stigstrombergsson

Med ordet think-tank menar man – tror jag – ett gäng mer eller mindre självutnämnda mer eller mindre kunniga mer eller mindre representativa personer som har att ge mer eller mindre vettiga synpunkter på ett eller flera sammanhang. I svensk tolkning blir det tanke-bank eller det vanligare tanke-smedja. När jag hade mitt uppdrag att vara präst och lärare på folkhögskolan myntade vi ordet tänke-bänk som namn på vårt smärre arbetslags rådslags- och planeringssammankomster. Ibland blev en tänke-bänk till en lång-bänk men oftast inte. Vi var ett tämligen effektivt sammanhang där det fattades beslut om planer och vägval även om ibland också beslut fattades i betydelsen saknades.

Jag gav detta inlägg en snarlik rubrik. Började skriva på det i söndags efter att Högmässans postludium tonat ut och jag fann mig sitta i min bänk tänkande för fulla muggar. Vad jag då tänkte minns jag dock inte. Hann inte så långt. Skulle ju hem – typ.

Men under veckan har det tänkts både löst och fast som jag kunnat blogga om om jag valt att göra någonting i stället för mest ingenting. Någonting av mitt ingenting kommer i alla fall nu.

Min gode vän och trätobroder tobbe lindahl omvittnade denna vecka på sin blogg att han avser gå i pension till halvårsskiftet. Han slutar sin prästtjänst ett år efter jag (nästan) lämnade min. Helt logiskt. Han prästvigdes ju ett år efter mig fast vi är jämnåriga och hade varit både vänner och klasskamrater sedan årskurs 3 i småskolan. Vänner hade vi varit hela tiden, dock inte klasskamrater de sista två åren på gymnasiet. Han bytte linje – eller program som det heter nu. Hur som helst slutade vi gymnasiet samtidigt.* Då stack jag till Uppsala medan han blev kvar i norr som ett-års-arbetare åt Kyrkliga Gymnasistförbundet. Därför kom vi i ”otakt”.

Hans notering om pensionering å ena sidan samt till detta folks kommentarer kring att jag inte längre är (fullt) i farten skapar tankar kring just detta – fast inte när jag sitter i kyrkbänken. Det är mest fåtöljens tankar. Eller snarare tankar i fåtöljen.

Folk säger: Nu har du tid att göra vad du vill!

Det är sant. Men det blir inte så. Det att jag gör ingenting. Det är ingenting jag gör när jag sitter i min tankefåtölj och tittar på TV. Det har blivit mycket av den varan. En del kan jag skylla på en väldigt kall januari och halva februari. Men inte allt.

Men när jag tänker på det så är det nog så att jag nu i skallen har pensionerat mig. På tobbes blogg gav jag en kommentar där jag bland annat skrev:

Men det finns andra aspekter med att sluta. Väldigt fort, i egna ögon oväntat fort, blir man en alien på sin arbetsplats - och så måste det ju vara. De som är kvar riktar ju sin uppmärksamhet på framtid och samtid, inte den forntid den som slutat representerar. Man blir fort utstädad. Svårare är det för en själv rent mentalt. Tankar, nyfikenhet och intresse är ju kvar. Sedan är man ju kristen åxå och har att finnas med i församlingen utan ”position”. En omställning.

Under hösten var jag utstädad men i egen skalle kvar. Nu känner jag att jag slutat – även om jag fått ett och annat uppdrag att genomföra. Skall försöka resa mig ur mitt ingenting och beblogga dessa någonting. Men inte nu.

*  Man tog inte studenten dåförtiden. På Hermelinsskolan tror jag det var tre eller fyra studentmössor. Några stackare som tillhörde MUF struttade i fascistkeps. Inte jag.

För en tid sedan pysslade jag med en del gamla papper och fann – bland en del annat – sju finstilt handskrivna A5-sidor med rubriken  Johannes – fiskare, lärjunge, apostel, evangelist. Om Johannes och hans skrifter. Bladen var manus till ett föredrag jag höll i Älvsby församlingsgård den 28 februari 1987. Det var församlingsdagar den helgen som inledning på Faste- och Passionstiden och just det året var det Johannes berättelse om Jesus sista tid i Jerusalem som var i fokus i olika gudstjänster och samlingar fram till Påsk.  

Också i år, 2019, är det Johannes berättelse man under Fastan följer i kyrkan – i Älvsbyn bland annat i samband med Veckomässan på onsdagskvällarna 18.30. I söndagarnas gudstjänster är det i år Andra årgångens texter man läser och flera av dem är tagna ur det som Johannes skrivit vilket innebär att Johannes-texter kommer att vara med om inte alla så i alla fall de flesta söndagar ända fram till Pingst. Då Bibelgruppen från och med nästa vecka ger sig i kast med Johannes brev och Samos-resenärs-gruppen kommer att ha evangeliet i fokus tänkte jag att mitt gamla föredrag i renskriven lätt bearbetad form skulle kunna vara ett häfte som kanske kunde vara till nytta för någon denna "Johannes-vår". Jag gjorde ett häfte för utdelning i grupperna och med baktanken att kanske publicera texten här. Jag har alltså hållit på det hela ett par veckor, också det med en baktanke: Jag ville ha det "i bakfickan". 

Igår startade Torsdagsgruppen på folkhögskolan för våren. Man kan läsa om den här. Kort sagt handlar det om en föreläsningsserie med blandat innehåll under några veckor. Jag var först ut denna säsong och tänkte att just mitt Johannesföredrag var lämpligt "att ha i bakfickan" om gruppens önskningar om vad vi skulle prata om inte skulle fylla de två timmar som fallit på min lott. 

Det blev kvar i bakfickan. Efter ett kort bikupande gav den 55-hövdade skaran följande 4 ämnen de ville att jag med skott från höften skulle försöka belysa.

• Vilka kyrkor/samfund finns (och har funnits) i Älvsbyn och hur har de utvecklats?
• Vilka planer har kyrkan när olika klyftor växer i samhället?
• Hur förhåller sig bikt och själavård till varandra?
• Ojämnvikten i antal män-kvinnorna i Bibeln?

De fyra punkterna – som i och för sig skulle kunna bli separata blogginlägg – upptog de två timmar jag hade till förfogande. Fickan förblev således stängd. Nu öppnar jag den och publicerar i två kommande inlägg (johannes β och johannes γ) det som står i mitt lilla häfte – och som jag sa för 32 år sedan.

Bilden (som kommer när bloggskrivningsverktyget börjar funka och jag slipper telefonen) har jag använt här i bloggen tidigare. Den är min tecknade sammanfattning av kristen tro – med ett par Johannes-citat.

När jag bloggar gör jag det medelst dator, sällan annat. Nu krånglar platsen där man skriver inlägg, väljer bilder etc och jag hänvisas till telefonen.

Det är jobbigt att skriva då så jag ber dig, noble Bloggläsius, att ha tålamod. Tre inlägg ligger i röret, skrivna och allt. Och kommer vad det lider. 

Ovanstående korta rader skrev jag fredag kväll. Nu lördag förmiddag kommer jag på en omväg som kanske åtminstone kan innebära att den huvudsakliga textmassan i mina skriverier kanske kan dyka upp. Bilder, länkar etc får dock vänta. (Bilden sattes in 0213).

Jag har ju helt kommit av mig!

Det var en vecka sedan jag bloggade. Frågan inställer sig:

Är man en bloggare om man bara bloggar en gång i veckan? När man skulle kunna skriva mer då man har mycket mer tid än förr?

När jag för ett antal år sedan promenerade hem från folkhögskolan som då var min arbetsplats mötte jag ett par jag kände, någonstans 15-20 år mindre unga än vad jag var/är. De var då nyligen pensionerade och vi bytte tankar om livet, tillvaron och vardagen.

– Vi har så mycket att göra! förtäljde de. Vi är SÅ upptagna!

– Jag har en teori om vad det beror på, sa jag.

– Jaha? blev reaktionen.

– Jo, fortsatte jag. Tiden räcker inte för allt ni ska göra för att ni blivit så gamla att allt går så sakta.

