tolerant och gullig
När jag var på den tidigare omskrivna resan till Auschwitz så reste jag - som jag givetvis nämnt - inte ensam. Totalt var vi förrutom tre ledare 20 andra: jag, två andra medelålders vuxna samt 27 ungdomar i åldrarna 17-23 ungefär. Vi var uppdelade i tre så kallade basgrupper som var en form av arbetsenhet under resan.Sista kvällen i Polen spelade vi Självbildsspelet.
För den som inte vet går det till på följande vis:
Fas 1: Mitt på bordet ligger en stor hög kort med baksidan upp. På kortens andra sida finns ett ord, närmare bestämt ett positvit eller neutralt adjektiv som kan tillämpas på personer. I tur och ordning tar deltagarna - vi var sju stycken - ett kort, läser vad där står samt ger det med texten dold till den runt bordet som man tycker det passar bäst på. Man får också ge kort till sig själv om man så önskar. Då den stora högen mitt på bordet är borta har alla ett antal kort framför sig.
Fas 2 innebär att man i tur och ordning tar ett kort, säger Jag är... samt vänder kortet och lägger till vad där står. Den som gett kortet tar då till orda och motiverar varför han/hon gett kortet till just den personen. Så håller man på tills alla visat och fått motiverat alla kort. Detta tar en stund men skapar stor glädje.
Fas 3 i spelet innebar sedan att varje deltagare själv väljer det kort man bäst tyckter passar in på en samt det kort som känns roligast att ha fått. I samma fas väljer gruppen bland de kort som är kvar det de tillsammans tycker passar bäst. Dessa tre utvlda kort skall sedan var och en redovisa i den stora gruppen med med alla 23 närvarande.
Har nu läsaren icke förstått hur detta spel gick till rekommenderar jag att, innan dramats fortsatta utveckling följs, hela beskrivningen läses om det antal gånger som krävs för att insikt skall nås.
Mina kort var de kort på bilden - klicka - som ligger läsvänligt vända. För tydlighetens skull räknas de här upp i bakvänd alfabetisk ordning: uthållig, tänkare, tolerant, snabbtänkt (som gav jag mig själv och gruppen tyckte det var rätt), seriös, konstnärlig, klurig, klok, humoristisk, gullig och eftertänksam.
Högst skallande skrattsalvor följde givetvis på ordet gullig och jag, 54 år ung, fäste givetvis en anklagande blick på prästkollegan i misstanken att denne på ett illmarigt sätt skapat denna roande situation.
Det var jag som gav den lappen säger då en blond tös, dryga 20 år gammal.
Du är ju som mycket äldre än vi andra men jag tycker som att du är en gullig farbror.
Skrattet avtog inte - men det var vänliga skratt.
Gullig farbror! svarade jag. Och sedan - snabbtänkt - fortsatte jag:
Få se nu? Hör det här ihop med - om jag nu minns rätt - det du tidigare har sagt om att du i sommar jobbat inom demenvården?
Som mitt ord valde jag: Tänkare.
Det betyder inte att jag jämt tänker världens smartaste tankar men jag tänker jämt. Ibland skulle jag vilja kunna låta bli. Jag tänker på böcker, familjen, jobbet, kyrkan, hur Guds rike skall byggas, teologi, skolans elever, människor jag möter - detta var ingen rangordning utan mer en kaosbeskrivning.
Det ord som var roligast att få var ordet Tolerant.
Jag blev glad, inte så lite förvånad och faktiskt ganska generad då flera i gruppen uttryckligen bekräftade att kortet var rätt lagt. Jag har nämnligen genom åren så många gånger - och nu menar jag inte som tonårsförälder i familjen - blivit förebrådd och rentav avvisad som en i främst teologiska frågor pinsamt konservativ åsiktsfyrkantig surstöt. Tolerantbeskriven av unga gjorde mig glad.
Gissa vilket kort gruppen sammansvärjade till sitt gemensamma val!
Alla jag berättat detta för har gapskrattat. Men samtidigt kan jag lite mallig säga:
Ungdomar i Luleå stift tycker jag är både tolerant och gullig!!
PS: Sedan äldsta dottern - som liten kallad Snuppan - skrattat färdigt blev hon allvarlig.
Jag förstår att ungdomar tycker så om dig - alltså inte jag alla gånger eftersom du faktiskt är min pappa. Men jag tror att mina kompisar nog också skulle beskriva dig som tolerant. Du håller inte alltid med i diskussioner - snarast nästan aldrig - men samtidigt som du svarar emot och utmanar och provocerar så man blir alldeles galen och måste tänka efter så lyssnar du och respekterar och tar på allvar det unga människor säger. Den sortens accepterande vuxna är inte många jättevana vid.
Om dotra har rätt vet jag inte och jag har inte skrivit detta för att skryta - om nu någon tror så.
Jag har skrivit det för jag blev genuint glad. DS.
Auschwitzresa dag 6 + 7 skrivet en vecka senare
Sista gången jag skrev på bloggen om resan till Auschwitz var för ungefär en vecka sedan och då skrev jag egentligen bara att jag inte hann skriva något. Nu har dagarna runnit undan och det är dags att återuppta tangentbordsknapprandet i ämnet ifråga.
Givetvis har den sistlidna veckan inte på något sätt varit Auschwitz-lös. Jag har sorterat och redigerat bilder, fått tillfälle att berätta för flera om intryck och händelser och jag har sett över samt bildförsett de tidigare inläggen. Dessutom har folkhögskolan elever anlänt och den första veckans introducerande verksamhet med schema-testning och annat tar varje år både uppmärksamhet och tid.
Så var var jag när det gällde Auschwitz?
Jo - jag skrev att jag inte hann skriva något om lördagen och därför börjar jag med det.
Gardinfråndragningen på lördagen - dag 6 - strax efter klockan sju visade att det nattliga regnet med avsvalnande temperatur skapat ett fantastiskt morgon-dis, nästan dimma. Detta gjorde att jag hoppade jag över frukosten för att i stället gå till lägret och uppleva - samt fotografera - i ett helt annat ljus än de tidigare dagarna. Muséet öppnar klockan 0800 men redan kvart i kunde jag gå in. Och jag var den förste den dagen!!
Porten med texten ARBEIT MACHT FREI var tom - inte en massa människor.Och lägret var tomt, några få besökare kom efter mig.
Det daggvåta morgondiset gav helt nya intryck och en helt annan känsla.
Lite kusligt.
Dödligt stilla.
Och jag såg detaljer...
En liten planta bryter genom stenläggningen.
Det växer blommor framför ett vakttorn och en katt sprang genom lägret.
På varje tagg på taggtrådsstängslen fanns en liten vattendroppe och när solen efter en timme bröt igenom glittrade alla dropparna som ett diamanthalsband. Inga fotografier i världen kan återge hur bissart vackert till och med stängslet kunde vara.
Och så var det tyst. Alldeles tyst.
När jag nu skriver detta och pysslar med att få till bilder ungefär som jag vill ha det - på bloggen växer bilderna påtagligt när man klickar på dem - märker jag att jag blir tagen av alla de tankar som fyller mitt sinne. Det känns inte helt lätt att få till det eftersom det är ju så att när man går i lägren - nu tänker jag både på Auschwitz och Birkenau - går man där tusentals tårar fällts, där människor blött och dött. Kanske sätter man foten där aska efter kremerade barn strötts ut. Och det är mer - eller i vart fall eljest - än att gå på en "vanlig" kyrkogård. I jorden på en sådan vilar människor som förts och följts dit av sina älskade. Till lägren fördes man och i lägren hanterades man utifrån hat, eller i alla fall av människor som duperats av en hatfylld ideologi med folk-utrotning på programmet - ett så otroligt kvalificerat vanvett att orden tryter.
