P minus 39
Det gäller att kunna prata hebreiska!
Det gör åhörarna uppmärksamma.
Jag har aldrig själv provat metoden men skall man tro kapitel 22 i Apostlagärningarna har den i alla fall fungerat en gång. Läs det kapitlet NU.
I sin första skrift, Jesus-berättelsen, bygger Lukas delvis på Markus Jesus-berättelse och det ger boken den tydliga egenskapen att den i början är episodisk för att i slutet bli konsekutiv. Med det fina ordet episodisk menar jag att de händelser och ord som berättas om Jesus i mångt och mycket är fogade och arrangerade inte i strikt tidsföljd eller i en logisk ordning där en sak direkt bygger på någon annan utan mer är en pedagogiskt hopsatt samling spridda episoder för att ge en rättvisande bild av Jesus och det som hände kring honom. I slutet av Jesus-berättelsen som handlar om den sista veckan i Jerusalem ändras tonläget till en konsekutiv berättelse där en sak omedelbar följs av en annan i ett direkt samband.
I Lukas andra skrift, Apostlagärningarna, är det på liknande vis men inte lika starkt. De första händelserna i den kristna församlingen beskrivs mycket mer sammanfogat än slutet av boken med kapitel 22-28 om alla rättegångar kring Paulus och hur han där agerar och förklarar sig. På ett skickligt sätt presenterar Lukas sin idol främst genom olika tal och dialoger anpassade till de olika sammanhang Paulus befinner sig i – och som han, Theofilos och andra i sin och senare tid kan befinna sig i.
I kapitel 22 ställs Paulus inför en judisk pöbel som uppviglade av några lider av missuppfattningen att han vill generellt sabotera templet och judiska traditioner. Paulus linje blir att berätta sina egna erfarenheter.Han väljer att göra det på den ”heliga” hebreiskan, inte de folkliga språken arameiska eller grekiska.
I stort är de första 21 verserna i kapitel 22 en återberättelse av de händelser Lukas berättat i kapitel 9 men nu med en stilistisk driven finess. I kapitel 9 berättades om Paulus i tredje person – om man beskriver det grammatiskt. I kapitel 22 skriver Lukas att Paulus själv berättar saken i första person.
Reaktionen blir häftig när Paulus når fram till att han fått Guds uppdrag att gå till hedningarna långt borta. Den saken – att Gud vill i sitt folk infoga andra än dem själva – är stötestenen. Att de löften Gud exklusivt gett dem nu skulle vara för alla vill de inte godta.
I det efterföljande tumultet ingriper ordningsmakten som arrangerar den mer ordnade överläggning som direkt följer i nästa kapitel. Att Paulus ställning som romersk medborgare blir klarlagd är också en bärande faktor för den fortsatta konsekutiva händelseutvecklingen.
