hur blev det? – två
Till inlägget hur blev det? skrev Luleå-kollegan Bosse Nordin en kommentar:Skulle vara av intresse att få en liten liturgisk analys nu då vi ändå i och med det nya handboksförslaget befinner oss i en slags liturgisk nedrustningstid. Gissar att ordningen du följde, vad det liturgiska innehållet beträffar, var fattigare än 86 års handbok, men bättre än det mesta i handboksförslaget.
Jag väljer att ge ett svar med ett eget separat inlägg – detta. Texten är samma text som fanns på de två sista sidorna i den 8-sidiga agendan jag gjorde till gudstjänsten och är ett försök att för dem som var i kyrkan ge lite information om en del av Svenska kyrkans liturgihistoria.
1813 – om gudstjänst och annat
Om man söker på Internet kring olika saker får man ofta olika artiklar och hemsidor som tips, inte minst på Wikipedia. Under rubriken ”Kyrkohandbok” finns där följande text – ett utdrag.
Beskrivningar av hur olika gudstjänster skall eller brukar gå till finns från kyrkans hela historia. Den äldsta kyrkohandboken kan sägas vara Didaché från c:a 100 e.Kr. Genom kyrkohistorien har införandet av nya kyrkohandböcker ofta lett till konflikter.
Gregorius den stores liturgiska samlingsverk Sacramentium från 500-talet kom att spela en betydande roll för kyrkohandböckerna. Under medeltiden tillkom en mängd liturgiska böcker, vilka delvis var beroende av den gamla traditionen. För att skapa större likformighet utgav Pius V 1570 Rituale romanum, reviderat 1604. (…)
Inom den protestantiska kyrkan inledde Martin Luther utarbetandet av en egen kyrkohandbok, som resulterade i Von ordenung gottis dienst ynn der gemeyne (1514), Formula missæ (1524) och Deutsche Messe (1526).
I Sverige utgav Olaus Petri 1529 Een handbock påå swensko. Ther doopet och annat mera vthi ståår och 1531 Then swenska messan. Dessa skrifter byggde huvudsakligen på svensk medeltida tradition och Luthers skrifter. Nya upplagor medförde flera ändringar. Kyrkolagen 1572 ingrep även på det liturgiska området. Häftiga strider fördes om Johan III:s så kallade "Röda bok" 1576, som grep tillbaka på romersk-katolska kyrkobruk. Vid Uppsala möte 1593 bestämdes, att åtskilliga kyrkobruk skulle borttas. Efter omfattande förarbeten utkom 1614 Handbook ther vthi är författadt huruledes gudztiensten med christlige ceremonier och kyrkiosedher, vthi wåra swenska församlingar skal bliffua hållin och förhandlad.
Starka reformkrav restes snart, vilket resulterade i 1693 års Kyrkohandbok, vilken kom att gälla över 100 år. Önskemål om en ny Kyrkohandbok resulterade i Kyrkohandboken av år 1811.
Så långt Wikipedias text om gudstjänstordningar i allmänhet.
Ser man till den lokala situationen när Älvsby kyrka togs i bruk bör det ha varit Den Svenska Messan ur 1693 år Kyrkohandbok som folk i praktiken visste om och kunde delar av. Då – till skillnad från nu – försågs inte var och en som kom till gudstjänsten med olika former av tryckta agendor och program. Man lärde sig – då som nu – gudstjänsten genom att regelbundet fira den. Under 1700-talet var det en plikt att om man bodde på mindre än en mils avstånd infinna sig i kyrkan varje söndag, om man hade mindre än två mil var annan osv. För dem som bodde i Älvsby socken betydde det att man på grund av avståndet till Öjebyn bara reste för att fira gudstjänst vid de stora helgerna, kanske 4-8 gånger per år. Effekten bör ha varit att endast de äldre som hunnit göra många kyrkresor var bekanta med gudstjänstens uttryckssätt men att de unga ännu inte ännu inte hunnit lära sig. Allt detta gäller då det som måste ha uppfattats som ”den gamla ordningen”, den från 1693. Ingen, utom möjligen prästen som ledde gudstjänsten, hade haft praktiska möjligheter att 1813 hunnit bli bekant med den gudstjänstform som stadgades i den nya Kyrkohandboken som tagits i bruk Första Advent 1811.
Vad man tänkte när man mötte de nya gudstjänstformerna i den nya (inte helt färdiga) kyrkan går bara att spekulera kring. Några upplevde säkert de ord och formuleringar positivt som vackra, rentav poetiska, och i takt med tidens tänkande. Andra kan ha upplevt att det nya saknade den gamla ordningens kärva språk och lite barska lutherdom.
Att anta att tankarna gick i de riktningarna är inte helt grundlöst. Det ideal som präglat 1693 års Kyrkohandbok var just allvar, central kristen (luthersk) lära och kontinuitet med äldre svenska gudstjänster – vilka i sin tur stod i samband med gudstjänsten som den firats på latin under den katolska tiden. 1811 års Kyrkohandbok å sin sida markerade ett uppbrott ur detta gamla och hade i stället i viss mån upplysningstidens tänkande som ideal. Ritualerna färgades av vad man brukar kalla Neologin – den nya läran – och skulle spegla de kulturella framsteg, de moderna tankar och ”den odling” som i tankar och samhälle präglade både Sverige och Europa årtiondena före och efter sekelskiftet 1800.
