stigstrombergsson

Jag har två kusiner i USA. De är födda där och därför amerikaner. Deras pappa – min farbror – var invandrad från Sverige, deras morföräldrar likaså. Därför är de också svenskar.

På liknande sätt tänker jag mig att det är med amerikaner av annat migrationsursprung. James J. Zogby är en sådan och om honom kan man på Wikipedia läsa här.

Jag såg en länk – klicka här – till en artikel han skrivit den 16 maj, införd i den Jordanska engelskspråkiga dagstidningen The Jordan Times. Fann den intressant. Google gjorde grovgörat, jag putsade texten.

VÄSTS DUBBELMORAL I FÖRSVAR AV DE KRISTNA

Kristna i Levanten, särskilt i Syrien, Irak och Palestina, står inför allvarliga utmaningar som västvärlden antingen missförstått eller ignorerat.

Att skydda dem eller ens erkänna deras existens,  har de senaste åren bara varit en angelägenhet för beslutsfattarna eller intresseorganisationer när det passar deras accepterade berättelser eller politiska dagordning för regionen.

De kristna i Palestina, till exempel, ignoreras för det mesta. De är en obekväm belastning för höger-evangelikaler som endast tillåter sig själva att se Israel med ideologiska skygglappar.

De ser inflyttningen av judar till Israel som en nödvändig förutsättning för slaget vid Harmagedon i den yttersta tiden, att judarna omvändes till kristendomen, Messias återkomst av och allt det medför.

Dessa evangelikaler komma till det heliga landet som pilgrimer till de platser där Jesus vandrade. De besöker de heliga platserna samtidigt som de ignorerar existensen av en kristen gemenskap i Palestina sedan 2000 år.

Eftersom höger-evangelikaler har blivit brinnande försvarare av Israels politik vägrar de inte bara att erkänna de allvarliga orättvisor som drabbat deras trosfränder – de gör dem osynliga.

Tyvärr: Samma blindhet påverkar också politiker från höger och vänster.

Då kritik av israeliskt agerande anses vara tabu odlar de flesta politiker med vilja en okunnighet om Palestinska offer, vare sig kristna eller muslimska.

Som resultat förblev de tigande då palestinsk religiös egendom konfiskerats eller vandaliserats och när Israel infört ett politiskt system som gynnar en grupp – judar – medan kristna och muslimer utsätts för en variation av hård diskriminering.

De kristna i Irak och Syrien har uthärdat ett annat men inte mindre problematiskt öde i händerna på väst.

Inför USAs invasion av Irak beaktade ingen i Washington vilka effekter kriget kunde få för landets betydande men sårbara kristna gemenskap.

Under åren som följde då Irak att slets sönder av sekteristiska konflikter ignorerade amerikanska politiska och religiösa ledare till stor del de irakiska minoriteternas öde.

Så teg Bush-administrationen, till exempel, när kristna företag plundrades, hus konfiskerades och familjer tvingades i exil – vilket resulterat i att Iraks kristna minskat från 1,4 miljoner till 400.000.

Att bevara denna gamla kristna gemenskaP passade inte den politiska dagordningen USA och därför hördes inte deras rop på erkännande och skydd.

Endast inför det barbariska beteende hos Daesh/IS har västvärlden börjat uppmärksamma vad som återstår av de kristna i Irak.

Först nu, vad det verkar, passar deras öde en politisk agenda – en partisan attack mot presidenten och ett sätt för höger-anti-muslimska grupper att sent fälla några tårar.

På liknande sätt ignorerades rösterna från de kristna i Syrien i början av den blodiga konflikten i deras land.

Många kristna, utan att vara anhängare av regimen i Damaskus, uttryckte ett djup obehag över, och även rädsla för, "oppositionen".

Då Assad-regimen hade en sekulär inställning som gav visst skydd för kristna, kom de ibland att kallas kollaboratörer och stängdes ute från politiska diskussioner om framtiden för sitt land – särskilt i västvärlden.

Först nu, med uppkomsten av Daesh/IS, har västerländska kyrkliga ledare och politiker börjat uppmärksamma de syriska kristna – men som i fallet i Irak är det för lite och för sent.

Kärnpunkten är att dessa arabiska kristna borde spela roll och deras röster måste höras – inte bara när vad de säger passar vår agenda.

De är mer än bara flyktingar eller offer för religiös extremism som görs till ett användbart verktyg för islamofober i att varna för farorna med islam.

Arabiska kristna är långtida gemenskaper som varit integrerade delar av utvecklingen av kultur och social struktur i Levanten.

Deras överlevnad är avgörande för regionen. Att erkänna deras rättigheter, lyssna på deras oro och möta deras behov kan ge beslutsfattarna lärdomar.

De mycket sårbara Arabiska kristna i Levanten har gjort dem till ett lackmustest för vår politik.

Till exempel: västs tystnad inför Israels fortsatta strypning av de palestinska kristna avslöjar vår politik för mänskliga rättigheter som egennyttig, bristfällig och smittad av dödlig dubbelmoral.

De irakiska kristnas öde för borde ha fungerat som en tidig varning för amerikaner att det sekteristiskt baserade styrelseform system som ålades Irak var förenat med fara.

På samma sätt bör det faktum att den syriska oppositionen inte innehöll kristna ledare (även om det fanns några "symboliska" kristna i olika oppositionsgrupper) ha informerat beslutsfattarna att oppositionen var icke-representativ och att mer måste göras för att skapa en inkluderande icke-sekteristisk oppositionsrörelsen.

Om målet var att skapa ett verkligt demokratiskt representativt system för styrning i både Irak och Syrien, borde röster från de kristna och andra minoritetsgrupper ha beaktats.

Vad gäller fackförbundet Kommunal med representation och lägenheter och porrstjärnor tycker jag bara det är pinsamt. Att överheten aldrig lär sig – sedan må det vara politiker, företagsledare, fackfolk eller vad som helst.

Margot Wallström nämns i sammanhanget som hyresgäst i en fastighet ägd av Kommunal. Olika uppgifter snurrar om den saken, huruvida det är en ”affär” eller inte, men det är inte den saken detta inlägg gäller. Där anser jag bara enkelt och simpelt att mygel är klandervärt vem som än myglar – om de gjort det.

Med rubriken margot inte ensam syftar jag på något annat kring vår utrikesminister. Det som väckt Israels vrede* och belackares iver här hemma. Hennes uttalanden och att Sverige erkänt Palestina och att tanken det förekommer ”utomrättsliga avrättningar” kan behöva undersökas. Jag syftar på vad jag igår läste här i tidningen Haaretz – på nyhetsplats. Jag finner det intressant och upplysande och hoppas att andra också gör det – särskilt en del kristliga typer som bestämt sig för att bara ha tidningen Dagen som informationskälla. De kan ju därigenom få intrycket att MW representerar någon sorts antiisraelisk särmening, inte folkrätt demokratier emellan. Google translate gjorde grovgörat, jag putsade texten.

EU:S NYA FÖRSLAG TILL RESOLUTION SKILJER STARKT MELLAN ISRAEL OCH BOSÄTTNINGARNA PÅ VÄSTBANKEN

Israel arbetar frenetiskt för att blockera en väntad resolution som beräknas bli publicerad på måndag, en resolution som topptjänstemän säger skulle kunna leda till ytterligare sanktioner mot israeliska bosättningar.

I helgen gör Israels utrikesministerium sista desperata ansträngningar för att blockera en kommande EU-resolution som betonar skillnaden mellan Israel i sig och de territorier som intogs under sexdagarskriget 1967.

Antagande av resolutionen kan leda till nya sanktioner mot israeliska bosättningar på Västbanken, säger högre tjänstemän i Jerusalem och europeiska diplomater till Haaretz.

Resolutionen förväntas bli  publicerad på måndagen vid avslutningen av det månatliga mötet i the Foreign Affairs Council som är sammansatt av utrikesministrarna från de 28 EU-länderna.

Resolutionen väntades till att börja med bli relativt återhållsam men formuleringarna i blev hårdare när det gäller Israel under torsdagens session på EU: s högkvarter i Bryssel, enligt ledande israeliska tjänstemän.

Europeiska och israeliska diplomater som har sett det senaste utkastet har gett Haaretz dess huvudpunkter:

Utkastet betonar den skillnad EU gör mellan Israel och bosättningarna. "EU kommer att fortsätta att entydigt och uttryckligen göra åtskillnad mellan Israel och alla områden ockuperade av Israel 1967", säger utkastet.

"EU: s avtal med staten Israel gäller endast staten Israel och inte bosättningarna. EU och dess medlemsländer är eniga i sitt åtagande att säkerställa ett fullständigt genomförande av befintlig EU-lagstiftning och avtal som gäller för produkter från bosättningarna. EU bekräftar sitt beslut att märka produkter från bosättningarna och anser inte att detta är en bojkott av Israel, en sak som EU motsätter sig. "

Utkastet säger att EU kommer att överväga att vidta åtgärder för att hålla tvåstatslösningen vid liv. "EU kommer att fortsätta att noga följa utvecklingen på marken och dess vidare konsekvenser", säger utkastet. "EU kommer att överväga ytterligare åtgärder för att skydda en livskraftig tvåstatslösning som ständigt urholkas av nya fakta på marken."

