stigstrombergsson

Samtidigt som jag skrev förra bloggposten – P minus 85 – funderade jag över Bloggens död. Eller kanske: Att sakta strypa läsekretsen.

Läsarna av min blogg har aldrig varit många. Nu verkar de bli än färre.

Reaktioner på Facebook där jag påannonserar att jag bloggat här blir också färre – det vill säga nästan inga alls. I alla fall inte till mina lättviktiga – kan också särskrivas som lätt viktiga – alster om den förste Jesus-berättarens lilla skrift.

Nu skiter jag ju i om någon läser eller inte.

Alltså inte helt. Det är ju kul om någon läser och kommenterar.

Men jag skriver för min egen del – inte någon annans.

För andras skull självcensurerar jag mig nog en del. Till och med en hel del. Hur det blir med sådant när jag gått i pension om 85 dagar vet jag inte. Kanske blir det ännu mindre att skriva om då när jag faktiskt får mer tid. Ingen vet. Inte jag i alla fall.

Den närmaste framtiden kan det bli hackigt med bloggandet. I alla fall med publicerandet. Min ambition är nog att skriva men jag vet inte hur det kommer att vara med internetanslutning i den stuga där jag kommer att bo.

Det är dags för den vårvinterliga semesterveckan i Björkliden. Vi åker i morgon, primärhustrun och jag, och lämnar fastigheten under grannens bevakning – han med den stora hunden. Lilla Lisa, 10 månader, med mor och far blir också med. Den familjen kom från Järvsö igår.

Och då fattar ju alla att det kan bli snävt. Semester, utevistelse, tittut-lekande barnbarn, mat, sömn. Intelligent bloggande hamnar lätt i strykklass – för att inte tala om mitt knappt intelligenta.

När jag öppnade publiceringsverktyget för att lägga ut förra inlägget fanns alltså i huvudet de då ännu inte skrivna funderingar som inledde detta inlägg. Måste nog erkänna att den kommentar jag då fann till inlägget P minus 89 blev en uppmuntran.

Å andra sidan vet jag: Han är svårstrypt!

I morse var det dags att föreviga lite snö – på bild alltså. Innan projektet med att flytta åtminstone delar av mängden. Det kan ju bli ganska kul att kunna se ut – typ.

Jag började en trappa ner i souterrängen. Öppnade dörren ut mot baksidan och tog min första bild. Klicka på den blir den större och du kan, noble Bloggläsius, se drivan som bildades av att sönerna under Påskhelgen röjde av taket. Ur en annan vinkel, från sidan, ser man att den är på god väg upp mot balkongen.

Framsidan på håll är också intressant. Till vänster om förstu-kvisten räcker snön upp på halva fönstret. Det är en glipa mellan väggen och drivan så det trycker i alla fall tack och lov inte emot rutan. Till höger om sagda förstukvist är vår uteplats. Där är det också snö. Men var i alla fall röjt så man tar sig in i garaget.

Garagetaket skottades av bakåt. Östersluttningen ned mot baksidan är full.

Vad var då dagen projekt?

Uteplatsdrivan borde bort. Vänsterdrivan på framsidan bör toppas. Långdrivan på baksidan likaså.

Men så kommer problemet: Var ska snön läggas?

Framför huset finns ingen plats. Tomterna längs vår gata är för små. De är så små att inte ens det man vanligen skottar av infarter och gångar kan läggas någonstans. Vi brukar alltid – och har tillstånd att göra så – när det varit ett snöfall på 7cm eller mer knuffa ut snön mitt på vägen och så skapa en mittsträng som det gäller att ha i åtanke så att man väljer rätt fil när man kommer i sin bil. I samband med att snösvängen då går tar en inlejd traktor bort mittsträngen och flyttar snön till veritabla berg på kommunal mark i slutet av vägen. I år kommer den bergskedjan inte att vara borta innan midsommar.

Vi får alltså göra så men vi får inte köra ut takskott på gatan. Det måste lösas på annat vis. Och det finns bara ett: Transportera det vita mellan huset och garaget och dumpa det på baksidan, i slänten. Avståndet mellan huskropparna är lämplig för snöförare av halvbreddsformat, inte mer.

Det var alltså det jag skulle göra. Åtminstone med uteplatsdrivan. Som var om inte hård som sten så i alla fall duktigt kompakt. Snön från taket hade ju ramlat ner en våning och då helt tappat sitt fluff. Blytungt! Förfärligt bökigt att först hacka sönder med spade och sedan snöföra iväg.

Arvegodset kom fram. Min pappas gamla timmersvans från hans skogshuggardagar på 1940-talet. Perfekt för att såga drivan i tärningar om ungefär 50x50x50cm för att sedan knuffa kuberna i taget ner på baksidan. Det blev många tärningar. Det är ännu inte klart. Halvavröjt bara.

Medan jag höll på började det snöa på nytt. 15 nya centimetrar väntas innan det slutar frampå morgontimmarna.

Man kan ju inte bara skriva P minus någonting. Annat händer ju också. Tiden vill som inte räcka till. Inte ens om jag köper en klocka till kommer jag att kunna göra den nuvarande skickelsedigra tillvaron litterär rättvisa.

I alla fall är det nu Påskdagens kväll. Beskedet måste ges, samma som i dagens predikan i Älvsby kyrka, då jag hade bland annat en burk konserverade fiskbullar som pedagogiskt tillhygge.

Jesus har uppstått från de döda! Jesus lever!

Det är det kristna beskedet till världen i alla tider!

Det är centrum! Resten är mer eller mindre perifert. Inte oviktigt men mer perifert.

Med det sagt tillbakablickar jag på denna vecka – Den Stora veckan.

I P minus 95 gav jag en glimt av veckans början och i P minus 93 nämnde jag om Långfredagen. Vad jag då inte berättade var att svinottetidigt på Skärtorsdagen anlände med tåg primärhustruns 10 år yngre 08-boende lillasyster med ett av sina barn. Barn och barn? Tösen som således är kusin till våra barn fyller snart 22. Ett vuxet barn alltså.

Efter lite reseandhämtning från deras sida bar det av till Luleå med skridskor på utrustningslistan. Inte min, givetvis. Jag har aldrig lärt mig åka på sådana saker. Men hustrun hade sina rör och yngste sonen sina. Till sörlänningarna förhyrdes långfärdsskridskor. Sedan bar det iväg till Norra hamn och ut på Is-banan som går på fjärdar och älv runt hela centrum till Södra hamn. Lånespark fanns på Sparkeringen och jag tog en sådan. Vet inte folk vad en spark är är det väl lättast att just vid detta tillfälle beskriva den som en is-rullator på stålmedar.

Det blev alltså en friluftseftermiddag. Hem till Älvsbyn följde yngste sonen med.

Under fredagen efter gudstjänsten blev det skidtur innan äldsta dottern kom med make och baby i magen. Inte make i magen, bara baby, och det fram till i sommar. Då befanns det förläggning av folk i alla sovrum och porslinet kom att diskas hela traven ner.

Påskafton kom den äldre av sönerna med sin äkta hälft och de två barnbarnen Tyra (8 år) och Adrian (snart 6). Ännu fullare hus även sedan det gravida paret for hem till sig i Unbyn.

Så långt hade jag sedan torsdag morgon varit arbetsuppgiftsbefriad. Idag fick jag leda Högmässan i Älvsby kyrka* liksom i morgon på Annandagen – fast då firas (märkligt nog) inte Mässa. Att klämma in anständigt förberedelsearbete i det ganska överbelagda huset och tidstillgången är inte det lättaste – men det måste ju gå även om tak också skall skottas av.