Man kan nog därför beskriva gudstjänstsituationen 1813 som en spänning mellan en folklig mer klassisk kristen tro utifrån 1693 års Kyrkohandbok, 1689 års förklaring till Luthers lilla Katekes och 1695 års Psalmbok å den ena sidan, och å den andra en mer akademisk och centralkyrklig modernare tro uttryckt den Lindblomska katekesen från 1810 samt 1811 års Kyrkohandbok. När man senare 1819 också ersatte 1695 års Psalmbok med den så kallat Wallinska kom med tiden under 1800-talet all denna ”nylära” att väcka en del reaktioner. Främst den nya ordningen vid dop medförde att det till och med på sina håll – inte minst i Piteå – bildades separatistiska rörelser även om det över lag inte tog sig så drastiska uttryck. Dock kan man se de nya förslag till kyrkohandböcker som kom bland annat 1854 och 1856 som ett svar på reaktionerna.
1868 omarbetades delar av Kyrkohandboken och förnyade revisionskrav ledde fram till att man 1894 antog en ny. Inte heller denna kom att gälla någon längre tid – bara till 1917. Ett nytt förslag till Kyrkohandbok kom sedan 1926 men godkändes inte. En ny Kyrkohandbok antogs istället 1942 och jämfört med 1811 kan den sägas innebära ett visst läromässig, dock inte språkligt, återvändande det som var före Neologin. 1986 kom så den nuvarande Kyrkohandboken som behöll den inriktningen och dess-utom karaktäriseras av att inslag och aspekter från det ekumeniska arbetet i Kyrkornas Världsråd och andra internationella kontakter kommit med. Redan 2000 fanns ett förslag på en revision av den handboken men förslaget avslogs av Kyrkomötet. För närvarande provar många församlingar ett nytt förslag till ny Kyrkohandbok som man avser att ta beslut om senast 2015.
Detta var den text som fanns i agendan.
Med det sagt tycker jag att Bosses gissning att 1811 års Kyrkohandbok var fattigare än den från 1986 är en väldigt lyckad gissning. Allt reformarbete sedan 1811 har, förutom att uppdatera ordningar rent språkligt, till innehållet gått i restaurerande riktning och 1942 var man någotsånär tillbaka till 1690-talet. 1986 vidgades perspektivet främst i Nattvardliturgin med allmänkyrkligt och ekumeniskt material. En fortsatt ”upprustning”!
I det förslag till ny Kyrkohandbok som nu är på tapeten och prövas i många församlingar finns en uppsjö alternativ till böner och ordningar som gör att man mycket väl i framtiden kan ligga mycket nära 1986 men också göra allt mycket annat av rejält dåligt slag. Är man inte skarp i sin analys finns det en risk att man i sin strävan att vara språkligt och kommunikativt nydanande aningslöst – eller uppsåtligt – ”rustar ner” det som skall stå i samklang med och uttrycka Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära. Vad gäller huvudgudstjänster finns den risken. Vad gäller ordningen för dop innebär förslaget betydligt allvarligare avsteg från allmänkyrklig tro – liksom det var 1811. Vad jag anser i den saken kan man läsa i 6 blogginlägg med rubriken dopkonvent och en siffra, alla i oktober 2012.
skärpning stig!!
Den sista månaden har det blivit glesare mellan blogginläggen än vad det brukar vara. Bara 8 skriverier på 31 dagar. 9 med detta inlägg. Kanske blir det ett till ikväll. Oaktat detta är det faktiskt bara ungefär halvfart mot hur det brukar vara. Vad det bror på är inte lätt att säga. Gissar att det är både mycket och litet, kanske rentav – fast det låter kryptiskt – mycket av litet.Mycket av min tid och mitt engagemang de senaste månaderna har kretsat kring att verka som präst i Älvsby församling – givetvis då med semestern oräknad. Ur den lilla eller ganska smala sektorn av tillvaron finns det en jättemassa att fundera kring och berätta om, sådant som sker och som planeras skall ske. Det skulle därifrån kunna bli mycket av litet men då jag inte vill att min blogg skall bli en alltför enfrågeinriktad har jag hållit tillbaka skriverier kring detta. Samtidigt har jag upplevt att det utanför församlingens hank och stör funnits lite eller ingenting som inspirerat mig att blogga – eller varit någotsånär lätt att blogga om.
- Ser man till de olika kategorier jag sorterar mitt tangentbordsknapprande under finns det naturligtvis alltid sådant av Allmänt slag – väder, vind, fotboll eller annat. Sådant sker ju men har inte provocerat nämnvärda ordmängder denna sommar.
-
Min Bloggpolicy ligger fast.
-
Exe-geten bräker nuförtiden bara sparsamt. Annat kan det bli framöver. Jag planerar att när höstmörkret börjar falla ge mig i kast med Paulus brev till församlingen i Efesus och sedan till någon annan ort men igång med det är jag inte än.
-
Att jag som Farfar funderar kring mina barnbarn är oerhört sant men skulle jag skriva om allt som händer och sägs kring de små bleve bloggen definitivt en-ämnig sådan. Jag har därför vinnlagt mig om att motverka den akuta skrivklådan i just det ämnet fast jag kunnat bli hur lyrisk och mångordig som helst kring de små.
-
Vad gäller Folkhögskola är jag ju tjänstledig därifrån så på den fronten händer nästan inget som berör mig. Dessutom har ju skolan sommaruppehåll nu – i vart fall när det gäller sådan verksamhet som rent fysiskt är lokaliserad till lokalerna här i Älvsbyn.
-
Församling skulle kunna svälla över alla ramar. Lokalt fyller kyrkan 200 år och om 1½ månad är det kyrkoval och tillsammans skulle det ju kunna bli hur mycket att skriva som helst – men jag vill ju inte som ovan nämnts att min blogg skall bli en-kyrklig.
-
Lokalsamhället – inte mycket att skriva om.
-
Nygammalt är en kategori jag inte kommit att använda i den omfattning jag trodde. Tanken var att repriser av gamla inlägg skulle kompensera skrivtorka men det har fram till nu bara stannat vid en tanke.