Utkastet stöder Frankrikes förslag att en internationell stödgrupp inrättas för att främja den israelisk-palestinska fredsprocessen och att sammankalla en internationell fredskonferens i syfte att starta regionala flerpartsförhandlingar mellan Israel, palestinierna och arabstaterna.

Utkastet innehåller en indirekt hänvisning till det lagförslag angående Icke-Statliga organisationer (NGO) som av Israels justitieminister Ayelet Shaked verkar för och jämställer Israels agerande när det gäller NGO med att den palestinska myndigheten. "EU är oroat över försöken att kväva det civila samhället på båda sidor", säger förslaget.

Utkastet välkomnar framstegen i utredningen av morden på de tre medlemmarna i en palestinsk familj utförda av judiska terrorister i byn Duma, och fortsätter att uppmana Israel att åtala nybyggare som använder våld mot palestinier. Utkastet uppmanar också Israel och palestinierna till "proportionell användning av våld."

En högt uppsatt tjänsteman i Jerusalem sade att israeliska ambassadörer i alla europeiska länder samt de inom EU-institutionerna i Bryssel arbetat hela torsdagen och fredagen i ett försök att mjuka upp det förslag till resolution som främjas av Sverige, Irland och, i viss mån Frankrike.

Från och med nu, har de ansträngningarna inte varit framgångsrika.

Ambassadörer för de 28 EU-länderna kommer att mötas igen på måndag morgon, strax före Utrikesministerrådets, för att diskutera utkastet till resolution. Det kommer att följas av en ytterligare diskussion på utrikesministernivå.

"Utkasten har blivit allt hårdare och allvarligare från ögonblick till ögonblick," sa den israeliska tjänstemannen. "Svenskarna och irländarna driver på och det verkar som om våra vänner inte kan motstå dem. Tyskarna försöker hålla linjen men lyckas inte."

Tjänstemän i Jerusalem betonade att accepterande av resolutionen i dess nuvarande form skulle bli en annan juridisk anledning för de europeiska länder som försöker separera Israel från territorierna.

Konsekvenserna kan bli allvarliga, sade de, och kan leda till ökade sanktioner mot bosättningarna.

"Det kommer att bli svårt att stoppa initiativ från de europeiska länderna mot bosättningarna", sade en tjänsteman.

*  Hon förargade ju Saudiarabien tidigare. Intressant just att de två länderna är lika snarstuckna när någon påtalar något om dem och att det land som (falskeligen) brukar framhållas som Mellanösterns enda demokrati diplomatiskt agerar som regionens mest tvärtemotdemokratiska – typ.

Jag tycker Barak Obama är ett ljus i mörkret. Inte så skinande som jag tycker han skulle kunna vara men i alla fall något. Han fick Fredspriset direkt han blivit vald första gången och det kan jag tycka var lite förhastat. Man skall ju få pris för vad man gjort, inte för vad man förhoppningsvis skall göra. Och levererat har han inte! Ännu! I vart fall inte så att det är värt ett fredspris.

Ändå är han ett ljus i mörkret i amerikansk politik – så som den ter sig. Vem som blir Demokraternas kandidat i kommande presidentval pratas det inte så mycket om. Hillary Clinton verkar vara ett namn att räkna med. Annat folk känner jag inte till alls. Och Hillary kanske inte är det USA-ljus världen behöver men i alla fall något – typ.

Mörkrädd blir jag dock när jag tar del av uppgifter om de kandidater Republikanerna vaskar bland. Thrump gör mig riktigt trumpen, om man så får säga. Snacka om stolle! De verbala grodor Thrump trumpetar ur sig är ju i antal likt desamma i Egypten på Moses tid*.

Obama läser den Israeliska dagstidningen Haaretz. Det gör jag också då och då.

Och om Haaretz säger Obama att tidningen "aldrig är rädd för att säga sanningen till makten" och att ”han under årens lopp har vänt sig till Haaretz för rapportering och analys."

Och till någon sorts Haaretz-konferens i New York skickade han en videohälsning som själva tidningen berättade om i förrgår. Jag håller med Obama. Lät därför Google göra en grovis som jag putsade till vad jag menar vara bättre svenska. På engelska kan artikeln läsas här.

OBAMA VID HAARETZ-KONFERENS: ISRAEL MÅSTE STÄLLA DEM SOM ATTAKERAR PALESTINIER INFÖR RÄTTA

USA: s president säger till HaaretzQ with NIF conferens: Banden mellan USA och Israel och engagemanget för Israels säkerhet är okrossbara.

I en video-hälsning till HaaretzQ with NIF conferens i New York sa USA:s president Barack Obama att fred är det enda sättet för Israel att förbli en judisk och demokratisk stat. Obama fördömde den senaste tidens våg av terroristattacker mot israeler samt uppmanade den israeliska regeringen att ställa alla som begår våldshandlingar mot palestinier inför rätta**.

Obamas hälsning öppnade den allra första Haaretz-konferensen i USA. Den arrangerades i samverkan med New Israel Fund – NIF. Omedelbart efter Obama talade president Reuven Rivlin till konferensen***. En som också förväntas tala vid konferensen är Robert Malley, Obamas rådgivare i kampanjen att bekämpa ISIS.

USA:s FN-ambassadör, Samantha Power, skall bidra med ett av huvudtalen på konferensen. Andra talare är PLO:s generalsekreterare Saeb Erekat, den tidigare utrikes- och justitieministern och ledamoten i Knesset Tzipi Livni och ordföranden för Joint List Knessetledamoten Ayman Odeh****.

I sitt tal betonade Obama den särskilda relationen mellan Israel och USA och hans administrations engagemang för Israels säkerhet och sade att bägge är orubbliga. Han tillade att säkerhet och militärt samarbete med Israel för närvarande ligger på en aldrig tidigare skådad nivå.

"Vi är i ett kritiskt ögonblick", sade Obama. "Oförlåtligt våld har tagit många liv – israeler, palestinier och amerikaner. Jag har gjort klart för de palestinska ledarna att de måste fördöma de pågående attackerna [mot israeler] och stoppa uppvigling. Personer som är ansvariga för våld, inklusive våld mot palestinier, måste ställas inför rätta."

"Fred är nödvändigt, fred är rättfärdigt och fred är möjligt" sade USA: s president Barack Obama

Obama tillade att USA "uppmanar båda sidor att arbeta för att minska spänningarna, vara återhållsamma, förhindra fler dödsfall och återställa lugnet."

"Det bästa sättet att minska spänningarna och garantera Israels säkerhet är att fortsätta arbeta konkret för en tvåstatslösning", tillade han.

"I tider som dessa är det viktigt att bekräfta vad vi vet är sant så jag säger det igen – fred är nödvändigt, fred är rättfärdigt och fred är möjligt. Fred är nödvändigt eftersom det är det enda sättet att säkra sann och varaktig trygghet för israeler och palestinier samt det enda sättet att se till att Israel förbli en demokratisk och judisk stat. "

Obama fortsatte med att säga att "Fred är rättfärdigt därför att en tvåstatslösning kommer äntligen att ge israeler den normalitet de har rätt till och palestinierna den suveräna stat och värdighet de förtjänar. Och fred är möjlig om ledare och folk är villiga att uppbåda vilja och mod att bryta sig loss från mönster från det förgångna och skapa en ny framtid. "

*  Se Andra Mosebok kapitel 8.

**  Inte är detta SÅ olikt det Sveriges utrikesminister sa i Riksdagen i början av månaden, det som president Nethanyahu kallade skandalöst. Undrar vad han säger nu. Och en del svenska borgerliga antipalestinska politiker och en och annan ledarsida som gick igång i frågan – kommer de nu att anklaga även USA för att vara ensidigt pro-palestinskt? Onekligen ser jag fram emot att Jan Björklund tar Obama i hampan.

***  Rivlin är Israels president sedan den 24 juli 2014.

****  Joint list är engelska för en politisk allians av fyra Arab-dominerade partier i Israel – Hadash, the United Arab List, Balad och Ta'al. Joint List är den tredje största gruppen i Knesset.

Det finns många anledningar att vara tacksam över att de borgerliga – förlåt: de jämfört med sossarna ännu borgerligare – partierna inte styr Sverige. Jag kan inte gå in på alla men en aktuell vill jag nämna, den Israels premiärminister just mu gått i taket över. Och låt mig börja med honom.

Nethanyahu kallar den svenska utrikesministern uttalande för ”skandalösa”. Här kan du, noble Bloggläsius, läsa mer om det samt vad Margot W faktiskt har sagt. Vill du få saken ytterligare belyst kan du läsa här vad en Mellanösternexpert säger.

Men vill du verkligen ta reda på saken klickar du här. Då kommer du till Riksdagens snabbprotokoll från i förrgår där du kan finner ministerns uttalande i hela sitt sammanhang – och en hel del annat. Protokollet är en 12-sidig pdf-fil där saken behandlas på sidorna 3-8.

