P minus 40

Det lunkar på. Kapitel för kapitel.

Läs NU kapitel 21 i Apostlagärningarna.

 

När det gäller vad som berättas och står i Bibeln finns flera sätt att närma sig det skrivna. Förutom att inte alls stöta och blöta texterna är fragmentisering en ganska dominerande metod. Lösryckta meningar eller smärre avsnitt ställs i fokus på ett sätt som gör att helheter och sammanhang kan gå förlorade eller åtminstone fördunklas. Man ser inte skogen för bara träd.

Läser man, som i min bloggserie P minus, i större block lite snabbt och översiktligt, anar man nog att man är i skogen men missar lätt detaljer. Man ser inte de enskilda träden och annat i den biologiska mångfald som faktiskt tillsammans är just skog.

 

Lukas berättade i kapitel 18 att Paulus svepte förbi Efesos (vers 19-21) för att i kapitel 19 låta honom återkomma till staden och vistas där i flera år. I kapitel 20 reser Paulus vidare till Grekland och när han på sin resa till Jerusalem är i närheten av Efesos möter han representanter för församlingen eller församlingarna därifrån. Med detta är Paulus färdig med Efesos, den stad vars folkmajoritet redan i andra halvan av kapitel 19 markerat sig vara färdig med Paulus.

 

Lukas gav redan i kapitel 19 vers 21 Theofilos en aning om vad som komma skulle. Bibel 2000 uttrycker det med orden bestämde sig Paulus men den grekiska texten kan också uppfattas som 1917 års Bibelöversättning formulerade det: bestämde sig Paulus genom Andens tillskyndelse.

Denna tvetydighet är lurigt avsiktlig och litterärt skicklig. När Theofilos och andra hör den låter det som ett alldagligt resebeslut men utifrån vad man sedan kommer att höra inställer sig tankar kring hur Anden leder, yttrar sig och skall förstås. Var det Paulus själv eller Anden som styrde honom mot Jerusalem? I början av kapitel 21 – som nästan är en resedagbok – får Andens påverkan vänner till Paulus att avråda honom från att gå upp till Jerusalem. Hur skall Anden och Andens budskap och ledning uppfattas?

 

Lukas visar att Paulus övertygelse om vad Gud tänkt är stark. Parallellen är slående med när Jesus går till Jerusalem fast lärjungarna motsätter sig detta men ändå accepterar. I vers 14 blir det hela näst intill Getsemane-likt: Må Herrens vilja ske.

 

Lukas nämner att Jakob som leder de judekristna i Jerusalem – en halv- eller bonusbror till Jesus – föreslog en taktisk markering av Paulus judiska identitet. Det sker i ett läge i berättelsen som får Theofilos och andra åhörare att ana en repris av händelserna i Efesos – fast med både olika och liknande motiv. Att i Jerusalem förhålla sig lojal i till tron på Gud, ge löften, raka huvudet och offra i templet var inga problem för juden Paulus. I Efesos hade det första av de tio buden gjort en motsvarande markering i förhållande till Artemis totalt omöjlig hur praktiskt det än hade varit. Det är en avgörande skillnad.

 

Lojalitetsmarkeringen fungerade i en vecka. Sedan var det färdigt.

Hela staden kom i rörelse och folket strömmade till – vers 30.

Hela staden råkade i uppror, och från alla håll rusade folk till teatern löd orden om händelserna i Efesos ett par kapitel tidigare.

På bägge platserna blev det kaos orsakat av att majoriteten upplevde Jesus-tron som ett hot mot deras folkreligiositet med tillhörande seder och byggnader. Det är en likhet som Lukas visar.

 

De romerska myndigheter som styr och ställer i de två städerna stabiliserar situationerna. De finner inte Paulus – och därmed inte heller de kristna vare sig på 50- eller 80-talet – vara den subversiva kraft som han/de anklagats och anklagas för att vara. Det blir ett viktigt vedträ i Theofilos tankebrasa när han hör uppläsningen av Lukas andra bok. Vi vet inte var han fanns – kanske i Syrien. Vi vet inte om han hade någon befattning i samhället – kanske. Vi vet inte heller exakt när han tog emot texten eller om det runt honom fanns någon specifik situation där kristna anklagades för att vara ett hot mot den politisk-ekonomiska ordningen. Men Theofilos får belägg för att de romerska myndigheterna inte när det hände upplevde Paulus och de kristna som ett hot värt att ingripa mot, möjligen som som ibland störde ordningen på allmän plats.

 

I Efesos hindrar Paulus följeslagare honom från att ge sig in på teatern för att tala till den exalterade folkhopen. I Jerusalem får Paulus tala. Det talet kommer i nästa kapitel.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0