stigstrombergsson

Blir det mer i höst om båoka om a rut?

Kanske, kanske inte.

I vart fall kommer inte sådana Bibelnoteringar lika tätt och högfrekvent som serien p minus våren 2018. Då skrev jag näst intill dagligen ett blogginlägg om ett Bibelkapitel. På så sätt knapprade jag mig igenom både Markus och Lukas berättelser om Jesus samt Lukas fortsättning Apostlagärningarna. Allt det sattes då i kategorin Exe-geten bräker och tillsammans med det samtida mer normala bloggandet om ditt och datt blev det när jag på skoj lät trycka alltsammans till en bok 220 sidor. Boken trycktes i 10 exemplar och omöjlig att få tag i på marknaden. Något motsvarande projekt blir det inte frågan om nu – tror jag.

Kategorin Exe-geten bräker fortsätter jag dock att använda om båoka om a rut. Exegetik är finordet för Bibelvetenskap som man studerar och forskar kring på universitet och högskolor. Den akademiska nivån höll inte mitt p minus och det kommer det inte att bli nu heller. Jag gissar att det blir ännu mindre strikt vetenskapligt då jag tänker skriva det jag skriver efter och som referat av Bibelstudiegruppens träffar. Kategorierna Församling eller Predikan mm passar dock ännu sämre.

Vid Bibelstudiegruppens andra träff för säsongen var vi i 19 personer – några hade förhinder. På grund av ett Gospel-projekt i rummet intill det vi brukar hålla i till flyttade vi våra funderingar till ett rum en trappa ner i Församlingsgården. Vi ville ju inte störa de 30 gospelsångarna med våra högljudda teologiska diskussioner – typ.

Vad gjorde vi då? Och sa?

Vi började med hjärta och frågetecken.

Alla fick ett av varje och uppdraget blev att i stor grupp i tur och ordning säga sitt namn, nämna något som låg en varmt om hjärtat och något man står frågande inför eller är bekymrad över.

Varför gör man sånt? Svar: Alla kommer att ha yttrat sig – och överlevt. Alla har fått om än för ett ögonblick allas totala uppmärksamhet – och överlevt. Och man har nämnt namnen – alla känner inte alla.

Sedan blev det avbrott. En av deltagarna ville läsa ett stycke.

Jag log i mjugg. Jag hade inte själv då letat efter den stencil med båoka om a rut på lokal dialekt som jag berättade om i förra blogginlägget – att jag inte sedan hittat den är en annan sak. Deltagaren hade, precis som jag anat, bättre ordning på pinalerna och läste på pite-bondska ungefär två tredjedelar av första kapitlet. Sedan läste vi hela kapitlet ur Bibel 2000.

Det bör också du, noble Bloggläsius, göra. Inte sen! NU! Kapitel 1.

Ordet förklarades fritt. Samtalet gick igång.

Händelsekedjan är ju ganska enkel men jag kompletterade med en del fakta om relationerna mellan israeliter och moabiter, både när det som står i häftet om Rut ägde rum och när berättelsen senare fick sin skrivna form. Händelserna utspelar sig i ett klansamhälle utan organiserad stat mellan två regioner som ogillade varandra av hjärtans lust och gamman. Moab var också när häftet om Rut skrev en av israeliternas bittraste fiender.

Varför for Elimelek med familj från Betlehem till Moab?

Svaret kan tyckas enkelt: De drabbades ju av hungersnöd. Men i vers 21 säger Noomi, änkan efter Elimelek att hon lämnade Betlehem rik och kom tillbaka utblottad. Så hur blir det?

Var de drabbade är de ömkansvärda ekonomiska flyktingar som ger sig av till ett annat land för att där söka en bättre framtid.

Vad säger folket i Moab om sånt? Fanns det Moab-demokrater – jag använde dock inte just det ordet – som tyckte att man inte skulle behöva vara hela världens socialkontor och ta emot fattigt patrask från Israel?

Inget i texten tyder på det. Tvärtom. Också Gudsfolkets arvfiender är barmhärtiga när man lider nöd. Hur mycket större godhet skall då inte Guds folk visa mot främlingar och de som behöver.

Om de var drabbade visar Moab solidaritet – ett föredöme också idag och här.

Men det därmed rikedom då – i vers 21?

Judiska rabbiner ger inte mycket för Elimelek och hans familj. Ser dem inte som ömkansvärda utan som klandervärda. Familjen är rik men mannen (som bestämmer) tar rikedomen med sig och sticker när nöden står för dörren för hans klan. Han vill inte ha en massa fattiga som ber om stöd utan låter omsorgen om egen standard och förmögenhet leda till att han söker sig till ett ”lågskatteparadis” – för att använda ett modernt ord. Och rota sig där! Låta pojkarna gifta sig med moabitiskor är ju ett tecken på att familjen inte planerade att återvända. I giftemål med kvinnor av annat folk ligger också ett religiöst avfall – väl känt när båoka om a rut skrevs.

Såhär resonerade vi fram och tillbaka. Jag gillar att problematisera och leta flera betydelser. Då måste man tänka. Ännu har ingen dött av av att vrida och vända på invanda uppfattningar.

Jag gav också lite mer fakta.

I Bibelns samhällen hör sambandet mellan ens namn och ens karaktär ihop mycket starkare än hos oss. Man är det man heter och heter det man är (eller förhoppningsvis blir). Alla namnen i häftet om Rut har betydelser som pekar på karaktär – men det redovisar jag inte här. Googla!

Delar av Ruts ord till svärmodern Noomi används inom judendomen när en icke-jude går över till och tas upp i Gudsfolket – alltså av dem som kallas proselyter.

Det var många frågeteckens-ämnen som kom upp i början. Inget av dem pratade vi om i tisdags men framöver tänker jag att vi skall försöka beta av den listan.

Den är borta, båoka om a rut.

Det är inte Ruts bok i gamla testamentet som kommit bort – tack och lov. Det jag inte hittar är den återgivning på lokalt pitemål som jag haft i min ägo, stencilen som jag fick tillgång till för 30-35 år sedan. Att jag skulle ha slängt den är utomordentligt osannolikt. Det är väl någonstans – i detta någonstans där man placerar någonting för att kunna hitta det någon gång.

Det är båoka om a rut som är på tapeten denna höst i församlingens Bibelstudiegrupp. Inte då på lokal dialekt, inte heller i 1917 års översättning eller någon äldre. Boken Rut, egentligen Häftet om Rut i Bibel 2000 är vad vi läser och pratar utifrån. Tisdag denna vecka var andra träffen och vi sysslade med första kapitlet.

Till den första träffen 14 dagar innan, som blev förkortad på grund av tidskrock med en konsert i kyrkan, hade jag gjort en liten påvverpåjnt om den lilla Bibelboken med några enkla basfakta. Den texten som jag givetvis då broderade muntligt återger jag nu här.*

Häftet om Rut – Gamla testamentet

Litet och kort

• 4 kapitel, 85 verser, 2192 ord i Bibel 2000 (2457 i 1917)
• Högläsning tar 15 minuter

Instoppat bland historisk böcker – mitt i en verk med sju volymer

• Femte Mosebok om uttåget ur Egypten och tiden i öknen
• Josua om erövringen av landet
• Domarboken mer om erövringen och de tolv stammarna innan monarkin
• Häftet om Rut
• Första Samuelsboken om domaren Samuels tid och kung Saul
• Andra Samuelsboken om kung David
• Första Kungaboken om Salomo, sedan Nord- och Sydriket t o m Elia
• Andra Kungaboken om N+S fram till fångenskapen i Babel 587 f Kr

Annan placering i judiska Tanak – bland Skrifterna

Händelsetid

• 1200-1100-tal f Kr

Muntlig berättelsetid(er)

• Från start till nu

Skrivtid(er)

• 800- talet f Kr? 400-talet f Kr i under fångenskapen i Babel

Användningstid(er)

• Kopplat till Pingsten i den judiska synagogan från start ända till nu, också i Jerusalems tempel till 70 e Kr
• I den kristna kyrkan från dess judiska start till nu

Motiv, användning, Bibelteologiska teman

• Underhållning, Messias/Kristus Davids-anknytning, vid en skördefest, som (o)moralexempel, Guds dolda omsorg och ledning, annat

Speciella förståelseproblem utifrån dåtida förhållanden

• Släkt och klansamhälle – förbi redan på skrivtiden
• Leviratslagen – om svågeräktenskapsplikt
• Namnens betydelse

Anknytning till aktuella frågor idag?

*  Den smarte fattar att intresserade möts tisdagar i veckor med udda nummer. Älvsby församlingsgård är platsen och 18.30 tiden. Samlingarna är öppna. Man behöver inte tidigare varit med för att ansluta.

Det är udda vecka denna vecka.

Det betyder att i morgon, tisdag, samlas babbelstu – förlåt: Bibelstu – diegruppen som brukligt är klockan 18.30 i Älvsby församlingsgård. Då och då har jag nämnt den. Jag har också berättat att för två veckor sedan gjorde vi något av en nystart. Vi hade då ytterligare ett par veckor tidigare avslutat vår årslånga genomgång av Apostlagärningarna och det hade blivit läge att ge sig i kast ett av breven i Nya testamentet. Johannes första brev noga sagt.