Tre riksdagsledamöter har ställt var sin fråga till utrikesministern och argumenterar med henne: Mathias Sundin, Magnus Oscarsson och Kent Ekeroth. De representerar Liberalerna (som i avsaknad av folk lämnat namnet Folkpartiet), Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna, två etablerade borgerliga allianspartier och ett erkänt enögt gäng som efter nästa val om de inte släpps in i en borgarregering i alla fall kommer att ge en sådan sitt stöd.

Läs tjafset!

Se noga på de borgerligas faktaurval.

Notera argumentationen som jämställer enstaka Facebook-noteringar, ett och annat barnprogram och diplomatiska uttalanden i en enda röra utan nämnvärd källkritik. Allt ges samma dignitet! Se den totala ensidigheten utan anspelningar på den andra sidans parlamentariker, opinionsbildare eller liknande.

Är de tre representativa för sina partier bävar jag för en mycket pinsam utrikespolitik om Alliansen skulle använda Sverigedemokraterna i eller vid sitt regeringsunderlag – om de skulle vinna kommande val.

Ingen har i kommentarsfältet uttryckt någon längtan efter att jag skall skriva något som har med situationen Israel-Palestina att göra. Men det struntar jag i. Nu kommer något i alla fall utifrån vad som senaste tiden timat och skett.

Utrikesminister Margot Wallström har tydligen i en lång mångsidig intervju om Mellanöstern påtalat att det finns ett samband mellan förtvivlan och terrorism och att den israeliska ockupationen av palestinskt land är en av flera komponenter i regionens komplicerade härva.

Mer behövs inte! Ministern kallas till Israels ambassad!

Svenska ambassadören i Tel Aviv kallas till UD där!

Samfundet Sverige-Israel agerar i TV-debatt.

Riksdagsledamot från KD hyperventilerar vid samma tillfälle.

Tidningen Dagen – pålitligt ensidigt pro-israel – hakar på!

Folkparti-Björklund hittar en väg ut ur den mediala skugga där han dväljs!

Fast Margot har ju bara sagt sanningen!

Dessutom faktiskt samma sak som chefen för Israels underrättelse-tjänst – enligt bilden som blir större om man klickar på den.

Han måste väl av Margots kritiker i logikens namn också då vara en riktigt anti-israel, kanske rentav en vidrig antisemit.

Samtidigt – men givetvis oberoende av detta – har en friförsamling på orten haft en så kallad Israel-helg med förklaring av profetior och allt. Och en förkunnarpersonlighet i älvdalen lanserar på Facebook – inte oberoende av Wallströmkritiken – hållningar som verkar vara klara sympatier för Israel gentemot Palestina varvat med ganska demagogisk Islam-kritik.

Mitt i allt detta tog jag mig idag – då jag inte har några förelagda tjänsteuppgifter utan är vad man kallar ledig – en titt på den israeliska tidningen Haaretz´s hemsida. Jag fann där nedan återgivna artikel. Gideon Levy skrev den den 18:e. Google ”översatte” och putsade texten. På engelska kan den läsas här.

SKÄMS SVERIGE! FÖR ATT SÄGA ISRAEL SANNINGEN

Israel, en ockupationsmakt som brutalt utvisar flyktingar och asylsökande, predikar moral för det som idag ligger närmast till att vara en idealstat.

Här är en nytt rekord i israelisk självgodhet*: Israel skinnflår Sverige och föreläser om moral. En ockupationsmakt som trotsar internationell rätt och beslut från världssamfundet, som brutalt driver ut flyktingar och asylsökande, predikar moral för Sverige, det närmaste som finns i dag att vara en idealstat. Den svenska ambassadören i Israel blev återigen "kallad" för en "klargörande", eller var det kanske en reprimand. Än en gång skulle Israel klandra Sverige för att tala slarvigt och lära det läxa det inte snart skulle glömma.

Den svenska sändebudet Carl Magnus Nesser är redan van vid dessa dumma sessioner dikterade av diplomatiska protokoll. I oktober förra året fick han också "en reprimand" av UD, eftersom hans land vågat erkänna en palestinsk stat – skäms på dig, Sverige! Nu fick han en annan hotfull pekfingersignal från Israel, världens lärare, utifrån Jerusalems vridna tolkning att den svenska utrikesministern som sagt några sanningar om sambandet mellan terror och förtvivlan. Margot Wallström förklarade genast att hon inte hade tänkt att koppla händelserna i Paris förra veckan till konflikten mellan Israel och Palestina men Israel, naturligtvis, kommer aldrig att missa ett tillfälle att gissla världen – särskilt när vi pratar om detta rättfärdiga nordiska land som gör Israel galet med sin moral.

Ingenting Wallström sade var värt Israels brutala cyniska attack. Det är synd att denna principfasta minister, vars regering avbröt en vapenaffär med Saudiarabien på grund av kränkningarna av de mänskliga rättigheterna där, föll i Israels fälla och försökte rättfärdiga sig – förgäves, naturligtvis. Hon talade sanning: Det finns ett samband mellan förtvivlan och terror. Men Avigdor Lieberman, Israels rättfärdiga profet, som föredrar regimerna i Vitryssland och Serbien framför Sverige, sade att anmärkningarna påminde honom om "Sveriges politik under andra världskriget", en annan upptrappning av israeliskt nonsens*. Och som alltid sade vice utrikesminister Tzipi Hotovely att Wallströms uttalanden "gränsar till antisemitism".

De israeliska skandaltidningarna missa inte chansen att hetsa upp nationella känslor och ger sina läsare exakt vad de vill ha genom att kalla händelsen "Stockholmsyndrom", kompletterat med det vanliga förtalet från sina propagandistiska kommentatorer.

I sanning – Israel borde se upp på Sveriges med avund, beundran och vördnad. Om Israel verkligen var en ljus för folken, skulle det agera som Sverige. Raoul Wallenberg var svensk och han räddade tusentals judar under Förintelsen, fler än nästan alla länder räddade. Nu räddar Sverige hundratusentals andra flyktingar. Omkring 1000 asylsökande strömmar in i Sverige varje dag, ungefär 200.000 år 2015. Sverige har tagit emot irakier, afghaner, jugoslaver, iranier, eritreaner och somalier och nu syrier. 100.000 syrier. Fyrtiofyra procent av svenskarna sade i en nyligen genomförd opinionsundersökning att de är beredda att ta emot fler flyktingar.

Påminner inte detta om Israel? Ungefär 4.500.000 US-dollar samlades in vid en svenskt välgörenhetskonsert och landets elit undertecknat ett upprop till förmån för flyktingarna. Precis som här. Visserligen ökar Sveriges radikala höger i styrka och judar rapporterar antisemitiska utbrott, särskilt i invandrar staden Malmö- men vad är Israel jämfört med Sverige?

I själva verket är Sverige en modell av en välfärdsstat med sociala tjänster som Israel bara kan drömma om, även om vissa av dess förmåner nu minskas. Sverige har inte kämpat ett krig sedan 1814 medans Israels premiärminister har lovat sina medborgare att de för evigt kommer att leva av svärdet. Ett land med en befolkning bara något större än Israel tar in 200.000 flyktingar i år och gör det möjligt för de flesta av dem att leva fritt och värdigt liv.

Det finns inget behov av att klä upp saker – Sverige är inte utan problem. Men att tro att Israel vågar predika för ett sådant land? Sverige, min älskling, om du bara var Israel.

*  I den engelska texten står ordet chutzpah. Ordet är jiddish och svåröversatt. Jag googlade och fann att det drar åt självgodhet, självupptagenhet, kaxighet och högmodig dumhet. Roligaste definitionen jag fann var: Det är när en tonåring som mördat sina föräldrar sedan i domstolen vädjar om mildare straff eftersom han nu blivit föräldralös.

Jag brukar läsa på tidningen Dagens hemsida, inte pappersutgåvan. Jag tittar in där dagligen.

Tidningen Dagen säger sig ju vara en kristen dagstidning*. Skulle så vara anser jag att det ställer extra krav på rättfärdighet och sanning, respekt och förståelse. Tyvärr märker jag sällan sådant när det kommer till blaskans ”bevakning” av situationen i Mellanöstern.

Idag läste jag två ”artiklar” med rubrikerna Hamas hyllar mord på israeliskt par och Palestinier bannlysta efter attacker**. Tidningen Dagen andas med rätta upprördhet över ett kriminellt mord som det inte finns något försvar för. Det har jag inga problem med. Men det som gnager mig är vad den sionistsympatiserande tidningen noggrant brukar välja att inte rapportera. Jag har ju varit ned ett tag och vet att det är så.

Så i morse valde jag att också besöka tidningen den israeliska tidningen Haaretz hemsida för att läsa där om det Dagen skriver och inte skriver om. Där fann jag en intressant reflexion av kolumnisten Gideon Levy. För min begränsade läsekrets publicerar jag hans text med information om saker tidningen Dagen i sin ”kristliga” nit väljer att undanhålla sina ockupationssympatiserande läsare. Google gjorde en grovöversättning innan jag finputsade texten. På engelska kan man läsa artikeln här.

ÄR ISRAELISKT BLOD RÖDARE ÄN PALESTINSKT?