I vinter har det snöat kopiöst-massor. Hur mycket som helst! Generalangrepp på nederbörden ägde rum  under eftermiddagen. Säkerhetssele och allt både från hus och garage. Nu är det knappt möjligt att fönstervägen se över drivan på baksidan.

Jag for också till mamma och pappas grav för att sätta en blombukett i snön. Gör det varje påsk. Likt kvinnorna som på påskmorgonen gick till Jesus grav undrade jag. De undrade ju enligt berättelsen om hur de skulle få undan stenen, jag undrade om jag över huvud taget skulle hitta graven.

Det gick! Det var ju skottat. Eller snarare snöröjt. Relativt nyligen har det tydligen varit gravsättning i samma kvarter – kyrkogården är indelade i sådana – och därmed var ju en massa snö borta. Jag höftade: Ungefär här bör nog graven finnas. Med lånad spade grävde jag. Inte uppifrån utan från sidan. Jag stod ju på det avröjda markplanet. Det blev en grotta i snötäcket och efter ett tag stötte jag på en gravsten som inte var den jag skulle till. Två meter till höger gjorde jag ett nytt försök och en dryg meter in i nederbörden mötte jag en annan sten. På den kunde jag läsa trombers. Rätt!

Jag reste min ledbrutna kropp och placerade min bukett i snötäcket rakt ovanför mamma och pappas grav. Ytan jag tryckte ner blommorna i var i bröstvårtehöjd på mig. Det betyder en meter snö ovanför gravstenen. Väldiga volymer.

Nu har svägerskan och kusinen rest. Jag skall snart gripa mig verket an med morgondagens förkunnelse utifrån berättelsen om lärjungarna som med Jesus som obekant följeslagare gick till Emmaus. Kanske hinner det till och med bli ett P minus 91. Eller så blir jag ”försenad” i det stycket.

*  78 personer firade gudstjänst, 46 kommunikanter. Bilden är den färgläggningsbild de 6 barnen vid barnbordet fick att pyssla med.

Idag fick jag höra att jag blivit tråkig på min blogg. Gissar att det är det återkommande exe-get-iska bräkandet som bidragit till tristessen. Jag kan förstå det. Det blir ju som enahanda, detta med Bibelnoteringar, även om det i mitt tycke är högeligen intressant. Jag menar inte att just mina skriverier är högeligen intressanta. Så högmodig är jag inte. Men ämnet – Bibelförståelse – är intressant hur tråkigt det än är.

Men jag har känt det själv också – det enahanda. Att jag behöver varva med något annat. Som nu.

Ibland brukar man prata om nollåttor och menar stockholmare, kanske mälardalningar eller rentav i allmänhet stortätordsfolk. Fjollträsk är ibland hos en del norrbottningar ett namn på rikets huvudstad och nittinior beteckningen för dem som bor där – som ju som alla vet inte är helt hundra.

Skämtsamt eller allvarligt menat – det finns en spänning mellan storstad och landet i övrigt, särskilt de så kallade skogslänen. Den märks i flyttströmmar, nyhetsgenomslag, attityder i TV-soffor och på många sätt. De så kallade ”glesbygdskommunerna” anses av många – de som inte är riktigt hundra – vara tärande även sedan de med sviktande skatteunderlag investerat 12 år eller mer i utbildning av alla dem som sedan flyttat och därmed snällt betalar sin kommunalskatt till skolor, äldrevård och omsorg i de mer folktäta delarna av landet.

På många sätt blir relationen ojämlik till förmån för nollåttorna i Fjollträsk, nolltrettiettorna i Göteborg och nollfyranollorna i Malmö, särskilt om man jämför dem med nollniesjuttiåttorna i Pajala och nollniesexniorna i Arjeplog. Det gäller ekonomi, arbete och mycket annat – inte minst attityd.

Detta finns också inom kyrkan, medvetet hos en del, av bara farten hos andra. Det som fick mig att skriva detta blogginlägg var att jag såg ett exempel på den saken i en debattartikel om den nya Kyrkohandboken. Artikeln fanns att läsa i tidningen Dagen – här – och innehöll följande famöst förvirrade formulering: Det är ett i hög grad krävande arbete att forma gemensamma ramar och struktur för ett gudstjänstliv som ska kunna fungera i allt från vitala storstadsförsamlingar till små glesbygdskapell.

Vad är det för tankefel han gör, den pensionerade tidigare biskopen i Göteborg Per Eckerdal, när han ställer upp sin jämförelse? Ser du attityden? Hade det stått stora storstadsförsamlingar och små glesbygdskapell hade det kanske legat något i resonemanget. Men så står det inte. Det står vitala – ett odiskutabelt positivt begrepp mot små – som därmed faktiskt men outtalat klassas som icke vitala.

Finns det sakskäl att tro att det är så? Tro att göteborgare och stockholmare är smartare än lantisar – om man lånar Anna Kindberg-Batras ungdomligt oförståndiga formulering? Är man vitalare per kilo kroppsvikt i en församling med 40.000 kyrkotillhöriga än i en med 4.000?

Mina 40 år som präst har inte gett mig anledning att tro att det är så! Begränsar jag mig till Luleå stift kan jag rada upp exempel på församlingar – Pajala, Vittangi, Boden och andra – som verkar på ett mycket vitalare sätt än dem som i egna ögon verkar vitala – Umeå, Skellefteå och andra städer längs med kusten.

Det är lätt hänt att när det nu bara är ungefär tre månader kvar tills dess jag lämnar min tjänst som komminister i Älvsby församling så vandrar många tankar till just ”det kyrkliga”. Det är väl inte fel. Det blir en påtaglig omställning för mig – det har jag skrivit om. Kanske blir det också en viss, rentav efterlängtad, omställning för församlingen.*

Men man kan inte bara skriva om sånt på sin blogg! Då blir den ju en såndär tjyrkblågg som hemfaller åt om än vettigt så i alla fall ganska enfaldigt innehåll.** Alltså skriver jag nu om något annat: sport och ömma ljumskar.

Jag var arbetsuppgiftsfri om torsdagen. Om det var så kallad ”ledig dag” eller en semesterdag minns jag inte – men har det givetvis uppskrivet på ett blad i en mapp i min väska i ett annat rum. Hur som helst blev det en passiv dag med bara lite snöskottning som bisyssla.

Fredagen var jag inte heller i arbetsselen. Dagen bjöd på kalasväder vilket gjorde att när Primärhustrun slutat efter lunch så stack vi till skogs. På skidor i strålande sol och några minusgrader. Den pulsmätare jag fick i julklapp har jag liksom inte kommit igång att använda än men hade jag inte haft skidor hade skogsturen definitivt gett anledning till pulsmätning av flera slag. Det har ju denna vinter kommit gott och väl en meter snö – på sina håll ännu mer– och när det aldrig efter nyår varit någon allvarlig mildvädersperiod är alltsammans ett enormt fluff som släpper igenom skidlösa fötter ända ner till lingonriset. Men som sagt: Jag hade ju skidor.

Skidspårssystemet strax utanför samhället är enormt fint. Det passar både för folkhögskolans skidelever och andra som vill träna hårt, för primärhustrun med flera som önskar motionera kraftigt och och för mig och mina likar som nog motionerar men gränsar till att polemasa i skog och sol. Vi var väl ute i ett par timma ungefär. En sportig och skön dag.

