stigstrombergsson

Det blev väl ett fint knippe tankar med skogsbrandsanknytning trots att detta inlägg inte alls skall handla om de utan just om tankar såm tänks – kanske i onödan.

Vad ska du göra som pensionär?

Folk frågar då och då.

Jag har en lång lista! säger Primärhustrun om hon råkar vara närvarande.

Jag får väl komma hit lite mer svarade jag – men glimt i ögat – när frågeställaren var en av dem som jobbar på Systemet och jag besökte butiken för att inhandla fyra flaskor lokalproducerad Nyckel-pilsner. Nää – gör inte det! blev hennes välmenande maning.

Mer seriöst brukar jag lägga ut texten på detta vis:

Jag började semester 4 juni för att hinna ta ut så mycket som möjligt innan halvårsskiftet. Det är att ha tidig semester och det har jag haft förr. Känns vant.

Sedan kommer jag att inte arbeta i juli och det blir ju som högsommarsemester. Det har jag ju också haft förr.

Att vara ledig en bit in i augusti har ju också förekommit – särskilt när det kunnat synkas med att Primärhustrun haft sen semester. Och det har hon i år.

Så det blir nog när hon återvänt till jobbet, kvällarna mörknar och också lingonsäsongen är bärgad som skillnaden börjar märkas. Annars är allt som vanligt med den skillnaden att jag inte behöver ha tankar rumlande i bakhuvudet om återgången till arbetsuppgifter i höst och kommande vinter.

Men...

...då är det ju brottningen att hålla just sådana tankar nere. Vanefunderingar på kommande arbetsverksamheter har ju funnits i 40 år. Att då slutlönebeskedet kom och meddelade att innestående semester i princip genererat en månadslön till blev ju en påminnelse om att Älvsby församling existerar som arbetsgivare. När ett annat besked kom – en medarbetare i församlingen slutar för att börja annat jobb – tog tänkeriet ny fart kring de arbetsfält jag haft stor uppmärksamhet på. OBServera haft men inte längre har. I någon mån påverkas det också av att – vad det verkar – EFS inte (ännu) fått sökande till den prästtjänst som församlingen leasar till hälften. Och till detta finns det odiskutabla faktum att det i min kalender finns 40 inprickade datum mellan den 22 augusti och 9 december då jag lovat att stå till förfogande som någon sorts vikarie för föräldralediga yngre kollegor. Att då inte som förr tänka framåt blir marigare än jag tänkt mig – faktiskt.

Vad finns för motmedel?

1: Tänk inte på det!

Den uppmaningen finns hos mig och till mig. Och den är vettigt. Men marig. Släcka tankebrasor är svårt för de flammar så lätt upp. Prova själv med detta självtest:

Tänk på vilket djur som helst men inte på en blå isbjörn!

Vad gav detta Vick-tiga självtest för resultat?

2: Ta tag i något annat!

På gräsmattan växer en massa gula blommor. Det är fibblor av olika slag eller flera exemplar av ett slags fibbla – vad vet jag. Bokverket Norrbottens flora har en helt egen volym – den tredje – om alla de olika sorters maskrosor och fibblor som finns i landskapet, inte länet. Att dränka mig i sådant kanske skulle kunna vara den vattenbombning som om inte släckte så i alla fall begränsade hjärnans församlingslågor. Kanske. Jag bläddrade i boken – samt i volym 1 – och fann mycket intressant men det blir nog inte i den nischen jag kommer att botanisera.

3: Jamen exe-get-iken då? Alltså Bibelvetenskap! Där har du ju brukat vara!

Har du fattat hur varmt det varit den sista tiden! Akut hjärnsmälta! Aspekter av particip-formuleringar i Efesierbrevet är aktiviteter för kalla dagar inomhus, inte ute när temperaturen är strax under 30 plus i skuggan.

Men i förrgår var det lite svalare – fem grader närmare fryspunkten. Då blev det bärskogen för oss. Vi for mest för att titta, inte skörda.  Cykelturen gav ändå 1½ liter hjortron och lika mycket blåbär, även de handplockade.

När jag plockar bär tänker jag både på det jag inte behöver tänka på enligt ovan men också annat obehövligt – till exempel dessa blåbär som medicinalväxt. Det är ett faktum att färska blåbär är milt laxerande och torkade häver diarréer men när det gäller en hel del av bären i skogen funderar jag verkligen vad effekten kommer att bli.

Igår den 24onde juli skrev jag denna text å min nya egen ägandes mobbetälläfån:

Det fanns en ”nedräkningsserie” inemot 1 juli då jag blev pensionär. Det började i mars med blogginlägget P minus 100. Där fanns några funderingar kring första kapitlet i en av de fyra berättelser om Jesus som finns i Nya testamentet i vilken Bibel som helst.

I P minus 99 fortsatte jag med kapitel två i Markusevangeliet. Efter många inlägg och ännu fler om och men kom ”nedräkningsserien” att ha plöjt genom Markus berättelse, Lukas omgestaltning av densamma samt Lukas andra volym Apostlagärningarna. Det blev nästan 70 inlägg bara i den serien och när det var klart var jag redan pensionär.

I juli har jag, liksom i maj och juni då jag bland annat var i intensiv kyrklig verksamhet på Samos, gjort annat och läst annat än exegetik, alltså Bibelvetenskap. Dessutom har vädret varit av dem kalibern att hjärnan smält samman till en bara halvt receptiv och produktiv körtel i obestämd position mellan öronen. Men..,

...hjärnan befinner sig där just det sagda området mellan öronen är. Just nu är det uppe vid Storforsen. Att prata om uppe är helt komilfå. Storforsen i Pite älv återfinns ju ungefär 4,5 mil uppströms räknat från där vi bor. Dessutom går man upp till forsen om man parkerat vi hotellet vid forsens slut.

Vi ville ha uteomväxling. Trädgårdens skuggiga partier är OK. Selholmen, där vi badat varje dag utom tisdag i förra veckan då vi i stället for för att träffa Ava, är också OK.

Men idag ville vi byta. Inte primärt för badvattnets skull utan bara för att. Och för att få en stund i den ACkylda bilen.

Finns det bensin? sporde Primärhustrun när vi skulle starta. Det fanns men frågan och de...

Här slutade jag skriva igår ety vi ämnade oss hem. Fortsätter nu.

...under sommaren här och var på Facebook ylande utropen om att bensinskatten är för hög fick mig att här vilja aktualisera min tanke om priset på drivmedel till förbränningsmotorer:

Soppan är för billig!

Så var det sagt, det jag brukade säga när ”lobbyister” fordom å fast telefon brukade ringa för att få mitt namn för påtryckningar om lägre skatt på bensin.

- Huj kan du seja så? brukade frågan då bli, ställd på 08-dialekt.

- Vi kör ju! blev mina svar. Vi kör inte bara ensamma i egna bilar utan att ens samåka, än mindre åka kollektivt. Vi brummar dessutom på med en massa extra oftast onödiga motorer – gräsklippare, vattenskotrar, motorbåtar, motorcyklar, snöskotrar. Vi har två-tre bilar per familj. Tyder inte det på att vi har råd med både nytta och nöje och att bränslet ännu inte nått sitt rätta värde! 

