stigstrombergsson

Igår startade ett stort ungdomsläger på folkhögskolan. Cirka 120 ungdomar och ledare är där för att delta i seminarier, lyssna till korta föredrag, samtala i smågrupper och fira gudstjänst - eller ha möten som de själva kallar det - året ut för att sedan resa hem första januari.

Konceptet verkar duktigt evangelikalt i vart fall att döma av den första kvällen. Exempel på duktigt evangelikalt är - mina fördomar - att stor uppmärksamhet läggs på skapa stämning och att förmedla starka känsloupplevelser. Det innebär att altaret i skolans kapell var lyft åt sidan för att ge dess centrala plats i kyrkorummet åt en sånggrupp med mikrofoner, högtalare och ärtsoppa så det bara drösar om det.
Sånggruppen - lovsångsteam kallas det - är skicklig, spelar och sjunger bra. Ingen skugga skall falla över dem. Själva upplägget - och tanken bakom - fundrar jag dock över. Är konsert-stuket det goda sättet att hjälpa människor att be? Det blir lätt något av konsert när alla till att börja med uppmanas att stå och sedan får ta del av något som i praktiken är ett uppträdande med applåder och allt.
Ljudet framifrån är stark. Man hör inte om man själv sjunger eller om grannen bredvid tar en ton. Och jag funderar: Kan verkligen hjärtan öppnas när man behöver stänga öronen med hörsel-skydd? Talar Herren i stormen - typ? Jag är säkert ett inbitet dinosariefossil men jag faller inte i farstun för detta som faktiskt icke-stimulerar lovsång, i vart fall inte vad jag fattat lovsång vara. Men det är klart att stämning skapas, rentav frammanas, och stämning och känsla är viktigt för ungdomar - sägs det.
Men som sagt: Ingen skugga skall falla över teamet.

Förkunnelsen lägrets första kväll handlade mycket om vad vi skall göra för att Gud och Jesus skall bli och vara centrum i våra liv. Det är väl OK men det kom nästan ingenting om det märkliga och fantastiska att Gud satte oss människor så i centrum för sitt liv att han - jag skriver han mest av konventionella skäl - valde att bli människa och ge sitt liv för oss. Det är alltså ganska mycket hur man skall bära sig åt för att tro och ganska lite om vad vi faktiskt får tro på. Och jag undrar om inte det är ganska evangelikalt, kanske rentav lagiskt för en del. Men jag kan ha fel här...

Vi firade också mässa men den kom som i bakvagnen - och det är ganska evangelikalt. Först var ju altaret satt åt sidan för att ge plats åt ljudtekniken. Sedan hade gruppens sång och predikan tagit rejält med tid. Så när Jesus själv, i brödet och vinet, konkret mötte sitt folk var folket redan någon annanstans i tanken, helt tröttkört. Tur är att mötet med Jesus i mässan inte beror på graden av alert och koncentration hos mottagarna men jag tycker nog att Jesu Kristi lekamens och blods sakrament förtjänar en centralare plats när Gudsfolket firar gudstjänst - typ.

Är jag för kritisk? Kanske. Lägret fortsätter som sagt några dagar så vi får se hur det blir.

Så har det då blivit natt mot julafton. Barnen - 22, 21, 17 och 14 år - sover och bara föräldrarna är vakna och pysslar. Dagen före julafton har alltså förlöpt som den alltid har gjort efter detta fasta mönster:

Allt är alltså precis som det brukar vara utom att vi är någon färre denna jul. Farfar och farmor är nu bägge borta och det ger lite fram-och-tillbaka-känslor. Men jul blir det i alla fall.

I morgon blir det väckning ca 9.00, gröt ca 9.30, julgudstjänst 11.00 prick, promenad till graven och till bekanta med liten klapp med start ca 12.00, fika ca 13.30, Kalle Anka 15.00 prick, julmiddag ca 16.30, paketbyten ca 19 samt utpustning efter 23.00. Skulle strömmen vara borta en ½timme kvaddas schemat.

Läser nu någon detta vill jag och min familj önska en Gud Jul till läsaren.

Vi är många i familjen. Flera är faktiskt ganska stora vilket betyder att vi är en massa som kan hjälpas åt så att julen inte blir som denna andra bild på utpumpningstemat visar. Särskilt viktigt eftersom makan jobbar till och med fredag eftermiddag.