Mannen sparkade mig på smalbenet.

Jag hade mer rätt än jag trodde. Inte så att det jag nu gör går sakta när jag gör det men det gäller ju att komma sig för att göra det – eller något. Det märker jag ju att jag inte kommer mig för. Jag skulle kanske kunna göra det eller det – men det kan jag ju göra sedan blir som min tankegång. Att som pensionär få, som det heter, göra som man vill betyder att man ofta inte ens kommer sig för att vilja.

Men det finns också faktiska faktorer – här hade min svensklärare på gymnasiet markerat med rött och skrivit Störande upprepning.

Sträng kyla är en pacificerande faktor. Bara någon enstaka dag har det de sista tre veckorna varit mindre kallt än minus 20. De dagarna – jag tror det är två – var det runt 15 och snöade ordentligt. Mellan 25 och 30 har varit normaltemperatur i januari.

Det är inget att göra något åt. Inte ens att bli arg eller förvånad över. Är man norrbottning med åtminstone något bakom pannbenet vet man ju att januari sällan innehåller mildväder och då jag faktiskt inte måste något eller någonstans så kan jag ju sitta snällt i min fåtölj med en kopp varm dryck, se någon serie på Netflix och kanske nicka till då och då.

Färre intryck spelar in. När jag var i tjänst, och inte förfogade över tiden som jag ville, fick jag ju intryck som stimulerade tankelivet och kanske i någon mån bloggandet. Det gällde också i höstas då jag var ny-ledig men ändå tjänstgjorde ungefär på halv tid. De impulserna är jag nu utan i ganska stor utsträckning. Det känns lite tomt men är ändå helt i sin ordning. Men eljest. Att för egen del hitta rollen av att vara kristen och präst och tillhöra en församling men detta inte yrkesmässigt är jag inte riktigt framme vid än.

Ändå: Något händer också för mig i gränstrakterna till att verka i församling. Jag har ögon mitt i ansiktet och öron på sidan om huvudet samt hjärnan att fundera med i närheten av dessa sinnesorgan. Dessutom har jag ju en och annan uppgift man bett mig hålla i.

Bibelstudiegruppen på kvällstid är en sådan uppgift, en evighetsverksamhet i Älvsby församling. Under de 40 år jag kan överblicka kan det möjligen vara någon termin den tagit time-out men då har det berott på stora vakansproblem på prästsidan. Annars har den funnits. Ofta har det funnits ytterligare en eller två grupper som regelbundet samlas för att läsa och prata om vad det står i Bibeln.

1983 flyttade den dåvarande kyrkoherden och jag fick då förmånen att hålla i vuxenstudieverksamheten under hela 80-talet samt en bit in i decenniet efter även om jag då slutat i församlingen och hade annan tjänst. Nya präster, framför allt en, tog sedan vid men sedan denne, förra kyrkoherden, som hållit i det hela gott och väl i mer än 20 år slutat blev betinget mitt igen.

I tisdags gjorde jag i ordning en ny deltagarlista för vårterminen. 23 namn. Alla på listan är inte närvarande varje gång men 17-20 brukar vi vara tisdagar udda veckor kl 18.30 i Älvsby församlingsgård. Gruppen är öppen och givetvis inte begränsat till dem som finns på listan. Nya kommer alltid till ungefär i den takt som andra inte längre deltar. Det finns de som varit med länge men man behöver ju inte vara raketforskare för att fatta att flera av dem som deltog på 80-talet inte länge är på banan utan har – som det heter i Frälsningsarméns dödsannonser – befordrats till härligheten.

Denna vecka kom vi i alla fall via en äventyrlig båtresa och ett skeppsbrott på Malta äntligen till Rom. Det tog oss  ungefär ett år att paddla genom Bibelboken Apostlagärningarna. Nu blir det nya tag och nästa gång – den 12 februari – planerar vi att börja med de brev som evangelisten och aposteln Johannes skrev och som finns i våra Biblar. Vi börjar med första brevet – vilket knappast torde förvåna någon – och räknar med att innan sommaren hinna den delen av Johannesskriverierna.

Samos-cirkeln börjar nästa vecka. Det har varit två informationsträffar för att man skall kunna få veta vad det handlar om och fundera på om man vill anmäla sig. Första onsdagen i februari ca 19.15 (efter Veckomässan som börjar 18.30) startar denna månatliga tanke- och förberedelsedel för dem som avser att åka med. För det blir en resa. De anmälda deltagarna räcker för det. Och så finns de som sagt att de skall med men inte ännu anmält sig men jag bedömer att det i alla fall finns platser kvar om någon som läser detta skulle bli nyfiken. I vecka 20 går själva resan och då är det händelser, personer och resonemang ur Johannes evangelium som vi skall ägna viss tid åt varje dag. På församlingens och folkhögskolans hemsidor kan man lära ser om saken.*

På söndag har man bett mig ansvara för gudstjänsten i Älvsby kyrka. Gissa från vilket av Nya testamentets fyra evangelier texten är hämtad och som förkunnelsen skall utgå ifrån! Kan det, liksom många söndagar under första halvåret, vara Johannes? Och när Fastan väl börjar – vilken författaren berättelse om Jesus lidande och död följer man i år? Rätt igen.

Här stoppar jag – för nu.

Men jag har (minst) en grej till som bryter slapp-pangschis-tillvaron. Jag skall under vårterminen vikariera som religionslärare på Allmän linje på folkhögskolan. Träffade deltagarna första gången i onsdags. 19 på listan men 4 sjuka. De flesta runt 20 år gamla. 5 så kallat svenskfödda. I övrigt Eritrea, Somalia, Afghanistan, Iran, Japan, Syrien. Drygt halva gruppen svarade Islam på min fråga Vilken religion har du?

Skall bli intressant! Särskilt då det nu är Islam som skall tas upp innan Hinduism, Buddism och annat. Under hösten jobbade de med Judendom och Kristendom.

* Måste man vara kristen för att delta? är en fråga jag fått.

Svar: Nej! Man är sig själv! Troende, tvivlande, sökande, intresserad, kompis. Öppen bör man vara då det ju är kristna saker och hyss som präglar dagarna – men det är liksom en annan sak. Man måste inte anse sig eller anses ”färdig”. Viktigt!

Vädret är något man inte kan göra något. Hur vackert det än är.

Men vackert är det! Varit så i inemot en vecka.

I januari betyder vackert väder smällkallt. I alla fall i Älvsbyn där jag bor. 30 minusgrader plus minus 3-4 stycken. Vi har nu haft kallast i landet flera dagar. Jag tror det var i förrgår man sa på TV att i Älvsbyn hade uppmätts landets lägsta temperatur denna vinter. När jag skriver detta gassar solen som minst lågt på himlavalvet och det är minus 27.

Inget svammel, alltså.  Och inget att göra något åt annat än att anpassa sig med stugsitteri och, om man går ut, rejäl påbyltning. Gnälla är ingen idé. Det finns folk som gör det – piper över både snö eller kyla eller vintermörker eller alltihop – som om det är något alldeles oväntat när man bor i Norrbotten. Lavvitårlivit! säger jag bara. Lavvitårlivit!

Men nu har jag blivit lite djuriburig. Vad ska jag hitta på att göra?

• Sortera papper? Båååring! Även om det skulle behövas. Jag har sjuttielva manus till predikningar, föredrag, lektioner, griftetal, bibelstudier och annat som jag skulle kunna ta tag i och mata in i det register- och kartoteksystem som jag upprättade när jag började som präst. Men...
• Titta på TV? Går väl an men nu börjar det bli trist. Regeringsfrågan är ju klar. Star Trek – The Next Generation med kapten Jean-Luc Picard är Netflixad till sitt slut. Star Trek Deep Space Nine är ju bara SÅ töntig. På Netflix fann jag dock en rysk serie om Trotsky som var intressant.
• Läsa en bok? Det gör jag. Har tre på gång. Två ligger på framtidens hög och fyra fjärrlån väntar jag på från biblioteket.
• Fara till Luleå och hälsa på i barnbarnens skola – eller annat folk? Den tanken är god men att temperaturen är ju kring tretti kyler ner saken något.
• Men att blogga då? Sådant kräver, hur osannolikt det än av resultaten verkar att vara, att jag tänker och för att kunna tänka på något behöver jag få något att tänka kring. Visst finns det sådant men det är ju som samma sak hela tiden och jag har redan skrivit om kylan, vårens Samosprojekt och annat. Mina försök att få någon Bloggläsius eller Bloggläsiös att i kommentar visar att den tänker leder inte till rusning. Allas hjärnor verkar ha frusit ihop eller så har allas tangentbordsfingrar stelnat i kylan.