Naama och Eitam Henkin mördades några hundra meter från där soldater dödade Ahmed Khatatbeh. Deras blod ropar inte högre än hans.

På vägen till Elon Moreh, nära Beit Furik-korsningen, blev Naama och Eitam Henkin på torsdagskvällen mördad i sin bil inför sina barn. Det var ett chockerande brott.

På vägen till Elon Moreh, nära Beit Furik-korsningen, blev Ahmed Khatatbeh ett par dagar tidigare skjuten till döds i sin bil. Det var också ett chockerande brott. Alla blöder rött. Mord som hämnd kan aldrig rättfärdigas men sammanhanget kan inte förbises. Båda sidor dödar oskyldiga men inte i lika proportioner. Henkins blod ropar inte högre Khatatbehs. En ung döv man med en trasigt liv slogs ut av soldater med tre skott bakifrån och ytterligare några in i hans bil. Det hände vid checkpointen Beit Furik sent på natten och under omständigheter som fortfarande är oklara.

Den öde vägen till Elon Moreh inbjuder till ilska från sin startpunkt nära checkpointen Hawara: Skyltarna pekar endast till bosättningarna Itamar och Elon Moreh. De palestinska städerna Beit Furik och Beit Dajan – mycket äldre och större än bosättningarna – nämns inte, som om de inte fanns. Det är på samma sätt med de flesta vägskyltarna på Västbanken. I en dold institutionaliserad apartheid skiljer de på en person och en annan, på ett samhälle och en annat.

Familjen Henkins mördades några hundra meter ifrån där soldaterna dödade Khatatbeh. Han var på väg tillbaka från Nablus efter att ha köpt kläder för ledigheten Id al-Adha. Född döv dog han i tystnad. De besköt hans bil, kanske för att han inte hörde deras rop att stanna. I ungefär en timme hindrade de sedan en ambulans att föra bort honom. Läkarna på Rafidia-sjukhuset sa att det skulle varit möjligt att rädda hans liv om han kommit in tidigare. Hans far vet inte ens om att hans son dödats. Själv döv har han efter en stroke för några år sedan förlorat kontakten med verkligheten. Jag såg honom förra veckan, orörlig i sin säng, stirrade på bilder av sin son.

The Spokesman’s Unit of the Israel Defense Forces sa i ett uttalande att hans son dödades för att han utgjorde "en tydlig och aktuell fara" för förbipasserande civila. Såvitt är känt fanns inga civila vid checkpointen Beit Furik vid den aktuella tidpunkten. Arméns oro för deras välbefinnande är därför förbryllande, liksom dödandet av den unge mannen som aldrig tidigare arresterats och som utan rimlig förklaring blev skjuten även sedan han redan sårats.

Khatatbeh dog tyst. Ingen i Israel visade något intresse av hans död som knappast nämndes. Rubrikerna skrek inte, bataljoner av soldater rusade inte till platsen, byar blev inte omringade och avskurna.

Samma sak skedde när (den palestinska) familjen Dawabsheh brändes i sömnen. Tusentals soldater gick inte in de närliggande bosättningarna. Det föll inte någon in att blockera tillträde till bosättningarna eller att bygga en ny palestinsk utpost till minne av familjen – eller att stänga vägar och söka igenom hus efter hus som man under helgen gjorde i Beit Furik.

Budskapet är tydligt: Palestinskt blod är billigt. Att döda Dawabshehs må ha orsakat chockvågor i Israel men säkerhetsstyrkorna agerade som de brukar göra i sådana fall och resultaten talar för sig själva.

Hadeel al-Hashlamoun dödades också utan anledning. Kedjan av händelser som ledde till det skandalösa dödandet av läkarens dotter från Hebron – hon sköts 10 gånger – rapporterades i Haaretz  på fredagen av Amira Hass. Ur IDF:s synvinkel var hon en terrorist och i ögonen på de flesta israeler förtjänade hon att dö. Soldaten som dödade henne hördes säga "Tack gode Gud!" Hennes död måste också bli ihågkommen nu.

Därför är det nu tid att, när många israeler sörjer paret Henkins, också nämna de palestinska offren, vars mord också var avskyvärda och lämnade bakom sig föräldralösa och sorg. Mer än 20 civila palestinier har dödats av israeliska soldater sedan början av detta relativt lugnt år. Nästan alla av dem utan anledning. Deras blod måste också få ropa. Morden på dem är en del av motivet för att spilla Na'ama och Eitam Henkins blod som vi bara hoppas Gud kommer att hämnas. Men egentligen är det bättre om han inte gör det.

* Vad det nu är detta med kristen tidning. Jag tycker det språkbruket är konstigt. Som jag fattat det är det människor som kan vara kristna. Inte tidningar. Eller böcker. Eller skidresor till Österrike. Tangentbordet jag nu använder är inte heller kristet bara för att jag som skriver tror på Jesus. Snusen jag har under läppen blir inte en Herrens pris ens när jag ber.

** Vill man läsa artiklarna klickas här och här.

Jag läste i dagens Haaretz – en vänster-liberal israelisk dagstidning – en artikel från igår. Det är den engelska varianten jag läser på nätet. Nedanstående artikel fann jag intresant. Google fick göra grovöversättningsgörat. Jag fixade till det hela till vad jag menar vara bättre svenska. Vill man läsa på engelska klickar man här.

DEN ISRAELISK-PALESTINSKA KONFLIKTEN HANDLAR INTE OM RELIGION

Extremister kallar det en "heligt krig", men denna konflikt har alltid handlat om mycket världsliga frågor som territorium, orättvisa och identitet.

Är det israelisk-palestinska konflikten en religiös konflikt? Nya terroristattacker och motsättningar kring Den heliga helgedomen / Tempelberget skulle kunna tyda på det. Men detta är inget heligt krig – långt därifrån.

The Palestine-Israel Journal, en akademisk publikation ägnad åt att studera konflikten anordnade nyligen en rundabordsdiskussion kring själva frågan om konflikten är religiös eller nationell. Panelen – som inkluderade israeliska, palestinska och utländska deltagare från den akademiska världen, media, prästerskap och aktivistiska rörelser, inklusive jag själv – var kraftigt delade i frågan.

Min egen tolkning av situationen är att det vi har i Israel-Palestina är i huvudsak en sekulär-nationalistisk konflikt om land, orättvisa och, i mindre grad, identitet. Detta visas i PLO stadgar. Medan dokumentet upprepade gånger nämner orden "arabiska", "palestinska" och "nationalism", hänvisar det inte en enda gång till religion. Den närmaste man kommer är att tala om ett "materiellt, andligt och historiskt" samband med Palestina.

Den näst viktigaste politiska kraften i den palestinska kampen efter Fatah var i årtionden den marxist-leninistiska Folkfronten för Palestinas befrielse som grundades av George Habash, född i en kristen familj. Många av dess medlemmar var ateister och de kvarvarande säger till sina "kamrater" i Hamas att "paradiset är i detta liv, inte nästa". De säger "Palestina är paradiset."

på samma vis var den politiska sionismens grundare Theodor Herzl en sekulär agnostiker och kanske till och med ateist. Generationen som grundande Israel var anti-religiös och övertygad om att judendomen som tro var på väg att dö, som fredsaktivistveteranen Uri Avnery minns det.

Många palestinier och araber finner detta svårt att förstå eller svälja. "Judendomen är en religion och sionismen försökte bygga en judisk stat så för israelerna är detta en religiös konflikt" anmärkte Ibrahim, en vän,. Denna ståndpunkt uttrycks också i PLO: manifest: "Judendomen som religion är inte en oberoende nationalitet. Inte heller judar utgör en enda nation med en egen identitet."

Mot bakgrund av att de berövats sitt, samt det faktum att judarna själva inte kan komma överens om huruvida att vara jude är en fråga om religion eller etnisk tillhörighet, är denna förvirring hos palestinier förståeligt.

Till skillnad från vad många judar och araber tror är dessa suddiga linjerna mellan etnicitet och tro, irrationell för det rationella förnuftet, inte unik för judendomen. När allt kommer omkring: Det faktum att de flesta av världens religioner i varierande grad är ärftliga understryker att tillhöra en religion inte relaterar bara till tro utan även till härstamning. Dessutom är inte främmande för andra religioner att förknippa religion med "nation" – i Islam, kallas det "Umma" Enligt min mening tenderar religion-etnicitet-pendeln att svänga mer mot etniska när en viss religiös grupp är en minoritet eller känner sig hotad.

Detta var fallet i södra Asien. Ett år innan Israel grundades karvades Pakistan ut ur Indien. Dess huvudsakliga grundare, Muhammad Ali Jinnah, var en pålitlig ateist som såg islam i etnonationalistiska kategorier. "Musselmanerna är inte en minoritet. Mussalmanerna är om något en nation", sade han 1940 vid ett massmöte med 100.000 anhängare.

Men liksom Jinnah, kunde också sionismens politiska ledare använda religiös symbolik och religiös auktoritet för att driva sin sekulära agenda. Herzl övergav sin pragmatiska vilja att etablera en judisk stat som helst, inklusive i Uganda, till förmån för Palestina på grund av dess religiösa och historiska betydelse för judar.