- Jamen – bilen e ju nödvendig! Menniskor måste ju komma till jobbet! Tenk på glesbygden! Der finns ingen kolletivtrafik – eller bara gles.

- Jomenvisst är det så! Min nordsvenska dialekt tilläts här markant slå igenom när jag fortsatte: Jag bor i glesbygd så jag vet. Men det är inte vi som bränner det mesta bränslet. Eldningen är starkast hos er i Mälardalen och ni har kollektivtrafik. Ni kör i alla fall egna bilar och andra motorer så tydligen anser ni er ha råd och skulle tåla en bensinskattehöjning till.

Här brukade uppringaren tacka och lägga på.

Vi har inte längre fast telefon så uppringningarna har upphört. I sociala medier ödas dock energi på frågan och där skrev jag nyligen detta tänkvärda ekonomiska samband i en kommentar på Facebook där någon argumenterade för sänkt bensinskatt: Tanka mindre! Då sänker bolagen priset för att vi ska köpa mer. Elementär marknadsekonomi.

Har jag bloggat idag? Finns det nånting idag att blogga om? Är det någon ½intressant fråga i Facebookgruppen Prästkollegor? Eller gruppen Bondska för alla som jag kom med i igår?

Det finns något stressigt över detta. Ibland sägs det att det beror på att svensken har Luther på axeln – ett talesätt man ibland tar till när man försöker förklara eller försvara att man måste alltid hålla på med något och aldrig vara onyttig. Jobbar man skall man jobba. Är man ledig skall man också göra något produktivt av sin ledighet. Det kan vara att städa, snickra, odla, läsa, uppleva, vara med om. Ledighet skall användas maximalt! Om så att vila till överansträngningens gräns.

Först fakta: Jag tror inte det har med Luther att göra. Mer med Calvin. Men jag fördjupar mig inte i det ämnet nu utan tar min reflexion från en annan vinkel: Värmen!

Det är närmare 30 grader i skuggan.

Det har så varit i närmare två veckor. Ingen ändring syns vid SMHI:s horisonter. Värme och torka råder.och värme och torka kommer att råda ett tag till – och med det problemen med bränder i skog och mark på många håll.

Nära oss och de våra brinner det inte – ännu. För säkerhets skull skriver jag: ännu. I bökig terräng 5-6-7 mil från Älvsbyn pågår en brasa och i Järvsö där barnbarnet lilla Lisa bor luktar det brandrök då vinden vänt i förhållande till en storbrand 8-10 mil bort. Hos lilla Lisa finns nu hela övriga expanderade ”gamla familjen” minus den ännu lillare Ava och hennes föräldrar.

Vad presterar då vi nu när det är så varmt?

Vi håller tillbaka alla vi-måste-för-kissemissen-göra-något-vettigt-tankar. Vi klipper inte ens gräset. Det är ju för varmt. Och för torrt. Det växer ju inte ens.

Fara någonstans kan vi frestas att göra. Enda poången med det skulle vara att att njuta av bilens luftkonditioneringsvädringssystem. Framme dit vi åkt måste vi ju i alla fall svala och avslappnade kliva ut i sommarhettan innan vi igen kan sätta oss i bilen och slå på kallvärmen.*

Så vi badar. Vi har bad på gång- och cykelavstånd. Bilderna visar våra förflyttningsalternativ. Röd linje till fots, blå med cykel.

Men bilderna – klicka på dem blir de större – ljuger lite. Vattenståndet i älven nu är lägre än när satelliten fotograferade. På bilden kan man ana att det här och var är grundare än på annat håll. Det är rätt – och där är det sandbankar nu. Dit vi vankar.

*  Beteckningen kallvärme myntades av den äldre av sönerna när han inte var så värst stor. Begåvat! Det var ju värmereglagen som användes för kylningen. På liknande sätt var det i konsekvens med i övermorgon han berättade att han gjort något i övergår. Fiffigt.

Lilla Ava bröt sig in i tillvaron.

Det berättade jag om i förra blogginlägget. Att det skulle ske var ju varken plötslig eller oväntad. Snarare tvärtom förutom att vi inte visste om det skulle bli en Ava eller en av den andra sorten. Icke desto mindre tog det tanke-och eventuellt bloggfokus från annat. Vi har inte träffats än men med hennes ankomst i ryggen fixar morfar att tangentborda om annat. Nu gör han det.

Det är varmt och torrt i markerna.

Varenda nyhetssändning i radio och TV nämner saken fast det inte är en nyhet utan något fullt märkbart för var och en och så varit en lång tid. Aftonbladet har berättat att det är varmare i Norrbotten än i Barcelona. I någon mån är det kul men därnere ärj u allt i flora och fauna och grundvatten och teknik gjort för värmen. Så inte här

Personligen bekymrar det mig inte men jag förstår och lider med dem för som verkligen får problem – bönder, djuruppfödare, sjuka och andra. Främst för deras skull men även för vår gräsmattas skull vore tre dygns stadigt regn välkommet. Det profeteras inte om något sådant. Plus 30 och däromkring kommer att fortsätta.*

Fotbolls-VM lackar mot sin fullbordan.

I eftermiddag spelas finalen. Sedan är det dramat över. Det vore fräckt med Kroatien men innerst inne tror jag Frankrike. Vem spelar ingen roll men jag skall se spelet spelas. Dock spelar jag inte på spelet trots ihärdiga uppmaningar i reklam- och sponsorsnuttar före, under och efter olika TV-program.**

Nästa match blir Trump-Putin i Helsingfors.

Från rysk sida väntar jag mig inget oväntat eller oöverlagt. Vad gäller trumpeten i Washington kan man aldrig vara säker. Det bör inte han heller vara. Att utspela och spontant ge presskonferenser och ställa sig speciell och på så sätt genera Nato-allierade är en sak. Kansler Merkel och de andra vill ju till varje pris inte kuppa tillbaka utan söker med ansträngd god min i elakt spel gjuta olja på vågorna. Likaså Englands Premiärminister som tvingats notera att en utländsk ”president” på brittiskt territorium dagen innan de skulle mötas sagt att det vore bättre om någon annan vore premiärminister. Är inte det ett diplomatiskt övertramp av första ordningen?

Putin kan utan att skada relationerna svara med samma mynt om Trumpen trumpetar. Blir det aktuellt gör han nog ändå inte så utan nöjer sig nog med att genom en betänksam skakning på huvudet signalera ett återhållsamt förakt.

Men tänk om Helsingforsmötet leder till en ny Molotov-Ribbentrop-pakt à la 1939 som delar upp tillvaron i intressesfärer? Den skulle nog i så fall vara riktad mot Kina och ställa EU på åskådarplats, ge Ryssland lättade sanktioner och fria händer i östra Ukraina, Syrien och på Krim och i utbyte USA fria händer i Sydkinesiska sjön, vad gäller Nordkorea och kanske Iran.

Men jag leker bara med dessa tankar. Tror inte det blir så.

Till sist: I tidningen Dagen.

Här – gör sig teologen Peter Halldorf skyldig till oerhört bra Bibelteologi. Läs hans artikel med titeln Svenska migrationsdebatten närmar sig avgrunden. På Dagens Facebooksida kan man hitta samma artikel och dessutom ta del av en och annan kommentar i flödet därunder.