Men med ingenting att skriva någonting om får man skriva någonting om ingenting – någonting jag nu gjort.

. ..tror jag inte på! Inte horoskop heller! Det säger jag först.

Sedan säger jag: Ibland halvstämmer det ganska bra.

Vad gäller horoskop – som jag inte själv läser – har jag ändå varit med om att det passat in. Vid ett tillfälle var jag med om att det på en tidigare arbetsplats, där kaffepausens lilla högläsningsstund var lokaltidningens stjärnprognoser, att texten en dag sa: Din ekonomiska situation kommer påtagligt att förbättras. Det var inte bara mitt zodiaktecken det gällde. Flera andra i djurkretsen  spåddes med besläktade formuleringar liknande utveckling. Vi satt alla tagna av insikten att arbetsplatsens löneutbetalningsrytm verkade styras av planeterna gång på himlavalvet. Eller hur det nu var.

En liknande sak är det med det jag med rubrikens ord kallar facebookoskop. Jag menar olika tester och liknande som man kan göra i detta sociala forum och på andra platser på nätet. Vilka parametrar och algoritmer – som jag inte vet vad det är – eller annat som används har jag inte en susning om. Ibland erbjuds jag att bara genom en bedömning av mitt porträtt få en karaktäristik av vilken mumindalsinnevånare jag motsvarar eller vilket yrke som skulle passa mig. Jag gör inte alla sådana ”tester”. Inte heller offentliggör jag resultatet av alla de få jag gör. De stämmer ju inte! Men ibland faller det ut ganska väl. Faktiskt.

I maj 2015 fick jag följande ”diagnos” om Mumindalen:

Du är Mårran! Du är överskuggad av din ensamhet och mörka sida. Man är rädd för dig och undviker dig men det är bara för att de inte förstår dig. Du är inte farlig och har aldrig skadat någon. Dina dystra tankar följer dig men du van vid att få så som du vill.

Inte helt fel.

Kollar jag vilken av Astrid Lindgrens olika figurer jag är blir jag Emil vilket är helt fel! Karlsson på taket stämmer bättre – vacker och genomklok och lagom tjock man i sina bästa år. Orden vacker, genomklok och lagom kan man dock ha delade meningar om.

Vilket yrke passar ditt ansikte bäst för?

Det var en testfråga förra helgen. Svaret syns i bilden invid – som blir större om man klickar på den. Då bild och berättelse hör ihop kommer nu ett avslöjande: Jag tänkte faktiskt bli lärare.

Så tänkte jag när jag gick gymnasiet. I Religionskunskap och Matematik. Ganska knasig ämneskombination men jag var road och intresserad av bägge ämnena. Med inemot ett halvsekel på nacken finner också jag det hela ganska obegripligt men icke desto mindre var det så.*

Med dessa lärarplaner började jag med 40-poängskursen AB Religionskunskap i Uppsala. 40 poäng på den tiden var ett läsår. Kursen kunde fungera både i en filosofie och teologie kandidatexamen.

Efter detta första år var jag framme vid valet och kvalet. Fil kand för att bli lärare eller Teol kand för att bli präst?

Halva tredje terminen för att bli präst innebar råplugg av den grekiska Nya testamentet är skrivet på, näst intill oanvändbart i Grekland av idag. Andra halvan gällde Gamla testamentets hebreiska, ett lika dött språk. Målet var att man efter denna Språktermin skulle med hjälp av ordlista och grammatik kunna arbeta med dechiffrera Bibeltexter på deras originalspråk. Jag är inget språksnille (heller) så nu var det ödets hösttermin. Eller vägvalets.

I den ungdomsfromhetstradition jag fanns i var tanken inte främmande att som vi sa lägga ut ull. Det var att på olika sätt men likt Gideon i Domareboken kapitel 6 om att söka vägledning från Gud. I mitt aktuella fall blev det ungefär följande samtal i bön:

Gud! Jag börjar språkterminen! Språk är inte min grej. Men jag skall plugga hårt. Låter Du mig klara språken går jag vidare på teologivägen. Kuggas jag ser jag det som en signal på annat. Jag begär inte att Du skall skriva mina tentor. Det ansvaret tar jag men om det är Din tanke att jag inte skall bli präst är det ett bra sätt att styra av mig nu. Att kuggas i språk är ingen prestigeförlust alls utan nästan bara väntat.

Jag klarade grekiskan och hebreiskan med minsta möjliga marginal.**

Som präst har jag alltid känt mig mest bekväm i pedagogiska arbetsuppgifter. Förkunnelse, Undervisning av konfirmander och i Bibelstudiegrupper tycker jag att jag haft lätt för. När det kommer till samtal, själavård och terapeutiska uppgifter har jag väl inte varit dålig eller känt motvilja men ändå upplevt att det inte riktigt varit mitt bord. Jag är fylld av beundran för dem som till exempel verkar inom Sjukhuskyrkan. Jätteviktig sak men Nej! Verkligen inte i mitt fält. Där är inte mina talanger. Finns sådana är de mer av pedagogiskt slag.

Och jag blev ju lärare! På Folkhögskola i 16 år.

Efter det mest förkunnelse och undervisning i församlingen de sista fem åren innan pensioneringen. Som det är si och så med. Jag har denna vår blivit ombedd att göra tre saker:

Leda Högmässa i kyrkan en gång i månaden följd av en andakt på ett äldreboende samma dag och sedan Veckomässan onsdag efteråt. Det är Förkunnelse.

Bibelstudiegruppen tisdagar udda veckor 18.30. Undervisning.

Temaresan för vuxna till Samos vecka 20 med förberedelsesamlingar. Också Undervisning.

Och nu i dessa yttersta tider har jag svarat positivt till att vikariera som religionslärare. Anhopning av uppgifter för nutida ordinarie lärare på folkhögskolan gör att det behövs ett inhopp, för mig blir det ett återfall, en dubbeltimme på skolans allmänna linje. Också Undervisning.

Så facebookoskopet kanske stämmer.

*Mattebegåvningar finns i dynastin. Bägge sönerna blev ingenjörer. En av dem doktorerar med matte som forskningsverktyg. Googlar man mitt efternamn – alla Strömbergsson är släkt – hittar man förutom en massa fotboll och annat också en professor i matematik.

**Lite ironiskt är det då att efter Språkterminens 20 poäng blev huvudämnena i min examen Bibelns två testamenten i språkliga varianter – 20 poäng i Gamla och 40 i Nya. När jag sedan blev Teologie Magister blev det 40 till i som det heter Nya testamentets exegetik.

Till detta kan nämnas att poäng och examensnamn numera är annorlunda. Multiplicerar man allt med 1,5 hamnar man i de siffror man räknar med idag. 

I början av 1990-talet fick jag delta i en tre veckor lång studieresa till Guatemala och El Salvador. På flera sätt blev den resan en kurvpunkt för mitt sätt att tro, tänka och förstå Bibel, kyrka, samhälle, andra, mig själv och annat. Att använda ordet vändpunkt för att beskriva vad mötet med kontextuella tolkningar, befrielseteologi och dito pedagogik vore att ta i. Jag var redan på den resan – som mycket i svenska teologi och pedagogik – utifrån egna erfarenheter som församlingspräst, att ha haft konfirmander och vuxenstudiecirklar i SKS-anda, numera studieförbundet SENSUS. Folkbildningsidealet behövde jag inte helomvändas till men att ta kurvan skarpare åt det hållet är aldrig fel och om detta skulle jag kunna skriva mångmeterlånga blogginlägg – men avstår.

