag har varit i Jerusalem. Jag har varit i Den heliga gravens kyrka – den byggnad som är rest över platsen där allt detta hände. Jag har stått och jag har bett vid Klagomuren, resterna av Guds tempel. Det var intressant. Inget snack om den saken.

Men Jesus/Gud var inte där. Inte mer än här hemma – i mitt Galileen. Hit har han gått före för att vara med mig här. Uppstånden. Levande. Hörande. Stödjande. Möter oss i Ordet och Nattvarden, i vardagens spring och skubb. I och genom mina medmänniskor. Med uppdraget till var och en av oss att älska våra medmänniskor så som han älskat dem. 

Det är alltså här skall vi få se honom. I vårt Galileen. Strax. I det bröd och vin han säger är hans kropp och blod. För oss, för dig. Hos dig.

 

Jesus har uppstått – det är det oväntade. I sanning. Att livet med den uppståndne är här kan också låta oväntat – men är i alla fall sant. För han gick före till Galileen.

Idag har vädret varit mer än toppen.

Totalt tokfin vårvinterdag!

 

Tre av barnen är hemma så stugan är full. Ett par sambo och två barnbarn är ju med. Bara yngre dottern med sambo saknas. Som de Björklidenbor de är finns de på jobbet – det är ju högsäsong där.

 

Idag var det ute som gällde. I anslutning till slalombacken med omkringliggande friluftsområde var det Kanisdag – berget som hyser slalombacken heter Lill-Kanis. Vi for dit. Jag promenerade med lille Adrian sovandes i vagnen. De andra tog bil.

 

Väl framme blev det solgrop, brasa och korvsotning. Lille Adrian behövde sova än en gång och i en skidpulka bakom farfar fann han en perfekt miljö för sådan passivaktivitet under en timme och kanske 4 km.

 

Det blev en fin dag och jättemycke folk besökte det fina friluftsområdet. Full parkering och lång gratisliftkö. Och sol. Bilderna talar sitt eget språk. Till sist vagnpromenad hem med storasystern Tyra trötthetsöverväldigad i vagnen.

 

Nu skall jag skriva predikan för Påskdagen i Vidsel klockan 11. Funderade över saken när jag skidandes drog sonsonen i pulka. Bättre förberedelsemiljö finns inte!

I en kommentar till förrförra inlägget – inte dymmeloxe! – kom från en person som inte är anonym för mig: Sedan om du har tid för påskdagen så skulle jag gärna vilja få en kort beskrivning av hur man tar natt-varden.

 

I en egen kommentar lovade jag ett svar med inte bara honom utan även andra läsare som målgrupp. Jag tror nämligen att i den i och för sig inte alltför månghövdade skara som då och då läser min blogg kan finnas en och annan annan som också nog behöver få sig en nattvardspuff. Jag tänker att det handla om folk som tidigare hyfsat regelbundet brukat fira nattvard men som av olika anledningar inte längre gör det. Jag kan tänka mig både äldre och yngre – yngre kan till exempel vara fotbollskonfirmander – som efter konfirmationen inte så att säga fått till det men nog skulle vilja komma till skott. Kanske finns även så kallade ”sökare” som undrar om man kan och får. Som vanligt när jag skall skriva om något speciellt – Nattvardens hur – tar jag en omväg och börjar med en repetition/information om nattvardens och en del annat.

 

 

Inte många får till något slags direktförhållande Gud, en relation som inte skulle vara beroende av andra eller av några sorts verktyg. Visst kan man av naturen, livets växlingar och annat förstå att det finns en Skapare eller nåt sådant – det är sant. Visst kan man också av samvetet och relationer till andra sluta sig till att det kanske finns en överordnad moralisk instans med åsikter om rätt och fel – det är också sant. Inget av det betyder dock att man känner Gud, eller har en vidare påtaglig relation. Det är enbart någon sorts naturlig Gudskunskap kring frågor om Guds existens, människans odödlighet och dygden – typ.

 

För att ge oss mer kött på benen när det gäller att veta något om Gud valde den Gud vi bara kan ana att bli tydlig. Gud gjorde det genom att själv bli människa, bli kött, och det skedde i Jesus. I Jesus är Gud inkarnerad som det heter på finspråk. Inköttad skulle kunna vara en översättning.

 

Hos Jesus ser vi hur Gud är och vad Gud gör för oss. I och genom det han gjorde – det är Långfredagskväll när jag skriver detta – skapade Gud möjligheter för oss att nå Gudsgemenskap. I och genom det Jesus gjorde avlägsnades de hinder som fanns mellan oss och Gud, de fel och ofullkomligheter vi vet inte svarar upp mot den 100%iga godhet vi anar att Gud innerst inne står för. På klassiskt kristet språk handlar det om att Jesus med sitt liv, sitt lidande, sin död och sin uppståndelse försonade oss med Gud och att syndernas förlåtelse därför kan ges till alla människor – och med förlåtelsen evigt liv och salighet.

 

För att ge oss kopplingar till det Jesus åstadkommit har Gud/Jesus gett oss några verktyg. Det är enkla verktyg vi kan hålla oss till och som hjälper oss att veta att vi har relation med Gud. De hjälper oss tro.

 

1: Ett av verktygen är ord, bokstäver, meningar och berättelser i en bok. Inte allt i alla böcker utan en speciell – Bibeln.

 

2: Ett annat verktyg är vatten. Jesus har ju lovat att de som döps i vatten förenas med honom. All badning är inte dop – givetvis! – utan det är när vattnet används i avsikt att vara dop som den som döps förenas med Jesus, får förlåtelsen och Gudstillhörigheten. Dopet behöver bara ske en gång – sedan vet man ju att det skett, att man är döpt.

 

3: Ett tredje verktyg är bröd och vin i en enkel måltid. Jesus startade nattvarden eller mässan just med bröd och vin och sa att brödet är hans kropp och vinet hans blod. Naturligtvis gäller detta inte allt brödätande och allt vindrickande men när man tillsammans avser att bröd och vin skall vara Jesus och handlar utifrån vad Jesus sagt och gjort – då kommer Jesus in i brödet och vinet och därigenom in i den som tar emot. Reellt och verkligt. Med Jesus följer ju då det Jesus har med sig – förlåtelse, liv, evigt liv. Och tron får smak.

 

4: Ett fjärde verktyg är andra människor som med talade hörbara ord ger Guds förlåtelse. Jesus gav sina lärjungar den makten och uppdraget och i kyrkorna är det prästerna som bär det vidare, som ger förlåtelsen.

 

Kanske finns det någon som kan ta till sig allt det Gud ger och nå gemenskap med Gud utan de kopplingarna och verktygen. Kanske. Jag känner ingen och har inte heller hört talas om någon vare sig nu levande eller död – utom Jesus själv. Vi behöver verktygslådan Ordet, Dopet, Nattvarden och Avlösningen/Förlåtelsen.

 

 

När det gäller hur den som är döpt – för döpt skall man vara – tar emot nattvarden kan man göra rätt på många vis. I Älvsby kyrka är det nästan alltid så att den som vill ta emot Jesus kropp och blod knäfaller vid altarringen men det finns andra kyrkor där man står. Förr gapade nattvardsgästen och prästen lade in brödet i munnen på denne. Numera är det absolut dominerande att man tar emot brödet i handen och själv stoppar det i munnen direkt eller sedan man doppat det i vinet som ju kommer efteråt. Bägge är rätt. För min egen del vill jag dock dricka ur nattvardsbägaren – kalken kallad. Drick av den alla sade ju Jesus och att doppa ger mig ingen drick-känsla. Dock är det som jag nyss skrev: man kan göra rätt på många vis.

 

Till detta kan sägas att det även vuxit fram en praxis att man kan delta i knäfallet men avstå från att ta emot brödet eller vinet eller bägge delarna. Man visar då att man vill avstå genom att lägga höger hand på sin vänstra axel. När den som delar ut ser den signalen ger han eller hon i stället en kort förbön och/eller välsignelse, något den som delar ut också gör om det är frågan om barn som är med och föräldrarna inte vill att de (än) skall få del av själva nattvarden.

 

För var och en som önskar blir det några nattvardstillfällen i Älvsby församling nu under helgen. På Påskaftonens kväll firas med start 23.30 i Älvsby kyrka en speciell Påsknattsmässa. På Påskdagen 11.00 är det Högmässa – mässa betyder att det är nattvard – i kyrkorna både i Älvsbyn och Vidsel. Själv leder jag gudstjänsten i Vidsel. I andra församlingar kan det handla om andra tider. Allt går att leta sig fram till via www.svenskakyrkan.se så ingen behöver bli nattvardslös. Tag tillfällen i akt!