Lördag vräkte snön ner! Men det gjorde inget. Vi skulle ju till Luleå för att titta på basket. Det är sport. På Facebook skrev jag:

Nu snart basket i Luleå, just den sportens svenska huvudstad. Inte dam. Inte herr. "Gladan gul" heter barnbarnet Tyras lag. Tjejer 7 år.

Vi fick se tre matcher, farmor och jag. Duktiga barn. Fullt utvecklade tekniskt och taktiskt är de väl knappast men fyllda av spelglädje och entusiasm. Och engagerande för publiken.

Tänk själv! Liten flicka får boll. Stelnar. Ser ut att tänka: Jag har boll. Där är korg. Jag kastar!

Hemmapubliken skriker Nej! Fel korg! Andra hållet! Puh – miss.

Fast det var någon annans barnbarn som stod för den insatsen.

Jag skolkade från gudstjänsten idag. Vet inte ens om jag har dåligt samvete. Det är ju så många som gör så utan att det bekommer dem alls och jag har ansvarat för gudstjänsterna tre helger på raken och har uppgiftsfri dag av obestämd art – finns på bladet nämnt ovan.

Jag ville se damernas 10 km från SM-veckan i Skellefteå så min plats i bänken fick stå tom – skam att sägandes. Jag känner mig nog bara lite svikig – typ.

Sedan stack vi till skogs igen, madammen och jag.***

En ny skidtur. Längre i tid än i fredags beroende på två faktorer.

Ett: Jag åkte en längre sträcka.

Två: Jag hade andra skidor. Inte sådana där dåliga skidor som de skyller på i OS och på andra tävlingar. Jag hade andra skidor – de vallningsfria turskidor jag brukar ha när vi far till fjälls. De är tyngre och trögare än de blixtvallade löparskidorna jag hade i fredags (då det inte heller gick nämnvärt fort).

Och jag kände att jag hade ömma ljumskar. Bävar för morgondagen.

Flätan till höger är vår Tyra.

*  Med församlingen menar jag här både dem som i grunden och praktiken är församlingen i Älvsbyn, alltså de som firar gudstjänst, och själva organisationen med styrelse, arbetslag och allt annat jox.

**  Ordet enfaldigt skall här uppfattas som ett räkneord typ tvåfaldigt, trefaldigt och ett fyrfaldigt leve för brudparet.

***  Madammen och Primärhustrun är samma person. Ville bara variera framställningen stilistiskt.

Idag är det 100 dagar kvar till pensioneringen jag skrev om.

Den 23 mars är P minus 100 – typ.*

Det är ju som ett begrepp det där med 100 dagar. Nyvalda amerikanska presidenter brukar vilja göra en massa och ställa till med en del sina första 100 dagar. Andra likaså.

Men just 100 dagar kommer nog inte av en start. Det handlar mer om en sorti med bulle och bång, ett sista ryck. Det var ju såhär:

Franska revolutionen 1789 startade en förvandling av Europa och världen som vi ser effekterna av i den dag som nu är. Efter tumult och bokstavlig av-knoppning av den franske kungen blev så småningom Frankrike i alla fall avrepublikat. Napoleon gjorde sig till kejsare, genomförde nya lagar och förde krig mot dem som inte gillade Frankrikes nya anti-elitistiska idéer – inklusive den svenske kungen Gustav IV Adolf. Han – Napoleon alltså – fick efter att ha dominerat och omformat kontinenten så småningom stryk och förvisades till ön Elba i Medelhavet. Därifrån återvände han till Paris den 20 mars 1815, tog med folkets stöd makten på nytt, samlade krafter men fick stryk vid Waterloo. Reaktionärerna kunde därför den 28 juni 1815  återinsätta det förrevolutionära kungahusets representant Ludvig XVIII. 28 Mars till 28 juni var Napoleons sista ryck i 100 dagar.

Hur blir mina sista 100 dagar som anställd i Älvsby församling?

Något startkaos à la Trump kan det ju inte bli. Tack och lov. Jag startar ju inte.

Vissa dagar kommer jag ju också att vara ledig. Och semester nästan hela juni. Så något Napoleon-ryck blir det väl inte heller.

Eller: Varför inte?

Behövs det inte ryck av både den som har 100 dagar kvar och alla andra? I fler än 100 dagar?

Via en blogg som jag läser (och som en annan som läser den blev anmäld till Domkapitlet för att han gjorde) lotsades jag till en intressant artikel i den brittiska publikationen The Guardian. På engelska kan du läsa den här. Min svenska översättning kommer kanske sen.

Som jag ser saken har det under mina 40 år som präst gått käpprätt åt... – ni vet.

Vad är och vad var min roll i det? Det är en allvarlig fråga.

Fler än jag behöver ställa den. Kanske också andra mer än jag. De som har haft mer ansvar och mer makt i kyrkan. Chefer. Styrelser. Men jag ställer den själv också: Vad är och vad var min roll? Och vad gör jag av de 100 dagar som är kvar?

Det, noble Bloggläsius, återstår att se.

Men som du nog märker är jag rastlös.

*  Hur det känns och så skrev jag i förra inlägget och upprepar inte här.

Idag tog jag en promenad till Församlingsgården. Det är ju inget märkvärdigt i sig. Jag gör ju ofta det då det är i den jag – liksom själva kyrkan som ligger intill – har min tjänstestationering med arbetsrum, fyllda bokhyllor, rörigt skrivbord och allt.

Men – Jag var arbetsfri idag och gick dit i alla fall för att lämna in ett dokument med nedanstående ordalydelse:

Härmed meddelar jag skriftligt vad som via muntlig information varit känt i tämligen lång tid.

I och med juni månads utgång 2018 avser jag att pensioneras och lämna min tjänst som komminister i Älvsby församling.

Älvsbyn den 22 mars 2018

Stig Strömbergsson

530621-9055

Så var det gjort!

Om det var alldeles nödvändigt vet jag inte. Inte kamreren heller men han tyckte ändå det var bra. Alltid fint med att en sådan sak blir skriven och kan diarieföras – typ.

Vad skall du göra som pensionär?

Så frågar folk. Både när- och fjärrstående.

Även jag spörjer mig själv samma sak.

Ärligt talat vet jag inte. Än.

Det är inte så att jag längtar efter att få lämna tjänsten. Jag är inte trött eller less på att verka som präst i Älvsby församling. Eller i kyrkan som helhet. Fåfäng som jag är tror jag till och med att jag nog skulle kunna ha en del att ge och bidra med ett eller två år till. Men jag har satt ett datum för när min sträcka i den lokala komministerstafetten skall vara färdigsprungen. Jag är alltså inte euforiskt lycklig över det och inte heller på något vis sorgsen eller harmsen. Jag har bara satt mitt datum.

Det är alltså en tjänst en präst lämnar vid sin pensionering. Att vara präst vigdes man till och det ämbetet och uppdraget i Vår Herres hage är kvar tills döden skiljer oss åt – eller att jag eller kyrkan begär en skilsmässa. Präst med uppdraget att förkunna Guds Ord och förvalta sakramenten är jag också i juli och framöver. Det är plattformen eller plattformarna för den saken som ändras, kanske försvinner.