Jag gick i alla fall tillbaka till www.centrum-dialogu.oswiecim.pl där vi bodde. De andra hade redan ätit frokost men jag fick mig i alla fall en kopp kaffe - och det behövdes.
Programmet på förmiddagen var arbete med hur det vi varit med om skall få en fortsättning när vi kommer hem. Ungdomarna planerade i grupper och gav varandra tips på hur de skulle kunna informera, berätta, visa bilder osv medan vi vuxna deltagare satt för oss själva. Då vi finns i ganska olika sammanhang blev det smartast att jobba enskilt och jag skissade på några upplägg för vad jag i främst folkhögskolans sammanhang kan göra.
Denna dag var jag i desperat behov av att få tag i cd-skivor. Min kamera rymmer ungefär 170 bilder om vardera dryga megabyten och jag hade såhär långt till rums-kompisens dator tömt kameran 1½ gång och nu ville jag kunna bränna dem till en skiva. Vi trodde att affärerna i Oswiecim stänger klockan 14 på lördagar men när vi efter lunchen kom in till de centrala delarna fann vi att stängningsdags var klockan ett. I alla fall lyckades jag få tag i ett par cd-skivior så att alla de bilder jag tagit kunde följa med direkt hem. Med scanningar och tankningar från nätet har jag nu över 450 stycken.
Vi träffade denna dag också en tysk katolsk präst som arbetar på dialogcentret. Hans framställning var intressant eftersom han redogjorde för de olika perspektiv tyskar, polacker och israeler har på lägret, förintelsen osv. Trötthetsgraden hos många deltagare var dock stor.Utanför salen där vi höll till fanns en del konstverk. När de gjordes och av vilka vet jag inte men flera av dem var mycket uttrycksfulla - som synes.
Söndagen - dag 7 - var en resdag.
Start klockan nio buss Krakow. Flyg Warsawa. Flyg Arlanda. Flyg Luleå. Bil hem. 16 timmar.
Givetvis är lång ifrån allt skrivet i och med detta inlägg. Långt ifrån allt!
För några år sedan var jag på en, förövrigt ganska dålig, kurs och där fick vi en bit snöre. Snöret skulle representera vårt liv från start till den dag som då var och uppgiften var att göra knutar på snöret för sådana händelser, personer och annat som varit avgörande på speciella sätt, som radikalt ändrat förhållanden, tankemönster, teologiska uppfattningar eller annat.
Mötet med henne som vad det led blev Madammen i mitt liv fick en knut. Första barnet likaså. Och fler saker. Auschwitzresan blir en knut på det snöret.
konstifika siffror
Nu har jag varit hemma några dagar men inte hunnit annat än marginellt bearbeta ett par av inläggen från resan till Polen. Dagarna - måndag, tisdag och onsdag - har fyllts av arbete på skolan, nya elever, schemaproblematik osv.
Särskilt måndagen innebar en rivstart.
Hemkommen strax efter klockan 1 på natten och nedvarvad samt i säng vid ½3 gjorde att överläggningarna klockan 8 fick mig att känna mig som en Porshe med acceleration från 0 till 100 på ingen tid alls. Under gårdagen fick jag i stället motorstopp men idag har traktorn fungerat någotsånär och kunnat tuffa på. Det har inneburit lektioner i den nystartade Bibelskolan, planering av nya kurser nästa termin samt en hel del annat.
Dessutom har idag Madammen, som är född året efter mig, firat sin födelsedag på vederbörligt sätt: extraladdad middag, några paket samt en tårta. Och det märkliga sambandet har uppkommit att
- jag är född nittonhundra-femtiotre och är femtiofyra år.
- hon är född nittonhundra-femtiofyra och är femtiotre.
Denna siffersymetri kommer aldrig mer att uppstå och är nästan kaballistiskt.
Auschwitzresa dag 6
Så är det lördag kväll och packandet skall starta så smått eftersom vi flyger hem i morgon. Vi kommer att lämna Dialogcentret redan klockan 9.00 men beräknas inte vara i Luleå förrän omkring midnatt och hemma i Älvsbyn en timme senare.
Gissningsvis kommer jag inte under resan - man vet inte utifall på Arlanda - att kunna blogga och i kväll behöva rumskompisens bärbara till annat. Rapporten från denhär dagen med morgondimma över koncentrationslägret och annat kommer därför att skrivas på måndag eller tisdag - hoppas jag. Måndag kommer nämnligen eleverna till folkhögskolan och terminen börjar, övrig tid kommer sannolikt att behövas för att komma ikapp den vecka jag varit fråvarande från arbetsplatsen.
Familjen har väl också rätt till uppmärksamhet även om 29 års äktenskap innebär att några dagars frånvaro inte känns som man varit i något av universums svarta hål. Dock längtar jag efter dem, att få höra vad som sig tilldragit haver samt få berätta en del av mina intryck.
Gissningsvis kommer jag inte under resan - man vet inte utifall på Arlanda - att kunna blogga och i kväll behöva rumskompisens bärbara till annat. Rapporten från denhär dagen med morgondimma över koncentrationslägret och annat kommer därför att skrivas på måndag eller tisdag - hoppas jag. Måndag kommer nämnligen eleverna till folkhögskolan och terminen börjar, övrig tid kommer sannolikt att behövas för att komma ikapp den vecka jag varit fråvarande från arbetsplatsen.
Familjen har väl också rätt till uppmärksamhet även om 29 års äktenskap innebär att några dagars frånvaro inte känns som man varit i något av universums svarta hål. Dock längtar jag efter dem, att få höra vad som sig tilldragit haver samt få berätta en del av mina intryck.
Auschwitzresa dag 5
Här rapporterar jag från Polen dag för dag. Inläggen kommer att kompletteras med bilder sedan jag kommit hem och kan redigera dem något innan publicering. Detta är femte inlägget, redigerat och bildförsett 25/8.
Nu har femte dagen natt sitt slut och jag skall forsoka skriva lite om den dagen ocksa. Problemet nu ar att jag sitter vid den for de boende tillgangliga datorn som givetvis pa grund av den geografiska lokaliseringen har ett polskt, inte svenskt, tangentbord. Den uppmarksamme lasaren har sakert redan markt att det innebar att botstaverna a, a och o inte finns utan man maste noja sig med a och o - nagot som i och for sig kan verka bibliskt.
Naval - femte dagen ar slut och den har givetvis ocksa inneburit intryck och tankar.
Den borjade dock med varken eller eftersom gruppen fick sovmorgon en extra timme. Efter den mjuka starten fick vi, sedan vi gjort en rundvandring pa Dialogcentret och fatt veta tankarna bakom detsamma, arbeta med vara olika bevekelsegrunder for olika stallningstaganden vi gor. Varderingsovningar ar verksamma instrument for sadant.
Efter en senarelagd lunch blev det tillfalle for dagens riktigt minnesvarda mote med ett sanningsvittne fran Auschwitz - namnet ligger pa rummet och kommer vad det lider. Namnet hittat senare: Kazimierz Smolen.