Långfredagen har en speciell karaktär – i gudstjänster i alla fall. När jag växte upp var dagen annorlunda i alla avseenden. Allt stängt. Inga affärer, inga aktiviteter, bara så kallat ”seriös musik” på radio, återhållsam programtablå på TV, ingen bio, inga nöjen. Hela samhället gick ner i varv.

Jag har en gång sett en tecknad bild som illustrerar skillnaden mellan då och nu. På bilden ser man en ung tjej i febril sminka-och-göra-sig-fin-för-att-gå-på-fest-aktivitet. I dörröppningen står en begrundande mormors-typ som säger: På min tid fick man minsann inte göra något roligt alls på Långfredag. Till detta ger partypinglan det återhållsamma och samtidigt lätt vemodiga svaret: Nuförtiden måste man ha roligt jämt.

 

Fast i kyrkan består skillnaden. Inte så att det är tråkigare på Långfredag än annars – men annorlunda. Inga ljus, ingen klockringning, avklädda altaren, kanske fem rosor och en speciell gudstjänstordning bara för den dagen. Så var det i Vidsel idag. De Bibeltexter som lästes var först från Gamla testamentet ur Jesaja kapitel 53 verserna 1-12 och sedan från – och nu handlar det om Nya testamentet – Paulus första brev till de kristna i Korint kapitel 2 verserna 1-10. Leta gärna upp de avsnitten och läs dem. Gör framför allt så när det gäller huvudbibeltexten från Markus evangelium kapitel 15 verserna 21-41*. Den utgick jag ifrån när jag pratade. Mitt manus till det pratet kommer här – men förresten! Vi sjöng ju också! Psalmerna 143, 137, 142, 138 och 140. Nu predikan.

 

 

En fattar vad som händer. En av alla dem som fanns med och runt Jesus dendär gången. Det var en officer i ockupationstrupperna.

Inte någon av Jesus landsmän – de intog den motsatta ståndpunkten. Folket som gick förbi, ledarna som låg bakom, till och med de medkorsfästa tänkte annorlunda. Alla.

Inte heller kvinnorna som brukade följa Jesus och som nämndes sist och som till skillnad från de manliga lärjungarna åtminstone fanns i närheten fattade. Ingen utom officern: Den mannen måste ha varit Guds son.

 

Egentligen är officeren än mer speciell. I Markus berättelse är han den enda människa som fattar detta, den ende som uttalar att Jesus är Guds son.

Från himlen har orden hörts. Två gånger. Vid Jesus dop kom en röst från himlen som sa ”Du är min älskade son, du är min utvalde.” (1:11) och när Jesus med tre lärjungar var på härlighetens berg kom ur ett moln som sänkt sig från himlen orden: ”Detta är min älskade son. Lyssna till honom.” (9:7). Himlen säger det.

Antihimlen påstår samma sak. Alltså det onda. Markus berättar i kapitel 3: Han hade botat många, och nu kom alla som led av någon plåga och trängde sig på honom för att få röra vid honom. Och när de orena andarna såg honom föll de ner för honom och ropade: ”Du är Guds son.” (3:10-11). Himmel och antihimmel – men ingen människa förutom befälhavande officer vid avrättningen.

 

Vad han sett som ingen annan fattat sägs inte. Bara att det är en oväntad person som fattar den oväntade innebörden av det som händer. Inget mer.

Jag tror Markus skrivit det så för att vi skall fundera själva. Ställa oss frågan: Fattar vi/jag, omfattar vi/jag vem Jesus är? Och vad det han gör betyder?

 

I den andra Bibeltexten som lästes skriver Paulus att han bara vill känna till den korsfäste Kristus, inget annat. Och det, honom, kallar Paulus för Guds hemlighetsfulla vishet som ingen kunde räkna ut i förväg – Guds upp-och-ner-vishet.

 

För så är det ju. Guds vishet, Guds plan, är upp-och-ner.

 

Visst visar Gud på olika saker på ett vad vi skulle kunna säga ”normalt” och ”väntat” sätt. Ingriper från ovan. Bibeln är full med sådant. Profeter tar emot budskap från en dold Gud och presenterar det för folk. Människor ropar i nöd och svaghet till den makt, till Gud, för att få hjälp, tröst, förlåtelse. Gud ger order och människor lyder – eller borde lyda. Hög, stark, mäktig, stor, helig, dold. Gud där uppe. I uppifrånkontakt med människan nere. Det mänskligt sett normala. Och det finns.

 

Men innerst inne är Guds vishet, Guds plan, upp-och-ner.

 

För Gud går vidare. Tar ett annorlunda och avgörande steg.

För att reparera förhållandet, för att överbrygga avståndet, för att skapa kontakt vänder Gud det normala upp-och-ner och blir människa. Lever här. I juden Jesus från Nasaret.

Gud blir en av oss för att i Jesus visa oss hur Gud är.

Gud blir Jesus för att representera Gud, sig själv, inför människorna. Gud blir människan Jesus för att som människa representera alla människor inför Gud.

I Jesus gör Gud sig till den bro, kontaktyta, medlare, representant, länk som kopplar ihop människor i deras – vårt – läge med Gud.

Och gör det så att säga nedifrån.

 

Att Jesus tog botten och verkligen gick in i det mörker som vi människor kan uppleva blir så tydligt i evangeliet. Där stod ju att efter tre timmar på korset föll vid sjätte timmen ett mörker över hela jorden och varade till nionde timmen. (15:34) Det var mer än bara ett vanligt mörker. Det står för livsmörkret vi människor kan leva i. Som Jesus delar. Ända ner.

 

Och att Jesus verkligen tog botten märker vi av hans sista ord – som Markus presenterar dem: ...vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: ”Eloi, Eloi, lema sabachtani?” (det betyder: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?). (15:34)

 

I det har vi den verkliga Guds-visheten. Upp-och-ner-läget. I detta att Gud i Kristus delar att människan är borta från Gud.

 

Vad finns för poäng i detta? Egentligen?

 

Jo denna: Också när du har det som allra svartast, också när du lider, när du är ensam, sviken av andra, upplever dig till och med glömd av Gud är du där Gud varit – för din skull.

Också i döden finns Gud, Jesus. Inte som en kvick-fix som gör att allt går över – men som en som med-lider och lider för, till förmån för dig. Du är med Honom som är människan och Gud förenad – och därför förenar dig med Gud. Det är det ena. Och det är upp-och-ner.

 

Och också denna poäng: Med alla som lider, alla andra alltså, alla som är och eller anses borta från Gud – också med dessa är Gud. Också för dessa är Gud. I Kristus. Och är han med dem, för dem. Och därför kan du ju inte vara mot dem, glömma dem, dem som är nederst.

 

Det var officerns ord när Jesus dog med Gudsövergivenhetens rop. Han, officern alltså, såg detta, denna gudomliga upp-och-ner-gärning. Och trodde.

 

Den morgonen finner de att tillvaron genom honom verkligen vänts upp-och-ner. I hans uppståndelse blev själva döden dödad – men det sparar vi till i övermorgon. Idag, Långfredag, är det Jesus död för och med oss vi koncentrerar tankar på.

 

---

*  Har man ingen Bibel finns alltsammans på nätet så det finns ingen ursäkt att inte läsa texterna. Går man till www.bibeln.se och skrivr in Jes 53:1-12 i en ruta och sedan trycker på sök så dyker avsnittet upp. Samma sak händer när man präntar dit 1 Kor 2:1-10 och Mark 15:15:21-41.

I Nationalencyklopedin kan man denna dagen till heder och ära läsa följande lärorika text: Dymmelonsdagen var enligt gammal sed den dag då påskfriden inträdde. I Östgötalagens kyrkobalk heter det: "Nu går påskfriden in på onsdagen i dymmelveckan, då klockorna bindas upp." Det gjorde man med en träkläpp, dymmel kallad. (…)

Sist upp ur sängen den här dagen kallades för "dymmeloxen".

 

Jag kom inte sist ur sängen i morse. Strax före sju var jag uppe för att inmundiga den av madammen anrättade näringsrika och välsmakande havregrynsgröten. Sedan till församlings-gården för kollegium å annat nollåtta nollnoll. Familjens dymmeloxe blev därmed yngsta gossen hemma på några dagars studieuppehåll som sov när vi gick.