Den tredje juni leder jag (inom min anställning) för sista gången Högmässa i Älvsby kyrka – och kanske Vidsel. Måndag den fjärde börjar min semester. Från den kommer jag inte att gå tillbaka till väntande höstarbetsuppgifter. Det gör nog att semestern kommer att kännas lite annorlunda men inte farligt. Den kommer att kännas längre, ända tills dess primärhustrun går i tjänst efter sin semester.

Men så blir det säsong för blåbär och för lingon. Det blir nog i och efter den vevan som omställningen kommer att kännas en del.

Det kan bli som ett tomhetsangrepp. Eller inte. I alla fall kommer att se nytt folk göra det jag under några år försökt göra. Troligen göra de det annorlunda. Förhoppningsvis bättre.

Rekryteringen (som jag inte alls tar del i utan bara är nyfiken på) verkar dock såhär långt positiv. Intressenter finns. Sökande också. Observera pluralis. Det är inte singularis. Och mer än dualis. Det är kul. Andra i närheten söker också präster – Älvsby folkhögskola, Piteå och Boden. Att finnas i ett sånt bädtajming-stim är inte helt optimalt men vad det verkar verkar Älvsby församling vara lockande. Det är enligt min enkla mening helt korrekt och välförtjänt – men alla är ju inte lika välinformerade och vidsynta som jag. Vissa med dålig allmänbildning lever i tanken att städer ”är bättre” – som Kindberg-Batra i vilseledda unga år.

Bilden? Funderade på att återanvända den i förra blogginlägget men hittade en annan.

Det har jag varit idag – maximalmallig!

Jag och primärhustrun har tillsammans fyra vuxna barn. Utan varandra har vi inga. Hela kvartetten är källor till stolthet, glädje, omsorg och ibland genom åren en och annan föräldrafundering. Alltså sådana föräldrafunderingar som hör ihop med att de finns, inte att det egentligen finns något (vi vet) att i alla fall oroligt fundera kring.

Den yngste har idag gett oss en bok. Vad det lider kommer jag att skriva ett inlägg som kommer att hamna i kategorin Predikaren 12:12 där jag skriver om böcker jag läst. Jag tänker skriva om den när jag läst den, inte när jag fattat den. Skulle jag vänta till dess blir inget skrivet.

Boken är Condition Monotoring of Wind Turbine Drivetrains Using Wavelet Analysis och författaren är Daniel Strömbergsson, den yngste av våra fyra och som när han var liten bar familjesmeknamnet Heffaklumpen.

Idag lade han fram och försvarade sin licentiatavhandling vid Luleå tekniska universitet där han är anställd som forskare/doktorand inom Department of Engineering and Mathematics, Division of Machine Elements – bara det pampigt obegripligt för en teolog som bloggar.

Gossen höll en föreläsning, diskuterade med sin opponent och svarade på publikens frågor – allt på engelska och i två timmar. Han blev Godkänd. Framöver ämnar han knoga vidare i gebitet för att bli doktor i just detta och/eller något angränsande för hans fader och moder lika obegriplig.

Vi fattade inte så mycket, primärhustrun och jag. Av vad det handlade om. Men lite.

Vad vi verkligen fattade var att han i våra – och även andras – ögon gjort mycket bra ifrån sig.

Och att han, liksom sina syskon, är källa till stolthet, glädje, omsorg.

Alla fyra!

Inget snack om saken.

Var och en på sitt sätt och lika mycket.

Men idag var det Daniels dag!

Bilderna? Inledningen på PowerPointPresentationen, Opponeringen (opponent till vänster), Godkännandeögonblicket.

Min pappa hette Torsten – i familj och släkt kallades han ofta Totte. Lite förvirrande var det då min morbror Thorfrid benämndes på samma sätt. Mina farbröder Knut och Karl blev på samma vis Knutte och Kalle och min kompis Torbjörn blir ofta Tobbe – vars blogg jag länkar till långt nere i högerspalten.

Sånt är inte smeknamn. Det är bara uttalsvarianter på vad folk faktiskt heter. Riktiga smeknamn behöver inte alls ha någon som helst ljudlikhet med namnet utan kan vara rena ersättningsord. Hattifnatten är ett sådant. Förutom några mystiska figurer i Mumindalen var det vad jag när han var väldigt liten kallade vårt tredje barn – gossen Jonatan alias Jonte. För trettio år sedan innebar hans födelse att jag blev trebarnsförälder. En stor dag.

För att fira honom lite i stillhet gjorde vi ikväll en resa fram och tillbaka till Luleå. Käkade tillsammans med honom, hans två barn alias våra barnbarn, hans fru och hennes föräldrar. Kärnfamiljsmöte med andra ord. Storkalas blir det nästa helg då Tyra fyller 8. Då blir det baluns med presenter och klenoder till henne, hennes far – som alltså fyller idag – och hennes hulda moder som fyllde sitt för några dagar sedan. Ikväll var det som sagt mer i stillhet – typ.

Trettio år går fort. Under det ögonblicket har den lilla hattifnatten blivit en både vuxen och klok man som hedrar fader och moder på alla vis.

Jag är på väg till Umeå. Med tåg en onsdagskväll i februari. Efter en humle-läsk i restaurangvagnen kan ju en bloggtext skrivas – att bli publicerad i morgon eller övermorgon då jag kommit hem.

Ragnhild Hägglund var min moster. Mammas yngsta syster född hösten 1929. Mamma var 4 år äldre och näst yngst av fem levande, sex födda, barn. Invid är en del av dödsannonsen.

Mamma liksom pappa har varit borta i flera år nu. Liksom mina övriga mostrar, morbröder, farbröder och fastrar. Mina svärföräldrar är också döda. Nu är Ragnhild som den sista i den generationen också död och jag är på väg till begravning. Den blir i morgon 13.00 i Arnäs kyrka norr om Örnsköldsvik. 

Ragnhild mötte kärleken i mans form relativt sent i livet. Minns jag rätt gifte sig hon och Olle 1978-9. Hon fick aldrig själv bli mamma. V...

Här blev jag avbruten i mitt tumknapprande på telefonen. En annan resenär – kvinna från Taiwan – bad mig om hjälp att ringa ett svenskt telefonsamtal. Sedan samtalade vi nästan ända fram till Umeå.

Väl där fann jag mitt hotell och nattviloplats. Nu är det torsdag förmiddag och om en timme kommer kusiner från Skellefteå för att plocka upp mig.

Jag fortsätter om Ragnhild.

...i syskonbarn blev hennes barn. Gott öga till oss alla. Och till våra respektive och våra barn. Till och med våra barnbarn.

Hon höll reda på födelsedagar, förmedlade händelse- och sjukdomsnyheter och var släktens sambandscentral.

Klockan ett blir det begravning. Mina kusiner har bett mig vara officiant. Jag fick det förtroendet också när deras föräldrar begravdes.* Helt OK.

Min moster blev 88 år. Det är mer vemodigt än knipande sorg. Tomt - typ. En förebedjare på jorden har avslutat sitt uppdrag. Eller flyttat det. Ingen tror väl att hon till förmån för oss andra lägger av att tjata på Jesus bara för att hon får Honom inom räckhåll.

Nu är det fredag närjag fortsätter att skriva lite på detta inlägg – hemma. Och kan bildsätta det.