Till detta skapade Herzl intresseallianser med William Hechler och andra kristna sionister vilket gav dålig smak i munnen. "Hechler förklarar min rörelse att vara en "biblisk" sådan även om jag agerade rationellt på alla punkter" anförtrodde Herzl sin dagbok.

Likaså tillgrep palestinska sekulära ledare religiösa bilder och tankegångar – muslimska och, i mindre utsträckning, kristna – för att stå emot sionistisk expansion och vädja om bredare stöd. Detta syns bland annat i att utse Klippdomen som en gripande symbol för sin sak. Andra exempel inkluderar användning av den religiöst laddade termen "Fedayeen" som ordagrant betyder "de som offrar [till Gud]" för att beskriva palestinska kämpar och Yasser Arafats val att kalla sin rörelse Fatah (en omvänd förkortning av Palestinas befrielserörelse), som på arabiska också betyder de tidiga islamiska erövringarna.

Som sagt, detta är inte en unik företeelse. Vare sig man är förtryckt eller förtryckare, erövrad eller erövrare, tenderar människor att använda åtminstone någon religiös tankegång för att rättfärdiga eller motstå dominans. Gör man inte så höjs nationalismen som sådan till pseudoreligion.

Under årtionden har en parallell process ägt rum på bägge sidorna. 1967 års krig var ett avgörande ögonblick i detta avseende, "miraklet" som förde religiös sionism från marginalerna in till centrum. På den arabiska sidan blev det förkrossande nederlaget ett dödligt slag mot den sekulära och revolutionära arabiska nationalismen. Det har man inte hämtat sig från och islamister har successivt fyllt tomrummet.

Detta visar hur den religiösa aspekten av konflikten är en inbördeskonflikt i varje samhälle, ibland mer än mellan de två sidorna. Det är en kamp för bägge nationernas själ.

Trots den växande fanatism hos religiösa fundamentalister kvarstår de sekulära grunderna för denna konflikt: mark, resurser, rättigheter och värdighet. Men som situationen i Syrien, Irak och Jemen visar kan upprepandet mantran om heligt krig bli en självuppfyllande profetia. I det heliga landet måste vi undvika den oheliga följden.

Författaren Khaled Diab är en egyptisk-belgisk journalist, bloggare och författare, som bor i Jerusalem. Han har skrivit “Intimate Enemies: Living with Israelis and Palestinians in the Holy Land”.

De senaste inläggen med den grekiska rubriken έν Έφέσω har ju alla haft ett och samma fokus. Mer funderingar i ämnet är att vänta men den bistra sanningen är ju att det också händer andra saker – och inte.

• Äldsta dottern – Snuppan kallad som liten – rustar till bröllop kommande lördag.
• Vädret är hälften så varmt som där jag just varit.
• Arbetet med en ny Kyrkohandbok för Svenska kyrkan, alltså hur man framåt i tiden skall fira olika slags gudstjänster, har nått vad som verkar vara en intressant förlamning.
• Rekrytering av ny Diakon pågår i församlingen och kyrkoherden har aviserat att han lämnar sitt uppdrag i november och att det därför kommer att bli skifte på den posten också.

 Allt detta är inomlandssaker, kanske rentav lokala ting.

Text-TV tar upp svensk inrikespolitik och grillvädret på nationaldagen och har på den internationella arenan rubriker om olyckshändelser och en del annat. Inget verkar hända – typ.

Och ändå händer i händelselösheten en hel del saker. Det rör sig inte minst i Mellanöstern som jag ju under en vecka befunnit mig i närheten av. Regionen alltså, inte händelserna.

• Där avancerar den så kallade Islamiska staten alias Kalifatet på en del platser och tvingas bort på andra. Detta främst i Syrien och Irak. Näppeligen sympatiserar någon av mina läsare med de religiösa fanatikerna i IS. Eller med någon annan sida i den röriga konflikten mellan en samling vad vi skulle kalla diktatoriska banditer – eller värre.
• Iran förefaller avstå från att utveckla kärnvapen. Det gissar jag att du, noble Bloggläsius, tycker är bra.
• Dödsdomar – som inte verkar verkställas – mot åsiktsavvikande haglar i Egypten. Förkastligt! tycker alla. Men vad annat är att vänta i ett auktoritärt samhälle där en junta just nu styr.

I Sverige tycker vi ganska lika om alla dessa sammanblandade konflikter i regionen – såvida vi inte har släktingar eller så på olika sidor där nere. Vi förstår att det är rörigt, inte mer. Vi ogillar alla inblandade.

Men i en av konflikterna i Mellanöstern är det annorlunda – situationen Israel-Palestina. Också vad gäller den tycker de flesta av oss att det är krånglig på alla sätt och svårt att förstå men flera tar ställning i alla fall. Tydlig ställning. Och utan att ha släkt och familj i området.

Regeringen har gjort det. Den har erkänt staten Palestina liksom Sverige sedan gammalt erkänt Israel. Fyra oppositionspartier ogillade detta, tre skarpt. Och det är om ett inslag i den konflikter i Mellanöstern resten av dessa funderingar handlar. Om sånt vi inte ser. Om Stöld under radarn.

I den israeliska oppositionstidningen Haaretz skrev igår kolumnisten Gideon Levy långt och tänkvärt. Jag gillar hans skriverier. Han är informativ, ibland ironisk. Google och jag översatte artikeln som på engelska kan läsas här.

DENNA ENORMA BOSÄTTNING KOMMER ATT ”FÖRVANDLA PALESTINSKA BYAR TILL ETT FÄNGELSE"

Byggandet fortsätter i snabb takt i bosättningen Leshem och skapar ännu ett "bosättningsblock" på Västbanken och klyver den oåterkalleligt.

Det är full fart i Leshem, i nordvästra delen av Västbanken. Medan vissa människor fortfarande roar – eller lurar – sig själva i att klamra sig fast vid idén om en tvåstatslösning, och medan alla desperata palestinska närmanden till en internationell organisation av något slag brännmärks som "ett ensidigt drag" som kränker tecknade avtal, bygger Israel i snabb takt en mega-bosättning i hjärtat av Västbanken. Men det anses inte som "ett ensidigt drag", inte alls.

Dussintals "små lådor" av cement är redan bebodda; hundratals fler är under uppbyggnad. Medan vi pratade om anat poppade dessa enhetliga grå kuber upp och fullbordade den skadliga territoriella samband som sträcker sig från kustslätten till tätorten Ariel och därifrån till Tapuah Junction, Ma'aleh Efraim och Jordandalen – en tydlig rak linje som klyver Västbanken.

Ännu en käpp i hjulet för den sista svaga chansen att någonsin skapa en palestinsk stat.

Om en kort tid, då byggandet av denna bosättning är klart och ytterligare några tusen bosättare flyttar in dess 600 bostäder, och när Ariel och dess satellitsamhällen också betecknas som en "bosättningsblock" och ensidigt förklarats israeliskt och aldrig kan evakueras – då kommer Israel att kunna gratulera sig självt för ett väl utfört arbete: aborten på den ofödda staten Palestina.

Välkommen till Leshem. Intrycket när man närmar sig den stora byggplatsen är att en storstad är under uppbyggnad: dussintals bullrande traktorer, Israels vagnar* av idag med hjul och stålkedjor som skapar ett öronbedövande larm, skapar berg av smuts och damm – gräver, skär, borrar, krossar, jämnar och skadar höjden som också skall bli en bosättning.

Leshems föregångare skjuter ut från de omgivande topparna: bosättningarna Alei Zahav, Paduel, Ariel och industriområdena i Barkan och Ariel West. Vid sidan av dem, gömda i sin skam, ligger palestinska städer och byar med den torftiga mark de har kvar efter det att det mesta plundradt: Kufr a-Dik, Brukin, Deir Balut, Rafat.

Dammiga vägar leder till byggplatsen, bredvid vilken de första Leshemiterna redan bor. Deras barn plaskar redan på den nya lekplatsen som färgstänk i ett hav av grått. När dessa barn växer upp kommer ingen att prata med dem om en palestinsk stat eller om bosättningar. Ingen kommer någonsin att berätta att deras bosättning byggdes på stulen palestinsk mark i syfte att sabotera den sista möjligheten för en politisk lösning. De kommer att växa upp i en nationell religiös gemenskap i hem med fri sikt, avancerat solvärmesystem, allt utmärkt planerat och utformat i vad som kommer att vara den centrala delen av landet, inte långt från den glömda gröna linjen med Tel Aviv och Ben-Gurion-flygplatsen vid horisonten.

Alla bostäder i detta nybygge är ser likadana ut, är fristående och beräknas att uppfylla varje israels dröm. Blå-vita flaggor fladdrar redan i vinden bredvid jordlotterna och små och medelstora bilar, japanska och koreanska, står framför småborgerliga bostäder. De kommer att komma hit på grund av tro och ideologi men också för "livskvalitet".

Leshem byggs lika fort som den nya motorvägen från Tel Aviv till Jerusalem.