 

Efter lunch skrev jag denna dagsbeskrivande text på Facebook:

"Vad gör du just nu?" frågar Facebook. Jo det skall jag tala om! Jag förbereder mig för en bukett kommande gudstjänster. Ikväll - onsdag - är det Passionsgudstjänst i Vidsels EFS 1900. På Långfredag Vidsels kyrka 1100 och på Påskdagen samma tid och samma plats. Fundera/predika skall jag göra vid alla tre tillfällena och sammantaget blir det kring Markus kapitel 14, 15 och början av 16. Så jag förbereder mig...

Nu ikväll har tio personer ”gillat” detta.

 

Med denna lilla notering torde jag gett dig, noble Bloggläsius, ett litet hum om hur saker står till och är. Är du nu väldigt läsnödig kan du ta tillfället i akt och läsa ungefär vad det blev att jag sa i Passionsgudstjänsten i Vidsel denna Dymmelonsdagskväll. Tidigare under Fastan har där inte varit speciella gudstjänster med läsning ur Jesu lidandes historia så det blev liksom att ”köra in” en del för att komma fram till där Långfredagen tar vid. Jag återberättade därför ungefär på följande vis vad som står i Markus evangelium från kapitel 14 vers 1 till och med kapitel 15 vers 20.

 

 

Det är Stilla veckan nu. Vi är samlade till andakt/gudstjänst. Och det drar ihop sig. Till ett avgörande. Imorgon är det Skärtorsdag – högtidens första dag. Dagen – eller snarare kvällen – då Jesus åt sin sista måltid med lärjungarna. I alla fall i Markusevangeliet. Och då skapade en ny måltid, den nya måltiden för alla tider, alla folk och (egentligen) alla tillfällen. Nattvarden. Mässan. Eukaisti. Heter lite olika bland olika kristna.

Och sedan blir det Långfredag. Med den dagens mycket speciella gudstjänst kring Jesus död och begravning. I Vidsels kyrka klockan 11. Och sedan ingenting. En stilla, rentav död dag. Innan Påskdagen – som är det kristna beskedets huvuddag med en helt annan klang – också 11.

Till detta är vi på väg nu i Stilla veckan då vi är samlade till andakt/gudstjänst. Då det drar ihop sig till ett avgörande.

 

Jag nämnde Markus och hans evangelium. Numera – de sista 25 åren ungefär – är det ju så att man i kyrkorna följer en evangelist i sänder. I år Markus. Nästa vår Lukas. Och så Johannes och Matteus innan vi 2017 är tillbaka hos evangelisten Markus och hans sätt att berätta.

 

Markus är grundlig. Ägnar två (långa) kapitel åt Jesus sista dygn. Av 16. Ungefär en femtedel av hela berättelsen. Dag för dag, nästan timme för timme. Det är också ett tecken på att det drar ihop sig. Till ett avgörande. Det tätnar. Till och med i Bibeltexten.

 

Innan berättar Markus en massa. Olika episoder som givetvis hör ihop då de handlar om Jesus men är samtidigt lite lösryckta. Just som episoder är. Jesus är i början av Markus i norra delarna av landet – Galiléen – och går än hit, än dit, gör ditt och gör datt, möter den och träffar den. Vi får en massa glimtar. Det verkar som om Markus samlat ihop olika saker för att ge sina läsare en sådan information om Jesus att de kan bilda sig en uppfattning. Och veta vad det handlar om. Veta vem Jesus är.

 

Man tror att han gör det på 60-talet någon gång. Trettio år efter det att det hände. Och när de som var med – Petrus och andra – inte längre fanns i livet. Då skrev han som själv inte var en av de tolv vad de tolv – Petrus? – brukade berätta. Händelser, episoder om Jesus fram till dess att de som var omkring honom fattade vem han var: ”Du är Messias” (8:29). 

 

När lärjungarna har den insikten går Jesus mot Jerusalem för att – och detta säger han tre gånger – överlämnas och bli dödad och uppstå (8:31, 9:31 och 10:33-34). Sista gången låter det såhär: ”Vi går nu upp till Jerusalem. Människosonen skall utlämnas åt översteprästerna och de skriftlärda, och de skall döma honom till döden och utlämna honom åt hedningarna, som skall göra narr av honom och spotta på honom, prygla honom och döda honom, och efter tre dagar skall han uppstå.”

 

Sång

 

Det var två dagar kvar till påsken och det osyrade brödets högtid. Översteprästerna och de skriftlärda sökte efter ett sätt att kunna gripa honom med list och döda honom. De sade: ”Inte under själva helgen, för då kan det bli oro bland folket.” (14:1-2) 

 

Så startar Markus den avgörande händelsekedjan. Innan – i kapitel 12 och 13 – har han låtit Jesus tala både med och inför människor. Men nu börjar det ske saker. Med folk. Med händelser.

Hemma hos Simon den spetälske. Där är en massa folk. En kvinna öser dyr nardusbalsam över Jesus. Värt en årslön. Så några gormar – några hos Markus, några lärjungar hos Matteus, Judas Iskariot hos Johannes – och tycker det är slöseri.

Judas planerar sitt svek och påskmåltiden förbereds. Det var – och är – den mest centrala högtiden hos judarna där man minns och återupplever befrielsen ur Egypten på Moses tid. Med ojäst bröd och ett lamm – vars blod skyddade folket vid befrielsen. I den vevan pekar Jesus ut förrädaren. Och tar av brödet och vinet och gör en ny Befrielse-måltid. Nattvarden.

På väg därifrån förutsäger Jesus att alla skall svika honom och Petrus ska förneka tre gånger. Mitt i händelserna och omgiven av andra talar han i förväg om den ensamhet, den övergivenhet, han är på väg in i och som når sin kulmen när han på korset ropar ”Eloi, Eloi, lema sabachtani?” (det betyder: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?).

På natten, i Getsemane, kommer ensamheten. De tolv – eller 11 – somnar. Gång på gång. Jesus är ensam i sin kamp, sin bönekamp med Gud: ”Abba! Fader! För dig är allting möjligt. Ta denna bägare från mig. Men inte som jag vill, utan som du vill.” (14:36) 

Och efter ett tag när Jesus väckt de sovande för tredje gången kommer det: ”Stunden är inne, Människosonen skall överlämnas i syndarnas händer. Stig upp, låt oss gå. Här kommer han som skall förråda mig.” (14:41-42) Och Judas kommer, Jesus arresteras, tumult i hopen, alla flyr. Jesus är ensam. 

Sång

 

De förde Jesus till översteprästen, och där samlades alla översteprästerna och de äldste och de skriftlärda. Petrus följde efter på avstånd, ända in på översteprästens gård, och där satt han sedan bland tjänarna och värmde sig vid elden. (14:53-54) 

 

Och Jesus ställs inför rätta, anklagad för vad man skulle kunna kalla ett ”religiöst uppror”. Knepig rättegång med falska vittnen som inte ger samma bild. Inte en lynchmobb utan en rättsinstans som vill kunna säga till sig själv att man gör rätt – när man ändå gör fel och vet det. Allt håller på att gå i stå. I desperation spetsar översteprästen – ordföranden – frågan: ”Är du Messias, den Välsignades son?” Jesus svarade: ”Det är jag, och ni skall få se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma bland himlens moln.” Då slet översteprästen sönder sina kläder och sade: ”Vad skall vi nu med vittnen till? Ni har hört hädelsen. Vad anser ni?” Alla fann att han förtjänade döden. Och några började spotta på honom, de band för ögonen på honom och slog honom och sade: ”Visa att du är profet!” Och vakterna gav honom örfilar. (14:61-65) 

 

Samtidigt, parallellt, utmanas Petrus. Folk känner igen honom. Särskilt en envis flicka. Två gånger är hon på honom med tanken att han är en av Jesus följeslagare. Så han flyttar sig och kommer i samspråk med andra som hör på dialekten att han är norrifrån och frågar samma sak. Och alla tre gånger förnekar han, den sista gången med en ed, och säger: ”Jag känner inte den där mannen som ni talar om!” (14:71) Så nog är Jesus ensam när tuppen gal i gryningen. 