-
Inte minst situationen i Mellanöstern – men även annat – har dominerat kategorin Politik och ser man till händelserna där skulle mycket kunna skrivas. Det blodiga inbördeskriget i Syrien fortsätter även om media tappat intresset. Bombdåd och annat i Irak likaså. I Egypten är landets första valda president avsatt genom militärens försorg och framtiden där kan man bara sia om – och hysa farhågor kring. Vad gäller situationen Israel-Palestina har USA:s utrikesminister senaste halvåret farit runt som en fis i en påse för att få parterna till att förhandla. I denna vecka har sonderande möten ägt rum och det är något att hoppas på och be för att Abbas och Nethanyahu kan vara sådana statsmän att man börjar beträda en väg som kan leda till att ockupationen upphör och fred skapas.
-
Predikan mm har det ju inte i semestertider blivit så mycket av.
-
Predikaren 12:12 om böcker av skilda slag har också smält bort i sommarvärmen.
-
I juni blev det en väldans massa inlägg i kategorin Speciella resor men juli har mest varit på hemmaplan.
-
Studier för betyg eller andra meriter ägnar jag mig inte åt.
Sporadiskt bloggande medför färre läsare – statistiken visar detta. I någon mening spelar det väldigt liten roll för mig. Jag skriver ju främst för att för mig själv formulera tankar och uppfattningar, inte för att roa eller oroa andra. Fast det är ju kul om det man skriver läses...
Så det blir mer i augusti!
det milda vanvettets tid
Rubriken ovan – det milda vanvettets tid – kan leda tankarna till det stundande kyrkovalet. Det är ungefär 1½ kvar till dess och ingen valrörelsen synes än – ej heller stjärnorna de blänka. Fast det senaste beror mest på att strax under polcirkeln där vi bor synes över huvud taget inga stjärnor i de ljusa sommarnätter som nu råder. Men det är inte det jag ger beteckningen det milda vanvettets tid! I stället är det barnbarnens framfart. En treåring och en ettåring förmår ju förvandla den mest välordnade medelklasstillvaro till ett skränigt aktivt mycket underhållande kaos. Ta till exempel den lille! Matfriskare parvel får man leta efter. Han vill inte bara äta sig mätt. Det vore för prosaiskt. Han vill äta sig less! Det är ju bara SÅ kul att äta. Gröt. Potatis, krubb av allehanda slag, jordgubbar, skogshallon, blåbär, glass. Tom tallrik leder till avgrundsvrål! Ynglingen artikulerar inte speciellt väl men det står ändå till 100 procent klart vad han menar: Det finns ju kvar på faten och i skålarna! Glass eller kallpotattis spelar ingen roll. Hit med joxet era skitstövlar!
Full fart med andra ord. Storlycka för farfar och farmor. Och det menar jag faktiskt! Fyra barn och två barnbarn – såhär långt – är en rikedom som ibland gör mig rent gråtmild – faktiskt!
Med detta sagt kan nämnas att i jobbet drar det nu ihop sig till storbrackabaluns. Förra söndagen – som jag har berättat – uppmärksammades kyrkans 200-års-jubileum med en speciell gudstjänst i ”gammal” ton. I övermorgon firas själva Jubileumshögmässan i Älvsby kyrka. Biskopen kommer och en del som tidigare ingått i arbetslaget. Smörgåstårta efter gudstjänsten. Alltsammans höjdpunkten – men inte slutpunkten – på 200-års-jubileet. I den gudstjänsten har jag ingen direkt uppgift – mer än att vara där.
Helgerna efter – både första och andra helgen i augusti – ansvarar jdock ag för gudstjänsterna i församlingens huvudkyrka. Tankar om 10:e och 11:e efter Trefaldighet mottages tacksamt men allt detta skjuter jag framför mig. Tyra (3) och Adrian (1) är här med sin fader – modern jobbar – och vår gubbe- och gummatillvaro konverteras till det milda vanvettets tid. Kul!
hur blev det?
Hur blev ”gammelgudstjänsten”? Alltså den specielle gudstjänst jag skrev om i förra inlägget och som firades i förrgår? Inte vet jag om du, noble Bloggläsius, ställer den frågan men jag tänker besvara den i alla fall. Berätta hur det blev. Typ. Men först en liten fundering kring mallighetens moral.Får man vara mallig?
Enligt svensk norm och standard får man inte det. Skryt luktar illa säger vi. Och det är sant. Skryt luktar illa och det är otrevligt när folk prisar och lovar sig själva, sitt och sina insatser. Men är det alltid fult?
Gäller det att vara mallig över sina barnbarn så får man det. Det skall då först sägas. Det är oundvikligt. Det är dessutom en del av att människan är skapad till Guds avbild. Det står ju fritt citerat ur minnet: Fadern har sin glädje i Sonen. Så nog får man vara mallig över barn och barnbarn. Inte bara får – skall!
Gud såg att det var gott upprepas några gången i Bibelns skapelseberättelse. I slutet av varje arbets- och skapelsedag myser Gud belåtet över sin insats. En mallig Gud – typ.
Med det sagt återvänder jag till ”gammelgudstjänsten” som jag tyckerblev lyckad!
Om man får säga lyckad om en gudstjänst. Och om man får säga lyckad om sin egen insats. Men jag tycker så – faktiskt. Jag hade fått uppdraget att sätta samman gudstjänsten och med kommentarer väva ihop det tidiga 1800-talet med vår tid. Jag upplever att balansen blev bra. Lite mallig över min pedagogiska förmåga är jag faktiskt*.
Kommentarer mm tog mycket tid så jag predikade bara korteligen. Sålunda:
Döm inte så skall ni inte bli dömda.Så står det att Jesus säger femton Bibelverser före Evangelietexten. I Matteus 7:1.