500 meter från vår villatomt finns Selholmens badplats där man kan kasta sig i svalkande fullt drickbart älvsvatten. Värt det besök som kanske blir av om någon timma.

Lilla Avas mamma ringde nyss. Allt är bra!

* Att jag inte klagar över värmen vilar på ett beslut jag tog för en massa år sedan under en militär repmötesövning uppe i Tjottaheitti. Då var kylan så ihållande och kraftig så att den förutom att skapa myteri på repgubbeförbandet fick mig all lova att aldrig så länge jag befinner mig i fosterlandet klaga över värmen. Det löftet har jag hållit och håller än. Jag klagar inte men är kanske lite tyst i saken.

** Gammalt tillbaka uttrycktes i kyrkliga och andra sammanhang moraliska (och moralistiska) tankegångar kring nöjeslivets (kort)spel, supande och sex i buskarna. Denna så kallade ”syndakatalogen” makulerades med tiden men ibland undrar jag om inte en viss nyupplaga borde tas fram. Reklam propagerar ohejdat och icke ifrågasatt för satsningar och spel, öl och vin och sprit och att man skall vaccinera sig mot Hepatit B så man inte drar på sig något under levaloppanlivet under utlandsresan.

Förbi, förbisedd, försummad, förbryllad, förtalad, förordad, förtvivlad, förvånad, förargad och säkert en massa andra för- har jag upplevt under min tid i kyrk-yrke. Dock ytterst sällan försagd eller rent ut sagt förbannad i betydelsen arg XXL. Förbrukad har jag nog ibland känt mig men nu är det mer än en tillfällig känsla. Nu är det ett reellt tillstånd. Emeritus betyder just förbrukad och från och med idag är jag komminister emeritus, således pensionerad.

När de nu vuxna barnen var små lästes ibland högt ur boken Upp och hoppa morfar prosten! och fler av samma författare. Där fanns en definition av barnbarnens morfar som löd ungefär: Han jobbar inte längre utan är pensionär som går hemma och är smågrinig hela dagarna.

Blir det min lott nu när jag är emeritus?

Bli hur det vill – jag är från denna dag 1 juli 2018 – inte längre anställd. Jag är pensionär.

Vad tiden skall fyllas med undrar flera. Jag också. Att pensionerade präster småprästar vidare är inte ovanligt. Fram i höst kommer jag också att göra det, något jag tidigare har berättat. Men det är ju bara en aspekt av tankarna. Vad ÄR en emeritus egentligen? är en djupare fråga. Hur ÄR man präst utan tjänst? Vilken roll skall man spela? Ska man spela någon roll? Ha någon funktion?

För mig började det när jag gick gymnasiet och var med i kyrkliga och kristna ungdoms-sammanhang. Förutom att det var ungdomsaktivitet att delta i, kompisar att umgås med och tjejer att vara intresserad av kom aspekten vinna andra in. Alltså verka för att folk som sa sig inte tro skulle byta uppfattning – typ. Man gick in för sånt. Det kallades evangelisation och kunde ta sig olika, ibland patetiska, uttryck. Debatter, dela ut traktater, sång på gator, torg och i fängelser, öppna kristna kvällar för onådda, sommarkyrka och så vidare.

Det var inte bara ungdomsgrupper som besjälades av detta. I kyrkan som helhet upplevde jag att tanken fanns, tanken att alla inte är på Vägen utan behöver föras dit – med risk att annars gå miste om saligheten. I skarven 1960-1970-tal var att vara kristen att vara missionär.

I den andan började jag läsa teologi. I den andan var jag student som förberedde mig för att som yrke utöva det missionärsuppdrag jag som kristen hade. Jag blev präst vilket innebar en vigning till ett livslångt uppdrag att hantera missionens drivmedel Ordet och Sakramenten. Anställningar ger lokala och tidsanpassade ramar för hur den tron och det uppdraget skall ta sig uttryck.

Notera trestegaren här: Kristen – präst – tjänst. Det är ingen hierarki i meningen att tjäste-präst skulle vara överst. Tvärtom. Det första är grund för det andra som kan ha det tredje som följd.

Nu har jag efter 40 år ingen anställning, ingen tjänst oc,h med det (nästan) inga ramar. Jag är förbrukad. Komminister emeritus.

Men det andra då? Uppdragen? Både som vigd präst och som kristen? Hur skall de ta sig uttryck också i avsaknad av tillfälliga strukturerade vikarierande lägen?

Dylika funderingar gick genom huvudet en solig sommardag, min första som emeritus. Skrev det på min telefon och skickade texten till min dator. Sedan såg jag Spanien lämna VM i fotboll och Ryssland vara kvar.

Och efter det bloggade jag.

Jag menar nog dubbel bokföring. Av svenska landslaget i fotboll.

De få som regelbundet läser min blogg vet att den är ett lysande exempel på bloggar där gymnastik med lek och idrott lyser med sin frånvaro. Sport lämnar jag i mörker och skugga men det betyder inte att jag helt väck. Idag såg jag på TV att Sverige gjorde mål på två lag samtidigt. Det är skickligt.

Om jag fattat VM-systemet rätt så leder ett lag sin grupp om det har flest poäng. Har två eller fler lag samma poäng räknar man skillnaden mellan gjorda och insläppta mål. Har då två lag samma målskillnad ser man till vilket av dem som gjort flest mål. Om denna redogörelse är exakt adekvat sant vill jag inte ta gift på men det var det intryck jag fick när jag halvt fokuserad hörde yngste sonen med säker stämma förklarade hur det ligger till.

För att kunna komma vidare var det svenska laget idag tvunget att vinna över Meschiko.* Då skulle vi och mescharna nå samma poäng och när Tyskland slog Korea skulle det ta tyskarna till samma nivå. För att då gå vidare och lägga Tyskland och Meschiko garanterat bakom sig behövde det svenska laget därför både vinna och göra många mål, alltså skaffa sig poäng och förbättra sin målskillnad.

Det gjorde man!

Korea – som redan var helt utanför all möjligheter att gå vidare – höll tyskarna stången väldigt länge så när Sverige i sin match fick sitt första mål var det också ett mål på Tyskland – vilket känns extra skönt. När sedab tvåan kom och trean kom så småningom var de strutarna mot Meschiko också mål i baken för grannlandet i söder.

Men Sverige behövde inte göra nåt. Tyskarna släppte alldeles själva till två mål och förlorade sin match blir ju som lök på moset och grädde på laxen – eller hur man nu säger. 0-5 alltså. Ur tysk synvinkel.

*  När jag i tidernas morgon läste spanska på gymnasiet fick vi lära oss att bokstaven X uttalas med sch-ljud. Det heter alltså Meschiko och Teschas – men inte talgosche.

Dubbelhelgen är över och då torde det vara på sin plats med en liten rapport över hur missommarhelgen har varit. I år stavar jag så – missommar. Jag menar naturligtvis miss-sommar men rent grammatiskt ska ett av de tre ässen falla om man inte binde-streckar det samman-satta ordet.

Det blev missommar då vädret framför allt på missommarafton gjorde att det var hur lätt som helst att missa att det var sommar. Regn, rusk och svalt. Och huset fullt av trevliga människor. I slutet av förra bloggposten förhandsannonserade jag vilka som skulle komma och alla inställde sig. Det vara bara sommaren söm verkade inställd.

