stigstrombergsson

 

Jag har osemester nu. Sedan igår måndag. Fast då hade jag veckoledig dag men det struntade jag i. Traskade om morgonen till p-expen för att utröna vilka dop, vigslar och begravningar som kommer samt ringa de berörda för att avtala tider att mötas. Ville höra av mig omedelbums.

 

Arbetstjuvstartade gjorde jag i och för sig i lördags fast jag fortfarande var ledig. Levererade madammen vid jernbanestationen vid 10-snåret – hon for till fjälls sin sista semestervecka – och stack sedan till mitt arbetsrum å pastors för diverse förberedelser. Synkning av kalendrar och förbereda en vigsel som gick av stapeln klockan ett. Tveksamt om vigseln skall ses som ett tjänsteåliggande. Det var ju bekanta främst till mig som gifte sig så jag skulle nog varit på plats i alla fall men då de önskade att jag skulle viga gjorde jag det. Med glädje!

 

Runt 16 skulle jag vara hemma – enligt avtal. Då skulle Tyra och Adrians pappa finnas i fastigheten för att avlämna de små i farfars vård och lämna farfar i de smås våld för drygt ett dygn. Barnens föräldrar var bortbjudna. När jag kom hem fanns inga där men ett telefonsamtal gav vid handen att de ännu inte kommit sig iväg från Luleå. Jag for med plattan i mattan och vi möttes i Alvik där förarna böt plats. Sedan hade farfar och barnen trevligt hela kvällen.

 

 

Det är ganska ruschigt med småbarn skall jag säga. Som jag tror jag tidigare kan ha nämnt har jag sedan en tävling på arbetsplatsen i april fortsatt att bära på en stegräknare och noterar varje dags benpendlande i ett exel-dokument. 7000 steg om dagen är vad tävlingen beskrev som en må-brå-nivå, alltså det mått av rörelse och motion man behöver. Det är också vad man drar ihop under en timmes promenad – ungefär. Att på söndagen ränna bakefter Tyra (3) och Adrian (1) och serva på många olika sätt gav sex och ett halvt tusen steg, bara det. Det är nästan ett träningspass att sköta barn.

 

Någon gång strax före lunch på söndag skrev jag på Facebook följande: Just nu är det en liten ½paus i en hektisk tillvaro. Frun fjällvandrar så jag är gräsänkling med barnbarnen Tyra (3) och Adrian (1) på föräldrafritt besök - men Adrian sover nu...

11 personer markerade ”gilla” till detta. En av dem gav till och med en kommentar: Mysigt!

Dessa reaktioner gjorde mig lite brydd vilket ledde till en egen kommentar: Bara tjejer i olika åldrar som "gillar" och "kommenterar"! Var är ni gubbar?? Vars är alla farsor och farfarsor och morfarsor?? Gillar ni inte att vara med barn? Vad är ni för machotyper!!

Det har en ”gillat”. En kvinna naturligtvis. Inga hannar har reagerat.

 

Att jag tycker det är kul med barnbarnen torde regelbundna läsare av min blogg kunnat ana sig till tidigare. Jag tyckte det var kul med de egna ungarna också när det begav sig fast det drog ner min manlighetsfaktor - i alla fall i en personlighetsundersökning jag var med om. På en skala 10 jättekvinnlig till 10 jättemanlig hamnade jag på noll samtidigt som en kvinnlig prästkollega fick högre machofaktor än jag. Det gjorde mig lite brydd så jag särskådade undersökningsverktyget och fann då att det var ett par av mina värderingar som drog ner min manlighet. Jag hade markerat att jag mycket gärna tillbringar tid med våra barn (som då alla fyra var under 12 år) och att jag värderar trygghet och ordnade förhållanden där jag bor och lever högre än att flytta för att komma sg högre upp i någon sorts karriär. Det var vad som gjorde mig omanligt så sådan undersökningar – sammanhanget var seriöst – ger jag inte fem öre* för! Jag är en farfar som gärna är med Adrian och Tyra. Bara så ni vet.

 

 

Idag har regnet stått som spön i backen! Det är perfekt när man har osemester. Känns inte harmeligt alls fast jag var ½ledig. ½jobbande ju igår på min lediga dag så jag tog ½ledigt idag. Imorgon onsdag blir det dock rullen full bland annat med synkroniseringar och detaljförberedelser för den gudstjänst som bilden annonserar om. Men mer om det i ett senare inlägg!

 

---

*  Uttrycket ger jag inte fem öre för kanske tarvar en förklaring.

Jag är inte så gammal att den svenska valutan i min barn- och ungdomstid kallades Daler eller Shilling banco. Det var faktiskt kronor och ören som stoppades i sparbössan – ettöringar, tvåöringar, femöringar, tioöringar, tjugofemöringar, femtioöringar, enkronor, tvåkronor, femkronor och så sedlar om fem, tio, femtio, hundra och tusen kronor. Hundralapparna var stora som lakan och en tusenlapp såg jag inte innan jag fyllt femton. Så var det och när jag var liten räckte en krona till hundra karameller och Kalle Anka & Co kostade 1:25, Fantomen 1:75. Fem öre var i och för sig fem snask eller en kola men stort värde hade inte myntet – fast det till diametern var det största i koppar eller järn.