 

Tidigt på morgonen överlade översteprästerna med de äldste och de skriftlärda, hela rådet. De lät binda Jesus och förde bort honom och överlämnade honom till Pilatus. (15:1) 

 

För att kunna verkställa domen och för att dödssättet skulle bli ”det rätta” kontaktas den högsta politiska instansen men nu med en ny anklagelse: ”politiskt uppror”. Pilatus ser myglet. Ogillar dem som kommer dragandes med Jesus men inser också att det vore dumt att trotsa dem. Typ politiskt otaktiskt. Han vädjar därför till folket, låter dem avgöra vem de vill skall släppas fri, banditen Barabbas eller Jesus. Och de väljer Barabbas, den skyldige. Han får leva och den oskyldige tar hans dom. Han blir fri och Jesus utlämnas till att piskas och korsfästas – sedan han hånats.

 

Det är det sista som sker i berättelsen innan Långfredag. Att Jesus hånas. Soldater klär ut honom till kung som de inte tror att han är men som vi vet att han innerst inne är. Röd mantel. Krona. Falska hyllningar. Och sedan, i sina egna kläder, förs Jesus till avrättningen - som vi återkommer till på Långfredag.

Hur känns det på nya jobbet? är en fråga jag då och då får.

Bra! Men ganska annorlunda! brukar mitt svar bli.

Bra!-delen av svaret behöver inte kommenteras.

Annorlundaheten kan vara värd en och annan rad.

 

På folkhögskolan är det i huvudsak så att arbetsveckan sträcker sig från strax före 8 på måndag morgon fram till någon gång på fredag eftermiddag utan att kvällarna tas i anspråk. Detta gäller den tids- och schemalagda veckan alltså. Visst arbetas en del hemma med inläsning, förberedelser och liknande och det drar ju i någon mån in på kvällar och helgtid men vad gäller bokade tider rör det sig oftast om fem dagars för- och eftermiddagar.

 

I församling är det annorlunda. Visst är det också där så att fem dagar i veckan är dagar då man skall förrätta sina sysslor men vilka de dagarna är varierar från vecka till vecka liksom arbetsuppgifterna som kommer ifråga. Till detta ingår kvällarna i dagarna vilket sammantaget gör att det rent mentalt börjar handla om sju möjliga dagar förmiddag-eftermiddag-kväll. Det är annorlunda än de ganska kontoriserade villkor jag arbetat under som stiftsadjunkt och skolpräst de senaste dryga 20 åren. Det är inte mer att göra och inte fler tider att passa men det är så att säga utvalsat på större yta. Tempot känns därför lägre. Det är jag inte van.

 

Ta torsdagen denna vecka till exempel. Jag hade jour vilket innebär att jag var listad att under dagen ansvara för en begravningsgudstjänst, kanske två, innan det på kvällskulan 18.30 var dags för veckomässa med efterföljande Kyrkans Ungdom – fast KU var flyttat till och avklarat på onsdagskvällen*. Mitt dilemma blev dock att inga hade dött. Dagtiden saknade konkret uppdrag. Vad göra? Hitta på något? Vänta till kvällen?

 

Vädret var fint så jag tog mig en prästskjorteklädd promenad. Tittade in i ett par affärer och småpratade med folk innan jag vad det led landade på gymnasieskolan och högstadiet i småspråk med elever och lärare. Ett par tre timmar tog detta innan jag gick hem och efter ett tags läsning förberedde mässan. Och jag frågar mig:

 

Till fredagens begravnings-jour-tid hade inte heller någon dött och jag hade ingen bokad tid att passa. Men jag måste erkänna att då slirade jag. Jag skall återställa tiden – fattas bara annat! Någon form av arbetsmoral har jag! Men det var läge att slira. Barnbarnen Tyra och Adrian hade på torsdagskvällen följt med madammen från Luleå för att få sig ett föräldrafritt veckoslut hos farmor och farfar. Då blir farfar en som bilden visar en upptagen man. Så också idag lördag då vi varit ute i solen och i morgon skall de små avlevereras hemmavid. Fast de två dagarna handlar det inte om slirtid enär jag har ett uppdragsfritt veckoslut.

 

---

*  Jo – läsaren läste rätt: Kyrkans Ungdom. När jag i januari samtalade med översteprästen om att eventuellt tjäna i församlingen sporde jag honom om åt vad håll han skulle vilja nischa min insats även om den är begränsad bara till detta år. Som kyrkoherde har han ju sitt speciella ansvar och de andra komministrarna har också speciella beting eller sektorer att speciellt fokusera på. Med hänvisning till att jag på folkhögskolan arbetat mycket med undervisning och yngre människor uttryckte han tanken Ungdomar och unga vuxna. Där behöver vi förstärka.

Jag började skratta och sade: När jag det år jag fyllde 25 kom till Älvsby församling kastades jag som den yngste prästen in i KU-gruppen – naturligtvis. När jag nu det år jag fyller 60 på nytt skall verka i församlingen blir det samma sak. Har här inget hänt?

Jag tycker själv det är helt OK, Vad konfirmander och unga känner vis à vis mitt gubbstruttiga jag och mina grå lockar vet jag inte men för mig är den ”målgruppen” viktig och inspirerande.

 

 

 

 

 

 

I inlägget boken gränslandet skrev jag om vad som hade hänt sedan jag skrev sist – innan jag berörde själva boken. Jag berättade då att en gammal ungdomsligekumpan frågat på Facebook där jag gjort en så kallad statusuppdatering om en del gudstjänster: Kan du prästjobbet fortfarande i praktiken, eller är du bara bra på att föreläsa om det för blivande präster och diakoner? Till den frågan lovade jag ett blogginlägg i saken. Då jag tycker det är viktigt att hålla ord är det vad som kommer nu.

 

I kompisens fundering finns en hake som gör frågan något svårbesvarad: ...eller är du bara bra på att föreläsa om det för blivande präster och diakoner?

Inte vet jag om jag är bra på att föreläsa och på annat sätt framställa vad det är att vara präst. Att jag fått göra sådant i uppdraget som lärare vid bland annat Svenska kyrkans grundkurs vid Älvsby folkhögskola är ett odiskutabelt faktum men om jag varit bra på det kan inte jag bedöma. Det är en fråga för dem som drabbats och jag tror det kan vara skilda bud i saken.

 

På samma sätt är det med frågeledet Kan du prästjobbet fortfarande i praktiken...

Jag tror det. Och hoppas det. Men egentligen är jag inte rätt person att fråga. Offren som kommer i min väg vet bättre. Ser jag rent tekniskt till sådant som att ha reda på snören i Kyrkohandboken så det slipper bli pinsamma prästen-har-tappat-bort-sig-och-bläddrar-förtvivlat-efter-vad-som-nu-skall-ske-pauser fungerar det helt OK. Inte heller tappar jag dopbarn eller blandar ihop döda vid begravningar – vad jag själv märkt. Mot bakgrund av sådant tror jag att jag kan prästjobbet om man nu uttrycker saken så.

Med detta sagt vill jag ändå fortsätta mina skrivfunderingar lite till och påstå:

 

 

I mitt förra liv – jag brukar säga så – var jag komminister. Det betyder med-tjänare och det var på 1980-talet jag levde det livet som "vanlig" präst i underställd befattning i församling. Jag fick vikariera med ansvar för arbetsledning, budget, kvalitetssäkring mm ett par halvår men sökte efter det aldrig att bli kyrkoherde permanent. Uppgifterna är nödvändiga men verkar inte kul alls. Komminister var vad jag menade bäst motsvara tredje prästlöftet i den ordning som användes när jag prästvigdes: "Viljen I bevisa församlingarna trogen och beredvillig tjänst..."

 

Jag minns att jag då och då sedan jag lämnat det direkta församlingsarbetet inriktat på "vanligt folk" och blivit stiftsadjunkt undrade hur den befattningen egentligen förhöll sig till tredje löftet. Jag tröstade mig med att jag nog som personalfortbildare, samordnare och kyrklig internkonsult åtminstone indirekt bevisade församlingarna trogen och beredvillig tjänst fast jag inte jobbade med folk utan med dem som jobbade med folk. Vinnlade mig ändå under stiftsåren att fortsätta att tänka och tala komministiska – alltså den prästdialekt ”riktiga präster” pratar. Jag gjorde detta utifrån idén att språket har makt över tanken och om jag höll mig till det sättet att tala så skulle också min kyrktanke med församlingen i centrum bibehållas. Frestelsen att se och uttrycka saker byråkratiskt central-kanslistiskt fanns där men jag motarbetade för egen del det kyrkliga talfelet.