...man borde utgå från att alla får syndernas förlåtelse och att alla också kommer till himlen.

På  http://www.ssu.se/index.php?p=2 kan detta påstående läsas som en del i ett öppet brev som uppmanar över 800 präster att avgå. De man avser är dem/vi som undertecknat det jag tidigare på denna blogg kallat Kalin-deklarationen.
Det är fantastiskt - jag hoppas ironin syns mellan raderna - att att det största partiets ungdomsförbund i den stora frågan om evigheten och hur den blir kan ge så tydliga anvisningar och jag undrar vilken ny uppenbarelse man nu stödjer sig på. I och för sig vill också jag innerst inne att alla skall komma till himlen men jag tror inte frågan avgörs av ett gemensamt uttalande från landets SSU-distrikts-ordföranden. Jag måste nog fortsätta att utgå från att de som tar emot syndernas förlåtelse i tro på Kristus som kommer till himlen. Så lär nämnligen både Bibel och kyrka och det känns tryggare att i evighetsfrågorna luta sig på de auktoriteterna än på ett religiöst neutralt politiskt partis ungdomsrörelse. Det kommer att bli kul, eller åtminstone intressant, att bli att se hur den socialdemokratiska partidelen Broderskap reagerar på SSU-utspelet.

Att sedan brevförfattarna dessutom totalt och hopplöst missförstått innebörden av kyrkomötets beslut är enormt pinsamt. Vad beslutet innebär är ju helt begripligt för var och en som är elementärt läskunnig. Majoriteten i kyrkomötet, inklusive den socialdemokratiska gruppen, tog ju i demokratisk ordning beslutet att det är helt korrekt att avstå från att medverka vid välsignelse av samkönade partnerskapsrelationer. Och i ett demokratiskt samhälle och en demokratisk kyrka är det givetvis helt tillåtet, till och med önskvärt, att människor gör sin uppfattning hörd. Detta gör ju att det är helt och fullt politiskt korrekt att vara "Kalin-deklarant". Detta gör att SSU ljuger som hästar travar när de försöker inbilla sig själva och andra att de som signerat Kalis deklaration håller på med något slags odemokratiskt fuffens. I stället är det SSU som beskär demokratin genom att inte kunna läsa beslutsprotokoll, genom att fara med lögn om dem som har annan mening och genom att driva en åsikts-utrensnings-linje.

Som socialdemokrat är jag bekymrad över denna enfald. Det skall bli intressant/kul att se hur/om kyrkomötets socialdemokratiska ledamöter med Burell i spetsen kommer att räta ut missförstånden och lurva till SSU. Det vore onekligen på sin plats! Gör man inte det är man ju medlöpare till svamlet och respekterar inte de beslut man själv varit med om att fatta.

Läs också Kyrkans Tidnings artikel om detta på
http://www.kyrkanstidning.com/ArticlePages/200512/16/20051216110910_Headline357/20051216110910_Headline357.dbp.asp

Ibland upplever man nyheter som dåliga. Bud med dåliga nyheter sägs leverera Jobs-post, alltså meddelanden om elände, av den typ Job i Gamla Testamentet fick. Bilden till vänster visar Job sittandes på sin askhög. Full så illa är det väl inte. Men...

På folkhögskolan har vi fått nu Jobs-post. Den levererades av två utsända från kyrkokansliet i Uppsala. Deras uppgift vara att samtala med elever och lärare på Grundkursen om hur verksamheten går. Dett brukar ske varje år. En bit i i samtalet levererades försändelsen:
Ett utrednings- och planeringsarbete som Riks-kyrkan bedrivt har lett fram till förslag som om de genomförs, vilket är sannolikt, innebär slutet för Svenska kyrkans grundkurs på tretton folkhögskolor i landet, däribland er. Exakt så var det givetvis inte formulerat men i sak var det innehållet i Jobs-posten onsdagen den 7:e december 2005.

Vad handlar detta om? Först en bakgrund.

