stigstrombergsson

Jag har många böcker.

Vad som står i många böcker jag läst har jag glömt. J

ag har också böcker jag glömt läsa, till och med glömt att jag hade.

Nu har jag i alla fall halv-läst en bok jag glömt att jag hade. Jag fann den i en kartong i garaget och fann den intressant. Boken alltså, inte kartongen. I ärlighetens namn skall jag erkänna att boken blev halv-läst vilket jag strax skall förklara också för dig,noble Bloggläsius, som säkert inte är intresserad ett dugg.

Boken jag fann var De glömda böckerna – en guide till Apokryferna skriven av LarsOlov Eriksson (ISBN 91-7195-301-9). Jag måste ha skaffat den för sisådär 20 år sedan men tydligen låtit den ligga. Nu är saken i alla fall åtgärdad.

När jag konfirmerades fick jag veta att i en Bibel finns 66 böcker, 39 i Gamla testamentet och 27 i Nya. Sifferantalet stämde med den Bibel jag då fick liksom en Bibel jag ärvde efter min farmor och använde sedan jag lånat ut konfirmationsBibeln till en kompis som aldrig återställde den. Bägge dessa nämnda innehöll 1917 års översättning, av konungen gillad och stadfäst. En Bibel till anlände med tiden med förändringen att Nya testamentet var enligt översättningen som blev klar 1981. Fortfarande rörde det sig om de 66 böckerna som jag också informerade konfirmander och andra om att en Bibel bestod av.

Men det antalet är inte längre sant! Det ska inte vara 66, utan 77 böcker. Ungefär.

I den Bibel som kom vid tusenårsskiftet – Bibel 2000 – finns 77 böcker vilket stämmer bättre med vad som från början fanns i de kristnas samling viktiga och i varierande grad heliga skrifter. I tidens villervalla och av ekonomiska skäl glömdes dock bland annat i Sverige 11 böcker mer eller mindre bort. Det rör sig om de så kallade Apokryferna eller Deuterokanoniska skrifterna som fungerar som något av ett tillägg till Gamla testamentet. Enkelt sagt täcker de ett tidsglapp på ungefär 300 år mellan de sista profeterna och Nya testamentet.

Naturligvis har jag läst dessa 11 tidigare men inte så mycket om dem. Nu är i alla fall en bok om Tobit, Judit, Grekiska Ester, Första Mackabeerboken, Andra Mackabeerboken, Salomos vishet, Jesu Syraks vishet, Baruk, Jeremias brev, Tillägg till Daniel och Manasses bön halvläst.

LarsOlov Eriksson följer samma system för var och en av böckerna. Först ger han ett referat av berättelsen/innehållet följt av en karaktäristik av vilken genre eller typ av litteratur det handlar om. På detta scheman över strukturen och resonemang kring författarskap, tidpunkt, plats och grundspråk samt bokens efterhistoria på främst kristen men också judisk botten. Detta har jag läst noga men kommentarerna där han går igenom böckerna bit för bit har jag hoppat över. Läsningen blev nog därför runt hälften av bokens 300 sidor – den här gången.

Allt i en Bibelär inte lika viktigt. Visst finns det kristna som hävdar det men det hävdandet står inte pall i praktiken ens hos dem själva. Klok tro har alltid sett centrum och saker av vikt och betydelse och annat som mer av ramverk och bakgrund. Därför kunde de 11 böckerna glömmas bort, rentav aktivt utelämnas, när Biblar började mass-spridas på 1800-talet. Dock skall de vara med i en fullständig Bibel och där, utan att tillföra något direkt nytt, ändå vara vad Luther kallar god och nyttig läsning.

Rekommenderas! Och kom ihåg: Susanna i badet hann inte bada!

Den första denna månad skrev jag ett nördigt blogginlägg – var ska jag förstå? Det skapade en faslig men tillfällig ökning av antalet besökare på denna min anspråkslösa blogg. En anonym kommentar till det senare inlägget gott och smått gav dock en rimlig förklaring till besökstoppen.

Om det var så med en besökstopp beslöt jag mig idag i alla fall för ett personligt besöksstopp – OBServera hur bara ett enda litet s sant byte av en till ett förändrade innebörden av ordet. Jag ger upp eller åtminstone pausar genomläsningen av mina gamla Bibelvetenskapliga kommentarer till Jesaja-boken i Gamla testamentet. Orkar helt enkelt inte med svängarna och pendlandet kors och tvärs genom de förståelsefaser jag nämnde i inlägget jag länkade till ovan – som du, noble Bloggläsius, kan behöver läsa (en gång till). Jag gör mitt stopp i pendlandet mellan 700-tal och 200-tal före Kristus en god bit in i volym två där jag satt ett gult bokmärke. Kanske återvänder jag dit när den kulna kalla vintern braskar utanför stugknuten eller så letar jag upp en annan kommentar som sysslar med slutfasen, alltså det utseende Jesajaboken fått då omredigeringar och annat upphört och profeten kanoniserades – googla på ordet.

Jag gillar inte att ge upp! Jag fasar för sådant, tjurig och envis som jag är. Ändå blir det denna dag mitt beslut och jag byter läsprojekt. Fler böcker att läsa och läsa om finns. Jesaja-boken i svensk översättning, alltså i Bibeln som sådan, till exempel.

Vad gäller pandemins olika faser av till- och avväxt händer saker. Vid halvårsskiftet öppnar samhället upp ytterligare en aning. I kyrkan över riket och i lokalförsamlingen likaså. Någon sorts återgång till vad som ansågs vara ”det normala” blir det förhoppningsvis inte. Den tanken fyllermig med fasa.  Jag ser ett och flera steg mot ett ”nytt normalt” som är bättre skickat än det gamla att på ett begeistrat, inte begränsat, sätt vara kyrka i 2020-talet.

Ikväll spelas andra Sverigematchen i EM. Förhoppningsvis följs den oavgjorda segern mot Spanien upp med tre poäng mot Slovakien. Om inte fasar jag över att Sverige nog fasar ut.

Rubrikens fråga mal i min huvudskalle. Jag har inte skrivit fel.

Jag menar inte vad utan var ska jag förstå?

Kanske nu en och annan Bloggläsius (än en gång) konstaterar Stig är om inte helt galen så i alla fall duktigt sned i roten. Det är bäst att sluta läsa här. Må så vara. Det kan finnas en och annan annan bloggläsare som nog håller med om den första kursiverade meningen men ändå samlar mod och fortsätter att ögna sig igenom den inblick i mina grubblerier som nu kommer.

Profeten Jesaja i Gamla testamentet skapar frågan. Inte själva profeten som under 46 år tog emot budskap när några olika namngivna var kungar i Jerusalem på 700-talet före Kristus. Inte heller han som Bibelforskarna kallar Den andre Jesaja som var verksam under den babyloniska fångenskapen på 500-talet före Kristus. Inte ens den tänkbare Tredje Jesaja som uppträdde efter att exilen i Babel avslutats 537 och folk började återvända.* Ingen av dessa profeter-figurer skapar frågan var skall jag förstå? utan det är Jesaja-boken som sådan, den som har 66 kapitel och står först bland skriftprofeterna i en Bibel, som väcker frågan var ska jag förstå? I tiden alltså, inte i geografin. I tiden! Naturligtvis finns också frågan om vad och hur saker skall förstås men nu gäller det var.

Jag läser Jesaja på svenska och engelska. Tanken att brottas med den hebreiska texten försvann redan när jag tittade på den. På samma sätt blev det med den gamla grekiska översättning som blev de första kristnas Gamla testamente. Svenska blir bra och den engelska översättning som finns i den Bibelvetenskapliga kommentarer jag läser. Jag har inte hunnit nämnvärt långt men gåtan var ska jag förstå? finns redan. Då jag missunnar folk att inte fundera delar jag illmarigt problemet med dig, noble Bloggläsius. Jag gör det i några punkter.

1. Profeten ser syner, får budskap, till exempel – ett av flera möjliga – kopplade till en politisk situation på 700-talet föreKristus. Orden i budskapen skrevs inte då och direkt utan levererades muntligt till den kung och det folk som var för handen. Det är Fas 1 Jesaja ingick i en profetgrupp och budskapen bevarades muntligt hos folk i hans närhet, och kanske skrev någon där ned det hela i lösa anteckninar – kan kallas Fas 1,5. Vi kan försöka förstå budskapen i fråga utifrån synvinkeln där och när det hände – under det så kallade Syrisk-Efraimitiska kriget för att skapa allians eller inte mot den hotfulla stormakten Assyrien. Samtidigt funderar vi som Bibelläsare kring vad Orden säger till oss.
2. När profeten är död och historien tickar vidare gör någon eller några en skrift av hans 46 åriga profeterande. Han/de väljer ut vad som skall tas med, hur det skall återges och kombineras. När det sker vet man ju hur det där kriget hade gått och en massa annat. Det är rimligt att anta att det sätt man i efterskott uppfattar sakerna påverkar urval, tematiska kombinationer, annat. Är denna Fas 2 svaret på frågan var ska jag förstå? Alltså inte bara profetens utan också den senare redaktörens situation – förutom att jag som Bibelläsare söker få ut något för egen del och min egen tro?
3. Deportationen till Babylonien efter Jerusalems fall och den israelitiska medelklassens liv där är troligast den miljö där profet-orden sammanställs i skriftlig form bland skriftlärda och profet-arvtagare – Fas 2. I Babel kommer fler budskap riktade till dem där och då och då blir det på samma vis. De levereras muntligt och får skriven form senare, kanske redan i Babel eller efter fångenskapens slut. Detta betyder både en Fas 3 när profeten fick budskapen och en Fas 4 när det sattes på pränt och sammanfogades med det gamla materialet från Fas 1 och Fas 2 som kanske då bearbetades något. Är det Fas 3 och Fas 4 jag skall ha i åtanke när jag funderar över texter i hela Jesaja-boken – samtidigt som jag lyssnar efter Guds tilltal idag genom de gamla orden?
4. Det är inte slut med det här! Folket kommer hem från Babel efter 539 före Kristus och fler budskap – de som finns i kapitel 56 och vidare – kommer från Gud när de är hemma igen. Samma profet som i Fas 3? En eller flera andra profeter men i samma skola? Hur som helst nya budskap i en annan situation, alltså en Fas 5. Det redigeras samman med det övriga som då kanske också bearbetas för det nya läget, en Fas 6.