 

I uppdraget som skolpräst/lärare försvann frestelsen till kanslistiska helt. Målgruppen för arbetet blev på nytt så kallat ”vanligt folk” men nu med tydlig vinkling mot unga vuxna med kanske trasig tidigare skolgång och utan konfirmation eller andra kyrkligheter i ränseln Lektioner, kontakter och samtal om tro och liv har präglats av den situationen och ser jag sakligt på saken tror jag att det påverkat min egen komministiska dialekt en hel del. Inte så att det budskap jag menar skall fram blivit ett annat – bort det! Men ofta har det gällt att på ett enkelt sätt berätta svåra saker – för budskapet om Jesus är ju inte alltigenom en enkel sak. Många invandrare som ännu inte har full tillgång till svenska har blivit ytterligare en faktor som påverkar hur jag talar om vad som är trons centrum – alltså Jesus, Gud som människa, hans offer för oss, uppståndelsen och tron på honom för att komma rätt i relation till Gud osv.

 

Nu när jag under 2013 är tjänstledig från folkhögskolan för att vara komminister i församlingen har jag hamnat mitt i smöret och har min språkligt enkla komministiska som enda gångbara språk vid till exempel dop och begravningar med kontakter innan, konfirmadsamlingar och gudstjänster. Hitintills har jag funnit att det fungerar bra och tror därför att jag någotsånär fort-farande kan prästjobbet. Dock är det inte jag som skall besvara frågan min ungdomsligekumpan ställde förra veckan. Andra bedömer saken bättre.

Jag har varit präst huvvaligen länge. Sedan 11 juni 1978.

Älvsbybo har jag varit ännu längre. Det startade när vi anlände i vår vita Amazon med ett minimalt flyttlass* till vår första gemensamma bostad den 7:e samma månad samma år. Då hade vi varit gifta lång tid – ända sedan den 3:e. Många år har det sedan blivit. Snart 35 stycken. Fast tanken var att det bara skulle bli ett – vilket tarvar en utvikning.

 

I ett anfall av akut fiffighet sökte jag sommaren 1977 som teologie student med ett år kvar till prästvigning att få in en fot i Umeå-området. Det var vår plan, min fästmös och min. Att hamna i Umeå. På så sätt skulle hon kunnat plugga vidare vid universitetet om hon inte skulle få arbete. Vi skulle dessutom hamna så geografisk mitt emellan våra respektive föräldrar som det skulle vara möjligt för Luleåstiftare. Mina svärföräldrar huserade i Uppland, hennes i Luleå. Jag ville också liksom komma en bit från mor och far. Orsaken till den önskan var inte någon sorts kärvhet i relationer utan mer en – vad jag senare fattat helt obefogad – rädsla att mamma och pappas alla polare skulle på nära håll följa mig och min verksamhet som om de inte haft annat att göra. Allt detta hade jag runt nyåret 77-78 nämnt för den dåvarande Luleå-biskopen Stig Hellsten.

 

Någon gång i mars 1978 kom ett å Samariterhemmet i Uppsala förlagt möte med biskopen som hade att ta och då meddela beslut om vart han ville sända – missivera – de 8 nya präster som skulle vigas om sommaren. Vi kallades in i bokstavsordning. Kumpanerna Bostöm, Idegaard, Lindahl, Lindgren, Lundman och Skog försvann i tur och ordning in i ett rum för att få besked om vilka församlingar som var aktuella. Jag hade bara Wingård bakom mig i väntrummet**.

 

Väl inkommen minns jag fortfarande känslan när biskopen sa: Ja, få se nu. Du ville ju komma en bra bit från Luleå. Då du vuxit upp i arbetarstadsdelen Örnäset som är ett andligt sett ganska sekulariserat och tufft område tror jag att du väl skulle passa in i Jukkasjärvi församling med placering i centrala Kiruna.

Han skojar! tänkte jag – vilket var fel tänkt.

Han har hållit kartan upp och ner! tänkte jag vidare – vilket också var fel.

Fast jag har ett annat alternativ också… fortsatte biskopen och ett hoppets ljus tändes i mitt sinne. Lågan slocknade i samma ögonblick som han sa: Överkalix och jag förstod där jag satt att den gode biskopen verkligen använde sig av 60-plusarens rätt att ha ett selektivt minne. Han verkade bara minnas det där om avståndet från Luleå.

 

Kiruna eller Överkalix (här må de som bor där ursäkta mig) kändes då verkligen som Du får bryta höger fot eller vänster fot – men du får välja. Då året var 1978 bjäbbade man inte emot en biskop och det blev bara att börja undersöka Kiruna-arbetsmarknaden – studiemöjligheterna bedömdes som obefintliga – för hon som skulle bli madammen i mitt liv. Arbetsförmedlingen avrådde oss från att komma. Jag skrev till biskopen och vädjade om en annan lösning. Korthugget svar kom: Umeå kan det inte bli! En plötslig vakanssituation har uppkommit i Älvsbyn. Det är mitt sista bud.

OK!! tänkte vi. Kan biskopen gå 40 mil kan vi gå 30. Nog kan vi göra ETT år i Älvsbyn.

Och på det året är vi än…

 

I tjänst, arbete och uppdrag i Älvsby församling blev det tänkta året till 12 innan jag var semester-, studie- och pappaledig under ett år och i den vevan böt tjänst till stiftsadjunkt i Luleå. Efter sex år där slutade jag pendla och började i stället härja på folkhögskolan. Vad gäller boende och liv har det där enda tänkta året sträckts sig ända till den dag som idag är.

 

Som ung församlingspräst hamnade jag mitt i ungdomssmeten. Konfirmander och Kyrkans Ungdom prioriterades av församlingen så till den milda grad att två präster och en församlingsassistent och ibland ytterligare någon reserverades och fick tid för uppdraget. Givetvis blev ungdomsgruppen då stor. Fattas bara annat. Med den resurstilldelningen och att ungdomeriet varit föremål för mångas trägna förböner under lång tid gjorde att vi som jobbade med saken – det här låter gammelfromt men är sant i alla fall – fick nåden att vara de verktyg Gud använde när mångas böner besvarades. Någon annan förklaring kan det inte vara frågan om. Speciellt skickliga var vi ju inte men vi tyckte det var kul och gillade dem vi fick att göra med. Det räcker ganska långt – faktiskt. Och igår högg detta förflutna njutbart mig i ryggen i Högmässan i Älvsby kyrka.

 

Jag hade inte ansvar för gudstjänsten igår. Var ledig – typ. Komministrarna här är tjänstefria två helger av tre men det spelar ju som ingen roll. Gudstjänst firar man ju för att man är kristen, inte för att man jobbar. Jag var alltså där***.

Väl i kyrkan såg jag en lite äldre dam som jag känner igen och med henne uppenbarligen två döttrar varav den ena var konfirmand sådär runt 1980 och sedan med i ungdomsgruppen några år innan det efter gymnasiet blev avflyttning till södderövver liggande orter för arbete, liv och familjebyggande. Vi har inte setts på 20-25 år men möttes igår återigen vid altarringen i kyrkan. Efter postludiet stor kram och ett fantastiskt snack. Precis som om inga år alls gått.

 

Finns någon sensmoral i detta utöver att jag blev på så förtvivlat gott humör? Jag tror det!

 

Till att börja med stärker det min tro och övertygelse att det som sker, görs, äger rum och går av stapeln inne i församlingarna är av avgörande vikt. Likaså spelar det en avgörande roll vad som där inte sker eller blir av. Församlingsliv med gudstjänster och kontakter är det grundläggande, inte beslut i aldrig så många kyrkomöten eller stiftskommitéer eller ens lokala kyrkoråd hur mycket än olika nomineringsgrupper där anser sig vara de enda och trovärdiga alternativet.

 

För det andra stärker det min tro och övertygelse att det för präster är gott att sitta still i båten – alltså förbli länge på en ort. I vart fall har det för min del varit bra. Skulle jag bott någon annanstans skulle jag ju gått miste om mötet och hon som tillfällig hemvändare inte kunnat möta sin gamla prälle.

 

 

Bilden föreställer givetvis inte den tidigare konfirmanden och KU-aren. Några av årets konfirmander skulpterade som ett eget påhitt utanför Johannesgården en snö-Maria samtidigt som – detta var under sportlovet då vi hade ett lägerdygn tillsammans – huvudflocken angrep en stor snödriva och grävde om den till en ute-kyrka. Lämplig bild eftersom det igår var Vår-Fru-dagen.