Lite historia: Detta samhälle började med bygget av 19 villor som avbröts på oklara grunder – det finns mer än en version av vad som hände – och som stod halvbyggda. Den israeliska försvarsmakten övade på platsen under den andra intifadan – under sin tidiga period känt som Chabad Illit. Under 2010, då byggandet återupptogs på kullen ovanför villorna, talade man om ett annex till bosättningen Alei Zahav, alltså en utvidgning av redan befintlig bebyggelse. Så skulle inte etablering orsaka något ståhej även om "annexet" faktiskt var en helt separat bosättning. Alla vet ju att Israel inte bygga nya bosättningar utan endast utvidgar de befintliga.

Men idag leder skyltar dig till Leshem, inte Alei Zahav eller någon sorts stadsdel. Bosättningen byggs av privata entreprenörer. Vägen som leder fram går på privatägd palestinsk mark och även om High Court of Justice ingrep tillfälligt pågick byggandet obehindrat.

Nära Leshem finns den fantastiska historiska lämningen Deir Samaan, ett kloster med anor från romartiden och genom den bysantinska eran. Det finns inte många arkeologiska platser som är så imponerande och så försummade som denna. Den har allt: cisterner och stora mosaikgolv, olivpressar och kvarnar, ett solur, ett tråg för hästar, ruinerna av en kyrka och underjordiska vattensystem, stenkupoler och marmorpelare strödda på marken – rester av en underbar gammal livsstil.

Mögelgrönt vatten fyller cisterner och gamla pooler och hela platsen förorenas av sotiga grillrester, plastflaskor, tomma konservburkar och annat skräp från människor som älskar detta land.

Fastigheten som gränsar till byggarbetsplatsen, inklusive de arkeologiska utgrävningarna, tillhörde Fars a-Dik. Han är lektor i statsvetenskap vid American University i Jenin, 35 år, singel och arbetar för en fristående organisation som deltar i utvecklingen av folkhälsofrågor. Han bor i grannbyn Kufr a-Dik som har en befolkning på 6.000 som fått det mesta av sin mark plundrad och förklarad statlig i syfte att skapa Leshem, även om Kufr a-Dik självt lämnades utan mark att bygga på. Omkring 100 familjer har redan lämnat byn och flyttat till Ramallah.

Fars a-Dik hade en liten olivlund på 6,25 hektar som hans far planterade för 35 år sedan. 1996 exproprierade staten en del av familjens mark och förklarade det för arkeologiskt område, nämligen Deir Samaan. Sonen har nu en monstruös byggarbetsplats intill vad som finns kvar av hans lund och hans träd är täckta med lager av damm och byggavfall. Vita olivträd är vad som finns kvar som inte ger oliver att plocka.

Hans land är omgiven på alla sidor av bosättningar och när Leshem är fullt befolkat är det osannolikt att han kommer att få tillgång till sin mark. A-Dik vet detta. Leshem skiljer honom också från en annan tomt som tillhör hans familj. Han går nästan aldrig dit på grund av det numera stora avståndet. Bönder från en grannby brukar jorden åt honom.

A-Dik liknar byggandet av Leshem som ett finger Israel peta in i hjärtat av Västbanken för att bryta isär den.

"Israelerna vill förena alla bosättningar i området till en enhet", säger han, "och göra de palestinska byarna mellan dem till ett stort fängelse, som Israel har nyckeln till. Om Israel vill, kommer det att öppna upp och låta oss få tillgång till vår mark, om inte, kommer vi inte åt den. Det är troligare att det blir inte. Kufr a-Dik förvandlas från en by till ett läger då det inte finns plats kvar att bygga. När premiärminister Benjamin Netanyahu och den palestinske presidenten Mahmoud Abbas talar om landbyte är det mitt land de pratar om. "

Men a-Dik vet att även talet om landbyten nu inte är mer än tomt pladder.

Han har en vän i England som nyligen besökte honom i hans by, för första gången på fem år. Han kunde inte tro sina ögon.

*  Jag gissar att uttrycket Israels vagnar är en anspelning på formuleringar i judarnas heliga skrifter, våra Biblars Gamla testamente. Där anspelar det på forntida hästdragna vagnar för strid och att HERREN är Israels vagnar och ryttare, inte de själva.

Nästa vecka är det val i Israel.

Jag är lite osäker men jag tror inte man riktigt samma system som till exempel i Sverige. Vi har mandatperioder på en viss tid och val vid bestämda exakta tidsintervall – annat typ extraval är extrema undantag. Många länder har det på samma sätt som vi men i en del andra fullvärdiga demokratier är det vanligare med utlysta val liksom lite då och då – men med tillägget att det nog ändå måste ske inom ett visst tidsspann.

Vara hur det vill med detta är det val i Israel på tisdag till veckan.

Om situationen i den svenska Riksdagen ibland kan te sig lite rörig är det en mild västanfläkt jämfört med hur det förefaller vara i Knesset. Vi har två linjer där den ena om man inte kommer överens med delar av den andra i trängt läge ibland kan luta på en på-sidan-om-are. Det är vågmästargänget som ingen annan vill ta i med tång som gör det lite komplicerat.

I Israel finns Höger, Högrare och Högrast, lite Mitt, lite Landknyckarrörelse, minimal Vänster, olika religiöst motiverade partier samt ett Arabiskt. Hur det hela skall gå ihop i koalitioner och annat är redan för israeler en marigt sak och för mig som intittare naturligtvis obegripligt. De frågor valet gäller verkar i huvudsak vara samma sak som hos oss – ekonomi, sociala frågor osv. Ockupationen och fred med Palestina verkar inte vara den största grejen man går till val på. Snarare tvärt om.

Denna dags ledare i oppositionstidningen Haaretz ger ändå en inblick. Jag lät Google göra ett grundjobb och putsade sedan den ”svenska” jag fick därifrån. På engelska kan ledaren läsas här. 

CHANS ATT AVSLUTA NETHANYAHUS STYRE

Det finns en chans att ändra högerstyret och få tillbaka Israel på spåret med politisk måttfullhet och social integration. Det måste vara väljarnas mål nästa tisdag.

Valet till det 20:e Knesset ger allmänheten en möjlighet att ändra regeringen och avsluta premiärminister Benjamin Netanyahus långa period. Det måste vara väljarnas mål nästa tisdag.

Efter att han åter fick makten har Netanyahu lett Israel till att fördjupa ockupationen och bosättningspolitiken på Västbanken, till två meningslösa krig i Gaza och till en spricka i förbindelserna med Förenta staterna och Europa – innefattande hot om bojkott sanktioner från det sistnämnda.

Netanyahus ekonomiska politik har fått försvarsbudgeten att svälla och lägenhetspriserna att skjuta i höjden, utan hänsyn till folkets nöd. Den har blockerat alla reformer. Han såg de arabiska medborgarna som en olägenhet och förde fram antidemokratisk lagstiftning mot dem samt misshandlade asylsökande från Afrika.

Netanyahu utlyste tidiga val och presenterade det som en folkomröstning om hans fortsatta styre. Var och en som är bekymrad över framtiden och vill leva i ett fred-sökande stat som en del av det internationella samfundet och som strävar efter att integrera minoriteter och minska de sociala klyftorna måste säga "nej" till honom och rösta för en helomvändning.

Isaac Herzog och Tzipi Livni, ledare för Zionist Union är ett övertygande alternativ till det styrande partiet och premiärministern. Herzog är värd offentligt beröm. Att döma av hans uppförande och ställning som oppositionsledare under kampanjen, förväntas han inte fortsätta Netanyahus förnedrande och förtryckande politik utan kommer att agera för att normalisera Israels utrikespolitik och offentliga liv.

Röster på Zionist Union kommer att stärka Herzogs chanser att få presidentens uppdrag att bilda nästa regering.

Den som vill rösta för att ändra regeringen men föredrar ett parti som inte under några omständigheter kommer att gå med i en regering ledd av Netanyahu, måste rösta på Meretz. Detta är en part hängivet ett demokratiskt, jämlikt Israel och har visat detta med otaliga lagstiftningsinitiativ och med ett imponerande antal kvinnor på sin lista. Risken att Meretz inte  får tillräckligt många röster för att kunna göra det i Knesset och att dess liberala röst därmed kommer att saknas i parlamentet är en annan anledning att stödja det.

The Joint List speglar den arabiska minoritetens kamp för jämlikhet och för att stärka det civila delen av den israeliska identiteten. Ingen kamp är mer rättfärdig och den politiska union som tvingas på det arabiska partiet kan få ökad representation i Knesset. Det kommer att vara ett viktigt bidrag för den israeliska demokratin. Men den hastigt hopsmidda listan söker fortfarande sin väg vilket framgick av den onödiga röstnings affären med Meretz. [Öa: Vad gäller denna sista mening är jag inte ens halvt säker på att jag fattat rätt.]

Det finns en chans att ändra högerstyret och få tillbaka Israel på spåret med politisk måttfullhet och social integration. Vi får inte missa denna chans.

Förresten: Klicka gärna runt på Haaretz som har partipresentationer att fördjupa sig i, opinions-undersökningar och annat.

