stigstrombergsson

Igår den 24onde juli skrev jag denna text å min nya egen ägandes mobbetälläfån:

Det fanns en ”nedräkningsserie” inemot 1 juli då jag blev pensionär. Det började i mars med blogginlägget P minus 100. Där fanns några funderingar kring första kapitlet i en av de fyra berättelser om Jesus som finns i Nya testamentet i vilken Bibel som helst.

I P minus 99 fortsatte jag med kapitel två i Markusevangeliet. Efter många inlägg och ännu fler om och men kom ”nedräkningsserien” att ha plöjt genom Markus berättelse, Lukas omgestaltning av densamma samt Lukas andra volym Apostlagärningarna. Det blev nästan 70 inlägg bara i den serien och när det var klart var jag redan pensionär.

I juli har jag, liksom i maj och juni då jag bland annat var i intensiv kyrklig verksamhet på Samos, gjort annat och läst annat än exegetik, alltså Bibelvetenskap. Dessutom har vädret varit av dem kalibern att hjärnan smält samman till en bara halvt receptiv och produktiv körtel i obestämd position mellan öronen. Men..,

...hjärnan befinner sig där just det sagda området mellan öronen är. Just nu är det uppe vid Storforsen. Att prata om uppe är helt komilfå. Storforsen i Pite älv återfinns ju ungefär 4,5 mil uppströms räknat från där vi bor. Dessutom går man upp till forsen om man parkerat vi hotellet vid forsens slut.

Vi ville ha uteomväxling. Trädgårdens skuggiga partier är OK. Selholmen, där vi badat varje dag utom tisdag i förra veckan då vi i stället for för att träffa Ava, är också OK.

Men idag ville vi byta. Inte primärt för badvattnets skull utan bara för att. Och för att få en stund i den ACkylda bilen.

Finns det bensin? sporde Primärhustrun när vi skulle starta. Det fanns men frågan och de...

Här slutade jag skriva igår ety vi ämnade oss hem. Fortsätter nu.

...under sommaren här och var på Facebook ylande utropen om att bensinskatten är för hög fick mig att här vilja aktualisera min tanke om priset på drivmedel till förbränningsmotorer:

Soppan är för billig!

Så var det sagt, det jag brukade säga när ”lobbyister” fordom å fast telefon brukade ringa för att få mitt namn för påtryckningar om lägre skatt på bensin.

- Huj kan du seja så? brukade frågan då bli, ställd på 08-dialekt.

- Vi kör ju! blev mina svar. Vi kör inte bara ensamma i egna bilar utan att ens samåka, än mindre åka kollektivt. Vi brummar dessutom på med en massa extra oftast onödiga motorer – gräsklippare, vattenskotrar, motorbåtar, motorcyklar, snöskotrar. Vi har två-tre bilar per familj. Tyder inte det på att vi har råd med både nytta och nöje och att bränslet ännu inte nått sitt rätta värde! 

- Jamen – bilen e ju nödvendig! Menniskor måste ju komma till jobbet! Tenk på glesbygden! Der finns ingen kolletivtrafik – eller bara gles.

- Jomenvisst är det så! Min nordsvenska dialekt tilläts här markant slå igenom när jag fortsatte: Jag bor i glesbygd så jag vet. Men det är inte vi som bränner det mesta bränslet. Eldningen är starkast hos er i Mälardalen och ni har kollektivtrafik. Ni kör i alla fall egna bilar och andra motorer så tydligen anser ni er ha råd och skulle tåla en bensinskattehöjning till.

Här brukade uppringaren tacka och lägga på.

Vi har inte längre fast telefon så uppringningarna har upphört. I sociala medier ödas dock energi på frågan och där skrev jag nyligen detta tänkvärda ekonomiska samband i en kommentar på Facebook där någon argumenterade för sänkt bensinskatt: Tanka mindre! Då sänker bolagen priset för att vi ska köpa mer. Elementär marknadsekonomi.