Detta var ett skelett till Jesajabokens tillkomst, mycket förenklat. Det kan mycket väl finnas fler faser. En översättning är till exempel en Fas i sig. Man kan se att när den hebreiska texten de två närmaste seklerna före Kristus översattes till grekiska så uppfattades saker på vissa sätt. Nya testamentets användning av Jesaja-citat – oftast kopplade till denna grekiska översättning – visar hur man då uppfattade de ord som då var 500 till 700 år gamla. En Fas?

Håll med om, noble Blogläsius, att rubriken var ska jag förstå? är rellevant!

Eller blev det jag här sökt visa vara en uppfyllelse av Jesaja-boken sista rad?

* Wikipedia har en kortfattad och bra beskrivning av situationen – här och här.

Vi har onödigt mycket böcker!

Så kan både tankar och tal gå i fastigheten.

Vi, Primärhustrun och jag, är bägge läsare men ytterst sällan av samma böcker. Hon har sin facklitteratur som ofta tangerar sammhällsdebatt och liknande samt skönlitteratur av olika slag. Jag läser facklitteratur i mitt gebit samt oftast böcker i och om historia och bara en och annan roman. Givetvis finns också i för oss bägge volymer i ganska udda ämnen.

Jag tittade igenom min fack-bokhylla med litteratur i Bibelvetenskap och näraliggande ämnen. Där finns mycket som jag vet jag läst men nog glömt en hel del av. Sådana böcker har understrykningar och marginalanteckningar och är helt OK fast flera av dem börjar vara lite till åren. Där finns skam att sägandes också en hel del som är olästa vilket är klart mindre OK. Det är dock inte det värsta. Böcker som är lästa till hälften, en tredjedel, en fjärdedel eller ännu mindre är som jag ser det hyllplanens skamfläckar. Nu har i alla fall en sådan avancerat till kategorin helt OK – fast man kan undra varför.

Boken – som jag snart skall berätta vilken det är – skrevs 1989. Ser jag på prislappen hittar jag förutom besked om de 129 kronor i kontanter som jag lade ut när den köptes också datum när prislappen klistrades dit: den 20:e maj 1996. När jag köpte den var den ganska fräsh men att döma av understrykningar och streck läste jag den till 25% men inte mer.

Jag är inte dum. Jag kan förstå orsaken. Strax efter mitten av 90-talet bestod familjen förutom madammen i mitt liv och jag själv av två döttrar i nedre tonåren, en mellanstadiegosse plus en liten kille till vilket knappast var en bra miljö för att studera exegetisk – det är Bibelvetenskaplig – litteratur. Jag hade också efter några år som stiftsadjunkt fått nytt uppdrag och var skolpräst och lärare vid Älvsby folkhögskola och bägge de 90-tals-uppdragen innehöll i väldigt liten grad uppgiften att förkunna/predika i gudstjänster. Ändå köpte jag då av någon anledning för de nämnda 129 slantarna Preaching from the Old Testament skriven av Elisabeth Achtemeier i USA.

Nu är den i alla fall genomläst i sin helhet. Först nu när det snart gått tre år sedan jag efter de sista fem åren i aktiv tjänst i församling med förkunnelse gått i pension. Nu när jag – till lättnad för en del? – inte håller på med att förkunna har jag läst boken Preaching from the Old Testament. Den tajmingen verkar inte mycket vettig!

Men boken var vettig! Trots att den har några år på nacken. Författaren är inte längre i livet. Om henne, hennes roll som forskare, lärare och ganska budskaps-konservativ debattör kan man läsa här. Hon är borta men det hon skrev lever i allra högsta grad. Mycket god Bibelteologi! Fast den är lite färgad av ameikansk kyrkoliv för drygt en generation sedan är den klart nyttig för förkunnare som vill koppla samman de skrifter som var heliga och viktiga för Jesus och de första kristna med församlingsliv av idag. Achtemeier visar att Gamla testamentet är långt ifrån passé, mycket mer än enbart förutsägelser om Jesus, inte bara sociala normer eller liknande. Det är faktiskt nödvändigt för att Nya testamentet skall bli något så när begripligt och rätt förstått och nyttigt att utifrån ett kristet synsätt fördjupa sig i.

Till min förvåning går boken (och annat av Elisabeth Achtemeier) fortfarande att köpa. Dock kostar den en dryg hundralapp mer än på min tid. Klicka här.

Naturligtvis, noble Bloggläsius, minns du antingen inte eller har någon som helst aning om vad jag skrev på denna min blogg i novenber 2007. Hur som helst fanns där inläggen skellefteå-resa och skellefteå-resa – fortsättningen som hade viss anknytning till den bok jag nu läst noga och slarvigt ett varv till. En del av det mest intressanta i boken nämns, nästan refereras, i de länkförsedda kursiva orden jag gav nyss. Andra delar av boken där författaren William L Holladay i detalj diskuterar hur psalmerna i Bibelboken Psaltaren i Gamla testamentet i hyfsat modern tid översatts och fungerat i olika amerikanska och engelska större och mindre protestantiska grupper är i all sin späckade faktarikedom mindre intressanta – för mig i alla fall.

Långt senare än november 2007, förra månaden faktiskt, berätade jag i inlägget efterklok lärpenning om ett egenvalt studieprojekt som kapsejsat. Att försöka restaurera utflugna kunskaper i hebreiska genom att ge sig på litteraturgenren poesi gav jag upp. Både hebreisk text, lexikon och Bibelvetenskapliga kommentarer sattes tillbaka i bokhyllan men en del annan litteratur – om Psaltaren i allmänhet – fick dock fortsätta att vara framme. En sådan bok är, av den ovan nämnde författaren, The Psalms through three thousand years – Prayerbook of a cloud of witnesses på drygt 350 sidor. Den är nu omgenomläst och skall strax återplaceras på sin hyllplats bland sina exegeitska kompisar. Min rekommendation i november 2007 av den boken kvarstår! Den finns häftad på Bokus – här – och kan därifrån införskaffas utan alltför stort ingrepp i budgeten.

Vad gäller mitt bloggande finns klara risker för serier, genomförda och ibland avbrutna. I listan över senaste månadens inlägg kan du, noble Bloggläsius, se rubriker som pilot-markus 2 som var en fortsättning på ett tidigare pilot-markus. Siffrorna i vilken kyrka 1 och kritiskt läge 1 tyder på att jag redan i de skrivögonblicken såg att mina funderingar i sakerna sprängde ramarna för bloggposter av anständigt format och att det därför vad det lider skulle kunna komma mer. Nu är rubriken pilot-markus 3. Man behöver inte vara raketforskare för att ana att det hör ihop med de två pilot-markus-inlägg jag skrivit tidigare. Det är en fortsättning och – ta i trä! – avslutning.

Först en generell synpunkt.

Jag tycker inte att det NU behövs av en ny översättning till svenska av Gamla och Nya testamentets böcker. OBServera det fetstilta NU.

Att man regelbundet behöver nyöversätta är självklart men kunskapsläget kring Bibelns hebreiska och grekiska texter har inte ändrats radikalt de sista 40 åren. Texterna med alla sina varianter är väl kända. Visst ökar kunskapen om tiden, sammanhangen och grammatiska krumelurer men inte till den grad att själva grundtextens betydelse förändras.

Svenska språket har inte heller förändrats nämnvärt i de saker Bibeln handlar om – trots årliga nyord och smitta framför allt från engelska. Bibeln kan vara svår att förstå och ta till sig men problemet är inte språket. Svenskan i Bibel 2000 är helt OK. Det är sakerna som är mariga. Det som behövs NU i församlingarna och från Bibelsällskapet är inte en ny översättning utan i stället en massa pedagogiska insatser för den Bibel vi har skall brukas och begripas.

Till sist en detalj ur Markus första kapitel – noga sagt Jesus-repliken i vers 15 - och jag påminner om det jag då och då nämnt om en del på min blogg: Nördfaktorn är hög!

• I Bibel 2000 säger Jesus: Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.
• Pilot-översättningen lyder: Tiden är inne och Guds rike är nära. Ändra ert sätt att tänka och var trogna evangeliet.
• För någon slags fullständighet nämner jag 1917 års översättming: Tiden är fullbordad, och Guds rike är nära; gören bättring och tron evangelium.
• Folkbibeln lyder: Tiden är inne och Guds rike är nära. Omvänd er och tro på evangeliet.

Funderingar kring budskp och evangelium gav jag i pilot-markus 2. Samma petimeterfunderingar kan man ha till fler ord, till exempel de två ord i grekiskan som vi översätter med tid. Det ena är – med våra bokstäver – kronos och vi hittar det i ord som kronologisk och kronometer. Det ordet avser tiden som ett flöde, som något som tickar på.* Det andra grekiska ordet är kairos. Betydelserna överlappar i viss mån varandra men kairos handlar mer om tidpunkt, ögonblick, tillfälle, läge, att klockan är slagen – typ.*

Den tid som ovan är inne, inne, inne eller fullbordad är kairos. Ordet pekar på tidpunkt-ögonblick-tillfälle, inte en situation lik den igår eller imorgon. Det är alltså läge för beslut och omvändelse. Det grekiska ord som vi översätter så går tillbaka på en arameisk glosa – Jesus modersmål – med klangen gör bot, vilket innebär radikal helomvändning mer än modifierad tankejustering.

Ett ord till: Tro. Det grekiska ordet betyder lita på, ta till sig, anförtro sig. Det har en klang av ögonblick och beslut men kan också betyda vara trogen.

Mina resonemang såhär långt återger vad översättare behöver väga in – vad som står i grundtexten och hur målspråket bäst skall återge det. När jag ser översättningarna ovan finner jag att de olika aspekterna är representerade och uppfattar Bibel 2000, 1917 och Folkbibeln som mer snärtiga och radikala. Pilot-översättningen tycker jag är mildare och mer försiktig. Min nördiga slutsats blir att Bibel 2000 bäst återger vers 15.

* En fotnot för två stjärnor: Nutidssvenska uttryck som tickar på eller klockan är slagen skulle i och för sig kunna vara bra tolkningar av de två grekiska orden men givetvis alldeles för långt borta från vad Jesus faktiskt sa eller när Markus skrev. Klockor som tickar och slår fanns inte då.