Det var alltså begravning igår. Fler än vi trodde mötte upp vilket var kul – i den mån en begravning är kul. Jag liftade alltså med kusiner från Umeå till Arnäs. Inte i tid till begravningen men väl till minnesstunden anslöt yngre av döttrarna som är lilla Lisas manna, bjuden till ett dop i Älvsbyn nu på söndag. Pappan var tvungen att vara hemma och jobba så lilla Lisas mamma valde uppresedag från Järvsö den dag lilla Lisas morfar – det är jag – var i trakterna runt Övik. Tillsammans åkte vi hem efter begravningen.

När min moster fyllde 80 bjöd hon sina syskonbarn med respektive på kalas i Skellefteå. Och naturligtvis poserade hon för avbildning mitt i karlahögen. Klicka på bilden blir den större.

Egentligen är vi sju kusiner men de två äldsta bor i södra Sverige och kunde inte ansluta vare sig igår eller på 80-årskalaset. Två brödrapar i Skellefteå och jag finns på bilden. Från vänster är vi Ainas söner Martin och Krister Johansson, jubilaren själv, jag som är son till Ingegerd, Thorfrids två yngsta Mats och Thommy Östlund. De två sydboende Thorfrods-pojkarna Per-Olof och Jan-Erik var som sagt inte med. Jag är yngst. Mats, som var krasslig och inte kunde vara med på begravningen, är hela 48 timmar äldre.

Nu har alltså Ragnhild som den sista i sin generation flyttat vidare. R.I.P. 

*  Lite "släktpräst" alltså för den sidan av klanen. Vid begravningen av Ragnhilds make Olle agerade dock den lokala prästen. Hon fanns på orten och hade en relation till min moster och det tycker också jag var "en bättre lösning".

Detta blogginlägg skulle ävenledes kunna ha rubriken den gångna helgen 1. Jag valde dock glitter och glamour enär det var temat för en fest jag och primärhustrun var bjudna till om lördagskvällen.

Vi blir inte bjudna på fest ofta – utanför våra egna barns och barnbarns födelsedagspartyn. Vi bjuder inte på kalas i nämnvärd omfattning utanför den kretsen så det jämnar ut sig. Men nu var vi likväl bjudna.

Kyrkoherden i Älvsby församlings pastorat fyller 50 längre fram i vår. Huruvida hon är helt extatiskt lycklig över den saken skall hållas osagt men det är i alla fall ett faktum. Hennes man fyllde 50 i höstas. Det betyder:

100-årskalas! Med temat glitter och glamour.

Som vi var bjudna till.

Alla som känner mig vet att jag inte i nämnvärd omfattning är glittrande eller glamorös. Det har som aldrig varit min fluga. Men det fick det då bli. En fluga, alltså. För 45 spänn. Inte ens en 50-öring per år de fyllde. Så var det kravet uppfyllt.

Jag skulle vara toastmaster tillsammans med den maskerade betydligt betydligt mer glamorösa kvinnan som syns på bilden – som i övrigt också visar den ena jubilaren. Vi skulle hålla ordning på de ca 40 gästerna, fördela talare, sångare, kåsörer, gratulanter. Samt hålla en tidsplan.

Det var inte svårt. Folk var glada. Både de ur kyrkoherdens yrkesmässiga kontaktnät och de ur kapten Bergmans troppar. Han är officer. Det fanns en del andra – inte minst en massa respektive men också andra vänner – som inte direkt tillhörde dessa två världar Kyrkan och Försvaret.

Kalaset hölls i en mäss på A-någonting i Boden. Siffran har ramlat ur minnet. För länge sedan när jag i närheten lumpade på I19 hette det ställe vi nu var på S3 – där faktiskt min pappa gjorde sin lump en gång i tidernas morgon. Kapten Bergman hör till detta A-någonting vilket jag gissar var ett villkor för tillträde till mässen.

Försvaret är ett traditionsbärande sammanhang. Liksom Kyrkan. Så till exempel fanns på övervåningen porträtt av en massa tidigare förbandschefer. Många! I kyrkan är det på samma vis. Kyrkoherdar blir efter de slutat ”hängda i sakristian”. Inte bokstavligen – även om det en och annan gång kanske varit befogat – utan det handlar det också där om porträtt. Fotografier mest, inte målningar.

Jag gick runt och tittade. Lite småfascinerad. Tog som lite av ett återfall. Jag tillhör ju de årsklasser av svenska män fått viss militär inblick. För mig var det 1975-76 med 10 månaders blod svett och bårar och sedan ett par repmöten.*

Men det är lite skillnad på dem som är hängda i sakristian och de som dinglar på mässen. Kyrkoherdar ser oftast både seriösa och allvarliga ut men verkar vara glada galenpannor jämfört med utse utseendet hos skaran av Kronans bistra blickande befäl.

Sedan visade kalaset att officerare av idag ingalunda är de hela vägen upp tillknäppta typer som porträtten yrkeskåren. Tvärtom. Kyrksidan är ju – och det vet jag ju sedan förr – inte heller alltid så seriös och allvarlig som många fördomsfulla ofta tror. Människor i reella livet är något annat än porträtt och mediala schabloner.

Jag höll ett litet tal om 1967 och 1968, de år kalasisterna såg dagens ljus. Jag tog hjälp av Wikipedia för att få en lista över händelser. Inte då filmer, musik, idrott och andra särintressen utan mer allmänhistoria och lite kuriosa.

Listorna blir långa och publiceras inte här.

De är intressanta och känns lite otäcka.

1967 tog en militärjunta makten i Grekland, Sverige vann för första gången herrdubbeln i VM i bordtennis, Biafra förklarade sig självständigt från Nigeria och Sexdagarskriget ägde rum mellan Israel-och Egypten-Jordanien-Syrien – har effekt än idag. Det var svåra raskravaller USA. Sverige införde högertrafik och Disneyfilmen Djungelboken hade världspremiär. Världens första hjärttransplantation gjordes på ett sjukhus i Kapstaden och Julia Roberts föddes.

1968 började med FNL:s och Nordvietnams Têt-offensiv som inte vände själva kriget men väl den amerikanska hemmaopinionen. Sveriges utbildningsminister Olof Palme demonstrerade tillsammans med Nordvietnams Moskva-ambassadör mot USA:s bombkrig vilket fick USA att ta hem sin Sverige-ambassadör. Martin Luther King blev ihjälskjuten liksom Robert Kennedy. Tjeckoslovakiens nya regering och kommunistpartiets ledare Alexander Dubcek lovade demokratiseringar vilket medförde att Warszawapaktens styrkor invaderade. Paris-studenterna revolterade och revolterna spred sig. Kyrkornas världsråd höll generalförsamling i Uppsala och Postnummersystemet infördes. Det var Olympiska spel i Grenoble och Mexico City. Sveriges första pizzeria öppnades och ”Alternativt julfirande” såg dagen ljus. Kvinnoorganisationen Grupp 8 bildades. Den franska politikern Marine Le Pen är årsbarn med min kyrkoherde – say no more.

Vad var det för otäckt med det där?

Det är ju intressanta händelser rent historiskt? Som fått effekter och följder.

Det otäcka är att jag minns det!

Och om jag minns det som hände för 50 år sedan – hur ung är jag då nu?

Man är på ett kalas för några man känner sig jämnårig med och minns aktivt de år de föddes – hur mycket glitter och glamour ligger i det?

* Jag skrev inte fel där! Det skall vara bårar. Jag lumpade som kompanisjukvårdare för vad som åtminstone då kallades Norrlandsskyttekompani. Där och då var det bårar. Också blod både i utbildning och praktik.