 

---

* Att flyttlasset var minimalt beror på att vi då inte hade någon gemensamt förvärvad egendom mer än ett fjälltält, två sovsäckar och ett spritkök. Jag hade bott i möblerat studentrum i Flogsta och hon i ett tillika möblerat folkhögskoleinternat på Värmdö öster om Stockholm.

I januari var det val i Israel. Jag beskrev valresultatet den 25:e i inlägget högern försvagad. Det mariga parlamentariska läget har gjort att koalitionsbyggandet och regeringsbildningen dragit ut på tiden men nu verkar det ändå börja bli klart och igår gav ledaren i oppositionstidningen Haaretz en kortfattad framtidsblick. Google gjorde en rå-översättning som jag med hjälp av ett och annat annat översättningsverktyg på nätet samt min egen klurighet sökt putsa till hyfsad svenska. På engelska kan ledaren läsas här.

 

 

 

Hur mycket än den nya Netanyahu-regeringen längtar efter inrikespolitiska förändringar är det dess utrikespolitik som är bekymret.

 

Israels 33:e regering som ska sväras in nästa vecka kommer att skilja sig avsevärt från sin föregångare. Den kommer bara att ha 22 ministrar och då inga utan portfölj och alla ledande ministrar, med undantag för den främste, kommer att vara nya. Två koalitionsledare, Yesh Atids Yair Lapid och Habayit Hayehudis Naftali Bennett, kommer att leda viktiga ekonomiska ministerier – utan politisk erfarenhet.

 

Koalitionen mellan Likud-Beiteinu planerar*. Yesh Atid och Habayit Hayehudi lovar konstitutionella och sociala reformer som höjer spärren till Knesset från 2 till 4 procent, en ny värnpliktslag och att driva igenom en central läroplan för det ultraortodoxa utbildningssystemet. Att Shas och United Torah Judaism lämnats i opposition är tänkt att ändra prioriteringarna och påbörja integrationen av ultraortodoxa in i armén, i värnplikten och arbetsmarknaden.

 

Men hur mycket än den nya Netanyahu-regeringen längtar efter inrikespolitiska förändringar är det dess utrikespolitik som är bekymret. Högern kommer att få en klar majoritet i regeringen och ministerierna med ansvar för planering och byggande på Västbanken, försvar, bostäder, inrikesfrågor och ekonomi har getts till bosättarna och deras politiska allierade.

 

Detta varslar om en samlad insats för att utvidga bosättningarna och stärka den smygande annekteringen av Västbanken. En sådan politik kommer att omintetgöra tvåstatslösningen, förvärra Israels internationella isolering och föreviga konflikten. Läpparnas bekännelse om "förnyade samtal" kommer inte att skyla över skadliga fakta på marken. Extremhögern har blivit betydligt starkare i den tredje Netanyahus regering efter det att Likuds liberala flygel eliminerats. Den processen fullbordades förra veckan i och med att Knessetledamoten Reuven Rivlin sades upp som talman.

 

Ministrarna från Likud, Yisrael Beiteinu och Habayit Hayehudi innebär dåliga nyheter för statens förhållande till den arabiska minoriteten och skyddet för demokratin och friheten att yttra sig och protestera. Den handfull moderata ministrar från Yesh Atid och Hatnuah kommer att axla ett tungt ansvar för att stoppa antidemokratiska lagar inför påtryckningar från sina kollegor på högerkanten som kommer att försöka stärka statens auktoritet och urholka de mänskliga och medborgerliga rättigheterna.

 

---

* Översättningen mycket osäker. Den engelska ”grundtexten” har ordet slate och nätet ger en massa översättningsförslag: täcka med skiffer, bestämma, tillkännage, planera in, göra ned, kritisera.

Det var måndag kväll jag senast skrev något här på bloggen. Egentligen var det inte då ens frågan om ett eget skriveri utan bara en översättning av en utomländsk artikel om den svenska skolan. Författad text ur egen fatabur är det mer än en vecka sedan jag plitade fram. Kanske är det därför dags nu. Börjar liksom bli lite bloggnödig.

När jag ser tillbaka i min kalender finner jag att sedan jag sist skrev har följande hänt förutom att hästpenicillinet jag drack uppenbarligen verkat till hälsans återställande och vädret varit kallt och soligt:

Luleåbiskopens lilla bok Gränslandet nämndes ett par gånger ovan. Jag vill ge den ytterligare några rader. På förlagets hemsida presenteras boken bland annat med dessa ord – observera mina understrykningar:

 

 

Hos en del jag på olika sätt kommit i kontakt med – fler än den ovan omnämnde Dag Sandahl – har boken väckt kritik. Man har framfört uppfattningen att boken är grund, icke-intellektuell och har brister i analys eller liknande. Det kan jag i och för sig hålla med om men begriper inte vad det är att vara upprörd över. Tycker kritiken en liten smula jätteorättvis. Bokens avsikt är tydligt utsagd i det jag strök under och för varje läskunnig är det tydligt att den inte ger sig ut för att vara en stringent teologisk analys skriven för att pressa hjärngymnastiken hos yrkesteologer. Det är lika smart att vara misslynt över att den inte är sådan som att att vara arg på telefonkatalogen för att den inte har uppgifter om folks taxerade inkomst, något man ju måste ha en annan bok för att få veta. Gränslandet är just och enbart en grupp livsberättelse-episoder skrivna för att stimulera enskild eftertanke och samtal i grupper. Givetvis skall den då bedömas som en sådan. I det stycket fungerar den!

 

Till detta tycker jag boken är intressant rent personligen. Jag har känt Hans Stiglund sedan gymnasietidens KGF-läger som gav ungdomar från Luleå och Haparanda och andra orter tillfälle att mötas och tillsammans växa och formas i tro. I Stiglunds livs- och utvecklingsstory känner jag igen mig själv då jag ju faktiskt genomgått en ganska parallell utveckling i många men inte alla uppfattningar och attityder – men det är liksom en bisak.

 

Så käre Bloggläsius: Skaffa och läs boken Gränslandet. Och fundera över dina egna tidigare och nuvarande gränser. Det blir du inte dummare av.

Att ge sig på resa gör att man får nya intryck och ser nya saker– om man är nyfiken. Likaså kan gamla intryck och kända saker och sådant som är hemtamt hamna i ny belysning och genom en annan vinkel börjar se annorlunda ut – men naturligtvis bara om man är en öppensinnad figur.

Resor är bra i självaste verkligheten men också i tanken, alltså fast man är hemma. Jag är själv till kroppen ingen välberest globetrotter men i tanken tar jag mig gärna en tur då och då. Oftast handlar det då om lästrippar av skilda slag i böcker eller på nätet. Ganska regelbundet gör jag därför nätvägen ett litet återbesök till Israel-Palestina. Detta sker främst genom den israeliska oppositionstidningen Haaretz men ibland också meddelst den mer regeringstrogna Jerusalem Post.

Under trippen idag på morgonen fann jag i Jerusalem Post en artikel om den svenska skolan och det svenska utbildningssystemet. Just de sakerna är ju alltid intressanta och för en Älvsbybo som jag är ju saken extra på tapeten i dessa tider genom programserien Rektorerna i SVT – rekommenderas! Att nätvägen då snubbla över hur en israelisk debattör ser på vårt skolsystem blir ju inte helt ointressant. På kvällskvisten valde jag att översätta artikeln. Google gjorde grovgörat och jag finputsade texten. Det engelska originalet hittar man här.

 

 

 

 

Sverige framställs ofta som ett typiskt exempel på ett perfekt socialdemokratiskt samhälle. Israeliska medier och politiker älskar att åberopa Sverige som en jämlik och socialistisk modell som fungerar som åstadkommer ekonomisk tillväxt tillsammans med social jämlikhet.

Sverige fungerar utomordentligt väl enligt "Better Life Index" publicerats av OECD och överträffar Israel i nästan alla kategorier såsom inkomst per capita, bostadsförhållanden, förväntad livslängd, miljö, livstillfredsställelse och utbildning.