En mening med resan var att vi efteråt skulle vi vara informatörer om vårt möte med en annan kyrka och dess villkor och med det söka vara inspiratörer för församlingsutvecklingen här hemma. Vi skulle anteckna, samla material och inte minst fotografera för att kunna berätta. Detta var före digitalkamerornas tid. Det handlade därför om att ta kort, främst dia-bilder. Något yngre läsare kan behöva Googla fram vad det är/var. Det handlade kort uttryckt om att i sin kamera ha så kallad film och ur film till min kamera kunde jag få fram 36-38 bilder. Film var ganska dyrt i inköp, framkallning och montering i ramar. Jag tror jag hade tio filmer med mig och tänkte att mer än mellan 350 och 400 bilder kan det ju inte bli frågan om, 15-20 bilder per dag.

Ta inte en bild om ni inte har en berättelse till bilden!

När ni har en story till en bild blir den värd att visa!

Så löd råden vi fick av en av medresenärerna. Han var journalist och borde rimligen veta. Mer sa han naturligtvis men poängen han ville ha fram är att kort bara visar men bilder berättar.

Jag tog många kort under den resan. En del blev också bra bilder som gick att visa som stöd för mina berättelser.

Resultatet kanske var si och så men också detta blev en kurvpunkt i tankegången. En tid senare förstärktes kurvan av en finländsk vuxenpedagog (Siv Their?) som i en bok berättade om en uppmaning hon fått när hon kört fast i något hon förberedda sig för att säga eller skriva. Hon fick rådet av sin man som var civilingenjör: Kan du inte rita din tanke har du inte tänkt färdigt.

Med detta och annat – inte minst familjegudstjänster med barn – i bagaget försöker jag ofta åtminstone för mig själv få till en bild, en skiss eller en illustration till det jag skall presentera. Jag lyckas inte jämt men ibland får berättelsen en bild.

Men det slår åt andra hållet också. En bild skapar associationer och tankar som är mer än, går utöver, bilden. Bilden får en story och den behöver inte alls vara tänkt av den som framställt bilden utan dyker bara upp i min (förvirrade) hjärna.

Jag har inte skrivit så mycket och så tätt på min blogg den sista tiden.

Men jag har samlat bilder, något som numera i denna digitala tid är busenkelt och kan göras ekonomiskt ohämmat. Och bilder har gett mig tankar om både ditt och datt.

Bilden som pryder detta inlägg är en sådan. Klicka på den så blir den större. Jag tänker inte nu berätta mina (kyrkliga) tankar kring den. Detta blogginlägg är redan långt nog. Men jag gör en annan sak:

Jag utmanar dig, noble Bloggläsius!

Jag utmanar dig att i kommentarsfältet skriva dina tankar till bilden.

Ordet uppdatering måste ha kommit av upp-till-idag-notering kortat till uppdagtering och sedan när bokstaven g blivit ett t till landat i uppdatering. Då det nu när jag skriver är efter midnatt måste det i konsekvensens namn vara en uppnattering som du, noble Bloggläsius, brottas med när du läser, eller hur?

Jag slutade förra bloggningen med tupplur på Juldagens förmiddag. Jag var trött efter sen kväll och tidig morgon. Resten av den dagen blev lugn, till och med jättelugn som Juldagar brukar vara. Man leker bara lite med sina julklappar, äter en del och – som det heter eller kanske hette – chillar. Den yngste sonen for efter maten till Luleå för att å lokal träffa sin bror och en brödraskara om tre som när de var barn och tonåringar levde och lekte i huset rakt över gatan. Primärhustrun och jag var allena i fastigheten.

Annandagen är alltid en annan dag. Jag skolkade faktiskt från att med församlingen fira gudstjänst i Älvsby kyrka. Många gör så. Detta år visade sig även Annandagen vara Mässa-miss-dag. Gissar att närheten till Fjärde Advent gjort att man tänkt att helgerna hängde ihop mer än vad de i kyrkans tankar om sitt år faktiskt gör. Advent är ju innan. Julen, som egentligen börjar på natten eller senast när Juldagsmorgon glimmar, är en egen stor högtid då jag tycker att en Mässa är på sin plats – på Julnatten, Juldagen eller Annandagen.

Nu gick jag ju hur som helst inte upp till helgedomen på Annandagen och man kan tycka att jag inte borde tycka något. Men jag tycker jag kan tycka då det är helt klart att en del som betydligt mer sällan än jag firar gudstjänst ut-tycker åsikter, talar och blir tagna på allvar.*

Senare på Annandagen promenerades en del av julmaten ned innan det fylldes på med middag till vilken sonen återvänt. Visst pyssel blev det på kvällskvisten. Lilla Lisa med föräldrar satt då i bil på väg till lilla Lisas mormor och morfar dvs oss. Det blev att skruva ihop spjälsäng, bädda, slå in julklappar till dem vi ännu inte julat med. Strax efter 03 i natt anlände hon med sina föräldrar – efter 8 timmar i bil.

Lite mer rusch idag alltså! Drygt 1½ år gamla ben har spring och lek i sig. Och några julklappar efter det att mormor kommit hem från jobbet och vi ätit. Jag fick en mugg! Men inte alla julklappar! Lilla Lisas kusiner kommer framåt veckoslutet.

* De första åren jag var präst gällde samma regler som nu att en Huvudgudstjänst skulle firas varje sön- och helgdag. Då – det var innan 1986 – räknades inte Julotta som Huvudgudstjänst vilket innebar att en gudstjänst med dukat Nattvardsbord alltid firades klockan 11 på Juldagen. Det var naturligtvis helt rätt men på många sätt kändes den avslagen. Julottan kunde samla 200-250-300 personer med kör och allt och klockan 11 kom de 10% som hade försovit sig. Som präst var jag ju dessutom trött efter min otta. Midnattsmässor var dåförtiden inte vanligt gods utanför de större städerna utan det var Juldags- eller Annandags-Mässor som gällde.

En tanke att fundera över kunde vara Julotta med Mässa. Vad jag fattat var Ottan en gång sådan men svenskens sed att dricka jul gjorde att präster kom att anse att ottebesökarna var för mycket på kanelen för att värdigt kunna ta del av det hög-heliga sakramentet och lyfte bort Nattvarden ur ottan. Är det fortfarande så att de som kommer är så packade att en värdig gudstjänst inte kan firas? Om inte – varför inte Ottemässa?

Juldagsbakis är jag inte!

I alla fall inte i vad många skulle mena i konventionell mening, alltså som sviter av större mängd C₂H₅OH-intag. Sånt var det inte ens litet av igår. Inget alls! Men man kan mitt på juldagen känna sig juldagsbakis i alla fall.

Julaftonen följde ”normalt” tidsschema. Efter paketinslagning mm kvällen innan och ca 6 timmars sömn blev det så småningom risgrynsgrötsfrukost. Därefter promenad till kyrkan för Julgudstjänst. Alltid speciell. 118 personer var där. Många hemvändare. Också flera som till sina jular har den gudstjänsten som tradition. Och flera som för ett par år sedan näppeligen brukade gå i kyrkan men som nu oftare är där än uteblir när klockorna ringer.

Lite momentant orolig blev jag i min bänk när kollegan efter andra psalmen kom in tomte-dressad och presenterade sig som julens huvudperson. ”Vart bär det här iväg?” tänkte jag. ”Han tänker väl inte demaskera tomten inför alla barn!”

Min oro var onödig. Det som följde var ett bra drama om tomtens röda rock och luva som en återglans av en biskops skrud och mitra – gåvogivaren Den helige Nikolaos som levde och agerade i tro på Guds stora gåva – Jesus. Allt med. Well done!