Antisemitism – orsaken bakom Förintelsen – är en sammansatt historia. Hos en del är den grov, plump, högljudd och våldsam. Hos andra något lågmält och finstil. Hos många något omedvetet och okunnigt. Att i sin helhet bena upp saken i alla dess beståndsdelar varken kan eller kommer jag att göra utan nöjer mig denna förmiddag med att återpublicera vad jag skrev 2015:

Varför? Varför idag? Varför över huvud taget?

Den 27 jan 1945 befriades Auschwitz av Röda armén. Det var varken det första eller sista av de koncentrations- och förintelseläger som de allierade på olika fronter fann den våren, alla fyllda av samma fasansfulla lidande. Men just Auschwitz-befrielsen fick ge det datum då förintelsens offer speciellt hedras.

Att över huvud taget minnas saken är mycket viktigt.

Någon har sagt ungefär: Om man inte vill minnas historien kommer man att få uppleva den igen. Förintelsen är historiens största folkmord i betydelsen den största industriellt organiserade massutrotningen av människor utifrån den perverterad idén att några människor skulle ha större värde och större rättigheter till livsrum än andra.13 miljoner offer är värda respekt.

Att det var 70 år sedan kan tyckas länge men rasism, folkmord, fördrivningar, utrensningar, övermänniskotankar, herrefolksmentaliteter – sådant som nazismen var det mest extrema exemplet på – är inte alls utdöda. Efterkrigshistorien ger flera exempel. Också samtiden vi nu lever i bjuder på exempel  – antisemitism, kolonialism, militant islamism men också islamofobi, diskriminering av romer osv. Till sin graden och omfattning motsvarar det inte Förintelsen och nazismen men till sin art finns attityderna kvar, många gånger ganska omedvetet.

Just därför skall man minnas. För att känna igen. Och stå emot.

Bilden är ett skärmklipp från bildsorteringen i min egen PowerPoint-presentation om Förintelsen, också manus till ett föredrag jag hållit många gånger. I år var det en som nu är lärare vid Älvsby folkhögskola som höll ett föredrag i ämnet i Älvsby församlingsgård.

Min pappa var näst näst yngst i en syskonskara om 11. Av de 8 som nådde vuxen ålder var han, född 1924, den näst yngste. Sedan några år är hela den syskonskaran borta.

Min mamma, född 1925, var näst yngst i en syskonskara om 6 där 5 blev vuxna. I morse ringde en kusin,som till mammas storasyster, och meddelade att vår moster, den yngsta i gänget och lite av en sladd, hade avlidit – den sista i den syskonskaran. Det är tråkigt att hon nu är död men naturligtvis inte traumatiskt. Hon fick ett långt liv – det fattades några år till 90 – och var vital för sina år. Men det är vemodigt. Och hela den generationen är nu borta.*

Jag har tagit bort en länk i listan till långt ner till höger. Bloggportalen dagens kyrka har upphört från och med års skiftet. Det är ju ingen idé att länka dit längre.

Lånta fjädrar funkar inte!

Att som jag gjorde i förra inlägget med rubrik och kommentar på annans blogg försöka trixa till fler besök på just denna min egen blogg gav inget utfall alls. Man måste tydligen vara intressant av sig själv – och det är ju inte det lättaste.

Förra veckan var jag arbetsuppgiftsfri eller hade semester måndag, torsdag, fredag och lördag. Tre dagar med uppgifter alltså.

Av dessa blev tisdag en  hel dag med planering av vårens konfirmander och ungdoms-verksamhet. Jag skall in mer där då komministerkollegan är pappaledig. Förutom ”min egen” kvot i KyrkansUnga-gruppen skall jag ta hans liksom hans undervisningsroll bland konfirmanderna – där jag inte alls varit med under hösten. Alla planer blev klara.

Onsdag mötte arbetslaget hela det nyvalda Kyrkofullmäktige till en informations- och tankebytardag. Viktigt även om det jag har svårt att riktigt falla i extas över sådana sammankomster. På kvällen Veckomässa i Älvsby kyrka.

Söndag – igår – fick jag leda två gudstjänster: Högmässa i Älvsby kyrka och Söndags-gudstjänst i Vidsel.

Tisdag, onsdag och söndag denna vecka har jag uppgifter.

I morgon ekumenisk träff på förmiddagen, Bibelstudier kl 14 i en ny dagtidsgrupp samt klockan 18.30 som vanligt. Onsdag kollegium 08.00 följt av förberedelser inför drygt 40 konfirmander som kommer under eftermiddagen och sedan Veckomässa och Kyrkans Unga på kvällen. Långa dagar. Får beteckningen FEK i tidsredovisningen – Förmiddag, Eftermiddag, Kväll. Lördag är en förberedelsedag utan tider att passa. På söndag leder jag Högmässan i Älvsbyn följt av en samling för alla kyrkvärdar (och andra intresserade) fram till 15-tiden.

Detta blev inget långt klurigt inlägg med åsikter eller liknande. Jag har några sådana i huvudet men det blir inte denna måndagskväll. Av det ovanskrivna kan nog anas att det inte heller blir imorgon och övermorgon. Nöjer mig med denna lilla uppdatering och avslutar den med att meddela att jag denna vinterdag då kylan frusit ihjäl har åkt skidor en timme i elljusspåret utan att stanna av eller dö.

*  Inte riktigt hela. Min yngsta farbror blev änkeman på 1970-talet och kom med tiden att gifta om sig. Hon är kvar men hennes ankomst in i släkten först när alla vi kusiner på den sidan blivit vuxna och 80 mils avstånd gjorde att vi vet om varandra och uppskattar varandra men egentligen inte – tyvärr – känner varandra.

Tidigt i morse kollade jag en och annan blogg jag brukar läsa.* Fann att tobbe lindahl skrivit en text. Det är ju alltid kul. Förstå det rätt. Det han skriver är inte alltid kul men att han skriver är kul. Det han skrivit hittar du här – om du klickar på länken alltså.

Jag fann mig denna gång vara omnämnd redan på första raden. Faktiskt med de tre första orden. Djupt hedrad! Som respons och i ett il av tacksamhet fick han vara med redan i rubriken på detta blogginlägg.

Dessutom kallar han mig som vanligt lagom irriterande så man tvingas tänka efter ett varv till. Ofantligt smickrande! Är det någonting jag här i jämmerdalen upplever min glädje i så är det att vara lagom irriterande så man tvingas tänka efter ett varv till.

Jag blev så smickrad av tillmälet att jag till och med funderade på att byta namn på min blogg. Inte alla orden men lagom irriterande skulle kunna bli lämpligt.

Jag konsulterade Google translate. På norska blir det bare irriterende, likaså på danska. Engelska, franska, spanska och tyska blir just annoying, juste ennuyeux, solo molesto och einfach nervig. Tyskans sista ord var ju kul! Hollänskan lät också kul med sitt gewoon vervelend liksom isländskans bara pirrandi. Ryskans просто раздражает kan jag inte tyda ljudmässigt men απλά ενοχλητικό på grekiska går bra – gissar att det är modern grekiska och inte den gamla variant man hittar i Nya testamentets olika skrifter. Hebreiskans פשוט מעצבן är nog också modernt och obibliskt. På arabiska blir det مزعج فقط som likt burmesiskans အတန်အသင့်နာကျင်ကျိန်းစပ် inte går att ens läsa ut. Kanske skulle det ändå till sist kunna bli latinets asperioribus verbis mediocriter som blir aktuellt om bloggen byter namn eller jag startar en ny.

