stigstrombergsson

Läs kapitel 24 i Apostlagärningarna. NU.

I vad som senare blev kapitlen 24-26 i hans andra bok redogör Lukas oväntat omständligt över hur ärendet Paulus hanteras av romerska myndigheter. Han måste ha haft något eller några skäl för att på 80-talet berätta så noga om vad som hänt före år 60. Detta givetvis om den dateringen av Lukas två skrifter är någotsånär riktig – vilket jag tror den är.

Tidigarelägger man Lukas skrivande – en del Bibelforskare har gjort så – och ser Apostla-gärningarna som en försvarsskrift för Paulus inför mötet med den kejserliga rättvisan i Rom löser man det orsaksproblemet. Det skulle också vara en förklaring på frågan varför Paulus brev, som rimligen var kända på 80-talet – lyser med sin frånvaro i Lukas skrifter. Inga citat, inga anspelningar, till och med ett något annat fokus.

Men det skulle å andra sidan skapa en massa andra problem. En datering av Lukasskrifterna till tidigt 60-tal skulle pressa dateringen av Markus Jesusberättelse som ju Lukas använder ned till 40-talet och det är de flesta Bibelforskare inte beredda att göra.

Vad kan Lukas ha haft för motiv att berätta så detaljerat om Paulus inför ståthållaren Felix (kapitel 24), ståthållaren Festus (kapitel 25) och den judiske lydsmåkungen Agrippa II (kapitel 25-26)? Och varför bedömer han att Theofilos som han skriver för skulle vara intresserad av dessa gamla nyheter?

Inte vet jag!

Men ändå gör Lukas så. Han låter förhören – eller snarare de tal han skriver att Paulus håller – steg för steg utveckla och arbeta sig fram till vad kärnpunkten i Jesus-tron innerst inne är. Dessutom visar Lukas att ingen romersk myndighet fann Paulus – och med honom Jesus-troende i händelsernas då liksom i skrivandets nu – vara ett hot mot den allmänna ordningen utan endast är en grupp som med Jesus uppståndelse i ryggen förvaltar det judiska arvet på det rätta sättet.

Theofilos är överklass som det är en poäng att dedicera skrifter till. På något vis är han en person med (i alla fall potentiellt) inflytande. Han kan ha varit en romersk tjänsteman som fått att hantera (judiska) klagomål mot de kristna – sådana förekom länge. Han kanske blivit kristen och vill ha mer kött på benen vad gäller den nya rörelsen och hur ”staten” rimligen ställer sig till den. Han kan också vara en fullständigt fiktiv person – lik den Bloggläsius som jag ibland här på min blogg tilltalar och som kan vara vilken läsare som helst.

Nu tillbaka till handlingen:

Kommendanten Claudius Lysias i Jerusalem skickade i kapitel 23 den hotade romerske medborgaren Paulus till ståthållaren Felix som nu i kapitel 24 fått ärendet i sitt knä. Nu är det inte lynchningsrop eller spontana överläggningar det blir frågan om utan formell rättsprövning med talespersoner och allt. Advokaten Tertullus följer den antika retorikens regler och stil när han drar ärendet för ståthållaren – naturligtvis ger Lukas en nedkortad form.

Paulus försvarar sig och använder också på det retoriska sätt man brukade vid domstols-förhandlingar – inledande fjäsk, presentation av ärendet, argumentation och slutsats. Paulus slutkläm är att det gäller de dödas uppståndelse (vers 21).

Ärendet går i stå. Felix vill vänta på Lysias som inte kom. Men frun Drusilla var nyfiken.

Lite ovidkommande men ändå kanske intressant kan sägas att hon var judisk prinsessa, född år 38, nu i övre tonåren, max 20 år gammal. Hon var dotter till Agrippa I (och bror till Agrippa II och Berenike som anländer i nästa kapitel). Som barn hade hon av Agrippa I lovats till till en annan kung men det äktenskapet blev inte av då denne inte ville låta sig omskäras och bli jude. Brodern Agrippa II gav henne då som hustru åt en annan småkung som gick med på religionsbyte. När hon var 16 år blev ståthållaren Felix betagen i henne och hon lämnade sin man för den bedårade som då var i knappa 50-årsåldern. Att hennes bror Agrippa II accepterade att hon gifte sig med en oomskuren hedning hade troligen politiska orsaker.

En lite rörig privatmoralisk situation. Kanske Paulus och senare Theofilos kände till den. Det är i alla fall lätt att tänka sig att när Lukas i vers 25 låter Paulus börja prata om rättfärdighet och försakelser och den kommande domen är det sådant överheten inte vill skall vara på tapeten.

Felix kan inte döma Paulus. Enligt romersk lagstiftning är oskyldig till uppvigling – som i och för sig kunde anses vara ett majestätsbrott belagt med dödsstraff. Att frige honom hade varit ett alternativ men det hade både riskerat den romerske medborgaren Paulus liv och troligen förargat Rådet i Jerusalem som det ju ändå vara bra att vara på något så när god fot med. Att i två år begrava honom i buren blev därför strategin – stimulerad av tanken på en och annan muta.