Primärhustrun och barnen tillsammans gav mig en sådan där födelsedagspresent som är näst intill omöjlig att göra ett icke innehållsavslöjande paket av. Kanske var det inte riktigt säsong för innehållet. Oftast är det julpaket som innehåller skidor – men idén är bra. Man skall vara förberedd. Hela sommaren kan ju bli missommar och följs den av en tidig höst och snar vinter kan det ju bli frågan om att vara på snö redan i oktober. Vem vet. Då blir nya turskidor ett lämpligt överlevnadskitt.

Det kluriga i kråk-sången runt den nyss tilländalupna helgen är att den normalt kallas mid-sommar och då betydelsen mitt-sommar eller sommar-mitt. Det är ju en kompakt vanföreställning! Det är inte mitt-sommar nu. Vi är ju bara i juni även om maj i år var somrig. Det är förresten inte heller mitt sommar som om det gällde något slags äganderätt. Då hade det ju hetat minsommar, eller hur?

Dottern med make, svärföräldrar, svåger och svägerska for hem redan den regniga fredagskvällen. Barnbarnen med föräldrar och deras farbror blev kvar. Den familjen for igår och yngste sonen ikväll. Nu är vi gästfria efter en gästfri helg utan gästfrihet.*

Lilla Lisa med föräldrar var kvar i Järvsö. Från dem kom i alla fall en bild av en glad Miss Sommar. Klicka på bilden så blir den större.

Projektet P minus och en siffra är lagt på is.

Det återstår en vecka innan jag slutat vara anställd i Älvsby församling och att på den tiden skriva kommentarer kring 32 Bibelkapitel ger jag mig bara inte på. Tanken var att jag efter Markus Jesus-berättelse och Lukas två böcker skulle gett mig i kast med ett par av de mindre breven i Nya testamentet innan Johannes Jesus-berättelse. Det hade sammanlagt gett 100 kapitel, ett per dag. Den planen var inte ens bra när den var ny. Ett kapitel ur ett brev är så radikalt annorlunda packad än de prosaberättelser som finns i till exempel evangelierna och att i rimligt långa blogginlägg beta ett kapitel per dag blir bara dumt.

Detta betyder inte att jag aldrig återupptar mitt lätt-exe-get-iska skrivande. Du har ju som hobby att läsa sådanadär knäppa böcker sa Primärhustrun för en del år sedan och åsyftade Bibelvetenskapliga kommentarer. Att under våren och förmissommar skriva 16+24+28 P minus förde mig rejält in mot den hobbyn – men man kan ju inte hobba jämt.

*  Det är lite småkul hur ord kan ha olika betydelser att kulspela med.

Bilden togs med telefon. Min/vår kamera är borta. Jag/vi använder den inte varje dag så det tog ett tag innan jag undrade var jag lagt den efter det att jag kom hem från Samos. Dit hade den varit med och under hemresan hade jag den i handbagageryggsäcken.

Jag har letat. Och letat. Och har letat än mer. Misstänkte sonsonen som ibland tycker det är skoj att gömma saker – han är 6 år – men sa inget i tanken att är det på det sättet kommer kamurran fram vad det lider.

Idag ringde jag i alla fall till flyget i Luleå. Kameran kunde ju ha ramlat ur ryggan när jag rotade efter böcker under flygningen hem. Flight-nummer har jag inte kvar men angav att det var en SAS-kärra som startat från Arlanda vid ½8-tiden på kvällen den 29:e maj.

Ingen kamera fanns på Kallax men jag tipsades att kontakta Arlanda. Flyget går tillbaka dit där det sker en ordentlig genomgång och städning. Jag ringde. Och där fanns kameran!! Den kommer med posten eller på annat sätt i nästa vecka. Smultert!!

Så Adrian är oskyldig. Åtminstone till detta. Han med syster och föräldrar kommer imorgon. Det gör också hans farbror, hans faster med en ingift farbror samt nämnda fasters svärföräldrar och svåger och svägerska. Det blir också något ljust fast dygnsljuset den 22:a är något kortare än den 21:a.

Det är ju inte vettigt att bara rada rubriker P minus i all oändlighet utan avbrott av något annat. En enkel rapport från kvällens övningar kan vara ett sådant avbrott.

Det var Älvsby församlings arbetslags-termins-kick-off i Muskus byagård med grillat, umgänge, lite skoj. Och avtackningar av tre personer – två pensionärer och en tidsbegränsat anställd musiker som fått annan tjänst. En av pensionärerna in spe var jag.

Det är ett bra arbetslag jag lämnar! Jag är också tillfreds med att ny komminister efter mig redan är anställd. Hon var på plats och fick möta alla men kommer inte att gå för full maskin i sommar och till hösten. Föräldraledig. Även en adjunkt som skall verka ett år i församlingen var på plats så ”successionen” kan anses säkrad. Det känns bra.

Älvsby församling – jag hoppas det märkts i mitt tidigare bloggande – fungerar väl. Nu har även solen fläckar och det gäller givetvis också intentioner och prioriteringar bland de anställda och i styret – men generellt sett fungerar det väl.

Det var skrivet en dikt om mig. Vänlig och uppmuntrande. Om jag som komminister – och tidigare i andra uppdrag – fungerat som dikten säger kan jag inte säga men det har i alla fall varit min ambition. Därför offentliggör jag den här som en beskrivning av hur jag avsett vara – och kanske efter fattig förmåga också i viss mån lyckats vara.

Till Stig

Där kommer pedagogen

tillika teologen

klapprande på träskor

genom korridoren.

Att prata om sanning och rätt

är minsann inte lätt,

men du gillar att göra det

på ditt särskilda sätt.

Högljutt diskussionerna gått genom åren

redan innan du fick de vita håren.

För nog vet du vad du tycker och vill

och påtalar och säger till.

Arbetsam och flitig skall man vara

uthålligt och troget knoga på, ”fattas bara”.

Det har nog varit din paroll

och så har du fungerat i din yrkesroll.

Snäll och hjälpsam mot kollegorna dina

när tid och kraft hos oss andra börjat sina.

Brunnit för ungdomar i alla tider.

I syfte och mål; ”Tänk nytt vad det lider”

har du sagt när det gällt kyrkans framtid

och funderat kring kyrka och samtid.

Vem skall nu prata med oss utan slut

när från arbetsplatsen du dragit ut?

Nu ny fas i livet för dig träder in.

Du kan helt styra över tiden din.

Saker förändras när tiden går

men präst har du varit i 40 år

och ”primärhustrun” har hos dig stannat kvar

när mot pensioneringen klivet du tar.

Vi önskar dig lycka till – men säger inte farväl!

Dialog på en avdelning för mentalt sjuka:

- Jag är Napoleon! hördes en röst säga. Personen hade ena handen instucken i patientrocken.

- Det tror jag inte! sa en annan.

- Jo! Jag är Napoleon!

- Hur vet du det?

- Det har Gud sagt!

- Det har jag inte alls sagt! ljöd en tredje röst.

Kanske var det en lätt släng av napoleonskt storhetsvansinne eller i alla fall en missbedömning av resurser och möjligheter som gjorde att jag 100 dagar innan pensioneringsdatum satte igång projektet P minus. Jag hade då funnit att begreppet De 100 dagarna ursprungligen syftade på Nappes sista ryck – se blogginlägget 100 dagar från den 23 mars. I hans anda tog jag mig före att söka åstadkomma en sista kraftutveckling av om inte storslagen så i alla fall speciell art.