Varför denna långa onödiga lista?

Ville bara vara lagom irriterande innan jag går vidare.

När jag sedan efter lunch ville läsa igenom kompisens text en gång till för att kanske kommentera densamma på dess plats möttes jag av lindahls fula trick.

Det stod ju mycket mer nu! Längre text – typ.

En mening inom parentes en bit ner i texten visar att han tog en paus efter ungefär en tredjedel av ordandet. Sedan, efteråt i en andra publicering, kommer han med mer. Det var mer än en lagom irriterande överaskning, snarare ett fult trick.

Innehållet, särskilt i tredjedel två och tre, är viktigt.

Vilka sparmotiven bakom stängningen av Björkskatan är vet jag inget om men gissar också på ekonomin. Då kan det handla om direkta lokalkostnader för värme, vatten och avlopp. Eller behov av dyrt underhåll och investeringar. Eller att personal man har knuten till lokalen måste dras in. Eller en kombination av alltsammans.

Hursomhelst är det en trist frontförkortning och i kombination med eventuell tomhet på Kronan betyder det att en stor del av staden läggs för kyrklig fäfot – utifrån sett.

Förslaget på något slags offensivt insatskommando tycker jag är intressant. I engelska kyrkan finns många tankar kring A Mission-Shaped Church, Fresh expressions of Church, Church Planting och annat där inte bara anställda – som engelska kyrkan har få av – utan framför allt så kallade lekmän** ges uppdrag, resurser och mandat att vara Kyrka som bryter ny mark.*** Hur som helst är tankarna organisatoriskt offensiva i stället för den neddragningstrend som lätt blir så allenarådande.

Mitt fula trick?

Att använda tobbes namn i rubriken så att kanske någon tänker: Vad har den löken nu gjort?

Givetvis har jag i en kommentar på hans blogg meddelat att jag bloggat på min. Han har fler läsare än jag och kanske det fula tricket lurar någon hit.

*  Eller var det igår kväll? Nej! Det måste varit i morse. Extrakoll ger vid handen att det jag såg publicerades strax efter 2 i natt!

**  Det finns människor som reagerar näst intill könsskillnadsfobiskt kring ord som kan associeras till något manligt. För att vara bara lagom irriterande för dessa skrev jag så kallade lekmän. Något genusneutralt nyord typ lekhen vore bara löjligt – ungefär som att i Västerås avköna gossebarnet Jesus.

***  Någon gång har jag här på min blogg funderat i dessa saker – skriv in till exempel mission-shaped i rutan till höger så påppar det upp en del. Eller gå till de olika termerna direkt på nätet.

Hav förtröstan!

Jag kommer inte att skriva ett blogginlägg för varje semesterdag.

Kommande torsdag skulle då bli en rubrikrepris av veckan innan.

Men i alla fall:

Idag har jag haft semester. Och gjort föga.

Surfat lite på nätet. Läst i en bok. Tittat lite på TV – Stargate SG1 på 6an. Tagit en promenad. Kollat lite kalender. Kommenterat på tobbe lindahls blogg. Sett mer på TV – andra delen av Samernas historia, Den döende detektiven och två avsnitt av Big Bang Theory. Och skriver nu för min blogg.

Naturligtvis! Jag har ju ätit också. Frukost, lunch och middag. Och ögnat Lokala Världsbladet alias Piteå-Tidningen.

Så blev dagen en övning av ett vegetativt förhållningssätt utan struktur, mål och avsikt.

Man skulle kunna säga att jag praktiserade som gurka.

Jag fyllde inte tiden med arbetsuppgiftsrelaterat spring och skubb.

Jag har lite svårt för det. Tomrummet alltså. Att inte ha något framöver att konkret vara inriktad mot. Jag är ju en röd person med en släng av gult och en del blå prickar.*

Viktigt för mig blir därför – tror jag – att ta sig an något, göra upp ett projekt, sätta ett mål. Annars sitter jag bara och tänker och då även tankar det egentligen inte är någon idé att tänka. Gamla tankar om till exempel hur det var när, och vad som gjorde att, jag i januari för fem år sedan lämnade folkhögskolan. Det är ju ingen poäng att älta det. Men lätt hänt i ett sysslolöshetens tomrum.

I morgon har jag inte semester.

Då skall vi planera nästan hela dagen och jag kommer att få vara den röding jag är. Komministerkollegan som haft konfirmander under hösten drar på föräldraledighet och jag skall ersätta honom i undervisningsrollerna både bland konfirmander som jag inte haft och i KyrkansUnga-gruppen som vi bägge funnits med i. Det skall bli kul. Planerna finns redan så det är bara för mig att tillägna mig dem, kavla upp ärmarna,spotta i nävarna och köra på.

Jag skall också göra en del eget – marknadsföra de fyra vuxenundervisninggrupper som vi planerar ska finnas första halvåret. Det är konkret, framåtsyftande, rött.

På onsdag har vi en heldag med all personal och Kyrkofullmäktige. Sådana brukar det vara då och då, åtminstone direkt efter ett kyrkoval. De nya förtroendevalda brukar då få reda på vad olika sektorer i verksamheten håller på med. Så blir det också i morgon. Dessutom skall de förtroendevalda berätta för oss i arbetslaget om hur de ser på församlingens utveckling de kommande fyra åren. Det blir spännande! Det är en vinkling man inte brukar bli bortskämd med.

Och på torsdag har jag semester igen...

*  Om du, noble Bloggläsius, inte begrep vad jag menade med den färgsättningen ber jag dig att läsa inlägget macaronesien 08 som du hittar om du klickar på länken här.

Nu drar det sig mot jul.

Upptrappade förberedelser.

Fastigheten fejas och pyntas.

Paket skall förpappras och besnöras.

Spjälsäng skall monteras.

Grinden skall på plats.

Så Lisa inte nedtrappas.

Ni måste sätta dit grinden!

Lilla Lisas hulda moder, den yngre av våra döttrar, meddelade igår att halvåringen nu så smått börjat hasa sig framåt. Hon ligger inte längre självklart kvar och sprattlar på den plats där hon placeras. Hon har börjat färdas.

Och på färd är hon. Kommer med far och mor till morfar och mormor. Alltså till oss. Den yngre av hennes morbröder kommer också idag. Antalet personer i fastigheten trappas alltså upp.

På söndag sker stora upptrappningen. Men inte här. I Luleå.

Som det brukligt blivit sedan barnbarn kom in i bilden julas det hemma hos Tyra 7½år och Adrian 5½. Hela klanen. Men inte Tyras och Adrians morfar, mormor och morbror som rest till Thailand. Men hela Tyras och Adrians passas ”gamla” familj i utvidga skick där nu också lillkusinen Lisa ingår – samt Tyra och Adrians mammas mormor och morfar.

Juldagen blir väl lite lugnare – peppar, peppar. Annandagen skall det visst bli middag med hela vår klan här i kåken. Räknar jag rätt blir vi då 12 i maten fast lilla Lisa nog har sitt eget krubb. Luleåfamiljen kanske blir vara kvar en och annan dag. Hur som helst en rejäl upptrappning.

Arbetsuppgiftsmässigt – präster brukar ju vara i gång under julen – är det tvärtom: Nedtrappat!