Sverige är ett land med lång efter WW2-tradition att stå för mänskliga rättigheter, folkens självbestämmande, demokrati, yttrandefrihet, successivt ökad jämlikhet mellan könen och andra centrala värden. Humanism, respekt och människovärde – typ.

I den andan uppmärksammade Sverige brott mot mänskliga rättigheter i mörkerlandet Saudiarabien. Där blev man sur och har kallat hem sin ambassadör. Mörkervänner inom svenskt näringsliv kritiserar att Sverige gjort som det gjort med argumentet att man gör saudierna ledsna och att det kan bli bad for business.

Ganska snart efter regeringsskiftet erkände Sverige i samma anda av folkrätt, frihet, självbestämmande etc det ockuperade Palestina som en självständig stat. Bosättarmakten Israel blev sur och kallade hem sin ambassadör. Ockupationsvänner som den ”kristna” tidningen Dagen och delar av borgerligheten kritiserar att Sverige gjorde som det gjorde med argumentet att det gör israeler typ utrikesminister Lieberman ledsna och skadar förhållandet till Israel.

Är det inte en märklig parallellitet?

Jag är av den uppfattningen att om man har principer skall man stå för dem och inte kröka rygg inför orättvisor, förtryck och andra brott mot mänskliga rättigheter. Man skall göra det också om det irriterar förtryckare och kanske kostar pengar. Det står nämligen 15:e psalmen i den för judar, kristna och indirekt för muslimer heliga bok vi kallar Psaltaren denna rad tillskriven den gemensamma profeten David:

...den som håller sin ed fast det står honom dyrt...står alltid trygg.

PS: Jag är fortfarande febrig, snorar och hostar. Men lite bättre. DS.

Så slog terrorn till igen!

Två utklädda män gick in i en synagoga i västra Jerusalem och angrep dem som bad där. Många skadades, 5 dödades – om jag minns siffran rätt. Attentatsmännen dödade på plats.

Vanvett! Naturligtvis!

Känt över världen på ett ögonblick. Fördöms av alla och av mig! Det situationen i Jerusalem och Palestina-Israel minst av allt nu behöver är terror med fler döda och mer kravaller. Tragiken är monumental oberoende av till vilken sida de dödade och skadade hör.

Naturligtvis är det inte lätt att vara en sansad och tillbakahållande kraft när känslorna rusar. Trots allt är det ansvariga folkledares uppgift att vara sådana. Särskilt av demokratiskt valda ledare i utvecklade och erfarna demokratiska system och länder förväntar man sig det.

Med våra mått mätt är det som skall bli ett framtida fritt och suveränt Palestina ännu inte en mogen demokrati. Oaktat detta har Abbas tagit avstånd från terrorangreppet på synagogans gudstjänstbesökare. Israel är demokratiskt och har regering förankrade i regelbundna valresultat ofta sammansatta i ganska komplicerade med demokratiska koalitioner. Landet har också fungerande fri och oberoende press. I oppositionstidningen Haaretz fanns den 19:e denna ledare. Google Translate gjorde grovjobbet och jag putsade till svenskan. På engelska kan man läsa artikeln här.

NETHANYAHU OCH HANSMINISTRAR UTSÄTTER ALLMÄNHETEN FÖR FARA

Är ett slut på våldsspiralen mellan israeler och palestinier ett av premiärministerns främsta mål? Om så är fallet är det svårt att förstå hans pågående hetsande mot Mahmoud Abbas.

Tisdagens mord på fem israeler i en terrorattack i Jerusalem är en tragedi. Det är svårt att förstå hur människor kan vara i stånd att gå in i en synagoga och kallblodigt skjuta människor som ber. Den rådande spänningar i staden, försöken från medlemmar i Knesset att besöka Tempelberget, fastighets-provokationer från bosättare stadsdelen Silwan i östra Jerusalem – inget av detta kan fungera som ursäkt för ett brott som det som begicks på tisdagen.

Med detta sagt – det våldet och den mordiskhet som de senaste månaderna blivit en del av vardagen i Jerusalem väcker också svåra frågor om hur Israels regering agerar. Den viktigaste frågan av alla måste besvaras av den som leder den. Är Benjamin Netanyahus mål egentligen att förhindra en upprepning av sådana tragedier? Är ett avslut av den blodiga våldsspiralen mellan israeler och palestinier ett av hans främsta mål?

Antar man att det är så blir det svårt att förstå varför han envisas med att gång på gång utpeka den Palestinska myndighetens president Mahmoud Abbas som den som är ansvarig för dessa terrordåd. Exakt vad hoppas Netanyahu uppnå med sådana anklagelser? Vill han verkligen lugna ner situationen eller utnyttjar han kanske tragedin till att fortsätta att demonisera den som var tänkt att vara Israels partner för ett avtal?

Det verkar som svaret har lämnats av medlemmar av hans regering. När Naftali Bennett beskriver Abbas som "en av de värsta terrorister det palestinska folket någonsin producerat" och Avigdor Lieberman skyndar sig att följa i hans fotspår (Abbas "gör med avsikt konflikten till en religiös"), avslöjas den nuvarande regeringens verkliga mål: att fördjupa klyftan till palestinierna och torpedera alla möjligheter till framtida avtal.

Mot bakgrund av dessa demagogiska anklagelser blir det säkerhetstjänsten Shin Bets chef Yoram Cohen berättade Knesset på tisdag av extra vikt. Cohen avvisade påståendet att Abbas är involverad i höja temperaturen. Den Palestinska myndighetens president, sade han, "är inte intresserad av terror och orsakar inte terror – inte ens under bordet."

Cohen angav stället mordet i juli på den palestinska tonåringen Mohammed Abu Khdeir som en viktig katalysator för sammandrabbningarna i Jerusalem, tillsammans med den senaste tidens incidenter på Tempelberget. Och han manade till måtta eftersom "den religiösa dimensionen konflikten nu får är mycket farligt och explosiv."

Cohens professionella åsikt motsäger den pågående hetsen mot Abbas från Netanyahu och hans ministrar. Deras politik är en litania av ansvarslöshet mot allmänheten. De kan uppenbarligen inte förväntas ändra sin politik, men det måste tydligt sägas: Dessa människor – vare sig deras vägran att se Abbas som en partner styrs av valkampanj eller av ideologi – utsätter allmänheten för fara.

Så långt artikeln.

Ytterligare en notis från området är att man för att på ett särskilt sätt minska motsättningarna och verka för lugn och harmoni så har israeliska myndigheter efter terrordådet beslutat om ytterligare bosättningar i östra Jerusalem. Jag tvekar om det är ett vist och konstruktivt vägval.

De flesta nyheter vi får del av från Mellanöstern är deppiga historier. Motsättningar, konflikt och dystra framtidsutsikter de flesta gånger. När jag skriver om regionen här på min blogg är det också ofta knutet till de olika problemen – men ibland faktiskt annorlunda.

När jag igår, alltså måndag, tittade i den israeliska oppositionstidningen Haaretz – jag brukar glutta på dess hemsida ett par tre gånger i veckan – väcktes smaklökarnas minnen till liv av det goda palestinska ölet Taybeh. Då jag för en del år tillsammans med en grupp från stiftet under några dagar var gäster hos den lutherska församlingen i Betlehem fick jag tillfälle att smaka mig genom sortimentet. Sedan dess har jag varit utan. Kanske kan den beställas här hemma men det har jag faktiskt inte undersökt ordentligt.

Den minnesväckande artikeln jag fann i Haaretz berättar att varumärket produktutvecklas. På engelska kan den läsas här. Google grovöversatte, jag putsade texten. Skål!

KRISTEN BY PÅ VÄSTBANKEN GÖR VIN SOM "FREDLIGT MOTSTÅND" 

Palestinier i den sista helt kristna byn på Västbanken, Taybeh, räknar med dryck med alkohol i sin ekonomiska frigörelse. 

En liten kristen enklav på den överväldigande muslimska Västbanken har under många år bryggt det enda palestinska ölet och fått tusentals besökare att flockas till sin årliga ölfest. Nu lägger man vin till sin lista över drycker i hopp att en vinbutik skall bli ytterligare en turistattraktion och bidra till att hålla den lilla byn flytande.  

Medan man sett antalet kristna runt om i Mellanöstern krympa på grund av konflikter och att bättre ekonomiska möjligheter lockar utomlands har Taybeh förblivit en uteslutande kristen by, den sista på Västbanken.  

Familjen bakom vinet och ölen säger att de gör "fredligt motstånd" genom att investera i sitt hemland och bli kvar.  

"Det är så vi tror att staten Palestina kan byggas: av människor som vi som investerar i landet och uppmuntrar andra palestinier att komma och investera i sitt land", säger Nadim Khoury, som grundade bryggeriet och vingården.

Taybeh, hem för omkring 1400 personer, har placerat sig på kartan på grund av sitt öl med samma namn, ett öl som säljs över hela världen. Israeler, långt från de checkpoints som skiljer dem från Västbanken,kan också hittas smuttar på den honung-färgade palestinska brygden.  