Det har skitit sig alldeles. Av flera skäl. Det främsta är att jag inte är Napoleon.

Visst finns vissa likheter men skillnaderna är också uppenbara.

• Han var relativt kortväxt och lite lönnfet. Likt!
• Han kom från enkla förhållanden i en avkrok. Likt!
• Han var visionär och nytänkande. Likt!
• Han var besvärlig för sin omgivning. Likt!
• Hans insats fick bestående resultat. Åjovars.
• Han gjorde karriär. Näpp. Inte jag.
• Han var hänsynslös. Näpp. Inte det heller.
• De sista 100 dagarna hade han en sak i fokus. Nähä. En avgörande skillnad.

Jag har faktiskt under mina 100 dagar (som inte är över än) gjort mycket annat än strävat med min lätt-exe-get-iska serie P minus. Inte minst under de två lägerveckorna på Samos blev det en tvåfrontshistoria som tog sin tribut av de sammanlagda resurserna som stod till förfogande av tid och ork. En sista-vecka innan komp- och semesterledighet utan slut samt barnbarn i fastigheten splittrade upp livet på ytterligare några avsnitt och jag fann mig besegrad långt före Waterloo. Men...

I den gamla boken Soldifält – jag tror den hette Soldatinstruktion för Försvarsmakten – stod: Varje meddelande om att motståndet skall upphöra är falskt. Det betydde att även om den svenska infanteristen blev både besegrad, överkörd och kringränd av danska tanks skulle han fortsätta att fajtas – om så bakom motståndarens linjer och i spridda formationer.*

Serien P minus kommer alltså att göras klar men inte enligt från början avsett tidsschema. Om någon läser de inläggen bryr jag mig inte om. Jag skriver dem för att i min egen ägandes hjärna ställa om från tjänsteuppdrag till hobbysysselsättning att syssla med Bibelvetenskap, exe-get-ik på finspråk.

Det är tisdag idag. 5 juni. Lilla Lisa – barnbarnet i Järvsö – fyller ett år. Vi är på plats, mormor och jag. Vi körde ner igår. Men kalaset då vi kanske får hjälpa till att blåsa ut hennes ljus blir i morgon.

Majsommarvärmen har ersatts med bara 12-13 grader och en styv nordan. Helt normalt för årstiden.

* Det stod också annat skoj i den boken. Angripna med kärnvapen skulle vi för att klara livhanken och kunna fortsätta striden rätt och slätt sätta på oss skyddsmask och regnrock samt i ett akut smälläge ta skydd i ett dike. Regnrock mot atomvapen! Den svenske soldaten käkar spik och skiter kätting.

Jag var tvungen att googla fram uppgiften om vad det kallas när man varit gift i 40 år. Wikipedia gav svaret Rubinbröllop.

Det är det idag. Eller rättare sagt igår den 3 juni.

Det viktiga med den dagen är att det är 40 år sedan jag och Primärhustrun sammanvigdes i Natanaelskyrkan i Tierp. Men på något sätt drunknade det firningsämnet i allt annat rajtantajtan – gudstjänst med avtackning, barnbarn på besök och återtransport till Luleå, packning för road-trip till annat barnbarn.

40 år har det blivit.

43 sedan vi började följas.

Tacksam!

Om ett par timmar kommer mitt bloggande att kanske, rentav troligen, hamna i en annan fas. Vid ½6-tideni eftermiddag lämnar jag bostaden med destination flygplatsen utanför Luleå.  ½8 ikväll går flyget till Arlanda och jättetidigt – vi snackar tidigt! – i morgon bär det iväg till Samos. Där skall jag vara i två veckor – i tjänsten.

Först handlar det om en – detta har jag bloggat om tidigare – veckas läger för vuxna. På det är vi 18 stycken. Sedan en veckas konfirmand- och ungdomsläger. På tre sätt – minst – kommer detta att påverka mitt bloggande.

Tiden kanske inte räcker.

Läger med innehåll och sociala bitar tar nästan all vaken tid i anspråk. Serien P minus – i Grekland π µινυς – kan komma att halta både i skrivrytm och innehåll. Jag har som ambition att skriva en snutt per dag men det är inte säkert det håller. Hur som helst har jag med både dator och en del referenslitteratur.

Ämnen kanske trängs.

På läger händer ju saker värda att beblogga. Ska det komplettera P minus eller trycka undan? Kanske är du, noble Bloggläsius, helt likgiltig inför detta dilemma av den enkla anledningen att du tycker bägge sakerna är hjärtligt ointressanta. För mig som är denna bloggs ägare, härskare och mästare är dock problemet reellt.

Tekniken kanske strular.

Vanligen bloggar jag från datorn hemma och vårt eget inter-net. Nu har jag med mig ”företagets” lap-top och den kanske inte alls blir sams med internättet där nere. Jag kanske kommer att skriva och skriva och skriva men inte kunna publicera något förrän jag åter är hemma i moderlandet.

Vad missar jag när jag är borta?

• Barnbarnet Adrians födelsedagskalas! 6-åringen skall firas och farfar är på vift. Men så är det.
• Sommaren har kommit! Det är lika varmt i Älvsbyn som på Samos och betydligt mer spännande vatten i diken, bäckar, åar och älvar. Piteälven är mycket hög nu men det fattas ändå 1½ meter till storöversvämningen 95. För någon vecka sedan när vi träffade yngste sonen kollade hans moder på en hemsida som rapporterar vattenstånd och liknande där kunde man se hur långt det var kvar till den gamla höjdlinjen. Nittifem-nittifem-nittifem! ylade gossen som var 3½ år när det begav sig. Alltid när man pratar vårflod kommer nittifem upp! Det är väl inte så underligt svarade hans hulde fader. Hemsidan morsan kikar på heter Noak. Översvämningen på hans tid har gett avtryck i språk och tanke till den dag som idag är.
• Pensionärernas dag missar jag också. Det är ett årligt återkommande kyrkligt rajraj som i år inte kunde placeras någon annan helg än på Pingstdagen. Nu tillhör jag inte målgruppen – ännu.
• Grönskandets tid missar jag en del av. Men vad det slår ut! Jag tror löven har blivit större medans vi var i kyrkan! utbrast en gudstjänstfirare igår efter gudstjänsten i Vidsel. Det är det charmiga med Norrbotten – björkarna grönskar samtidigt som snödrivorna ligger kvar.
• Takläggningen! Vi ska byta takplåt på huset. Det vill säga: Vi har lejt en firma som skall byta takplåt på huset. Arbetet skall börja när som helst och ta 1½-2 veckor.

Nu skall jag (se om jag kan) publicera detta jobb-lap-tops-skrivna alster.

Sedan skall jag packa färdigt.

(Innan jag stänger ned datorn kollade jag. Publiceringen lyckades.)

När jag har bloggat brukar jag omedelbums (fast det ibland dröjer någon timme) dela mitt blogginlägg på Facebook. Jag gör alltså reklam där för vad som händer här. Det gör ingen nytta alls!