Det förförförra blogginlägget pilot-markus förorsakade inte någon storm i kommentarsfältet. Det kom endast en liten vindpust kring något jag i förbigående nämnde men inte skrev om.

Jag ”annonserar” på Facebook att jag bloggat. Där såg jag igår den 14 januari att 41 personer sett "annonsen" att jag bloggat den 7:e. Jag kunde också se vilka dessa är och kan på rak arm säga att jag misstänker att inte alla har läst själva blogginlägget. Man skall inte döma hunden efter håren men när jag ser namnen anar jag att inte var och en utan kanske bara någon eller några grottat in sig i just det inlägget.*

Jag vet att det är lite – rentav inte så lite – nördigt att ägna läs- och skrivenergi åt Bibelsällskapets pilotöversättning av de fyra första kapitlen i Markus berättelse om Jesus. Jag erkänner glatt att huvudskalleknoppens inre nördiga tankekörtel går igång och låter sig roas kungligt av att se likheter och skillnader mellan texter och försöka förstå varför. Att jag delar med mig av sådant på min blogg kan en del tycka nästan är elakt men vi lever ju i ett fritt land. Jag uppviglar i alla fall inte till våld och upplopp.

Jag gräver alltså vidare och finner bland annat att pilotöversättningen av Markus kapitel 1-4 består av ungefär 100 fler ord än motsvarande avsnitt i NT81/Bibel2000.** Naturligtvis undrar då jag och en kanske en och annan rumpnisse: Vaffördådå? Det står ju inte mer, bara fler ord. Det skapar ingen bärande skillnad i betydelsen. Vaffördådå?

Att i skriven svensk text börja meningar med Och anses inte snyggt, i alla fall inte när jag gick i skolan. Det är inte fult men blir lite pratigt och ”lågt”. Att Markus´ grekiska text låter mening efter mening börja med Kαὶ – som vi översätter med Och – var det under det första århundradet inte på något vis stilmässigt högtravande inte heller speciellt ”lågt”. Han kunde strö ut en massa Kαὶ utan att hans samtid uppfattade det genant eller dålig.

Hur skall översättare göra när det finns nyansskillnader av detta slag mellan det språk man utgår från och det man landar i? Ska man översätta ordagrant och låta de flesta grekiska Kαὶ bli svenska Och? eller skall man vara mer helhetstrogen mot orginalet och hoppa över just det som på svenska skapar ett annat intryck? Detta är inte världens viktigaste fråga men ett exempel på sådant översättare behöver fundera över vad det än är man översätter från vilket språk som helst till vilket annat språk som helst. Nördigt? Ja! Men nödvändigt!

På samma petimetersätt kan man fundera över enskilda glosor – till exempel εὐαγγέλιον, med våra bokstäver evangelion och med en liten slutändring lånordet evangelium. Piloten har – vers 1 – evangelium där NT81/Bibel2000 har budskap. Rumpnissen är tillbaka: Vaffördådå? Hur kan man ha tänkt?

Under första århundradet betydde – jag använder vårt ord – evangelium nyheter eller budskap av positivt slag om vad som helst. Ordet hade inte en speciell religiös eller kristen betydelse utan var en god nyhet eller gott budskap om vad som helst. Naturligtvis använde de kristna då den glosan också om de goda nyheterna om Jesus.*** I vår tid hör ordet hemma främst i den religiösa tankevärlden även om det också har en viss användning i det profana. När det proklameras Pandemin är över! Kramas! kan man även från statsministerhåll kalla beskedet evangelium.

Alltså samma fråga som ovan: Hur skall översättare göra? Låta εὐαγγέλιον i en grekisk text från mitten av 60-talet återges med dagens mer speciella evangelium eller behålla sin allmänna betydelse budskap? Inte heller detta är världens viktigaste fråga utan ännu ett exempel på sådant översättare behöver fundera över och som man om man är tillräckligt nördig kan skriva (och läsa om) på en blogg.

Det kommer att komma ett pilot-markus 3 med funderingar om det faktiskt blir någon skillnad i betydelse mellan Piloten och NT81/Bibel2000 vad gäller Jesus-repliken i vers 15, den jag återgav i förförförra inlägget. Fundera på!

* Jag är naturligtvis inte säkert men ändå på gränsen till helt viss om att den person som sett att jag bloggat men inte bor i Sverige och inte heller kan svenska har lämnat blogginlägget oläst – såvida inte Googel Translate eller liknande använts.

** Se det förförförra inlägget om vad de beteckningarna står för.

*** I det slutna men växande sammanhanget kom ordet med tiden att få en mer och dominerande religiös och speciell klang, till och med bli beteckning för böcker om Jesus.

Först en såkallad brask-lapp: För min egen och eventuella läsares skull tänker jag att bästa rytmen är att inte publicera mer än ett blogginlägg per dag – särskilt då jag har en tendens att bli ganska mångordig. Detta hindrar givetvis mig inte från att skriva mer än ett inlägg, bara att lägga ut det. Det som nu följer skrev jag igår kväll innan jag fick nys om de Trumpiga händelserna i USA.

En ny Bibel – behövs det?

Jag menar då naturligtvis inte en helt ny samling skrifter med annat innehåll att ha som norm rättesnöre för kristen lära och kristet liv. Den nuvarande Bibeln med sina 39+11 böcker i Gamla testamentet och 27 böcker i det Nya räcker perfekt. Nya eller andra Bibel-böcker behövs inte!

Om det behövs en ny översättning är en helt annan fråga. Med ny översättning menar jag inte en omskrivning eller variant på det vi har utan ett grundarbete med att flytta betydelsen av hebreiska och grekiska skrifter till en svenska som idag ger ger en betydelse texten hade då den formades. Helt klart finns det anldningar då och då till sådant arbete. Forskningen går framåt. Handskriftsfynd görs och kunskaper kring Bibelns texter och situationer ökar. Dessutom förändras det svenska målspråket. Det kan finnas anledningar och inom Svenska Bibelsällskapet funderar man i alla fall över saken – och vill nog.

På svenska har vi tillgång till flera Bibelöversättningar, både gamla som gått ur tiden och några som fortfarande används. Bibel 2000 innehåller Nya testamentet färdigöversatt 1981, de böcker i Gamla testamentet som bara finns på grekiska översatta i mitten av 80-talet och den sista stora biten – Gamla testamentet från hebreiska klart 1999. 1917 års Bibel används fortfarande liksom den så kallade Folkbibeln. Hur de – och andra svenska varianter – är i förhållande till varandra hoppar jag nu över med hänvisning till ett par längre blogginlägg jag skrev jag för sisådär 10 år sedan – detta och detta.

Bibelsällskapet funderar i saken och har publicerat en pilotöversättning av de fyra första kapitlen av Markus berättelse om Jesus. I pdf-format kan man hitta dem här. Naturligtvis dök jag nyfiket ner i det hela för att se likheter och olikheter med texten i Bibel 2000 och kanske kunna se om en nyöversättning är befogad. Jag väntar i skrivande ögonblick med att ge mitt omdöme. I stället grottar jag in mig på ett exempel hur översättare kan behöva resonera.

Först den grekiska texten till Markus kapitel 1 verserna 14 och 15:

Kαὶ μετὰ δὲ τὸ παραδοθῆναι τὸν Ἰωάννην ἦλθεν ὁ Ἰησοῦς εἰς τὴν Γαλιλαίαν κηρύσσων τὸ εὐαγγέλιον τοῦ θεοῦ καὶ λέγων, ὅτι πεπλήρωται ὁ καιρὸς καὶ ἤγγικεν ἡ βασιλεία τοῦ θεοῦ; μετανοεῖτε καὶ πιστεύετε ἐν τῷ εὐαγγελίῳ.

Då jag gissar att krumelurerna ovan är svårtydda för många ger jag texten ur Bibel 2000:

När Johannes hade blivit fängslad kom Jesus till Galileen och förkunnade Guds budskap och sade: »Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.«

Pilot-översättningen återger den grekiska texten på detta sätt:

När Johannes hade utlämnats och fängslats kom Jesus till Galileen och förkunnade Guds evangelium. Han sa: »Tiden är inne och Guds rike är nära. Ändra ert sätt att tänka och var trogna evangeliet.«

Jag kommer att återkomma i saken men lämnar nu med detta dig, noble Bloggläsius, att själv stöta och blöta saken. Är det skillnad mellan de två svenska varianterna? Om så – vilka betydelser får de? Resonera gärna i kommentarsfältet.

Om du, noble Bloggläsius, är av sorten nyintittad gluttare kommer strax en för dig alldeles nödvändig hänvisning till ett tidigare inlägg.

Om du är en kroniskt brukare av min blogg kan du teorin ha kanske inte ett färskt men kanske en liten bit in i hjärnkontoret i alla fall ett minne av inlägget gemmologi jag skrev den sista juli mitt i sommarvärmen.

Hur det än är med sakerna är den snabbaste vägen att nå den betraktelsen att klicka här.

Jag vill denna tredje-Advents-helg några månader senare enkelt meddela att Fitzmyers kommentar bara är SÅ tråkig. Den är som rundpotatis med upphetsningsgraden noll, något som i alla fall är bättre än kålpudding.* Kommentaren är lika skojig som TV-sändningar från Riksdagen när någon ledamot frågar en minister om fiskekvoter i Öresund eller väghållning i Dalsland. Snustorra fakta man spontant känner att man mycket väl kan klara sig utan.

Av denna skrivning kan du, noble Bloggläsius, dra slutsatsen att det självstudieprojekt jag grep mig an inför denna höst och berättade om i det nämnda blogginlägget gått ohärrans trögt. Hur Fitzmyer arbetar berättade jag i juli. Nu kommen in mot slutet av första volymen konstaterar jag att det slipas stenar precis som jag beskrev det men jag har noterat ett par tidstypiska ting kanske värda att berätta.