(Parentes: Här skulle det egentligen vara en liten axang-kråka av något slag över bokstaven n men det fixar inte bloggportalens inskrivningsfunktion. Dessutom torde det stå klart för läsaren att denna parentes tillkommit senare i inläggets redigeringsfas då bokstäverna ä, å och ö förekommer. Just denna art av stilistiska och språkliga finesser jobbar bibelforskare med men reflexioner kring sådant hör hemma i andra inlägg. Slut på parentesen och tillbaka till huvudspåret).
Kazimierz Smolen berattade att han som polsk motstandsman 20 ar gammal fordes till lagret redan hosten 1939 och kom att genomleva hela kriget i lager. Som polack stod han saledes inte overst pa listan for utrotning och kom darfor att bli en av dem som overlevde.
Hans berattelse, pa polska tolkad till engelska, varade i over tva timmar. Han berattade om handelser, tankar, kanslor under lagertiden, om rymningar och forsok att rymma som han visste om, om dodsvantan nast intill varje dag, om bon till Gud att fa en snabb dod, om svart humor som makabert nog holl humoret uppe, om solidaritet och om angiveri. Hans lagernummer var 1327 vilket han har som en tatuering pa armen - det var bara i Auschwitz-Birkenau numren tatuerades in.
I krigets slutmanader genomled men overlevde han dodsmarschen da 45000 lagerfangar i vinterkyla tvingades vasterut undan de avancerande ryska styrkorna. I ett litet lager i alperna kom han slutligen att erfara befrielsen den sjatte maj da amerikanerna kom.
Efter krigsslutet deltog han som vittne och expert i samband med rattegangarna for krigsforbrytelser, laste juridik och blev vad det led direktor for Auschwitzmuseet. Var han 20 ar vid krigets borjan ar det latt att fatta att det var en gammal man vi fick mota - en av de cirka 2000 overlevare som fortfarande ar i livet.
Han var underbart vital och gjorde ett starkt intryck - han hade ju varit dar!!
En sak som gjorde ett starkt intryck var nar han berattade om kanslorna efter krigsslutet och hur fyllda de som overlevt da kunde vara av optimism och overtygelsen att detta kan inte handa igen. Med vemod i blicken sade han att han nu inte ar sa saker pa det som han var da.
Middag, reflexionsgrupp och en massa i dialogcentrets kapell avrundade dagen. Till sist ocksa detta skrivande pa ett tangentbord som gor att lasaren maste anstranga sig extra for att avkoda texten.
Nu har femte dagen natt sitt slut och jag skall forsoka skriva lite om den dagen ocksa. Problemet nu ar att jag sitter vid den for de boende tillgangliga datorn som givetvis pa grund av den geografiska lokaliseringen har ett polskt, inte svenskt, tangentbord. Den uppmarksamme lasaren har sakert redan markt att det innebar att botstaverna a, a och o inte finns utan man maste noja sig med a och o - nagot som i och for sig kan verka bibliskt.
Naval - femte dagen ar slut och den har givetvis ocksa inneburit intryck och tankar.
Den borjade dock med varken eller eftersom gruppen fick sovmorgon en extra timme. Efter den mjuka starten fick vi, sedan vi gjort en rundvandring pa Dialogcentret och fatt veta tankarna bakom detsamma, arbeta med vara olika bevekelsegrunder for olika stallningstaganden vi gor. Varderingsovningar ar verksamma instrument for sadant.
Efter en senarelagd lunch blev det tillfalle for dagens riktigt minnesvarda mote med ett sanningsvittne fran Auschwitz - namnet ligger pa rummet och kommer vad det lider. Namnet hittat senare: Kazimierz Smolen.
(Parentes: Här skulle det egentligen vara en liten axang-kråka av något slag över bokstaven n men det fixar inte bloggportalens inskrivningsfunktion. Dessutom torde det stå klart för läsaren att denna parentes tillkommit senare i inläggets redigeringsfas då bokstäverna ä, å och ö förekommer. Just denna art av stilistiska och språkliga finesser jobbar bibelforskare med men reflexioner kring sådant hör hemma i andra inlägg. Slut på parentesen och tillbaka till huvudspåret).
Kazimierz Smolen berattade att han som polsk motstandsman 20 ar gammal fordes till lagret redan hosten 1939 och kom att genomleva hela kriget i lager. Som polack stod han saledes inte overst pa listan for utrotning och kom darfor att bli en av dem som overlevde.Hans berattelse, pa polska tolkad till engelska, varade i over tva timmar. Han berattade om handelser, tankar, kanslor under lagertiden, om rymningar och forsok att rymma som han visste om, om dodsvantan nast intill varje dag, om bon till Gud att fa en snabb dod, om svart humor som makabert nog holl humoret uppe, om solidaritet och om angiveri. Hans lagernummer var 1327 vilket han har som en tatuering pa armen - det var bara i Auschwitz-Birkenau numren tatuerades in.
I krigets slutmanader genomled men overlevde han dodsmarschen da 45000 lagerfangar i vinterkyla tvingades vasterut undan de avancerande ryska styrkorna. I ett litet lager i alperna kom han slutligen att erfara befrielsen den sjatte maj da amerikanerna kom.
Efter krigsslutet deltog han som vittne och expert i samband med rattegangarna for krigsforbrytelser, laste juridik och blev vad det led direktor for Auschwitzmuseet. Var han 20 ar vid krigets borjan ar det latt att fatta att det var en gammal man vi fick mota - en av de cirka 2000 overlevare som fortfarande ar i livet.
Han var underbart vital och gjorde ett starkt intryck - han hade ju varit dar!!
En sak som gjorde ett starkt intryck var nar han berattade om kanslorna efter krigsslutet och hur fyllda de som overlevt da kunde vara av optimism och overtygelsen att detta kan inte handa igen. Med vemod i blicken sade han att han nu inte ar sa saker pa det som han var da.
Middag, reflexionsgrupp och en massa i dialogcentrets kapell avrundade dagen. Till sist ocksa detta skrivande pa ett tangentbord som gor att lasaren maste anstranga sig extra for att avkoda texten.
Skrivet femte dagen - fredag - strax fore midnatt.
Auschwitzresa dag 4
Här rapporterar jag från Polen dag för dag. Inläggen kommer att kompletteras med bilder sedan jag kommit hem och kan redigera dem något innan publicering. Detta är fjärde inlägget. Bilderna lades till den 25/8 tillsammans med några små korrekturändringar.
Den fjärde dagen av min Polenvistelse innebar något av en time-out, i alla fall från direkta akiviteter knutna till nazistiska förbrytelser, massotrotning av människor osv. Pausdagen var ganska välbehövlig och vi for med buss till Krakow i avsikt att besöka de historiskt äldsta och viktiga centrala delarna av staden (som i sin moderna helhet är ungefär lika stor som Göteborg).
Krakow är alltså det medeltida Polens huvudstad och var centrum för den centraleuropeiska stormakt som tillsammans med Litauen sträckte sig från Östersjön till Svarta havet. Det som då vara staden motsvaras hemma av Gamla Stan i Stockholm men min upplevelse är att Krakow då får lite av storlek XL. Dessutom har staden påverkats mer av renässans och andra kulturella strömningar än fallet Stockholm.
Det var varmt, mycket varmt och väldigt varmt! Samt kvalmigt, kladdigt hett och kav lugnt!