Så kallade ”vänner” där tittar vad jag kan bedöma inte in här. Bloggens besöksstatistik visar att 20-40 olika IP-adresser tittar in varje dag. Om dessa läser det jag skrivit eller bara konstaterar Inget värt att läsa nu heller! har jag ingen aning om. Gissar dock – Nej! Är fast övertygad om – att min serie P minus mer avskräcker än lockar. Var dock förtröstansfull! Om ungefär 1½ månad har jag räknat ner till noll.

Utöver bloggreklam på Facebook skriver jag sällan där. Läser en del och kan inte hålla mig från att då och då sprätta ur mig en kommentar. Naturligtvis markerar jag ”gilla” när mina barnbarns föräldrar eller andra anhöriga lägger upp bilder på Tyra, Adrian och lilla Lisa.

Men ibland unnar jag min Facebook-läsekrets en och annan mer vidlyftig betraktelse. Som idag – lördag – då jag vid lunchtid skrev detta:

Biljetterna utskrivna!

På måndag reser 18 vuxna från Älvsby församling på en gemensam tro- och temaresa till Samos i den grekiska skärgården. Innehållet är samma men modifierat som för ungdomar som gjort motsvarande resa de senaste åren:

• Undervisning kring 4 personer – Maria, Johannes, Paulus samt den utombibliska heliga Pelagia.

• Regelbundet andaktsliv.
• Besök i Efesos i Turkiet. Paulus (och senare Johannes) verkade där och de kristna fick av den sistnämnde ett brev som finns i Bibeln. Också besök till det hus utanför staden där Maria bodde.
• För den som vill kanske tripp till Patmos där Johannes fick ta emot uppenbarelserna som blev Bibelns sista bok.
• Samtal.
• Skoj och underhållning något fysiskt stillsammare än bland tonåringarna.
• Egen tid för läsa och tänka.

Efter vuxenveckan blir jag kvar för första konfirmandlägret, alltså en vecka till, med ca 30 ungdomar.

Hemma igen sista tisdagskvällen i maj för några intensiva hopplockningsdagar innan söndag 3 juni då jag för sista gången (som fast anställd komminister) leder gudstjänst och predikar i Älvsby kyrka. Den 4:e börjar semestern som 1 juli tippar över i pension.

Så skrev jag där då, nu här.

Ska jag nu där göra reklam för det jag gjort här som ju bara är vad jag tidigare gjorde där.

Snacka om existentiell brottning.

Kortbyxorna kom fram idag!

Middagen avåts utomhus i solgass!

Sista snön försvann från tomten!

Detta är klimatologiska fakta värda att korteligen beblogga fastän uret passerat midnatt efter Kristi Himmelsfärds dag 2018. Åxå värt att nämna är att kompisen tobbe lindahl (vars blogg jag länkar till i listan långt ner till höger) tog sig en mc-tur för att ljuga en stund. Alltid trevligt. Han bor i Luleå men när vi far till stan brukar barn och barnbarn hamna före i besökskön så det blir mest när han kommer till Älvsbyn som vi umgås.

Han klandrade mig!

Undrade om jag fastnat i Lukasevangeliet. Jag fattade inte ett dugg. Han visade mig sin telefon genom vilken han brukar läsa det jag skriver här. Den app-araten indikerade som sista skriveri ett inlägg publicerat klockan 00.27 den 26 april.

Jag bloggar varenda dag! (nästan) sa jag.

Är en bit in i Apostlagärningarna. Och lite annat också.

Efter titt i min dator kunde jag med ett elakt flin säga: Du har ”missat” 18 inlägg!

Det orkar jag aldrig läsa ikapp! konstaterade han.

Men det är hans förlust. Eller inte.

Att ha gett sig i kast med att dagligen skriva ett blogginlägg om ett Bibelkapitel får bland annat den bieffekten att det inte bloggas om annat viktigt i tillvaron. Det jag hållit på med längre än Jesus fastade i öknen är ju att bränna ungefär en timme med att läsa på lite och sedan skriva ett blogginlägg som i sin manusform är på ungefär ett A4. Att då ta ytterligare en timme i anspråk för att beblogga något annat låter sig inte göras, särskilt eftersom det hela redan i utgångsläget lider av ett sena-kvällen-eller-tidigt-på-natten-syndrom.

Vad har jag då inte kunnat blogga om? Ett antal tåppicks kan radas upp såhär sent den kväll jag inte kommer att orka skriva P minus 54 som får anstå till imorgon eller i övermorgon.

Vårens militanta framfart!

Om lördagen gjorde jag och Primärhustrun en utflykt in i självaste naturen. När vi cyklade över älven såg vi att isen låg kvar men verkade vara allvarligt rutten och porös. Regn och mild väderlek hade påverkat täcket men det var ändå inte uppbrutet.

Det var det dagen därpå och igår såg vi under promenaden över till Norrabyn att flaken raskade nedströms mot Bottenviken. Fåglarna som håller till på fälten just ute i Norrabyn – gäss, änder, svanar, tranor och andra fjäderfän – rör sig i motsatt riktning, uppströms i riktning myrlandet och fjällen.

Blåsippa är vad jag fattat fridlyst. Den skall inte heller finnas såhär långt norrut. Dock har någon någon gång trotsat fridlysningen, grävt upp en och annan planta nere i södern och stoppat ned den i jorden i en och annan extrem södersluttning där det nu blommar (alldeles invid drivorna). Tussilago lyser också mellan snölegorna.

Sossarna har skärpt sitt invandringsmotstånd ytterligare.

Om det tycker jag inte. Alltså inte så att jag inte tycker något. Tvärtom. Jag tycker inte om det. Att S blir ett nationalsocialistiskt arbetarparti är fel. Att moderater och (till min förvåning) kristdesperater intimt trycker sig mot SD för att få väljarvärme förvånar mig inte men jag trodde att S var mer fasta än så i det ideologiska humana solidariska hullet.

Idag för sex år sedan blev jag farfar till barnbarn nummer två – Adrian. Mumma!

Det var tre saker jag inte hunnit blogga mer vidlyftigt om eftersom tiden gått – och går – åt till den i läsekretsen impopulära serien P minus. Men man kan inte göra omelett utan att knäcka ägg. Något får offras.

Denna dag, tisdag 8 maj, har i övrigt sedan i morse fyllts av praktiska förberedelser av lektioner och arbetsmaterial för de kommande två kursveckorna på Samos. Jag säger kurser eftersom det är vad det är i två former. Dels rent praktiskt eftersom dagarna innehåller ”lektioner” och reflexioner enligt en uppgjord plan och tanke. Naturligtvis blir det inte exakt samma den första kursveckan med vuxna deltagare som den andra med främst högstadieelever – men det är kurser. Dessutom sker det i samverkan med Älvsby folkhögskola och är därför i deras och i formell mening kurser.

Bibelstudiegruppen samlades ikväll för sista gången denna termin. Samtalet handlade om kapitel 10-12 i Apostlagärningarna men fick sig en rejäl urspårning eller alternativriktning eftersom det kom upp frågor och synpunkter på situationen i Mellanöstern – innan vi återgick till mitten av den Bibelbok vi dryftat sedan i januari.

Och så har Trump tvärt emot vänners råd försämrat relationerna med Iran. Jag tror inte att den hårdheten i affärer bygger en säkrare värld. Att bara Israel och Saudi-Arabien stöder honom säger en hel del.