Fitzmyers kommentar publicerades 1981. Det betyder att han samlade material och skrev den under 1970-talet. Den präglas av var den Bibelvetenskapliga forskningsfronten gick då – ungefär samtidigt som jag läste teologi i Uppsala. Vad jag i efterskott fattat är att då – på 70-talet – flyttades fronterna en hel del utifrån några viktiga aspekter.***

Döda-havs-rullarna var färska. De var de naturligtvis inte alls eftersom de begravds ungefär år 70 men som upphittade dokument 1948 var de färska. Bibelforskare var eld och lågor över hela böcker och cornflakes-stora pusselbitar. Man näst intill kissade på sig av lycka över att till profeten Jesaja i Gamla testamentet ha hittat en hebreisk handskrift som var 7-800 år äldre än de handskrifter man redan tidigare. De första årtiondena pysslade och pusslade man i tanken och förhoppningen att hitta texter som skulle vara eller åtminstone ansluta till texter i Nya testamentet – även om dessa var skrivna på grekiska. Några övergripand paralleller har man inte funnit varken då eller senare men på 1970-talet flämtade man av lycka om man fann en pergamentbit med tre ord i samma följd som en hebreisk eventuell förlaga till ett av evangelierna kan tänkas ha haft. Fitzmyer redovisar en massa sånt och präglas av tidens Qumran-feber. Lite Naq-Hammadi-frossa finns också i anslutning till de fynd man gjort i Egypten i slutet av 1940-talet av Tomasevangeliet och diverse andra antika religiösa skrifter.

Nu märker jag att detta skriveri om det görs färdigt kommer att bli ohärrans långt. Jag slutar därför nu men varnar för eventuell fortsättning. Berättelsen om att Bultmans ande fanns kvar och Katolikerna kommit ut kan mycket väl dyka upp under rubriken kritiskt läge 2.

* Visserligen ger smaklös o-mandelpotatis ett stabilt näringsintag men det är också allt. Vibrationer av längtan uteblir. Kålpudding undviker jag bestämt.

** Ordet ohärrans är dialekt. På riksmål ligger det mellan gräsligt och vanvettigt – typ.

*** Den frontförflyttningen har inte stannat av. Idag – 12 dec 2020 – finns det på svenska universitetsbibliotek 606 böcker som på olika språk och skilda vetenskapliga sätt behandlar just Lukas berättelse om Jesus, den som Fitzmyer behandlar. Två av de 606 har kommit till i år, sex förra året och 178 efter millenie-skiftet. Det är nästan en tredjedel. Backar man längre tillbaka ser man att mer än hälften av de 606 volymerna, noga räknat 377, tillkommit efter Fitzmyer gav ut sin kommentar. Forskningen plöjer på kring de texter från antiken som jämfört med andra suveränt toppar analysligan.

Förra inlägget pryddes av den bild på en get som jag brukar låta följa skriverier i eller om exegetik, alltså Bibelvetenskap och en del näraliggande grejer. De inläggen har till och med en egen kategori här på min blogg – Exe-geten bräker.

Som du ser, noble Bloggläsius, finns geten också nu eftersom jag i hastigheten har läst en bok till, i jämförelse med den förra nästan en liten bagatell. Att den känns som en bagatell beror på flera saker. En är att boken är på svenska vilket Svensk Exegetisk årsbok som jag nyss berättat om inte är. En annan är att den är tunn – ca 150 sidor. Den är också skriven för en läsekrets av allmänt historieintresserade, inte akademiska proffs eller amatör-nördar som jag som försöker åtminstone titta in i den divisionen. En tredje sak är att den behandlar en liten, marginell och trasig handskrift med orginal från någon gång under 100-200 efter Kristi födelse. Det historiker och forskare har och som nu för första gången översatts till svenska är faktiskt bara 9 av 19 sidor om ungefär 10x13 cm vardera. Det är ett häfte mer än en bok och dessutom ett trasigt sådant – Evangelium enligt Maria.*

Boken jag läst är skriven av religionsforskaren Paul Linjamaa och har titeln Maria Magdalenas evangelium – text, översättning och historisk bakgrund och är väldigt informativ om allmänt filosofiskt tänkande framför allt i Egypten säg runt år 200 och då i en bildad övre medelklass. För att försöka visa vad texten betyder ger Linjamaa lättbegriplig bakgrundsteckning av grekisk filosofi och den kulturella situation som rådde då. I början innan den Kristna Kyrkan formerade strukturer och teologi var det ganska rörigt och tillsammans med de skrifter som kom att ingå i Nya testamentet fanns en uppsjö litteratur om än inte lika använd och accepterad överallt. Den koptiska skriften Evangelium enligt Maria är en skrift ur högen och en spik som en och annan skönlitterär författare tillsammans med ett par andra spikar använt för att koka soppa kring en hopfantiserad kärleksrelation till Jesus, fabler om kvinnors funktion i den tidiga kristna rörelsen och konspirationer om patriarkatets stigande förtryck mm. Alla som med hjälp av ett par tretums-spikar och en och annan nubb försök koka soppa vet att mycket näring blir det inte.

Linjemaas bok ger näring! God information om dåtidens sammanhang, tillgång på källor och hur saker funkar. Baksidestexten på den läsvärda boken lyder:

De flesta källor vi har bevarade från antiken är skrivna av och för män. Men i Maria Magdalenas evangelium  som här för första gången publiceras i svensk översättning är hjälten en kvinna. I denna tidigkristna skrift från 100-talet uppenbarar sig Jesus för Maria Magdalena och erbjuder henne hemlig kunskap. Maria är särskilt utvald för sin andliga förmåga och får förklara för de andra lärjungarna vad Jesus budskap går ut på.

De få sidor som överlevt av Maria Magdalenas evangelium är ingen lätt läsning. Texten tvingar oss att fundera på svåra frågor, som Guds natur, själens ursprung och tillvarons själva grundvalar. I denna volym följs därför den svenska översättningen av en analys av den historiska bakgrunden till de religiösa och filosofiska tankar som Maria och Jesus utbyter. Till sist behandlas den fråga som naturligen väcks vid läsningen: vilken roll hade egentligen kvinnan i den tidiga kristendomen?

Paul Linjamaa är religionshistoriker, verksam vid Centrum för teologi och religionsvetenskap, Lunds universitet. Han forskar i huvudsak om kristendomens tidiga historia och undervisar i religionshistoria på olika nivåer.

* Att man vet antalet sidor beror på att de man har är numrerade och med nummer 19 är skriften slut. De sidor som saknas är 1-6 och 11-14. Blogginläggets andra bild är sidan 17.

Varje år!

Varje år återkommer det.

Varje år återkommer den.

Som ett urverk.

Och varje år får ett blogginlägg ett likartat utseende utifrån att höstens och årets mest kvalificerade nördighet infaller i oktober. Förr i världen när tiden fylldes av arbete, hus- och familjeliv samt dötid framför datorn djupt försjunken i bloggskrivande eller något gammalt uråldrigt dataspel – som inte är ett dugg nördigt! – blev inte oktoberhändelsen långsamt färdighanterad förrän i slutet av första kvartalet året efter. I år gick det i stället på om inte ett kick så i alla fall ganska fort. Svensk Exegeisk Årsbok 85/2020 är läst nu med sin tvåspråkliga undertitel Gamla manuskript i nya perspektiv – Old Manuscipts in New Perspectives.

Helnördigt bok med tre Bibelvetenskapliga fördrag i skriven form från Exegetiska dagen förra hösten, två liknande kring pedagogiska frågor från samma tillfälle, fyra fristående artiklar och 20 recensioner av annan nördig Bibelvetenskaplig litteratur. Totalt 280 sidor mest engelsk text. Och naturligtvis är sakerna intressanta – mer eller mindre.

Den nyss använda ordvändningen mer eller mindre är bedräglig och ibland är det liknande bedrägligheter artiklar och föredrag sysselsätter sig (och mig) med. Tar man mitt exempel mer eller mindre rent bokstavligt så talar det om en neutral spännvidd mer eller mindre av något och kan (och kanske borde) uppfattas kvantitativt. Men – och det finns alltid ett men – om den som säger eller skriver eller hör eller läser är från övre Norrland kan uttrycket mer eller mindre få en mer eller mindre en negativ klang som drar mot nästan inte alls. Det i sin tur bör avgöra om man i ett speciellt läge skall använda frasen mer eller mindre eller ersätta den med något annat utifrån hur man uppfattar språket eller vill att det skall uppfattas.

Ovanstående exempel, noble Bloggläsius, har jag konstruerat själv som illustration till hur till synes onödigt, smalspårigt och petitessigt mycket av innehållet i SEÅ 85/2020 är – och alltså förödande intressant. I gamla handskrivna manuskript till olika Bibelböcker (och annan gammal litteratur) kan man nämligen se hur folk som kopierat texterna även modifierat och justerat saker utifrån hur den uppfattas i den senare tid och speciella sammanhang kopiatören befunnit sig i. Vad gäller Gamla testamentets hebreiska och grekiska texter har detta skett under lång tid men man ser saken också i Nya testamentet. På det sättet uppkom olika textvarianter, så kallade läsarter, och det är i den snårskogen Svenska Exegetiska Sällskapets årsbok rör sig detta år. Supernördigt! Och många gånger faktiskt ganska obegripligt – men kul i alla fall fast självförtroendet ryker.

Men det stärks också. Självförtroendet alltså.

En artikel och ett par tre rescensioner berör saker i kopplade till Markus och Lukas berättelser och skrifter. Jag pysslade med det sambandet när jag för några år sedan blev Teologie Magister (i det gamla studiesystemet) och jag känner att jag i någon mån är på banan när jag läser resonemangen. Jag blir till och med upprymd av att jag har invändningar mot det jag läser och anser att forskaren överläst de texter han eller hon behandlar. Att känna det är att känna sig smart – hur felaktigt det än kan tänkas vara.

Att vara medlem i Svenska Exegeitiska Sällskapet kanske inte är något för var man eller kvinna men jag tycker präster skall bränna 400 kronor per år på saken. Då är man medlem och får boken – som man faktiskt inte blir dummare av även om det ibland känns så.

Tänk vad google och wikipedia kan vara hjälpsamma verktyg. Jag visste inte att ordet gemmologi fanns. Att det skulle finnas en term för läran om ädelstenar tänkte jag – det finns ju fackord för allt – men att det var just gemmologi hade jag ingen aning om. Inte heller tänker jag nu fördjupa mig i saken utan bara använda ordet som omskrivning för en helt annan sak i detta blogginlägg under kategorin Exe-geten bräker om Bibelforskningsmetod.

Jag läser för närvarande en saftig Bibelvetenskaplig kommentar till Lukas berättelse om Jesus. Egentligen ska det än så länge nog vara läser om fram till halva första volymen av två. Jag har läst i den tidigare men inte läst ut den på det sätt jag brukar läsa tockenadära böcker. Än sålänge har jag bara sysselsatt mig med det jag läst tidigare.