Det tog vi upp på Tomas tid sa en av deltagarna. Hon visade på noteringar hon gjort i sin Bibel. Flera nickade instämmande.

Va bra! Då kan vi växla i att leda samtalet! sa jag. Då nickade ingen.

Under hela den tid jag kan överblicka i Älvsbyn – snart 41 år – har det funnits minst en Bibelstudiegrupp. Från hösten 1983 och ungefär tio år framåt hade jag förmånen att få finnas med. Det blev möjligen någon termins time out en bit in i 90-talet när alla fyra prästtjänsterna var vakanta men det rörde sig om max ett halvår innan Tomas Lång som komminister och sedan kyrkoherde ledde gruppen i runt räknat ett kvartssekel innan han slutade och jag fick uppdraget igen.

Det finns individer som är med nu och som var med på 80-talet men alla kan ju förstå att det är frågan om enstaka figurer. Att människor blir äldre och så småningom dör är naturligt men Bibelstudieverksamheten har inte upphört. Lite i vågor har det varit men nya personer ansluter. Gruppen är ju öppen!

Vid ett terminsskifte eller när man byter material är det extra enkelt att ansluta – alltså nu.

Det är därför jag skriver om saken på min blogg och på Facebook.

Att läsa breven i Nya testamentet var och är annorlunda än att läsa till exempel evangelierna, berättelserna om Jesus. För två veckor sedan delade jag en del funderingar kring den saken och jag återger nu det här i några punkter:

• De som skrev de skrifter vi har i Nya testamentet hade några läsare/lyssnare i åtanke. Det är egentligen ganska självklart. De som skrev visste något så när vilka lyssnarna var, vad de hade för förhandsinformation och vilka omständigheter som rådde. Det påverkade författarna.
• När ett åhörargäng -man läste ju alltid högt i antiken – fick ett evangelium visste de i förväg vad som stod i boken. I mer än 30 år innan det första evangeliet skrevs hade man ju berättat muntligt om Jesus. Man kunde alltså storyn. Man visste hur det skulle gå när när någon började läsa den prosa som evangelisterna mest skriver. Man uppfattade hela Jesusberättelsen samtidigt – även när man läste bara en del eller en episod. Man läste/lyssnade synkront – så kallas det på bibelvetenskapliska.
• Vad gäller detaljer i den story man kände hajade man till om en författare presenterade saken lite annorlunda än vad man redan hört från någon annan. Platsbyten på händelser, ändringar, strykningar och tillägg fick en att fundera och det vet författarna. Bland annat därför de ibland lite lurigt ändrar en del saker.
• När ett brev kommer – och breven är grovt sagt skrivna innan evangelierna skrevs – är innehållet okänt. En läsarna/lyssnarna vet ju inte vad ett brevet innehåller. Det är en eller flera nyheter och aktualiteter som bygger på det man hört, inte ännu läst, om Jesus. Det är en annan slags litteratur – mer kompakt, sammanfattande, resonerande. Ett brev kan innehålla några saker och ibland tugga om lite men är i huvudsak stegvisa resonemang – och bör läsas så.

Efter ungefär dessa punkter bet vi tag i Första Johannes brev kapitel 1.

Läs nu det gärna. Nej, inte gärna. Läs det!

Följer man resonemanget ser man att

• först står det något om Jesus i vers 1-2.
• I vers 3-4 nämner Johannes avsikten med sitt brev – att läsarna/lyssnarna skall vara i gemenskap med avsändarna. Detta är sättet att vara i gemenskap med Gud, alltså ingen Gudsgemenskap utan koppling till andra som tror.
• I vers 7 ett litet omtag om Gud och själva fundamentet i kristen tro – förlåtelsen.
• Fem viktiga teser, alla inledda med ”om vi”, kommer så i verserna 8-10.

Kapitelindelningen är betydligt yngre än själva texten. Första kapitlet som är kort är ett perfekt exempel på brevens kompakta stil. I det betydligt längre andra kapitlet resonerar Johannes vidare och det skall vi prata om i morgon kväll.

Man kan ansluta!

*  Femte bokstaven i det grekiska alfabetet är epsilon – ε – ett kort e.

Vad är nu detta?

Kanske undrar du det, noble Bloggläsius.

I alla fall undrar jag.

Rubriken johannes δ kan tyda på att det är en serie på gång.

Att jag har skrivit johannes α, β, γ – alfa, beta och gamma – och nu sätter en rubrik med δ – delta som är fjärde bokstaven i grekiska alfabetet – kan tolkas som att jag detta första halvår tänker göra något liknande som för ett år sedan då jag förutom ”ordinarie bloggerier” om väder, vind, händelser, resor och barnbarn näst intill dagligen skrev blogginlägg med lätt Bibel-vetenskapliga noteringar kring ett kapitel ur Bibeln. Jag började det projektet i slutet av mars och och inläggen fick rubriken p minus som någon slags nedräkning till pensioneringen vid halvårsskiftet. Tanken sprack att det skulle bli sammantaget 100 dagliga noteringar – det blev bara runt 70.*

Jag skrev blogginlägg då, inte en bok. Men de blev en bok tryckt i hela tio exemplar. Jag har kvar ett som är vikt för en person jag ännu inte haft tillfälle att överlämna alstret till. Här skall man dock notera att jag skrev inte en bok, det blev bara en. Jag skrev en massa blogginlägg. Därför påstår jag kryptiskt att jag inte skrivit en bok, bara gjort en.

Är det något liknande på gång nu med johannes alfa, beta, gamma och nu delta? Jag vet inte.

I alla fall blir det inte så systematiskt men kanske ändå något i spridda skurar. Skriva kanske jag gör men publicera allt eller regelbundet här på bloggen kanske inte blir av. Vi får se. Bilden ovan har jag i alla fall specialutformat för att kunna använda som illustration till johannes så många bokstäver som det nu kan bli.**

Bilden är ett montage – som synes.

• Till vänster det tecknade horndjuret använder jag för att illustrera blogginlägg med Bibel-vetenskapligt – exe-get-iskt – innehåll.
• Skissen invid är min egen illustration av kristen tro i dess centrala delar. Jag har använt den tidigare här på bloggen men framför allt då och då i undervisningssammanhang. Den prydde också omslaget till den bok som bildades av förra årets bloggande.
• Den lilla bilden visar den del av Älvsby kyrkas altarkors som symboliserar evangelisten Johannes.

Nu till barnbarnen i Luleå!

Tanken var att jag idag skulle hälsa på i Tyra och Adrians skola men den lille gossen blev sjuk så skolbesöket har skjutits på framtiden. jag skall åka ner i alla fal och vara med honom en del innan också hans famor dyker upp och vi ska äta innan vi far på Tyras basketsmatcher.

Full kubbning.

*  Markus berättelse om Jesus har 16 kapitel. Lukasevangeliet består av 24 och hans andra volym Apostlagärningarna 28.

**  Skulle det skena iväg kan jag ta till det system som förr i världen användes när det gällde bilarnas registreringsnummer. De var max femsiffriga och inleddes med en bokstav som visade i vilket län bilen bodde. Stockholms stads bilar var märkta med A, Stockholms län med B, Uppsala med C och så vidare till och med Jämtland med Z. Om en hundratusende fordon skulle dyka upp la man till en bokstav – jag såg Stockholmsbilar med AA, AB och BA och Göteborgare med OA. Bokstäverna Å, Ä och Ö användes dock inte på svenska bilar. Norrbotten fick heta BD och Västerbotten AC. Jag gissar att det var när AB höll på att växa ur kostymen som man bytte till det nuvarande icke-regionella systemet.

Hur som helst: Skulle jag tillämpa det systemet med mina grekiska bokstäver skapas ju fantastiska tillväxtmöjligheter.

Detta är en direkt fortsättning av inlägget johannes β.

Hur är evangeliet?

Jag tänker inte nämna om allt Johannes skrev. Breven och Uppenbarelseboken lämnar jag för att koncentrera på evangeliet.

Johannes skrev troligtvis under ganska lång tid och sammanställde det slutligen med en bestämd avsikt: Också många tecken som inte har tagits med i denna bok gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn. Men dessa har upptecknats för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds son, och för att ni genom att tro skall ha liv i hans namn. (Johannes 30:30-31). För att vi ska Tro, egentligen förbli och djupna i Tro, och genom Tro ha Liv, evigt Liv – det är avsikten.

Den bakgrund Johannes förutsätter är ungefär att minst ett av de andra evangelierna är kända för de som hör hans skrift läsas. Kanske inte Markus eller Lukas i skriven form men i alla fall det innehållet förmedlat muntligt. Mot den bakgrunden skriver han ett "kompletterande" evangelium, ett "inre" evangelium som skiljer sig en hel del från de andra som ju var skrivna tidigare och det som vanligen berättades.

Johannes beskriver Jesus verksamhet som att den pågår i ungefär tre år. Hos de andra är det max ett år. De andra tar i stor utsträckning upp händelser men Johannes presenterar mer samtal med Jesus och sina egna tankar. Det de andra berättar utelämnar Johannes till största delen och det han har med saknas hos de övriga. Ändå uppstår inte motsättningar. Johannesevangeliet innebär komplettering, fördjupning, vidareutveckling.