För sådär snart 15 år sedan startade Svenska kyrkans grundkurs på ett antal kyrkliga skolor över landet. Bakgrunden till detta var bland annat att man hade upplevt en förskjutning i vad för slags människor som sökte sig till utbildningar för tjänst i kyrkan. Tidigae var den vanligaste bilden att den som funderade på att bli präster, diakoner, pedagoger och musiker i kyrkan redan funnits i kyrkan innan yrkesfunderingarna dök upp. Personerna fanns, om de var unga människor, oftast i ett par vitala ungdomsorganisationer som i sina församlingar utgjorde den kallelse-miljö som skapade längtan efter att arbeta i kyrkan. Det var till exempel Riksförbundet Kyrkans Ungdom (RKU) och Kyrkliga Gymnasistförbundet (KGF). Dessa två organisationer var min väg. Kör och musikverksamheten var också betydelsefulla men blev på grund av min mindre akustiska lämplighet inte vägen för mig.

De medelålders som funderade på ett andra eller tredje yrkesval var som regel också fast förankrade i gudstjänst- och församlingsliv och kunde sägas kunna gudstjänsten från kyrkbänken innan det var frågan om att leda den från altaret.

Denna bild kom att förändras under främst 1980-talet så att fler och fler som funderade på yrke i kyrka så att säga "kom att komma uifrån". Det var inget fel i det men en del av bakgrunden kom att saknas.

Denna situation var en orsak till att en 16 veckors Grundkurs startade som obligatorisk för dem som ville bli pedagoger, diakoner, musiker eller präster. Avsikten var att under en termin försöka ge "kyrk-kännedom" inifrån, skapa en miljö att reflektera över sin egen tro, sin kallelse och olika yrken i kyrkan. Kursen skulle ge folk möjlighet att pröva kyrkan innan kyrkan skulle börja pröva dem.
En annan orsak var att man såg behovet av att präster, musiker, diakoner och pedagoger som senare skulle verka i arbetslag åtminstone skulle göra en del av sin utbildning tillsammans. Samverkan var ett av nyckelorden. Kallelse, Personlighetsutveckling och Tro var andra nyckelord för den 16 veckors obligatoriska gemensamma grundkurs som då skapades på så småningom 13 folkhögskolor.

Musikerna kom aldrig riktigt med i svängen och de som blev präster genom att utbilda sig på Johannelunds teologiska institut var också grundkursbefriade. Men alla andra skulle gå för att få pröva utan att prövar, möta utan att mätas. Att detta ansågs viktigt visade sig också av att kyrkan från början gav stipendier till dem som gick kursen så att de skulle slippa låna eller tära på det egna kapitalet. Efter några år försvann dock stipendierna av ekonomiska skäl. Vad orsaken var vet jag inte men i tiden sammanföll det med att kyrkan förlorat massor med slantar på aktiehandel.

Dispanser beviljades då och då av stiften men o stort skulle alltså blivande präster, diakoner och pedagoger gå kursen. Även den som var osäker fick gå den för att utforska om kyrkan är något att fundera vidare kring.

Gårdagens Jobs-post var meddelandet om ett förslag (som troligast går igenom) att de som skall bli präster befrias från grundkursen som obligatorium. Det grundkursen ger innan studierna börjar på allvar tänker man sig skall vävas in företrädesvis under andra studieåret och då genom universitetens och pastoralinstitutens försorg.

Och såhär skulle jag kunna räkna upp faktor efter faktor som gör att förslaget är dumt - för skolorna, för människorna, för kyrkan. Som den eventuelle läsaran ser är det främst negativa saker för de människor som funderar samt för kyrkan som sådan jag berört. Givetvis är det negativt också för Älvsby Folkhögskola men det snäva perspektivet ligger inte bakom min klagan. Skolan har så mycket på gång att den givetvis kommer att fixa dethär. Givetvis är det också negativt för mig själv fast det vore ju ett ännu snävare, rent löjligt, perspektiv på saken. Gud föder höken sa Kjell-Olof Feldt när han slutade som finansminister och med det i ryggen tror jag också att jag för egen del kommer ner på fötterna - även om kyrkan på nationellt plan och på stiftsnivå tar beslut som gör att skolan inte längre har ett rimligt behov av en heltidsteolog som ingår i ett kyrk-arbets-lag.

Men onekligen känns Jobs-posten trist, påtagligt trist.