Fyllda av målmedveten tapperhet traskade ändå vår grupp en kort gemensam vandring mellan Maria-katedralen och kungliga slottet innan de flesta med extas lysande ur ögonen började shoppa.
Själv är jag dock av en måttligt shoppande natur. Förutom att jag tycker det är omanligt är jag helt enkelt för snål för att handla en massa saker jag inte egentligen tänkt köpa. Jag finner också hos mig själv och i min själ en särskild skepsis när det gäller att göra av med främmande valutor. Detta kan tyda på att jag inte riktigt litar på mina färdigheter i multiplikation och division när det gäller att att skatta vad främmande utgifter blir i svenska prasslande sedlar och klingande mynt. Samtidigt är min matte helt OK - jag kan till och med räkna både med ⅔ och i % men hur som helst handlar jag måttligt. Men tittar desto mer men givetvis då inte på sånt man skulle kunna köpa utan i stället på annat.
Jag tittade således på två saker: Kyrkor och Folk (detta lät nästan som titeln på den teologiskt väldigt konservativa tidskrift jag då och då kommer över och i de sammanhangen läser som en god lektion i politisk inkorrekthet - slut på parantesen).
Kyrkor var alltså det ena jag betittade och i de flesta fall blev det just be-tittande det blev frågan om. Visserligen tycker jag om att noga titta på olika detaljer, symboler och annat samt ihärdigt fotografera allt sådant men det bjuder mig emot att göra sådant när människor är i kyrkorummet försänkta i bön. Då smittar snarast deras exempel så att jag tittar litegrand och tar en stund till andakt för egen del. Då det i Krakows centrum finns så många kyrkor att sångtexten Jag kan icke räkna dem alla får en tillämpning kunde jag bara be-titta några.
I Franciskaner-kyrkan fanns det minst en bedjare på ungefär var fjärde bänk samt många i ett avskiljt rum vikt för tillbedjan av Sakramentet, alltså andakt inför nattvardsbröd som funnits med i samband med en mässa och därmed blivit bärare av Jesu kropp.
I Dominikanernas kyrka rakt över gatan var det mycket folk eftersom en gudstjänst avslutades ungefär när jag kom in. Många var sedan kvar och deltog när munkarna som bor i klostret i anslutning till kyrkan bad den bön ur Tidegärden man ber klockan 12 ungefär.
I Maria-katedralen - som bilden trots förbud är tagen i - kunde man gå omkring men vissa gångvägar och delar av kyrkan var öppna bara för dem som satt i en hyfsat lång kö för att få gå till bikt. Bedjande och ljuständande gamla, vuxna, unga och barn fanns överallt och fotografering kändes - förutom att den var förbjuden - rent opassande. Också där fanns ett rum för tillbedjan av Sakramentet.
I Petrus-Paulus-kyrkan - betydligt mindre än de andra - bad folk. I Sankt Andreas-kyrkan likaså. Till och med i den minsta, kanske 80 kvadrat stora Sankt Adarberts kyrka på Stora torget, stod några på knä.
I det läget började jag - som efter att ha varit med konfirmander på Gotland blivit en fena på att fotografera bilder och symboler i kyrkor - faktiskt misströsta lite. Ingenstans - och nu hoppas jag min illmariga ironi uppfattas rätt - gick det att plåta eftersom en massa fromma människor var ivägen.
Men just i det ögonblicket av icke-katolsk misströstan fann jag kyrkan som var tom på folk och där jag kunde vifta med kameran. Den innehöll å andra sidan inga intressanta bilder aller annat att fotografera och var Sankt Martins kyrka - Krakows enda protestantiska.
Och jag frestas att slutsatsfråga:
Är katolska kyrkor är bönens hus för bönens människor och protestantiska kyrkor tomma hörsalar för döva öron - typ?
Folket var det andra föremålet för mitt tittande. Det var mycket folk.
Massor med folk var det eftersom Krakows medeltida kärna är en turistmagnet av klass. Sådan miljö är alltid lite besvärlig när man kommer från ett litet ställe där man bott under många år. Hemma lönar det sig att titta noga på folk då sannolikheten att man skall möta någon man känner är stor. Samma stirrnings-intensitet på en stor turistort blir rent tröttande och dessutom tämligen fruktlöst. Jag hittade inte ens mina kompisar på avtalad tid och avtalad plats även rekonstruktionen efteråt gav vid handen att vi bör ha stått ömsesidigt intensivt spanande ungefär 15 meter från varandra.
Folktittandet ger dock många internationella intryck. Och spännande intryck. Dessutom också ett kyrkligt intryck då det pilade omkring nunnor liteöverallt.
Ett besök i ett snabbköp skapar alltid en inblick hur folk lever eftersom man då får syn på varu-utbudet, priser osv. Den exursionen visar att det inte är helt olikt hemma. Frimärken kunde dock bara köpas på Posten - inte i kiosker och andra affärer - och Postkontoret var inte lätt att hitta.
Kvällspasset ägnades åt promenad till de judiska kvarteren - betydligt mer tättbefolkade före Förintelsen - för middag med musik på en musikrestaurang. Mycket god mat. Trivsamt. En av ungdomarna berättade att den restaurangen förekommer som miljö i filmen Schindlers list men i och för sig då som apotek.
Under bussresan tillbaka till Oswiecim tänkte jag: Detta var en bra dag. Med annorlunda intryck och lite vila. Samtidigt dock en tankedag eftersom mycket av vad vi pratat om med varandra vid matbord, under bussresan osv har varit upplevelserna de två läger-vandringsdagarna. Det blev liksom vila och fördjupning ihop.
Den fjärde dagen av min Polenvistelse innebar något av en time-out, i alla fall från direkta akiviteter knutna till nazistiska förbrytelser, massotrotning av människor osv. Pausdagen var ganska välbehövlig och vi for med buss till Krakow i avsikt att besöka de historiskt äldsta och viktiga centrala delarna av staden (som i sin moderna helhet är ungefär lika stor som Göteborg).
Krakow är alltså det medeltida Polens huvudstad och var centrum för den centraleuropeiska stormakt som tillsammans med Litauen sträckte sig från Östersjön till Svarta havet. Det som då vara staden motsvaras hemma av Gamla Stan i Stockholm men min upplevelse är att Krakow då får lite av storlek XL. Dessutom har staden påverkats mer av renässans och andra kulturella strömningar än fallet Stockholm.
Det var varmt, mycket varmt och väldigt varmt! Samt kvalmigt, kladdigt hett och kav lugnt!
Fyllda av målmedveten tapperhet traskade ändå vår grupp en kort gemensam vandring mellan Maria-katedralen och kungliga slottet innan de flesta med extas lysande ur ögonen började shoppa.
Själv är jag dock av en måttligt shoppande natur. Förutom att jag tycker det är omanligt är jag helt enkelt för snål för att handla en massa saker jag inte egentligen tänkt köpa. Jag finner också hos mig själv och i min själ en särskild skepsis när det gäller att göra av med främmande valutor. Detta kan tyda på att jag inte riktigt litar på mina färdigheter i multiplikation och division när det gäller att att skatta vad främmande utgifter blir i svenska prasslande sedlar och klingande mynt. Samtidigt är min matte helt OK - jag kan till och med räkna både med ⅔ och i % men hur som helst handlar jag måttligt. Men tittar desto mer men givetvis då inte på sånt man skulle kunna köpa utan i stället på annat.