Johannes arbetar med motsatspar: Liv-död, Tro-otro, Ljus-mörker, Sanning-lögn, Kärlek-hat. Och han är kategorisk. Det är vitt eller svart utan gråskalor. Antingen-eller. Visst finns detta också hos de andra författarna i Nya testamentet men tydligast hos Johannes.

Man kan också säga att Johannes beskriver en utveckling av tro och otro. I kapitel 1-4 antyds bägge, i kapitel 5.12 växer otron, 13-17 utvecklas lärjungarnas tro, 18-19 innehåller otrons höjdpunkt och 20-21 mynnar ut i orden om Tomas: Han såg och trodde.

Johannes talar väldigt tydligt om Jesus gudomlighet. Redan i början slås den fast.Ordet var Gud och till exempel i kapitel 5 talas om Jesus likheter med Fadern.

Vill man kan man dela Johannes i två huvuddelar: Tecknens bok kapitel 1-12 och Förhärligandets bok kapitel 13-21. Delarna har något olika karaktär. I Tecknens bokbeskrivs vad Jesus gör och säger, i Förhärligandets bok berättas om Jesus sista dygn i Jerusalem. Det är därifrån Bibeltexterna hämtas för Faste- och Passionsgudstjänsterna detta år – och Veckomässorna nu under 2019.

Johannes har en förkärlek till sju-tal. I uppenbarelseboken nämns sju församlingar, sju insegel eller sigill, sju basuner osv. 

I Johannesevangeliet gör Jesus sju tecken, alla i första delen kapitel 1-12 – vatten till vin, botar en pojke, botar en lam, mättar 5000, går på vattnet, botar en blindfödd och uppväcker den döde Lasaros.

Sju gånger proklamerar Jesus sin likhet med Fadern genom att betonat använda Gudsnamnet Jag är – livets bröd, världens ljus, grinden in till fåren, den gode herden, uppståndelsen och livet, vägen och sanningen och livet, den sanna vinstocken. 

Jesus håller sju tal – alla i Tecknens bok samt ett avskedstal i Förhärligandets bok. Han gör sju resor från Gallileen till Judeen, nämner sju likheter med Fadern osv.

Johannesevangeliet är djupt. Det kräver eftertanke. Det skapar tro. Det är inte lättsmält alltigenom. Och varför skulle det vara det? Varför skulle Guds Ord vara så lätt att det bara tillfredsställer den Bibelläsningslättja vi ofta har?

Om man arbetar med texten – läser, lär, begrundar och ber – möter man som i Bibeln i övrigt hos Johannes den han vill berätta om: Jesus, Guds son, vår Frälsare som ger evigt liv.

Till sist: ett förslag.

Från Fastlagssöndagen till Påsk är det sju veckor – Fastan. Fastlagssöndagen fungerade länge ensamt som inledningen på Fastan och så var det 1987. Denna atmosfär finns kvar även om Fastan numera startar på riktigt med Askonsdagen veckan efteråt.

Om och hur man fastar är varje människas egen sak. Att under den tiden på något sätt ändra rutiner och koncentrera sig på Gud är en god sak.

Det kan man göra på olika sätt – läsa Johannesevangeliet till exempel. För att få tro och liv. 

Måndag-tisdag-onsdag kan man läsa ur Tecknens bok (och när man är färdig börjar man om). Läsa, lära in och ta tid till bön samt memorera nyckelställen. Torsdag-fredag-lördag gör man på samma sätt men håller sig i Förhärligandets bok. På söndagarna firar man gudstjänst med församlingen.

Att under Fastan göra på detta eller liknande sätt samt leva i daglig självrannsakan och förlåtelse och flitigt delta i Nattvarden kan vara ett sätt att ställa sig mer mottaglig för Livet från Gud Fastan 1987 – och 2019.

Förra inlägget hade rubriken johannes  α . Det lilla α -et är den grekiska bokstaven alfa och betecknar att det var det första inlägget i en sammanhållen serie. Nu står det β, alfabetets  andra bokstav beta. Med tiden kommer gamma i  johannes γ .

Introduktion till alltsammans gavs i förra inlägget. Här kommer "föredraget".

Johannes – fiskare, lärjunge, apostel, evangelist. 

Om Johannes och hans skrifter

Fem böcker i Bibeln bär namnet Johannes: Johannes evangelium, Första Johannes brev, Andra och Tredje brevet samt Uppenbarelseboken. Nu skall jag en liten stund försöka berätta vem författaren till dessa skrifter är, lite grand om de lika böckerna samt ge ett förslag till hur man kan tränga djupare i dem till exempel under den Fastetid vi nu går in i.

Vem var Johannes?

Egentligen är det bara i Uppenbarelseboken som Johannes tydligt nämns vid namn. I inledningen. I det Andra och Tredje breven kallas han bara den gamle. I Första brevet och i Evangeliet nämns inget namn alls. Däremot nämns att författaren är ett ögonvittne till Jesus, en som känner Jesus och lärjungarna väl. Och har mycket god lokalkännedom i Palestina. 

Om själva evangeliet – överskriften är ett senare tillägg – alltså egentligen är anonymt så vet vi i alla fall. Det fanns en som hette Ireneus som var lärjunge till en Polykarpos som var vän med lärjungen Johannes. Just Ireneus skriver på 100-talet i ett verk som bevarats: Därefter utgav Johannes, Herrens lärjunge, han som låg vid Jesu bröst,också själv evangeliet medan han bodde i Efesos i Asien. En Klemens av Alexandria som levde åren 150-216 skriver i en bevarad bok om de Bibliska böckerna: Johannes, som den siste, gjorde i betraktande av det som var uppenbart i andra evangelier (…) ett "andligt" evangelium, uppfordrad därtill av ansedda män och under gudomlig ledning av Anden.

Lägger man samman vad som står om honom i Nya testamentet skapas ungefär följande bild:

Han var från Galileen, närmare bestämt Betsaida. Han var lillebror till Jakob, en annan av lärjungarna. Hans pappa hette Sebedaios och var fiskare, sannolikt ägare av ett fiskeriföretag med några anställda. Det var när bolaget Sebedaios & söner lagt till vid Genesarets strand strax utanför Betsaida som Jesus sa till Jakob och Johannes: Följ mig! (Markus 1:19-20). De lämnade då Sebedaios i båten med sitt folk – de anställda – och följde Jesus.

Det var inte första mötet – troligtvis. Johannesevangeliet berättar att en lärjunge – Johannes – och Andreas som är bror till Petrus är lärjungar till Johannes Döparen som visar på och hänvisar dem till Jesus. Vid stranden och båtarna var det kallelsen att följa och leva med Jesus som kom, inte första kontakten.

Jakob och Johannes kallas Sebedaios söner.Deras mamma kallades i gamla Bibelöversättningen Sebedeus´ söners moder. Lägger man ihop en del parallellställen får man fram att hon hette Salome och brukade följa och understödja Jesus och hans lärjungar ekonomiskt. Det tyder på att ägarfamiljen till Sebedaios & söner var tämligen välbärgad. En tidig kristen legend – som bara är en legend – säger att Salome var syster till Maria, Jesus mamma. Det skulle betyda att Jesus och Johannes var kusiner. Men det är som sagt en legend.

Johannes släkt hade någon sorts affärs- eller släktförbindelser med övreståndspersoner i Jerusalem. Johannesevangeliets anonyme lärjunge kände översteprästens tjänare och var väl hemmastadd där för att vara från Galileen.

Johannes och Jakob, eller Jakob och Johannes om man tar dem i åldersordning, var hetlevrade (som ville be ner straffeld över en samarisk by), ambitiösa (som ville ha hedersplatser i Jesus rike) och tillhörde tillsammans med Petrus en inre krets av Jesus följeslagare. De fick vara med vid uppväckandet av Jairos dotter, uppe på härlighetens berg och vid en del andra mer interna tillfällen.

Johannes är, eller förefaller vara, en av de trognaste av Jesus lärjungar. Det är han som ligger till bords närmast Jesus vid den sista måltiden. Det är han som finns vid korset under Jesus dödskamp och det är han som av Jesus får uppdraget att ta hand om Maria, kanske Johannes moster.

Efter Jesus himmelsfärd, under urförsamlingens tid i Jesusalem som Apostlagärningarna beskriver det, finner vi Johannes som en av församlingsledarna. Han deltar i Samarien-arbetet men sedan blir det tyst. Huvudledaren för församlingen i Jerusalem är Jakob, hans bror som blir den förste av de tolv som avrättas. Men om Johannes är det tyst. Kanske är han kvar som Marias försörjare. En legend säger att Maria dog år 48. Vad Johannes gjorde sedan vet vi inte mer än att man tror att han verkade i Palestina – men likaväl kan han tidigt gett sig av till Efesos, huvudstad i den romerska provinsen Asien.