Och så brukar man också ofta säga. Man skall inte döma.
Särskilt om någon riktar kritik mot åsikter eller hur folk lever.
Döm inte så skall ni inte bli dömda.
Men hur rimmar det med det Tomas läste – Akta er för de falska profeterna? (Matt 7:15)
Om man inte får bedöma ett budskap eller en lära som falskt – hur kan man då akta sig?
Om man inte får säga att att den eller den har, talar, skriver eller gör fel – hur vet man då vad som är skadligt? Något sorts dömande blir det ändå alltså frågan om. Av både budskap och budbärare. Och Jesus uppmanar till det.
För det finns sann och falsk tro. På samma sätt som det finns sanna och falska sedlar eller sanna och falska deklarationer finns det sanna och falska budbärare.
När det gäller att bedöma sådant är det två saker vi ska veta:
1: Allt som glimmar är inte guld!
All religion, inte ens all kristendom, är inte av godo, är inte rätt.
En del är tydligt fel, sådant som klart säger emot centrala saker i Bibeln. Om någon påstår att Jesus inte uppstått från de döda eller att Josef (eller någon annan man) var pappa till Jesus är det ju tydligt fel. Strider mot vad Bibeln tydligt påstår.
Och sådana röster – profeter – finns ju. Också i kyrkan. Akta er för dem!
En del är nästan rätt. Det är marigare. Två exempel:
Det viktigaste är att vi ska älska varandra är ett exempel. Det ska vi ju göra – inget snack om det – men det är inte den kristna trons viktigaste budskap. Viktigt men inte viktigast.
Det viktigaste är ju vad Gud gjort och gör. Genom, med och i Jesus. Att Gud blev människa för att så visa sig för oss. Och för att med sin död och uppståndelse öppna vägen till sig för oss.
Jag är inte tillräckligt troende, inte kristen nog, för att kunna gå till Nattvarden.
Det är också ett falskt budskap. Så man kan som vara sin egen falska profet.
Men det är ju inte vår godhet eller ogodhet som avgör – utan Guds kärlek, inbjudan och gåva.
Att Gud/Jesus ger sig åt oss utan att vi meriterar oss för det – eller diskvalificerar oss från det.
Det är Gud som säger Kristi kropp för dig utgiven.
Då måste det ju vara falskt att säga Det är inte för mig.
2: Av frukten känner man trädet
Så stod i texten.
Ideer, rörelser och personer kan och skall alltså kunna bedömas utifrån vad som kommer ur det eller den. De goda frukterna nämns i Galaterbrevet: Kärlek, glädje, frid, barmhärtighet, tålamod till exempel. Och sanning och generositet. Att man mer är till för andra än ser till sig själv först. Det är det goda.
Lögn, mygel, stöld, girighet, hat, kallsinne, härsklystnad, utnyttjande, egoism, lättja och en massa annat är dåliga frukter. Budbärare, rörelser och idéer som sätter sådana spår och med sådana egenskaper skall man akta sig för – enligt Bibeln.
Det var varning i dagens text: Akta er för de falska profeterna!.
det var maning i dagens text: Bedöma och döm andra och dig själv utifrån Bibeln. Och be om Andlig klarsyn.
* Skulle någon vara intresserad av hur själva gudstjänstordningen – de så kallade Agendan – blev och vad mina introducerande kommentarer i sin helhet innehöll så skriv det i en kommentar. Fyller man i rätt när man kommenterar kan ju jag som bloggägare se den e-post-adress jag kan skicka joxet till.
en fyra tre en och en
En Begravningsgudstjänst har jag alltså framför mig – i morgon fredag.
Fyra Vigselgudstjänster. Två eller tre kommer att gå av stapeln i Storforsens kapell och en eller två blir i kyrkan och en av de i kyrkan blir på engelska.
Tre Dopgudstjänster varvat kyrkan och Storforsen.
En speciell Högmässa nu till helgen då jag bland annat har i uppgift att säga något klarsynt om Andlig klarsyn som är söndagens tema. Gudstjänsten blir speciell och därför kommer vi att vara tvenne prällater i elden. Kyrkoherden skall som liturg söka gestalta hur det lät och var för 200 år sedan när kyrkan togs i bruk. För att gudstjänsten inte skall bli ett musealt teaterstycke utan något som firas i ”skarpt läge” skall jag genom någon sorts pedagogiska kommentarer lite här och var söka ge dåtid och nutid ett vettigt samband – samt predika.
Att söka klura ut hur gudstjänsten firades 1813 och de det dåtida innehållet en någotsånär vettig nutida språkdräkt har varit intressant – onekligen. Och att söka klura ut hur folk som 1813 var vana en gudstjänst med ett ritual från 1690-talet tänkte och upplevde 1811 års förfalls-Kyrkohandbok är också intressant. Att se att Svenska kyrkans nuvarande Kyrkohandbok innehållsligt men inte språkligt faktiskt är mer lik 1690-talet än det förflackade tidiga 1800-talet är ju också intressant.
En annan gudstjänst är själva stora Jubileumshögmässan nästa helg med biskop och en massa speciellt inbjudna. Då har jag ingen direkt uppgift i sammanhanget mer än att vara på plats.
Sådant är inbokat, allt av den arten att det blir fredag-lördag-söndag som tas i anspråk.
Men vad göra annan tid? Jag är ju präst hela tiden med uppdrag att bygga Guds rike sju gånger 24 – i princip.
Jag ska erkänna att lite lugnt har jag tagit det i början av veckan. Och idag torsdag. Fast onsdagen var lång. Kollegium och detaljplanering av den gammeldagsa gudstjänsten samt kopiera och häfta ett häfte för eventet i fråga. Allt det tog varvat med ett dopsamtal faktiskt hela dagen.
