stigstrombergsson

Till inlägget hur blev det? skrev Luleå-kollegan Bosse Nordin en kommentar:

 

 

Jag väljer att ge ett svar med ett eget separat inlägg – detta. Texten är samma text som fanns på de två sista sidorna i den 8-sidiga agendan jag gjorde till gudstjänsten och är ett försök att för dem som var i kyrkan ge lite information om en del av Svenska kyrkans liturgihistoria.

 

 

 

Om man söker på Internet kring olika saker får man ofta olika artiklar och hemsidor som tips, inte minst på Wikipedia. Under rubriken ”Kyrkohandbok” finns där följande text – ett utdrag.

 

Beskrivningar av hur olika gudstjänster skall eller brukar gå till finns från kyrkans hela historia. Den äldsta kyrkohandboken kan sägas vara Didaché från c:a 100 e.Kr. Genom kyrkohistorien har införandet av nya kyrkohandböcker ofta lett till konflikter.

Gregorius den stores liturgiska samlingsverk Sacramentium från 500-talet kom att spela en betydande roll för kyrkohandböckerna. Under medeltiden tillkom en mängd liturgiska böcker, vilka delvis var beroende av den gamla traditionen. För att skapa större likformighet utgav Pius V 1570 Rituale romanum, reviderat 1604. (…)

Inom den protestantiska kyrkan inledde Martin Luther utarbetandet av en egen kyrkohandbok, som resulterade i Von ordenung gottis dienst ynn der gemeyne (1514), Formula missæ (1524) och Deutsche Messe (1526).

I Sverige utgav Olaus Petri 1529 Een handbock påå swensko. Ther doopet och annat mera vthi ståår och 1531 Then swenska messan. Dessa skrifter byggde huvudsakligen på svensk medeltida tradition och Luthers skrifter. Nya upplagor medförde flera ändringar. Kyrkolagen 1572 ingrep även på det liturgiska området. Häftiga strider fördes om Johan III:s så kallade "Röda bok" 1576, som grep tillbaka på romersk-katolska kyrkobruk. Vid Uppsala möte 1593 bestämdes, att åtskilliga kyrkobruk skulle borttas. Efter omfattande förarbeten utkom 1614 Handbook ther vthi är författadt huruledes gudztiensten med christlige ceremonier och kyrkiosedher, vthi wåra swenska församlingar skal bliffua hållin och förhandlad.

Starka reformkrav restes snart, vilket resulterade i 1693 års Kyrkohandbok, vilken kom att gälla över 100 år. Önskemål om en ny Kyrkohandbok resulterade i Kyrkohandboken av år 1811.

 

Så långt Wikipedias text om gudstjänstordningar i allmänhet.

 

Ser man till den lokala situationen när Älvsby kyrka togs i bruk bör det ha varit Den Svenska Messan ur 1693 år Kyrkohandbok som folk i praktiken visste om och kunde delar av. Då – till skillnad från nu – försågs inte var och en som kom till gudstjänsten med olika former av tryckta agendor och program. Man lärde sig – då som nu – gudstjänsten genom att regelbundet fira den. Under 1700-talet var det en plikt att om man bodde på mindre än en mils avstånd infinna sig i kyrkan varje söndag, om man hade mindre än två mil var annan osv. För dem som bodde i Älvsby socken betydde det att man på grund av avståndet till Öjebyn bara reste för att fira gudstjänst vid de stora helgerna, kanske 4-8 gånger per år. Effekten bör ha varit att endast de äldre som hunnit göra många kyrkresor var bekanta med gudstjänstens uttryckssätt men att de unga ännu inte ännu inte hunnit lära sig. Allt detta gäller då det som måste ha uppfattats som ”den gamla ordningen”, den från 1693. Ingen, utom möjligen prästen som ledde gudstjänsten, hade haft praktiska möjligheter att 1813 hunnit bli bekant med den gudstjänstform som stadgades i den nya Kyrkohandboken som tagits i bruk Första Advent 1811.

 

Vad man tänkte när man mötte de nya gudstjänstformerna i den nya (inte helt färdiga) kyrkan går bara att spekulera kring. Några upplevde säkert de ord och formuleringar positivt som vackra, rentav poetiska, och i takt med tidens tänkande. Andra kan ha upplevt att det nya saknade den gamla ordningens kärva språk och lite barska lutherdom.