Vad gäller utbildningen fick Sverige poängen 8,1 av 10 medan Israel nådde 4,9. Den genomsnittlige svensken är mer utbildad än israelen (18,9 år jämfört med 15,5) och presterar bättre på internationella standardiserade tester. Den genomsnittliga skillnaden i resultat mellan de 20 procent som har högsta och de 20% som de har lägsta inkomsterna är mycket mindre markant än i Israel vilket tyder på att den svenska modellen ger en mer jämlik tillgång till högkvalitativ utbildning än den israeliska.

Hur kommer det sig att svenskarna lyckas utbilda alla sina barn bättre och samtidigt genom utbildningen uppnår en ökad jämlikhet? Sanningen är att Sverige spenderar mer offentliga pengar än Israel per elev men israeliska hushåll betalar mycket mer än de svenska. Av de totala utgifterna för utbildning är det i Israel 22% som inte täcks av regeringen men mindre än 3% i Sverige. Enligt OECD:s statistik, inräknat offentliga och privata utgifter för utbildning (exklusive FoU-kostnader*), spenderar man i Sverige cirka 8% mer per studerande än i Israel.

Skulle en ökning på 8% av offentlig utgifterna för utbildning i Israel föra oss till vad man uppnår i Sverige? Troligen inte såvida vi inte följer det svenska exemplet och inför ett rikstäckande system med skol-peng, något Sverige gjorde 1992.

Skol-peng, även kallad Utbildnings-peng, bygger på en enkel idé som utvecklats av ekonomen Milton Friedman, mottagare av Nobelpriset i ekonomisk vetenskap, och hans hustru Rose. Varje förälder ges ett tillgodohavande (för alla avsikter, en check) utfärdat av regeringen och som motsvarar den genomsnittliga undervisningskostnaden. Den kan användas för att betala vilken skola föräldrarna än väljer och föräldrar kan i och med detta placera sina barn i offentliga eller privata skolor utifrån eget val.

Svenskarna tvingades reformera sitt skolsystem, som varit på tillbakagång sedan 1970-talet, både vad gäller elevernas prestationer och föräldrarnas belåtenhet. Som fortfarande är fallet i Israel var den främsta orsaken till de dåliga resultaten bristen på valmöjligheter i utbildningen. Endast de mycket rika som kunde ha råd att betala den dyra undervisningen i privata skolor och hade möjligheten att välja utbildning för sina barn.

Även om det kanske låter som en liberal idé var införandet av skol-peng i Sverige baserat på den skandinaviska filosofin om social rättvisa och jämlikhet. Man kände att det var orättvist att bara de mest ekonomiskt välbeställda familjerna kunde välja bland utbildningar. Skol-pengs-programmet skapade genom att ge varje svensk frihet att välja skola dessutom en marknad för utbildning.

Nya privata skolor ägda av privata företag eller icke-vinstdrivande organisationer och stiftelser skapades och idag är 16% av de svenska grundskolorna privata, 48% av gymnasieskolorna. Lärarna är anställda och avlönade av skolorna likt alla anställda inom den privata sektorn. De förhandlar sina löner utifrån sin skicklighet som lärare. De kan avskedas om de inte presterar och de kan avancera på löneskalan om de presterar bra.

Konkurrens mellan skolor ledde till nytänkande i både privata och offentliga skolor och förbättringar av de sätt ämnen undervisas på samt hjälp till att öka elevernas prestationer. Faktum är att de svenska städer som har mest konkurrens mellan skolor (mätt som förhållandet mellan privata och offentliga skolor) är de städer där de bästa resultaten nås.

Ekonomerna Anders Böhlmark och Mikael Lindahl fastställde detta resultat i en studie baserad på ett rikstäckande urval. De fann "att den största delen av prestationseffekten (högre poäng hos eleverna) beror på att större konkurrens inom skolsektorn tvingar skolorna att förbättra sin kvalitet."

Även om denna idé fortfarande l kan åta extremt kontroversiell i Israel är den en icke-fråga i Sverige där alla stödjer skol-pengs-systemet som lyckades med att införa konkurrens och sunt förnuft i utbildning i Sverige och som resultat gett ett av de bästa utbildningssystemen i världen.

I Israel skulle stöd för en sådan reform säkerligen komma från unga par. I en undersökning 2011 genomförd av Dahaf på uppdrag av the Jerusalem Institute for Market Studies fann man att 56% av israelerna under 35 menade att kvaliteten på den offentliga utbildningen försämrats de senaste åren. 52% av dem skulle stödja ett skol-pengs-program där statens utbildningsbudget skulle fördelas mellan föräldrarna som skulle välja och finansiera sina barns skola.

Vi får hoppas att våra nya Knesset-medlemmar kommer att ha modet och ambitionen att reformera våra skolor till förmån för våra barn och framtiden för vårt land. Endast en drastisk reform som liknar den svenska kan rädda oss från att bli ett underutbildat land. Det är vi, Bokens folk, skyldiga oss själva och våra kommande generationer.

 

Författaren Corinne Sauer är chef för the Jerusalem Institute for Market Studies (JIMS).

 

---

*  Orden FoU-kostnader är vad Google föreslår till det engelska R&D expenses. Vad det egentligen avser fattar jag inte.

Jag är en människa som nu är en liten smula vemodigt halvkrasslig, något jag berättat om bland annat i förra inlägget som skrevs igår onsdag förmiddag. Förtalte då om att jag om tisdagen fått starkare antibiotika vilket kanske skulle kunna göra susen. Verkar också vara så. Febern vek under gårdagsförmiddagen vilket är en indikation på att kuren tar. Biverkan av penicillin brukar vara viss trötthet och en speed i magen som kräver snabba dasslöpningar. Att döma av dessa bieffekters effekt torde den vidrigt smakande av doktorn ordinerade vattenlösliga pastillen vara ett medel man annars ger sömnlösa elefanter med förstoppning. Såg mig därför ingen annan råd igår om förmiddagen än att söka få en av prästkollegorna i församlingen att överta den begravningsgudstjänst jag var satt på idag torsdag klockan 10. Ville ju inte saken skulle skita sig alldeles. Kollegan – brunetten – såg min nöd och vånda och tog uppdraget vilket gjorde att torsdagen hitintills kunnat framfäktats utan pinsamma intermezzon. Dessutom är febern borta.

 

Med denna triviala hälsorapport torde jag något ha levt upp till bloggportalen Dagens kyrkas presentation av mig: Stig Strömbergsson skriver personligt om livet som skolpräst i Älvsbyn men också om allt möjligt annat. Jag tänker här närmast på orden skriver personligt och allt möjligt annat.

 

Ordet skolpräst i sagda presentation är dock numera inte helt exakt. Tidigare har jag nämnt att jag under 2013 är tjänstledig från det uppdraget på Älvsby folkhögskola i avsikt att efter många år få en time out samt tjäna som komminister i lokalförsamlingen. Februari blev en månad då det var tänkt jag skulle dela mig mellan arbetsplatserna för att fasa ut från den ena och matas in på den andra. På grund av alla febrar kom utfasningen att tippa in i mars månad men idag blev den klar. Den bärbara datorn samt tjänstetelefonen har lämnats in på kontoret. De sista plastmapparna med olika arbetsuppgifter har getts till andra. Telefonsvarare och e-post-konto programmerats med hänvisning till annan person osv. Och arbetsrumsdörren låsts.

 

Nu skall det bli bra att helt kunna fokusera på församlingsuppdraget men ändå skapar det (i och för sig temporära) avslutet på skolan ett visst vemod – fast jag valt det. Arbetet där är viktigt och meningsfullt och – inbillar jag mig – i någon mån också betydelsefullt för en och annan annan. Därför känner jag ett visst vemod och i samband med morgonbönen 8.10 i skolans kapell kände jag detta starkt. Vi är i sanning inte många som brukar morgonböna fyra dagar i veckan men vi är praktiskt taget alltid minst två stycken som tar sig före att innan dagen börjar prata med Gud om skolans elever, personal, kyrkan, samhället, världen och annat och till sist lyssna till en Bibeltext att köra på under dagen*. Jag tror fromt och enfaldigt att det är något som varit, är och må förbli viktigt för skolan som helhet.

 

Efter lunch på skolan tillsammans med madammen i mitt liv blev det ett par eftermiddagstimmar i samråd med församlingskollegor och sedan slog trötthetsbiverkan till och jag för hem**. Skall snart på dopsamtal. I morgon blir det en förberedelsedag. Lördag är det dop och söndag klockan 16 är det Familjegudstjänst i Älvsby kyrka med middag i församlingsgården efteråt. Sedan 18.30 firas Mysteriemässa – lämpligt den söndag som har temat Livets bröd.