År 67 utvandrade de kristna från Jerusalem och undgick därmed stadens förstörelse år 70. Det kan också vara så att Johannes var med vid den utvandringen. På 80-90-talen dyker han i alla fall säkert upp i Efesos – om inte tidigare. Där blir han ledare för de kristna husförsamlingarna och blir den siste i livet av apostlarna.

Under en förföljelsevåg förvisas han till Patmos där han får och dikterar de uppenbarelser som blir Uppenbarelseboken. Då då förföljelsen avstannar hösten 96 återvänder Johannes till Efesos där han dikterar sina brev, ansvarar vid sammanställningen av evangeliet och dör ungefär år 98-100. Uppgifter från fornkyrkan talar om en naturlig död vid högålder men det finns också uppgifter som mest verkar vara fantasier om att han blev martyr. Tanken kan dock vara frestande: Jesus hade ju förutsagt att de ärelystna Åsk-sönerna skulle få en död likt Jesus död – med judar som bödlar. Jakob blev den förste av de tolv som dödades av judar. Legender som finns om att Johannes som den siste av de tolv också dödades av judar kan vara intressanta, knappast sanna.

Det är alltså denne hetlevrade, välbärgade fiskeriföretagarson som blir Jesus-lärjunge. Han blir en av tolv apostlarna med uppdrag att tala å Jesus vägnar, grunda församlingar, besluta om läran, förlåta synder. Det är också fiskaren, lärjungen och aposteln Johannes som blir evangelist – ansvarig för tillkomsten av våra Biblars fjärde evangelium.

Idag har det hänt.

Det beställda jag nämnde i förrförra inlägget med rubriken om beslutsvåndor har kommit, det som kostade sextonhundratrettiåtta kronor och tjugonio öre. Det är samma sak som var föremål för en av de några ture jag berättade om den 30 oktober i inlägget med det namnet.

Det blev en bok av våren och sommarens idoga bloggande, det under rubriken p minus. Man kan också säga att det blev tio böcker. I pocketformat kan man inte få tryckt lägre antal via webb-verktyget Solentro. Hur det är om man begagnar sig av andra webbar vet jag inte. Iddes inte undersöka och väga fram och tillbaka. Det skulle bara ha förstärkt beslutsvåndorna.

Jag valde också det billigaste alternativet. Med högre insats hade den fått ISBN-nummer och jag hade kunnat se till att så kallade ”pliktexemplar” sänts för att katalogiseras och ingå i de bibliotek som har att för framtida forskning förvara allt. Jag avstod från det – denna gång?

Jag tycker den ser trevlig ut. Läsvänligt typsnitt på bra papper. Den där korrekt-Ture har missat här och var och en en och annan sidbrytning kom lite tokigt men på det stora hela är jag nöjd med mitt lilla experiment. Det blev runt 73000 ord på 223 sidor. Halva upplagan har redan gått åt – eller reserverats.

När jag annars skriver om böcker brukar jag placera blogginläggen i kategorin Predikaren 12:12. Det gör jag inte nu när jag skrivit boken själv. Exe-geten bräker var det frågan om under de hundra dagarna innan jag gick i pension och det håller jag fast vid också för detta inlägg.

Till andra böcker jag läser brukar jag publicera baksidestexten. Det gör jag nu också:

Det du nu håller i är 124 lätt redigerade inlägg från en blogg – stigstrombergsson.blogg.se. Lite på skoj tog jag mig före att våren 2018 göra ett ryck de sista 100 dagarna innan min anställning som präst i Älvsby församling i Luleå stift skulle gå över till tillståndet pensionerad präst. Rycket blev 69 blogginlägg i en serie p minus med ett nummer. Det andra rycket var att under hösten se om de blogginläggen kunde bli en bok.

Skrev jag för egen eller andras uppbyggelse? Nej!

Jag skrev för att det roar mig. Skulle p minus bli till nytta är det nog snarare till bebyggelse. Liksom Tysklands huvudstad Berlin är Berlin med sin verklighet av mathak, sevärdheter och miljöer är Bibeltexten verkligheten. En guidebok till Berlin ersätter inte att vara i staden utan ger en summarisk introduktion till bebyggelsen och annat. På ett liknande vis kan p minus möjligen för någon eller några i grupp vara till ”bebyggelse”. Bibeltexten är den uppbyggliga och verkliga staden att vistas i.

Samtida blogginlägg av mer vanligt slag har samlats i ett Appendix och ger en mer fullständig bild av mina sista 100 dagar, av vad jag uppskattar, prioriterar, tycker och känner. Flera av dem har att göra med kyrka och tro, andra handlar om väder, vind, resor och barnbarn.

Varje år!

Varje år återkommer det.

Varje år återkommer den.

Som ett urverk.

Svensk exegetisk årsbok.

Varje år får ett blogginlägg ett likartat utseende.

Den kom för ett månad sedan ungefär – Svensk Exegetisk Årsbok. I år är underrubriken Översättning som tolkning eller om man så vill Translation as interpretation. Som vanligt är innehållet delat i tre block.

Först i skrivet skick de tre föreläsningar som hölls vid Exegetiska dagen i Uppsala för ganska exakt ett år sedan. Jag var där jämte en kollega från församlingen och många andra. Givetvis bloggade jag då i saken. De posterna kan du, noble Bloggläsius, leta upp om du skulle känna av ett anfall av intresse.

Tematiken för de föredragen/artiklarna var just Översättning som tolkning. Egentligen är det ju ganska självklart att de sakerna hör ihop. Mellan språk översätter man ju inte ord för ord eller låter ett ord på det ena språket alltid återges med samma ord på det andra. Exempel på sådant finns – inte minst den gamla grekiska översättningen av Gamla testamentets böcker, kallad Septuaginta. Den är ganska som det heter lexikalisk vilket gör att grekiskan blir trubbig. I 1883 års Normalupplaga av Nya testamentet experimenterade översättarna med samma princip vilket resulterade i en svensk Bibeltext med grekisk ordföljd – utomordentligt användbar då den ger glosorna i ordning.

Så det är klart att man måste tolka en text, förstå vad den säger, innan man i översättning ger ord åt dess innehåll. Då blir det aldrig exakt – men nära. Vissa ting går förlorade – ord- och ljudlekar till exempel.

Sedan sex andra artiklar ömsom på svenska och på engelska innan 35 recensioner av Bibelvetenskaplig fack- och debattlitteratur.

Nu är den – varje års nördigaste bok -l läst och satt i hyllan. På hyllan detta år lades också Exegetiska dagen som faktiskt gått av stapeln idag i kungliga huvudkommunen. Jag avstod i år. Då resekollegan utklädd till seriefiguren Thor nyligen varit på någon huvvaligen mässa med sådant tema gissade jag att han för hösten redan levt ut sin nördighet. Ensam kände jag mig inte motiverad. Temat tyckte jag inte heller var speciellt intressant och hur som helst kommer föreläsningarna i tryckt form nästa höst.

Innehållsförteckningen för årets bok kommer nog snart på sällskapets hemsida – här.

Programmet för årets Exegetiska dag här.

Det är möjligt att du, noble Bloggläsius, inte förmådde slita dig från den dramatiska händelsen om skeppsbrotten som gavs i kapitel 27 i Apostlagärningarna utan fortsatte med kapitel 28 för att se hur det gick. Om så – läs om kapitel 28. Om inte – läs det! NU.

Väl på land – början av kapitel 28 är ju mitt i Lukas skepparhistoria – fattar man så småningom var man hamnat. Därifrån tar man sig vidare och kommer vad det lider fram till imperiets huvudstad där Paulus hålls i öppet häkte under tämligen fria former. Paulus möter representanter för stadens judiska minoritet. Lukas har tidigare berättat att det alltid varit hans strategi och här håller han fast vid den trots att det redan finns kristna på orten.

Överläggningarna blir liksom inför kung Agrippa i kapitel 26 lite Emmaus-lika. En del låter sig övertygas, andra inte. Hela den situationen – judar som tror och inte tror Jesus vara deras Messias – avrundas med ett ännu en markering av att budskapet går till icke-judar. Lukas gör den saken tydlig för Theolilos i ett skarpt avslutningsord i verserna 25-29. Han låter Paulus citerar samma ställe ur Jesajaboken som han i sin första bok angav att Jesus använde i kapitel 8 om hörande öron som inget uppfattar och seende ögon som inget inser.

Med detta har Lukas skrivit färdigt sin andra bok. Han har fullgjort det han i ingressen redan till första boken lovade Theofilos att göra:

Många har redan sökt ge en samlad skildring av de stora händelser som ägt rum ibland oss, så som de har berättats för oss av dem som från första stund var ögonvittnen och blev ordets tjänare, och efter att grundligt ha satt mig in i allt ända från början har nu också jag beslutat att i rätt ordning skriva ner det för dig, högt ärade Theofilos, för att du skall förstå att de upplysningar du har fått är tillförlitliga.

Kommer båten att nå Rom?

Svaret ges inte i Apostlagärningarna kapitel 27 men det bör i alla fall läsas NU.