Onsdagskvällen affischerade jag också. Jag kallar det så när jag strosar runt på samhället iförd min tydligt legitimerande prästskjorta. Det var Loppis i Lomtjärn – egentligen Lomtjärnsparken – och bara där var det halvdussinet personer som antingen talade om för mig att jag var präst eller dryftade annat som hade med församling och tro att göra. Ett 15-tal andra – inte minst invandrare – hälsade och vinkade glatt.
Du är präst du! var det en liten 8-åring som sa. Du var i kyrkan när min syrra konfirmerade sig. Och när min kompis lillasyster döptes. Det var bara att hålla med.
Varför har du dendär skjortan när du inte är i kyrkan? frågade en 10-12-åring. Jag är ju alltid präst! svarade jag. Kan du predika för min hund? frågade den lilla lymmeln med glimten i ögat. Näää. Jag är så dålig på hundiska blev mitt svar som gossen tog som en rimlig förklaring.
När jag så spatserade vidare kom jag innan jag hunnit hem att ha samtalat ganska länge om missbruk och vägen ur sådant med en annan promenerare som berättade att han/hon nu i dagarna varit nykter alkoholist i 20 år. Då det så kallade 12-stegs-programmet är väldigt likt – och inspirerat av – klassisk kristen själavård blev det en del att samtala om.
Och på en garageuppfart gav en annan pratstund om många olika saker mig nya intressanta kunskaper i hur bisamhällen fungerar. Jag undervisades av en person som hade kupor på tomten men som – likt många – förlorat ett bisamhälle den senaste vintern.
Jag kan inte säga att jag känner alla dessa människor – men jag känner igen dem. 35 år på en ganska liten ort och med en stor familj med föräldramöten och allt möjligt innebär att man med tiden haft att göra med ganska mycket folk – faktiskt. Därför har mina promenader mening åtminstone på ett socialt umgängesplan.
Men ärr det vettigt prästgöra att bara gå omkring och prata/umgås med folk?
Och ska man sätta sånt som arbetstid?
Man kan ställa sådana frågor. Svaren är inte viktiga. Kontakterna är det. Och människorna!
bra osemesterväder
osemester!Jag har osemester nu. Sedan igår måndag. Fast då hade jag veckoledig dag men det struntade jag i. Traskade om morgonen till p-expen för att utröna vilka dop, vigslar och begravningar som kommer samt ringa de berörda för att avtala tider att mötas. Ville höra av mig omedelbums.
Arbetstjuvstartade gjorde jag i och för sig i lördags fast jag fortfarande var ledig. Levererade madammen vid jernbanestationen vid 10-snåret – hon for till fjälls sin sista semestervecka – och stack sedan till mitt arbetsrum å pastors för diverse förberedelser. Synkning av kalendrar och förbereda en vigsel som gick av stapeln klockan ett. Tveksamt om vigseln skall ses som ett tjänsteåliggande. Det var ju bekanta främst till mig som gifte sig så jag skulle nog varit på plats i alla fall men då de önskade att jag skulle viga gjorde jag det. Med glädje!
Runt 16 skulle jag vara hemma – enligt avtal. Då skulle Tyra och Adrians pappa finnas i fastigheten för att avlämna de små i farfars vård och lämna farfar i de smås våld för drygt ett dygn. Barnens föräldrar var bortbjudna. När jag kom hem fanns inga där men ett telefonsamtal gav vid handen att de ännu inte kommit sig iväg från Luleå. Jag for med plattan i mattan och vi möttes i Alvik där förarna böt plats. Sedan hade farfar och barnen trevligt hela kvällen.
sexism?
Det är ganska ruschigt med småbarn skall jag säga. Som jag tror jag tidigare kan ha nämnt har jag sedan en tävling på arbetsplatsen i april fortsatt att bära på en stegräknare och noterar varje dags benpendlande i ett exel-dokument. 7000 steg om dagen är vad tävlingen beskrev som en må-brå-nivå, alltså det mått av rörelse och motion man behöver. Det är också vad man drar ihop under en timmes promenad – ungefär. Att på söndagen ränna bakefter Tyra (3) och Adrian (1) och serva på många olika sätt gav sex och ett halvt tusen steg, bara det. Det är nästan ett träningspass att sköta barn.
Någon gång strax före lunch på söndag skrev jag på Facebook följande: Just nu är det en liten ½paus i en hektisk tillvaro. Frun fjällvandrar så jag är gräsänkling med barnbarnen Tyra (3) och Adrian (1) på föräldrafritt besök - men Adrian sover nu...
11 personer markerade ”gilla” till detta. En av dem gav till och med en kommentar: Mysigt!
Dessa reaktioner gjorde mig lite brydd vilket ledde till en egen kommentar: Bara tjejer i olika åldrar som "gillar" och "kommenterar"! Var är ni gubbar?? Vars är alla farsor och farfarsor och morfarsor?? Gillar ni inte att vara med barn? Vad är ni för machotyper!!
Det har en ”gillat”. En kvinna naturligtvis. Inga hannar har reagerat.