Jag tittade således på två saker: Kyrkor och Folk (detta lät nästan som titeln på den teologiskt väldigt konservativa tidskrift jag då och då kommer över och i de sammanhangen läser som en god lektion i politisk inkorrekthet - slut på parantesen).
Kyrkor var alltså det ena jag betittade och i de flesta fall blev det just be-tittande det blev frågan om. Visserligen tycker jag om att noga titta på olika detaljer, symboler och annat samt ihärdigt fotografera allt sådant men det bjuder mig emot att göra sådant när människor är i kyrkorummet försänkta i bön. Då smittar snarast deras exempel så att jag tittar litegrand och tar en stund till andakt för egen del. Då det i Krakows centrum finns så många kyrkor att sångtexten Jag kan icke räkna dem alla får en tillämpning kunde jag bara be-titta några.I Franciskaner-kyrkan fanns det minst en bedjare på ungefär var fjärde bänk samt många i ett avskiljt rum vikt för tillbedjan av Sakramentet, alltså andakt inför nattvardsbröd som funnits med i samband med en mässa och därmed blivit bärare av Jesu kropp.
I Dominikanernas kyrka rakt över gatan var det mycket folk eftersom en gudstjänst avslutades ungefär när jag kom in. Många var sedan kvar och deltog när munkarna som bor i klostret i anslutning till kyrkan bad den bön ur Tidegärden man ber klockan 12 ungefär.
I Maria-katedralen - som bilden trots förbud är tagen i - kunde man gå omkring men vissa gångvägar och delar av kyrkan var öppna bara för dem som satt i en hyfsat lång kö för att få gå till bikt. Bedjande och ljuständande gamla, vuxna, unga och barn fanns överallt och fotografering kändes - förutom att den var förbjuden - rent opassande. Också där fanns ett rum för tillbedjan av Sakramentet.
I Petrus-Paulus-kyrkan - betydligt mindre än de andra - bad folk. I Sankt Andreas-kyrkan likaså. Till och med i den minsta, kanske 80 kvadrat stora Sankt Adarberts kyrka på Stora torget, stod några på knä.
I det läget började jag - som efter att ha varit med konfirmander på Gotland blivit en fena på att fotografera bilder och symboler i kyrkor - faktiskt misströsta lite. Ingenstans - och nu hoppas jag min illmariga ironi uppfattas rätt - gick det att plåta eftersom en massa fromma människor var ivägen.
Men just i det ögonblicket av icke-katolsk misströstan fann jag kyrkan som var tom på folk och där jag kunde vifta med kameran. Den innehöll å andra sidan inga intressanta bilder aller annat att fotografera och var Sankt Martins kyrka - Krakows enda protestantiska.
Och jag frestas att slutsatsfråga:
Är katolska kyrkor är bönens hus för bönens människor och protestantiska kyrkor tomma hörsalar för döva öron - typ?
Folket var det andra föremålet för mitt tittande. Det var mycket folk.
Massor med folk var det eftersom Krakows medeltida kärna är en turistmagnet av klass. Sådan miljö är alltid lite besvärlig när man kommer från ett litet ställe där man bott under många år. Hemma lönar det sig att titta noga på folk då sannolikheten att man skall möta någon man känner är stor. Samma stirrnings-intensitet på en stor turistort blir rent tröttande och dessutom tämligen fruktlöst. Jag hittade inte ens mina kompisar på avtalad tid och avtalad plats även rekonstruktionen efteråt gav vid handen att vi bör ha stått ömsesidigt intensivt spanande ungefär 15 meter från varandra.
Folktittandet ger dock många internationella intryck. Och spännande intryck. Dessutom också ett kyrkligt intryck då det pilade omkring nunnor liteöverallt.
Ett besök i ett snabbköp skapar alltid en inblick hur folk lever eftersom man då får syn på varu-utbudet, priser osv. Den exursionen visar att det inte är helt olikt hemma. Frimärken kunde dock bara köpas på Posten - inte i kiosker och andra affärer - och Postkontoret var inte lätt att hitta.
Kvällspasset ägnades åt promenad till de judiska kvarteren - betydligt mer tättbefolkade före Förintelsen - för middag med musik på en musikrestaurang. Mycket god mat. Trivsamt. En av ungdomarna berättade att den restaurangen förekommer som miljö i filmen Schindlers list men i och för sig då som apotek. Under bussresan tillbaka till Oswiecim tänkte jag: Detta var en bra dag. Med annorlunda intryck och lite vila. Samtidigt dock en tankedag eftersom mycket av vad vi pratat om med varandra vid matbord, under bussresan osv har varit upplevelserna de två läger-vandringsdagarna. Det blev liksom vila och fördjupning ihop.
Skrivet dag 5 - fredagen - sent på eftermiddagen.
Auschwitzresa dag 3
Här avser jag att försöka rapportera från Polen dag för dag. Inläggen kommer att kompletteras med bilder sedan jag kommit hem och kan redigera dem något innan publicering. Detta är tredje inlägget, redigerat och bildförsett 23 aug.
Innan jag går in på tredje dagen vill jag ändå lägga till funderingar från sent i går kväll - den andra dagen.
Vad bad de i lägret? Den frågan har hakat fast i mig.
Vad bad judarna - de som ägde bönemantlarna på bilden?
Vad bad de katolska polska prästerna som var de bland de första som spärrades in?
Vad bad Maximilian Kolbe i sin mörka svält-cell?
När vi ber - om vi gör det - ber vi ofta böner vi själva formulerar. Ur humör, i förtvivlan, i yttersta svaghet fixar vi därför ofta inte att be och fyllda av lycka glömmer vi ofta bort det. Och när dagarna är alldagliga blir det som inte av då heller.
Kanske fungerar mosaiska trosbekännare - judar - och katolska präster på samma sätt men med det viktiga tillägget att man ber Psaltarens psalmer - naturligt för judar och en plikt för katolskt prästerskap.
Så svaret på frågorna blir: Psaltaren naturligtvis!
Kanske psaltaren 9-10-11-12-13-14-15-eventuellt 16 och kanske 17. I svit!!
Jag läser de psalmerna. Och funderar: låg de i lägerfångarnas munnar?
Och om så: vilken tro vittnar det om? Vilken Gudsbild? Vilken Gudsrelation?
Det var gårkvällens innan-jag-somnade-funderingar.
Nu till dagens aktiviteter på dagtid.
Efter morgonbönen efter frukosten efter natten som varit god gick jag ensam till Auschwitz I för att fundera, fotografera och ta in intryck på nytt. Guidningen dagen innan var guld värd men det är också viktigt att man ger sig själv tillfälle att tanke-återvända. Och detta gjorde jag.
Dessutom bröt jag mot förbud - ihärdigt. Det är nämligen inte tillåtet att fotografera inomhus och begripligt är detta eftersom om ett guidat gäng skulle fota skulle ingen lyssna på guiden och vandringsturen skulle stoppas upp.
Men: när man går ensam och dessutom gör sitt andra varv proppar man ju inte till människoflödet och därför gav jag mig själv tillstånd att ta bilder inomhus. Det blev många bilder och - för att skryta lite - dessutom bra bilder med berättelser i.
Jag nämnde människoflöde vilket tarvar en kommentar: Förra året besöktes Auschwitz av ungefär en miljon människor och man beräknar att det rekordet kommer att slås i år. Det blir mer än 2500 varje dag och räknar man om det i busslaster blir det en ansenlig mängd fordon på parkeringen.