Lukas är i färd med att avrunda sin berättelse. I kapitel 27 tar berättarglädjen och sinnet för det dramatiska ut svängarna – att han skriver i vi-form tyder på att han var med. Liksom de flesta bibliska personer är Lukas en landkrabba som inte beskriver stormar och åtgärder helt sjömannamässigt. Med Paulus är det på samma vis men han har i alla fall övertygelsen om att det hela skall gå vägen. Han uppmuntrar de modfällda och dukar till och med i vers 35 något som påminner om ett nattvardsbord.

Trots ett dramatiskt skeppsbrott räddades alla.

Detta med bibliska personers landkrabbighet är i sig lite småintressant.

De tolv stammarna är ökenråttor som går runt vatten eller i ett känt fall – Röda havet – genom det. Resor på vatten och framför allt havsfärder är man ganska skeptisk till.

• När kung Salomo ville bygga en handelsflotta och segla på Röda havet och Öst-Afrika hade han varken folk eller kunnande för ändamålet. Hans svärfar feniciern Hiram fick bestå med både material och varvsarbetare. När det var dags att mönstra på var Salomos folk så skeptiska till projektet att Hiram fick låna ut kompetensförstärkande besättningar. (Första Kungaboken kapitel 9).
• Hur det gick för Jona när han rymde från Gud med en Spanienbåt var också allmänt bekant.
• Nya testamentets Jesus-berättelser visar att bara på Genesarets sjö som i sanning inte är stor blir det knepigt för folk – som dock hade lyckan att ha Jesus med i farkosten.

Med den bakgrunden torde Paulus färd över Medelhavet knappast ha fungerat som reklam för kryssningsresor.

Det är ett tal på gång – igen. Läs därför NU Apostlagärningarna kapitel 26.

I det som blev det tjugosjätte kapitlet accelererar Lukas det budskap som Paulus står för och arbetar vidare inemot den punch-line som avslutar hans andra bok. Tidigare har de sam- och försvarstal han beskrivit i relation till judarna varit polemiska och förenade med att Paulus motståndare haft makten i rummet. Så är det inte när Festus ber Agrippa II om råd. Den romerska ståthållaren har makten och därför blir Agrippa inte nödvändigtvis en motpart utan mer av en insatt samtalspartner. Det märks i hela talets uppläggning och tonfall.

I positiv anda berättar Paulus först kort om sig själv och anger vad saken innerst inne gäller – Varför anser man det otroligt bland er att Gud uppväcker döda? (vers 8).

En lång historik följer. Theofilos med dem han har omkring sig har tidigare – i kapitlen 9 och 22 – hört berättelsen om Paulus agerande mot de Jesus-troende, resan till Damaskus, mötet med Jesus och inriktningen på det uppdrag Gud gett honom. Det blir lite mer mångordigt denne tredje gång och verserna 12-18 adderar en del:

När jag för den skull reste till Damaskus med översteprästernas fullmakt och på deras uppdrag fick jag under färden, kung Agrippa, mitt på dagen se ett ljus som kom från himlen och omgav mig och mina reskamrater med ett sken som var starkare än solen. Vi föll alla till marken, och jag hörde en röst som sade till mig på hebreiska: ’Saul, Saul, varför förföljer du mig? Det går dig illa om du spjärnar emot.’ Jag sade: ’Vem är du, herre?’ Och Herren svarade: ’Jag är Jesus, den som du förföljer. Stig upp och stå på dina ben! Jag har visat mig för dig för att utse dig till min tjänare och till vittne om vad du har sett av mig och vad du kommer att få se av mig i framtiden, då jag räddar dig undan ditt eget folk och undan hedningarna. Till dem skall jag sända ut dig, för att du skall öppna deras ögon och vända dem från mörkret till ljuset och från Satans makt till Gud. Genom att tro på mig skall de vinna syndernas förlåtelse och få en plats bland dem som helgats.’

Lukas låter Paulus argumentera väldigt likt Jesus när han i den berättelsens sista kapitel samtalar med två personer på väg till byn Emmaus. Det är denne uppståndne Jesus som sänt Paulus till icke-judar med samma inbjudan och uppmaning som till judarna, dem som har Moses och profeterna som förutsagt att Messias måste lida och att han som den förste som uppstod från de döda skulle förkunna ljuset både för vårt folk och för hedningarna (vers 23).

Det Lukas skriver till Theofilos är inte en ersättningsteologi – ett ord som får en del att se rött. Det är snarare en påbyggnadsteologi eller en nästa-steg-teologi som kort kan sammanfattas:

• Det Gud genom historien visat judarna har i och med Jesus uppståndelse gått i uppfyllelse.
• Därmed blir Vägen – att vara kristen – det logiska och naturliga steget för den som tror på Moses och profeterna.

Lukas beskriver Agrippa som en av dem som tror profeterna och anar denna logik. Han och de andra blir inte kristna men det konstateras att högt uppsatta judar inte finner att Paulus är skyldig till något brottsligt.

När Lukas skriver detta till Theofilos har flera år gått sedan det hände. Agrippa hade stått på romarnas sida i det krig som år 70 ödelade templet och därmed avlägsnade dem som anklagat Paulus (och Jesus) för tempelförakt. Förståelsekartan och konfliktskissen är annorlunda. På 80-talet kommer rågången att gå mellan en fariseisk exklusiv judendom byggd på just Moses och profeterna å ena sidan och å andra sidan den inkluderande och mot andra folk öppnade judendom som tror att Jesus är Messias som uppstått från de döda – byggd på samme Moses och profeter.

Nya kvastar sopar!

Det kan man se i Apostlagärningarna kapitel 25 som bör läsas NU.

Ståthållaren Felix efterträds av Festus runt år 60. Då öppnas ärendet på nytt – så som Lukas berättar det. Framme i sin provins besöker Festus direkt Jerusalem där översteprästerna och judarnas främsta män lika direkt yrkar på att man skall återuppliva Paulus-fallet – för att kunna avliva honom.

I Caesarea tar Festus direkt tag i saken. Det som som Lukas berättade i kapitel 24 om händelserna två år tidigare återupprepas. Inget nytt har i sak tillkommit. Den nya ståthållaren är i samma knipa som sin företrädare. Han kan inte döma men inte heller frige.

Hans förslag att Paulus skall rannsakas i Jerusalem är ett sätt att försöka slippa den heta potatisen. Det det misslyckas kapitalt. Paulus vet att i Jerusalem väntar ingen fair trial utan döden. Han vädjar därför till kejsaren – ett privilegium han hade som romersk medborgare. Festus har bara att administrera detta.

Ett ”statsbesök” öppnar en väg för Festus. Det är företrädarens svåger och svägerska Agrippa II med syster Berenike som kommer. De kan hjälpa Festus att få ihop en problembeskrivning han kan skicka med till Rom.

Om Agrippa II – född år 27 eller 28 – och hans ett år yngre syster finns också en del pikanta detaljer Paulus när det utspelade sig och Theofilos på sin tid kanske kände till och som man nu inte egentligen behöver känna till alls. Men i alla fall:

Agrippa II bedömdes för ung att ta över när hans far dog men kom med tiden att växa till sig som en småkung i området. Han hade tilläggsuppdraget att ha översyn över Jerusalem med dess tempel och kult. Han motsatte sig det judiska upproret 66-70. Han gifte sig inte.

Berenike blev som ung bortgift till sin farbror och fick två söner med honom. Som änka – det är under den tiden de kommer till Caesarea – levde hon som first lady hos sin ogifte bror vilket naturligtvis gynnade skvallret. På 60-talet – det kan inte Paulus med kanske Theofilos veta – var hon gift igen men lämnade den kungen och återvände till sin bror. Hon motsatte sig också det judiska upproret så till den grad att hon var älskarinna åt den romerske befälhavaren, sedermera kejsaren, Titus. Naturligtvis kunde denne inte, efter kriget och väl tillbaka i Rom, ha en judinna som livskamrat. Han skickade iväg henne.

Läs kapitel 24 i Apostlagärningarna. NU.

I vad som senare blev kapitlen 24-26 i hans andra bok redogör Lukas oväntat omständligt över hur ärendet Paulus hanteras av romerska myndigheter. Han måste ha haft något eller några skäl för att på 80-talet berätta så noga om vad som hänt före år 60. Detta givetvis om den dateringen av Lukas två skrifter är någotsånär riktig – vilket jag tror den är.

Tidigarelägger man Lukas skrivande – en del Bibelforskare har gjort så – och ser Apostla-gärningarna som en försvarsskrift för Paulus inför mötet med den kejserliga rättvisan i Rom löser man det orsaksproblemet. Det skulle också vara en förklaring på frågan varför Paulus brev, som rimligen var kända på 80-talet – lyser med sin frånvaro i Lukas skrifter. Inga citat, inga anspelningar, till och med ett något annat fokus.

Men det skulle å andra sidan skapa en massa andra problem. En datering av Lukasskrifterna till tidigt 60-tal skulle pressa dateringen av Markus Jesusberättelse som ju Lukas använder ned till 40-talet och det är de flesta Bibelforskare inte beredda att göra.

Vad kan Lukas ha haft för motiv att berätta så detaljerat om Paulus inför ståthållaren Felix (kapitel 24), ståthållaren Festus (kapitel 25) och den judiske lydsmåkungen Agrippa II (kapitel 25-26)? Och varför bedömer han att Theofilos som han skriver för skulle vara intresserad av dessa gamla nyheter?