Att jag tycker det är kul med barnbarnen torde regelbundna läsare av min blogg kunnat ana sig till tidigare. Jag tyckte det var kul med de egna ungarna också när det begav sig fast det drog ner min manlighetsfaktor - i alla fall i en personlighetsundersökning jag var med om. På en skala 10 jättekvinnlig till 10 jättemanlig hamnade jag på noll samtidigt som en kvinnlig prästkollega fick högre machofaktor än jag. Det gjorde mig lite brydd så jag särskådade undersökningsverktyget och fann då att det var ett par av mina värderingar som drog ner min manlighet. Jag hade markerat att jag mycket gärna tillbringar tid med våra barn (som då alla fyra var under 12 år) och att jag värderar trygghet och ordnade förhållanden där jag bor och lever högre än att flytta för att komma sg högre upp i någon sorts karriär. Det var vad som gjorde mig omanligt så sådan undersökningar – sammanhanget var seriöst – ger jag inte fem öre* för! Jag är en farfar som gärna är med Adrian och Tyra. Bara så ni vet.
vädret – till sist
Idag har regnet stått som spön i backen! Det är perfekt när man har osemester. Känns inte harmeligt alls fast jag var ½ledig. ½jobbande ju igår på min lediga dag så jag tog ½ledigt idag. Imorgon onsdag blir det dock rullen full bland annat med synkroniseringar och detaljförberedelser för den gudstjänst som bilden annonserar om. Men mer om det i ett senare inlägg!
* Uttrycket ger jag inte fem öre för kanske tarvar en förklaring.
Jag är inte så gammal att den svenska valutan i min barn- och ungdomstid kallades Daler eller Shilling banco. Det var faktiskt kronor och ören som stoppades i sparbössan – ettöringar, tvåöringar, femöringar, tioöringar, tjugofemöringar, femtioöringar, enkronor, tvåkronor, femkronor och så sedlar om fem, tio, femtio, hundra och tusen kronor. Hundralapparna var stora som lakan och en tusenlapp såg jag inte innan jag fyllt femton. Så var det och när jag var liten räckte en krona till hundra karameller och Kalle Anka & Co kostade 1:25, Fantomen 1:75. Fem öre var i och för sig fem snask eller en kola men stort värde hade inte myntet – fast det till diametern var det största i koppar eller järn.
hägrande inlägg
Jag vet inte om de som tittar in på denna min blogg saknar mina varannandagliga alster. Vad som hägrar för dem alltså. I alla fall har jag semester och det verkar som om det har inneburit att också bloggaren Stig tagit ledigt. Tyck- och åsiktsmaskinen verkar ha pajat och berättarlustigheten hamnat på sparlåga – alltså både lusten att berätta och att berätta lustigt. Den senaste uppdateringen om aktuella händelser var ju den 1 juli strax efter midnatt – egentligen alltså den sista juni – då jag berättade att jag som en annan kutenberg excellerat i bokflyttarkonst. Att två Efesus-relaterade inlägg kom den fjärde och sjätte är liksom inte en händelseuppdatering. Eller i alla fall en sådan i snäv omfattning.Jag har alltså semester och är nu inne på ledighetens sista vecka. Måndag nästa vecka (eller tisdag) är det hopp in i selen igen med alla möjliga arbetsuppgifter.
Vad har jag/vi då gjort på semestern?
Fyllt år, varit hemma och en road-trip är det trefaldiga svaret.
Fylleriet har jag berättat om.
Hemmavaron med kaffe i gröngräset är utan händelse och dramatik.
Road-trippen förra veckan skrev jag inget om då jag inte vill skriva att jag/vi var borta från fastigheten. Man varnas ju för att lägga den sortens information på nätet. Bovar och banditer kan ju få reda på att kåken är tom – typ. Fast sannolikheten är liten. Kriminella element och terrorister ser nog ut sina mål på anat sätt än att kolla bloggar.
Men vi gjorde en tur enligt detta vilsamma schema:
Förra måndagen – den första juli – rattade vi söderut. Ankom äldsta svågern i Säter på kvällen. Om tisdagen var vi på en konstutställning på dagen och en konsert med BjörnAfzelius-låtar på kvällen Bra. Onsdag morgon till Älvkarleby och Tierp för att besöka svärmor och sedan detta och annat gjorts drabbade vi på torsdag eftermiddag den andra svågern som bor i Vattholma. Fredag i Tierp och senare på eftermiddagen till Järvsö där föräldrarna till den yngre av våra döttrar bor. Där beskådade vi djuren å Järvsö Zoo och umgicks i största trevlighet på lördagen. Söndag reste vi hem till Älvsbyn. Med paus i Ö-vik hos moster.
Väl här hemma är vädret inte alltför supersomrigt. Blåsigt och lite ½kallt. Bra för bokläsning och att nöta meningslösa gamla dataspel. Leva livet kravlöst alltså.
Ikväll börjar fotbollen.
Och till helgen kommer Tyra och Adrian.
Bilden? (Klicka på den blir den större)
När vi var i Älvkarleby tog vi en längre kvällspromenad. Stor fågel passerade över våra huvuden och satte sig i en grantopp för att fotograferas i svagt (mot)ljus. Inläggets rubrik är en ledtråd för artbestämningen.
efesierbrev 13:15 - ett svar
The 4th of July fick jag en fråga via medelandefunktionen på Facebook. Frågeställaren var Stig Sundström som tidigare tjänade som präst i Älvsby församling och då var en av dem som utvecklade idén med Efesos-resan, kanske rentav i någon mån var pappa till konceptet. Även om ett för andra osynligt meddelande på fäjjan är av det mer konfidentiella slaget och frågan är av individuell-personlig karaktär väljer jag att besvara den med ett blogginlägg här, möjligt att läsa och begrunda av fler än han som frågade. Hans fråga löd:Med anledning av dina blogginlägg om Efesos undrar jag bar hur du uppfattat konceptet i allmänhet. Att det fungerar som ett sätt att genom upplevelser "lura" dem till kyrkans verksamhet är ju ingenting att hymla om. Tycker du att vinsten är större än kostnaden för arrangemanget?
Mitt svar blir ganska långt då det innan jag ger min värdering kan vara lämpligt med en kort bakgrundsteckning – så som jag ser det. Såhär var och är det.