 

Att anta att tankarna gick i de riktningarna är inte helt grundlöst. Det ideal som präglat 1693 års Kyrkohandbok var just allvar, central kristen (luthersk) lära och kontinuitet med äldre svenska gudstjänster – vilka i sin tur stod i samband med gudstjänsten som den firats på latin under den katolska tiden. 1811 års Kyrkohandbok å sin sida markerade ett uppbrott ur detta gamla och hade i stället i viss mån upplysningstidens tänkande som ideal. Ritualerna färgades av vad man brukar kalla Neologin – den nya läran – och skulle spegla de kulturella framsteg, de moderna tankar och ”den odling” som i tankar och samhälle präglade både Sverige och Europa årtiondena före och efter sekelskiftet 1800.

 

Man kan nog därför beskriva gudstjänstsituationen 1813 som en spänning mellan en folklig mer klassisk kristen tro utifrån 1693 års Kyrkohandbok, 1689 års förklaring till Luthers lilla Katekes och 1695 års Psalmbok å den ena sidan, och å den andra en mer akademisk och centralkyrklig modernare tro uttryckt den Lindblomska katekesen från 1810 samt 1811 års Kyrkohandbok. När man senare 1819 också ersatte 1695 års Psalmbok med den så kallat Wallinska kom med tiden under 1800-talet all denna ”nylära” att väcka en del reaktioner. Främst den nya ordningen vid dop medförde att det till och med på sina håll – inte minst i Piteå – bildades separatistiska rörelser även om det över lag inte tog sig så drastiska uttryck. Dock kan man se de nya förslag till kyrkohandböcker som kom bland annat 1854 och 1856 som ett svar på reaktionerna.

 

1868 omarbetades delar av Kyrkohandboken och förnyade revisionskrav ledde fram till att man 1894 antog en ny. Inte heller denna kom att gälla någon längre tid – bara till 1917. Ett nytt förslag till Kyrkohandbok kom sedan 1926 men godkändes inte. En ny Kyrkohandbok antogs istället 1942 och jämfört med 1811 kan den sägas innebära ett visst läromässig, dock inte språkligt, återvändande det som var före Neologin. 1986 kom så den nuvarande Kyrkohandboken som behöll den inriktningen och dess-utom karaktäriseras av att inslag och aspekter från det ekumeniska arbetet i Kyrkornas Världsråd och andra internationella kontakter kommit med. Redan 2000 fanns ett förslag på en revision av den handboken men förslaget avslogs av Kyrkomötet. För närvarande provar många församlingar ett nytt förslag till ny Kyrkohandbok som man avser att ta beslut om senast 2015.

 

 

Detta var den text som fanns i agendan.

Med det sagt tycker jag att Bosses gissning att 1811 års Kyrkohandbok var fattigare än den från 1986 är en väldigt lyckad gissning. Allt reformarbete sedan 1811 har, förutom att uppdatera ordningar rent språkligt, till innehållet gått i restaurerande riktning och 1942 var man någotsånär tillbaka till 1690-talet. 1986 vidgades perspektivet främst i Nattvardliturgin med allmänkyrkligt och ekumeniskt material. En fortsatt ”upprustning”!

 

I det förslag till ny Kyrkohandbok som nu är på tapeten och prövas i många församlingar finns en uppsjö alternativ till böner och ordningar som gör att man mycket väl i framtiden kan ligga mycket nära 1986 men också göra allt mycket annat av rejält dåligt slag. Är man inte skarp i sin analys finns det en risk att man i sin strävan att vara språkligt och kommunikativt nydanande aningslöst – eller uppsåtligt – ”rustar ner” det som skall stå i samklang med och uttrycka Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära. Vad gäller huvudgudstjänster finns den risken. Vad gäller ordningen för dop innebär förslaget betydligt allvarligare avsteg från allmänkyrklig tro – liksom det var 1811. Vad jag anser i den saken kan man läsa i 6 blogginlägg med rubriken dopkonvent och en siffra, alla i oktober 2012.