stigstrombergsson

Jag har varit präst huvvaligen länge. Sedan 11 juni 1978.

Älvsbybo har jag varit ännu längre. Det startade när vi anlände i vår vita Amazon med ett minimalt flyttlass* till vår första gemensamma bostad den 7:e samma månad samma år. Då hade vi varit gifta lång tid – ända sedan den 3:e. Många år har det sedan blivit. Snart 35 stycken. Fast tanken var att det bara skulle bli ett – vilket tarvar en utvikning.

 

I ett anfall av akut fiffighet sökte jag sommaren 1977 som teologie student med ett år kvar till prästvigning att få in en fot i Umeå-området. Det var vår plan, min fästmös och min. Att hamna i Umeå. På så sätt skulle hon kunnat plugga vidare vid universitetet om hon inte skulle få arbete. Vi skulle dessutom hamna så geografisk mitt emellan våra respektive föräldrar som det skulle vara möjligt för Luleåstiftare. Mina svärföräldrar huserade i Uppland, hennes i Luleå. Jag ville också liksom komma en bit från mor och far. Orsaken till den önskan var inte någon sorts kärvhet i relationer utan mer en – vad jag senare fattat helt obefogad – rädsla att mamma och pappas alla polare skulle på nära håll följa mig och min verksamhet som om de inte haft annat att göra. Allt detta hade jag runt nyåret 77-78 nämnt för den dåvarande Luleå-biskopen Stig Hellsten.

 

Någon gång i mars 1978 kom ett å Samariterhemmet i Uppsala förlagt möte med biskopen som hade att ta och då meddela beslut om vart han ville sända – missivera – de 8 nya präster som skulle vigas om sommaren. Vi kallades in i bokstavsordning. Kumpanerna Bostöm, Idegaard, Lindahl, Lindgren, Lundman och Skog försvann i tur och ordning in i ett rum för att få besked om vilka församlingar som var aktuella. Jag hade bara Wingård bakom mig i väntrummet**.

 

Väl inkommen minns jag fortfarande känslan när biskopen sa: Ja, få se nu. Du ville ju komma en bra bit från Luleå. Då du vuxit upp i arbetarstadsdelen Örnäset som är ett andligt sett ganska sekulariserat och tufft område tror jag att du väl skulle passa in i Jukkasjärvi församling med placering i centrala Kiruna.

Han skojar! tänkte jag – vilket var fel tänkt.

Han har hållit kartan upp och ner! tänkte jag vidare – vilket också var fel.

Fast jag har ett annat alternativ också… fortsatte biskopen och ett hoppets ljus tändes i mitt sinne. Lågan slocknade i samma ögonblick som han sa: Överkalix och jag förstod där jag satt att den gode biskopen verkligen använde sig av 60-plusarens rätt att ha ett selektivt minne. Han verkade bara minnas det där om avståndet från Luleå.

 

Kiruna eller Överkalix (här må de som bor där ursäkta mig) kändes då verkligen som Du får bryta höger fot eller vänster fot – men du får välja. Då året var 1978 bjäbbade man inte emot en biskop och det blev bara att börja undersöka Kiruna-arbetsmarknaden – studiemöjligheterna bedömdes som obefintliga – för hon som skulle bli madammen i mitt liv. Arbetsförmedlingen avrådde oss från att komma. Jag skrev till biskopen och vädjade om en annan lösning. Korthugget svar kom: Umeå kan det inte bli! En plötslig vakanssituation har uppkommit i Älvsbyn. Det är mitt sista bud.

OK!! tänkte vi. Kan biskopen gå 40 mil kan vi gå 30. Nog kan vi göra ETT år i Älvsbyn.

Och på det året är vi än…

 

I tjänst, arbete och uppdrag i Älvsby församling blev det tänkta året till 12 innan jag var semester-, studie- och pappaledig under ett år och i den vevan böt tjänst till stiftsadjunkt i Luleå. Efter sex år där slutade jag pendla och började i stället härja på folkhögskolan. Vad gäller boende och liv har det där enda tänkta året sträckts sig ända till den dag som idag är.

 

Som ung församlingspräst hamnade jag mitt i ungdomssmeten. Konfirmander och Kyrkans Ungdom prioriterades av församlingen så till den milda grad att två präster och en församlingsassistent och ibland ytterligare någon reserverades och fick tid för uppdraget. Givetvis blev ungdomsgruppen då stor. Fattas bara annat. Med den resurstilldelningen och att ungdomeriet varit föremål för mångas trägna förböner under lång tid gjorde att vi som jobbade med saken – det här låter gammelfromt men är sant i alla fall – fick nåden att vara de verktyg Gud använde när mångas böner besvarades. Någon annan förklaring kan det inte vara frågan om. Speciellt skickliga var vi ju inte men vi tyckte det var kul och gillade dem vi fick att göra med. Det räcker ganska långt – faktiskt. Och igår högg detta förflutna njutbart mig i ryggen i Högmässan i Älvsby kyrka.

 

Jag hade inte ansvar för gudstjänsten igår. Var ledig – typ. Komministrarna här är tjänstefria två helger av tre men det spelar ju som ingen roll. Gudstjänst firar man ju för att man är kristen, inte för att man jobbar. Jag var alltså där***.

Väl i kyrkan såg jag en lite äldre dam som jag känner igen och med henne uppenbarligen två döttrar varav den ena var konfirmand sådär runt 1980 och sedan med i ungdomsgruppen några år innan det efter gymnasiet blev avflyttning till södderövver liggande orter för arbete, liv och familjebyggande. Vi har inte setts på 20-25 år men möttes igår återigen vid altarringen i kyrkan. Efter postludiet stor kram och ett fantastiskt snack. Precis som om inga år alls gått.

 

Finns någon sensmoral i detta utöver att jag blev på så förtvivlat gott humör? Jag tror det!

 

Till att börja med stärker det min tro och övertygelse att det som sker, görs, äger rum och går av stapeln inne i församlingarna är av avgörande vikt. Likaså spelar det en avgörande roll vad som där inte sker eller blir av. Församlingsliv med gudstjänster och kontakter är det grundläggande, inte beslut i aldrig så många kyrkomöten eller stiftskommitéer eller ens lokala kyrkoråd hur mycket än olika nomineringsgrupper där anser sig vara de enda och trovärdiga alternativet.

 

För det andra stärker det min tro och övertygelse att det för präster är gott att sitta still i båten – alltså förbli länge på en ort. I vart fall har det för min del varit bra. Skulle jag bott någon annanstans skulle jag ju gått miste om mötet och hon som tillfällig hemvändare inte kunnat möta sin gamla prälle.

 

 

Bilden föreställer givetvis inte den tidigare konfirmanden och KU-aren. Några av årets konfirmander skulpterade som ett eget påhitt utanför Johannesgården en snö-Maria samtidigt som – detta var under sportlovet då vi hade ett lägerdygn tillsammans – huvudflocken angrep en stor snödriva och grävde om den till en ute-kyrka. Lämplig bild eftersom det igår var Vår-Fru-dagen.

 

---

* Att flyttlasset var minimalt beror på att vi då inte hade någon gemensamt förvärvad egendom mer än ett fjälltält, två sovsäckar och ett spritkök. Jag hade bott i möblerat studentrum i Flogsta och hon i ett tillika möblerat folkhögskoleinternat på Värmdö öster om Stockholm.