Inte vet jag!

Men ändå gör Lukas så. Han låter förhören – eller snarare de tal han skriver att Paulus håller – steg för steg utveckla och arbeta sig fram till vad kärnpunkten i Jesus-tron innerst inne är. Dessutom visar Lukas att ingen romersk myndighet fann Paulus – och med honom Jesus-troende i händelsernas då liksom i skrivandets nu – vara ett hot mot den allmänna ordningen utan endast är en grupp som med Jesus uppståndelse i ryggen förvaltar det judiska arvet på det rätta sättet.

Theofilos är överklass som det är en poäng att dedicera skrifter till. På något vis är han en person med (i alla fall potentiellt) inflytande. Han kan ha varit en romersk tjänsteman som fått att hantera (judiska) klagomål mot de kristna – sådana förekom länge. Han kanske blivit kristen och vill ha mer kött på benen vad gäller den nya rörelsen och hur ”staten” rimligen ställer sig till den. Han kan också vara en fullständigt fiktiv person – lik den Bloggläsius som jag ibland här på min blogg tilltalar och som kan vara vilken läsare som helst.

Nu tillbaka till handlingen:

Kommendanten Claudius Lysias i Jerusalem skickade i kapitel 23 den hotade romerske medborgaren Paulus till ståthållaren Felix som nu i kapitel 24 fått ärendet i sitt knä. Nu är det inte lynchningsrop eller spontana överläggningar det blir frågan om utan formell rättsprövning med talespersoner och allt. Advokaten Tertullus följer den antika retorikens regler och stil när han drar ärendet för ståthållaren – naturligtvis ger Lukas en nedkortad form.

Paulus försvarar sig och använder också på det retoriska sätt man brukade vid domstols-förhandlingar – inledande fjäsk, presentation av ärendet, argumentation och slutsats. Paulus slutkläm är att det gäller de dödas uppståndelse (vers 21).

Ärendet går i stå. Felix vill vänta på Lysias som inte kom. Men frun Drusilla var nyfiken.

Lite ovidkommande men ändå kanske intressant kan sägas att hon var judisk prinsessa, född år 38, nu i övre tonåren, max 20 år gammal. Hon var dotter till Agrippa I (och bror till Agrippa II och Berenike som anländer i nästa kapitel). Som barn hade hon av Agrippa I lovats till till en annan kung men det äktenskapet blev inte av då denne inte ville låta sig omskäras och bli jude. Brodern Agrippa II gav henne då som hustru åt en annan småkung som gick med på religionsbyte. När hon var 16 år blev ståthållaren Felix betagen i henne och hon lämnade sin man för den bedårade som då var i knappa 50-årsåldern. Att hennes bror Agrippa II accepterade att hon gifte sig med en oomskuren hedning hade troligen politiska orsaker.

En lite rörig privatmoralisk situation. Kanske Paulus och senare Theofilos kände till den. Det är i alla fall lätt att tänka sig att när Lukas i vers 25 låter Paulus börja prata om rättfärdighet och försakelser och den kommande domen är det sådant överheten inte vill skall vara på tapeten.

Felix kan inte döma Paulus. Enligt romersk lagstiftning är oskyldig till uppvigling – som i och för sig kunde anses vara ett majestätsbrott belagt med dödsstraff. Att frige honom hade varit ett alternativ men det hade både riskerat den romerske medborgaren Paulus liv och troligen förargat Rådet i Jerusalem som det ju ändå vara bra att vara på något så när god fot med. Att i två år begrava honom i buren blev därför strategin – stimulerad av tanken på en och annan muta.

Trix och evakuering.

Läs NU först Apostlagärningarna kapitel 23 som berättar vad som direkt följde på Paulus tal till folkhopen i Jerusalem i förra kapitlet.

I Jerusalem styrde romarna (på distans från Caesarea) och ansvarade som ockupationsmakt för lag, ordning och säkerhet. Saker som handlade om religion och liknande rättskipning sköttes dock av ett palestiskt-judiskt självstyre. De frågorna befattade sig romarna inte med mer än absolut nödvändigt. Den myndighet i Jerusalem som kallas rådet hade att hantera dessa ting och och den romerske kommendanten delegerar därför Paulus dit – eller vill i alla fall inhämta deras yttrande om honom som var romersk medborgare från födseln och därför åtnjöt det romerska rättsskydd kommendanten var skyldig att upprätthålla.

Lukas är skicklig – liksom Paulus. Talet till rådet är format med hänsyn till just rådet som målgrupp – en judisk lärd överklass. Dessa behöver ingen information om Paulus som person eller vad de i nästa kapitel kallar nasareernas sekt stod för. Den kunskapen har de redan.

Det är här Paulus trixar. Han vet att rådet ingalunda är enigt och utnyttjar den partiskillnad han vet finns – som Lukas upplever sig behöva beskriva för Theofilos i vers 8. I det blockpolitiska gräl som då utbryter glöms anklagelserna mot Paulus bort. Av det grälet kan man också dra slutsatsen att åsiktsavståndet mellan fariséerna och de som trodde på Jesus inte när det kommer till kritan är alltför stort. Det är saddukeerna som har svårast med de kristna.

Tumultet leder till att Paulus sätts i skyddshäkte – den romerska medborgaren måste ju skyddas. Då uppgifter framkommer om att man planerar mörda honom evakueras han under militär eskort från det religionsbråkiga getingboet Jerusalem ner till Caesarea vi havet och ärendet överlämnades till högre romersk instans – ståthållaren Felix som residerade där åren 52-60 efter Kristi födelse. Hos honom kan förhoppningsvis den ordnade process genomföras som Lukas berättar om i nästa kapitel.

Det gäller att kunna prata hebreiska!

Det gör åhörarna uppmärksamma.

Jag har aldrig själv provat metoden men skall man tro kapitel 22 i Apostlagärningarna har den i alla fall fungerat en gång. Läs det kapitlet NU.

I sin första skrift, Jesus-berättelsen, bygger Lukas delvis på Markus Jesus-berättelse och det ger boken den tydliga egenskapen att den i början är episodisk för att i slutet bli konsekutiv. Med det fina ordet episodisk menar jag att de händelser och ord som berättas om Jesus i mångt och mycket är fogade och arrangerade inte i strikt tidsföljd eller i en logisk ordning där en sak direkt bygger på någon annan utan mer är en pedagogiskt hopsatt samling spridda episoder för att ge en rättvisande bild av Jesus och det som hände kring honom. I slutet av Jesus-berättelsen som handlar om den sista veckan i Jerusalem ändras tonläget till en konsekutiv berättelse där en sak omedelbar följs av en annan i ett direkt samband.

I Lukas andra skrift, Apostlagärningarna, är det på liknande vis men inte lika starkt. De första händelserna i den kristna församlingen beskrivs mycket mer sammanfogat än slutet av boken med kapitel 22-28 om alla rättegångar kring Paulus och hur han där agerar och förklarar sig. På ett skickligt sätt presenterar Lukas sin idol främst genom olika tal och dialoger anpassade till de olika sammanhang Paulus befinner sig i – och som han, Theofilos och andra i sin och senare tid kan befinna sig i.

I kapitel 22 ställs Paulus inför en judisk pöbel som uppviglade av några lider av missuppfattningen att han vill generellt sabotera templet och judiska traditioner. Paulus linje blir att berätta sina egna erfarenheter.Han väljer att göra det på den ”heliga” hebreiskan, inte de folkliga språken arameiska eller grekiska.

I stort är de första 21 verserna i kapitel 22 en återberättelse av de händelser Lukas berättat i kapitel 9 men nu med en stilistisk driven finess. I kapitel 9 berättades om Paulus i tredje person – om man beskriver det grammatiskt. I kapitel 22 skriver Lukas att Paulus själv berättar saken i första person.

Reaktionen blir häftig när Paulus når fram till att han fått Guds uppdrag att gå till hedningarna långt borta. Den saken – att Gud vill i sitt folk infoga andra än dem själva – är stötestenen. Att de löften Gud exklusivt gett dem nu skulle vara för alla vill de inte godta.

I det efterföljande tumultet ingriper ordningsmakten som arrangerar den mer ordnade överläggning som direkt följer i nästa kapitel. Att Paulus ställning som romersk medborgare blir klarlagd är också en bärande faktor för den fortsatta konsekutiva händelseutvecklingen.

Det lunkar på. Kapitel för kapitel.

Läs NU kapitel 21 i Apostlagärningarna.

När det gäller vad som berättas och står i Bibeln finns flera sätt att närma sig det skrivna. Förutom att inte alls stöta och blöta texterna är fragmentisering en ganska dominerande metod. Lösryckta meningar eller smärre avsnitt ställs i fokus på ett sätt som gör att helheter och sammanhang kan gå förlorade eller åtminstone fördunklas. Man ser inte skogen för bara träd.

Läser man, som i min bloggserie P minus, i större block lite snabbt och översiktligt, anar man nog att man är i skogen men missar lätt detaljer. Man ser inte de enskilda träden och annat i den biologiska mångfald som faktiskt tillsammans är just skog.