Kaffe hemma – yngste sonen, Primärhustrun och jag. Sedan mot Luleå för 9:e julfirandet på raken hos den äldre av pojkarna med hans familj. Där fick barnbarnen Tyra och Adrian flest julklappar fast de är yngst. Deras mormor, morfar, morbror och gammelmorföräldrar var också (som brukligt) med men inte detta år våra två döttrar med sina respektive och var sitt litet barn. De små barnbarnen – Lisa och Ava – förgyllde på sina håll sina farfarars och farmorors tillvaror. Deras morfar – det är jag – får vänta några dagar. Till Nyår kommer näst intill alla att vara här.

Alla julaftnars pakethögar tar slut, så också gårdagens. Runt ½11 for vi tillbaka till Älvsbyn. Vi kolliderade inte med den älg som stod halvt på vägen när vi mötte annat fordon. Hemma ½12 och vid 1-tiden blev det nattinatti i stugan.

Sent kvällstea vill till att fara genom systemet. Strax efter 5 vaknade jag. Kände mig pigg och beslöt att gå i Julottan. Kylan hade också om inte helt släppt så i alla fall dämpats 15 grader jämfört med igår. Primärhustrun hakade på. Det var länge sedan vi var i julotta utan att jag haft i tydligt uppdrag att vara där. 8.30 hemma igen för en andra frukost innan jag tupplurars av en stund i rumssoffan – lite juldagsbakis.

PS: Fundera gärna denna helg över en 10 år gammal film/sång – klicka här. DS.

Julgranen alltså.

En dag tidigare än vanligt.

Jag är ingen vän av tidiga jular. Julmust i butiken redan i oktober fyller mig med rys. Adventsstjärnor och tomtar strax efter Allhelgona verkar så otåligt liksom gran och fullt tomteri redan kring Lucia. Julbord flera gånger i december missar jag också gärna för att spara mig till själva helgen.

Adventspillijox sätter vi oftast upp lördag (kväll) före Första söndagen i Advent. Julkrubba sätts upp och julgran tas in och fixas efter det att även fjärde Adventsljuset fått brinna ett tag i godan ro. Det som förtidigat julen har förr om åren varit att med post skicka julklappar till släktingar man inte kommer att möta under helgdagarna.

I år blev det lite tidigare. Julafton är ju redan måndag efter Fjärde söndagen i Advent – ibland kan de två dagarna faktiskt sammanfalla. Det betydde att vi krubbade, granade och tomtade redan igår den tjugotredje i tolfte.

Med det meddelandet önskar jag de få som numera läser min blogg och de som eventuellt ser detta på Facebook en riktigt

GOD OCH VÄLSIGNAD JESUS FÖDELSES FEST!

Med Andens kraft inom sig återvände Jesus till Galileen, och ryktet om honom spred sig i hela trakten står det om Jesus i Lukasevangeliet kapitel 4.

Det gäller inte mig denna vecka. Troligen därför inget rykte i norra delen av landet. Faktiskt inte ens ett lokalt blogginlägg. För mig har det snarast handlat om med Alvedonens kraft.

Första Advent gick som planerat. Gudstjänsten vars predikan gavs i förra inlägget återkommer jag till. Nämner bara nu att det var kul att döttrarna och dotterdöttrarna var med och kunde beundras av menigheten – de allra yngsta alltså.

Under dagens lopp reste de närboende barnen hem till sitt. Lilla Lisa med mamma blev kvar. Något av en rethosta började smygas sig på morfar.

Måndag var krassligare med lite instabilare kroppstemperatur. Dagen tursamt nog arbetsuppgiftsfri med undantag av ett dopsamtal i villaslingan invid. Höll säkert avstånd till babyn.

Tisdag var febrig. Planerad planeringstid i församlingsgården blev skjuten på framtiden. Vuxenresan till Samos går ju först om ett halvår och 20 platser är reserverade 12 maj från Arlanda. Detaljerna fick anstå.

Men med Alvedonens kraft – två stycken – och signalen jag kan inte prata hela tiden genomfördes terminens sista Bibelstudiesamling. Gick väl sisådär. Många i gruppen gillar inte uppbrutna samtalsceller utan förväntar sig lärorik monolog från ledaren. Dessutom var vi i annan lokal mindre lämpad för bikupearbete. Snackade alltså (som vanligt) själv för mycket, bland annat om första Advents utveckling 1990-2018. Återkommer om sådant.

Onsdag rejält febrig. Då andra präster var på arbetslagets julrajtantajtan och lapp på dörren var enda alternativet firade jag med Alvedonens kraft – två stycken – Veckomässan i kyrkan på kvällen. Samtidigt spred sig febern till lilla Lisas mormor.

Torsdag var det tänkt att jag skulle haft två begravningar. Bägge jourtiderna var placerade på mig. Att inga avlidna var för handen var tur för på morgonen hade alla i huset feber, också lilla Lisa med mamma. De två var inbokade på tåg söderut 07.05 – med byte i Umeå och i Sundsvall innan Lisas farfar skulle möta i Huddik.

Snabb omplanering! Med Alvedonens kraft – två gånger två stycken bara för den inte längre helt krasslige morfadern – körde jag ner de ännu vissnare Lisa och mamman till Järvsö. Framme runt 18.

Med Alvedonens kraft innebar nattvilan att febern vek – vad det verkar – så fredagens tillbakakörning till Norrbotten kunde ske utan dopingpreparat. Vädret var sämre men då det skulle bli än värre valde jag att inte stanna i Järvsö mer än nattvilan.

Nu är det lördag förmiddag och vad det ser ut behövs inga Alvedon idag. Inte än i alla fall. Vi får se hur det blir efter snöskottning och handelsbodsbesök. Primärhustrun är fortfarande rejält däckad.

I morgon söndag ansvarar jag för Högmässan i Älvsby kyrka kl 11, en Dopgudstjänst kl 13 och Högmässa i Vidsel kl 16. Ska bli intressant att se om det skall ske med Alvedonens kraft. Hur som helst avslutas med de uppgifterna mitt vikarierande för föräldralediga kollegor denna höst.

I det förrförrförra inlägget med rubriken till bebyggelse? berättade jag om mina försök till litterära eskapader, om hur min serie blogginlägg i våras under rubriken p minus blev en bok i tio exemplar. Jag har fortsatt jobba med den och det har aktualiserat mycket och repeterat en hel del. Tankar jag tänkte och tyckanden jag tyckte för ett halvår sedan fyller hjärnkontoret och jag känner mig, bara för att nämna en grej, ganska busvass när det gäller innehållet i Markus och Lukas Jesusberättelser samt Lukas uppföljare Apostlagärningarna.

Det vore konstigt annars. Aktivitetsgången har ju varit denna:

• Bibeltexten lästes dagligen de flesta av de sista 100 dagarna innan jag gick i pension. Ibland blev det också lite kommentarblädder.
• Blogginläggen skrevs direkt, oftast kvällsligen eller nattligen.
• Efter sommaren repeterades allt genom att jag redigerade mina texter för att på skoj mata in dem som manus till en bok på en webb-plats som finns för sådan matning.
• Boken kom i tio ex. Jag tyckte den såg hyfsat trevlig ut men ville ju kolla lite. När jag då skummade min egen text blev det ännu en repetition men jag fann också tryckfel och andra tekniska missar.
• Jag gick därför noga igenom den på nytt och markerade med blyerts hur jag skulle vilja rätta felen – alltså repetition igen.
• I webb-sidans material gjorde jag sedan de ändringarna vilket var ännu ett repetitionstillfälle. Resultatet är att jag nu skulle kunna beställa en betydligt renare ”andra upplaga” i 20 ex med ISBN-nummer, pliktexemplar och annat eller bara 10 utan sådant. Om jag tog 200 kronor styck finge jag tillbaka det mesta av mina utlägg – tror jag.

Jag skulle kunna göra så men vet inte om jag ska. Kanske stannar allt med de tio första.

Det roade mig att göra allt detta – översikten av några Bibelböcker, experiment med bokform och repetition. Men det tog också tid och tanke från flitigt bloggande. Ändå funderar jag på att göra om det med annat och då fortfarande på skoj. Min magisteruppsats till exempel. Eller något helt nytt. Under den kommande veckan infaller den 150:e dagen sedan jag började ta ut min pension. Blir p plus 150< nåt?