De tankar som fyllde mitt sinne under min ensamma vandring var faktiskt, bisarrt nog: Så trevligt det verkar vara i lägret.
Vädret var ju toppen. Soligt, varmt, behagligt. Det är grönt, rentav lummigt och en massa välnärda lugna människor vandrar omkring på vissa stråk. Andra stråk går jag alldeles ensam. Och allt verkar så trevligt.
Givetvis är den bilden bisarr. Lägret, idéerna bakom och sättet att behandla andra människor är det sjukaste historien innehåller - något man samtidigt påminns om i solgasset.
På väg tillbaka till boendet för lunch tittade jag förbi på en turistbyrå där jag inte fick tag i frimärken och dessutom försågs med upplysningen att posten - som är ett säkert tips vad gäller frimärken - denna dag var stängd.Orsak: Det är helgdag i Polen - en Mariadag.
Mariadagar är viktiga eftersom Jesus mor Maria så att säga är Polens drottning så givetvis finns det Mariabilder överallt - den invid finns i matsalen på centret där vi bor. Nuvar det dessutom inte frågan om vilken Mariadag som helst. Turistbyråbrudarna berättade att denna dag särskilt är centrerad kring Den svarta madonnan i Czestochowa och berättelsen om hur hon genom ett gudomligt ingripande medverkade när polska patrioter 1655 gav Karl X Gustav och hans svenska armé på nöten.
Jag känner till berättelsen sa jag, berättade att jag var från Sverige samt önskade dem en bra dag och glada nationalfestligheter.
Auschwitz II - BirkenauHela eftermiddagen ägnades åt en guidad vandring i Auschwitz II, känt som Birkenau, översatt till svenska ungefär Björklunda. Intrycken därifrån är samma som dagen innan men i kubik. Birkenau är bara så stort och till stor del bara ruiner men det var en dödsfabrik med kapacitet att logera 100.000 fångar i väntan på gas och krematorieugnar.
Det Auschwitz representerar mångdubblades och förfinades i den anläggningen - om man kan använda ord som förfina när det gäller SS-verksamhet.
Ytan, storleken, omfattningen var bedövande - tillsammans med stekande sol och 30 plus i skuggan.Tankarna gick varma. Fötterna och kameran likaså.
Hemma på Centret för Dialog och bön blev det dusch i vatten, inte som för judarna i Birkenau gasen Cyklon-B. Sedan mat, reflexion, skrivande.
I morgon skall vi till Krakow.
Auschwitzresa dag 2
Här avser jag att försöka rapportera från Polen dag för dag. Inläggen kommer att kompletteras med bilder sedan jag kommit hem och kan redigera dem något innan publicering. Detta är andra inlägget.
Idag var andra dagen på vår resa och den har minsann varit full med intryck.
Efter en kort natt - sent i säng och snarkig rumskompis - blev det dusch - frukost - promenad ut i staden Oswiecim. Oswiecim är det polska namnet, Auschwitz är det tyska.
Under promenaden in till stan mötte vi en procession med flera hundra personer. I täten bars en Kristusbild och före en massa människor i vanliga kläder gick ett gäng präster, korgossar och sådant. Allra först samt sist polisbilar som såg till att lastbilar och andra fordon inte kvaddade det hela.Vi hörde oss för och fick veta att processionen ägde rum eftersom det var 66-årsdagen av Maximilian Kolbes död i Block 11 i Auschwitz. Inne i stan köpte jag öronproppar, tittade mig omkring och gick då bland annat in i en kyrka för en stunds stillhet samt kanske ta några bilder. Det sista gick inte av två skäl:
Bara en liten bit in i kyrkan fanns en gallervägg vilket gjorde att det man egentligen velat titta på - koret, glasfönster och sånt - inte gick att komma fram till. Dessutom var det bedjare i kyrkan och det bjuder mig emot att flå-fotografera samtidigt som folk använder kyrkorummet till det kyrkan är tänkt att vara - ett rum för bön.
Att Polen är ett kyrkligt land såg vi också på tillbakavägen. En kyrka annonserade sin verksamhet på en vägg och med hjälp av personalen där vi bor samt en ordbok har jag lyckats översätta bilden av kyrkans anslagstavla. Resultatet blev - tror vi:Mässa söndagar kl 6.30, 8.00, 9.30, 11.00, 12.30 och 18.00.
Gudstjänst kring Guds ord: varje vardag 6.30, 8.00 och 18.00.
Detta veckoprogram motsvarar ungefär en månadsplanering för en församling i Svenska kyrkan och jag undrar varför det gått som det gått hemma i Svedala.
Efter lunch var det dags för dagens huvudpunkt - en guidad rundvandring i koncentrationslägret Auschwitz I. Intrycken därifrån är många och tankarna ännu fler. Allt är dock ganska osmält hitintills men en kort redovisning vill jag ändå ge.Där var massor med folk!! Bussarna stod på rad och det var som den första Pingsten då ett otal språk hördes: Spanska, polska, tyska, eneglska med amerikansk accent, modern hebreiska, norska, franska för att ta några jag kände igen.
Med en polsk svensktalande guide vandrade vi i tre timmar på gatorna mellan byggnaderna och i några av barackerna. Det var fotoförbud inomhus - sannolikt eftersom det skulle stoppa upp flödet av människor för mycket - men ute gick det att ta kort både på folkvimlet längs huvudstråken och mer öde tvärgator.
Vi fick se på lägerfångarnas logi - två och två som sardiner i trevånningssängar som var så tätt sammanställda att de var tvungna att krypa på varandra för att nå sin plats.
Vi fick inblick i deras verksamhet - hårt kroppsarbete på ca 1500 kalorier näring/dag.
Vi fick höra om vilka de var och hur många, om trakasserier, uppdelningar, misshandel, svält, gasning och kremeringar.
Vi fick se vad som blivit kvar: berg av skor, två ton människohår, mer skor, högar av kammar och glasögonbågar och på ett speciellt ställe ett antal judiska bönemantlar. Och jag undrar:
Vad bad mantlarnas ägare i lägret? När de svalt? När de blev slagna? När de gasades? Vad bad de??
Möra till både kropp och själ promenerade vi tillbaka till där vi bor - jo! vi bor på gångavstånd.
Och vi åt middag och satt en timme i reflexionsgrupper. Samt hade aftonbön.Och så fick jag tid att på lånad dator skriva detta.
Nu skall jag läsa ur Psaltaren för jag gissar att det var de bönerna de bad - de som ägde mantlarna.
Skrivet dag 2 klockan 21.50. Bildförsett 22 aug.
Auschwitzresa dag 1
Här avser jag att försöka rapportera från Polen dag för dag. Inläggen kommer att kompletteras med bilder sedan jag kommit hem och kan redigera dem något innan publicering.
Den första dagen var en resdag - och jag menar resdag!!
Hemifrån 8.30 - storpojken skjutsade pappa till flyget.
Incheckning med fingeravtryck och alla attiraljer, avgång från Luleå 9.45.
Framme på Arlanda blev det väntan till middag 15.30 men tiden fylldes med ett gott samtal över en lunchtallrik, läsning och en stunds andakt i kapellet på Arlanda. Samtidigt som jag satt där med min Bibel och mina tankar var en annan person djupt försänkt i muslimsk bön. Vi växlade några ord och jag fick veta att han inte mådde bra och var på väg tillbaka hem till Pakistan. Vi kom överens om att be för varandra.