Backar man två år i tiden kommer man till den punkt då jag tog en cykeltur för att betitta den nya veranda som min vän och kollega och namne hade spikat ihop samt i tanken att också att å sagda veranda låta mig bjudas på kaffe. Vid det tillfället ordade Stig om ett nytt tänkt upplägg av konfirmandverksamheten i församlingen och jag upplevde att han lite informellt ville testa idén på mig. Planen gick ut på att
-
starta konfaarbetet tidigt under hösten
-
konfirmera relativt tidigt under våren
-
låta verksamheten innehållsligt färgas av en kommande resa för den som vill
-
efter konfirmationen ha ett antal kontaktutvecklande efterträffar med resefokus
-
göra en återträffsresa till Efesus strax innan sommarlovet
-
anknyta till den i ungdomsarbetet efterföljande höst
Riktigt toktänd på idén blev jag inte sådär i början. Nu kan ju en idé vara bra i alla fall även om inte jag totalt faller i farstun på en gång så en så kallad sågning var inte alls aktuell. Dock införde jag spontant i samtalet tanken att alltsammans skulle ske i samverkan med folkhögskolan som då skulle kunna räkna det hela som en kurs i sin regi och därmed plöja in en icke föraktlig resursförstärkning av varor eller tjänster eller rena pengar. Matematiken kring vilken volym detta skulle kunna innebära gjordes hasteligen och grovt på en servett och jag tipsade kollegan om att vända sig till den på skolan som har ansvar och befogenhet och kunskap att räkna officiellt och i detalj. Han gjorde så och alltsammans ledde till att församlingen och skolan kom överens om att samverka i konfirmandarbetet 2011-12. Hur det i detalj tog sig uttryck vet jag inte. Jag kopplades inte in rent operativt då delar av mitt sommarlov – jag var ju folkhögskoling då – redan intecknats av annat arbete med konfirmander – konfafotboll – första halvan av augusti*. Försommaren 2012 gjorde de i alla fall en Efesus-resa och församlingens erfarenhet blev så pass god att kyrkopolitikerna beslöt att ge resurser till konceptet i två år till för att sedan kunna utvärdera ordentligt.
Hösten 2012 blev Sundström kyrkoherde i Boliden och lämnade församlingen. Då man i församlingen blev en man kort konverterades Folkhögskolans insats till att ställa sin skolpräst – alltså mig – till verksamhetens förfogande och så inleddes arbetet under höstterminen. Rent praktiskt ändrades inget av att jag under första kvartalet 2013 flyttade mig själv från skolan till församlingen. Jag ingick ju ändå i laget som jobbade med saken fram till och över konfirmationen i mitten av april, reseförträfferiet därefter och resan i början av juni, den resa jag så ivrigt beboggat.
Nu är jag toktänd! Rent av övertänd! Entusiastisk – typ.
Jag är inte nödvändigtvis helt låst till just Efesus. Andra mål kan också fungera men Efesus är helt OK. Upplägget med de 6 punkterna ovan är vad som är bra. Hitintills. Alltsammans utmanar till växt och mognad både i kristen tro och personlig mognad.
-
Det är ju pirrigt att fara utomlands – alla har inte gjort det.
-
Det är spännande att inte resa med föräldrar – många har aldrig gjort det.
-
Det kräver tålamod att dela rum – de flesta har eget hemma.
-
Det är utmanande att ta ansvar för pengar, pass osv – något man oftast sluppit.
-
Det är svårt men möjligt att ta sig fram på ett annat språk.
-
Det är ovant att flera dagar i följd samtala om tro, Gud, livet – och finna att det känns helt OK att kalla sig kristen och be.
-
Det är nyttigt att komma i konflikter – och lösa dem.
-
Det är kul att få nya vänner.
-
Det är....
Såhär skulle jag kunna fortsätta att räkna upp vad jag tror och tycker mg sett sedan hösten 2012 fram över resan på försommaren. Givetvis är denna min positiva hållning inte bara ett sakligt värderande av en arbetsmodell utan också direkt beroende av att jag bara sådär rent generellt tycker att det är så förfärligt kul att få vara tillsammans med unga människor, ge ansvar och förtroende och få kontakt och förtroenden tillbaka. Jag tror att ge förtroende och tillit är väldigt viktigt och arbetsmodellen är en bra form för det. Visst är unga människor unga – i detta fall 14-15 år – och kan därför vara barnsliga och fladdriga med ett minnen som fungerar i ungefär 12,6 sekunder. Samtidigt är de kloka ½vuxna med eftertanke och stor öppenhet.
Alla har det inte lätt – de skall gudarna veta. Någon har funktionshinder, andras familjesituation är så långt ifrån mysig hel kärnfamilj i villa som man kan komma, någon är olycklig, en del rädda att leva. Men många är förunnade en god tillvaro och tillsammans är man en grupp som jag fått förtroendet och förmånen att finnas i närheten av. Det är stort för en 60 års gubbe som jag!
Men måste man locka med Turkiet för att få konfirmander?
Blir det väldigt och onödigt dyrt?
Kanske måste man locka med sådant i dessa tider – vad vet jag. När man nu ändå gör det kan jag inte säga annat än att lockbetet fungerat – såhär långt.
Och kostnaden: Hela rasket – om jag fattat rätt – går lös på ca 7000 per person varav 2000 är egenavgift. Resten plus kostnaderna för ledarna täcks av församlingen med bistånd folkhögskolan. Väl använda pengar! Väl använda personella resurser!
Tycker du att vinsten är större än kostnaden för arrangemanget? löd frågan.
Svar JA!