Parallellt med dessa mina skriverier har jag på ungefär ½ tid vikarierat för föräldralediga prästkollegor. Jag har under hösten fått ansvar för en och annan gudstjänst, en del kyrkliga handlingar och att fortsätta försöka hålla i församlingens Bibel- och vuxenstudieverksamhet.

Jag är ombedd att ha kvar delar av de betingen också under våren.

• Gudstjänsten första söndagen varje månad i Älvsby kyrka är jag listad för.
• Likaså Veckomässan onsdagskvällen direkt på – och kanske fler sådana.
• Bibelstudiegruppen tisdagskvällarna udda veckor. Där läser och samtalar vi om församlingstillväxt, lokalmission och annat utifrån Apostlagärningarna. Det kommer att ta in i februari innan vi med Paulus lider skeppsbrott på Malta och kommer oss till Rom. Kanske blir breven skrivna av aposteln Johannes det som fyller resten av våren.
• En vuxen-Samos-resa i maj 2019 har jag fått i uppgift att söka förbereda och genomföra. Mina tankar om den – testade på en del som for i våras och en del andra – är att inte detta år göra en dagsutflykt till Efesos i Paulus och Marias fotspår. I stället vänds fören mot Patmos där Johannes fick de uppenbarelser som blev Bibels sista bok. Johannes och hans skrifter, främst evangeliet, blir därför en del av vad de som vill resa pratar om onsdagskvällarna jämna veckor efter Veckomässan (eller kanske en gång i månaden plus ett och annat tillfälle till). Då Fastetidens läsningar av Jesus lidandes historia är ur Johannesevangeliet blir våren i nådens år 2019 sammantaget något av en Johannestermin. Jag gillar den sortens planer och sammanhang.

Vad är värt att nämna utöver detta?

Lilla Lisa 1½ år med mamma är hos mormor och morfar dvs oss. Kul!

Detta handlar inte om hur svensk politik förändras – att Riksdagen idag sa ”Nej” till en regering ledd av Moderater med Kristdemokrater som partners och Sverigedemokrater som stödtrupp. Den tanken på markant högervridning av borgerligheten fick inte Centerpartister och Liberaler med sig. Det ger anledning att säga högerlistan krympte men är inte vad detta blogginlägg handlar om.

Längst ner till höger på bloggen finns några länkar man kan klicka på för att hamna i en och annan annan blogg eller hemsida. Den högerlistan krympte idag när jag tog bort länken till Dag Sandahls blogg.

Han har ju slutat blogga ju!

När han fyllde 70 slutade han. Den 14:e förra månaden skrev han det sista inlägget. Många kommenterade det med ett beklagande och eller ett tack. Som brukligt är utbröt argumentväxling mellan några av de som kommenterar och den har fortsatt till den dag som idag är. Ganska märkligt faktiskt men ett tydligt belägg för att några kapat Sandahls blogg för sina egna utfall och utgjutelser. Ibland har jag tyckt att Sandahl skulle ha satt ner foten mot slika fasoner men han har valt att inte göra så. Och det var hans val. Nu har han i alla fall slutat blogga och jag väljer att en månad efter stängning ta ner länken vilket gjorde att högerlistan krympte.

Förresten:

Jag var nyligen själv nära att falla för frestelsen att blogg-kapa en smula. I en kommentar till inlägget bra start på tobbe lindahls blogg formulerade jag ett par frågor som fick ett (i mitt tycke klent). Vi hade ett längre telefonsamtal i stället för ett långt vidlyftigt kapande resonemang i kommentarsfältet. Det var rättast att göra så – den här gången.

Sedan funderar jag över en massa saker – givetvis.

En sak som gnagt mig särskilt var en fråga/tanke som kom i Bibelstudiegruppen tisdag i förra veckan. Vi studerar Apostlagärningarna och när man gör det ligger det nära ytan att samtalen kommer att hamna i frågor om omvändelse, tro och därtill följande församlingstillväxt – eller brist på. Hur tro skall förmeras och förfleras är viktiga hjärnbrottningar. Vilka grepp man tar och inte tar blir viktiga samtalsämnen. Perspektiven kan vara så olika om man ser bakåt, nuåt eller framåt. En rundfråga om vad deltagarna tänkte inför sakerna gav i alla fall den bild av vajtbårdtavlan som bepryder detta inlägg och som blir större om man klickar på den. Den röda inringningen gjorde jag i efterskott.

Jag brukar anses som något mitt mellan sparsam och snål.

Det är nog sant. Ekonomiska utlägg fyller mig med oro. För egen del.

Jag drar mig för att lägga pengar på något ”onödigt” – vad det då kan tänkas vara.

Missförstå mig rätt.

• Tokveckohandling å lokala kooperativabutiken smäller lätt upp till 15-18-hundra. Det skapar bara en liten flämtning när kortet skall placeras i manicken där koder och OK trycks. Kaffe kostar ju och hamstras gärna.
• 600 spänn för att spola i bränsle i bilen innebär ingen pulshöjning men 200 för en skjorta skapar förmaksflimmer – för att inte tala om hur nya skor skaver.
• Till och med böcker – numera – drar jag mig för att köpa. Har ju en och annan som jag inte har läst. Och ännu fler som jag borde läsa om för att riktigt lägga på minnet vad de berättar. Då snackar jag fack-litteratur av populärvetenskaplig och specialvetenskaplig sort. Skönlitteratur köper jag nästan aldrig.

Men jag tror inte jag anses snål mot andra. Hoppas i alla fall att jag inte anses gniden bara för att jag tycker att en teknik-lego-byggsats för 7000 är för dyr julklapp till vuxna söner som har högre inkomster än jag själv. I detta fall är nog sparsamheten en dygd. Gossarna har det närmaste kvartalet att förlita sig på den riktiga tomten, inte som förr i världen förälder som agerar ombud.

Jag har länge grubblat om jag skulle slå till och skaffa en sak och om det var rätt instans jag i så fall handlade av eller fanns någon billigare. Nu har jag i alla fall klippt till. Det betyder inte att beslutsvåndan innan är över. Den har bara ändrats till oro för att jag gjort en onödig lätt patetisk affär. Sextonhundratrettiåtta kronor och tjugonio öre är beloppet. Dålig är jag nästan säker på att affären är. Att eventuellt kunna få utlägget tillbaka är utsiktslöst. Och patetiskt är det nog också. Fast beloppet inte är av astronomisk storlek har jag fjärilar i magen trots att jag vet att om jag och primärhustrun skulle äta på fin restaurang två gånger vore det att skicka samma summa ner i tarmkanalen för vidarebefordran till toan. Mer är det inte- fast det skulle jag också tycka vore i onödigaste laget.

Vad har du NU bränt pengarna på, Stig?

Jag tänker att sådana frågor ekar i cyberrymden.

Det tänker jag inte berätta förrän jag fått det beställda kommit – om ens då.

På Statistiska Central-Byråns hemsida finns dessa ovidkommande fakta: 7 235 män heter Ture och av dessa har 2662 i snitt 39 år gamla det som tilltalsnamn. Inga kvinnor anropas som Ture men 6 personer har Ture som efternamn.

Den sista tiden har några Ture kommit i vägen för mitt bloggande.

En av dem är re-Ture. Jag åter-tjänstgör ju en del i församlingen. Visserligen är det bara på ojämn ½-tid men han spelar ändå en viss roll.

En annan är arma-Ture. Barnbarnet Lisa som kom i fredags morse och var här under helgen är väldigt fascinerad av lampor, strömbrytare och belysning – alltsammans ledningsdraget av just den arme.

Denna helg fanns ingen anledning att känna sig präglad av deppar-Ture. Lisa var ju här! Dessutom var Luleås basketdamer i praktiken enda laget på plan i den storsegermatch vi såg i fredags. Pite IF vann på lördagen hösta serien i sparka-boll för kvinnor.