Efter en middag blev det så avgång från en helt öde del av utrikeshallen med ett LOD-flyg till Warsawa och vid ½9tiden på kvällen besökte jag för första gången i mitt liv en polsk toalett i landets huvudstad.
22.45 flög vi inrikes till Krakow, hamnade på en buss strax efter midnatt för att en dryg timme senare nå den plats där vi skulle bo - och bor.
Detta innebar en restid på mer än 18 timmar - som till Mexiko ungefär.
Prästerligt småprat - kyrkskvaller - rumskompisar emellan ledde till släkta lampor ungefär ½3.
Kompisen storsnarkade den korta natt som följde - kort då frukosten var lagd till 8.00 dag 2.
Den första dagen var en resdag - och jag menar resdag!!Hemifrån 8.30 - storpojken skjutsade pappa till flyget.
Incheckning med fingeravtryck och alla attiraljer, avgång från Luleå 9.45.
Framme på Arlanda blev det väntan till middag 15.30 men tiden fylldes med ett gott samtal över en lunchtallrik, läsning och en stunds andakt i kapellet på Arlanda. Samtidigt som jag satt där med min Bibel och mina tankar var en annan person djupt försänkt i muslimsk bön. Vi växlade några ord och jag fick veta att han inte mådde bra och var på väg tillbaka hem till Pakistan. Vi kom överens om att be för varandra.
Efter en middag blev det så avgång från en helt öde del av utrikeshallen med ett LOD-flyg till Warsawa och vid ½9tiden på kvällen besökte jag för första gången i mitt liv en polsk toalett i landets huvudstad.
22.45 flög vi inrikes till Krakow, hamnade på en buss strax efter midnatt för att en dryg timme senare nå den plats där vi skulle bo - och bor.
Detta innebar en restid på mer än 18 timmar - som till Mexiko ungefär.
Prästerligt småprat - kyrkskvaller - rumskompisar emellan ledde till släkta lampor ungefär ½3.
Kompisen storsnarkade den korta natt som följde - kort då frukosten var lagd till 8.00 dag 2.
Skrivet i utkast dag 2 på morgonen, renskrivet på kvällen.
Bildförsett hemma 21 aug.
Bildförsett hemma 21 aug.
helpackad!
I morgon bär det iväg till Polen. Det blir besök i Auschwitz, den gamla staden Krakow mm.
Jag är inte den förste som gör en dylik resa men gissningsvis kommer många tankar att tänkas och många intrycka att försöka smältas i alla fall. Jag hoppas att på något sätt var eller var annan dag kunna rapportera lite å denna blogg. Går inte det får jag publicera rubbet när jag kommer hem.
jag börjar bli lite packad...
Observera: INTE PUCKAD!
Det börjar jag inte bli. Det är något som jag enligt mångas mening varit länge.
Nej! Det är PACKAD jag håller på att bli.
Jag packar inför en veckas resa till södra Polen.
Jag skall, tillsammans med några andra odiskutabelt vuxna samt en binge ungdomar i övre tonåren, på en studieresa till Auschwitz - i förbigående kom jag att nämna resan i inlägget så sant det vart den 5:e maj i år.
Deltagarna är alltså lite äldre ungdomar, i de flesta fall aktiva inom Svenska kyrkans unga. Syftet är att de - och vi vuxna medåkande - skall stärkas i kunskap, medvetenhet och engagemang kring teman som rasdiskriminering, förintelsen och liknande samt kunna fungera som informatörer och inspiratörer efteråt.
Resan är en del av ett projekt där Stiftskansliet, Svenska kyrkans unga, Älvsby folkhögskola - vilket gör att jag är med - samt säkert några andra instanser som jag nu i hastigheten glömmer bort att redovisa är med. Och givetvis också ungdomarnas hemförsamlingar som i varierande utsträckning sponsrar det hela.
Nu bär det i alla fall iväg - på måndag förmiddag.
Hem kommer vi natten mot nästa måndag.
Och detta kan innebära en bloggpaus försåvida inte en medresande kollega låter sin dator spela mot nätet. Hittar jag ett internetcafé kan det ju också inläggas inlägg med jag gissar att polska tangentbord inte alltid är harmoniska i relation till svenska språket. Så vi får se.
Det börjar jag inte bli. Det är något som jag enligt mångas mening varit länge.
Nej! Det är PACKAD jag håller på att bli.
Jag packar inför en veckas resa till södra Polen.
Jag skall, tillsammans med några andra odiskutabelt vuxna samt en binge ungdomar i övre tonåren, på en studieresa till Auschwitz - i förbigående kom jag att nämna resan i inlägget så sant det vart den 5:e maj i år.Deltagarna är alltså lite äldre ungdomar, i de flesta fall aktiva inom Svenska kyrkans unga. Syftet är att de - och vi vuxna medåkande - skall stärkas i kunskap, medvetenhet och engagemang kring teman som rasdiskriminering, förintelsen och liknande samt kunna fungera som informatörer och inspiratörer efteråt.
Resan är en del av ett projekt där Stiftskansliet, Svenska kyrkans unga, Älvsby folkhögskola - vilket gör att jag är med - samt säkert några andra instanser som jag nu i hastigheten glömmer bort att redovisa är med. Och givetvis också ungdomarnas hemförsamlingar som i varierande utsträckning sponsrar det hela.
Nu bär det i alla fall iväg - på måndag förmiddag.
Hem kommer vi natten mot nästa måndag.
Och detta kan innebära en bloggpaus försåvida inte en medresande kollega låter sin dator spela mot nätet. Hittar jag ett internetcafé kan det ju också inläggas inlägg med jag gissar att polska tangentbord inte alltid är harmoniska i relation till svenska språket. Så vi får se.
jag läser om gamla böcker
I förrförra inlägget nämndes, som en av mina sommarsysselsättningar, att jag läser om gamla böcker. Den jag håller på med nu är en gammal goding med ungefär 40 år på nacken som jag läste 1973 eller 1974 som kurslitteratur på 2-betygsnivån i Nya Testamentets exegetik. Jag pratar om Raymond E Browns banbrytande kommentar till Johannesevangeliet - se bilden.
Varför gör jag då detta? Vilka är diagnosen? Eller diagnoserna?
Några punkter som förklaringsförsök:
Först en allmän punkt.
Exegetik innebär arbete med att dra ut innebörden ur en text. Ordet kan i mitt sammanhang kunna bytas ut mot ordet Bibelvetenskap eller Bibeltexttolkning.
För mig är detta utomordentligt viktigt då jag anser att Bibelns böcker är Guds tilltal till oss.
Utifrån den Bibelsynen blir det sedan av nöden att man jobbar seriöst och inte sparar någon möda när det gäller att forska fram vad texterna faktiskt betydde när de skrevs och för dem de skrevs för. Budskapet av idag bör sedan ligga i någon vettig samklang med det budskap läsarna tog emot då eftersom man inte slaviskt bara kan flytta 2-3000 år gamla texter in i vår tid.
Tas det lätt på exegetiken blir det lätt i stället att man gör eisegetik - det vill säga läser in och tolkar in sina egna uppfattningar på texten, något som gör tankar, åsikter, upplevelser, känslor osv hos Bibelläsaren till auktoritet - i stället för Ordet. Detta är inte alls ovanligt i de mest skilda kristliga sammanhang.