Det snurrar och surrar kring Petrus!

Så kommer rubriken för P minus 58 att lyda.

Men först ett kort inlägg om något annat.

Det är på kvällskvistarna jag oftast skriver mina P minus. På nattkröken till och med. Som det nu kan bli problem med.

• Ikväll – det är 4 maj 2018 – börjar hockey-VM. Att vara TV-publik vid sådana viktiga evenemang tar tid.
• Om en dryg vecka reser jag och 17 andra till ön Samos i den grekiska skärgården. Där skall jag under en vecka söka fungera som ledare för en temaresa med vuxna liknande den vi gör med nykonfirmerade ungdomar – naturligtvis då modifierat för vuxna. Ett flyg kommer efter en vecka för att ta deltagarna tillbaka till Arlanda. Den maskinen har med sig de ca 30 ungdomar som är församlingens första omgång konfirmander på Samos detta år. Jag blir kvar på holmen som lägerpräst och undervisare för att efter ytterligare en vecka flyga hem med dem i den maskin som den andra omgången ungdomar med andra ledare kommer ner med.
• Förhoppningsvis väl hemkommen sista tisdagen i maj blir det hopplock och städ innan jag söndag 3 juni för sista gången som komminister leder gudstjänsten i Älvsby kyrka. Någon officiell så kallad avskedspredikan blir det av olika praktiska skäl inte frågan om – kanske kan sådant bli aktuellt någon gång efter sommaren. Men det är den sista gudstjänsten innan den sammanhängande semesterperiod som sträcker sig juni månad ut. Från och med 1 juli är jag, som norrmännen säger, pensjonist.
• Junisemesterns första vecka innebär litet stort kalas. Lisa, barnbarnet i Järvsö, fyller ett år och mormor och morfar skall naturligtvis med sin närvaro hedra jubilaren samt förnöjas av densamma. När sådan bilsväng görs genom hela halva landet avser vi också under veckan att möta andra släktingar som är mer jämnåriga med oss själva men alls inte lika söta – som Lisa alltså.

Det kan alltså bli ryckigt med P minus – eller som det kommer att heta från Samos: π μινυς.

Våren verkar ha tagit en paus.

Inte nog med att den kommit sent, de hejdar sig också.

Kallpratet i saken är det enda som blomstrar.

Ordet kallprat är intressant. Svenskar anses i internationell jämförelse vara dåliga på sådant. Small-talk heter det på engelska och vad jag har hört – men jag kan ju ha fattat fel – har vi spärrar för sådant. Bara att komma in i en tredjedelsfylld buss, inte sätta sig ensam utan invid någon och till den okände ställa den modifierade på-spåret-frågan Vart är du på väg? uppfattas som ganska nära ett hemfridsbrott – om inte det kan förklaras av att man är ett barn, onykter eller vad som brukade kallas förståndshandikappad.

Kallprata ligger alltså inte riktigt för oss – typ. Men det kan fungera lite i alla fall på fester, sociala tillställningar, inbokningar på samma charterhotell och liknande. Bara man undviker vissa ”känsliga ämnen”. Vad jobbar du med? är OK men Hur mycket tjänar du? är fel – som om de sakerna inte har med varandra att göra. Det raka Vad röstar du på då? är inte heller lämpligt ens ett valår men allmänt samtal om samhälle går an. Vid Jag är kristen. Var står du religiöst? tjuter alla sektvarningsalarm. Ekonomi, politik, religion är tre saker vi inte kallpratar om med okända – ofta inte ens med välkända.

Detta förvånar migrantgrupper. De har ofta ingen ekonomi att prata om eller skryta med men politik och tro är intressanta naturliga ämnen att dryfta.

Nu tycker många Kommer man hit skall man lära sig hur vi gör och är i Sverige!

Betyder det att de skall lära sig att svenskt hålla käft – förutom att vara artig genom att ta i hand när man hälsar. Det är ju så VI gör i Sverige! – VI vita europeiska medelklassmän. Det har statsministern sagt. Därtill rätten och packen Eder efter.

Nu spårade jag ut. Återvänder till skriftligt kallprat om kallpratet.

Det vi dock ofta, dagligen och med vem som helst kallpratar om är vädret – hur varmt eller kallt det än är. Vädret är ett evigt samtalsämne som skapar samhörighet i folkhemmet. Kanske är det till och med så att det ämnet skapar så mycket upplevd gemenskap att vi inte behöver dryfta politik eller religion för att känna att vi umgås och hör ihop. Men i andra länder där solen lyser från en klarblå himmel veckor i sträck är det ju inget att snacka om. Men hos oss växlar det ju och blir värt att dryfta. Andra skandinaver liksom britterna har också ömsom regn och ibland solsken och mycket väder i pratet.

Detta blogginlägg blev ett kallpratigt sådant men kanske nödvändigt för att bryta monotonin i P minus och ett nummer. Ute är det i alla fall inte varmt. Det är molnigt, grått och fuktigt – ett kallt väder värt ett kallprat. Som jag nu släpper.

Släpper vädret alltså. Inte väder. Att släppa väder kallpratar man inte om. I alla fall i Sverige.

För att uppenbara det givna: Det är om mitt eget bloggande jag nu först skriver. Sedan kommer annat.

Det är onekligen deprimerande att till höger i listan över bloggposter se ett monotont P minus i en till synes evig nedräkning. Faktiskt ganska skittrist. Vad ger det?

Behovet av en längre avvikande rubrik blir påtagligt.

vad det ger mig -återgår till frågan – är runt en timme dagligen av Bibelläsning och tankeformuleringskonst vid tangentbordet. Faktiskt enormt intressant. Inte resultatet jag kommer fram till – SÅ högmodig är jag inte! Men anmarschen. Bläddrandet. Ögnandet av grekisk text – av tidsskäl bara ögna, inte läsa, analysera, översätta. Skumma en tjock kommentar – av samma tidsskäl inte läsa utan bara skumma, ibland bläddra.

"Du läser ju sånnadär knäppa böcker. Du kan lika gärna tenta dom."

Så löd Primärhustruns ord när jag för en del år sedan funderade på om jag skulle hoppa på en 40-poängskurs* för att öka min teologie kandidatexamen till en teologie magister. Jag gjorde så och fick mitt magisterarbete väl godkänt i november 2006. Det roliga med saken var dock inte resultatet utan själva arbetet.

När jag funderar över och skriver P minus intensivjobbar jag inte på det sättet men onekligen varmkörs min exe-get-iska motor en del även om det är på tomgångsvarv. Motorn är i alla fall inte still.

Att jag skriver skittristigheter har därför helt själviska motiv.

Olikartade skittristigheter

Det är inte rubriken på ett annat inlägg utan på fortsättningen av detta och äe en utmanande förolämpning mot andra sätt att blogga. I min närhet.

Om det är monotont att följa min bloggs enahanda innehåll är det också monotont att till exempel. se samma rubrik dag efter dag hos någon annan som bara skriver en gång i veckan. Skittrist!

Eller på en ännu annan som oftaligen skriver i och för sig ganska skarpsinnigt men ändå enahanda kritik av kyrkan och vad som där händer och fötter följt av kommentarer som sällan går på sak utan hamnar i två olika diken.