Lukas berättade i kapitel 18 att Paulus svepte förbi Efesos (vers 19-21) för att i kapitel 19 låta honom återkomma till staden och vistas där i flera år. I kapitel 20 reser Paulus vidare till Grekland och när han på sin resa till Jerusalem är i närheten av Efesos möter han representanter för församlingen eller församlingarna därifrån. Med detta är Paulus färdig med Efesos, den stad vars folkmajoritet redan i andra halvan av kapitel 19 markerat sig vara färdig med Paulus.

Lukas gav redan i kapitel 19 vers 21 Theofilos en aning om vad som komma skulle. Bibel 2000 uttrycker det med orden bestämde sig Paulus men den grekiska texten kan också uppfattas som 1917 års Bibelöversättning formulerade det: bestämde sig Paulus genom Andens tillskyndelse.

Denna tvetydighet är lurigt avsiktlig och litterärt skicklig. När Theofilos och andra hör den låter det som ett alldagligt resebeslut men utifrån vad man sedan kommer att höra inställer sig tankar kring hur Anden leder, yttrar sig och skall förstås. Var det Paulus själv eller Anden som styrde honom mot Jerusalem? I början av kapitel 21 – som nästan är en resedagbok – får Andens påverkan vänner till Paulus att avråda honom från att gå upp till Jerusalem. Hur skall Anden och Andens budskap och ledning uppfattas?

Lukas visar att Paulus övertygelse om vad Gud tänkt är stark. Parallellen är slående med när Jesus går till Jerusalem fast lärjungarna motsätter sig detta men ändå accepterar. I vers 14 blir det hela näst intill Getsemane-likt: Må Herrens vilja ske.

Lukas nämner att Jakob som leder de judekristna i Jerusalem – en halv- eller bonusbror till Jesus – föreslog en taktisk markering av Paulus judiska identitet. Det sker i ett läge i berättelsen som får Theofilos och andra åhörare att ana en repris av händelserna i Efesos – fast med både olika och liknande motiv. Att i Jerusalem förhålla sig lojal i till tron på Gud, ge löften, raka huvudet och offra i templet var inga problem för juden Paulus. I Efesos hade det första av de tio buden gjort en motsvarande markering i förhållande till Artemis totalt omöjlig hur praktiskt det än hade varit. Det är en avgörande skillnad.

Lojalitetsmarkeringen fungerade i en vecka. Sedan var det färdigt.

Hela staden kom i rörelse och folket strömmade till – vers 30.

Hela staden råkade i uppror, och från alla håll rusade folk till teatern löd orden om händelserna i Efesos ett par kapitel tidigare.

På bägge platserna blev det kaos orsakat av att majoriteten upplevde Jesus-tron som ett hot mot deras folkreligiositet med tillhörande seder och byggnader. Det är en likhet som Lukas visar.

De romerska myndigheter som styr och ställer i de två städerna stabiliserar situationerna. De finner inte Paulus – och därmed inte heller de kristna vare sig på 50- eller 80-talet – vara den subversiva kraft som han/de anklagats och anklagas för att vara. Det blir ett viktigt vedträ i Theofilos tankebrasa när han hör uppläsningen av Lukas andra bok. Vi vet inte var han fanns – kanske i Syrien. Vi vet inte om han hade någon befattning i samhället – kanske. Vi vet inte heller exakt när han tog emot texten eller om det runt honom fanns någon specifik situation där kristna anklagades för att vara ett hot mot den politisk-ekonomiska ordningen. Men Theofilos får belägg för att de romerska myndigheterna inte när det hände upplevde Paulus och de kristna som ett hot värt att ingripa mot, möjligen som som ibland störde ordningen på allmän plats.

I Efesos hindrar Paulus följeslagare honom från att ge sig in på teatern för att tala till den exalterade folkhopen. I Jerusalem får Paulus tala. Det talet kommer i nästa kapitel.

Det är kapitel 20 i Apostlagärningarna som det NU gäller. Läs det! NU.

Paulus är färdig i Efesos men inte färdig med efesierna – i alla fall att döma av vad Lukas berättar för Theofilos. Vissa saker måste knytas ihop innan berättelsen kan gå vidare. Lukas ger, som han så ofta gör när han vill sammanfatta något viktigt, hopknytningen i ett tal som i sin skrivna form är nedbantat till dess mest centrala innehåll.

Var Lukas med när Paulus mötte församlingsledningen från Efesos – som till det kallade mötet hade färdats ca 5 mil? Troligen. Tidigare i kapitlet nämns om ändrade resplaner och att rutten kom att gå via Makedonien och där – detta står i vers 6 – börjar ett så kallat ”vi-avsnitt” som kan tyda på att nu var också Lukas med i båten till Troas.

I Troas firar man gudstjänst på söndagen. De första kristnas gudstjänst var modellerad utifrån den judiska gudstjänsten i synagogorna med sång, bön, trosbekännelse, läsning av Guds ord och – om någon skriftlärd fanns i lokalen – förkunnelse ofta i samtalets form. Grundavsikten var dock vad man i den kristna gudstjänsten hade lagt till den judiska – det vi numera kallar Mässa, Eukaristi eller Nattvard. Vers 7 anger detta tydligt: Dagen efter sabbaten hade vi samlats för att bryta bröd.

Om man samlats på lördagskvällen då den nya dag skymde– den judiska sabbaten var ju över i och med solnedgången – och höll på både in i och över natten eller om det var på söndagens kväll man firade gudstjänsten framgår inte exakt men det är inte heller viktigt. Det blev hur som helst ett vad som i låg- och frikyrkliga nutidssammanhang skulle kallas ”ett långt möte” som med undervisning och samtal fick den dråpliga effekten att en trött åhörare de facto blev ihjälförkunnad. Mig veterligt är det den den ende i världshistorien som råkat ut för detta även om många många gånger känt sig nära. I Troas löstes sig saken genom ett Jesus- och Petrusliknande agerande från Paulus sida.

Vi gick direkt ombord fortsätter Lukas i vers 13. Man passerar Samos – en av tre gånger ön nämns i Bibeln – och kommer till hamnstaden Miletos dit efesierledningen också anländer landvägen för att få ta emot Paulus avskedstal med en sammanfattning av vad Paulus gjort (verserna 18-21) och en personlig framtidsprognos (verserna 22-24) innan hans verkliga ärende.

Vilken status har det talet? Alltså för Lukas i hans andra bok? Att Paulus efter tre missionsresor eller rundflyttningar i Mindre Asien och Grekland ska till Jerusalem för ett ovisst öde, kanske för att dö?

I Markus berättelse om Jesus kan man se att Jesus gjorde tre vandringsvarv i Galileen innan han efter ett mellanspel eller vändpunkt går till Jerusalem. I bloggposterna P minus 100-92 nämnde jag detta. När Lukas i sin berättelse om Jesus använde Markus bröts det mönstret upp och blev inte lika tydligt men man kan fråga sig om Jesus-mönstret inte återkommer här – tre varv och sedan till Jerusalem med utsikt att dö där. Om det är så – och jag är böjd att tro det – blir rent exe-get-iskt Paulus avskedstal verkligen hans last will and testament och skall uppfattas som riktat inte bara till vännerna från Efesos utan till hela den kristna kyrkan som också Theofilos och dem som är runt honom är en del av 30 år senare. Liksom vi.

Läs NU en gång till verserna 18 till och med 35 och ha de glasögonen på näsan!

En liten detalj: Vers 28 är marig i vad som kallas textkritisk, alltså när det gäller vad Lukas egentligen skrev från början. Olika handskrifter har olika formuleringar och forskarna frågar sig: Skall det stå Guds församling eller Herrens församling? Skall det stå med sitt eget blod eller med sin Egnes blod – underförstått Jesus blod? Handskrifterna väger jämnt. Bibel 2000 har nog valt rätt sätt att uppfatta grundtextens ursprungliga mening – om än inte ordexakt.

...och samtidigt är Paulus på ingång.

Så slutade den förra noteringen, den om kapitel 18 i Apostlagärningarna.

NU är det dags för kapitel 19 som bör läsas NU.

Alltså innan man tar del av mina skriverier. Typ NU.

Medan Apollos var i Korinth kom Paulus efter sin resa genom inlandet till Efesos.

Så knyter Lukas samman personerna och händelserna. Apollos var ju den som i förra kapitlet bara kände till Johannes-dopet. Till det temat återvänder Lukas nu i början av kapitel 19.

Det finns anledning att anta att Johannes Döparen i närtid gjorde ett större avtryck i den judiska miljön än vad Jesus gjorde.* Då den judiska miljön inte var isolerad bara till Palestinaområdet – som också det var i det närmaste tvåspråkigt. Judar fanns som grekisktalande minoriteter i de flesta samhällen runt Medelhavet, i Mesopotamien liksom nuvarande Iran. Också i den diasporan – förskingringen – kom ”Johannes-väckelsen” att finnas. Efesos är en sådan plats och Lukas tar det som anledning att för Theofilos en gång för alla definiera släktskap och skillnader mellan de två döpar-rörelserna – verserna 1-7.