Sedan en avgörande punkt.
När jag för en tid sedan ägnade mig åt magisterstudierna i Bibelvetenskap var det exegetik jag höll på med. Jag fick då tillfälle att läsa ett annat grundläggande verk av samme författare - The death of the Messiah i två band. Det verket är ungefär 30 år yngre än Johanneskommentaren vilket fick mig att tänka en massa sidotankar.
Sidotankarna blir frågepunkter:
Har - och om så är fallet hur har - Browns uppfattning om saker och ting förändrats på trettio år? Jag har snappat upp via annan litteratur att han påbörjade en revidering som i delar har kommit ut postumt, redigerad av en yngre medarbetare. Jag är spänd på att vad det lider också ta del av den boken*.
Vilken betydelse fick Brown som Bibelforskare? Den yngre medarbetaren till Brown - Francis Moloney - har nämnligen i en bok från 2005** ett kapitel med rubriken: the legacy of Raymond E. Brown and beyond (ungefär: arvet efter Brown och sedan) vilket visar att Brown tydligen har spelat en stor roll.
Och jag då? Uppfattar jag drygt 50 år ung en bok jag läste för över trettio år anorlunda när jag nu läser om den? Ser jag andra saker utifrån att jag gjort erfarenheter, reflekterat osv?
Vilken roll spelar jag själv när jag försöker göra exegetik? Eisigiserar jag?
Så jag läser om Brown på samma sätt som jag läste första gången - med Johannesevangeliets grekiska text bredvid med jättebreda marginaler att anteckna i. Och jag antecknar!
Och jag funderar!
Och jag har så kul!!
Vilken är diagnosen??
* An introduction to the Gospel of John / Raymond E. Brown ; edited, updated, introduced and concluded by Francis J. Moloney.
** The Gospel of John : text and context
PS: Brown avled vid 70 års ålder 1998. Den gigantiska Johanneskommentaren hade han alltså skrivit klart när han bara var 38 år och en pojkspoling i Bibelvetenskapliga kretsar. DS.
årets första strand - telefonbloggat
sommarnöjen...
Sommaren är nu inne i en intressant fas.
Folk frågar om jag fortfarande har semester och jag - i ledighetsklädsel - svarar: Jag får ingen semester.
Va!! svarar ofta frågeställaren. Får du ingen semester?? Det förvånade ansiket brukar då få en nyans av medlidande.
Nää... fortsätter jag. Jag får ingen semester. Mig prackar dom på ett sommarlov.
Frågaren fnyser, kanske också knyter näven i fickan.
Jag är alltså fortfarande ledig - det är ena ledet i min paradoxala tillvaro.
Vad fyller jag då tiden med?
Mikael Niemi beskriver i sin roman Populärmusik från Vittula - som jag inte läst men sett filmen - den norrbottniske mannen som en spikarneurotiker som får ett nervsammanbrott om han inte under sin ledighet får spika ihop en veranda, renovera ett fritidshus eller liknande. Utifrån tockna kriterier är jag varken norrbottnisk eller manlig. Jag klarar mig så bra utan att ha en hammare eller en pensel i näven.
Så vad brukas sommaren till? Vilka sommarnöjen har jag?
Vad gör jag när madammen börjat jobba ½8-½5, äldsta dottern ockå jobbar samma tider, äldste sonen kör sin morgontidningsrunda mellan ½3 och 5 för att sedan vilja sova ostört till 11 samt yngste gossen, efter att ha varit med kompisar till ½2 om natten också vill sova?
- Jag surfar på nätet - www.smhi.se är ett ställe jag besöker.
- Jag bloggar lite - som nu.
- Jag plockar bär - 10 liter blåbär igår, ännu inte rensade.
- Jag läser om gamla böcker - mer om det i ett senare inlägg.
- Jag tänker på jobbet - jo, faktiskt.
Jag tänker på jobbet - det är andra ledet i min paradoxala tillvaro
Jag finner mig själv ofta tänka på arbetet i en vid mening.
Med vid mening menar jag att tankarna kretsar kring, förutom skolan och dess verksamheter och mina uppgifter i det sammanhanget, Guds rikes öden och äventyr i allmänhet. Det blir tankar kring gudstjänstliv, ungdoms- och konfirmandkontakter, teologi, OAS-möten, ekumenik och så vidare i det oändliga.
Eller är sådana tankar tankar inte på jobbet utan på uppdraget - uppdraget att vara präst?
Präst är jag ju nämligen alltid, vare sig jag stämplat in eller inte. Och som präst är ju uppgiften att bygga församling, att verka för Guds rike bland människorna. Och göra det av hela mitt hjärta, med all kraft och allt mitt begränsade förstånd. Alltid - vare sig jag stämplat in eller inte.
Det här med att vara präst blir då ungefär som att vara gift. Man är det jämt - åxå när madammen stack till fjälls ensam en vecka eller när jag nästa vecka reser till Polen. Vi är ju gifta ändå - fast vi inte är på samma ställe och gör samma saker. Men vi har uppdraget att höra ihop och då tänker vi ju på varandra, till och med resonerar med varandra andre inne i skallen. Och det är som både naturligt, rätt och riktigt.
Och då blir det också som naturligt, rätt och riktigt att som präst leva i paradoxen Samtidigt ledig och i full verksamhet - vad det skulle bli på latin har jag ingen aning om.
Nu skiner solen och det är jättevarmt. Därför tar jag tankarna med mig till badstranden - för första gången denna sommar.
självbiografisk seriestrip (?)
arg blir man!!!
Cyklade till jobbet som hastigast även om jag fortfarande har ferie. Vafför?
Kolla lite, titta i e-posten, sortera bort skräp i densamma - något jag gjort då och då under sommarlovet bara för att slippa sitta en hel dag när terminen börjar om på allvar om ett par veckor.
Nu var det nästan tre veckor sedan sist.
Femhundratrettiotre meddelanden låg i Outlook-inkorgen!
Fyrahundratjugosju av dessa var av programmet redan skräppostmappslagda.
Nittioåtta skickades till samma mapp manuellt.
Åtta - endast åtta!! - meddelanden hade någon rimlig mening.
Detta är inget nytt. Varken för mig eller läsaren av bloggen.
Men man blir less och undrar när nätet kollapsar under sin egen tyngd - av skit.
tillbaka från fjällen
I ett tidigare inlägg redogjorde jag för Madammens ensamvandring och familjens fjällvandringseskapader genom åren. Jag nämnde att då planer på att yngste sonen skulle göra en vandring tillsammans med bloggarn själv. Detta har nu ägt rum.Från början planerade vi att gå i Kebnekaise-området men då gossen hade känt sig risig ställdes fokus om till att gå dagsturer men bo på ett och samma ställe. Sagt och bokat! Jäkkvik blev basen - gården som har en egen länk på denna blogg.
Därifrån gjordes dagsturer i regn eller regnskurar. Den första i ½-hyfsat väder på onsdagens eftermiddag efter framkomsten. Den sista i våldblåst på lördagen innan hemresan då den trötte fadern rattade bilen till ackompangemang av gossens timmerstockande.
Efter de olika dagsturerna åts god mat, lästes böcker och togs det lungt. Stillhet rådde.
Så nu är jag tillbaka vid internetuppkopplingen - typ.