Till detta var det stort släkteligt rajtantajtan i Unbyn om lördagen. Välkomstkalas för lilla Ava kombinerat med ett par närliggande födelsedagar. Bilden upp till vänster – som blir större om man klickar på den – togs då. Lilla Ava som bor i Unbyn sitter hos kusin Tyra från Luleå vars lillebror Adrian har kusinen Lisa från Järvsö i sitt knä. Med en sådan barnbarnskvartett har deppar-Ture ingen talan. Jo, kanske lite. Lilla Lisa med föräldrars gjorde sin departure på söndagskvällen. Om måndagen var det därför ödsligt tyst i fastigheten.

Han som avgjort spelat in och bromsat mitt bloggskrivande är korrek-Ture. Han har sysselsatt mig en hel del den sista tiden.

Den minnesgode kanske erinrar sig att jag i våras fick ett ryck och under en 100-dagars-period skrev en massa blogginlägg i en serie jag kallade p minus. Det rörde sig om noteringar kapitel för kapitel till Markus och Lukas evangelier samt Apostlagärningarna. I höst fick jag ett ryck till. Ville undersöka hur serien p minus och annat jag skrev under samma period skulle se ut i form av en bok. För sådant finns på nätet sajter där man gör allt själv och slipper refuseras av något förlag. Nu har korrek-Ture blivit i det närmaste klar med sitt arbete men jag vet ännu inte om det är lönt. Minimiantalet pocketböcker är tio ex à 146 kronor och 37 öre dvs runt 1500 slantar. 12 kronor lägre styckepris blir det först när man trycker 100. Var skulle det finnas avsättning för sådant?

I sanning en dramatisk rubrik!

Men kanske ändå inte. OBServera frågetecknet!

Dessutom är rubriken duddeltydig.

Ingen av bloggarna i min bekantskapskrets har dött. Vad jag vet är de jag brukar läsa och följa i livet, de som finns i länklistan längst nere till höger – johnny lestander, minstabröder, sandahl trampar vidare och tobbe lindahl. Alla gubbarna är still kicking liksom jag själv.

Hur det är med bloggarna som bloggarna bloggar är en annan sak. Därvidlag händer det att funderingarna dyker upp om bloggarnas död eller i vart fall döende. Det glesnar mellan inläggen, går i vågor vad gäller intensitet och avtar i ämnen som dryftas.

I ett fall har det helt upphört. Eller i vart fall aviserats om upphörning. I samband med sin 70-årsdag aviserade Dag Sandahl – sandahl trampar vidare – att det är färdigskrivet. Han tar avsked av sin läse- och kommenterarkrets med ett inlägg där rubriken är på tyska. Dubbelt frustrerande!

Han har varit flitig den där Sandahl. Varje morgon efter jag läst Lokala Världsbladet alias Pite-Tidningen (vilket är fort gjort) har det funnits text att läsa på sandahl trampar vidare. Oftast har det då handlat om något ur det kyrkliga hanket och störet och då ofta både skarpsinnigt, avslöjande och stundom småelakt. Och då menar jag inte att kritik som sådan är en elak företeelse. Det finns folk som tycker att all kritik är onödig och elak. Jag är inte sådan utan tycker det är skillnad mellan skarp kritik och elak kritik. Sandahl har i huvudsak varit skarp.

I födelsedagspresent lär han ha fått en elcykel som kompensation för den tidningen Dagen lovade men aldrig levererade. Om det är den hojen som gjort att han inte trampar vidare skall jag hålla osagt. Han har i alla fall aviserat att han avser sluta trampa omkring i bloggosfären. Länken nere till höger till den bloggen får stå kvar ett tag men kommer att tas bort – om hans blogg förblir död. Det får ju gå en månad mellan ett dödsfall och begravning/kremation.

Det är mer än 1½ vecka sedan jag själv bloggade. Ingen har hört av sig och undrat över om jag eller bloggen dött. Slutsatsen måste bli att saknaden torde varit obefintlig. Besöks-statistiken visar dock att ett antal IP-adresser tittar in varje dag men vilka motiv och drivfjädrar de har och hur de reagerat å¨att inget nytt finns att läsa går inte att fastställa.

Att jag inte brottats med att blogga betyder inte att jag varit overksam med att boxas med text eller att tankekontoret slagit av tankeverksamhet kring både ditt och datt. Jag har sysslat med att skriva och redigera text för ett kanske kommande ändamål. Vi får se hur det går. Nu säger jag bara att bland bloggarnas död skall varken min eller jag ännu räknas.

Det har hastigt blivit höstigt.

Naturligtvis. Det är ju oktober!

Fattas bara annat!

Jag erfor via Facebook att måndag denna vecka hängde man på Älvsby folkhögskola upp skylten med texten Pray for snow. Den var min men jag lämnade den där när jag första kvartalet 2013 började att lämna min tjänst där som skolpräst och lärare. Måndagen första hela veckan i oktober är den egentliga upphängningsdagen och den respekterades detta år av min efterträdares efterträdare. På onsdag snöade det. Ett säkert hösttecken.

Nattminus kan det vara men dagplus är det fortfarande. Naturligtvis försvann därför den snön. Liksom löven från träden. Dock skall det sägas att lövträden går i otakt. En del – rönnen till exempel – är helt oavlövad samtidigt som den guldbarkiga häggen invid är helt kal. I förrgår morse satt i den ett gäng bakfulla deprimerade sidensvansar som med tom blick i ögonen såg mot rönnen som väl har blad men inga bär kvar. Svansarna hade käkat upp rubbet. Ett annat hösttecken.

Många firar Kanelbullens dag den 4 oktober. Det gör inte vi. Vi firar inte heller Vodkans dag som infaller samma datum. Men att den yngste i vår fyrbarnaskara föddes det datumet 1991 firar vi – lite sent. Idag. I Luleå. Dit vi snart far. Med risk för halka ikväll när vi far hem. Åxå ett hösttecken.

Ett kontraktskonvent är inte ett säkert hösttecken men ändå var det ett sådant. I tisdags. Om dop och doppraxis. Nästan alla präster i Pite kontrakt från kusten till norska gränsen var samlade måndag kväll till torsdag morgon. Prästerna i Saltens prosteri i nabolandet deltog också så vi täckte in hela remsan från Bottenviken till Atlanten.

Jag var med halva tisdagen, inte mer. Jag är ju pensionerad men vikarierar, som jag tidigare berättat, på ungefär halv tid för föräldralediga yngre kollegor. Att av en halv tid denna höst lägga avsevärd tid på ett konvent är inte att på ett bra sätt hushålla med och förvalta tiden men då inga döda kommit till de två tider för begravning som var lagda på mig under torsdagen böt jag tjänstgöringsdag till tisdag och konventade.

Höstrusk och höstmörker stimulerar till litterära aktiviteter. Bilden på lilla Lisa visar den saken. För hennes morfar är det på samma sätt. Böcker utspridda lite här och var – dock inte på golvet – och läsning i flera samtidigt. Åter-kommer om sådant längre fram i höstrusket. Till detta skall läggas den litterära aktiviteten skriva och redigera text – med kanske ett annat ännu höstruskigare resultat.

Grann-, residens-, universitets- och stiftsstaden Luleå är också en idrottsstad. Stadens hockey- och basketlag skördar framgångar. De är stadigt etablerade i högsta serierna och särskilt dam-sidan meriterar sig kraftfullt. Luleåsatelliten Piteå är inte heller heller att förakta men då gäller det att man sparkar på bollen.*

I Luleå ordnas varje år i maj månad en löp- och springtävling – Vårruset. Jag tänker inte skriva om den mer än att när laget från Älvsby församling dragit iväg på det har jag helt ogrundat retat dem för att ägna sig åt säsongsfylla, synonymt med Vårrus.

Jag hade också ett vårrus – här på min blogg.