Lukas ger i sin andra bok stor uppmärksamhet åt Paulus tid i och mellanhavanden med de kristna i Efesos men nämner inte alls vad som sker på många andra platser.** Det beror säkert på att det var viktiga saker – om än inte unika – som hände där på Paulus tid samt att Efesos var den tredje eller fjärde staden i storlek runt Medelhavet. Men till detta undrar jag om det inte finns ytterligare en anledning till att Lukas skrev som han skrev – situationen inte på 50-talet när Paulus var där utan på 80-talet som var skrivtiden och aktuell situation för Lukas och Theofilos.

Från början var Jerusalem de Jesus-troendes centralort och utgångspunkt. Lukas andra bok visar på det. Genom vad man skulle kunna kalla Mission mot periferin blev Antiokia i Syrien ett motsvarande centrum främst för icke-judidiska troende som där började kallas Kristna. Den kristna församlingen där blev bas för ny Mission mot periferin. Alla Paulus tre ”resor” till Cypern, i Mindre Asien och i Grekland startar och slutar i Antiokia. Även detta visar Lukas.

I Efesos bestämmer sig Paulus för ett nytt steg i Mission mot periferin – Rom. Månne tänker han sig Efesos som bas för denna nya stöt västerut. Han behöver bara göra en sväng över Jerusalem först – se verserna 21-22.

Ungefär 30 år efter Paulus strategiska planer och när Lukas skriver sin bok är den kristna kartan kraftfullt omritad.

Jerusalem finns inte kvar som centrum. I och med att det judiska upproret åren 66-73 krossades och att näst intill alla ögonvittnen till Jesus uppståndelse i olika sammanhang och på olika platser lidit martyrdöden hade Jerusalem i praktiken upphört att vara praktiskt centrum. Att den judiska tron under fariséernas ledning restaurerades efter upproret och detta samtidigt innebar att de Jesus-troende kördes ut ur synagogorna var en faktor som verkade i samma riktning.

Under tiden – efter Paulus men innan Lukas skriver – hade västra Mindre Asien i allmänhet och Efesos i synnerhet fått större kristen tyngd. Staden var fortfarande stor och betydelsefull vilket spelade in. Åtminstone evangelisten Johannes och med honom Jesus mamma Maria hade funnits och fanns i området. Alla Johannesskrifterna, som i och för sig är yngre än Apostlagärningarna, tillkom nämligen runt Efesos fast på 90-talet.

I sin berättelse stryker Lukas under Paulus roll i Efesos, hans förkunnelse och under och tecken. Upploppet som hade sina rötter i att tydlig Jesus-förkunnelse är är till men för folkreligiositetens ekonomi – det andra halvan av kapitel 19 berättar om – håller förståndiga anhängare Paulus dock borta ifrån. Tumultet var illa nog utan den provokative apostelns närvaro.

Jag har de senaste åren vid ett antal tillfällen besökt ruinerna av Efesos liksom det hus utanför staden där Maria levde sina sista år. Naturligtvis ger det viss känsla åt kapitel 19.

*  Den judiske historieskrivaren Josefus nämner Jesus i ett stycke som troligen med tiden ”förbättrades” av kristna kopierare – länk här. Om Johannes Döparen är Josefus mer mångordig och väver samman presentationen av honom i sin redogörelse kring politiska motsättningar i och kring Herodes-dynastin – länk här.

**  Så nämner han till exempel bara att Paulus reste genom Galatien men inget om utvecklingen där, inget om det som gjorde att Paulus skrev sitt mycket ilskna brev dit.

NU först uppmanar jag dig, noble Bloggläsius, att läsa kapitel 18 i Lukas andra skrift Apostlagärningarna. Gör det NU!

När Lukas skriver sin bok för Theofilos och kretsen kring honom kan man anta att åhörarna till den upplästa texten i olika grad men i alla fall i någon mån är bekanta med vad som berättas. Paulus och församlingarna i Mindre Asien och Grekland har man åtminstone hört talas om. Personer som nämns kan ha hört talas om och man kan antas ha viss insikt i en del paradoxer i de tidiga Jesus-troende sammanhangen. Att både judar och icke-judar genom dopet blev ett gudsfolk, inte två, är till exempel en sådan paradox.

En annan paradox är ordningen när det talas om Priscilla och Akvila. Lukas för i vers 2 in dessa nya personer i handlingen och förklarar varför de är där de är. De hade år 50 utvisats från Rom men måste senare ha återvänt dit då Paulus omkring år 57 hälsar till dem i brevet till församlingen i Rom. (Rom 16:3).

När Lukas nämner dem för första gången nämner han honom före henne. Det är helt enligt dåtida konvention att nämna mannen först. Senare i verserna 18 och 26 kastas ordningen paradoxalt om. Det torde betyda att det är hon som i församlingarnas sammanhang är den mer centrala gestalten.*

En tredje paradox som kanske slår åhörarna är skillnaderna i vad som enligt Lukas skrift hände när Paulus flyttar runt i Grekland och grundar församlingar och hur det är när han senare skrev brev till dessa grupper, brev som tidigt kopierades och distribuerades till fler än de direkta adressaterna och kanske därför till en del var bekanta för Theofilos – kanske, kanske inte.

I kapitel 16 berättar Lukas att det var bökigt i Filippi men det ganska långt senare brevet till den församlingen är det mest positiva Paulus skrivit.

I kapitel 17 grundades församlingen i Thessalonike under stök och bök men de två brev Paulus sedan skriver till dem andas i huvudsak harmoni.

I kapitel 18 – som i mångt och mycket är en reseskildring där Lukas transporterar Paulus till Efesos – grundas församlingen i Korinth under stabila näst intill intermezzofria förhållanden men ryktet om församlingen och de två brev de senare får vittnar om strul, kaos och problem tvärs igenom hela tillvaron. **

Strulig början god fortsättning – rofylld börjar lugn före storm?

Det år då Gallio var ståthållare i Achaia – vers 12 – är en fast punkt när det gäller dateringar av Paulus resor och aktiviteter. År 52 plus minus ett knappt år blir det frågan om.

I kapitlet låter Lukas Paulus dra vidare i rask takt – via Efesos, Caesarea, Jerusalem, Antiokia och sedan Galatien och Frygien. Detaljer kring vad som då hände lämnar Lukas sin läse- och åhörarkrets okunniga om då det är vad som senare sker i Efesos han vill berätta och arbetar sig fram till.

Ett mellanspel hinner Lukas med. Med en ny person och ett intro av en delikat fråga.

Apollos är en person som hamnat i Efesos. Han är lärd men har inte alla informationspusselbitar på plats. Johannes Döparens dop och förkunnelse kände han till men inte mer. De luckorna täpps igen – att han döps med det kristna dopet är underförstått. Apollos sänds till Korinth...

...och samtidigt är Paulus på ingång.

*  Utöver det nämnda ställen nämns de två gånger till i Nya testamentet. Paulus gör det i konventionens ordning i Första brevet till församlingen i Korinth kapitel 16 vers 19, Till dem hälsar han med henne nämnd först i Andra brevet till Timotheos kapitel 4 vers 19.

**  Vad gäller just Korinth var det inte bara stökig i församlingen. Hela staden var stökig så som nya stora städer ofta blir. Staden hade en lång grekisk historia men år 146 före Kristus satsade man på fel häst i mot det framväxande romerska väldet och besegrades och raserades i grunden. Läget på näset mellan Greklands huvuddel och Peloponnesos behövde i alla fall en handels- och omlastningsort vilket gjorde att den ungefär100 år senare grundlades den på nytt som romersk koloni. Den snabbuppbyggdes med idel inflyttningar och uppkomlingar. Naturligtvis stökig! De två (tre?) breven från Paulus vittnar om detta kaos på många plan även bland de heliga. Lukas däremot ordar inte i den saken.

Nu är förseningen total!

I andra blogginlägg – till exempel napoleonvansinne – har jag skrivit om att serien P minus – med grekiska bokstäver π µινυς – totalt drunknat i tids- och fokuseringsbrist. De dagar jag var i Grekland och det var vuxenläger och jag hade eget rum kom jag bara en-två dagar efter men då konfirmanderna kom och jag inte längre hade egen kupé kom tid och skrivarmöda att fokuseras på annat. Väl hemma i Sverige slog trötthet och avslutningsfokus till innan jag drog på på semesterresa hos barn och barnbarn med avgrävd fiber.

På Samos började jag göra ett utkast till ett π µινυς 43 som enligt min ursprunglig plan skulle publicerats den 19 maj. Idag när jag i nästa inlägg levererar ett färdigskrivet P minus 43 är det den 11 juni vilket betyder att jag ligger 3 veckor efter och att jag med allra största sannolikhet inte kommer att klara av att de sista 100 dagarna innan pensioneringen ge lätt-exe-get-iska notiser till ett Bibelkapitel per dag. Inte ens lätt-exe-get-ik kan man ta lätt på. Kanske blir det en del P plus för att nå hundratalet – vem vet? Eller att jag byter Bibelböcker att exe-get-a i. Eller att jag lägger ner.

Men inte så nu. Inte än. Snart kommer bloggposten om Apostlagärningarna kapitel 18.