Den metod jag använder när jag läser en Bibelforskares alster sammanfaller med den då aktuella forskarens metod. Den det nu gäller, Joseph A Fitzmyer, har av språk- och innehållsskäl delat upp Lukasevangeliet i 169 olika avsnitt som han tar upp i tur och ordning allteftersom de kommer. Han utgår från den grekiska grundtexten som han gör en egen översättning av vilket jag också försöker göra. Det blir alltså tre-fyra böcker på bordet – kommentaren som är på engelska, Nya testamentet på grekiska med breda marginaler för anteckningar, ett grekisk-svenskt lexikon och en svensk Bibel att tjuvkika i. När jag tidigare gick och förlorade en match mot Fitzmyer kom jag, efter hans 250 sidor långa introduktion, på nämnda fler-boks-sätt mig genom de så kallade barndomsberättelserna i de två första kapitlen i Lukas skrift. Mer blev det inte då. Nu gissar jag att hösten är ”räddad”.

Vad har nu detta med gemmologi att göra? Låt mig ta en bild.

Tänk dig, noble Bloggläsius, Lukasevangeliet som ett praktfullt smycke. Tänk dig detta kring en kvinnohals på Nobelfesten. Då är det helheten man ser gnistra och glimma.

Så gör inte Fitzmyer i Bibelkommentarens huvuddel. I stället går han igenom halsbandets 169 stenar och tar, likt många andra som skriver Bibelkommentarer, en sten i sänder. En!

Han lyfter ut den, nämner hur den är fogad till de närmaste andra och frossar sedan i varifrån stenen kan ha kommit, vilken sorts sten det är, om det finns andra stenar från samma gruva i andra skrifter, hur den är slipad på längden och på tvären, ger noggranna noteringar om vinklarna mellan de fasetterade ytorna, ljusets brytningsvinklar, genomskinligheten och allt möjligt annat sida upp och sida ner. Givetvis redogör han då för hur andra Bibel-gemmologer analyserat och beskrivit samma sten och dissikerar och diskuterar deras avvikande resultat. Att någon annan varit intresserade främst av säg kristallstrukturen i stället för slip- och sammanfogningstekniken behöver ju avhandlas och behandlas ordentligt i detalj. Alltsammans levererar massor med fakta och kunskaper kring varje sten – alltså avsnitt. När manläser så blirman en fena på sten till priset av att man inte uppfattar hela smycket.

När jag förhoppningsvis långt fram i höstrusket kommit mig genom Fitzmyer planerar jag att läsa om en annan Bibelforskares kommentar till samma text plus lika mycket till. Hans metod är inte sten-för sten utan snarare att se smycket som helhet lite fram och tillbaka. Det är annorlunda och ger lite annat resultat – givetvis också intressant.

Varför håller jag på? Varför gör jag sånt här? Gränsar det inte till självskadebeteende att läsa engelska och grekiska utan krav på tentamen eller liknande?

På den frågan har jag inget intelligentare svar än Det roar mig.

Vad det i din tur tyder på för underliggande åkommor kan jag inte bedöma.

De senaste veckorna har jag på lite olika sätt försökt att stegvis resonera kring vilket utsäde skall kyrka och församling ha när man nu skall starta om – kanske från noll? Vad skall prioriteras? Vilka punkter skall odlas?

Gemensamt för inläggen är att punkt eller punkter på olika sätt funnits i rubriken. I det senaste nådde jag slutsatsen att Jesus är den avgörande punkten! Jag gick också vidare och hävdade att verksamhetspunkter och innehåll som inte kan tydligt kopplas mot honom skall kyrka och församling inte öda sin tid, sin energi och sina resurser på.

Med det sagt kan man frestas att tro att man kan sätta punkt och att inget mer kan eller behöver sägas. Som i Fem myror är fler än fyra elefanter ropar jag: Fel, fel, fel!

MedJesus som avgörande punkt behöver man ändå punkta upp en hel del. Att också det kring Honom finns mer och mindre centrala ting framgår av vad de som kände honom och kände de som kände honom skrev och inte skrev – alltså de apostoliska skrifter som bildar Nya testamentet.

Det första och det viktigaste kring Jesus skrev de ganska lite om.

Egentligen är det ganska paradoxalt och ger lätt upphov till både en och flera miss-uppfattningar. Utifrån volymen av olika slags innehåll i de fyra evangelierna – underberättelser, undervisning, liknelser mm – kan man förfalla till slutsatsen att Jesus främst stod för ”människors lika värde” eller något annat som idag brukar figurera även när ”teologer” debatterar eller annars yttrar sig. Självklart stod Jesus för sådant! Lika sant är att han ger bud att följa och är ett livsmönster att ha som föredöme! What Would Jesus Do – WWJD – är viktigt men var faktiskt inte det mest viktiga för dem som skrev breven och berättelserna.

I stället var det så att det som var viktigast var så självklart att de inte i nämnvärd omfattning behövde säga det. Adressaterna visste det och trodde det redan. Det breven gör är att dra fram innebörder och följder av det viktigaste. Evangelierna ger bakgrundsteckning och innebörd till det mest centrala av allt vilket är:

Jesus har uppstått från de döda!

Det beskedet är den förutsatta första och viktigaste punkten i den kristna Kyrkans och församlingens totala uppdrag i världen – med eller utan Corona – trots att antalet ord om just den saken inte är så förfärligt stort.

Bibelforskarna menar att Lukas i sin andra volym Apostlagärningarna, genom olika tal de utsedda Jesus-representanterna håller, visar på ungefär hur de första kristnas besked till världen såg ut. Grundbultarna i talen är hela tiden att graven inte behöll Jesus. Det faktum att han lever gör att döden inte är slutdestinationen eller ens en övergång till något ovisst Nangiala eller Nangilima eller en allmän efter-tillvaro tillsammans med andra familje-medlemmar inklusive hundar och katter.

Uppståndelsen var alltså grundbeskedet och det skall tilläggas: Den var oväntad!

De som kom med beskedet hade själva överaskats av vad som hänt. Min gissning är att när de på Påskdagens kväll var samlade och brottades med att smälta nyheten gick man igenom fredagens händelseförlopp för att vara säkra på att han verkligen dött. Det var ett pussel där alla som löpt iväg när Jesus arresterades inte säkert hade grepp om allt. Petrus hade varit med fram till soluppgången när tuppen gol men vad som sedan hände hos Pilatus, vandringen till Golgota och korsfästelsen behövde nog alla få del av från folk som följt det på håll eller hört av andra. Att det blev mörkt när solen stod som högst bör alla ha märkt liksom jordbävningen mitt mellan då och solnedgången samtidigt med Jesus död och händelsen i templet. Kvinnorna var med sitt på-håll-perspektiv sagespersoner åtminstone för begravningen innan solen gick ned och kanske för en hel del mer.

Mitt i pusslandet om tredje, sjätte och nionde timmen kommer två av följeslagarna anfådda tillbaka från Emmaus. I bagaget har de färska uppgifter. Jesus hade utifrån skrifterna visat dem att just det lidande man inte alls väntat sig Messias skull utsättas för var både inplanerat och förutsagt av Gud. Kanske någon i den allmänna villervallan fortfarande var förtvivlad och gav uttryck för sina känslor och sin rädsla med att ta upp Psaltarpsalm 22. Efter hand som den sjungs börjar slantar ramla ner i en farlig fart och fokus riktas åt att många gånger och på många sätt talade Gud i forna tider till våra fäder genom profeterna – för att låna formuleringen i det senare Hebreerbrevet. De skrifter man hade och kunde gav innebörd åt grundbeskedet Uppståndelsen och åt Lidandet – som man nu insåg var den näst viktigaste punkten.

Hur det kom sig att man ville avrätta Jesus? Berätta Petrus!

När han och de andra följeslagarna muntligt under flera år berättade om den avgörande Uppståndelsen och det fölåtelseskapande Lidandet är det inte orimligt att den frågan ställdes. I stället för att då bara racka ner på överstepräster, romersk landshövding eller ens Judas valde till exempel Petrus att i urval presentera vad den vuxne Jesus gjort och sagt. Då frågan kom många gånger upprepade berättarna sig gärna och formade nästan fixerade händelseräckor och episodsamlingar på sätt som skulle vara lätta för åhörare att lägga på minnet. Ord och händelser blev då viktiga fakta men i tredje hand.

Men innan han blev vuxen? Varifrån? Hur?

Fler frågor alltså. Och svar om änglar, stjärntydare, Nasaret, Betlehem och ingen mänsklig biologisk pappa. Också viktiga saker men Ursprunget är inte så viktigt att de kom med överallt när urvalet av det muntliga gavs skriven form under andra halvan av det första århundradet.

De Jesustroendes besked till världen hade prioriteringsordningen – Uppståndelsen, Lidandet, Gärningen, Ursprunget. Det är Nya testamentets fyra skrivna Jesusberättelser men bakifrån. Naturligtvis finns där inga skarpa gränser mellan 4-3-2-1 utan när man berättade muntligt och då man skrev färgades allt av främst de två viktigaste sakerna – som måste vara det utsäde kyrka och församling skall ha när man nu skall starta om – kanske från noll. Det skall prioriteras! De punkterna skall odlas!

/Fortsättning följer/

Lite varvat har jag senaste tiden inläggat under rubriker med ordet punkter i sig. Utan att i alla stycken vara direkta fortsättningar på varandra hänger de i alla fall ihop – åtminstone i min på tomgång pensionerade präst- och förkunnarhjärna. Jag fortsätter nu med ett långt inlägg som troligen får flera läsare att tappa luften.

Senast – i förrförrförra inlägget – frågade jag: Vilket utsäde skall kyrka och församling ha när man nu skall starta om – kanske från noll? Vad skall prioriteras? Vilka punkter skall odlas?

Sagt detta avsåg jag att provocera dig, noble Bloggläsius, till att öppna tankekranarna och en stund vara en Bibelbläddrius. Hur det gick har jag ingen uppfattning om. Ändå fortsätter jag resonemanget nu.

Utsädet är ordet i Markus berättelse, samma hos Matteus och Guds ord hos Lukas.

Så jag upprepar slutordet i förrförrförra inlägget: Det – Ordet – måste vara den kristna Kyrkans och varje lokalförsamlings absoluta och exklusiva prioritet.*

Men... Vad är då Ordet?