I januari joggade tangentbordsfingrarna fram 16 blogginlägg men i februari bara 7. Vårvintermånaden mars rusade de fram 19 poster för att sedan i april öka upp till 45 och i maj hålla tempot med 37 skrivna essäer. I juni, juli och augusti kom avmattningen – 25, 15 och 8 blogginlägg. Detta 5:e gången fingrarna motionerar i september.

Våren och försommaren var alltså full vad gäller skrivande. Serien P minus och siffra var ett projekt som skapade numerär i inlägg. Antalet läsare påverkades dock inte alls. Samma återhållsamma skara utan livsinnehåll fick bara mer att läsa eller hoppa förbi.

Nu är det som en bakis-period. Vi kom att prata om det i måndags när kompisen tobbe lindahl kom förbi på sin anabola mopet. Väl hemkommen skrev han här på sin blogg om bloggtorkan, det som i mitt fall nog faktiskt är att jag är bloggbakis.

Apropå fylla och bakis skall nämnas att lokalt på orten – alltså Älvsbyn – har gamla ärevördiga Nyckelbryggeriet återuppstått. Fordom – när jag växte upp – fanns det i Luleå men lades ner. Nu har det följt mig hit och här lokalt produceras två slags pilsner.

Den som kallas ÄPA är särskilt förnämlig! Bör som all alkohol dock brukas varsamt.

Den med vit etikett finns också som folköl – eller ska det vara liberal-öl i brist på styrka?

Tro det om du vill. Den ovan nämnda kompisen kan skönjas bakom buteljerna.

*  Att kalla Piteå för satellit kan en del tycka är oförskämt – men icke desto mindre sant.

Den 26:e augusti på kvällskanten skrev jag mitt senaste inlägg. Som synes blev det inte mitt sista. Kanske inte ens mitt näst sista – vad vet jag.

Hur som helst ser jag att att det finns ca 20 personer som, även om jag inte skriver något om något eller som ibland något om ingenting, dagligen besöker denna min blogg. De hittar inget nytt och inget värt att läsa. När dessa som nu hittar något nytt betyder det inte nödvändigtvis att det skulle vara läsvärt – men det är i alla fall nytt.

Har då tillvaron varit tom eftersom jag inte skrivit på 1½ vecka? Händelselös? Tankefattig?

Naturligtvis inte.

1. Lilla Lisa var ju här! Det betydde massor av intryck. Klicka på bilden blir den större.
2. Vandringar i bärskogen ger tanketid kring en mängd saker – plus blåbär. Summa över 20 liter.
3. Rensning av de i skogen plockade bären betyder också tid för tankar – kring vitt skilda saker.
4. Gudstjänst den 26:e samt dop samma dag, vigslar den 25:e och den 1:a gav funderingar kring den nya Kyrkohandbokens innehåll och brist på detsamma.
5. Lite längre tillbaka: En festmiddagsuppställning vi inte mött på 15 år.
6. Nya indirekta amerikanska sanktioner mot Israel.
7. Funderingar kring att sluta gå till betalt arbete men ändå göra det i viss mån.
8. Ingen sen-sommar-Samos-resa – varken med Primärhustru, kompis, svåger eller på egen hand.
9. En och annan bok under läsning.
10. En och annan bok under om-läsning.
11. En och annan bok som (för närvarande) inte läses men borde.
12. Facebook-gruppen Prästkollegor – en märklig historia.
13. Valrörelsen som drar emot den 9:e. På Facebook en ännu märkligare historia.
14. Den viktiga högtiden som också infaller den 9:e. Googla IBAPABD så får du reda på vad det är.
15. Kanske ett nytt skrivprojekt typ vårens P minus eller något som bygger på det.
16. Och mycket annat.

Som du ser, noble Bloggläsius, saknas inte spår.

Tid och fokus att följa spåren har jag dock inte sett spår av.

Därför har bloggandet spårat ur och tänkbara inlägg ställts in – som tågen.

Det blev väl ett fint knippe tankar med skogsbrandsanknytning trots att detta inlägg inte alls skall handla om de utan just om tankar såm tänks – kanske i onödan.

Vad ska du göra som pensionär?

Folk frågar då och då.

Jag har en lång lista! säger Primärhustrun om hon råkar vara närvarande.

Jag får väl komma hit lite mer svarade jag – men glimt i ögat – när frågeställaren var en av dem som jobbar på Systemet och jag besökte butiken för att inhandla fyra flaskor lokalproducerad Nyckel-pilsner. Nää – gör inte det! blev hennes välmenande maning.

Mer seriöst brukar jag lägga ut texten på detta vis:

Jag började semester 4 juni för att hinna ta ut så mycket som möjligt innan halvårsskiftet. Det är att ha tidig semester och det har jag haft förr. Känns vant.

Sedan kommer jag att inte arbeta i juli och det blir ju som högsommarsemester. Det har jag ju också haft förr.

Att vara ledig en bit in i augusti har ju också förekommit – särskilt när det kunnat synkas med att Primärhustrun haft sen semester. Och det har hon i år.

Så det blir nog när hon återvänt till jobbet, kvällarna mörknar och också lingonsäsongen är bärgad som skillnaden börjar märkas. Annars är allt som vanligt med den skillnaden att jag inte behöver ha tankar rumlande i bakhuvudet om återgången till arbetsuppgifter i höst och kommande vinter.

Men...

...då är det ju brottningen att hålla just sådana tankar nere. Vanefunderingar på kommande arbetsverksamheter har ju funnits i 40 år. Att då slutlönebeskedet kom och meddelade att innestående semester i princip genererat en månadslön till blev ju en påminnelse om att Älvsby församling existerar som arbetsgivare. När ett annat besked kom – en medarbetare i församlingen slutar för att börja annat jobb – tog tänkeriet ny fart kring de arbetsfält jag haft stor uppmärksamhet på. OBServera haft men inte längre har. I någon mån påverkas det också av att – vad det verkar – EFS inte (ännu) fått sökande till den prästtjänst som församlingen leasar till hälften. Och till detta finns det odiskutabla faktum att det i min kalender finns 40 inprickade datum mellan den 22 augusti och 9 december då jag lovat att stå till förfogande som någon sorts vikarie för föräldralediga yngre kollegor. Att då inte som förr tänka framåt blir marigare än jag tänkt mig – faktiskt.

Vad finns för motmedel?

1: Tänk inte på det!

Den uppmaningen finns hos mig och till mig. Och den är vettigt. Men marig. Släcka tankebrasor är svårt för de flammar så lätt upp. Prova själv med detta självtest:

Tänk på vilket djur som helst men inte på en blå isbjörn!

Vad gav detta Vick-tiga självtest för resultat?

2: Ta tag i något annat!

På gräsmattan växer en massa gula blommor. Det är fibblor av olika slag eller flera exemplar av ett slags fibbla – vad vet jag. Bokverket Norrbottens flora har en helt egen volym – den tredje – om alla de olika sorters maskrosor och fibblor som finns i landskapet, inte länet. Att dränka mig i sådant kanske skulle kunna vara den vattenbombning som om inte släckte så i alla fall begränsade hjärnans församlingslågor. Kanske. Jag bläddrade i boken – samt i volym 1 – och fann mycket intressant men det blir nog inte i den nischen jag kommer att botanisera.

3: Jamen exe-get-iken då? Alltså Bibelvetenskap! Där har du ju brukat vara!

Har du fattat hur varmt det varit den sista tiden! Akut hjärnsmälta! Aspekter av particip-formuleringar i Efesierbrevet är aktiviteter för kalla dagar inomhus, inte ute när temperaturen är strax under 30 plus i skuggan.

Men i förrgår var det lite svalare – fem grader närmare fryspunkten. Då blev det bärskogen för oss. Vi for mest för att titta, inte skörda.  Cykelturen gav ändå 1½ liter hjortron och lika mycket blåbär, även de handplockade.

När jag plockar bär tänker jag både på det jag inte behöver tänka på enligt ovan men också annat obehövligt – till exempel dessa blåbär som medicinalväxt. Det är ett faktum att färska blåbär är milt laxerande och torkade häver diarréer men när det gäller en hel del av bären i skogen funderar jag verkligen vad effekten kommer att bli.