Trots Västbankens muslimska majoritetsbefolkning, som ofta skyr alkohol av religiösa skäl, har Taybehs årliga Oktoberfest som, först hölls 2005, stigit som en luftballong till en av regionens måste-se-händelsersom diplomater, biståndsarbetare, journalister och lokala, mestadels kristna, palestinier deltar i. Den två dagar långa festivalen har samlar cirka 16.000 personer.  

Festivalen har förändrats under de senaste åren till att omfatta även försäljning av lokala produkter som honung, olivolja och färgglada broderier. Arrangörer säger att den strategin gav säljare en välbehövlig skjuts i omsättningen.  

Kriget sommaren Gaza gjorde att arrangörerna ställde in evenemanget i år med motivet att den spända atmosfären gjorde att tiden inte lämpade sig för en jublande ölfestival.

Khoury sade att en vingård var ett naturligt nästa steg att expandera rörelsen, särskilt som familjen i årtionden gjort sitt eget vin hemma.

Vinet som heter Nadim – betyder "dryckeskompis" på arabiska – produceras i ett väl tilltaget rum med utrustning i glänsande rostfritt stål och med ekfat som flugits in från Europa. För att ta vara på de möjligheter som stora grupper av turister som lockas till ölfestivalen ger byggde Khoury även ett boutiquehotell på 80-rum på toppen av vingården.  

Med början nästa år kan besökarna dricka lokalt producerat vin och sedan ta sig upp till sina rum med utsikt över Västbankens böljande kullar med olivträd.  

Khoury och hans son, Canaan, som driver vingården, arbetade förra året med en italiensk vinmakare för att producera den första omgången, tillverkad av sorterna Merlot, Syrah och Cabernet. Vinetiketten kommer att lanseras i slutet av november.

Den ekonomiska utvecklingen innebär en sällsynt ljuspunkt för kristna som nu utgör endast cirka 2 procent av befolkningen i det heliga landet. Runt 38.000 kristna palestinier bor på Västbanken bland mer än 2 miljoner muslimer. Uppskattningsvis 80 procent av de kristna palestinierna bor i utlandet – enligt den lokala romersk-katolska kyrkan.  

Relationerna mellan kristna och muslimer är mycket bättre i de palestinska områdena än i många andra delar av Mellanöstern och våld är extremt sällsynt, men de kristna i Det heliga landet säger att de lider av israeliska restriktioner och uttrycker oro över framväxten av politisk islam i regionen.  

”Taybeh har förblivit helt kristen” sade David Khoury, Nadims, bror och före detta borgmästare, eftersom invånarna. om de lämnarbyn, låter bli att sälja sin mark till icke-kristna. Bröderna säger att de inte har mött motstånd från muslimer på grund av sina produkter, och erbjuder också ett alkoholfritt öl för nykterister.

Politiken har också sipprat in i vinbranschen.  

En vingård på Västbanken, driven av munkar, är i farozonen på grund av Israels separationsmur som kan komma att utestänga odlarna från deras vingårdar. Canaan Khoury sade också att han vill att de inhemska palestinska druvsorterna ska erkännas som sådana internationellt och inte ha de namn som anges av israeliska vinodlare. Israel har redan en globalt hyllad vinindustri.  

"Vi upplevde behovet av att etablera en vingård i Palestina", säger Canaan Khoury, 23-årig Harvardstudent.

Familjen Khourys säger att de planerar att stanna kvar i sina förfäders by trots svårigheterna att göra affärer på grund av israeliska restriktioner. Nadim Khoury sade hans transporter, inklusive hans utrustning, försenats på grund av inspektioner vid israeliska checkpoints.

Taybehs borgmästare Nadim Barakat sa att vinfabriken, hotellet och ölfestivalen är vad som behövs för att stärka ekonomin och så kanske hindra de kristna från att lämna byn.  

"Ekonomin och inget annat är den springande punkten", sade han. "Vi måste förbättra ekonomin i Taybeh så att folk inte kommer att flytta, inte kommer att utvandra migrera. Det är det enda vi kan göra."

Hurra! Hurra! Hurra!

Sverige har erkänt Palestina!

Äntligen!

Intressant är det rassel och gny detta skapat.

Den politiska oppositionen i Sverige säger att det är inte lämplig tid. De muttrar också om att det skulle vara någon sorts minoritetsvänsteragerande utan den breda politiska förankring utrikespolitik som regel har i Sverige. Förunderligt i sammanhanget är då att den förra regeringen som också var i minoritet inte var speciellt sugen på bred förankring när den på sin tid på ett ganska märkligt sätt tillsammans med bara ett fåtal andra länder motarbetade Palestinas intåg i en del FN-organ.

Tidningen Dagen som söker vara någon sorts frikyrklig röst gör på samma sätt men vill inte tala klartext i frågan om vilken framtida tidpunkt som skulle vara lämpligare och hur många års fortsatt israelisk ockupation och byggande av bosättningar man ser fram emot.

Regeringen i Israel ogillar naturligtvis saken och tar hem sin ambassadör för konsultationer. Det görs så när man diplomatiskt vill markera sitt missnöje men brukar vara en åtgärd med ganska begränsad tid. Realistiskt sett kommer Israel inte att vilja bryta sina förbindelser med ett demokratiskt land som var bland de första man fick sitt erkännande av, som numera är med i EU och som vill stödja den tvåstatslösning man själv officiellt bekänner sig till.

Att erkänna en stat är inte samma sak som att gilla dess regering, dess politik eller något liknande. En del kritiker verkar sakna den elementära kunskapen. Jag tänker på dem som nu yrar om att Sverige stöder Hamas och liknande plattityder. Så är det ju inte. Snarare är det ju tvärt om. Det är de moderata krafterna i Palestina man vill ge råg i ryggen i förhoppningen att just den linjen i stärkt skick faktiskt skall kunna nå ett slut på ockupation och landröveri.

Den israeliska utrikesministern Avigdor Lieberman snackar i hånfull ton: Sveriges regering måste förstå att relationerna i Mellanöstern är mera komplicerade än en IKEA-möbel man monterar själv.

I det har han rätt. Men samtidigt visar han att han nog har ringa erfarenhet när det gäller just att skruva samman IKEA-möbler. Också det kan bli krångligt och i inte ringa utsträckning påminna om den konflikt han genom sin leveransovilja ständigt försvårar.

Nu må du, noble Bloggläsius, själv fundera över likheterna.

I alla fall var det på detta viset:

Den 6 september skrev jag på Facebook: Packar upp och monterar snygga IKEA-hyllor och vitrinskåp. I sista stora paketet - vitrinskåpen - visar det dig att en 35 cm lång pinne saknas. LIDER!!!

Jag fick naturligtvis en kommentarer – fler kom senare med liknande innehåll – som med en fördold anklagelse att jag inte letat noga sökte lägga skulden på mig. Jag svarade: Hela vedtraven genomgången! Pinnen borta!

Madammen i mitt liv kontaktade IKEA. Hon beskrev problemet och fick löftet att rätt käpp skulle skickas. Paket kom veckan efter innehållande två tvärstag ritningen visat. Inget stämde. Stagen var för stora. Hålen felborrade.

Jag ringde IKEA och påtalade detta. De sade sig vilja göra rätt för sig med ny leverans. Paket kom. Fortfarande fel dimensioner!

Det är din tur! sade jag. Madammen telefonerade. Nu skulle IKEA i Sundsvall kopplas in för att skicka pinalerna – Haparanda hade tydligen inte rätta grejer. Skulle det inte stämma nu lovades vi helt ny hylla.

NU är det DIN tur! väste hustrun veckan efter. Läsaren förstår.

I detta läge började började jag känna frestelsen att konstruera någon lämplig raket och rikta det mot vilken Kamprad-kåk som helst men viljan till en sista förhandling segrade. Jag ringde!

IKEA höll sitt avtal och levererade nytt! Den halvfärdiga hyllans annektering av golv och väggyta kunde avslutas. Det trasiga som ockuperat vår tillvaro och inskränkt vår rörlighet blev historia. Ett fredligt vardagsrum kunde äntligen inredas.

Det tog tog 1½ månad innan det löstes. Lösningen kom sig av att IKEA som ett civiliserat företag erkände att man inte levererat som lovat, var villigt att följa ingångna avtal och respekterade förpliktigande regelverk. I sådana avseenden, min käre Bloggläsius, är IKEA bättre än Israel. Sedan får Avigdor Lieberman säga vad han vill.

I en svarskommentar till förra inlägget skrev jag:

 

• President Obama vill flyga in hjälp till de drabbade. Bra! En Gudi behaglig gärning.
• Stoppa IS-framfarten med flygbombningar typ när man bekämpade Khadaffi i Libyen? Varför inte? Jag avvisar inte tanken. Ibland måste man.
• Bön för förföljda och förföljare – givetvis! Både enskilt och gemensamt. Se rubriken.
• Varsamhet så att inte alla muslimer får klä skott för extremisternas illdåd. Här finns en del att göra. Det finns en del ”kristna” näst intill främlingsfientliga sammanhang som hänger sig åt anti-islamism lika intensivt som det i en del andra grupper frodas allmän antisemitism när Israel bombar Gaza.