 

---

*  Den rutinen finns (ännu) inte i församlingens arbetslag, något jag tror mest beror på att man där har så varierande starttider på dagen.

**  Magen har hela dagen varit hyfsat snäll.

Den tjugoförsta förra månaden gnölade jag i det självömkansfyllda inlägget skitless! något litet om att jag tagit feberåterfall under hela februari. Inlägget pryddes av en deppig katten Gustav – en bild. Jag förtalte ävenledes att jag då ordinerats bakteriefientliga medikamenter till infektioners bekämpande och att allt därmed skulle kunna fixa till sig.

 

Började således knapra piller. Febern försvann och jag kunde både jobba, blogga och kalasa som här å bloggen berättats och efter 10 dagar, alltså i söndags, var medicinasken tömd. Glad såsom fågeln i morgonstunden till verkstaden med bilen måndag strax efter sju och sedan arbete växelvis å pastorsexp och folkhögskola. Kändes som en effektiv måndag som ändå ändades i feber. Tittade på avsnittet Game of Thrones liggandes i soffan med mer än trettioåtta.

 

Vårdcentralsbesök tisdag förmiddag. Tuffare antibiotika som följd. Och jag är skitlessare!

Likt förra helgen blev det en Luleåresa också detta veckoslut. Faktiskt i rent skit- och grisväder. Efter den senaste tidens blidväder med upp mot nästan 10 +grader i februari har vintern tagit ett återfall nu i mars. Bra! Vårvärme, snösmältning och blask är inget för en norrbottning. Kyla och snö skall det vara.

 

Reseanledningen antydde jag i förrförra inlägget första mars. Barnbarnet Tyra skulle firas efter alla konstens regler enär hon nu blivit tre fingrar fyllda. Släktträff igen. Gammelmormor och gammelmorfar, mormor och morfar, farmor och farfar (alltså jag), morbror, farbror, en Luleåboende faster med fästman samt den fjällboende fastern som firandet till ära tillfälligt lämnat sin pistarbetande sambo för att hedra jubilaren. Till denna skara givetvis födelsedagsbarnets lillebror och föräldrar. Ganska stimmigt faktiskt.

Men i morgon blir det än stimmigare. Då skall det bli barnkalas med fiskdamm och allt tillsammans med Tyras kompisarna som alla bär namn typ Selma, Tilde, Agnes eller liknande. Hela ålderdomshemmet på plats.

 

Halv snöstorm var det när vi for in och hel hade det blivit inför hemresan. Snörök så väldeliga och ingen sikt. Inte heller någon trafik åt vårt håll så det blev att spåra i en dm vinddriven nysnö längs riksväg 94. En bra vinterdag!

 

Födelsedagskalaset är helt kort filmdokumenterat här.

 

Jag gissar att det finns djupa filosofier om hur språket blir det instrument som gör att vi människor kan strukturera och ordna tillvaron till någon slags begriplig helhet. Alltså rent psykologiskt vad gäller perception å begrepp å grejer. Sådana filosofier har jag i nämnvärd omfattning varken läst eller själv filosofat kring. Tror ändå att det är viktiga saker att fundera över – alltså hur språkbruk, tanke och verklighet hör samman. För det gör det!

 

Genom sina ord skapade Gud världen. Bibelns första kapitel ger den tanken. Hebreerbrevet går vidare i kapitel 11 vers 3: ...världen har formats genom ett ord från Gud och det vi ser har inte blivit till ur något synligt.

Guds makt att bara genom att säga skapa helt nytt ur intet har inte vi. Det kan bara Gud. Ändå kan ändå våra ord i någon mån forma verkligheten. Språket har en makt över tanken – typ. Det vi säger speglar hur vi ser saker och ting – inte sällan otänkt*. Kanske röjer det vi säger också något undermedvetet – vad vet jag.

 

I söndags hälsades jag i alla fall Välkommen till församlingen.

Det var i slutet av gudstjänsten det skedde. Vänligt, ärligt, hjärtlig, positivt med åtföljande blomsterkvast. Helt OK. Ingen skugga skall falla över någon välkomnare. Ändå funderar jag på i vad mån det otänkt sagda döljer en otänkt tanke som man kanske lite slarvigt befäster med otänkt tal. I detta fall att ordet församlingen i meningen Välkommen till församlingen.

 

Älvsby församling har jag tillhört sedan sommaren 1978. Funnits här hela tiden. Bott på orten, alltså i församlingen om man tänker den geografiskt.

Genom alla år har jag firat gudstjänst regelbundet med min stjärt vanligtvis placerad antingen längst till höger på bänken längst fram på högra sidan i orgelkorsarmen precis under den vridbara psalmtavlan eller mitt emot tvärs över kyrkorummet i den andra korsarmen. Där – fast jag nog också testat andra platser – har jag befunnit mig och så funnits med i församlingen om man menar gemenskapen av döpta som firar gudstjänst.

Med start sommaren 1978 var jag i 12 år anställd med uppdrag att leda församlingens gudstjänst och en del andra uppgifter men det är ju som en annan sak. Jag har ju fortsatt att tillhöra församlingen också de 22 år som gått sedan jag avskedspredikade.

 

Nu hälsades jag Välkommen till församlingen. Hemfaller åt språkligt petimeteri tror jag det i alla sina goda avsikter var lite otänkt formulerat. Uppenbart avsåg man ju att hälsa mig välkommen till att vara komminister i församlingen, alltså en anställd och avlönad medarbetare. Då bör man säga så. Risken finns ju annars att personer som sitter i kyrkan bibringas uppfattningen att det är de anställda (och förtroendevalda) som är själva församlingen och de själva något annat. Besökare typ. Eller än värre: publik. Kanske finns till och med risken att anställda (och förtroendevalda) ser på sig själva just som församlingen – vilket skulle strida mot all god teologi tillika Kyrkoordningen.

 

Tro inte här att jag vill hänga ut Älvsby-folket speciellt. Bort det! Att lite otänkt prata så att ordet församling kan komma att betyda en inre krets, inte döpta och de som som firar gudstjänst, är ganska vanligt i Svenska kyrkan. Det faller sig ofta naturligt både hos dem som tillhör så kallat inre kretsar och dem som vet att de inte gör det. Icke desto mindre är det mitt i det vänliga och positiva ändå lite otänkt tänkt.

 

I vart fall är jag nu högtidligen och vederbörligen välkomnad och känner mig också så. Veckan har inneburit halvtid i församlingen och då bland annat ett lägerdygn med konfirmander. Dock undrar jag stillsamt om liggunderlag och sovsäck i ett stort rum tillsammans med ungdomar som aldrig håller käft är en lämplig arbetsmiljö för gamla farbröder som jag – fast det är både kul och meningsfullt.

 

---

*  Bakom den försvenskade formen finns ett dialektalt uttryck som enligt lexikonet Pitemålet – ållt mila àagg å ööx uttalas åotääntj eller åotäänkt med nasalt n-ljud. Det betyder inte att något är illa tänkt eller elakt tänkt utan bara att det inte är tänkt alls – alltså otänkt.

Idag den första mars är en speciell dag i tre avseenden värda att nämna hasteligen och korteligen. Jag går från det mer allmänna och ganska ovidkommande till vad som är mer speciellt och betydligt viktigare.

 

För det första finns idag inte någon påve i den romersk-katolska kyrkan. Benedictus XVI aviserade ju för en tid sedan att han lägger ner sitt påvande i tanken att någon yngre och starkare skall ta vid i dessa krävande tiden. Ingen påve första mars. Vakant.

 

För det andra finns idag inte någon skolpräst i tjänst å Älvsby folkhögskola. Stig I – alltså jag – sökte, fick och tog visstidsanställning som komminister i lokalförsamlingen under 2013 och detta med tjänstledighet från skolan. Redan i januari – före påven – aviserade jag detta. Från och med idag har saken fått genomslag. Delningen mellan halvtid på vardera stället under februari är ett passerat stadium. Ingen skolpräst första mars. Vakant – för en tid.

 

För det tredje fyller jag den första mars 2013 tre år i rollen och uppdraget att vara farfar. Kejsarinnan Tyra I föddes för tre år sedan. I morgon, den andra, blir det barnkalas i Luleå.

 

Så nog är första mars 2013 ett viktigt datum.