På den frågan finns många svar, bra och dåliga, sanna och halvsanna, enkla och komplicerade.

Enkela och dåliga svar är av typen Det jag fattar/känner/tycker/anser/önskar. Under sådant dominerar den narcissiska tanken att Gud rimligen bör tycka som jag själv gör eller som de flesta gör åtminstone nuförtiden.

Ett annat enkelt men faktiskt nästan lika dåligt svar är: Bibeln! Den är Guds Ord som det gäller att rätta och packa sig efter. Sådetså!

Saken är mer komplicerad än så och varför skulle jag i ett blogginlägg försöka förenkla det hela när jag kan krångla till det lite?

I Bibelns värld är Guds Ord mer än bokstäver, ord, glosor och satsdelar. Den hebreisk-semitiska tankevärldens Guds ord eller Herrens beskriver eller betecknar inte bra något utan konstruerar det det benämner. Första Mosebokens början är ett exempel: Gud sade: ”Ljus, bli till!” Och ljuset blev till. Sedan: Gud sade: ”I vattnet skall ett valv bli till, och det skall skilja vatten från vatten.” Och det blev så. Gud gjorde valvet och... Guds ord och handling är ett – typ.

På samma sätt är det med till exempel Välsignelsen – Herren välsignar dig och beskyddar dig. Herren låter sitt ansikte lysa mot dig och visar dig nåd. Herren vänder sitt ansikte till dig och ger dig sin fred. (4 Mos 6:24-26). De orden berättar inte bara om Guds humör, vilja, sinne och inställning i största allmänhet. De är aktiva och förmedlar vad de säger. Välsignelsen ger välsignelse! På samma sätt ger förlåtelseorden förlåtelse, domsord dömer osv.

Gud har främst valt ord och språk för att kommunicera med oss människor, inte planeternas lägen, våra egna fantasier, kaffesump i koppen eller drömmar, inte ens samvetet eller massans mening. Det anonyma Hebreebrevet summerar detta: Många gånger och på många sätt talade Gud i forna tider till våra fäder genom profeterna... (Hebr 1:1). Jesus själv säger flera gånger i Matteus 5: Ni har hört att det blev sagt... Jesusberättaren Johannes summerar: Ty lagen gavs genom Mose... (1:17)

Det är genom ord Gud kommunicerar, ord som i olika lägen är ett med de tankar och viljor Gud då har, ord som är Gud in action – typ.

När 70 år hade gått efter Jesus och händelserna kring honom var de skrifter som ingår i vårt Nya testamentet skrivna. Att de som trodde att Jesus var Guds son var adressaterna är en viktig poäng. Ögonvittnen och de som kände ögonvittnen skrev för att bevara, utveckla och tillämpa de Jesus-troendes tro. De ödade inte papyros och bläck på pamfletter avsedda för en bredare publik – om man får uttrycka sig så.

Det först skrivna blev breven – men inte i den ordning de finns i Bibeln. Jesus-berättelserna – evangelierna – skrevs senare med sina urval av vad som ända från början och hela tiden muntligt berättats om Jesus. I både brev och evangelier slår man fast att det skett en utveckling, att Gud i, med och genom Jesus tagit ett steg till.

Tillbaka till Hebreerbrevet. Det jag citerade fortsätter: ...men nu vid denna tidens slut har han talat till oss genom sin son... I Matteus 5 toppar Jesus sitt Ni har hört att det blev sagt med men jag säger er..., Till sist:Johannes´ lagen gavs genom Mose fortsätter med nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus.

Jesus tar Guds ord ett steg till! Mer än så! Jesus förkroppsligar Guds ord, Guds tankar, viljor, inställningar, humör. Han avspeglar och är Gud – faktiskt. Och han gör det tydligare och mer rätt än det tidigare sagda.

Tillbaka till frågan i början: Vilket utsäde skall kyrka och församling ha när man nu skall starta om – kanske från noll? Vad skall prioriteras? Vilka punkter skall odlas?

Om utsädet är Ordet – Jesus – måste svaret bli: Jesus som avgörande punkt!

Med följden: Sådana verksamhetspunkter och sådant innehåll som inte kan tydligt kopplas mot honom skall kyrka och församling inte öda sin tid, sin energi och sina resurser på! 

Det kan ändå bli många punkter så fortsättning följer.

* Menar man annorlunda må man förklara sig – kommentarsfältet är öppet.

På Facebook finns allt som oftast mer eller mindre fåniga ”tester” som kan ge upplysning om den som gör dem. Jag tänker nu inte på sådant som åtminstone avser vara seriöst typ väljarbarometrar eller Corona-appar utan mer på dem i lekstugedivisionen Vilken Mumin-figur är du? eller Vem av de sju dvärgarna är du mest lik?*

Idag gjorde jag ett annat test på ett ställe jag tror heter Riddle-punkt-com. Det gällde att jag efter att ha svarat på en del frågor (jag inte helt till fullo begrep) skulle i teologin diagnostiseras som dogmatiker, exeget – alltså bibelforskare – eller kyrkohistoriker. Resultatet blev:

Exeget

Den bästa typen av teolog!

Du blir konstant förvirrad av evangeliernas placering och anser att Markus är äldst och därför borde det vara först! Lukas bör vara sist, eftersom det hänger ihop med Apostlagärningarna!

Du fattar inte riktigt memes utan bibelreferenser, men skrattar med ändå för att inte verka som en inskränkt bibeldogmatiker. Du pratar gärna om Apparatus och vilken version av grundtexten som egentligen var den bästa. Du anser att folk som inte vet hur apparatus funkar är dumma i huvudet.

Sista meningen håller jag inte med om men i övrigt stämmer det.

Någonstans i mitt krypande bakhuvud mal att när jag nu inte ens jobbar hemifrån borde jag ändå ta mig för att ägna mig åt något som är lite jobbigt – alltså lite svårt – men då helt utan tvång från annat håll än mitt eget svällande ego. Vad är då bättre – jobbigare och svårare – än att sätta sig med den grekiska grundtexten till Nya testamentet, försöka knyppla upp den och samtidigt läsa Bibelvetenskaplig litteratur i ämnet?** Som hobby! Inte som arbets- eller resultatkrav. Bara ego-dito.***

Därför läste jag om en bok!

Jag läste inte om en bok i ett referat eller något liknande. Jag läste om i betydelsen läste en gång till en bok jag läst förr en eller flera gånger. Kanske skule dem rikta in mig på att bli flitigare i min hobby. Kanske.

Den var lättläst dendär boken. Jag håller med om allt i den. Jag finner den på nytt vara enkel i språket, informativ och stundom faktiskt lite humoristisk. Samtidigt vet jag att den är nästan helt otillgänglig för en bredare läsekrets då den ju bara finns i 10 exemplar noga utplacerade hos 9 personer utöver mig själv.

Det är alltså ”min egen” bok p minus 100 – 100 dagar innan pensioneringen jag läst igenom för att den vägen komma upp på mitt hobby-spår.

Våren och försommaren 2018 skrev jag här på bloggen serien p minus. Ambitionen var att i 100 dagar varje dag skriva en kort notering om ett Bibelbokskapitel och göra det på ett lätt och grunt Bibelvetenskapligt sätt. Tanken var inte att det skulle bli en tryckt bok utan bara en serie blogginlägg med start i slutet av mars våren innan jag fyllde 65. Funderingar kring att det hela – som blev 69 riktigt p-minus-inlägg – skulle kunna tryckas kom att trycka mig mer framåt hösten det året. Jag gjorde slag i saken, redigerade texterna något och lät 55 andra bloggposter om annat komma med i ett Appendix.

Jag hade inte ekonomi och ego nog att höja mig över publiceringsverktydets miniminivå om 10 exemplar. Jag hade kunna beställa 50 och fått ISBN-nummer och så kallade pliktexemplar till vissa bibliotek men vad i hela fridens dagar skulle jag göra med de 35 som skulle bli över sedan biblioteken, frun, barnen och en och annan annan fått ett? Sälja dem? Vem skulle köpa?

Boken med sitt innehåll är därför otillgänglig för dig, noble Bloggläsius. Det som står i den finns dock här på bloggen den tidsperiod jag nämnde. Jag kommig i alla fall igenom Markus-evangeliet, Lukasevangeliet och Apostlagärningarna. Genomläsningen har nu gett mig inspiration att ta fram andra böcker jag till en del läst men då det begav sig alltför ogrunligt. Bägge på bilden är volym 1 av 2.

*Jag blir alltid Morran i det första – hon som många är rädda för men som egentligen inte är farlig. Disney-varianten resulterar i Kloker eller Butter – kommentarer överflödiga.

**Att ge sig på Gamla testamentets hebreiska skulle inte vara  jobbigare och svårare utan helt omöjligt!

***Jag har – för att skryta lite – många tenterade poäng både i Nya och Gamla testamentets exegetik. Översatt till det sätt man vid akademin räknar idag blir det 135 NT och 45 GT och jag tror det är mer än de flesta präster konkar på. Ändå upplever jag mina kunskps- och förståelse-luckor besvärande stora.

Varje år!

Varje år återkommer det.

Varje år återkommer den.

Som ett urverk.

Svensk exegetisk årsbok.

Varje år får ett blogginlägg ett likartat utseende.

Exakt så skrev jag 8 oktober 2018 när förra gången Svensk exegetisk årsbok hade kommit och blivit läst. Hösten 2019 kom en ny med underrubriken Emotioner i Bibeln (Emotions in the Bible). Naturligtvis började jag genast läsa i den men det är faktiskt först nu den är utläst nästan helt och fullt.*

Som vanligt är innehållet delat i tre block.

Först i skrivet skick de tre föreläsningar som hölls vid Exegetiska dagen i Uppsala 2018 för ett år sedan. Tematiken för de föredragen/artiklarna var som nämnts Emotioner i Bibeln. Faktiskt väldigt intressant. Ta till exempel Changes in emotions in Greek-speaking Judaism of Late Antiquity: The New Functions of Compassion and Envy. Jättespännade!