Till att börja med är det i år en så kallat mager jul. Julafton en söndag med gudstjänst i Älvsby kyrka 11.00 och Mässa 23.30. juldagen är det Otta 07.00 och Annandagen Temagudstjänst om Martyrerna 11.00. Nyårsafton Högmässa 11.00 liksom på Temamässa på Trettondagens – en lördag och Gudstjänst sedan på söndagen. Detta låter som en hel del men är alltså en mager jämfört med om Julafton varit en tisdag eller onsdag.

I det som ändå är är jag uppgiftsfri från och med idag och till torsdag i mellandagarna. Kollegorna ansvarar för Juldagarna. Nyår och Trettonhelgerna är jag tillbaka i farten då de är mer uppgiftslösa.

Med denna notering vill jag önska alla en

God och Välsignad Jul

Bilden? Julkortet från lilla Lisa.

Mörkret faller och jag tar mig inte hem med det egenhändigt huggna tall- och granriset.  Vägen är blockerad i vad de tror ungefär en timme. Fordon måste bärgas – dock inte mitt.

På andra sidan älven sett från byn finns ett litet stycke upp längs Jokkmokksvägen en sandsilo. Fiffig anordning. Uppe på en brant bergknalle finns ett stort hål där man tippar ner sand. Nedanför branten finns en port där man hämtar sand (som tinat inne i berget).

Uppe vid nedtippningshålet går det utmärkt att parkera bilen, något vi regelbundet gör i blåbärs- och lingontider. Det är inte bärsäsong nu men jag vet ju att i området finns juleris att skörda. Jag begav mig dit. Och pulsade. Ungefär en halvmeter snö.

Väl klar och med buskaget i kofferten började jag min nedfart, kanske 300 meter.

Får ett möte! Av en lastbil. På väg upp med sand. Med släp.

Att det inte skulle gå att mötas fattade jag. Att det är lättare att backa en liten Volvo än en långtradare fattade jag också. Jag backade således upp för att vänta in ekipaget. Som inte kom.

Jag gick ner för att se om fordonet var kvar. Och det var det. Med släpet nedsladdat i diket, blockerandes hela vägbredden.

Lastbilskusken var bekant. Tillhörde en av döttrarnas ungdomsgäng. När han såg mig hade bromsat vilket fått släpet att kränga. Bägge hade vi gjort rätt – han bromsat och jag backat. Tacken för det är att vi alla sitter fast.

Det kommer att ta minst en timme sa han. Vi väntar på en traktor.

Jag gick upp till bilen med dess kofferterade rishög för att vänta där och fördriva tiden med att tum-skriva detta blogginlägg. Kanske ett till. Vem vet. Det kan ju dröja innan tradarens ljus likt ett Luciatåg kommer genom mörkret och proppen har släppt.

PS: Hemma och i publicerande stund kan jag meddela att det tog 45 minuter innan jag kunde köra hem. DS.

Rubriken kan verka konstig. Vadå andra piller?

Det bygger på att nästa inlägg egentligen skall komma före det här. Jag kommer att skriva det senare idag. När mörkret fallit. Det kommer sen fast det borde varit först.

Idag är schemat tajt!

Diskmaskinen går men den måste passas. Kan inte överges. Övre spolarmen tenderar att släppa och måste pillras tillbaka 4-6 gånger under en diskning. Sitter därför i köket när klockan är 12.50.

Om en kvart går solen ned!

Jag skulle behöva åtminstone lite ledljus för att i skog och mark samla in en smula tall-, gran- och enris. Sådant behövs för julpynteriet. Tur att vi äger pannlampor. Inte att pynta med – dummer! Men att lysa med.

Jag är ledig idag – prostledig heter det.

Jag tar ut den sista av de dagar som präster på sikt kommer att tappa. Prostagarna baserade sig på att man räknar 40 timmar per vecka, 160 timmar på 4 veckor och var/är  kompensation för att präster är i selen på så kallade lätthelgdagar. Nästa år blir det inte så för mig – den tid av året jag ännu är i tjänst. Vi har kommit överens om att det nu ska gälla 38¼ timmar per vecka, 153 timmar på fyra veckor, 994½ timmar första halvåret.

Den vårtanken kompliceras av att jag har en massa outtagen sparad semester jag gärna vill plocka ut innan jag pensioneras – jag har ju arbetat ihop den. Det handlar om 56 dagar totalt. Och så de vanliga arbetsfria dagarna under 26 veckor – 52 stycken. Lägg ihop 56 och 52 och dra summan från de 181 dagar som står till buds under januari till och med juni så får du, noble Bloggläsius, det antal dagar jag faktiskt skall försöka vara aktivt nyttig i det uppdrag jag lyfter lön för.

Men mer om detta senare!

Diskmaskinen har svabbat färdigt – bara ett armsläpp!

Nu till skogs! Tur att snön lyser upp.

Nu är det löst!

Alla beslut tagna!

Och du, noble Bloggläsius, undrar säkert:

Om vaddå?

Vem du ska rösta på i biskopsvalet?

Om Stiftsstyrelsens tilltag egentligen är något som borde överklagas – att vad det verkar, ha startat förhandsröstningen innan nomineringsprocessen av biskopsvalskandidater avslutas?*

Om när du nästa år tänker pensionera dig och lämna din tjänst.

Om vaddå?

Inget av ovanstående!

Det är packning det gäller. Alltså bland annat vilka grejer, vilka böcker, vilken dator som eventuellt skall få följa med på en ledigveckoresa resan till södra Macaronesien. Startar i morgon.

Det kan därför bli si och så med bloggande den närmsta tiden. Kanske bara något från telefonen – om macronesisk infrastruktur tillåter sådant. Och om jag tar mig tid. Och ids.

PS. Vårt hus är ställt under bevakning av reslig man med hund. DS.

*  I så fall absolut inte av mig! Skulle det ändå göras av någon blir effekten maximalt den att valprocessen går i stå, stiftsstyrelsefolket ser ledsna ut i ansiktet och anmälaren blir högt eller tyst korad till rättshaverist – även om han eller hon skulle ha och få rätt. System fungera så. Dessutom antar jag att eventuella inkomna förhandsröster så få att de inte spelat någon roll alls för utgången av nomineringsprocessen.

En ny vecka börjar nu!

Helgen var arbetsuppgiftsfri. Mycket bra efter begravningen jag skrev om i förra inlägget. Min egen sorg efter den mycket gode vännen blev som redan nämnts lagd i malpåse på fredagen. Den kom på lördag som blev en låg dag.

Samtidigt fylldes huset av stim och glam. Barnbarnen i Luleå med föräldrar kom. Lillkusinen Lisa är ju här och då behöver man ses. Farbrodern alias morbrodern var också här. Full stuga!

Nu är det måndag förmiddag. Om en halvtimme kommer kollegan med bil. Vi ska till en tvådagars samling i Luleå för präster och diakoner. Fortbildningsdag idag. Imorgon nomineringar och sånt för val av ny biskop och en del annat.

Fortbildningen bär rubriken Teologi på liv och död – teologi för folkkyrkans utmaningar i en postsekulär samtid. Blir alltså att ta tillbaka glasögonen från lilla Lisa för att själv försöka se intellektuell ut.

Under rubriken Nöje och Evenemang är jag rubricerad för onsdag kväll i Boden. Ämnet för kvällen är Nattvarden – som i sanning är ett evenemang. Om kvällen förtjänar ordet nöje vette kissemissen. Någon sorts chuch-up-comedy blir det i alla fall inte. Sånt är jag inte bra på.