Eller på ytterligare en annan som ihärdigt utan att alls sympatisera med demsamma hänvisar till artiklar med obskyrt udda innehåll i frikyrkoblaskorna Dagen och Världen idag – eller så fotboll.

Jag läser de bloggarna. Jag till och med länkar till dem.

Tycker att de är läsbara och följdvärda med just sina olikartade skitviktigheter.

Och jag fick en rubrik som bryter monotonin i rubriklistan till höger.

*  40 poäng då är 60poäng nu efter det att universitetssystemen bolongaiserats.

Fort och illa, kan ingen gilla.

Sakta och väl, slår ingen ihjäl.

Poemet kommer från min mamma. Det är inte hon på bilden. Hon brukade i alla fall säga så. Som så många gånger förr är det sant just nu runt midnatt mellan den 25:och 26:e april 2018.

Dagen har varit lång. Den arbetsuppgiftsfyllda dagen.

Det var frukost i Församlingsgården från 7 i morse. Den var inte obligatorisk men då min ena dotters ordstäv Gratis är gott är dant var jag där före ½8. Filmjölken var dessutom slut hemma

Klockan 8 började dagen. Kyrkoherden sjuk men det var kollegium i alla fall. Prat och plan och viss dragkamp till ½10 då det var kafferast.

Sedan gick det slag i slag med förberedelser och kalenderfrågor fram till lunch, mer förberedelser, två konfirmandgrupper, Veckomässa som annan sjuk kollega egentligen skulle ha celebrerat, träff med den grupp vuxna som om knappt tre veckor reser till Samos växelvis med inhopp i träff med konfirmandföräldrar. Allra sist samtal med föräldraledig kollega som varit med på (och hållit i) konfirmandföräldraträffen. Lämnade Församlingsgården 22.30 efter att ha tagit emot ett telefonsamtal.

Det blev en lång dag.

Därför, i enlighet med mammas poem tar jag ikväll en försening. Skriver inte som jag egentligen skulle ha gjort P minus 67. Skulle kanske kunna bli något mellan kvartsvettigt och halvbra, inte mer. Skjuter därför denna sena ganska tankeurblåsta timma saken framför mig. Skall försöka ”komma ikapp” någon av de närmaste dagarna då jag faktiskt är arbets-uppgiftslös – alltså har semester.

Jag vet att ingen vare sig tvingar mig, väntar av mig eller längtar efter att jag varje datum skall skriva något kort lätt-exe-get-iskt om ett Bibelkapitel. Det gör jag bara för att jag själv valt att så skall ske och för att jag tycker det är både småkul och intressant. Mina texter är varken småkul eller nämnvärt intressanta för någon annan men det ger jag kissemissen i. Det är att läsa Bibeltexten och kommentarer kring den som får mig att gå igång.

Åxå jag fattar att det blir enahanda med P minus, ett blogginlägg varje dag om ett kapitel ur Bibeln. Nog fattar jag att det inte attraherar läsare. Skriften på väggen är tydlig i bloggstatistikens form. Därför är det av nöden att flippa in också annat som kanske attraherar en vidare inte så Bibel-sugen läsekrets. Kanske.

Vad händer i övrigt?

Vad kan vara värt att berätta på en blogg?

Lisa for!

Det hände på tisdag denna vecka. Då for lilla Lisa med föräldrar hem till Järvsö efter att ha varit med hennes morfar – alltså jag – och mormor här och i Björkliden i 1½ vecka. Det blev tvärtyst.

Är jag bitter! Nää! Men lite butter över att det blev så tomt.

Våren kommer!

Fort går det. De väldiga mängder snö som samlats denna vinter töar nu undan i en farlig fart. Solen går upp tidigt och håller sig ovan horisonten långt ut efter kvällstimmarna. Plusgrader. Regn igår natt. Snön far illa. Fortsätter det på detta vis kommer denna sena vår vara ikapp alla andra vårar kanske redan till Valborg.

Naturligtvis söker jag hjälpa årstiden på traven. Hackar is och skottar ut snö på redan avsmälta områden. Allt för att det skall gå fortare.

Är jag bitter? Nää! Inte butter heller. Inte ett dugg.

Byråkratin växer!

Onsdag denna vecka fick vi information om nya regler för lagring av personuppgifter. Handlar visst om nya EU-regler som det bara gäller att följa. Besvärligt men i princip OK.

Värre är att Svenska kyrkan på så kallad ”central” nivå fattat beslut om vad som skall sparas, arkiveras och diarieföras. En massa saker. Vad jag fattat skall i princip till exempel alla planer och upplägg för konfirmand- och ungdomsverksamhet, all inbjudningar, skrivelser, brev och till och med skrivna predikomanus sparas. Och mycket annat.

Varför Kyrkostyrelsen bestämt detta har jag lite svårt att förstå. Tanken söker sig onekligen till andra jättearkiverande krafter i historien. GESTAPO, KGB och STASI var skurkorganisationer där byråkrater och högt uppsatta var så rädda om sina egna skinn att de för att i varje läge kunna freda sig var tvungna att i detalj hålla reda på allt och alla. Inte bara kyrkan drabbas av den andan. Samhället som sådant utvecklas i samma kontrollerande riktning. Administration – ad ministre eller nåt sånt är latin och betyder till tjänst – som skall vara till för verksamhet blir till kontors- eller kanslistyre över verksamheten – grekiska för det är byrå-kratia.

Är jag bitter? Nää! Inte bitter. Men butter.

Biskopen kommer!

På söndag. Det är värt att nämna. För några veckor sedan var han här i två dagar och – som det heter – visiterade Älvsby församling. Nu kommer han för att delge resultatet när alla som vill äter smörgåstårta efter Festhögmässan.

När han var här fördes många goda samtal och församlingens olika verksamheter blev presenterade. Det var positiva dagar som gav god eftersmak. Lite avslöjande var dock Veckomässan biskopen ledde på onsdagskvällen. Inte så att det var något fel eller så i den gudstjänsten, alltså vad som gavs, eller vad min ungdomskamrat biskop Hans gjorde. Inte alls. Guds Ord och förlåtelse samt Jesus kropp och blod var ju där. Som varje onsdag. Jesus alltså.

Han, alltså ”bara Jesus”, brukar på onsdagarna inte dra så mycket folk. Upp till ett dussin ungefär. Max. För några år sedan var vi ofta bara tre eller fyra så just den verksamheten är faktiskt den del av vad som sker i Älvsby församling som procentuellt sett expanderat mest de senaste åren. 200-300% när det ”bara” är Jesus.

Men när biskopen också var där kom de fram som tydligen inte tycker att ”bara Jesus” räcker. Kyrkoråd, kyrkofullmäktige, arbetslag och många andra kom för att frotterar vid detta speciella tillfälle. De kom, de som inte ens på söndagarna kommer när det ”bara” är Jesus. Under 40 år som präst borde jag lärt mig att många av dem som anses ha, och anser sig ska ha, inflytande i en församlings öden och äventyr är lika noga med att vara med vid vissa speciella evenemang som det är noga med att vara frånvarande i det reguljära församlingslivet. Visst har jag lärt mig att det är så – men jag har inte kunnat försona mig med det.

Är jag bitter? Nää! Inte bitter. Men rejält butter.