Françoise Mirquet vid Arizona State University.visar hur en del händelser som berättas i de hebreiska skrifterna försets med känslor som medlidande och avund när de några hundra år senare översattes till grekiska. Om barnmorskorna som fick faraos order att döda alla nyfödda pojkar berättas i Andra Moseboks hebreiska utgångstext bara att de inte löd ordern men när det översattes lades det till att de gjorde så av medlidande. Fler exempel ges och det är denna något mer känsloförsedda grekiska text – googla gärna Septuaginta – som blev helig skrift för grekisktalande judar utanför Palestina och sedan de första kristnas Gamla Testamente – som ju präglar det Nya. Jag säger igen: Jättespännande!

Till de tre föreläsningarna finns sedan manus från ett föredrag och ytterligare fyra artiklar och till sist ett 15-tal bokrecensioner av Bibelvetenskaplig fack- och debattlitteratur.

Nu är i alla fall förra höstens utgåva av varje års nördigaste bok sent omsider läst och satt i hyllan. Det finns andra nördigheter i dessa Corona-tider. Jag bökar även i första volymen av två sommed helt annat annat innehåll också är ganska nördiga fast utan att Exe-geten bräker. Toppen i rankningen är fortfarande seå 84/2019.

* Ett par recensioner av böcker på tyska har jag hoppat över samt andra halvan av en lång artikel på engelska med funderingar över grammatiska och förskjutningar över tid när det gäller detaljer i hebreisk stavning, uttal och vokalisering. Det var bara SÅ övernördigt att till och med jag fick spatt. Apropå vokalisering funderade jag på att ge detta blogginlägg rubriken fördröjd utläsning men avstod. Tänk om någon genom att se fel vokal skulle få helt andra förväntningar.

Det är tisdagskvällar i veckor med udda nummer det gäller. I morgon är det en sådan. Klockan 18.30 i Älvsby församlingsgård möts Bibelstuderarna till nytt avsnitt ur Första Petrusbrevet i Nya testamentet. Så här strax innan ger jag ett referat (och kanske lite till) av vad som tilldrog sig i vecka 5, noga räknat 28 januari.

Inför detta bör du, noble Bloggläsius, läsa avsnittet vi samtalade om för snart två veckor sedan. I Bibeln finns det – naturligtvis! – men också i appar och via andra tekniska mackapärer. Hur som helst handlar det om Första Petrusbrevet kapitel 1 vers 13 till och med kapitel 2 vers 3. Som en slogan lik Kristian Luuks Vart är vi på väg? i TV-programmet På spåret säger jag: 

Läs det angivna avsnittet – 1 Petr 1:13-2:3. Sakta. Högt.

Läs en gång till. Och så en tredje gång.

Utifrån förra träffen och det tidigare avsnittet – Vad minns vi? Vad funderar vi kring?

Så startar det alltid. Lite plötsligt och lite orättvist mot dem som är där. Jag har ju funderat och har tyvärr inte så mycket is i magen att jag med tålamod förmår sitta tyst och vänta på att andra skall hinna tänka ikapp. En svaghet hos mig?

Men jag har ju en white-board! På den hade jag på halvan till vänster ritat den väv man kan se på bilden. Det är ett försök till illustration av hur Petrus – och med honom många andra brevskrivare i Nya testamentet – varvar personliga tilltal till dem han tänker skall höra det skrivna läsas med information om centrala delar i den gemensamma tron. I början av brevet är det uppmuntran till ålyssnarna varvat med läroinnehåll. I inlägget petruskapsyl 1 beskrev jag detta men utan bild av en väv – välj själv om du ser det som en rana eller en matta.

I vers 13 kommer ett Därför förstår ni..!

Övergången är hiskeligt betonad i den grekiska texten och visar att det som nu kommer bygger på det nyss hörda om hur saker och ting är – att ålyssnarna i någon mening är idel ädel adel och att det är Gud (Fader, Son och Ande) som agerat för att det skulle bli så.

Duken jag satt över högra sidan av nämnda white-board fick falla för en ny bild. Den visar att Petrus harvar och varvar på med samma teknik också när han i går över från uppmuntran till uppmaning. Det som sker från vers 13 är att Petrus driver tesen att livet hos dem som är idel ädel adel skall vara adel som är idel ädel – om den krystade ordleken ursäktas.

Det finns en kontrast mellan ett innan ålyssnarna kom till tro och döptes och ett efter det skett. Tillsammans med den Helige (Fadern) skall man leva heligt. Köpta av Sonen skall man respektera och och hoppas på Gud. Renade av Anden (i dopet) skall man lägga undan det som inte är rent.

Krångligare är det inte. Inte lättare heller.

En Bibelstudiekväll kan förutom det planerade och kaffe komma att innehålla annat. Tankar och frågor ur gruppen är värda att dryfta och ett par sådana saker samtalade vi om.

Var är de döda? var en fundering. Döda i väntan på uppståndelsen? Succesivt insläppta i himlen (och kanske helvetet)? I något slags medvetet vänteläge? Var är de döda?

Inte färdigtröskat denna gång heller...

Varför ber vi i gudstjänsterna speciellt för Yare Valley Churches utanför Norwich i England. Det är inte fel men då det finns många man kan be för så varför just den saken? var en annan fundering.

Jag berättade om Vänförsamlingsrelationen som flera inte kände till. I anslutning till det kom också en del oförberett om hur man i England på många håll tacklar sin situation av att vara ”historisk folkkyrka” i ett allt mer sekulariserat och icke-kristet folk – om det nu är så där och här.

Inför i morgon då det planerade avsnittet är kapitel 2 verserna 4-10 om Levande stenar i ett sammanfogat lärjunga-bygge – församlingen i världen – har jag förberett ett litet föredrag med påvverpåjnt å allt kring en del impulser jag sett i England som jag tror kan vara vettiga att transponera för svenskkyrkligt bruk. Skulle det intressera är du, noble Boggläsius, välkommen att ansluta även om du inte varannanveckotisdagligen brukar möta upp för Bibelstudium. 18.30.

I mitt Novum, det är Nya testamentet på grekiska, ser jag att texten i Petrus första brev var något jag läste i Uppsala under studietiden. Små näst intill oläsliga blyertsanteckningar visar detta. Det var dock bara texten jag läste då. Om jag arbetat med kommentarer och annan litteratur i anslutning till texten hade det blivit många fler noteringar i mitt bredmarginalade Novum.

Vid något senare tillfälle skaffade jag en kommentar som jag inte läst i sin helhet men har tillgång till nu. Det är Birger Olssons i EFS-förlagets Kommentar-till-Nya-testamentet-serie – KNT. Den är från 1982 och alltså lite gammal men är den resurs jag (för närvarande) har tillgång till när jag bland annat söker läsa på och förbereda Bibelstudierna denna vårtermin.

Man ska varken under- eller överskatta vetenskaplig litteratur som kommenterar Bibeltexter. Forskningsläget förändras inte så snabbt som i fysik eller farmakologi där allt med 30-40 år på nacken blivit helt passé, men inte heller så sakta att man bara kan nöja sig med gamla volymer. Nya infallsvinklar och metoder samt ökad kunskap om den kringliggande antika situationen gör att det hela tiden skrivs nytt. På svenska bibliotek finns på olika språk i januari 2020 sammantaget 310 mer eller mindre vetenskapliga titlar kopplade till Första Petrusbrevet eller de så kallade Katolska breven*, en samling Bibelböcker brevet brukar räknas till. Fler än 170 av dessa titlar är yngre än 40 år, ett 70-tal yngre än 20. Samtidigt är texterna man söker förstå samma seklerna igenom och det är ju texten jag reflekterar över här, inte en kommentar.

Nu, noble Bloggäsius, är det dax att rota fram en Bibel eller dutta på appen i din telefon.

Läs de 12 första verserna i första kapitlet. Sakta. Högt.

Läs en gång till. Och så en tredje gång.

Vad stod det om avsändaren och vad stod det om adressaterna?

Om man börjar i andra ledet ser man att de bodde på olika håll och kanter i vad som idag är Turkiet. Lite olika blir det om vi ser dem på 60- eller 80-talen men i allt väsentligt ändå detsamma. Man har beräknat att 7-8% av befolkningen i det romerska imperiet runt Medelhavet var stadslevande judar, lite olika jämnt fördelade rent geografiskt. En del av dessa hade satt tro till budskapet att Jesus från Nasaret genom liv, död och uppståndelse från de döda visat sig vara deras Messias, Befriaren från Gud. Dessa Jesus-troende judar – judekristna – bör ha haft släktingar och vänner som inte delade den tron och relationen mellan dessa två judiska synsätt blir olika om man tänker sig 60- eller 80-tal. I slutet av första århundradet drogs rågången upp så att det man kallade nasarenernas sekt kördes ut ur den judiska gemenskapen i synagogorna.

Till gruppen Jesus-troende judar hade också i stadsmiljön sällat sig Jesus-troende icke–judar utan bakgrund i tron på en Gud och med andra seder, bruk och släkt- och vänrelationer. Med tiden överflyglar dessa hedna(ny)kristna till antalet sina jude-kristna trossyskon och det gör att situationen för dem som får brevet är lite olika om man tänker sig att posten kom på 60-talet eller 20-25 år senare. Hur som helst var adressaterna en speciell sammansatt mångkulturell minoritetsgrupp där åtminstone två, kanske tre språk användes – grekiska och lokala folkspråk.

Denna grupp hade inte tillgång till någon kyrklig infrastruktur som kyrkobyggnader, församlingsgårdar och nedärvda arbetsformer. När de samlades – i gryningen på Solens dag för att sjunga lovsånger till en Kristus som till en gud enligt en romersk landshövding i början av 100-talet – var det utomhus eller i något privatägd hus likt en judisk synagoga med plats för kanske max 40 personer hopträngda på pallar och golv.

Med rötterna i den judiska kulturen adopterades synagoge-karaktären. Man sjöng och bad Psaltaren och andra formulerade sånger och böner, bekände sin tro på Gud och Kristus samt lyssnade till avsnitt ur det vi kallar Gamla testamentet – mest sannolikt på grekiska. Någon form av ”predikan” kunde förekomma om någon skolad råkade finnas till hands men vanligen fick de heliga texterna stå för sig själva. Då skrift var sällsynt var man tränad att lyssna in och memorera det man hörde så kännedomen om vad som fanns i Lagen, Profeterna och Skrifterna bliv med våra mått mätt hög.

Till detta judiska sätt att fira gudstjänst kopplades alltid det Jesus startade kvällen innan sin död – måltiden som senare kallas Eukaristi, Mässa, Nattvard.

