stigstrombergsson

I inlägget boken gränslandet skrev jag om vad som hade hänt sedan jag skrev sist – innan jag berörde själva boken. Jag berättade då att en gammal ungdomsligekumpan frågat på Facebook där jag gjort en så kallad statusuppdatering om en del gudstjänster: Kan du prästjobbet fortfarande i praktiken, eller är du bara bra på att föreläsa om det för blivande präster och diakoner? Till den frågan lovade jag ett blogginlägg i saken. Då jag tycker det är viktigt att hålla ord är det vad som kommer nu.

 

I kompisens fundering finns en hake som gör frågan något svårbesvarad: ...eller är du bara bra på att föreläsa om det för blivande präster och diakoner?

Inte vet jag om jag är bra på att föreläsa och på annat sätt framställa vad det är att vara präst. Att jag fått göra sådant i uppdraget som lärare vid bland annat Svenska kyrkans grundkurs vid Älvsby folkhögskola är ett odiskutabelt faktum men om jag varit bra på det kan inte jag bedöma. Det är en fråga för dem som drabbats och jag tror det kan vara skilda bud i saken.

 

På samma sätt är det med frågeledet Kan du prästjobbet fortfarande i praktiken...

Jag tror det. Och hoppas det. Men egentligen är jag inte rätt person att fråga. Offren som kommer i min väg vet bättre. Ser jag rent tekniskt till sådant som att ha reda på snören i Kyrkohandboken så det slipper bli pinsamma prästen-har-tappat-bort-sig-och-bläddrar-förtvivlat-efter-vad-som-nu-skall-ske-pauser fungerar det helt OK. Inte heller tappar jag dopbarn eller blandar ihop döda vid begravningar – vad jag själv märkt. Mot bakgrund av sådant tror jag att jag kan prästjobbet om man nu uttrycker saken så.

Med detta sagt vill jag ändå fortsätta mina skrivfunderingar lite till och påstå:

 

 

I mitt förra liv – jag brukar säga så – var jag komminister. Det betyder med-tjänare och det var på 1980-talet jag levde det livet som "vanlig" präst i underställd befattning i församling. Jag fick vikariera med ansvar för arbetsledning, budget, kvalitetssäkring mm ett par halvår men sökte efter det aldrig att bli kyrkoherde permanent. Uppgifterna är nödvändiga men verkar inte kul alls. Komminister var vad jag menade bäst motsvara tredje prästlöftet i den ordning som användes när jag prästvigdes: "Viljen I bevisa församlingarna trogen och beredvillig tjänst..."

 

Jag minns att jag då och då sedan jag lämnat det direkta församlingsarbetet inriktat på "vanligt folk" och blivit stiftsadjunkt undrade hur den befattningen egentligen förhöll sig till tredje löftet. Jag tröstade mig med att jag nog som personalfortbildare, samordnare och kyrklig internkonsult åtminstone indirekt bevisade församlingarna trogen och beredvillig tjänst fast jag inte jobbade med folk utan med dem som jobbade med folk. Vinnlade mig ändå under stiftsåren att fortsätta att tänka och tala komministiska – alltså den prästdialekt ”riktiga präster” pratar. Jag gjorde detta utifrån idén att språket har makt över tanken och om jag höll mig till det sättet att tala så skulle också min kyrktanke med församlingen i centrum bibehållas. Frestelsen att se och uttrycka saker byråkratiskt central-kanslistiskt fanns där men jag motarbetade för egen del det kyrkliga talfelet.

 

I uppdraget som skolpräst/lärare försvann frestelsen till kanslistiska helt. Målgruppen för arbetet blev på nytt så kallat ”vanligt folk” men nu med tydlig vinkling mot unga vuxna med kanske trasig tidigare skolgång och utan konfirmation eller andra kyrkligheter i ränseln Lektioner, kontakter och samtal om tro och liv har präglats av den situationen och ser jag sakligt på saken tror jag att det påverkat min egen komministiska dialekt en hel del. Inte så att det budskap jag menar skall fram blivit ett annat – bort det! Men ofta har det gällt att på ett enkelt sätt berätta svåra saker – för budskapet om Jesus är ju inte alltigenom en enkel sak. Många invandrare som ännu inte har full tillgång till svenska har blivit ytterligare en faktor som påverkar hur jag talar om vad som är trons centrum – alltså Jesus, Gud som människa, hans offer för oss, uppståndelsen och tron på honom för att komma rätt i relation till Gud osv.

 

Nu när jag under 2013 är tjänstledig från folkhögskolan för att vara komminister i församlingen har jag hamnat mitt i smöret och har min språkligt enkla komministiska som enda gångbara språk vid till exempel dop och begravningar med kontakter innan, konfirmadsamlingar och gudstjänster. Hitintills har jag funnit att det fungerar bra och tror därför att jag någotsånär fort-farande kan prästjobbet. Dock är det inte jag som skall besvara frågan min ungdomsligekumpan ställde förra veckan. Andra bedömer saken bättre.