* Vill man veta mer om konfafotboll är det bara att botanisera bland blogginläggen i juli, augusti och september åren 2010, 2011 och 2012f.
efesierbrev 13:14 – böcker
I Souvenirshopen köpte jag en bok: The house of Virgin Mary. Liten sak som idag smälte i solen. Värmen löste upp limningen och de 90 sidorna blev ett lösbladssystem. Men det får man ta.Så skrev jag i inlägget efesierbrev 13:07 – meryem ana den 11:e förra månaden. Bilden invid föreställer den boken. Som säkert förstår, noble Bloggläsius, är det inte den på turkiska varianten som bilden föreställer som jag äger utan den engelska versionen – givetvis.
Att läsa innan, under och efter en resa tycker jag är meningsfullt. Speciellt när efterläsningen kanske blir en innanläsning inför en kommande resa – nästa år. I det syftet lämnade jag för några dagar sedan in en lapp på lokala kommunbiblioteket. På lappen fanns 5 (fem!) böcker jag önskar fjärrlåna. Två av dem gäller inte staden Efesus utan mer det brev som Paulus skrev till de kristna där och annorstans – eller kanske annorstans och där – och de böckerna är:
- En guide till Efesierbrevet av Martin Lennartsson men Bibeln idag som utgivare. Kanske kan den bokens 71 sidor vara material för nästa års konfirmander inför deras resa eller ett gåvidarematerial för dem som just var där – vem vet.
- I serien Catholic commentary on sacred scripture finns Ephesians av Peter S. Williamson. En Bibelvetenskaplig kommentar på 217 sidor.
Innan vi reste skummade jag ephesus and environs som ingår i Travelling Anatolia series. Jag fick boken när jag ramlade in i en turkisk resebyra jag råkade hitta när jag likt Fantomen som en vanlig man gick gatorna fram i kungliga huvudkommunen Stockholm. Ett litet utsnitt från framsidan ingår i det bildmontage som prytt varje efesus-inlägg här på bloggen – också detta. Vill läsaren leta upp boken på nätet har den ISBN-nummer 975-7443-41-7.
Väl där nere köpte jag en bok på norska – Efesos på norsk (ISBN 975-6691-57-1 för den som är nyfiken). Norska är ju egentligen inte stort mer än en västskandinavisk dialekt och därför nog minst lika begriplig som den engelska motsvarigheten som förberedelsematerial inför resan nästa år.
När vi gjorde dagstrippen till Samos införskaffade jag en mindre guidebok på ca 100 sidor. ISBN 978-960-7439-31-4 köptes alltså på plats och har delvis blivit läst i efterskott. Som blivit i förskott för att i slutet av augusti har jag och madammen i mitt liv biljetter och en veckas hotellbokningar på ön i fråga. Därför fanns också tre titlar med Samos-anknytning på listan jag lämnade till biblioteket.
-
Ö-luffa i Grekland av Margareta Lindblad och Willy Westby. Handlar nog om mycket men några av de 539 sidorna berör säkert Samos. Utgången från förlaget är den i alla fall.
-
A history of Samos, 800-188 BC av Graham Shipley. En engelsk sak på närmare 400 sidor.
-
Pigen fra Samos: komedie i fem akter av den antike grekiske författaren Menander som levde 342-ca 290 f.Kr.. Den boken är på bara 84 sidor men på danska och kanske – verkligen kanske – kan det dramat sättas upp på nåt vänster. Ville i alla fall titta på saken.
När jag nu till sist även bebloggat böckerna har jag har inte något kvar att just nu berätta utifrån den resa till Efesus som jag fick vara med på under förra månaden. Men varje dag – också under semestern – går tankar till de ungdomar som var med på resan. Och böner. Och funderingar kring fortsatt ungdomsarbete. Och hur kontakterna med dem skall kunna vara kvar sedan sommaren är förbi.
bokflyttarkonst
Det senaste halvåret har i ett avseendet gått i det kutande kånkandets tecken. I inlägget nästan färdigflyttat nämnde jag om en del av mödorna med att flytta all min privata facklitteratur och egna pärmar med diverse material från mitt arbetsrum på folkhögskolan till mitt dito på Pastorsexpeditionen. Sju flyttkartonger blev det från skolan.
Ungefär samtidigt gjorde madammen i mitt liv en räd mot bokhyllorna i hemmet. Denna Operation Gallring och Städning genererade två eller tre flyttkartonger för avtransport till skolan. Där får läslystna elever och anställda botanisera efter behag innan de böcker som ingen alls vill ha går till pappersåtervinning.
Till detta har det Inom huset i dessa semestertider också kånkats böcker. Uppifrån och ned. Denna trappkutande kånkaraktivitet kommer sig av en planerad omgestaltning av fastighetens vägg- och rums-fördelning. Motivet för ändringen är att vi nu är färre i huset, något som gör att vi behöver större utrymme – märkligt nog.Det är köket som behöver utvidgas på vardagsrummets bekostnad. En vägg ska väck. När vi var sex personer i hushållet var köket välfyllt men tillräckligt men nu när vi är två skall matplatsen utvidgas. Motivet för detta är att vi tenderar att bli så väldigt många när vi inte är två. Alltså när de fyra som gjorde oss till en sex-personersfamilj kommer hem.
Alla böcker från vardagsrummets TV-vägg togs alltså bort och placerades i lagoma doser i flyttkartonger. Den gamla IKEA-hyllan Nisse från 1978 demonterade och pillrades ner in i det rum på nedre planet som från början var ett större förrådsutrymme men som vi för många år sedan i överbefolkningens tid inredde till ett bostadsbrukbart rum. Väl hopmonterad där lastades Nisse på nytt och simsalabim så fick vi det mysiga bibliotek jag alltid önskat mig som statusmarkering.Snart demonteras delar av väggen mellan kök och vardagsrum.
Men inte nu. Senare.
Nu 3-0 till Brasilien mot Spanien – efter missad spansk straff.