Summa summarum var det tämligen lik en svensk Högmässa – men utan ”predikan”.

Till dem kommer ett brev från Petrus – för högläsning.

Petrus känner man till. Kanske har någon eller några mött honom. Alla har i alla fall hört om honom och vet att han är en av apostlarna, i någon mening Aposteln med stort A. Det är mer laddat i antiken än i vår tid. En apostel var i olika sammanhang inte bara en kurir eller rapportör utan de facto en reell representant för, en utvidgning av, till och med en fortsättning av den som sänt aposteln – i detta fall Jesus själv.

Och nu ett brev från honom. Till oss. Det blir så tyst att om någon tappar en nål ekar det.

Av vad han skriver får man höra vad man är. Utvalda av Fadern, gjorda Heliga av Anden (i dopet), Bestämda till lydnad (=tro) och rening (=förlåtelse) i Kristus/Sonen.

Man hör sig vara förankrad i tre aspekter av Gud även om den filosofiskt färgade dogmatiken om Treenigheten inte är formulerad ännu. Man får också höra att man är Född på nytt – dopet igen – och Beskyddas i temporära lidanden fram till den slutliga Befrielsen – och allt detta genom Kristus som man utifrån beskeden man fått sig till del satt tro till utan att kunna se.

Snacka om statusmarkering från honom som representerar Jesus själv!

Situationen för de Jesus-troende då är lik och olik situationen nu. En vanlig söndag möts en sammansatt mångkulturell minoritetsgrupp till gudstjänst. I den finns – för så vida man inte tycker sig vara så religiöst duktig att man inte behöver alla bitarna – sång, bön, bekännelse, texter och Mässa plus hos oss oftast förkunnelse. Att Jesus-troende i vår tid i Älvsbyn, Tvärån,Visttträsk och på andra ställen har samma status-ställning-förmån som de i Pontos, Galatien, Kappadokien, Asien och Bithynien pratade vi en del om i Bibelstudiegruppen.

Till sist: Jag bollade med två tidsangivelser – 60- och 80-tal. Bibelforskarna diskuterar dateringen ungefär i det spannet. Tar man den tidigare står Petrus som författare genom Silvanus som förde pennan. Skulle det vara den senare har någon skrivit i Petrus-anda – vilket i antiken inte varit någon stor affär. För enkelhetens skull väljer jag den tidigare dateringen och Rom som avsändarort.

*Till de Katolska breven räknas Jakobsbrevet, de två Petrusbreven, tre Johannesbrev och Judasbrevet.

Det är verkligen skillnad!

På text och text, alltså.

I slutet av förra året snål-exe-get-bräkte jag lite utifrån det Bibelstudiegruppen i Älvsby församling sysselsatt sig med tisdagskvällar udda veckor.* Då var det Ruts bok i Gamla testamentet som var på tapeten och den enkla novellartade prosatexten kommenterade jag lite om i några inlägg med rubriken båoka om a rut och sedan ett nummer.

Nu efter nyår och under våren är det Petrus-breven i Nya testamentet vi ska ha som utgångspunkt. Det innebär text av radikalt annorlunda slag. Kompakt som en betongbunker!

Sådana skillnader i karaktär är viktiga för att man skall förstå saker och ting på något så när rätt sätt. När en text är fullmatad och den ena bisatsen hänvisar till ett ord som är laddat eller en central tanke tre andra bisatser innan handlar det om att ta ut satsdelar, kolla tempus-former, möjliga associationer, ljudrim, ordlekar och så vidare. Brevtext är ofta av den kalibern och meddelar mer per rad än andra genrer.

Bibelforskare – exegeter på finspråk – är medvetna om slika ting men inte alltid Bibelläsare och folk som skall försöka sig på att förkunna och förklara. För sådana/oss blir då breven ”tunga” och något man som läsare och i gudstjänsterna lätt hoppar förbi. Kanske – detta är en teori och gissning – beror det i bästa fall på att man är ”evangelie-präglad” och har berättande prosatext som normalnivå – om än inte så nästan banal som i båoka om a rut och odiskutabelt blir så epistlarna oftast laddade i överkant. I sämsta fall beror det på en tanke som tenderar till ideal att man så till den milda grad vill vara nu-anknuten och existentiellt tids-aktuell att man inte alls över huvud taget förankrar i texterna utan i stället i annat man eller någon annan har eller förmodas ha på hjärtat. Skulle så ske släpper man att vara Det Gudomliga Ordets Tjänare – VDM på latin** för att i stället söka vältaligt och nästan poetiskt stämningsfullt dryfta just nu aktuella och person-psykologiska ting.

Om sådant, principer och villkor för tolkning av Bibeltext, kan jag på både in- och utandning dryfta och diskutera tills omgivningen svimmar av utmattning (eller batteriet i läsarens telefon tar slut). Jag teoretiserar dock inte mer här mer än nu gjort. Nu under första halvåret får jag tillsammans med andra intresserade lätta på korken och börja brottas med vad aposteln – Jesus ombud – skrev i sina brev till kristna då och där – liksom nu och här. Det finns mycket att ta del av under kapsylen.

Gruppen som samlas i Älvsby församlingsgård tisdagar 18.30 veckor med udda nummer är inte en sluten gemenskap utan öppen för fler och nya deltagare. Jag gissar att ett antal Bloggläsiusar och Bloggläsiusor på grund av sitt ocentrala boende tycker det är för långt till Älvsbyn men jag vet också att de finns som bara har en timmes körväg eller mindre – och då kan det ju funka om man lastar bilen full.

VÄLKOMNA!

* Jag har inte på motsvarande sätt berättat om vad som händer och fötter vid Ovangelie-träffarna onsdagar veckor med jämna nummer. En orsak är att vi där kommit överens om att What happens in Vegas stays in Vegas och att det därför inte skall glappas om vad vi där och då dryftar. Man ska kunna känna sig trygg. En annan orsak är att kvällarna inte är prognosbara till sitt innehåll så attman vet vad som händer – bara att något hänt..

** Latinet lyder Verbi Divine Minister.

För 13 dagar sedan avslutade vi i Bibelstudiegruppen de av höstens samlingar då vi kapitel för kapitel läst och pratat utifrån båoka om a rut. Den lilla boken – ett häfte om man jämför den med Bibelboksgrannarna – har fyra kapitel. Nu blir det i alla fall en femte bloggpost i ämnet.*

Det blev inte SÅ mycket snack om häftets avrundning i kapitel 4. Deltagarna hade (naturligtvis) inte kunnat hålla sig utan läst ut häftet i förväg. Inga överaskningar, inga problem, slutsatsen klar: Det handlar om Davids-dynastins släkttavla och med den Messias.

Visst finns de frågor vi kunde ställa oss.

Visste Noomi vem Boas var? Kände hon till honom som en rekordelig karl som inte drog sig undan plikter mot släkten men inte heller i smyg gick förbi andra för att skaffa sig favörer?

Troligen. Noomi var ju från Betlehem och ingift i samma släkt. Att kapitel tre med upp-piffandet av Rut och vad som sedan (kanske) hände på natten skulle göra Boas än mer angelägen kanske hon också anade. Tyvärr ger texten ingen ledtråd till Boas ålder men han har nästan alltid av både judar och kristna uppfattats som kommen till hög ålder – gāmęlåongkaar på lokal dialekt.

Varför inte Noomi själv som fru till Boas om de nu var hyfsat jämnåriga?

Kanske just därför. Noomi hade sina pojkar för oss i okänd ålder när de utvandrade/stack. De blev vuxna och gifte sig men dog barnlösa. Räknar man lite hamnar Noomi i åldersintervallet 40-60 år och då bortom möjligheten att bli mamma igen. Rut fick bli stand-in.

Av en händelse i kapitel 2 vers 3 och lät Herren henne bli i sista kapitlet vers 13 är Bibelstil för Så ledde Gud det hela. Att berättelsen är radikalt yngre än händelsen syns av förr i tiden så som förklaring till det med skorna.

Det ter sig ganska klart att berättelsen om Rut har något sorts medvetet släktskap med berättelserna om när Tamar sex-vägen pressade sin svärfar Juda att ta sitt sociala ansvar, om när den prostituerade Rachav i Jeriko valde den israelitiska spionens – kundens – sida och när Bat-Seba som sedan hon blev synlig alternativt gjort sig synlig för den pilske kung David hamnade i palatset. **

De är de fyra kvinnor som nämns i Messias/Kristus/Jesus stamtavla i Matteus kapitel 1. Rut/Noomi och de andra tre visar att när Gud förverkligat sin plan – för de bibliska författarna något självklart – har  det ibland skett i samverkan med både kvinnlig list och manlig lust.

Messias är en latinpåverkad återgivning av arameiskans meshichá, hebreiskans mashíach som betyder Den som blivit smord (med olja av ombud för Gud) till ett uppdrag. I Bibeln finns tre uppdrag man smörjs till: kung, offerpräst och profet.

Översatt till grekiska blir det Χριστος, Kristus som alltså inte är Jesus efternamn utan en titel som talar om vad han är.

De sista 10 minuterna funderade vi över vad vi nu efter båoka om a rut ska ta tag i resten av detta år och sedan efter nyår – 10-12 gånger. Bibelstudiet har ju det pedagogiska upplägget att vi i förväg bestämmer vad vi ska göra och att ledaren – fram till sommaren jag – gör någon sorts studieplan och förbereder träffarna.***

Flera tyckte det hade varit behagligt med den lättsamma berättarstilen i båoka om a rut men att det nog nu var läge för något mer bastant och mindre novellartat. Jesaja med 66 kapitel ratades. Efesierbrevet nämndes och tillsammans med det närbesläktade Kolosserbrevet skulle det fylla tiden. De yngsta av Paulus brev, de till pastorerna Timotheos och Titus nämndes också. Beslut tas i morgon efter det att jag berättat en del om Paulusbreven i allmänhet.

* De tidiga inläggen hittar du här, här, här och här.

** De berättelserna finns i Första Mosebok kapitel 38, Josua kapitel 2 och Andra Samuelsboken kapitel 11 och12.

*** De såkallade Ovangelie-träffarna onsdagar jämna veckor 19.15 har ett annat pedagogiskt upplagg. Saker att prata om nämns och listas och behandlas kanske på studs eller vid ett senare tillfälle. När och hur noteras och ”studieplanen” kommer att kunna beskådas i efterhand. Fiffigt.